Förvaltning av lax och öring

Transkript

1 Förvaltning av lax och öring Havs- och vattenmyndighetens förslag på hur förvaltning av lax och öring bör utformas och utvecklas Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:20

2 Havs- och vattenmyndigheten Datum: Ansvarig utgivare: Ingemar Berglund Omslagsfoto: Älv av Johannes Jansson/norden.org (CC BY-NC-SA4.0). Originalbilden är bearbetad. Layout: Arkeobild ISBN Havs- och vattenmyndigheten Box , Göteborg

3 Förvaltning av lax och öring Havs- och vattenmyndighetens förslag på hur förvaltning av lax och öring bör utformas och utvecklas Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:20

4

5 Förord Havs- och vattenmyndigheten överlämnar denna slutrapport i enlighet med regeringsuppdraget i 2015 års regleringsbrev att föreslå hur förvaltning av lax och öring bör utformas och utvecklas. Vid genomförandet har inhämtats underlag från berörda länsstyrelser. Särskilda underlag har också levererats av Jordbruksverket, Sveriges Lantbruksuniversitet Institutionen för Akvatiska Resurser (SLU) och Länsstyrelsen i Norrbotten. Regionala samrådsmöten och workshops har genomförts med ett stort antal deltagare. Under olika delar av genomförandet har samråd skett med Jordbruksverket och SLU. Ett stort tack riktas till alla som på olika sätt deltagit och bidragit till rapporten. Göteborg den 2 november 2015 Inger Dahlgren, enhetschef

6 INLEDNING... 9 Regeringsuppdraget... 9 GENOMFÖRANDE AV UPPDRAGET FÖRSLAG PÅ HUR FÖRVALTNINGEN AV LAX OCH ÖRING BÖR UTFORMAS OCH UTVECKLAS Övergripande mål Förvaltningsmål för lax och öring Modell för förvaltning av lax och öring Återetablering av bestånd av lax och öring Kunskapsförsörjning för en beståndsspecifik adaptiv förvaltning Kontroll och fisketillsyn Förvaltningen i Torne älv Förutsättningar för genomförandet Sammanfattande förslag till regeringen ANALYS Förvaltningsmål för lax och öring Modell för förvaltning av lax och öring Återetablering av bestånd av lax och öring Kunskapsförsörjning för en beståndsspecifik adaptiv förvaltning Kontroll och fisketillsyn Förvaltningen i Torne älv Internationellt samarbete och förvaltning av lax och öring FAKTABAKGRUND Östersjölax Dagens beståndssituation och vetenskapligt underlag Fiske Dagens förvaltning Atlantlax...38 Dagens beståndssituation och vetenskapligt underlag...38 Fiske Dagens förvaltning Öring Dagens beståndssituation och vetenskapligt underlag Fiske Dagens förvaltning... 46

7 FISKEVÅRDSOMRÅDESFÖRENINGAR OCH FÖRVALTNINGEN AV LAX OCH ÖRING Lag om bildande av fiskevårdsområden, LOFO Fiskevårdsområden och förvaltning av lax och öring Stöd till bildande av fiskevårdsområden Samverkan mellan fiskevårdsområden i älvar Exempel på samverkan mellan fiskevårdsområden i vattendrag Vilka behov finns att bilda fiskevårdsområden i vattendrag med lax och öring FÖRVALTNING AV LAX OCH ÖRING I TORNE ÄLV Lax Öring Förvaltningen i Torne älv Regalfisket i Torne älv Fritidsfiske och fisketurism Det traditionella fisket Traditionellt fiske med håv Traditionellt fiske med flytnät och kullenät Fiske i Torne älvs havsområde FÅNGSTMÄRKEN I LAXFÖRVALTNINGEN Bakgrund Principerna för användning av fångstmärken Fångstrapportering Styrning och begränsning av fångstuttag Förbättrad kontroll och spårbarhet i handeln Diversifiering av fiskekortpriser Administration, drift och ansvarsförhållanden System med fångstmärken med delat ansvar mellan Havs- och vattenmyndigheten och fiskerättsägarna Ett system med fångstmärken där myndigheterna har ansvaret för genomförandet System med fångstmärken i Torne älv DEFINITIONER REFERENSER... 68

8

9 Inledning Regeringsuppdraget Regeringen gav genom regleringsbrevet för år 2015 Havs- och vattenmyndigheten följande regeringsuppdrag: Havs- och vattenmyndigheten ska, efter samråd med Statens Jordbruksverk, ta fram förslag på hur förvaltningen av lax och öring i svenska vatten bör utvecklas och utformas. Pågående arbete i länen ska beaktas. Inom ramen för uppdraget ska Havs- och vattenmyndigheten samråda med relevanta aktörer och organisationer och särskilt beakta möjligheterna för ett utvecklat fritidsfiske och fisketurismverksamhet samt förutsättningarna för det traditionella fisket. En delrapport ska lämnas till Regeringskansliet (Näringsdepartementet) senast den 23 april 2015 och en slutrapport ska lämnas senast den 5 november Föreliggande rapport utgör slutrapport av regeringsuppdraget och behandlar förvaltning av lax och öring i havet och tillrinnande vattendrag upp till först mötande definitiva vandringshinder. En delrapport har redovisats den 20 april

10 Genomförande av uppdraget Havs- och vattenmyndigheten behandlar i regeringsuppdraget i första hand förvaltningen av lax och öring i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön med tillrinnande vattendrag upp till först mötande vandringshinder. Förvaltningen av lax behandlas mer utförligt och förvaltningen av öring mer övergripande. Havs- och vattenmyndigheten har under genomförandet av uppdraget haft nära samråd med Jordbruksverket, Sveriges Lantbruksuniversitet och Länsstyrelserna. Särskilda underlag har levererats från Sveriges Lantbruksuniversitet Institutionen för akvatiska resurser, Jordbruksverket och länsstyrelsen i Norrbotten. Därutöver har berörda länsstyrelser redovisat pågående arbete i länen och lämnat synpunkter över den framtida förvaltningen. Havs- och vattenmyndigheten har under genomförandet av regeringsuppdraget deltagit på sex konferenser och informerat om regeringsuppdraget och den nuvarande förvaltningen av lax och öring. Sammantaget har ca 450 personer deltagit på dessa konferenser. Havs- och vattenmyndigheten har, i samarbete med Sveriges Lantbruksuniversitet, Jordbruksverket och länsstyrelserna, inbjudit ett brett spektrum av intressenter i förvaltningen till samrådsmöten och workshops runt om i landet där regeringsuppdraget särskilt behandlats. Sammantaget har åtta sådana möten hållits. Ungefär 250 personer har deltagit vid dessa möten. 10

