Riksintressen enligt 3 och 4 kap. MB en studie av begreppet påtaglig skada

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Anna Karlsson Riksintressen enligt 3 och 4 kap. MB en studie av begreppet påtaglig skada Examensarbete 20 poäng Annika Nilsson Miljörätt VT 2007

Innehåll SAMMANFATTNING 1 FÖRKORTNINGAR 4 1 INLEDNING 5 1.1 Introduktion 5 1.2 Syfte 5 1.3 Metod och material 6 1.4 Avgränsningar och förtydligande 6 1.5 Disposition 7 2 HISTORISK UTVECKLING 8 2.1 Fysisk riksplanering och NRL 8 3 MILJÖBALKENS HUSHÅLLNINGSREGLER 10 3.1 Inledning 10 3.2 Grundläggande hushållningsregler 11 3.2.1 Prioriterade intressen 11 3.2.2 Riksintressen i 3 kap. MB 11 3.3 Särskilda hushållningsregler 12 3.4 Kommentar 14 4 SKYDDET AV RIKSINTRESSANTA OMRÅDEN 15 4.1 Inledning 15 4.2 Reglernas tillämplighet 15 4.3 Riksintresse enligt 3 kap. MB 16 4.4 Riksintresse enligt 4 kap. MB 17 4.5 Påtaglig skada 18 4.6 Avvägning och undantag 18 4.6.1 Allmänt 18 4.6.2 Avvägning mellan riksintressen 18 4.6.3 Möjlighet till undantag 19

4.7 Förhållandet mellan 3 och 4 kap. MB 21 4.8 Kommentar 22 5 KUNSKAPSFÖRSÖRJNING 23 5.1 Inledning 23 5.2 Kunskap om platsen 23 5.2.1 Registerblad 23 5.2.2 Kommunal planläggning 24 5.3 Miljökonsekvensbeskrivning 26 5.4 Kommentar 27 6 PÅTAGLIG SKADA 28 6.1 Inledning 28 6.2 Lagtext och förarbeten 28 6.3 Påtaglig skada på områden som är av riksintresse enligt 3 kap 6 2 st. MB 29 6.4 Påtaglig skada på områden som omfattas av 4 kap. MB 29 6.5 Kommentar 31 7 PRAXIS 32 7.1 Inledning 32 7.2 Prövningens omfattning 32 7.3 Kunskapsunderlagets betydelse 33 7.4 Påtaglig skada i praxis 34 7.4.1 3 kap. MB 34 7.4.2 4 kap. MB 38 7.5 Prövning enligt andra lagar än MB 42 7.6 Slutsatser 42 8 SAMMANFATTANDE KOMMENTAR OCH ANALYS 46 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 49 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 51

Sammanfattning I miljöbalkens 3 och 4 kap. finns regler om hushållning med naturresurser. De skall tillämpas vid kommunal planläggning och vid prövning av till exempel miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet, väg- och järnvägsbyggen och mineralutvinning. De utgör grundläggande regler för planer och verksamheter som i övrigt prövas enligt skilda regelverk men som genom sitt ianspråktagande av mark och vatten är av betydelse för den långsiktiga hushållningen med naturresurser. Den grundläggande tanken är att mark- och vattenområden skall användas för det ändamål de är mest lämpade för och reglerna utgår således från platsens egenskaper. Lagstiftaren anger i 3 kap. MB en rad skilda intressen, av både bevarande- och exploateringskaraktär, som är av vikt för samhällsutvecklingen och som är beroende av vissa fysiska förutsättningar. Det finns en naturlig begränsning av vilka områden som är av intresse för exempelvis naturvård, jord- och skogsbruk och materialutvinning. Platsens geografiska läge i förhållande till andra platser kan också vara av betydelse, till exempel vid vägbyggen. Att ge dessa viktiga intressen företräde framför andra på, för dem lämpliga platser, bidrar enligt lagstiftaren till en långsiktigt god hushållning. Reglerna förbjuder dock inte all annan markanvändning i dessa områden utan endast sådan användning som påtaglig skadar intresset eller påtagligt försvårar nyttjandet av det. Dessutom skall intressena endast så långt möjligt skyddas mot sådan påverkan, vilket betyder att även andra intressen skall beaktas vid avvägningar av vilken typ av markanvändning som skall ges företräde.. Lagens vaga utformning, i kombination med att det inte finns några geografiska angivelser på vilka områden som omfattas, medför att den rättsliga styrningen är ytterst svag. Reglerna får ses mest som ett krav på att tänka till i markanvändningsfrågor. Störst betydelse bör reglerna ha i det markpussel som de kommunala planerna utgör, och då främst översiktsplanen som omfattar all markanvändning. Utöver de allmänna bestämmelserna finns även regler kring områden av riksintresse i 3 och 4 kap. MB och det är huvudsakligen dessa som studeras i uppsatsen. Reglerna i 3 kap. MB är utformade på samma sätt som angivits ovan men gäller områden som är av riksintresse för vissa intressen. Det finns inga allmänna kriterier på vad som krävs för att ett område skall betraktas som riksintressant men som framgår av benämningen har de betydelse i ett nationellt perspektiv. Ett område kan till exempel ha naturvärden som är att betrakta som unika sett till landet som helhet, eller vara lämpligt för en vägdragning som utgör en viktig del i det nationella vägnätet. Reglerna om riksintresse är tvingande för kommunens planläggning och staten kan ingripa mot planer som inte tar tillräcklig hänsyn till riksintressena. Att föra in nationella prioriteringar i den lokala markplaneringen är ett av huvudsyftena med reglerna. 1

