Kan tortyr rättfärdigas?

Lunds universitet Statsvetenskapliga institutionen STV004 VT05 Handledare: Christian Fernández Kan tortyr rättfärdigas? En studie om rättfärdigande av brott mot mänskliga rättigheter i namn av kriget mot terrorismen Aleksandra Vasic

Sammanfattning Efter den 11 september 2001 förändrades vårt sätt att se på världen. Terrorattackerna mot USA:s symboler för ekonomi och försvar och efterföljande krig mot terrorismen gav upphov till allvarliga brott mot Genèvekonventionen. Avslöjandena om tortyr i fånglägren Abu Ghraib och Guantanamo Bay drev debatten om mänskliga rättigheter kontra nationell säkerhet i en tid av osäkerhet till sin spets. Framstående akademiker i USA menar trots de internationella fördömandena att tortyr är ett legitimt medel i kriget mot terrorismen om det kan leda till information som förhindrar framtida terrorattacker. Syftet med uppsatsen är att undersöka om det finns grund för ett rättfärdigande av tortyr och andra typer av brott mot mänskliga rättigheter. För att uppnå mitt syfte användes följande frågor: 1.) Kan man rättfärdiga kränkningar av mänskliga rättigheter som ett instrument i kriget mot terrorismen? Kan tortyr i detta fall rättfärdigas? 2.) Hur resonerar man i USA kring tortyr som instrument i kriget mot terrorismen? Bör det tillåtas i syfte att bevara den nationella säkerheten? Valet av teori föll på realismen då den behandlar de internationella relationerna och staternas ständiga kamp om överlevnad och makt. Ur det realistiska perspektivet kan brott mot mänskliga rättigheter och då även tortyr rättfärdigas bl.a. genom att staten bör bevara sin existens och säkerhet med alla till buds stående medel utan hänsyn till internationella konventioner och lagar. En statsledares plikt är att skydda staten och dess medborgare mot inre och yttre hot och för att göra det bör han utgå ifrån ansvarets etik där målet rättfärdigar medlen. Diskursen som förs i USA om huruvida man bör tillåta att tortyr används som ett instrument i kriget mot terrorismen står mellan de om anser att tortyr bör göras laglig i extrema fall och de som förespråkar fortsatt respekt för mänskliga rättigheter och Genèvekonventionen. Förespråkarna för tortyren framhåller att man genom att göra den laglig reducerar den till minimala nivåer och att den då sker under kontrollerade former till skillnad från idag där det görs i hemlighet och i stor omfattning. Motståndarna anser att en sådan åtgärd inte bara skulle skada USA:s anseende internationellt sett utan även sända ett budskap till andra länder att brott mot mänskliga rättigheter och tortyr är befogat i krig. Nyckelord: realism, kriget mot terrorismen, mänskliga rättigheter, kontraterrorism, tortyr

Innehållsförteckning 1 Inledning...1 1.1 Syfte och frågeställning...2 1.2 Metodologiskt tillvägagångssätt...2 1.3 Disposition...3 2 Realism...4 2.1 Teorin för analys av internationella relationer...4 2.1.1 Statism...5 2.1.2 Överlevnad...5 2.1.3 Självhjälp...6 2.2 Realismens syn på....6 2.2.1 Den mänskliga naturen...6 2.2.2 Den nationella makten och det nationella intresset...7 2.2.3 Det internationella samhället...8 2.2.4 Diplomati och utrikespolitik...10 2.2.5 Krig...11 2.2.6 Moral och etik...12 2.3 Sammanfattning...14 3 Kriget mot terrorismen...16 3.1 Attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11/9 2001...16 3.1.1 Militära operationer mot Afghanistan...17 3.1.2 Militära operationer mot Irak...17 3.2 Skandalerna kring tortyren...19 3.2.1 Militärbasen på Guantanamo Bay...20 3.2.2 Abu Ghraib...21 4 Dilemmat mänskliga rättigheter eller nationell säkerhet?...22 4.1 Internationella lagar och normer...22 4.1.1 Genèvekonventionen...23 4.2 Bör the ticking bomb terroristen torteras?...24 5 Analys och slutsats...27 5.1 Kan man rättfärdiga kränkningar av mänskliga rättigheter som ett instrument i kriget mot terrorismen? Kan tortyr i detta fall rättfärdigas?...27

5.2 Hur resonerar man i USA kring tortyr som instrument i kriget mot terrorismen? Bör det tillåtas i syfte att bevara den nationella säkerheten?...30 Referenser...32

1 Inledning Morgonen den 11 september år 2001 flög kapade flygplan in i World Trade Center och Pentagon vilket resulterade i en stor tragedi med flera tusen döda. Terroristattackerna mot symbolerna för ekonomi och försvar i USA uppfattades av både amerikaner och västvärlden som något enormt. Världens enda kvarvarande supermakt hade provocerats och den länge ledande föreställningen om att USA var ett land där attacker inte kunde inträffa hade slagits i spillror. Terrorattackerna den 11 september definierades som en krigshandling riktad mot USA som svarade med att proklamera ett krig mot terrorismen. Efter en FNresolution som legitimerade en militär motattack blev den första aktionen i kriget mot terrorismen ett militärt angrepp mot talibanregimen i Afghanistan och motiverades med att regimen vägrat ta avstånd från al Qaidas ledare Usama bin Ladin, och därmed kunde ses som medansvarig för terrorangreppet mot USA. Kriget tog dock inte slut där då Irak och dess diktator Saddam Hussein misstänktes för att ha samröre med al Qaida-nätverktet och även tillverka massförstörelsevapen vilket den 20 mars 2003 ledde till ett amerikansk-brittiskt anfall mot Irak. (Jervas 2003:116) Attackerna mot USA och kriget mot terrorismen ledde till att nationell säkerhet sattes först på dagordningen av många länder i västvärlden. Fokuseringen på säkerheten har dock inte sällan resulterat i kränkningar av mänskliga rättigheter. Telefonavlyssning, frysning av ekonomiska tillgångar, tortyr och hot om tortyr av misstänka terrorister har blivit allt vanligare. Humanitära organisationer varnar för att tvångsmedel som introducerats under ett nödläge löper risk att normaliseras och bli permanenta. Den dåvarande riksåklagaren i USA, Alberto Gonzales, skrev ett memorandum, också kallat torture memo, vilket gav president Bush en möjlighet att bortse från internationell lagstiftning mot tortyr. Många anser att PM:et bidrog till och gav klartecken för tortyren som ägde rum i Abu Ghraibfängelset i Irak. Gonzales skrev även på en militärorder som gjorde det möjligt att åtala gripna terrorister och ställa de inför rätta bakom stängda dörrar och utan försvarsadvokat. Skräckbilderna från det irakiska fängelset Abu Ghraib som cirkulerat i världens medier har upprört många människor. Många har frågat sig om det är värt att offra mänskliga rättigheter i syfte att bevara den nationella säkerheten? Händelsen reste även frågan om makthavare och allmänheten verkligen vill 1