11 Förslag på hur förvaltningen av lax och öring bör utformas och utvecklas Havs- och vattenmyndigheten lämnar följande förslag till hur förvaltning av lax och öring bör utformas och utvecklas i havet och tillrinnande vattendrag upp till först mötande definitiva vandringshinder. Förslagen kommer där så är möjligt med hänsyn till nuvarande fiskelagstiftning, myndighetens bemyndigande och nuvarande resurser att successivt implementeras i myndighetens förvaltning av lax och öring. I det fall förslagen förutsätter en översyn och ändring av fiskelagstiftning, myndigheters instruktion och bemyndiganden eller särskilda resurser inväntar Havs- och vattenmyndigheten regeringens vidare beredning av förslagen i denna slutrapport. Nedan presenteras först slutsatser och förslag och därefter de analyser som ligger till grund för förslagen. Sist i rapporten presenteras en faktabakgrund om bestånd och förvaltning av lax och öring. Övergripande mål Med utgångspunkt ibland annat den gemensamma fiskeripolitiken, Ramdirektivet för vatten och Sveriges Miljökvalitetsmål har Havs- och vattenmyndigheten lagt fast följande övergripande mål för förvaltningen av bestånd av lax och öring Förvaltningen av lax och öring ska vara ekosystembaserad och beståndsspecifik. Naturligt förekommande bestånd av lax och öring i de svenska vattendragen ska bevaras och återuppbyggs inom beståndens hela utbredningsområde. Naturproducerade bestånd av lax och öring ska återetableras där så är möjligt i vattendrag och vattenområden där de tidigare förekommit naturligt. Mängden lax och öring som återvandrar till svenska kustområden och älvar ska öka. Såväl beståndens storlek som andra kvalitetsaspekter på bestånden ska ge goda förutsättningar för fiske efter lax och öring på kusten och i vattendragen. Förvaltningsmål för lax och öring Förslagen till förvaltningsåtgärder i denna rapport utgår från följande preciseringar av de övergripande målen. Preciseringarna innebär en komplettering och ambitionshöjning för nationell förvaltning och genomförandet av den gemensamma 11

12 fiskeripolitiken vilket kommer att stärka genomförandet av bland annat Ramdirektivet för vatten, Art- och Habitatdirektivet och Sveriges miljökvalitetsmål. Förvaltningen av lax och öring ska bidra till att uppfylla miljörelaterade mål ibland annat Art- och habitatdirektivet, Vattendirektivet, Havsmiljödirektivet och Sveriges miljökvalitetsmål. En beståndsspecifik förvaltning av både lax och öring ska eftersträvas i såväl den internationella, nationella som lokala förvaltningen. De svenska bestånden av naturproducerad vild lax ska nyttjas långsiktigt hållbart på nivåer där bestånden når minst 80 % av den potentiella smoltproduktionen. Målen för den naturliga produktionen ska uppnås så snart som möjligt dock senast Bestånd som inte bedöms nå dessa mål 2025 ska identifieras, orsakerna klarläggas och en åtgärdsplan för att restaurera bestånden tas fram senast år Individuella förvaltningsmål bör om möjligt utvecklas för varje enskilt laxbestånd. Bestämmelserna för fiske på varje bestånd ska så långt som möjligt anpassas till beståndets status. Förvaltningen av lax och öring ska långsiktigt bidra till att utveckla ett ekologiskt, socialt- och ekonomiskt hållbart fritidsfiske, fisketurism och yrkesfiske. Fiske på blandade bestånd ska undvikas och bestämmelserna för fiske ska utformas med hänsyn till det svagaste beståndet. Bestånd av odlad lax och öring är en tillgång som ska nyttjas för fritidsfiske, fisketurism och yrkesfiske. Genom att styra fisket mot dessa bestånd kan och minska fisket på naturproducerade bestånd kan dessa snabbare återuppbyggas. Förvaltningen ska också bidra till att minska risken för att individer från odlade bestånd felvandrar till vattendrag med naturproducerade bestånd av lax och öring. En lokalt anpassad förvaltning bör utvecklas som om komplement till den nationella förvaltningen. Förutsättningarna att återskapa naturlig produktion av lax och öring i de vattendrag som byggts ut med vattenkraft bör utredas. Utredningen bör även omfatta möjligheten att helt eller delvis fasa ut kompensationsutsättning av odlad lax och öring till förmån för åtgärder som möjliggör en naturlig produktion. Odling och utsättning ska ske på ett sådant sätt att risken för felvandring till vattendrag med naturproducerande lax och öring minimeras. Senast 2018 ska det utarbetas nationella riktlinjer för uppföljningen av beståndsmål. Uppföljningen ska omfatta nyttjande, datainsamling och kontroll. Riktlinjerna ska även omfatta vilka förvaltningsåtgärder som bör vidtas beroende på beståndens status. Bestånden av öring ska i första hand förvaltas utifrån ett bevarande- och nyttjandeperspektiv där beståndsstorlek och naturlig ålders- och storleksfördelning utgör förvaltningsmål. 12

13 Modell för förvaltning av lax och öring Havs- och vattenmyndigheten föreslår en modell för en ekosystembaserad och beståndsspecifik förvaltning som utformas enligt principerna som beskrivs nedan. Att färdigställa modellen bedöms ta tio år och vara resurskrävande såväl för ansvariga nationella och regionala myndigheter som för lokala aktörer och intressenter. Den föreslagna modellen föreslås utformas och utvecklas enligt följande principer: Förvaltningen ska vara adaptiv, transparent och baserad på bästa möjliga faktaunderlag. Fem förvaltningsområden inrättas för kustområdet och tillrinnande vattendrag. Bottenviken, Bottenhavet, Ostkusten, Sydkusten samt Västkusten. Rådgivande grupper med intressenter för främst lax- och öringförvaltningen inrättas av berörda länsstyrelser. I lämpliga vattenområden som till exempel större vattendrag och det närmsta kustområdet bör det på initiativ av länsstyrelsen eller annan organisation bildas samverkansorganisationer för samtliga intressenter i fiskförvaltningen. Länsstyrelserna bör med stöd av Havs- och vattenmyndigheten senast 2017 intensifiera sitt arbete för att bilda fiskevårdsområden med målet att senast 2022 ska fiskevårdsområden vara bildade i de viktigaste vattendragen med lax och öring. Under denna period bör statliga bidrag beviljas som svarar för en hög andel av kostnaderna för bildandet. I vattendrag där ordnad förvaltning saknas och där ingen eller ofullständig fiskestatistik rapporteras bör fiskereglerna vara restriktivare. Detta gäller även bestånd där beståndsstatusen är osäker. Datainsamling och kunskapsförsörjning ska anpassas till förvaltningens behov, såväl den nationella förvaltningen som förvaltningen av enskilda bestånd. För att öka transparens, kunskap och delaktighet i förvaltningen bör webbaserade portaler utvecklas. Sådana bör innehålla information om hur förvaltningen är organiserad, beståndens status i relation till uppsatta mål för förvaltningen. Havs- och vattenmyndigheten avser att i samverkan med Jordbruksverket och berörda länsstyrelser utreda förutsättningarna för att införa ett system där fångade och behållna laxar ska märkas med ett särskilt märke direkt efter fångsten. Återetablering av bestånd av lax och öring Havs- och vattenmyndigheten avser att på ett tydligare sätt genomföra åtgärder för att återetablera lax och öring på områden där de funnits naturligt samt öka den naturliga produktionen av lax och öring i vattendragen. 13