Lagtexten anger inte alla de områden som är av riksintresse för olika ändamål utan det är en uppgift för olika centrala myndigheter att, inom respektive verksamhetsområde, utse områden de anser ha sådana egenskaper att de är viktiga på ett nationellt plan. Vissa områden, som i sin helhet har stora natur- och kulturvärden men även är attraktiva för andra ändamål och där risken för konflikter mellan motstående intressen är extra stor, har dock utpekats av lagstiftaren i lagtexten i 4 kap. MB. I dessa områden skall bevarandevärdena ha företräde framför annan användning. Reglerna hindrar dock inte åtgärder som är en utveckling av befintlig tätort eller det lokala näringslivet. Områden av riksintresse skyddas inte mot all typ av annan markanvändning utan grundregeln är även i dessa områden skall en kombinerad markanvändning vara första alternativet. Riksintresseområdena skall däremot skyddas mot åtgärder som påtagligt skadar eller påtagligt försvårar nyttjande av områdena. Dessutom finns för de områden som omfattas av det 4 kap. MB ytterligare krav som begränsar markanvändningen i dessa områden. I de fall områden är av riksintresse för flera motstående riksintressen finns särskilda avvägningsregler. Påtaglig skada är således ett centralt begrepp i 3 och 4 kap. MB. Det ges i lagtext och förarbeten mycket liten vägledning till tolkningen av vad som ska anses utgöra påtaglig skada. Av lagtexten och förarbetena framgår inte heller med tillräcklig tydlighet vilka värden riksintressereglerna avser att skydda utan dessa måste konkretiseras ytterligare. För de områden av riksintresse för naturvården som har utpekats med stöd av 3 kap. 6 andra stycket MB skall registerblad upprättas. Dessa skall innehålla information om vilka värden som har motiverat områdets utpekande, vilka förutsättningarna för bevarande är och vilka typer av ingrepp som måste undvikas. För de områden som omfattas av 4 kap. MB finns inget liknande kunskapsbärande dokument. Områdena är geografiskt angivna i lagtexten och av förarbetena framgår att det är områdenas helhetsvärden som skall skyddas. Den närmare avgränsningen och en beskrivning av hur utvecklingen i dessa områden lämpligen ser ut skall anges i kommunernas fysiska planering. Det är en kommunal uppgift att föra utvecklingen framåt och det skall i översiktsplanen anges vilka riksintressen som finns inom kommunen och hur dessa skall tillgodoses. Det är med utgångspunkt i översiktsplaner och registerblad som skadebedömningen skall göras. Det är syftet med ett områdes riksintressestatus som är av betydelse. Innebär ett ingrepp att ett område förlorad de värden som motiverat dess utpekande är skadan att anse som påtaglig. 2

3

Förkortningar FRP Den fysiska riksplaneringen FÖP Fördjupad översiktsplan MB Miljöbalken (1998:808) MD Miljödomstolen ML Miljöskyddslagen (1969:387) MKB Miljökonsekvensbeskrivning MÖD Miljööverdomstolen NFS Naturvårdsverkets författningssamling NRL Lag (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. NV Naturvårdsverket PBL Plan- och bygglagen (1987:10) RegR Regeringsrätten RI Riksintresse RÅ Regeringsrättens årsbok VL Vattenlagen (1983:291) ÖP Översiktsplan 4

1 Inledning 1.1 Introduktion Hushållning med naturresurser är en nödvändig del av en miljöpolitik som har hållbar utveckling som mål. De huvudsakliga instrument miljöbalken tillhandahåller för att reglera markanvändningsfrågor i syfte att åstadkomma en hållbar användning av våra naturresurser återfinns i balkens tredje och fjärde kapitel i form av de grundläggande och de särskilda hushållningsbestämmelserna. Reglerna utgörs till stora delar av riktlinjer för hur avvägningar mellan motstående anspråk på markanvändning skall göras och den rättsliga styrningen är svag. Områden kan dock enligt reglerna vara av riksintresse för olika bevarande- eller exploateringsändamål och styrningen av markanvändningen i dessa områden är betydligt starkare eftersom verksamheter eller åtgärder som påtagligt skadar eller påtagligt försvårar utnyttjandet av dessa områden av riksintresse inte är tillåtna. Bestämmelserna har med andra ord till viss del karaktär av stoppregler. Stora delar av Sveriges yta är av riksintresse för olika ändamål som skall skyddas mot påtaglig skada. Med beaktande av de stora arealer som omfattas av riksintressereglerna och det starka skydd reglerna förefaller ge borde de ha stor betydelse i markanvändningsfrågor. Reglerna verkar dock leva en undanskymd tillvaro. I den miljörättsliga doktrinen behandlas de mycket kortfattat och i praxis är deras innebörd till viss del oklar. Det kan antingen bero på att reglerna inte skall ges den betydelse som lagtexten ger sken av eller att reglerna är så otydliga och svårtillämpbara att det råder stor osäkerhet kring deras egentliga innebörd. 1.2 Syfte Det centrala begreppet i hushållningsbestämmelserna är påtaglig skada då det främst är denna typ av påverkan som hindras. 1 Det huvudsakliga syftet med uppsatsen är att definiera kriterierna för vad som skall anses utgöra påtaglig skada på områden av riksintresse för natur- och kulturmiljön. Reglerna i 3 och 4 kap. MB innehåller dock många oklarheter och en viss granskning av bestämmelserna är nödvändig för förståelsen av dess tänkta användning och för skadebedömningen. Jag har därför ansett det nödvändigt att till viss del fokusera även på andra frågor och har arbetat utifrån följande frågeställningar. Vad är ett riksintresse? Vilka värden är det som skall skyddas och på vilket sätt skall det ske? Var finns kunskapen om dessa värden? Vilken typ av skada skall anses påtaglig? 1 Se 4 kap. 2-8 MB. Några av dessa regler använder sig av andra skadebegrepp. Dessutom är olika typer av verksamheter förbjudna inom de områden som omfattas av 4 kap. MB oberoende av den skada de orsakar i det enskilda fallet. 5

1.3 Metod och material Lagtexten är mycket vag och viss grundläggande information för reglernas tillämpning framgår inte alls utan lagtexten måste läsas tillsammans med förarbetena. Vid den inledande genomgången av reglernas innebörd har jag därför främst använt mig av förarbetena till NRL och MB. Motiven lämnar dock vissa frågor obesvarade och jag har fått använda mig av praxis för att söka ytterligare klargöranden. Naturvårdsverket har, i syfte att undersöka om det är lämpligt att peka ut fler områden av riksintresse för natur- och kulturvård och friluftsliv, gjort en undersökning av hur reglerna om riksintresse uppfattas av personer som arbetar med dem inom främst kommuner och länsstyrelser. 2 Av undersökningen framgår att reglerna anses mycket svårtillämpade och att osäkerheten kring vissa frågor är stor. Rapporten ger en bra bild av var problemen med reglerna finns, och då jag själv inte har haft möjlighet att göra någon undersökning som skulle ge ett representativt svar har jag använt mig av den som en utgångspunkt för uppsatsens frågeställningar. Vid utredningen av begreppet påtaglig skada har förarbetena inte varit till någon större hjälp då frågan berörs mycket kortfattat. Den juridiska doktrinen på området är begränsad men det finns visst material från Naturvårdsverket och Boverket i form av handböcker, allmänna råd och liknande. Praxis har varit min huvudsakliga källa för analysen av begreppet påtaglig skada. 1.4 Avgränsningar och förtydligande I uppsatsen ligger fokus på vad som utgör påtaglig skada på de natur- och kulturvärden som skyddas av 3 kap. 6 2 st. och 4 kap. MB. Anledningen är, förutom det begränsade utrymmet, att det har varit minst komplicerat att finna material som berör just dessa frågor. Dessutom är det min uppfattning att det är bedömningen av vad som kan antas påtagligt skada just dessa värden som utgör det största problemet. Jag kommer inte att beröra frågan huruvida reglerna är utformade så att de kan bidra till en hållbar utveckling eller om de i själva verket är kontraproduktiva. Det är en diskussion som skulle kunna föras kring miljölagstiftningen i sin helhet och en allt för komplicerad fråga att gå in på i detta arbete. Jag nöjer mig med att konstatera att hushållning med våra naturresurser är en nödvändig förutsättning för en hållbar utveckling. Hänsynsreglerna i miljöbalkens andra kapitel skall tillämpas såväl på verksamheter som på åtgärder som inte är av försumbar betydelse för miljön i det enskilda fallet. 3 Hushållningsbestämmelserna har inte ett lika brett tillämpningsområde men kan vara tillämpliga även på enstaka åtgärder om konsekvenserna är tillräckligt stora, något som diskuteras i uppsatsen. För 2 Riksintresse för naturvård nationella prioriteringar i lokal planering. Utvärdering av ett styrmedel för hushållning med mark och vatten. Naturvårdsverkets rapport 5309. 3 2 kap. 1 2 st. MB. 6