avskaffa tortyr. Många menar att tortyr kan rättfärdigas om man genom att tortera en terrorist kan få värdefull information som kan förhindra en framtida terrorattack och på så sätt rädda många liv. Å andra sidan är tortyr enligt internationella konventioner förbjuden och samtidigt är det omöjligt att veta om den misstänkta terroristen verkligen har värdefull information förrän man torterat honom eller henne. Konsekvensen kan bli att oskyldiga människor utsätts för tortyr och omänsklig behandling. 1.1 Syfte och frågeställning Kriget mot terrorismen är idag en aktualitet som har återupplivat debatten om nationell säkerhet kontra mänskliga rättigheter. Trots de omfattande fördömandena efter avslöjandet om tortyr av krigsfångar på amerikanska fångläger förs idag en diskurs i USA där bl.a. framstående akademiker menar att brott mot mänskliga rättigheter och tortyr i detta fallet kan rättfärdigas då det handlar om att bevara den nationella säkerheten och i framtiden rädda liv på amerikanska medborgare. Mot ovanstående bakgrund är mitt syfte med denna uppsats dels att undersöka om det finns grund för ett rättfärdigande av tortyr och andra typer av brott mot mänskliga rättigheter i syfte att bevara den nationella säkerheten, dels att redogöra för och analysera den pågående debatten i USA. Därav kommer den teoretiska biten av uppsatsen att appliceras på kriget mot terrorismen samt skandalerna kring tortyren i Abu Ghraib och Guantanamo Bay. För att uppnå mitt syfte har jag ställt följande frågeställning: 1.) Kan man rättfärdiga kränkningar av mänskliga rättigheter som ett instrument i kriget mot terrorismen? Kan tortyr i detta fall rättfärdigas? 2.) Hur resonerar man i USA kring tortyr som instrument i kriget mot terrorismen? Bör det tillåtas i syfte att bevara den nationella säkerheten? 1.2 Metodologiskt tillvägagångssätt I min uppsats kommer jag att använda mig av sekundära källor i form av böcker, artiklar och Internet. Eftersom studien är kvalitativt inriktad är det passande att undersökningen sker inom ramen för en kvalitativ statsvetenskaplig metod. I 2

uppsatsen kommer jag att gå igenom relevant fakta, sammanfatta och belysa för läsaren om det väsentligaste som berör mitt problemområde och frågeställning. Då kriget mot terrorismen och skandalerna kring tortyren är en relativt ny företeelse kommer källorna till denna del av uppsatsen mest av bestå av artiklar. 1.3 Disposition Min uppsats kommer att bestå av fem kapitel. I detta första kapitlet inleder jag med en kort bakgrundsfakta, presenterar problemet som jag kommer att behandla samt fastställer mitt syfte och frågeställning. Följande kapitel är en teoridel där jag kommer att redogöra för realismen som teori för internationella relationer. Även om det finns fler teorier som beskriver de internationella relationerna såsom liberalismen, pluralismen och globalismen för att nämna några, anses realismen vara den som är mest framstående. Det är likaså den teori som är mest lämplig att applicera på mitt fall, tortyr som instrument i kriget mot terrorismen, då den bl.a. avhandlar krigstillstånd och staternas ständiga kamp om makt och överlevnad. Realismens något kontroversiella syn på moral är ytterligare en anledning till att jag anser den vara adekvat att använda till att analysera mitt problem och få svar på min frågeställning. Enligt realismen bör staten utgå från ansvarets etik där målen helgar medlen. Statens primära ansvar är att bevara sin existens och för att göra det bör den använda sig av alla till buds stående medel. Realismen är även en teori som säger sig utan några försköningar beskriva hur stater faktiskt agerar på den internationella arenan och som utifrån deras agerande och mål ger riktlinjer för hur de skall arbeta för att uppnå en maximering av det nationella intresset. I det tredje kapitlet kommer jag att ge en redogörelse för kriget mot terrorismen och händelserna i fånglägren Camp David på Guantanamo Bay och Abu Ghraib i Irak. Det fjärde kapitlet kommer i huvudsak att behandla dilemmat om man bör prioritera mänskliga rättigheter eller den nationella säkerheten. Jag kommer att redogöra för de internationella lagarna och konventionerna för mänskliga rättigheter och behandling av krigsfångar samt återge diskursen om användning av tortyr som ett instrument i kriget mot terrorismen. Det femte kapitlet kommer att vara en analys där jag applicerar teoridelen på mitt empiriska fall och på bästa möjliga vis svarar på min frågeställning. 3

2 Realism 2.1 Teorin för analys av internationella relationer Realismen är den dominerande teorin för analys av internationella relationer. Många menar att anledningen till att realismen fortfarande är en central teori vid studier av internationella relationer är att den erbjuder en handbok för maximering av det nationella intresset i en fientlig internationell miljö. Enligt realisterna är staten den centrala aktören i internationella relationer och dess främsta uppgift är att på bästa möjliga sätt värna om sina nationella intressen. Realisterna utgår ifrån att stater är rationella aktörer med vissa bestämda mål som de på olika sätt försöker att nå. Stater är även unitära då de nästan alltid har en röst utåt. Politiker och myndigheter löser eventuella meningsskiljaktigheter och problem innan man går ut och proklamerar statens ställning. Den realistiska teorin fokuserar framförallt på staten som en internationell aktör och ser transnationella organisationer som mindre viktiga.(viotti&kauppi 1999:55-56) Den realistiska teorin försöker att förklara hur världen och de internationella relationerna verkligen ser ut och inte hur vi skulle vilja att de såg ut. Världen är enligt realisterna en farlig och osäker plats där våld regelbundet förekommer. Realismen förklarar det internationella våldet genom att ställa staten och dess roll i det internationella samhället i centrum. (Burchill 2001:70) Den klassiska realismen som även kallas den historiska realismen erbjöd framförallt riktlinjer för hur en stats ledare bör uppföra sig i den internationella politikens värld för att på bästa sätt säkra sin stats intressen och överlevnad. Dessa riktlinjer brukar med ett gemensamt namn kallas för raison d état, statens förnuft. Realismens tre fundamentala hörnstenar är statism, överlevnad och självhjälp. Med statism menar realisterna att staten är representanten av den kollektiva viljan i ett land. Detta ger staten legitimitet som möjliggör utövandet av makt inom dess gränser. Överlevnad är ett fundamentalt mål för staten som sin existens inte kan uppnå några andra mål. Med den tredje hörnstenen i realismen, självhjälp, menas att en stat aldrig kan förlita sig på en annan stat för hjälp till överlevnad. På grund av strukturen av det internationella systemet är vänskap, tillit och heder begrepp som är nästintill omöjliga. Det enda som råder är ett tillstånd av osäkerhet pga. av frånvaron av en global auktoritet. (Baylis&Smith 2001: 150-155) 4