14 Lax och öring ska genom miljöåtgärder så långt möjligt återetableras i vattenområden där de funnits naturligt. Återetablering bör så långt som möjligt ske på naturlig väg, utsättning av odlad lax och öring bör undvikas. I de fall utsättning bedöms nödvändig ska avelsfiskens lämplighet bedömas med hänsyn till den biologiska mångfalden. Havs- och vattenmyndigheten ska när vattenkraftverk tillståndsprövas eller omprövas verka för att utsättning av lax och öring helt eller delvis fasas ut till förmån för åtgärder som innebär återskapande av naturlig reproduktion av lax och öring. Regeringen bör, i linje med Vattenverksamhetsutredningens förslag, underlätta den juridiska hanteringen med avseende på ändringar av tillstånd till vattenverksamheter, för att effektiviteten i genomförandet av miljöåtgärder ska öka. Kunskapsförsörjning för en beståndsspecifik adaptiv förvaltning För en beståndsspecifik och adaptiv förvaltning behövs datainsamling och kunskapsförsörjning som tillgodoser såväl den nationella förvaltningen som en älvegen förvaltning som sker i fiskevårdsområden och andra organisationer. Havs- och vattenmyndigheten avser att ge Sveriges Lantbruksuniversitet i uppdrag att, efter samråd med berörda länsstyrelser, utarbeta förslag på en långsiktig plan för datainsamling och kunskapsförsörjning. Förslaget ska inkludera en kostnadsberäkning. Havs- och vattenmyndigheten föreslår att regeringen ger myndigheten bemyndigande att föreskriva om rapporteringsskyldighet för fritidsfiske. Indexälvar med en långsiktig datainsamling och kunskapsuppbyggnad behövs såväl på västkusten som i Östersjön. På västkusten saknas indexälvar. Havs- och vattenmyndigheten avser i mån av medel ta ett långsiktigt ansvar för Ätran som indexälv. Havs- och vattenmyndigheten avser att utarbeta en nationell plan för användning av fiskräknare i vattendragen, såväl för utvandrande smolt som uppvandrande lekfisk. Målsättningen är att i ett begränsat antal representativa indexvattendrag säkra en långsiktig finansiering för drift, analys och kunskapsöverföring. Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket bör i samverkan öka kunskapen om lax och öringbeståndens ekonomiska värde för fiske. 14

15 Kontroll och fisketillsyn Havs- och vattenmyndighetens bedömning är att det behövs utökade åtgärder för information och kontroll om den föreslagna förvaltningsmodellen ska kunna genomföras. Följande åtgärder bör vidtas för att möjliggöra en utveckling av information och kontroll: Länsstyrelserna bör i sin instruktion få ett tydligt uppdrag att verka för att samordna och genomföra fisketillsyn. Havs- och vattenmyndigheten föreslår att regeringen ger myndigheten bemyndigande att föreskriva om rapporteringsskyldighet för fritidsfiske. Havs- och vattenmyndigheten avser att göra en översyn av fiske för avsalu som sker i älvar med lax och öring och utarbeta ett nytt rapporteringssystem för sådant fiske. Förvaltningen i Torne älv Havs- och vattenmyndigheten föreslår att förvaltningen i gränsälven utvecklas på följande sätt. Havs- och vattenmyndigheten föreslår att regeringen tar initiativ till att i samråd med Finland utarbeta en långsiktig strategi för bevarande och nyttjande av fiskbestånden i Torne älv. Havs- och vattenmyndigheten, Länsstyrelsen i Norrbotten och Jordbruksverket föreslås få i uppdrag att medverka i framtagandet av en sådan strategi. Målet för laxbeståndet bör vara att produktionen av smolt ska vara minst 80 % av den potentiella produktionen senast år Senast år 2020 bör göras en bedömning av om bestånden kommer att nå målet. Vid behov bör en åtgärdsplan tas fram i syfte att möjliggöra att målet om smoltproduktion kan uppfyllas. Örinbeståndet bör i första hand förvaltas utifrån ett bevarandeperspektiv samt ett perspektiv på nyttjandet där beståndens storlek samt en naturlig ålders- och storleksfördelning utgör förvaltningsmål. Regeringen bör ge Havs- och vattenmyndigheten och Länsstyrelsen i Norrbotten i uppdrag att i samråd med Finsk förvaltningsmyndighet utreda förutsättningarna för att införa ett system i Torne älv där fångade och behållna laxar ska märkas med ett särskilt märke direkt efter fångsten. Havs- och vattenmyndigheten avser att vart femte år med start 2017 utse nya deltagare i referensgruppen för fiskefrågor i Torne älv. Referensgruppen ska vara sammansatt på det sätt som framgår av gränsälvsöverenskommelsen med Finland. Havs- och vattenmyndigheten avser att i samverkan med länsstyrelsen i Norrbotten och Gränsälvskommissionen utöka dialog och samverkan med aktörer och intressenter i fiskförvaltningen i Torne älv. 15