att inte tynga texten med onödiga upprepningar använder jag mig dock av båda begreppen synonymt. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med en historisk överblick som följs av en kortfattad genomgång av regelverket. Därefter försöker jag att utifrån tillgängligt material dra slutsatser om hur skyddet för riksintressanta områden ser ut. I den frågeställningen ingår flera delar, bland annat när reglerna skall tillämpas, vad som menas med riksintressen och vilken typ av påverkan som är otillåten. För att överhuvudtaget kunna göra bedömningar av vad som utgör påtaglig skada måste det finnas ett ändamålsenligt kunskapsunderlag. Jag anser att kunskapen om hur ett sådant underlag är tänkt att fungera är grundläggande för förståelsen av riksintressereglerna och har därför avsatt ett kapitel åt att beskriva kunskapsförsörjningen. Den resterande delen av uppsatsen ägnas åt begreppet påtaglig skada. Uppsatsen avslutas med en sammanfattande kommentar och analys. 7

2 Historisk utveckling 2.1 Fysisk riksplanering och NRL 1960-talet var en period med industriell expansion, urbanisering och ökad fritidsbebyggelse. Konkurrensen om mark- och vattenområde var stor och det uppstod konflikter mellan främst bevarande- och exploateringsintressen. Lagstiftaren insåg att sådana konflikter med fördel löses genom långsiktig planering och man ville ta fram anvisningar till planläggare och beslutsfattare för hur avvägningar i markanvändningsfrågor skulle göras för att uppnå en god hushållning med naturresurser. 4 I slutet av 60-talet inleddes därför arbetet med den fysiska riksplaneringen (FRP), med diskussioner kring hur mark- och vattenområden bäst användes ur ett allmänt perspektiv. Det genomfördes en inventering av landets markoch vattenområden, en kartläggning av vilka intressen som gjorde anspråk på markanvändningen och vilka konflikter som kunde uppstå mellan dem. 5 1972 tog riksdagen beslut om två typer av riktlinjer, verksamhetsanknutna och områdesanknutna, för hushållningen med områden av riksintresse, det vill säga områden som ur ett nationellt perspektiv var viktiga för olika ändamål. De förstnämnda angav hur vissa viktiga verksamheter och intressen, som till exempel naturvården, friluftslivet, och vissa exploateringsintressen, borde behandlas när de konkurrerar med andra intressen om att få använda mark- eller vattenområden. De områdesanknutna riktlinjerna avgränsade geografiskt angivna områden där värdena för naturvård och friluftsliv var så höga att miljöförstörande verksamheter inte borde få komma till stånd om inte synnerliga skäl fanns. 6 Syftet med riktlinjerna var att skapa regler för avvägningar mellan olika intressen i en konfliktsituation och på så sätt ange grunderna för ett långsiktigt användande av mark- och vattenområden som var av nationell betydelse med god hushållning som mål. 7 Genom ett samarbete mellan länsstyrelser och kommuner konkretiserades reglerna på lokal nivå i program, med åtgärder för att ge riktlinjerna avsedd verkan, som sedan godkändes av regeringen. Riktlinjerna var inte rättsligt bindande utan skulle få sin rättsverkan genom den kommunala planläggningen och regeringsprövningar av större anläggningar. 8 Riktlinjerna fördes senare in i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL). De verksamhetsanknutna riktlinjerna motsvarades av de grundläggande hushållningsbestämmelserna i 2 kap. NRL och de områdesanknutna av de särskilda hushållningsbestämmelserna i 3 kap. NRL. Naturresurslagen hade ett vidare tillämpningsområde än FRP 4 Rapport 5309, s 13. 5 Resultatet redovisades i rapporten Hushållning med mark och vatten, SOU 1971:75 6 Prop. 1972:111, s. 15. 7 Prop. 1985/86:3, s 16f. 8 Prop. 1985/86:3, s. 240f. 8

och innehöll avvägningsregler för all markanvändning och inte bara för områden av riksintresse. 9 Målet var att mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt skulle användas så att en, från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt, god hushållning främjades. 10 Bestämmelserna i NRL tillämpades vid planläggning och vid beslut i enskilda ärenden enligt vissa lagar 11 och utgjorde på så sätt gemensamma grundregler inom mark- och miljörätten så att beslut som var viktiga för markanvändningen kunde tas på gemensamma grunder även om utgångspunkten vid prövningar enligt de olika lagarna inte var densamma. 12 Områden av riksintresse gavs ett skydd mot åtgärder som kunde påtagligt skada bevarandeintressena eller påtagligt försvåra utnyttjandet av exploateringsintressena. Vid samma tidpunkt trädde en ny plan- och bygglag (1987:10), PBL, i kraft. Den gav kommunerna större bestämmanderätt över den fysiska planeringen och de kunde nu anta planer som blev gällande utan den statliga fastställelse som hade krävts enligt tidigare byggnadslagstiftning. Kommunerna fick på så sätt ett större ansvar för hushållningen med naturresurser och NRL skulle tillämpas vid all planläggning. Staten behöll dock ett starkt inflytande över markanvändningen inom områden av riksintresse då staten genom länsstyrelserna ålades att på eget initiativ överpröva kommunala detaljplaner och områdesbestämmelser som inte tillgodosåg riksintressen på ett tillfredsställande sätt. 13 Genom riksintressereglerna förde lagstiftaren in tvingande krav på kommunerna att tillgodose statliga markanvändningsintressen. 9 Prop. 1985/86:3, s. 28. 10 1 kap. 1 NRL. 11 1 kap. 2 NRL. 12 Prop. 1985/86:3, s. 20. 13 12 kap. 1 1 p. PBL. 9

