Försörjningskvotens utveckling

Transkript

1 49 Ett enkelt sätt att sammanfatta vad den demografiska utvecklingen kan komma att betyda för de materiella livsvillkoren i framtiden är att relatera hela befolkningen (i landet, länet eller kommunen) till antalet personer i yrkesaktiv ålder (20-64 år). Försörjningskvoten = hela befolkningen / befolkningen år I täljaren sätts således hela befolkningen och i nämnaren befolkningen i yrkesaktiv ålder, dvs. de som skall producera de varor och tjänster som hela befolkningen skall leva av. Den på detta vis beräknade försörjningskvoten visar hur många, inklusive sig själv, var och en i yrkesaktiv ålder skall försörja genom sitt arbete. Naturligtvis är detta ett rätt grovhugget mått. Hur mycket varor och tjänster man konsumerar beror i stor utsträckning på hur gammal man är, och långt ifrån alla i åldern år deltar i produktionen i samma omfattning. Å andra sidan finns det personer under 20 och över 64 år som förvärvsarbetar, men de svarar numera bara för enstaka procent av den totala arbetsvolymen i timmar räknat. Trots sin enkelhet torde måttet ändå rätt väl spegla skillnader mellan olika regioner och förändringar över tiden av försörjningssituationen. Försörjningskvotens utveckling ,50 2,00 1,50 1,00 0,50 Högst Lägst Riksgenomsnitt 0, Anmärkning: Högst och Lägst avser högsta respektive lägsta värde som något län uppvisar för respektive år.

2 50 Totalt för hela landet kommer försörjningskvoten att vara i stort sett oförändrad de närmaste åren. Därefter sker en markant uppgång, framför allt under 2020-talet, då fortfarande en betydande del av de stora årskullarna från 1940-talet är i livet och de inte riktigt lika stora årskullarna från 1960-talet börjar gå i pension. Situationen förvärras av att antalet i yrkesaktiv ålder minskar. Försörjningskvoten stiger i alla län I kartorna nedan redovisas försörjningskvoten för länen 2000 respektive Som synes stiger kvoten i alla län; bilden blir överlag mörkare 2030 än I princip ger detta sätt att beskriva utvecklingen samma bild som visats ovan om andelen i yrkesaktiv ålder. Försörjningskvoten är ju det inverterade värdet av andelen i yrkesaktiv ålder. Försörjningskvoten länsvis 2000 och ,78 till 1,87 1,69 till 1,78 1,6 till 1,69 1,96 till 2,05 1,87 till 1,96 1,78 till 1,87 1,69 till 1,78

3 51 Dessutom ökar spännvidden mellan länen, från intervallet 1,61 1,79 år 2000 till 1,72 2,02 år Stockholms län hade den lägsta försörjningskvoten år 2000 och kommer enligt prognosen att ha det även år Även ökningen av försörjningskvoten blir minst i Stockholms län. Den högsta försörjningskvoten år 2000 hade Kalmar län, men en stor del av länen låg då tätt samlade. Det var egentligen bara Stockholms och Uppsala län som skiljde sig från mängden. Gotlands län beräknas få den högsta försörjningskvoten år 2030, men Västernorrlands, Dalarnas, Norrbottens, Kalmar och Jämtlands län ligger nästan på samma nivå. Stockholms län kommer att ha den i särklass lägsta försörjningskvoten, närmast följt av Uppsala län och de båda andra storstadslänen, Skåne och Västra Götaland. Försörjningskvoten i länen 2000 och ,10 2,00 Gotland ,90 1,80 1,70 Uppsala Sthlm 1,60 1,50 1,40 1,30 1,30 1,40 1,50 1,60 1,70 1,80 1,90 2,00 2, Kommentar: Ju längre till höger på skalan en punkt ligger, desto högre var försörjningskvoten år 2000, och ju högre upp en punkt är belägen desto högre beräknas försörjningskvoten bli år Som synes ligger alla punkter klart över den diagonala linjen, vilket innebär att försörjningskvoten stiger markant i alla län till Östergötlands och Västerbottens län beräknas också komma att ha en relativt låg försörjningskvot år Sannolikt visar kvoten för dessa län och för Uppsala län en något för ljus bild av försörjningsläget. Alla tre har en jämförelsevis stor andel i yrkesaktiv ålder som