16 Havs- och vattenmyndigheten avser att i samarbete med länsstyrelsen i Norrbotten och Finsk-Svenska Gränsälvskommissionen utveckla en webbaserad portal om förvaltning av lax och öring. Förutsättningar för genomförandet Havs- och vattenmyndigeten har under senare år prioriterat arbetet med förvaltning av lax och öring och genomfört ett flertal åtgärder som inneburit att vi idag har en mer beståndsspecifik förvaltning. För att ytterligare utveckla en beståndsspecifik förvaltning krävs en högre ambitionsnivå i alla delar av förvaltningen. Datainsamling, kunskapsuppbyggnad och rådgivning behöver anpassas till behoven för varje enskilt bestånd. En särskilt viktig åtgärd är bildande av och samverkan med lokala och regionala förvaltningsorganisationer. En sådan utveckling kommer att kräva ett aktivt deltagande från berörda myndigheter och ta betydande resurser i anspråk. Sammantaget kommer en mer utvecklad beståndsspecifik förvaltning att ställa större krav på resurser i förvaltningens samtliga led. Till viss del bör Landsbygdsprogrammet och Europeiska Havs- och Fiskerifonden kunna användas för att finansiera delar av arbetet som genomförs av lokala förvaltningsorganisationer. Havs- och vattenmyndigheten bedömer dock att det inom de anslag som myndigheten för närvarande disponerar finns begränsat utrymme för att ytterligare utveckla en beståndsspecifik förvaltning. Sammanfattande förslag till regeringen. Nedan sammanfattas de förslag myndigheten anser att regeringen bör överväga för att utveckla förvaltningen av lax och öring. Havs- och vattenmyndigheten föreslår att regeringen ger myndigheten bemyndigande att föreskriva om rapporteringsskyldighet för fritidsfiske Länsstyrelserna bör i sin instruktion få ett tydligt uppdrag att verka för att samordna och genomföra fisketillsyn. Regeringen bör utreda om det finns skäl att utöka Havs- och vattenmyndighetens bemyndigande att utfärda föreskrifter för fiskets bedrivande utöver nuvarande begränsning till fiskevårdsskäl när de biologiska målen nåtts för bestånden. Havs- och vattenmyndigheten föreslår att regeringen på lämpligt sätt påskyndar den internationella processen för beslut om en flerårig plan för laxbestånden i Östersjön. Havs- och vattenmyndigheten föreslår att regeringen tar initiativ för att i samråd med Finland utarbeta en långsiktig strategi för bevarande och nyttjande av fiskbestånden i Torne älv. Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket föreslås uppdras att medverka i framtagandet av en sådan strategi. Havs- och vattenmyndigheten och Länsstyrelsen i Norrbotten bör ges i uppdrag att i samråd med Finsk förvaltningsmyndighet utreda förutsätt- 16

17 ningarna för att införa ett system i Torne älv där fångade och behållna laxar ska märkas med ett särskilt märke direkt efter fångsten. Regeringen föreslås utreda möjligheten till en successiv utfasning, helt eller delvis, av kompensationsutsättningar till förmån för naturligt rekryterande bestånd. Regeringen bör, i linje med Vattenverksamhetsutredningens förslag, underlätta den juridiska hanteringen med avseende på ändringar av tillstånd till vattenverksamheter, för att effektiviteten i genomförandet av miljöåtgärderna ska öka. Regeringen föreslås förstärka de anslag som Havs- och vattenmyndigheten disponerar i syfte att möjliggöra en beståndsspecifik förvaltning av lax och öring. 17

18 Analys Förvaltningsmål för lax och öring I Sverige finns närmare 40 vattendrag med bestånd av lax. Samtliga bestånd är unika och påvisar stora skillnader för såväl status som potentiell beståndsstorlek. Den internationella, nationella och lokala förvaltningen behöver därför anpassas utifrån de specifika förutsättningar som råder för varje enskilt bestånd. Förvaltningen bör eftersträva att så långt som möjligt uppnå en ekosystembaserad och beståndsspecifik förvaltning som även integreras med annat vattenanknutet miljöarbete. Utvecklingen skulle på flera vis innebära betydande samordningsvinster och bidra till både beståndsförvaltning och bevarande av viktiga livsmiljöer. Enligt grundförordningen för den gemensamma fiskeripolitiken ska samtliga bestånd förvaltas för att uppnå MSY (Maximal Sustainable Yield). MSY-målet är inget bevarandemål utan ett produktionsmål som fastställer nivån för maximalt hållbart uttag, det vill säga den nivå där uttaget kan vara som störst utan att beståndet minskar. Enligt ICES beräkningar motsvarar MSY-nivån ca 75 % av den potentiella smoltproduktionen. Detta mål ligger även till grund för ICES rådgivning och beslut av årlig laxkvot (TAC) för det licensierade yrkesfisket i Östersjön. Eftersom kvoten bestäms utifrån ett enkvotsystem för hela Östersjön måste rådgivningen även ta hänsyn till det fiske som bedrivs på svaga laxbestånd som inte uppnår eller beräknas uppnå 75 % av potentiell smoltproduktion. I främst södra Östersjön men även utmed norrlandskusten finns åtskilliga bestånd med en svag beståndsstatus där produktionen av laxsmolt är lägre än 50 % av den potentiella produktionen. Beräkning av smoltproduktion som krävs för att uppnå MSY skiljer sig därtill mellan olika bestånd och beräkningarna är i sin tur behäftade med viss osäkerhet. Av denna anledning brukar man säga att den faktiska MSY-nivån ligger mellan 60 % och 80 % av den potentiella smoltproduktionen. För att i än högre grad beakta osäkerheten, beståndsspecifika förhållanden och bevarande bör förvaltningen utvecklas mot att uppnå 80 % av den potentiella smoltproduktionen istället för 75 %. Målet innebär ingen förändring av datainsamling och analys eftersom ICES redan idag beräknar den aktuella smoltproduktionen i förhållande till den potentiella smoltproduktionen. Det kommer heller inte påverka årlig fastställd TAC eftersom den redan idag begränsas av de svaga bestånden. Enligt ICES rådgivning kommer återuppbyggnaden av svaga bestånd ta lång tid. Bestånden i södra Östersjön uppvisar svag tillväxtökning o för vissa bestånd en negativ trend. Detta innebär att TAC inte bör öka eller åtminstone att ökningstakten för TAC bedöms vara svag under de närmaste fem tio åren. Målet att nå minst 80 % av den potentiella smoltproduktionen kräver procentuellt sett en större ökning av antalet lekfiskar. Hur stor denna procentuella ökning är varierar mellan vattendragen på grund av lokala och beståndsspecifika förutsättningar. För ett stort bestånd som i Torne älv krävs enligt ICES senaste analyser (ICES 2015) ca 24 % fler reproducerande laxar för att nå 80 % av potentiell smoltproduktion jämfört med 75 %. Den stora ökningen beror på att avkomman i ett mer välbesatt bestånd i högre utsträckning påverkas av täthetsberoende dödlighet, det krävs alltså fler lagda romkorn för varje producerat 18