3 Miljöbalkens hushållningsregler 3.1 Inledning Bestämmelserna i NRL fick mycket kritik och framförallt reglerna om riksintressen ansågs otydliga och svåra att tillämpa. Av förarbetena till miljöbalken framgår att de som arbetade med NRL var kritiska till dess oprecisa utformning och det rådde en stor osäkerhet kring begreppet riksintresse och dess innebörd. 14 Kritiken till trots flyttades reglerna över till miljöbalkens tredje och fjärde kapitel utan några egentliga ändringar. 15 Tidigare praxis och förarbetena till NRL fortsätter därför att vara av stort intresse vid tolkning av bestämmelserna. 16 Även om ingen saklig ändring av reglerna avsågs innebar införandet av reglerna i miljöbalken ändå en viktig skillnad jämfört med tidigare lagstiftning. Alla regler i balken, således även hushållningsbestämmelserna, skall tolkas mot bakgrund av balkens mål och syfte. 17 Det betyder enligt motiven en ny och vidare tillämpning av de regler som har sin förebild i tidigare lagstiftning. 18 Reglerna i balken syftar till att främja en hållbar utveckling, vilket innebär att ett flergenerationsperspektiv måste råda vid avvägningar i markanvändningsfrågor, och att utveckling och nyttjande av våra naturresurser bör ske inom de ramar som naturen sätter upp. Naturen har eget skyddsvärde och inte bara det värde den kan ha för människan. 19 Hushållningsreglerna utgår från ett områdes fysiska förutsättningar. Enligt den grundläggande regeln för all markanvändning skall mark- och vattenområden användas på lämpligaste sätt med hänsyn till områdenas egenskaper och geografiska läge samt dagens och framtida samhälleliga behov. 20 Företräde skall ges åt den användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning, och vad som är en god hushållning skall bedömas utifrån balkens mål om hållbar utveckling. 21 14 Prop. 1997/98:45, del 1, s. 243. 15 Prop. 1997/98:45, del 1 s. 239, 2 kap. NRL motsvaras av 3 kap. MB och 3 kap. NRL av 4 kap. MB. 16 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 29 och 35. Förarbetena till miljöbalken är så kortfattade avseende 3 och 4 kap. att det är nödvändigt att läsa NRL-propositionen för att få en helhetsbild av reglernas innebörd. 17 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 8. 18 Prop. 1997/98:45, del 1, s.166. 19 1 kap 1 1 st. MB. 20 3 kap 1 MB. 21 MÖD M 456-06, Miljödomstolen bortsåg från översiktsplanen med ett konstaterande att balkens målbestämmelse måste ha företräde framför kommunens översiktsplan när det gäller att avgöra vad som utgör en lämplig markanvändning. 10

Bestämmelsernas huvudsakliga syfte är att underlätta långsiktig planering genom att tydliggöra vilka markanvändningsintressen som är betydelsefulla för samhället och som därför skall främjas vid frågor som rör ändrad markanvändning. Så länge reglerna används som allmänna avvägningsregler är de inte problematiska. Det är först vid ingrepp i riksintresseområden som de får en konkret och i vissa fall ingripande betydelse. 3.2 Grundläggande hushållningsregler 3.2.1 Prioriterade intressen Det finns vissa allmänna intressen, av både bevarande- och exploateringskaraktär, som anses viktiga i samhället. Att, i områden som är av betydelse för dessa intressen, generellt sett ge dem företräde framför andra i den fysiska planeringen och andra beslut om markanvändning leder enligt lagstiftaren till en god hushållning med landets naturresurser. 22 Enligt 3 kap. 1-9 MB gäller det områden som är av särskild betydelse för bland annat naturvård, friluftsliv, jord- eller skogsbruket, kommunikationer, utvinning av viktiga ämnen eller ekologiskt känsliga områden. 23 Det finns inga geografiska angivelser i lagtexten utan reglerna skall gälla generellt för områden som kan anses värdefulla för de i kapitlet uppräknade ändamålen. Dessa prioriterade intressen har inget absolut skydd utan skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt skadar eller påtagligt försvårar utnyttjandet av dem. Det framgår inte av lagtexten vad det innebär men sammanfattningsvis kan reglernas användning beskrivas som så att särskild hänsyn skall tas till dessa intressen och åtgärder som skadar dem skall inte tillåtas om inte goda skäl finns. Allmänna intressen skall ha företräde framför enskilda och målet är en användning som främjar en från allmän synpunkt god hushållning av dessa mark- och vattenområden. 24 Reglernas roll blir således att uppmärksamma planerare och beslutsfattare på vilken hänsyn som bör tas. 3.2.2 Riksintressen i 3 kap. MB Mark- och vattenområden som är av nationell betydelse för vissa av de viktiga samhällsintressen som anges i 3 kap. kan få status som områden av riksintresse för ett eller flera av dessa ändamål. Ett område kan vara av riksintresse för rennäring och yrkesfiske, naturvård, kulturvård och friluftsliv, utvinning av värdefulla ämnen och material, för lokalisering av anläggningar för industrin, för produktion och distribution av energi, för 22 Prop. 1997/98:45, del 2 s. 28f och prop. 1985/86:3, s. 42f. 23 3 kap. 2-9 1 st. MB. 24 Prop. 1997/98:45 del 2, s. 30 och prop. 1985/86:3, s. 155 f. 11

kommunikationer, vattenförsörjning, avfallshantering samt för anläggningar för totalförsvaret. 25 Skyddet för områden av riksintresse framstår som starkt då de skall skyddas mot åtgärder som påtagligt skadar dem eller påtagligt försvårar utnyttjandet av dem. Av lagtexten går enbart att utläsa vilka områdestyper som kan vara av riksintresse och inte var i landet de är belägna. Vilka egenskaper områden bör ha för att anses riksintressanta, hur de fastställs och hur de skall skyddas återkommer jag till i uppsatsens fjärde kapitel. 3.3 Särskilda hushållningsregler I 4 kap. MB finns särskilda hushållningsbestämmelser för ett antal områden som lagstiftaren har bestämt skall vara av riksintresse och vars geografiska utbredning anges redan i lagtexten. 26 Det rör sig om områden med så höga natur- och kulturvärden att de i sin helhet är av riksintresse. Områdena är attraktiva för många motstridiga intressen och konfliktrisken mellan exploatering och bevarandeintressen är därför mycket stor. Bland annat omfattas stora fjällområden, skyddsvärda vattendrag, stora delar av landets kuststräckor och alla Natura 2000-områden. Avvägningen mellan olika intressen har gjorts av lagstiftaren, och natur- och kulturvärden skall ha företräde framför andra intressen. 27 Reglernas syfte är att skydda de utvalda områdena mot exploateringsföretag och andra ingrepp som kan leda till påtaglig skada på områdenas natur- och kulturvärden som helhet. De delar som fortfarande är orörda och har höga naturvärden skall bevaras. Vid bedömningen av tillåtligheten av ingrepp i de berörda områdena skall utgångspunkten vara de samlade värdena som finns i hela området och vad som är en lämplig utveckling i området skall bedömas från ett helhetsperspektiv. 28 Vidsträckta möjligheter till undantag gör skyddet osäkert, vilket diskuteras i uppsatsens fjärde kapitel. 4 kap. 1 1 st. MB innehåller en generell regel som gäller för alla de områden som omfattas av kapitlet och som innebär att ingrepp som påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden inte är tillåtna. Därutöver finns ytterligare regler i 2-8 som är områdesspecifika och som anger ytterligare förutsättningar för tillkomsten av exploateringsföretag i de skilda områden som omfattas av 4 kap. För att ett ingrepp skall vara tillåtligt måste det vara förenligt med både den generella och de områdesspecifika reglerna. 25 3 kap. 5-9 2 st. MB. 26 Med undantag för Natura 2000-områden som enligt 15 förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. skall dokumenteras i föreskrifter från Naturvårdsverket. NFS 2004:8 är den senast beslutade förteckningen. 27 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 36 och prop. 1985/86:3, s. 81. 28 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 36 och prop. 1985/86:3, s. 171. 12