2.1.1 Statism Som ovan nämns är staten den centrala aktören för realisterna och dess suveränitet är det utmärkande för den. Betydelsen av suveränitet är direkt kopplat till bruket av våld. Staten definieras av realisterna som ett monopol på bruket av fysiskt våld inom ett givet territorium. Inom territoriets gränser har staten den avgörande auktoriteten att stifta lagar och t.o.m. använda fysiskt våld för att tvinga medborgarna att lyda de. Detta är egentligen en del av samhällskontraktet mellan individerna och staten. Enligt Hobbes ger vi upp en del av vår frihet till staten i utbyte mot säkerhet. Så fort säkerheten är upprättad kan det civiliserade livet börja. När en suverän auktoritet inom staten är inrättad kan medborgarna börja att leva det goda livet och inte behöva bekymra sig om sin säkerhet då staten förser de med viktiga verktyg för inrikes säkerhet såsom polisen, lagarna, fängelser o.s.v. Det är på utsidan av statens gränser, i relationerna mellan suveräna stater, som faror och hot mot statens välbefinnande och självaste existens finns. Realismen gör alltså en klar distinktion mellan situationen inom och utanför statens territorium. Inom territoriet råder säkerhet och lag medan det utanför råder anarki och faror. Anarki menas i det här fallet inte kaos och laglöshet utan frånvaron av en central auktoritet som står över samlingen av suveräna stater. Skillnaden mellan den nationella och den internationella politiken är enligt realismen att den nationella är i stånd att kontrollera och lägga band på de som eftersträvar makten och inrikta de på ett icke-våldsamt spår. I internationell politik är förekomsten av våld mycket högre än på nationell nivå. Förklaringen till detta är skillnaden i struktur och organisation. Inom en stat råder oftast hierarki vilket förser staten med en viss ordning medan anarkin på den internationella arenan gör att alla suveräna stater ser sig själva som sin egen högsta makt som inte behöver lyda någon. I den internationella miljön råder stark konkurrens om säkerhet, marknader, inflytande o.s.v. Realisterna menar att det inom konkurrens ofta handlar om ett nollsummespel, med andra ord ju mer en stat vinner desto mer förlorar de andra. Därför är det svårt att upprätthålla internationella avtal. Stater strävar konstant efter maktackumulation för att på sikt kunna dominera på den internationella arenan. (Baylis&Smith 2001:150-151) 2.1.2 Överlevnad Det är främst pga. realisternas tolkning av den internationella arenan som de anser att en stat borde ha överlevnad som sitt primära mål. Utan överlevnad kan man inte uppnå något annat mål. En debatt som dock uppstått mellan realisterna är om stater främst är maktmaximerare eller säkerhetsmaximerare. Denna diskussionen har delat realisterna i två lag, de defensiva och de offensiva. Defensiva realister såsom Joseph Grieco menar att staterna har säkerhet som sitt mål, vilket resulterar 5

i att de enbart kommer att kämpa för så mycket makt så att de kan garantera sin säkerhet och överlevnad. De offensiva realisterna med John Mearsheimer i spetsen hävdar däremot att staterna ultimata mål är att uppnå en hegemonisk position i det internationella systemet. I enlighet med detta synsätt vill stater alltid ha mer makt och är även villiga att i vissa fall äventyra sin säkerhet för att uppnå detta mål. Vad gäller överlevnad menar de defensiva realisterna att konkurrensen på den internationella arenan minskar då staterna bara vill ha så mycket makt att deras säkerhet tryggas medan de offensiva realisterna hävdar att konkurrensen alltid ökar då stater vill ha en hegemonisk ställning och därför alltid måste konkurrera om makten. (Baylis&Smith 2001:151-152) (Donnelly 2000:52-53) 2.1.3 Självhjälp Med självhjälp menar realisterna att alla suveräna stater i det internationella systemet bör ansvara för sin egen säkerhet och inte förlita sig på att andra stater kommer att hjälpa de med det. Stater bör vara medvetna om att det inom det internationella systemet saknas vänskap och tillit. Detta beror bl.a. på den anarkistiska strukturen av systemet. Realisterna betonar att skillnaden mellan det nationella och det internationella systemet är att aktörerna inom det nationella systemet inte behöver försvara sig själva, staten gör det åt de. I det internationella systemet däremot finns det ingen högre auktoritet än de suveräna staterna och därför kan säkerhet endast uppnås genom självhjälp. Problemet är att stater i syfte att bevara sin egen säkerhet samtidigt gör de andra staterna osäkra vilket leder till ömsesidig upprustning. Begreppet som används för denna typ av osäkerhetsspiral är säkerhetsdilemma. Ett sätt att mildra osäkerhetsdilemmat är enligt realisterna genom maktbalans. Detta skapas antingen via diplomativerksamheten eller genom att skapa allianser och motallianser. Dock understryker realisterna att maktbalanser ofta spricker, antingen genom krig eller genom fredliga förändringar. Detta beror på den konkurrenspräglade miljön som stater agerar i. Maktbalanser kan på sin höjd mildra osäkerhetsdilemmat men inte få den att försvinna. (Baylis&Smith 2001:153-155) 2.2 Realismens syn på. 2.2.1 Den mänskliga naturen Realismen är väldigt pessimistisk när det kommer till den mänskliga naturen. Människan är en ond och slug varelse och mänskligheten är indelad i skurkar och dårar där skurkarna livnär sig på dårarna. Liksom Machiavelli menar många 6