19 smolt. Samtidigt bidrar täthetsberoende processer ofta till att reproducerande laxar tar nya områden i besättning längre upp i avrinningsområdet. Älvar med starka lekbestånd bedöms också ha bättre motståndskraft mot tillfälliga förändringar i omgivningen liksom reducerad risk för genetisk påverkan vid felvandring av odlad lax till vattendrag med vild lax, detta är särskilt viktigt för mindre laxbestånd. Bestånd med god eller mycket god beståndsstatusen skulle kräva en mindre restriktiv förvaltning och ge förvaltningsorganisationer större möjlighet att själva anpassa bestämmelser, fiske och fisketurism efter lokala behov och förutsättningar. Fler återvandrande laxar till kusten och älvens hela produktionsområde skapar även förutsättningar för utvecklad fisketurism och bättre balans mellan fiskeintressen i älvarnas nedre och övre delar. Eftersom enkvotsystemet för TAC i Östersjön beslutas med hänsyn till de svaga bestånden av naturproducerande lax innebär det också att fisket på odlad lax begränsas. En stor andel av den odlade laxen i Östersjön är utplanterad i svenska utbyggda vattendrag och återvandrar numera i stora mängder. Det är en fördel för Sverige eftersom Sverige endast har 28 % av TAC. Sveriges Lantbruksuniversitet gör bedömningen att det finns utrymme att fånga odlade laxar utöver den mängd odlad lax som fångas i dagens svenska yrkes- och fritidsfiske. Den största möjligheten för yrkesfisket att öka laxfångsterna är i de utbyggda älvarna. När fångsten sker i sötvattensområdet ingår den inte i Sveriges andel av TAC och påverkar därför inte yrkesfisket i havet. En ökad fångst av den odlade laxen innebär också en mindre risk för felvandring av odlad lax till älvar med naturproducerande bestånd av lax. För att i högre grad anpassa fisket efter odlad lax på kusten behöver selektiva och skonsamma redskap utvecklas såväl inom yrkesfisket som fritidsfisket. Kunskapen hos den enskilde fiskaren behöver öka om hur fisket ska bedrivas för att minimera oönskad fiskeridödlighet. Selektiva och skonsamma fiskemetoder ska eftersträvas i förvaltningen såväl i havet som i vattendragen. För en art som öring är mål som omfattar MSY och potentiell smoltproduktion inte lämpliga. Målet skulle vara svårt att följa upp på grund av det stora antalet öringbestånd som finns i svenska älvar, åar och bäckar som mynnar i havet. Eftersom öringen har stor betydelse för fritidsfisket och främst fångas i fritidsfiske bör förvaltningen utöver bevarandemål även anpassas till att bygga upp starka bestånd och kvalitetsaspekter som naturlig ålders- och storleksstruktur. För arter som i hög grad nyttjas inom fritidsfiske och turism är beståndets storlek och stabilitet en viktigare faktor än mål om maximalt hållbart uttag. De upplevelsevärden som skapas av rika lax- och öringbestånd vid fritidsfiske är alltså viktigare än ett produktionsmål i kilo eller antal. För att skapa en attraktiv fisketurism krävs också att bestånden har en naturlig storleksstruktur med förekomst av hög andel stor fisk. Havs- och vattenmyndigheten får idag meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande enligt de kriterier som uppställs i 2 kap. 7 fiskeförordningen. Som Fiskeriverket tidigare framfört i samband med de uppdrag som regeringen gav myndigheten i juni 2006, finns behov av ett utökat bemyndigande att få meddela föreskrifter utöver fiskevårdsskäl. Ett utökat bemyndigande är nödvändigt inför det stadie när de biologiska målen för lax- och öringbestånden har uppnåtts. Fråga är då hur ett överskott av fiskemöjligheterna ska fördelas i de situationer det inte längre finns fiskevårdsskäl. Av för- 19

20 arbetena framgår att bemyndigandet vad gäller fiskets bedrivande är begränsat till att omfatta yrkesfisket. Regeringen behöver därför utreda hur ett eventuellt överskott av lax och öring ska hanteras, när det inte längre finns fiskevårdsskäl. En fråga som behöver utredas är hur ett överskott av återvändande lax och öring ska fördelas mellan olika kategorier av fiskande. För en art som lax där fisket främst sker under laxens lekvandring utmed kusten och i älvarna, i många fall 10-tals mil utefter älven, finns det särskilda skäl att kunna fördela fiskemöjligheter utöver av fiskevårdsskäl. Det får anses rimligt att även fiskerättsägarna högst upp i älven ska kunna fiska på ett överskott av lax och då behöver det fiske som sker tidigare under lekvandringen begränsas utöver det som är nödvändigt av fiskevårdsskäl. Syftesparagrafen i den framförhandlade fiskestadgan för Torne älv inom gränsälvsöverenskommelsen säger t.ex. att utgångspunkten för förvaltningen av bestånden av lax och öring ska vara en rimlig och rättvis balans mellan tilllämpningsområdets samtliga fiskeintressen. Med samtliga fiskeintressen menas fisket med fasta redskap i mynningsområdet, fisket med traditionella redskap i älvens nedre delar och fisket med handredskap i hela älvens sträckning ända upp till ovan trädgränsen inklusive samernas rätt till fiske enligt rennäringslagen, en sträcka på över 50 mil älv. Torne älv är den enda älv där det idag finns möjlighet att reglera fisket av andra skäl än fiskevårdsskäl. Modell för förvaltning av lax och öring Havs- och vattenmyndigheten föreslår en modell för en ekosystembaserad och beståndsspecifik förvaltning som bygger på transparens, delaktighet samt regional och lokal förvaltning som kompletterar och skärper den nationella fiskelagstiftningen. Den nationella förvaltningen bör uppdelas i fem förvaltningsområden, Bottenviken, Bottenhavet, Ostkusten, Sydkusten och Västkusten med tillrinnande vattendrag. För dessa förvaltningsområden beställer Havs- och vattenmyndigheten datainsamling och biologisk rådgivning samt genomför successivt översyner av fiskebestämmelser. För en mer beståndsspecifik förvaltning kan rådgivning och översyner av fiskebestämmelser brytas ner på delområden. Inom varje förvaltningsområde inrättar länsstyrelserna en rådgivande grupp för lax- och öringförvaltningen. Sådana rådgivande grupper bör fungera som ett forum för information och kunskapsuppbyggnad samt för att diskutera åtgärder inom förvaltningen, såväl den nationella, regionala som lokala. Länsstyrelserna får också i uppdrag att bilda fiskevårdsområden i viktiga vattendrag och vattenområden där fiskevårdsområden saknas och där fiskevårdsområden bedöms viktiga för en fungerande förvaltning. I varje större laxvattendrag samt om möjligt även kusten nära mynningen bör organisationer, med främst fiskerättsägare men även andra intressenter, bildas för att samordna förvaltningen i hela älven och kustområdet närmast mynningen. En ekosystembaserad och beståndsspecifik förvaltning av lax och öring förutsätter ett nära samarbete mellan nationella och regionala myndigheter samt med aktörer och intressenter i förvaltningen. Komplexiteten i en beståndsspecifik förvaltning blir av naturliga skäl stor då det handlar om många enskilda bestånd och stora biologiska, miljömässiga och fiskerättsliga skillnader mellan de olika förvaltningsobjekten. För att en ekosystembaserad och be- 20