4 kap. 2 räknar upp ett stort antal områden som är särskilt lämpade för turism och rekreation och vid bedömningen av tillåtligheten av ingrepp i naturmiljön skall dessa intressen särskilt beaktas. 4 kap. 3 omfattar kustområden med stora natur- och kulturvärden som i jämförelse med andra kustområden är relativt opåverkade, som saknar stora miljöpåverkande industrier och där fritidsbebyggelsen är mindre omfattande, den så kallade obrutna kusten. 29 Syftet med bestämmelsen är att bevara områdenas karaktär och därför är vissa typer av anläggningar förbjudna. 30 Det rör sig om större miljöpåverkande anläggningar som skall tilltålighetsprövas av regeringen. 31 4 kap. 4 gäller för kustområden som är starkt påverkade av tätorter, industrier och fritidsbebyggelse, den så kallade högexploaterade kusten. Syftet är att låta de få områden utmed dessa kuststräckor som är relativt orörda förbli sådana till fördel för friluftslivet. 32 I dessa områden är möjligheten att uppföra fritidsbebyggelse starkt begränsad. 33 Miljöpåverkande industrier som skall tillståndsprövas av regeringen får enbart lokaliseras till områden där liknande exploatering redan finns. 34 Obrutna fjällområden innehåller orörda, och i flera fall unika miljöer, vilket innebär att även små förändringar kan ha en avsevärd inverkan. Enligt 4 kap. 5 är i dessa fjällområden i princip endast bebyggelse och anläggningar för rennäringen, den vetenskapliga forskningen, den bofasta befolkningen och det rörliga friluftslivet tillåtna. Annan inverkan får endast ske om det är möjligt utan att områdenas karaktär förändras. 35 4 kap. 6 undantar en rad älvar och älvsträckor från utbyggnad för kraftändamål. Sådan utbyggnad får, enligt 3 st. samma paragraf, enbart tillkomma om den har obetydlig påverkan på vattendraget. 36 4 kap. 7 reglerar nationalstadsparken i området Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården Enligt 8 samma kapitel är alla Natura 2000 områden av riksintresse. Det ställs särskilda krav på markanvändning som kan påverka förhållandena inom dessa skydds- och bevarandeområden och om en verksamhet eller åtgärd kan befaras på ett betydande sätt påverka miljön krävs ett särskilt tillstånd. Reglerna om förutsättningarna för ett sådant tillstånd finns i 7 kap. 29 Prop. 1985/86:3, s. 83. 30 Prop. 1997/98:45, del 2, s 38 och prop. 1985/86:3, s. 83 och 180. 31 Förbjudna verksamheter är de som regleras i 17 kap. 1 1 st. och 4 a 1-11 kap. MB. 32 Prop. 1985/86:3, s. 84. 33 Prop. 1997/98:45, del 2, s 38 och prop. 1985/86:3, 181f. 34 17 kap. 1 1 st. och 4 a 1-6, 9 och 10 st. MB. Det är inte exakt samma anläggningar som är förbjudna i de orörda kustområdena. Bland annat finns det inte krav på att vindkraftverk skall placeras i redan exploaterade områden. 35 Prop. 1985/86:3, s. 183ff. 36 Se RÅ 1993 ref. 44 och RÅ 2004 ref 14 där RegR har gjort en restriktiv bedömning av vad som kan innefattas i begreppet obetydlig miljöpåverkan. 13

27-29 MB. Genom att Natura 2000 områden numera är av riksintresse får ingen typ av ändrad markanvändning som prövas enligt 3 och 4 kap. MB komma tillstånd utan att påverkan på dessa områden har undersökts och behövligt tillstånd inhämtats. Det får också till följd att länsstyrelserna med stöd av 12 kap. 1 PBL skall se till att kommunala planer inte tillåter markanvändning som strider mot skyddet av Natura 2000 områdena. 3.4 Kommentar 3 kap. MB innehåller regler för hur avvägningar skall göras vid beslut angående markanvändning om det finns konkurrerande anspråk på området. Det är stor skillnad på de allmänna reglerna och de regler som behandlar områden av riksintresse. Den rättsliga styrningen av markanvändningen inom de prioriterade områdena är svag då de enbart skall skyddas så långt möjligt. De allmänna reglerna kan därför enbart ses som riktlinjer vid avvägning mellan olika motstående intressen. Reglerna om riksintresse har till viss del karaktär av stoppregler och kan få stor betydelse vid beslut om ändrad markanvändning. 4 kap. MB ställer ytterligare krav utöver förbudet mot ingrepp som kan påtagligt skada de natur- och kulturvärden som finns i kapitel fyra områdena. De områdesspecifika reglerna kompletterar 4 kap. 1. Till exempel får, enligt 4, fritidshus uppföras utmed de högexploaterade kusterna som endast som komplettering till befintlig bebyggelse eller om det annars finns särskilda skäl. Sådana skäl kan vara att åtgärden tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna. Enskild fritidsbebyggelse medför inte en påtaglig skada och därför hindras bebyggelsen inte av 1. 4 skyddar värdena i ett längre perspektiv då syftet med regeln är att bevara dessa områden för friluftslivet och genom paragrafens utformning är avsikten att många små ingrepp som med tiden kar påverka områdena betydligt skall undvikas. 14