4 52 bedriver högskolestudier och som därför endast i liten grad bidrar till produktionen av varor och tjänster. Stora skillnader inom länen Går man ner på kommunnivå finner man stora variationer inom länen. Spännvidden mellan kommunerna är självfallet betydligt större än mellan länen och den kommer också att öka avsevärt mer än spännvidden mellan länen. År 2000 var den lägsta försörjningskvoten 1,52 och den högsta 2,06. År 2030 beräknas motsvarande tal bli 1,58 respektive 2,63. Försörjningskvoten i landets kommuner 2000 och ,821 till 2,061 (96) 1,757 till 1,821 (93) 1,52 till 1,757 (100) 2,15 till 2,64 (35) 2,061 till 2,15 (54) 1,821 till 2,061 (174) 1,757 till 1,821 (18) 1,52 till 1,757 (8)

5 53 I de båda kommunkartorna har klassindelningen styrts av försörjningskvoten år 2000 på så sätt att varje klass innehåller ungefär lika många kommuner (se teckenförklaringen). De tre klasserna i kartan för år 2000 är desamma som de tre lägsta klasserna i kartan för år I den sistnämnda kartan har dessutom skapats ytterligare två klasser ovanför de tre gemensamma klasserna, för att ge en bättre bild av den förändring som beräknas ske fram till Hela 89 kommuner ( ) kommer år 2030 att ha en högre försörjningskvot än den kommun som hade den högsta försörjningskvoten år Som framgår av kartorna blir det mycket få kommuner som år 2030 kommer att ligga i de två lägsta klasserna. Av de åtta kommunerna med den lägsta försörjningskvoten ligger fyra i Stockholms län; Sundbyberg, Solna, Stockholm och Huddinge. De övriga fyra kommunerna är Göteborg, Umeå, Lund och Malmö. För Umeå och Lund torde kvoten ge en för ljus bild av försörjningsituationen, då man har många högskolestudenter i yrkesaktiv ålder som föga bidrar till produktionen. Som framgått inledningsvis i detta avsnitt beräknas försörjningskvoten för landet som helhet komma att förändras mycket måttligt under de närmaste åren. Detta gäller i stort också på kommunnivå. Spridningen i kommunernas försörjningskvot beräknas faktiskt minska något mellan 2000 och Under perioden 2015 till 2030 ökar emellertid spridningen kontinuerligt och blir enligt prognosen nästan dubbelt så stor år 2030 som åren 2000 och Effekten på kommunernas ekonomi Förskjutningen mot en allt mindre andel i yrkesaktiv ålder får naturligtvis på sikt återverkningar på kommunernas ekonomi. När andelen unga och gamla ökar stiger kostnaderna, samtidigt som den minskande andelen i yrkesaktiv ålder innebär att skatteunderlaget relativt sett krymper. Merparten av kostnaderna för den kommunala servicen består av personalens löner. Verksamheten inom barnomsorg, skola och äldreomsorg är svår att rationalisera; personalminskningar betyder oftast i praktiken sämre kvalitet. Om en ökande andel av de arbetande behövs i den kommunala sektorn och om de kommun-

6 54 anställdas löner inte skall släpa efter utvecklingen på arbetsmarknaden i övrigt, kommer kommunalskatten att behöva höjas. Hur mycket är naturligtvis inte möjligt att beräkna exakt, men en rimlig överslagsberäkning går att göra utifrån uppskattningar av vad den kommunala servicen kostar för olika åldrar och hur mycket olika åldersgrupper betalar i kommunalskatt. Svenska Kommunförbundet har i sin rapport Kommunala framtider en långtidsutredning om behov och resurser till år 2050 (Svenska Kommunförbundet, 2002) redovisat en grov beräkning av vad kommunernas service kostar i olika åldersgrupper. Beräkningarna grundar sig på SCB:s publikation Kommunernas finanser Räkenskapssammandrag för kommuner och avser genomsnitt för alla kommuner i landet. I diagrammet nedan redovisas resultatet med fördelning efter 5-årsklasser. Kommunala kostnader i olika åldrar år Tusental kronor/person Källa: Svenska Kommunförbundet. De stora kostnadsposterna är givetvis barnomsorg, skola och äldreomsorg. Sammantaget svarar de för nästan fyra femtedelar av