21 ståndsspecifik förvaltning ska nå framgång behöver såväl den nationella, regionala som lokala förvaltningen uppfattas som legitim av de som berörs, vara inkluderande och transparent samt baserad på bästa möjliga kunskap. Datainsamling och biologisk rådgivning behöver anpassas till den föreslagna modellen för förvaltningen. För att kostnaderna för den biologiska rådgivningen inte ska bli för stor bör rådgivning för olika förvaltningsområden beställas i ett rullande schema med några års mellanrum där rådgivning för en period om några år lämnas för varje förvaltningsområde. Den föreslagna modellen bör successivt utvecklas i syfte att öka integreringen mellan den nationella förvaltningen och den förvaltning som sker genom fiskerättsägare som har möjlighet att besluta om förvaltningsåtgärder som kompletterar de nationella föreskrifterna. Sådana fiskerättsägare kan vara ett fiskevårdsområde, en samfällighetsförening eller en större fiskerättsägare i ett skiftat vatten som till exempel ett skogsbolag. Organisationer behöver också bildas som har möjlighet att samordna förvaltningen mellan till exempel flera fiskevårdsområden i en älv och yrkesfisket i kustområdet. Ett exempel på en sådan organisation är Umeälvens/Vindelälvens fiskeråd. Målsättningen bör vara att samarbetsråd enligt den modell som tillämpas i till exempel Umeälven/Vindelälven på frivillig basis inrättas där det finns intresse att samordna älvegna förvaltningsorganisationer och utveckla individuella förvaltningsplaner. Lokala förvaltningsorganisationer som fiskevårdsområden och samverkansorganisationer för en hel älvdal måste få ett långsiktigt och samordnat stöd från samhället i arbetet med förvaltningen av resursen. Länsstyrelsen bör ha det samordnande ansvaret för ett sådant stöd. Dock måste också föreningarna tydligt uppfatta sitt eget ansvar i förvaltningen och de som sköter sin förvaltning väl, kan även ges ett större inflytande över en anpassning av reglerna i deras vattendrag som kan gynna deras syften och skapa en adaptiv flexibilitet. Föreningar som däremot visar ett bristande intresse kan inte ges samma möjlighet då förvaltningen måste vara kopplad till någon form av försiktighetsprincip och kvalitetssäkring. Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter bör utformas med hänsyn till om det finns en ordnad och stabil förvaltningsorganisation för ett vattendrag eller om sådana organisationer saknas. I vattendrag där ordnad förvaltning saknas och där ingen eller ofullständig fiskestatistik rapporteras bör fiskereglerna vara restriktivare. Detta gäller även bestånd där osäkerheten är stor över beståndsstatusen. Omvänt bör Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter vara mindre restriktiva och medge en större flexibilitet för vattendrag där det finns en ordnad förvaltning med en god fiskestatistik och stor säkerhet om den aktuella beståndsstatusen. För att öka transparensen i förvaltningen och öka möjligheten till delaktighet bör webbaserade portaler om förvaltning av lax och öring utvecklas såväl hos berörda myndigheter som i lokala förvaltningsorganisationer. Sådana portaler bör innehålla information om hur förvaltningen är organiserad, beståndens status och nyttjandet i relation till uppsatta mål för förvaltningen, datainsamling, biologisk rådgivning, information om aktörer och intressenter. 21

22 Figur 1. Schematisk bild av hur olika moment kan ingå i en adaptiv förvaltningsmodell. Några av de viktigaste frågorna som finns att lösa i en beståndsspecifik förvaltning är hur man får till stånd en väl fungerande fångstrapportering och hur man ska kunna styra det totala fångstuttaget över en säsong. Utmed norrlandskusten bedrivs ett småskaligt yrkesfiske där fiske med fasta redskap efter lax och andra arter som sik. Flera av fiskeföretagen har under de senaste åren även utvecklat sitt fiske genom att öka den egna förädlingsgraden av fångsten, för att på så sätt skapa en bättre lönsamhet. Förvaltningen behöver präglas av en förutsägbar inriktning, som ger yrkesfiskaren möjlighet att i så god tid som möjligt planera sitt fiske och eventuellt kommande investeringar. För yrkesfisket i Norrland har de senaste åren kvoten begränsat laxfisket för särskilt Bottenviken och inneburit en relativt kort säsong. Den enskilde fiskaren har liten möjlighet att sprida sin fångst över tid. Fisket utanför några älvar, framförallt Torne älv, är mycket intensivt och påverkar infiskningstakten för ett större område som delar på samma kvot. Det finns flera möjligheter att förlänga säsongen för den enskilde yrkesfiskaren. En möjlighet är att dela upp den svenska andelen av TAC på mindre geografiska områden som till exempel län. Eftersom laxen normalt vandrar in till kusten under en relativt kort och intensiv period är infiskningstakten ofta hög. En dagsfångst för det samlade yrkesfisket med fasta fällor kan vara upp mot 10 % av kvoten när fisket är som intensivast. Med dagens rapporteringssystem är risken stor, med ett större antal delområden med en egen kvot, att det blir ett överfiske i flera delområden. Det i sin tur innebär att områden med låg infiskningstakt inte kan nyttja den planerade kvoten inom dessa områden eftersom allt svenskt laxfiske måste stoppas när den svenska kvoten är fylld. En möjlighet för att undvika ett överfiske och garantera den enskilde yrkesfiskaren en fast del av kvoten är att införa individuella kvoter. Ett sådant system är administrativt betungande och kan hindra såväl nyetablering som möjlighet till företagsutveckling. Ett system med individuella kvoter kan behöva kompletteras med införande av fångstmärken för ökad möjlighet till kontroll. En annan möjlighet är att som i till exempel Väs- 22

23 terbottens län ge länsstyrelserna möjlighet att besluta om att yrkesfiskaren i inledningen på säsongen får använda ett eller två fasta redskap. Då sänks infiskningstakten på försommaren och det kan vara lättare att få avsättning på en lokal marknad för laxen till ett högre pris. I föreslagen modell bildas förvaltningsområden och rådgivande grupper på länsstyrelserna. Inom ett förvaltningsområde eller län bör det finnas möjlighet att föreslå olika lösningar. Fördelning av laxkvoten mellan olika förvaltningsområden behöver oavsett system för fördelning av kvoten även fortsättningsvis beslutas av Havs- och vattenmyndigheten med hänsyn till vilka bestånd av lax som fångas i det aktuella området samt beståndens storlek, status och behov av skydd. Möjlighet till kvotering av älvsfisket i tid eller/och rum bör ses över och samrådas med fiskevårdsområden och andra fiskerättsägare. Idag är fångsten oreglerat, förutom begränsningen för handredskapsfisket som gäller i många älvar till en lax per fiskare och dygn, då obegränsat med fiskekort kan säljas. I takt med att bestånden ökar kan också intresset öka att starta fisken med effektiva redskap som nät och not för avsalu även i älvar med naturproducerad lax. I ett sådant fiske kan ett relativt litet antal personer fånga en relativt stor andel av laxen i en älv. Flera fiskevårdsområden och andra fiskerättsägare begränsar fisket genom kompletterande bestämmelser men sådana omfattar inte en hel älv utan endast fiskevårdsområdets vattenområde. I en framtida förvaltning bör en kvotering av det totala uttaget i älven övervägas om det finns risk att fångstuttaget blir för stort. Kvotering för olika delar av älven kan också behöva beslutas för att tillförsäkra att även de som fiskar högt upp i älven ska få en rimlig möjlighet till fiske. Sådana bestämmelser kommer nödvändigtvis att ställa höga krav på rapportering och tillsyn. Figur 2. Medlemmar i Stora Sandsjöns FVOF i Ume-/Vindelälvens fiskeråd återställer lekbottnar i Storkvarnbäcken, Vindelälvens vattensystem. Foto Stefan Ågren. 23