4 Skyddet av riksintressanta områden 4.1 Inledning Områden som är av riksintressen enligt 3 kap. MB skall skyddas mot åtgärder som påtagligt skadar eller påtagligt försvårar utnyttjandet av området. I mark- och vattenområden som omfattas av 4 kap. MB är exploateringsföretag och andra ingrepp endast tillåtna om de inte påtagligt skadar natur- och kulturvärden i området och om de inte strider mot någon av de områdesspecifika reglerna. Vid en första anblick kan det tyckas vara ett starkt skydd i form av stoppregler, men som framgår nedan innehåller reglerna flera begränsningar och otydligheter som kan medföra att deras betydelse i markanvändningsfrågor minskar. Jag skall försöka fastställa vilka omständigheter som är av vikt vid tillämpningen av reglerna om riksintresse genom att undersöka när reglerna skall tillämpas, vad som menas med att ett område är av riksintresse, vilka avvägningar och undantag som kan bli aktuella och slutligen vilken typ av påverkan som reglerna är avsedda att förhindra. Resultatet skiljer sig åt beroende på om området är av riksintresse enligt 3 eller 4 kap. MB, med undantag för frågan om vid vilka tillfällen reglerna skall tillämpas. 4.2 Reglernas tillämplighet 3 och 4 kap. MB skall tillämpas vid prövning av frågor enligt 7 kap. MB, vid tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet, i anmälningsärenden som rör miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet, vid anmälan för samråd angående verksamheter eller åtgärder som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön, vid tillåtlighetsprövningar enligt 17 kap. MB, vid lovgivning och planläggning enligt PBL samt vid prövning enligt vissa andra lagar som rör markanvändning bl.a. väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. 37 Det finns inget krav på att verksamheten eller åtgärden måste vara långvarig utan det är konsekvensernas varaktighet som är av betydelse. 38 Reglernas tillämplighet begränsas av de inte får hindra pågående markanvändning, utan endast skall tillämpas vid planer eller beslut som medger ändrad markanvändning. 39 Det innebär till exempel att reglerna inte 37 Tidigare fanns en uppräkning i 1 kap 2 MB av när 3 och 4 kap. MB skulle tillämpas. Från den 1 januari 2007 framgår det av 2 kap. 6 2 st. MB och genom de hänvisningar till 3 och 4 kap. MB som finns i respektive speciallag. 38 Prop. 2005/06:182, s. 124. 39 2 kap. 6 2 st. MB från och med den 1 januari 2007. 15

kan ligga till grund för ett föreläggande för markägare att vidta åtgärder, något som kan orsaka stor skada då till exempel fortsatt hävd i form av exempelvis bete eller annan skötsel kan vara en förutsättning för bevarandet av somliga riksintressen. 40 4.3 Riksintresse enligt 3 kap. MB Det framgår inte av lagtexten vilka egenskaper ett område skall ha för att vara riksintressant enligt 3 kap. och i motiven anges enbart i vaga ordalag vad som krävs. Områden som är riksintressanta för naturvården skall enligt förarbetena karaktäriseras av att de har få motsvarigheter i landet och särskilt väl belyser viktiga skeden i naturlandskapets utveckling, eller att de är ostörda och innehåller stor mångfald av naturtyper eller biotoper. Det kan också röra sig om områden som innehåller unika och hotade arter, naturtyper eller liknande. 41 Vad gäller områden av riksintresse för friluftslivet skall de, sett i ett nationellt perspektiv, ha stora värden på grund av särskilda natur- och kulturkvaliteter, variationer i landskapet och tillgänglighet för allmänheten. 42 Hur ett område väljs ut som riksintressant framgår inte heller av lagtexten. För att ett område skall få riksintressestatus krävs flera steg. Den inledande urvalsprocessen regleras i förordning (1998:896) om hushållning med markoch vattenområden m. m. Enligt 2 nämnda förordning är det vissa centrala myndigheters uppgift att, var och en inom sitt verksamhetsområde, efter samråd med berörda kommuner och länsstyrelser, lämna uppgifter till länsstyrelserna om vilka områden de bedömer vara av riksintresse enligt 3 kap. 43 Naturvårdsverket är till exempel ansvarig för att peka ut områden av riksintresse för naturvården och friluftslivet. 44 Om ett område pekas ut som riksintressant kan det innebära stora begränsningar för hur en markägare får använda sin egendom. Sådana beslut får inte fattas utan ett tydligt bemyndigande i lag, vilket saknas i 3 kap. MB. Myndigheternas bedömningar blir således inte juridiskt bindande utan skall enbart ses som förslag och anspråk på vad de anser vara områden av riksintresse. 45 Ett områdes status som riksintresse blir rättsligt fastställt först 40 Rapport 5309, s. 56. 41 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 33. 42 A.a. 43 2 förordning (1998:896) om hushållning med mark- och vattenområden m.m. 44 Statens jordbruksverk pekar ut områden av riksintresse för rennäringen, Fiskeriverket är ansvarig för yrkesfisket, Riksantikvarieämbetet för kulturmiljövården, SGU för fyndigheter av ämnen eller material, Nutek för anläggningar för industriell produktion, Statens energimyndighet för energiproduktion och distribution, Statens kärnkraftsinspektion för slutlig förvaring av kärnbränsle, Vägverket, Banverket, Sjöfartsverket, Luftfartsstyrelsen och Post- och telestyrelsen i frågor om kommunikationer inom respektive verksamhetsområde, Naturvårdsverket för vattenförsörjning och avfallshantering och Försvarsmakten och Krisberedskapsmyndigheten för totalförsvarets anläggningar enligt 2 Hushållningsförordningen. 45 Prop. 1997/98:45, del 1, s. 242. 16

genom en juridiskt bindande plan eller beslut i ett enskilt ärende. Ur markägares synvinkel är naturligtvis en sådan ordning olycklig då den skapar en osäkerhet kring vilka begränsningar som råder för markanvändningen i dessa områden. Besluts- och planeringsmyndigheter har ett ansvar för att reglerna i 3 kap. tillämpas korrekt, och en konsekvens av de utpekade områdenas bristande rättsverkan blir därför att beslutsfattare inte kan anta juridiskt bindande planer eller fatta beslut i enskilda ärenden enbart baserat på vad de utpekande myndigheterna anser. Besluts- och planeringsmyndigheten måste göra en egen bedömning av om ett utpekat områdes egenskaper motiverar riksintressestatus. 46 Det är därför i teorin möjligt för en beslutande myndighet att bortse från utpekade områden eller att själva välja ut områden de anser vara av riksintresse. I praktiken är det sannolikt inte vanligt att det i enskilda ärenden bortses från de anspråk som de centrala myndigheterna har gjort. Ett utpekande skall enligt Miljööverdomstolen anses utgöra presumtion för att området är av riksintresse. 47 Beslutande myndigheter bör enligt min mening vara mycket restriktiva med att på egen hand peka ut områden. För att vara riksintressant skall ett område ha egenskaper som är betydelsefulla på ett nationellt plan och det kan i enskilda ärenden vara svårt att göra sådana bedömningar. Det krävs ett omfattande beslutsmaterial för att kunna ta välavvägda beslut i sådana situationer. Däremot kan de göra bedömningen att värdena i området av någon anledning har sjunkit på ett sådant sätt att det inte längre är att betrakta som riksintressant. Det finns brister i kunskapsmaterialet då de centrala myndigheternas intresse för att utse riksintressen varierar. Naturvårdsverket har sedan arbetet med FRP inleddes varit effektiva i utpekandet av riksintressen 48, medan exempelvis de första områdena av riksintresse för vindkraft pekades ut 2004. 49 Detta kan naturligtvis leda till att plan- och beslutsmyndigheter pekar ut egna områden för att balansen i prövningen skall kunna bibehållas. 4.4 Riksintresse enligt 4 kap. MB Vilka områden som är av riksintresse enligt 4 kap. utgör ett mindre problem eftersom dessa är geografiskt avgränsade i lagtexten. Av samma anledning finns inga tveksamheter angående deras rättsliga status. Det rör sig dock om stora arealer och det krävs en närmare avgränsning, som är tänkt att ske 50 51 genom kommunal översiktsplanering. Eftersom översiktsplaner inte är 46 MÖD M 456-06, se Miljödomstolens domskäl och M 8867-06. 47 MÖD M 9120-03 och M 456-06. 48 http://www.naturvardsverket.se/sv/arbete-med-naturvard/skydd-och-skotsel-avvardefull-natur/omraden-av-riksintresse/oversyn-av-omraden-av-riksintresse/ 49 http://www.energimyndigheten.se/web/stemex01swe.nsf/f_pregen01?readform&me nuselect=70e8c70e78795c65c1256f6d00344ddc, se även rapport 5309, s. 61ff. 50 Prop. 1985/86:3, s.80. 51 Med undantag för Natura 2000-områdena som det finns detaljerade uppgifter om i Naturvårdsverkets föreskrift NFS 2004:8. 17