realister att människan är enbart ute efter egen vinst och skulle t.o.m. bedra sina nära och kära om det bara låg i hennes intresse. Egenskaper som svartsjuka, hat, girighet och hyckleri präglar människornas sinne och för att överleva bör man därför inte lita på någon utan följa sina egna intressen. Människans habegär utvecklas till konkurrens som till slut utvecklas till hat och krig. Människor är nyttomaximerare av naturen och för att maximera sin lycka har de inga hämningar utan kommer att bedra, ljuga och lura sina konkurrenter. (Boucher 1998:93) Människan är väldigt korrumperad och inte ens bunden av kärlekens band då de sliter sönder den om det ligger i deras intresse. Därför skall man som furste/ledare hellre göra sig fruktad än älskad då fruktan är sammanbundet med en skräck för straff som människan hela tiden tänker på. (Machiavelli 1958:92) Ett ordspråk som anses beskriva dessa förhållanden är Homo homini lupus (en man är en varg bland andra män) och skrevs av den romerska poeten Plautus. (Wight&Porter 1991:25-26) Thomas Hobbes skriver i sin bok Leviathan att det i den mänskliga naturen finns tre fundamentala orsaker till att gräl människor emellan uppstår. Den första är konkurrens, den andra brist på självförtroende och den tredje är ära. När människor angriper andra människor så är det först och främst p.g.a. vinst, på andra plats kommer säkerhet och på tredje ryktet. De använder våld i första hand för att försvara dig själva. Hobbes menar att det är uppenbart att under tiden människor lever utan en auktoritär makt som tvingar de att respektera varandra kommer de att befinna sig i ett tillstånd av krig där alla krigar mot alla. (Hobbes 1946:81) Anledningen till att ett allas krig mot alla uppstår i det naturliga tillståndet är att människor i grund och botten är i konflikt med varandra. Konflikten beror oftast på att tillgångarna i världen är otillräckliga för att fylla alla människors begär. Människor är dock generellt sett intresserade av att överleva och bevara sin långsiktiga säkerhet och därför kommer de, om de är rationella varelser, att se till att trygga sina intressen. Detta gör de enligt Hobbes m.h.a. samhällskontraktet, där de ger upp en del av sin frihet till staten för att få säkerhet och ordning i utbyte. Därför är det statens primära uppgift att hålla ordning inom sina gränser och beskydda sina medborgare från angrep av andra stater. I fall av konflikt både mellan individer och grupper är det den starkaste som m.h.a. våld eller hot om våld vinner. Även om våld inte skulle förekomma är det alltid någon typ av tvång som ligger bakom lösningen på en konflikt som inte kan lösas med hjälp av slughet eller diplomati. Grupper av människor är alltid mer måna om sin grupps överlevnad och välmående är vad de är av andra gruppers. (Spegele 1996:134) ( Frankel 1996:251) 2.2.2 Den nationella makten och det nationella intresset Många realister däribland Machiavelli, Hobbes och den mer samtida Morgenthau anser att statens beteende och politikens lagar bottnar i den mänskliga naturen. Då människor är giriga och nyttomaximerande av naturen är och bör även stater vara 7

det. En stat bör alltid sätta sitt nationella intresse i centrum och sträva efter det i första hand utan att bry sig om konsekvenserna för andra stater och deras medborgare. Machiavelli skriver I sin bok Fursten att man för att bevara sina intressen måste var hård, korrumperad och ond för att kunna handskas med ondskan runtomkring en. En furste skall hellre göra sig fruktad än älskad då fruktan är sammanbundet med en skräck för straff som människan hela tiden tänker på. (Machiavelli 1958:92) Fursten i Machiavellis bok likställs idag av många med en stat på den internationella arenan. På den mest grundläggande nivån är det nationella intresset enligt realismen lätt att definiera; alla stater eftersträvar makt och bevarandet av deras autonomi och deras territoriella integritet. I andra hand kommer strävan efter maktackumulation. Man talar dock om en relativ och inte en absolut makt. Det gör man p.g.a. föreställningen om det internationella samhället som en anarki där alla stater måste förlita sig på sina egna resurser för att bevara sin säkerhet. Därför bör staternas primära intresse vara att i relation till andra stater skaffa sig så mycket makt så att de kan överleva på den internationella arenan. Utan överlevnad kan man inte uppnå andra målsättningar. På sikt söker stater världsdominans. Den nationella makten spelar en viktig roll i realismen då den möjliggör statens existens och kan definieras i termer av militära, ekonomiska, politiska, diplomatiska och även kulturella resurser. Morgenthau menar att den viktigaste delen av den nationella makten är kvalitén på diplomatin. Diplomatin är en stats hjärna medan moralen är dess själ. (University of Denver - Hans Morgenthau's Fourteen Points) När statens överlevnad är säkrad kan det nationella intresset ta andra former. Stater kan välja att inrikta sin politik mot maktackumulation och strävan efter att dominera på den internationella arenan eller vända uppmärksamheten mot inrikespolitiken efter att det primära målet är uppfyllt. En stat vars utrikespolitik strävar efter att behålla makten och inte efter att öka den eller omfördela den för en politik av status quo. En stat vars utrikespolitik strävar efter att öka statens makt bedriver en imperialistisk politik och en stat som önskar demonstrera sin makt ägnar sig åt prestigepolitik. Morgenthau menar vidare att stater som för den imperialistiska politiken ofta uppstår ur krig, ibland som vinnare och ibland som förlorare, och när ett tillfälle att föra en sådan politik visar sig, då oftast på bekostnad av de svagare. (Donelly 2000: 46-47) 2.2.3 Det internationella samhället En av definitionerna av det internationella samhället är att det är ett politiskt och socialt faktum fastställt av det diplomatiska systemet, det diplomatiska samhället, accepterandet av de internationella lagarna samt en viss förmåga till sällskaplighet. (Wight&Porter 1991:30) Det internationella samhällets existens har debatterats genom tiderna; finns det ett internationellt samhälle? Om ja, är det verkligen ett samhälle eller bara en samling stater som agerar oberoende av varandra? 8