24 I länder som Kanada och Irland, där fisketurismen efter lax har stor ekonomisk och social betydelse, har man sedan en tid använt sig av fångstmärken (salmon tags; gill tags; lock seal tags; carcass tags) för att lösa dessa frågor i älvfisket. Irland är förmodligen det land som på kortast tid gjort den största omställningen av sin laxförvaltning. Här har man även utvecklat systemet med fångstmärken vidare så att det också omfattar yrkesfisket och den del av fritidsfisket som bedrivs med nätredskap. Det är uppenbart att användningen av fångstmärken varit en nyckelfaktor för att de stora omställningarna som skett i den irländska förvaltningen varit möjliga att genomföra. Skottland är på väg att införa ett likande system som det på Irland. Länsstyrelsen i Norrbotten har med framgång provat systemet i Lainio älv under 2014 och i både Lainio älv och Råne älv under Den grundläggande funktionen för fångstmärken är att laxar som fångas och behålls ska märkas av den fiskande med ett plastband som träs genom laxens mun och gällock och försluts. Plastbandet har samma funktion som ett buntband vilket innebär att när det väl är förslutet så kan det inte öppnas igen och då är fångstmärket förbrukat. Fångstmärkena är numrerade vilket innebär att man vet vilka fångstmärken som hör till vilken fiskare. Genom att använda olika nummerserier eller olika färger på fångstmärken kan olika fisken särskiljas från varandra eller för lax fångad i olika älvar. Fångstmärken kopplas vanligtvis till obligatorisk fångstrapportering där olika uppgifter beroende på förvaltningens behov kan samlas in. Genom att begränsa antalet fångstmärken kan fångstuttaget inom ett fiske eller den totala fångsten i en älv begränsas. En annan variant är att man begränsar antalet fångstmärken som varje fiskare tillåts införskaffa under en säsong. Beroende på vilka behov som finns i den beståndsspecifika förvaltningen kan användningen av fångstmärken utvecklas och ytterligare funktioner kan läggas till. Återetablering av bestånd av lax och öring Havs- och vattenmyndigheten gör bedömningen att förvaltningen i högre grad bör integrera förvaltningen av lax och öring med åtgärder för att bevara och restaurera naturliga livsmiljöer i vattendragen. I möjligaste mån bör arterna på naturlig väg återkolonisera områden när vandringsmöjliger skapas förbi tidigare vandringshinder för att möjliggöra en naturlig utveckling av den biologiska mångfalden. Bedöms det nödvändigt att återintroducera lax och öring genom utsättning bör i första hand rom eller yngel användas som utsättningsmaterial och genetiska aspekter ska särskilt beaktas. Vattenkraftproduktion har en genomgående och tydlig negativ påverkan på bestånden både genom att vandringsvägar stängts, men också genom vattenregleringen. I de större vattenkraftverkens miljötillstånd finns för ett tiotal älvar inskrivet att skadan på den naturliga produktionen av lax och öring ska kompenseras genom utsättning av odlad lax och öring. Havs- och vattenmyndigheten avser att arbeta för att utsättningsskyldigheten där så är möjligt successivt omförhandlas till alternativa åtgärder i syfte att återskapa naturlig produktion av lax och öring. Flera älvar är så kraftigt utbyggda så att möjligheten att återskapa en naturlig produktion är begränsad även om mycket kraftfulla åtgärder sätts in. I andra älvsystem bedömer Havs- och vattenmyndigheten att det finns betydligt 24

25 större möjlighet att successivt genomföra åtgärder som återskapar åtminstone delar av ursprunglig naturlig produktion av lax och öring. För varje älv behöver utredas de biologiska, legala, tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att återskapa naturlig produktion av lax och öring i vattendrag. En sådan utredning bör också behandla i vilken utsträckning som det är möjligt och lämpligt att fasa ut utsättningar av lax och öring till förmån för andra åtgärder. Vandringsfiskutredningens betänkande 1951 låg till grund för hur vattenkraftutbyggnad och kompensation på skadan för produktion av lax och öring behandlades när den storskaliga vattenkraften byggdes ut i Sverige. Det finns anledning att göra en ny genomlysning av vattenverksamheten och miljötillståndens kompensationsåtgärder i de utbyggda älvarna utifrån dagens internationella och nationella kunskap, miljöåtaganden, tekniska möjligheter och andra nya förutsättningar. Figur 3. I flera av älvarna med vattenkraftverk finns det potential att återskapa naturlig produktion av lax och öring. Foto Alf Linderheim. Havs- och vattenmyndigheten anser att regeringen, i linje med Vattenverksamhetsutredningens förslag, bör underlätta den juridiska hanteringen med avseende på ändringar av tillstånd till vattenverksamheter, för att effektiviteten i genomförandet av miljöåtgärderna ska öka. När det gäller vattenkraften bör för övrigt de förslag som togs fram inom vattenverksamhetsutredningens slutbetänkande I vått och torrt förslag till ändrade vattenrättsliga regler, SOU 2014:35 omsättas i praktiken. 25