bindande för senare beslut kvarstår en viss osäkerhet över den exakta avgränsningen. Det finns också en stor osäkerhet kring vilka värden som skyddas av 4 kap. 4.5 Påtaglig skada Bedömningen av vad som är påtaglig skada diskuteras i uppsatsens sjätte och sjunde kapitel men jag vill redan nu påpeka vikten av detta begrepp. Riksintressereglernas syfte är inte att hindra alla former av bebyggelse eller andra ingrepp i de skyddsvärda områdena. En kombinerad användning av mark- och vattenområden är det mest effektiva och resurssparande och är därför alltid att föredra i markanvändningsfrågor. 52 Det är enbart ingrepp som påtagligt skadar eller påtagligt försvårar nyttjandet av riksintresseområdena som hindras vilket innebär att det är av stor betydelse hur detta begrepp definieras. 53 4.6 Avvägning och undantag 4.6.1 Allmänt Vilka krav som kan ställas på en verksamhet med stöd av hänsynsreglerna i 2 kap 2-5 och 6 1 st. MB begränsas av vad som är skäligt i det enskilda fallet. Kraven skall vara miljömässigt motiverade. 54 Kravet på att tillämpa 3 och 4 kap. MB och en verksamhets förenlighet med detaljplan och områdesbestämmelser är inte underkastade samma avvägning. 55 Hushållningsbestämmelserna utgörs till stor del av avvägningsregler och det har av lagstiftaren ansetts onödigt med ytterligare ett avvägningsmoment. 56 Reglerna i 3 och 4 kap. MB tillåter dock enbart avvägning mellan olika allmänna intressen vilket kan få stora konsekvenser för den enskilde då reglerna inte ger utrymme för någon hänsyn till hur denne drabbas. 4.6.2 Avvägning mellan riksintressen Om det har konstaterats att 3 kap. MB är tillämpligt på en åtgärd, att området faktiskt är av riksintresse och att skadan kan antas bli påtaglig är det nödvändigt att se närmare till det motstående intressets karaktär och göra en avvägning av vilket intresse som skall ges företräde. Rör det sig om ett intresse som inte omnämns i 3 eller 4 kap. MB har riksintresset företräde, likaså om det motstående intresset är ett av de prioriterade intressen som 3 52 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 30 och prop. 1985/86:3, s. 154. 53 Med undantag för de områdesspecifika reglerna i 4 kap. MB som kan hindra en verksamhet utan att skadan anses påtaglig. 54 2 kap. 7 MB. 55 2 kap. 7 MB. 56 Prop. 2005/06:182, s. 126. 18

kap. skyddar. 57 Det går inte att ge företräde åt ett prioriterat intresse som påtagligt skadar ett riksintresse oavsett hur stor nyttan med det prioriterade intresset är, riksintresset skall skyddas. Eftersom centrala myndigheters vilja att peka ut områden av riksintresse varierar är det inte alltid möjligt att göra den avvägning som reglerna avser. Som exempel kan nämnas att innan de första områdena av riksintressen för vindkraft pekades ut gick det inte att göra en avvägning mellan vindkraft och friluftsliv 58 i ett område av riksintresse för friluftslivet trots vindkraftens stora miljömässiga fördelar. 59 I sådana situationer har ju dock planerings- eller beslutsmyndigheten, som nämnts ovan, en möjlighet att själv göra bedömningen att det aktuella området har sådana kvaliteter att det skall anses riksintressant för något av de ändamål som räknas upp i 3 kap. Om ett område är av riksintresse för flera av de ändamål som räknas upp i 3 kap. och dessa inte går att förena på grund av att de påtagligt skadar eller förhindrar varandra är det nödvändigt med en avvägning eftersom de båda skall skyddas och inget av dem har naturligt företräde framför det andra. Riktlinjerna för hur avvägningen skall göras finns i 3 kap. 10 MB. Försvarsintressen kommer alltid i första hand men annars skall det intresse som främst främjar en långsiktigt god hushållning ha företräde. Vid avvägningen bör 1 kap. 1 MB fungera som en vägledning för både verksamheter som prövas enligt MB eller enligt någon av de andra lagar där 3 och 4 kap. MB är tillämpliga. 60 I två rättsfall från senare tid tas uttryckligen hänsyn till miljöbalkens målregel vid avvägningen mellan motstående intressen. 61 Resultatet av avvägningen mellan olika riksintressen enligt 3 kap. får inte strida mot reglerna i 4 kap. 62 Lagstiftaren har redan gjort en avvägning för de geografiska områden som berörs av 4 kap. och natur- och kulturvärdena skall alltid ha företräde oavsett om det motstående intresset är av riksintresse enligt 3 kap. 63 4.6.3 Möjlighet till undantag En stor del av Sveriges areal omfattas av 4 kap. MB och dess skydd mot exploateringsåtgärder. Staten har på så sätt förbehållit sig rätten att inom stora områden ingripa i frågor gällande markanvändning, ett område som 57 Se K B 171/92, om ett allmänt intresse påtaglig skadar ett riksintresse blir det inte aktuellt med någon avvägning utan riksintresset skall ha företräde. 58 Behovet fanns ju bara om vindkraften påtagligt skadade det riksintressanta området annars skulle de två intressena kombineras. 59 Observera att en avvägning mellan t.ex. vindkraft och de värden som skyddas av 4 kap. MB inte är möjlig, se uppsatsens fortsättning. 60 Prop.1997/98:45, del 2, s. 30. 61 MÖD M 456-06, det är dock endast i MD resonemanget förs. MÖD anser inte att skadan blir påtaglig och därför är en kombinerad markanvändning möjlig och ingen avvägning mellan intressen behöver göras. Se också M 2966-04 62 3 kap. 10 2 st. MB. 63 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 36 prop. 1985/86:3, s 169f.. 19