Frågar man en realist om vad ett internationellt samhälle är får man till svar; ingenting. Deras åsikt är att den suveräna staten är den centrala aktören på den internationella arenan och att det internationella samhället på sin höjd är en blandning av staternas viljor, nationella intressen med själviska mål, möjligheter, brister, makt och orättvisor. Det finns inget internationellt samhälle som är så samordnat och enhetligt så att det kan erbjuda staterna samma jämlikhet och rättvisa så som en stat kan erbjuda sina medborgare. Det internationella samhället kan liknas vid Hobbes allas krig mot alla i det naturliga tillståndet. Förklaringen till att det inte finns något internationellt samhälle är att ett samhälle är något som är skapat ur samhällskontraktet, det är med andra ord en social konstruktion. Det naturliga tillståndet som stater idag befinner sig i kan definieras som förkontraktuellt och att tala om ett samhälle av stater är därför en motsägelse enligt realismen. Kritiken som riktats mot realisterna för denna uppfattning är att det finns internationella lagar som på ett sätt knyter staterna till varandra och gör de till ett samhälle. Realisterna svarar med att de internationella lagarna är för oklara och alldeles för ofta kränkta för att anses vara något mer än en bekvämlighet för de suveräna staterna under fredstid. Enligt de är lagarna svåra att följa då de omfattar så många helt olika länder vilket gör lagarna mer anpassade till vissa länders kultur och samhällen. Även det diplomatiska systemet skapades i syfte att utvidga och försvara sig och känslan för mänskligheten och de mänskliga rättigheter avdunstar alltid i stunder då den behövs som mest; att förhindra krig. Diplomatin är ett instrument för förhandlingar. Detta instrument skapar allianser i sin tur ger skydd mot yttre hot. (Wight&Porter 1991:30-33, 141) På den internationella arenan är de suveräna staterna de centrala aktörerna då det inte finns någon högre auktoritär makt som samordnar de. Därför menar realisterna att det råder anarki på den internationella arenan. Med så många suveräna stater som alla strävar efter sina egna intressen och ingen auktoritär makt som framtvingar lagen är det lätt hänt att staterna hamnar i konflikt som i värsta fall kan resultera i krig.( Viotti&Kauppi 1999:134) I en anarki finns ingen automatisk harmoni. Följande tre påståenden inom realismen speglar detta faktum; 1.) En stat kommer alltid att använda våld för att uppnå sina mål om den bedömer att dessa mål är viktigare för staten än vad fred är. 2.) Varje stat bedömer självständigt värdet av sina mål och motiv vilket betyder att varje stat kan använda sig av våld vid vilken tidpunkt som helst för att uppnå dessa mål. 3.) Eftersom det finns en möjlighet att varje stat vid vilken tidpunkt som helst kan använda våld mot andra stater, bör alla stater vid varje tillfälle vara beredda att antingen svara med våld eller att betala kostnaden för svaghet. (Viotti&Kauppi 1999:135) Ur de ovanstående tre påståenden kan man dra slutsatsen att det internationella samhället är en farlig plats för den enskilda staten. Dessa påståenden är enligt 9

realisterna fundamentala för beskrivningen av den internationella miljön. Alla tre påståenden är lika viktiga för att kunna förstå det internationella samhället. Lägger man betoningen på ett av de kommer ens tolkning av de andra att bli oriktig. Det är vanligt att de som ser på världen genom det första och det andra påståendet hävdar att en stat bör rusta upp för att kunna försvara sig. De menar att upprustning av staten medför säkerhet och även fred. Dock är det så att om en stat börjar rusta upp så kommer de andra staterna att känna sig hotade och svara med att själva rusta upp vilket leder till en spänd internationell stämning. Om alla stater fördubblar sitt försvar så kommer de inte vara något säkrare än vad de var innan upprustningen. Om de däremot halverar sitt försvar och därmed sprider en känsla av fred kommer säkerheten för alla stater att öka. Problemet är dock bristen på tilliten staterna emellan. Man är aldrig säker på att andra stater kommer att följa ens exempel och rusta ner för det gemensamma bästa eller om de istället kommer att rusta upp i smyg för att själva erhålla en hegemonisk position. Denna typ av dilemma kallas för osäkerhetsdilemmat. (Viotti&Kauppi 1999:134-138) 2.2.4 Diplomati och utrikespolitik Med diplomati menas inte bara interaktion mellan staterna utan även all internationell interaktion, dess syfte och mål i fredstid. Även krig kan ibland ses som en del av dynamiken i diplomatin. Machiavelli är en av de viktigaste tänkarna inom realismen, framförallt den klassiska realismen, och hans tankar sätter en stark prägel på den realistiska synen på hur utrikespolitik och diplomati bör bedrivas. I likhet med många antika tänkare såsom Sokrates reducerar Machiavelli moralens betydelse i utrikespolitiken för att istället betona vikten av maktsträvan och statens intressen. Liksom Trasymachus och Thucydidens menar Machiavelli att rättvisa bara är till fördel för den starka och att jämlikhet bara kan mätas i styrka och makt. De mäktiga gör vad de vill och de svaga accepterar vad de måste. Därför måste en stat se till att vara så stark som möjligt och för att uppnå styrka använda sig av alla till buds stående medel utan moraliska hämningar. (Frankel 1996:248-252) Machiavelli menar att en statsledare inte kan jämföra sig med vanliga medborgare vad gäller den konventionella synen på godhet då hans plikt är att först och främst bevara statens säkerhet. Som ovan nämns är realisterna av åsikten att det internationella samhället befinner sig i något slags naturligt tillstånd vilket resulterar i att alla stater på den internationella arenan hänsynslöst strävar efter makt och herravälde. Stater kommer i konflikt med varandra av samma orsaker som individerna; strävan efter dominans samt strävan efter överlevnad. I sin strävan efter dominans tvekar staterna inte att använda sina mest effektiva instrument, makt och våld, för att stilla sina begär för ära och rikedomar. Motiveringen av strävan efter överlevnad bottnar i osäkerhetsdilemmat. Rädslan för andra staters eventuella möjligheter att skada eller förinta den egna staten är stor. Även om ens egna stat inte är direkt utsatt för hot, finns det alltid en risk att även den vänligaste staten 10