7 55 de totala kostnaderna. Till detta kommer en grundkostnad, här fördelad lika för alla, för viss kommunal infrastruktur och administration. Givet att dessa kostnader kommer att gälla även framöver kan kostnaderna för den kommunala servicen i framtiden beräknas utifrån befolkningsutvecklingen. Kommunernas framtida skatteintäkter har beräknats utifrån antagandet att den erlagda skatten per person i olika åldersgrupper förblir på samma nivå som år För att uppskatta hur kommunalskattesatsen kan komma att förändras har kvoten mellan beräknade kostnader och skatteintäkter räknats ut för tiden fram till Denna kvot har sedan räknats om till ett index (med 2003 lika med 100) och kommunalskatten för 2003 har sedan multiplicerats med detta index 2. Utvecklingen fram till 2030 har fördelats på två perioder, först tiden fram till 2020 och sedan perioden I diagrammen på nästa sida har kommunalskatten för varje kommun plottats in i ett koordinatsystem, med (i det översta diagrammet) 2003 på den ena axeln och 2020 på den andra. En punkt på den diagonala linjen innebär att kommunalskatten blir densamma båda åren, en punkt ovanför diagonalen att skatten blir högre det senare året och en punkt under diagonalen att skatten blir lägre. Som synes visar denna grova kalkyl att flertalet kommuner skulle få en lägre skatt 2020 än 2003, men att skatten skulle behöva höjas väsentligt under 2020-talet för de allra flesta kommunerna. Totalt sett för hela perioden ger beräkningarna som resultat att de allra flesta kommuner måste ta ut högre skatt år 2030 än Resutatet fram till år 2020 kan te sig överraskande. Förklaringen är att antalet unga (0-19 år) enligt befokningsprognosen kommer att minska, vilket uppväger att de gamla (65- år) blir fler. De stora årskullarna från 1940-talet har då ännu inte nått den ålder då de kommer att kräva mycket omsorg. Dessutom kommer under denna period de stora årskullarna som föddes runt 1990 att komma ut i arbetslivet och bidra till produktionen. Den beräknade kraftiga ökningen av kommunalskatten under 2020-talet beror på att antalet äldre då ökar kraftigt och att antalet i yrkesverksam ålder minskar. 2 I bilaga 1 redovisas utförligare hur beräkningarna har gjorts.

8 56 Beräknad kommunalskatt 2020 mot mot mot Det sätt på vilket beräkningarna gjorts innebär att det nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemets inverkan på enskilda kommuners skattesats antas förbli ungefär densamma som i dag. Så enkelt fungerar emellertid inte utjämningen. Systemet består i princip av två delar, en som tar hänsyn till kostnadsskillnader som den enskilda kommunen inte kan råda över (t.ex. stor andel barn och äldre i befolkningen) och en som tar hänsyn till skillnader i skattekraft. Om skillnaderna mellan kommunerna vad gäller kostnader och skattekraft inte skulle förändras borde den gjorda kalkylen ge ett tämligen rättvisande resultat. Nu pekar emellertid befolkningsprognosen på att behovet av såväl kostnads- som inkomstutjämning ökar. Detta innebär att de framskrivna skillnaderna i kommunalskatt sannolikt är överdrivna, givet att det nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemet består. Resultatet av kalkylerna skall därför ses som en grov approximation av den demografiska förändringens betydelse för kommunalskattens utveckling i olika kommuner. Minst lika viktigt är naturligtvis den ekonomiska aktiviteten i samhället i stort och i olika delar av landet.