annars är en kommunal angelägenhet. Syftet med reglerna var inte undanta dessa områden från utveckling och lagstiftaren ansåg det därför nödvändigt att ha möjlighet att göra undantag från både det generella och de områdesspecifika kraven. 64 Av 4 kap. 1 2 st. framgår att bestämmelserna i 4 kap. 1 1 st. och 2-6 inte hindrar utvecklingen av befintlig tätort och det lokala näringslivet. Med utveckling av befintlig tätort menas enligt förarbetena förändringar i bebyggelse och anläggningar som behövs med hänsyn till en normal befolkningsutveckling, behov av bostäder, trafikleder, grönområden m.m. Utveckling av det lokala näringslivet kan vara tillväxt i befintliga näringsgrenar eller tillkomst av nya verksamheter i en omfattning som gör att det finns tillräckligt med arbetstillfällen för befolkningen. 65 Till stor del är det kommunen som avgör vad som är befintlig tätort. 66 Likaså har kommunen möjlighet att i sin planering beskriva hur det lokala näringslivet ser ut och om hur det med fördel utvecklas i olika delar av kommunen. Hur undantagsmöjligheterna används blir därför till stor del beroende av vilka konkretiseringar av begreppen som kommunen gör i sin översiktsplan. 67 Definitionen är så otydlig att skyddet för riksintressen försämras väsentligt. I de fall en verksamhet är en utveckling av befintlig tätort eller det lokala näringslivet skall den ha företräde framför bevarandeintressena utan att någon avvägning görs, det vill säga oavsett nyttan med verksamheten och oavsett hur stor skadan blir. Självfallet är verksamheten fortfarande underkastad andra tillämpliga miljörättsliga regler och verksamheten skall utformas och lokaliseras så att skadan blir så liten som möjligt. 68 Enligt Boverket 69 skall nämnda undantagsregler generellt sett endast kunna åberopas om ingen alternativ lokalisering är möjlig vilket är förenligt med kravet i 2 kap. 6 1 st. MB på att den plats skall väljas där ändamålet kan uppnås med minsta möjliga olägenhet för människors hälsa och miljön. 70 Utvinning av värdefulla material är lägesbunden och kan, när den är samhällsekonomiskt angelägen, ibland tillåtas utan hinder av 4 kap. 1-6 MB. Det krävs att fyndigheten är av riksintresse och ju större bevarandevärdet är desto starkare skäl för exploatering krävs det. 71 Även för anläggningar som är viktiga för totalförsvaret görs undantag. 72 64 Prop. 1985/86:3, s. 95. 65 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 36 och prop. 1985/86:3, s. 172. 66 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 36 och prop. 1985/86:3, s. 172. 67 Se t.ex. Sotenäs kommuns ÖP där det anges vilka samhällen som är att betrakta som tätorter och var lokaliseringen av större verksamheter i första hand skall anläggas. 68 Det följer av hänsynsreglerna i 2 kap. MB. 69 Boken om översiktsplan, del III, s. 245. 70 Lokaliseringsregeln finns från och med den 1 januari 2007 i 2 kap 6, tidigare 2 kap. 4 MB. 71 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 37 och prop. 1 s 93, 172. 72 Prop. 1997/98:45, del 2, s. 37 och prop. 1985/86:3, s.172. 20

Det finns ingen möjlighet att med stöd av 4 kap. 1 2 st. MB göra undantag från 4 kap. 7-8 MB. 73 4.7 Förhållandet mellan 3 och 4 kap. MB Enligt 3 kap. skall, som framgår ovan, en avvägning göras mellan oförenliga riksintressen, och det är möjligt att ett exploateringsintresse av riksintresse får företräde. Det finns däremot ingen möjlighet att göra undantag från resultatet av avvägningen med hänvisning till att det lokala näringslivet eller liknade. Det finns dock exempel på översiktsplaner som felaktigt ger uttryck för en sådan uppfattning. 74 I områden som omfattas av 4 kap. sker ingen avvägning, utan natur- och kulturvärden skall ha företräde, men den vida undantagsmöjligheten medför att natur- och kulturvärden ändå kan få ge vika för exploatering. Inom de geografiska områden som berörs av 4 kap. finns även många områden som är utpekade som riksintresse med stöd av 3 kap. Eftersom det förstnämnda kapitlet skall ha företräde är det lämpligt att inledningsvis pröva om åtgärden är förenlig med reglerna i 4 kap. Om så inte är fallet är åtgärden otillåten och prövningen avslutad. 75 Om 4 kap. inte innebär något hinder på grund av att åtgärden inte påtagligt skadar området eller inte strider mot något av de områdesspecifika kraven skall en fortsatt prövning avgöra om åtgärden är förenlig även med 3 kap. Det finns enligt mig inget kontroversiellt i en sådan tillämpning då kapitlen syftar till att skydda olika typer av värden och en åtgärd som inte strider mot vad som är en lämplig utveckling i ett större område kan mycket väl påtagligt skada ett mindre område med exempelvis hotade växtarter. Det är mer osäkert vad som gäller om en åtgärd strider mot de särskilda hushållningsbestämmelserna men ändå tillåts på grund av någon av undantagsmöjligheterna i 4 kap 1 2 st. är tillämplig. Lagtexten är oklar och frågan diskuteras inte i motiven. Lagtexten fastställer att avvägningar mellan olika riksintressen enligt 3 kap. inte får strida mot bestämmelser i 4 kap. Om det betyder att 4 kap. i sin helhet har företräde, oavsett resultatet av en sådan tillämpning, skulle det inte gå att, med stöd av 3 kap., förbjuda en verksamhet som är en utveckling av det lokal näringslivet eller befintlig tätort. Om bestämmelserna istället tolkas så att 3 kap. skall tillämpas subsidiärt blir verksamheter och åtgärder som är en del av utvecklingen av befintlig tätort eller lokalt näringsliv förbjudna om de påtagligt skadar eller påtagligt försvårar nyttjandet av ett riksintresse utpekat med stöd av 3 kap. 73 Vilken typ av ingrepp som kan tillåtas i Natura 2000 områden framgår av 7 kap. 27-29 MB. 74 Se t.ex. Gotlands kommuns FÖP för Fårö, Sudret och Östergarnslandet. 75 MÖD M 9540-99, M 8328-99 och M 8867-06. 21