26 Kunskapsförsörjning för en beståndsspecifik adaptiv förvaltning En stor del av den biologiska rådgivning som idag levereras både nationellt och internationellt bygger på det arbete som sker i Internationella havsforskningsrådets (ICES) laxarbetsgrupper (WGBAST och WGNAS). Analyser av beståndens status och utveckling görs med en avancerad statistisk modell där data från samtliga länder omkring Östersjön respektive Atlanten ingår. Delar av de kunskaps och datainsamlingsprojekt som identifieras i detta underlag kräver särskilt för förvaltningen i Östersjön ett övergripande agerande som bygger på nära samarbete med andra länder för att på sikt resultera i förbättrad biologisk rådgivning, både internationellt och nationellt. Sverige har ett särskilt ansvar att agera pådrivande och utveckla den biologiska övervakningen av Östersjölaxen, eftersom en majoritet av de kvarvarande vilda laxbestånden finns i Sverige. De svenska älvarna (Torneälven inkluderad) beräknas stå för drygt 90 % av den totala produktionen av vild laxsmolt i Östersjön. Figur 4. Fiskräknare för uppvandrande lax och öring i fiskvägen i Jockfall, Kalix älv. Foto Håkan Carlstrand. En adaptiv beståndsspecifik förvaltning av laxbestånd, samt uppfyllelse av kraven i EU-kommissionens förslag till flerårig plan för Östersjöns laxbestånd och laxförvaltningen inom NASCO kräver en relativt omfattande och detaljerad biologiskt rådgivning som bland annat bör innehålla: Biologisk status för samtliga vildlaxbestånd, uttryckt som smoltproduktion i relation till potentiell smoltproduktion Antalet återvandrande laxar på älvnivå. Skattningar med tillräckligt god precision av antalet vuxna individer som förväntas återkomma i medeltal 26

27 under de närmsta åren, vilket kan ge underlag för älvspecifika fiskebestämmelser och bedömning av övre gräns för den möjliga fångsten i beståndet. Förväntad utveckling av laxbestånden under kommande år (ca 2 laxgenerationer, år, framåt i tiden) Ökad kunskap om var på kusten olika bestånd av lax och öring fångas och behov av att reglera fisket i syfte att bygga upp bestånden. Påverkan av odlad lax och öring på vilda bestånd (genetiskt och ekologiskt) De odlade lax- och öringbeståndens biologiska bevarandevärde Hos lax- och öringbestånden står fiskerirelaterad dödlighet för en betydande del av den totala dödligheten, vilket innebär att korrekt fiskestatistik är viktigt för att undvika osäkerheter och felaktigheter vid analyser av beståndens status och utveckling. Kunskapen om öringbestånden är generellt sämre än för laxbestånden. Havs- och vattenmyndigheten bedömer därför att kunskapsläget för öring behöver förbättras såväl avseende produktion av smolt, som naturlig dödlighet i havet och fiskeridödlighet i såväl havet som i vattendragen. Ett problem är att det bara är yrkesfisket som omfattas av den obligatoriska fångstrapporteringen. Havs- och vattenmyndigheten får inte föreskriva om rapporteringsskyldighet för fritidsfiske. Statistiken från fritidsfisket är mer osäker och kvaliteten varierar kraftigt mellan olika områden och typer av fisken. Det finns inte minst ett stort behov av att se över fångststatistiken i samtliga laxälvar, kartlägga befintliga rapporteringssystem och avsaknad av sådana samt identifiera älvar där statistiken måste förbättras. På samma sätt krävs en översyn av fångststatistiken i fritidsfisket till havs och längs kusten. Havs- och vattenmyndigheten bedömer att en förutsättning för att få tillräckligt bra kunskapsunderlag för en beståndsspecifik adaptiv förvaltning är att myndigheten får möjlighet att föreskriva om rapporteringsplikt även i ett fritidsfiske. Kunskap om ekosystemtjänster som till exempel lax och öringbeståndens ekonomiska värde behövs för att kunna göra konsekvensbedömningar avseende förvaltningsåtgärder. Sådan kunskap behöver förbättras i en ekosystembaserad förvaltning. Kontroll och fisketillsyn Havs- och vattenmyndighetens bedömning är att det behövs utökade åtgärder för kontroll och fisketillsyn för att genomföra föreslagen modell för förvaltning av lax och öring. Detta gäller såväl yrkesfiske som fritidsfiske. Ungefär hälften av de svenska fångsterna av lax och nästan hela fångsten av öring sker i ett fritidsfiske på kusten och i vattendragen. Kustbevakningen och länsstyrelserna utövar tillsyn över fiskevårdande föreskrifter som beslutats av Havs- och vattenmyndigheten på såväl allmänt som enskilt vatten. I några län utövas sådan tillsyn också av sjöpolisen. På enskilt vatten har dessutom fiskerättsägaren själv möjlighet att på olika sätt organisera tillsyn. Havs- och vattenmyndighetens landningskontroll avser endast fisket med stöd av fiskelicens. Därutöver sker administrativ kontroll av främst yrkes- 27

28 fisket. Länsstyrelsernas insatser för samverkan med andra myndigheter, utbildning och förordnande av fisketillsynsmän och rådgivning till fiskevårdsområden har stor betydelse och ökar effektiviteten i den samlade tillsynen. Länsstyrelserna är bemyndigade att förordna fisketillsynsmän men såväl i fiskelagen som i länsstyrelsens instruktion saknas ett utpekat uppdrag för länsstyrelserna att bedriva fisketillsyn. Vem som ska samordna fisketillsynen inom ett län samt vara uppdragsgivare och finansiär är inte heller utpekat. Detta har lett till att fisketillsynens omfattning varierar mellan länen och verksamheten bedrivs på ett kortsiktigt sätt. För att skydda fisken på lång sikt och få en nödvändig utveckling av fisketillsynen bör länsstyrelserna i instruktion och regleringsbrev ges ett tydligt uppdrag att svara för samordning och bedriva fisketillsyn. Fisketillsyn bör inte ses som en isolerad verksamhet i förhållande till annan tillsyn av verksamheter i vattenmiljön. Fisketillsyn kan även kombineras med till exempel tillsyn över att villkor följs för vattenverksamhet. Figur 5. Information och fisketillsyn är en viktig del av förvaltningen. Foto Adam Ludvigsson. Fångst av lax för avsalu inom sötvattensområdet, oavsett om det sker med stöd av fiskelicens eller utan licens, avräknas inte mot Sveriges andel av TAC eftersom denna endast omfattar yrkesfiske i havet. Fångst av lax för avsalu i sötvattensområdet omfattas inte heller av samma regelverk som vid motsvarande fiske i havet. Den enda rapportering som idag krävs av de som fiskar med fiskelicens eller personlig fiskelicens i älvarna är en årlig rapportering av fångsten. Därutöver ska var och en som säljer mer än 50 kg fisk per dag rapportera denna försäljning. Ytterst få sådana rapporter görs idag. Om fiske av lax för avsalu ökar i älvarnas sötvattenområde krävs det ett annat rapporteringssätt än idag och som sker mer frekvent. Fångster i havet måste också kunna särskiljas från fångster i sötvattensområdet. Havs- och vattenmyndigheten har redan idag flera olika rapporteringskrav beroende på fiske och utmaningen är att hitta ett rapporteringssätt som omfattar både kustfiske och sötvattensfiske. Havs- och vattenmyndigheten avser att därför att göra en översyn av kontroll 28