beslutar om att angripa. Om fallet är så att staten hotas av en starkare yttre makt så är det enligt Machiavelli lämpligast att ha så mycket militär makt att man kan avskräcka fiendestaten och få den att tro att kostnaderna för attacken kommer att överstiga vinsterna. Genom att bluffa på detta viset kan man undvika ett krig och på så sätt rädda sin stat. Dock finns det problem med att gå till överdrift med avskräckningspolitiken. Det som från början var avskräckande för andra stater kan lätt uppfattas som hot mot deras säkerhet vilket leder till en upprustning som till slut sätter igång osäkerhetsdilemmat. För att lösa detta problem måste man hitta en balans. Staten får inte vara så svag att den inbjuder till krig men inte heller så stark att andra stater känner sig hotade. Realisterna framhåller att upprätthållandet av en sådan medelväg nästan är omöjlig p.g.a. staternas vilja att dominera över andra stater. Någon stat kommer alltid att rusta upp mer och angripa de andra staterna. (Frankel 1996:256-260) I ett anarkistiskt tillstånd uppstår ibland kooperation och samverkan i form av allianser av en enda anledning, att försvara sina medlemmar mot ett hot som är större än hotet de utgör mot varandra. Allianser skapas av stater som känner sig hotas i syfte att agera som en motkraft till den växande staten. På det sättet uppstår en så kallad maktbalans vars existens verkar mildrande på osäkerhetsdilemmat. Maktbalanser är inte naturliga utan måste skapas. Så fort hotet är eliminerat splittras allianserna och nya maktbalanser tar form.. Maktbalanser är väldigt ömtåliga och labila då de ständigt utsätts för risken att splittras innan hotet är eliminerad p.g.a. enskilda stater och deras omedelbara nationella intressen. (Boucher 1998:14) (Donnelly 2000:116-117) Enligt realisterna innebär all typ av kooperation en risk för förlust av makt, antigen genom att man får mindre makt i en allians eller genom att man är för beroende av alliansens medlemmar. Även om allianser är ett rationellt beslut så anser Machivelli att de är oeffektiva. Han menar att den huvudsakliga svårigheten ligger i det kollektiva agerandet. Staterna i unionen hoppas på att någon annan skall avvärja det gemensamma hotet och att de själva skall kunna åtnjuta säkerheten som någon annan har åstadkommit. (Frankel 1996:261-263) 2.2.5 Krig Krig spelar en central roll i internationella relationer. Man skulle kunna säga att krig för internationella relationer är detsamma som revolution är för nationella relationer. Beträffande krig gör man en distinktion mellan kriget som företeelse och krig som instrument i syfte att uppnå nationella intressen och mål. Realismen är den teori som p.g.a. sin acceptans av den internationella anarkin mest låter sig spekulera och fascineras av kriget som företeelse. För realisterna är människan en irrationell, stridande varelse av naturen som man inte kan förändra då naturen inte låter sig förändras. Krig är därför en naturligt och ofrånkomligt faktum till skillnad från fred som är ett konstruerat tillstånd. Den mest extrema 11

inriktningen av den realistiska teorin är militarismen som hävdar att krig inte bara är oundvikligt utan även en bra företeelse då det tar fram den renaste sidan av den mänskliga naturen. Militaristerna resonerar att hälsa kräver övning och att krig är den perfekta övningen för en stat och hjälper den att behålla sin hälsa. Där freden håller i sig för länge fördärvas männens mod och strävan efter heder. Krig bevara även den etiska hälsan och förhindrar korruption av nationen. (Wight&Porter 1991:208) Inom realismen anses krig vara en förlängning av den politiska taktikens andra medel. Med detta menas att statsledarna helt utan några moraliska förbehåll använder krig som ett politiskt instrument i syfte att genomdriva en viss politik. Det finns tre huvudaspekter inom den realistiska teorin beträffande förandet av krig; 1.) Den första är tron på krig i förebyggande syfte. För en realist finns inga regler för startandet av krig. Misstänker man att ens fiende kommer att angripa den egna staten, så är det bättre att attackera först än att låta fienden välja tidpunkten för kriget. Det räcker med att en stat känner sig hotad för att den rättfärdigt skall kunna starta krig. (Wight&Porter 1991:220-221) 2.) Den andra är tron på ett obegränsat krig, användandet av maximal styrka. Krig är av naturen en okontrollerbar företeelse. Krigets lagar eller andra försök att sätta restriktioner på kriget och dess skador är ologiska. Överlägsen styrka, oavsett om det handlar om militär eller teknologisk bör användas utan hänsyn till något annat än dess militära effektivitet. Ett krig är en konflikt och inte en popularitetstävling. Realisterna menar att användandet av maximal stryka kommer att förkorta kriget och till slut rädda liv. Detta argumentet användes bl.a. för att rättfärdiga atombombningen av Japan år 1945. (Wight&Porter 1991:220-221) 3.) Den tredje aspekten är tron på att den totala förintelsen av fienden är krigets mål. Det kan inte finnas några som helst kompromisser med fienden under kriget och inte heller någon försoning efter segern. Om man visar barmhärtighet mot fienden och inte förintar den helt är chansen för hämnd stora vilket kan försätta ens egen stat i fara i framtiden. (Wight&Porter 1991:220-221) ( Boucher 1998:140) 2.2.6 Moral och etik Realismen som teori har fått skarp kritik för vad kritikerna menar är moraliskt fördärv. Enligt realisterna bör staten utgå ifrån en ansvarets etik, dvs. väga alla konsekvenserna för staten noga innan de tar ett beslut. Om en stats existens hotas är det statsledarens uppgift och ansvar att vidta de nödvändiga åtgärderna för att avstyra hotet. Att starta krig i förebyggande syfte är ett legitimt medel för staten. Även att bryta mot krigets lagar och andra internationella avtal och överenskommelser kan enligt realisterna rättfärdigas genom ansvarets etik. 12

Machiavelli menar att staten alltid har legitima skäl att bryta mot de etiska reglerna om dess existens hotas. Moral i konventionell mening är något som man ska uppmuntra hos sina undersåtar medan en annan typ av moral gäller för en furste. Enligt honom finns det två olika sätt att strida; med hjälp av lagen och med hjälp av styrkan. Den förra metoden är specifik för människan och den senare för djuren. En bra furste måste kunna använda sig av båda metoderna för att kunna hålla sig på makten och säkra säkerheten för sitt stat. Den ena metoden kan inte överleva utan den andra. Därför kan och bör en furste inte alltid hålla sitt ord om det kan skada honom och när de skälen till hans löfte inte finns längre. Han bör istället se sin eget stats intressen som viktigare än att hålla löften.(machiavelli 1958:95) Detta kan exemplifieras med fallet då USA bestämde sig för att släppa atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och därmed bryta mot både de moraliska lagarna och krigslagarna. (Baylis&Smith 2001:152-153) Många realistiska teoretiker är t.o.m. skeptiska till om det överhuvudtaget finns något som universella etiska principer. De anser att moralen är relativ i förhållande till det nationella intresset och därmed en omedveten reflektion av en stats nationella policy som grundar sig på tolkningen av det nationella intresset i en viss tidsperiod. Till följd av denna uppfattning om att moralen bara är en reflektion av den nationella policyn ser realisterna ingen anledning för en stat att sträva efter den i utrikespolitiken och i relationen med andra stater. Därför varnar de ofta statsledare för att avstå från statens intressen för att istället vara trogna till oklara normer av etiskt uppförande. De menar att det är viktigt för en statsledare att distansera sig från de traditionella etiska koderna som ser positivt på försiktighet, fromhet och mänskligheten i allmänhet. Det högsta moraliska ansvaret en statsledare har är bevaranden av sin stat och strävandet efter det nationella intresset. (Donnelly 2000:164,166) Realismen talar även om en tvåfaldig moralisk norm, en för medborgarna inom staten och en annan för staten och dess samverkan med andra stater på den internationella arenan. En stat kan inte dömas moraliskt efter de etiska principer som gäller för en individ utan bör dömas efter de som skapas av den miljön där staten agerar och med hänsyn till statens plikter. Rättfärdigandet för den tvåfaldiga moraliska normen menar de är att den internationella politiken ofta kräver av en statsledare att han ska uppföra sig på ett sätt som annars vore oacceptabelt för en medborgare, som till exempel ljuga, bedra och döda. (Baylis&Smith 2001:142-143) (Donnelly 2000:164,187) Vidare anser de att staten i sig själv representerar en etisk enhet då det är statens existens som skapar möjligheten till tillvaron av ett etiskt politiskt samhälle. Det kan inte finnas någon moral eller etik om det inte ligger inom ramarna för lagar om en suverän auktoritet. Därför är bevarandet av staten en moralisk plikt för statsledaren gentemot sina medborgare. (Boucher 1998:226) En annan realistisk syn på krig och moral är att stater inte har något moraliskt förhållande och att det därför inte är oetiskt att starta krig och bryta mot krigets lagar. Människor som lever i ett samhälle har ett moraliskt ansvar gentemot varandra; det är omoraliskt att skada andra människor, ljuga, bedra osv. Stater i det internationella anarkistiska samhället har inte det, de behöver inte hålla löften till varandra eller ha några andra moraliska skyldigheter. Därför kan man inte 13

kritisera de krigande staterna för deras brutalitet mot varandra. Det är varje stats uppgift att försvara sig själv och inte förvänta sig förmildrande åtgärder av andra stater pga. moralen. En stat som angriper en annan för att komma åt naturresurserna bör endast ställa sig frågan Kommer attacken att löna sig? Om fallet är så att staten man ämnar attackera är militärt svag och de ekonomiska och politiska kostnaderna är låga, med andra ord om det lönar sig så skall man attackera. (Valls 2000:18) 2.3 Sammanfattning Realismen är idag den dominerande teorin för analys av internationella relationer. Teorin har oftast kritiserats för sin negativa och pessimistiska syn inte bara på den mänskliga naturen utan även på världen i allmänhet. Realisternas syn på världen och den internationella politiken bottnar i deras negativa syn på människan och hennes natur. De menar att människor är onda, giriga och svartsjuka varelser som alltid prioriterar sina egna intressen utan hänsyn till andra. Hobbes menar att människor innan det fanns några stater och samhällen befann sig i ett naturligt tillstånd där alla hade sin fulla frihet. Det naturliga tillståndet präglades av ett allas krig mot alla då människor alltid kom i konflikt med varandra framförallt p.g.a. sin själviskhet och habegär. För att få ett slut på osäkerhet som präglade livet skapades samhällskontraktet där människor gav upp en del av sin frihet till staten för att utbyte få säkerhet. Staten är därför en nödvändighet för att ordning skall bevaras och dess främsta plikt är att förse sina medborgare med säkerhet och skydda de både mot yttre och inre hot. Det absolut viktigaste intresset en stat har är överlevnad. Utan överlevnad kan man inte uppnå några andra intressen. Stater är enligt realismen de centrala aktörerna på den internationella arenan som i övrigt präglas av en anarkistisk struktur. Med anarkistisk struktur menas inte att det råder allmänt kaos utan att det saknas en auktoritär makt som står över de suveräna staterna. På grund av avsaknaden av en sådan makt som kan framtvinga ordning kan det internationella samhället liknas vid Hobbes naturliga tillstånd där allas krig mot alla råder. Alla stater strävar efter att uppnå sina nationella intressen även om det sker på andra staters bekostnad. Begrepp som tillit och vänskap existerar inte i det internationella samhället varför det är viktigt att varje stat kan förlita sig på sina egna resurser för försvar. Att förlita sig på en annan stat för försvar är inte bara naivt utan även farligt. Av rädsla för angrepp börjar stater därför att rusta upp i syfte att kunna försvara sig vid ett eventuellt krig. Deras upprustning kan av andra stater uppfattas som ett hot då dessa inte vet om det handlar om försvar eller om förberedelse till angrepp. Resultatet blir att även de staterna börjar rusta vilket leder till spända internationella relationer. Denna spiral av upprustning och misstänksamhet kallas för osäkerhetsdilemmat. Osäkerhetsdilemmat kan mildras genom så kallad maktbalans. Allianser som leder till maktbalansen bildas p.g.a. gemensamma hot och rädslor. När hotet är 14

eliminerat splittras allianserna och det bildas nya. Maktbalansen är därför i ständig förändring och rubbas den bör det ligga i allas intresse att återskapa den för att på så sätt bevara den internationella ordningen. Till följd av realismens syn på den mänskliga naturen och det internationella samhället har de även en negativ syn på moraliska och etiska principer. Enligt realisterna bör staten utgå ifrån en ansvarets etik, dvs. väga alla konsekvenserna för staten noga innan de tar ett beslut. Om en stats existens hotas är det statsledarens uppgift och ansvar att vidta de nödvändiga åtgärderna för att avstyra hotet. Han bör göra det utan hänsyn till moral och internationella lagar. Realismen talar om en tvåfaldig moralisk norm, en för medborgarna och en annan för staten. En stat kan inte dömas moraliskt efter de etiska principer som gäller för en individ utan bör dömas efter de som skapas av den miljön där staten agerar och med hänsyn till statens plikter. Rättfärdigandet för den tvåfaldiga moraliska normen menar de är att den internationella politiken ofta kräver av en statsledare att han ska uppföra sig på ett sätt som annars vore oacceptabelt för en medborgare, som till exempel ljuga, bedra och döda. Många realister är tveksamma till om det ens existerar några universella etiska principer. Därför anser de att en statsledare inte bör följa några etiska regler utan distansera sig från de traditionella etiska kodernas som ser positivt på mänskligheten. Det högsta moraliska ansvaret en statsledare har är att bevara och skydda sin stats överlevnad. Stater har inget moraliskt förhållande med varandra på det sätt som människor i ett samhälle har. Därför gör staten inte ett etiskt fel när den startar krig eller visar prov på brutalitet mot sin fiendestat. 15

3 Kriget mot terrorismen 3.1 Attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11/9 2001 Terroristattackerna som genomfördes den 11 september år 2001 mot de amerikanska symbolerna för ekonomi och försvar förändrade vårt sätt att se på världen. USA har länge ansetts vara det land där sådana angrepp i stort sätt var omöjliga. Nu hade världens enda kvarvarande supermakt utmanats och plötsligt ifrågasattes allt, inte minst av västvärlden och amerikanerna själva. Kort efter attackerna bedömdes situationen vara så osäker att USA:s president George Bush som då befann sig i Florida, inte ansågs kunna flyga tillbaka till Washington utan flyttades runt mellan olika flygbaser. Trots den enorma chocken återhämtade sig den amerikanska ledningen relativt snabbt och utvecklade en kraftfull motstrategi. Terrorattackerna den 11 september definierades som en krigshandling riktad mot USA som svarade med att proklamera ett krig mot terrorismen. Valet av att just kalla motåtgärden för krig var avsett som ett verktyg att skaffa sig internationellt stöd och kunna motivera en militär motattack folkrättsligt. I FN-stadgan är krig förbjudet med undantag för insatser för att återställa och bevara fred och säkerhet. Med detta kan dock inte ske direkt efter att någon har angripits varför stater även har rätt att försvara sig med militära medel. Då USA var ett land som hade blivit utsatt för angrepp och därför var i ett behov att försvara sig antog säkerhetsrådet två resolutioner som lade grunden för ett amerikanskt militärt motangrepp. En omfattande kampanj påbörjades för att mobilisera maximalt stöd från världssamfundet och bygga upp det som senare kom att döpas till koalitionen mot terrorism Stödet från de muslimska länderna var till skillnad från västländerna inte stort. USA:s huvudmisstänkte terrorist, Usama bin Ladin och hans nätverk av terrorister al Qaida gillades av många muslimska grupper. Regeringarna i bl.a. Saudiarabien och Egypten befarade att ett angrepp på bin Ladin skulle resultera i oroligheter och kanske till och med uppror. För att få med stater som tvekade hotade USA med att den som inte ställde sig på koalitionens sida automatiskt stod på terroristernas och därför riskerade total isolering. Förutom de politiska och militära taktikerna hade Bushadministrationen även utarbetat en ekonomisk strategi som bestod av att frysa tillgångarna för organisationer som misstänktes ha kopplingar till al Qaida. två åtgärder. (Jervas 2003:114-118) 16

3.1.1 Militära operationer mot Afghanistan Samtidigt som man strävade efter att legitimera sina ambitioner att inleda ett militärt motangrepp mot Afghanistan samt att skapa en stor koalition i kriget mot terrorismen började man med en omfattande militär upprustning. Den planerade operationen som man förberedde mot Afghanistan fick först benämningen Operation Infinite Justice men döptes senare om till Enduring Freedom. Den första benämningen ansågs vara provocerande mot muslimer då det enligt de är bara Allah som kan skapa oändlig rättvisa. Efter att den militära upprustningen vuxit sig stor försökte president Bush att pressa fram ett utelämnande av bin Ladin och hans medarbetare. Om man inte gjorde det skulle koalitionen gå till angrepp. Talibanregimen i Afghanistan var emot ett utlämnande men ville däremot förhandla. Detta förslag förkastades genast av koalitionen och man menade att kravet på omedelbar utlämning inte var förhandlingsbart. Ledningen i Afghanistan replikerade att de inte tänkte gå med på ett sådant ultimatum vilket ledde till ett dött läge där nedräkningen för den USA-ledda attacken påbörjades. Den 6 oktober 2001 framförde president Bush att tiden höll på att rinna ut och den 7 oktober påbörjades flygattacker mot mål i Afghanistan. Efter att angreppet inletts informerades FN:s säkerhetsråd om att så skett. Samtidigt fick man beskedet av Washington att angreppen mot terroristerna och deras infrastruktur även kunde utvidgas till andra länder om det fanns ett behov av det. Efterhand flyttades attackerna från de viktigaste militära målen till sådana mål som skulle kunna få talibanerna att mista sin motståndsvilja och överlämna Usama bin Ladin och hans närmaste män. Talibanerna visade i början inga tecken på svaghet eller vilja att ge upp och överlämna sin ledare. Detta oroade koalitionen bestämde sig att intensifiera sina flygattacker mot Kabul. Samtidigt försåg man talibanernas främsta motståndare i landet, Norra Alliansen, med vapen vilket resulterade i att densamma intog Kabul den 13 november 2001 I stort sett utan strid och några dagar senare gav talibanerna upp sina sista viktiga städer Kandahar och Jalalabad. Man införde en övergångsregering och FN organiserade en internationell fredsbevarande styrka ISAF ( International Security Assistance Force) som skulle hjälpa den provisoriska regeringen att hålla ordning. Även om kriget mot talibanregimen var framgångsrikt så hade man inte uppnått sitt ursprungliga mål med kriget som var att fånga eller döda Usama bin Ladin och eliminera hans terrornätverk al Qaida. Afghanistan visade sig nämligen vara ett relativt ogenomträngligt land där mindre motståndsgrupper har en möjlighet att fortsätta operera även i närvaro av USA:s högteknologiska trupper. (Jervas 2003:118-120) 3.1.2 Militära operationer mot Irak Genom att driva fram en FN-resolution legitimerade USA sitt angrepp på Afghanistan folkrättsligt. Kriget mot terrorismen slutade inte där utan fortsatte 17