Internet och lagen om elektronisk kommunikation

DATUM RAPPORTNUMMER 1 oktober 2003 PTS-ER-2003:36 ISSN 1650-9862 Internet och lagen om elektronisk kommunikation

Förord Av förordningen (1997:401) med instruktion för Post- och telestyrelsen (PTS) framgår att PTS är central förvaltningsmyndighet med ett samlat sektorsansvar inom området elektronisk kommunikation. PTS skall enligt instruktionen bl.a. främja tillgången till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer enligt de mål som anges i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (EkomL). I rapporten ges en överblick över de bestämmelser och skyldigheter som följer av EkomL med fokus på Internetoperatörer och i övrigt för funktioner av betydelse på Internetmarknaden. I rapporten bedöms också kortfattat de konsekvenser som dessa bestämmelser och skyldigheter kan innebära för Internetoperatörerna. Det förtjänar att anmärkas att denna rapport ligger alltför tidigt från dagen för lagens ikraftträdande för att någon långtgående analys av konsekvenser skall vara görlig. Det vore mot bakgrund av detta värdefullt att sammanställa en uppföljande rapport med liknande inriktning när EkomL fått verka under en tid. Rapporten innefattar även delar av en marknadsöversikt utförd för PTS räkning av AB Stelacon. Syftet med marknadsöversikten är att ge en bakgrund till den huvudsakliga analysen. Marknadsöversikten bifogas rapporten även i sin helhet som bilaga. I arbetet har följande personer på PTS deltagit: Lars Trägård, Eva Liljefors, Stefan Williamsson, Cecilia Sachs, Anders Rafting och Per Bergstrand, som sammanställt rapporten. Nils Gunnar Billinger Post- och telestyrelsen

Innehåll Sammanfattning... 3 Summary... 5 1 Uppdraget... 7 2 Bakomliggande mål och principer i lagen om elektronisk kommunikation... 7 2.1 De politiska målen och berörd EG-rätt... 7 2.2 Svensk rätt... 9 2.2.1 Telelagen (1993:597)... 9 2.2.2 Lagen (1993:599) om radiokommunikation... 11 2.2.3 IT-politiken... 11 3 Centrala förändringar i EkomL / telelagen... 12 4 Vissa definitioner och deras tillämplighet på Internet... 13 4.1 Internetoperatörer... 13 4.2 Marknadsöversikt avseende utvecklingen av antalet Internetkunder... 15 5 Anmälningsplikt... 16 5.1 Bakgrund, beskrivning... 16 5.2 Jämförelse med telelagen... 17 5.3 Omfattning; vilka omfattas av anmälningsplikten?... 18 5.3.1 Allmänt kommunikationsnät... 19 5.3.2 Allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst... 20 5.3.3 Konsekvenser för Internetoperatörer... 20 5.4 Skyldigheter som följer av anmälan... 22 6 SMP, skyldigheter som kan åläggas enskilda företag... 22 6.1 Omfattning; vilka typer av företag med koppling till Internetmarknaden omfattas... 22 6.2 Teknisk beskrivning, accessnät, LLUB och bitströmsaccess... 24 6.2.1 Traditionellt accessnät... 24 6.2.2 Tillträde till traditionellt accessnät... 25 6.2.3 Kommissionens syn på bitström... 27 6.3 Skyldigheter... 28 6.3.1 Införandet av skyldigheter... 28 6.3.2 Insyn... 28 6.3.3 Särredovisning... 28 6.3.4 Tillgodoseende av rimliga krav på samtrafik och andra former av tillträde... 29 6.3.5 Priskontroll eller kostnadsredovisning... 29 6.4 Jämförelse med telelagen... 29 6.5 Marknadsöversikt, Internetoperatörers andel av marknader... 31 7 Integritetsfrågor, säkerhetsfrågor... 33 7.1 Marknadsöversikt avseende hushålls tillgång till Internet... 33 7.2 Definitioner... 35 7.3 Förhållande till personuppgiftslagen (1998:204) (PUL)... 35 7.3.1 Konsekvenser... 36 7.4 Nätsäkerhet, driftsäkerhet... 36 Post- och telestyrelsen 1

7.4.1 Konsekvenser... 36 7.5 Nätsäkerhet, integritetsskydd... 37 7.5.1 Konsekvenser... 38 7.6 Abonnentuppgifter... 39 7.6.1 Konsekvenser... 39 7.7 Förbud mot avlyssning... 40 7.7.1 Undantag... 40 7.7.2 Konsekvenser... 42 7.8 Hemlig teleavlyssning... 42 7.8.1 Konsekvenser... 43 8 Specifika Internetrelaterade frågor... 44 8.1 IP-telefoni... 44 8.1.1 Teknisk beskrivning... 44 8.1.2 Är IP-telefoni en telefonitjänst?... 45 8.1.3 Avseende lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal... 46 8.1.4 Avseende vem som anses tillhandahålla tjänsten... 47 8.1.5 Konsekvenser... 47 8.2 Så kallade cookies m.m.... 48 8.2.1 Beskrivning... 48 8.2.2 Bestämmelse om cookies m.m... 48 8.2.3 Undantag från bestämmelsen... 49 8.2.4 Vad innebär undantagen?... 50 8.2.5 Vad är informationssamhällets tjänster?... 51 8.2.6 Hur bestämmelsen skall åtföljas i praktiken... 52 8.2.7 Konsekvenser... 53 9 Nummerplansfrågor... 54 Bilaga 1, Marknadsöversikt 55 Post- och telestyrelsen 2

Sammanfattning Lagen om elektronisk kommunikation (EkomL) har från den 25 juli 2003 ersatt den tidigare telelagen och lagen om radiokommunikation. Ett av de bakomliggande syftena med att sammanföra den tidigare lagstiftningen i en lag är den konvergens som sker mellan traditionell telefoni och datakommunikation. Det kan konstateras att omfånget av aktörer som omfattas av EkomL i jämförelse med den tidigare telelagen inte i någon större utsträckning förändras. Telelagen var en mycket bred lagstiftning med begrepp som innefattade de flesta former av kommunikation, trots att uttrycket tele ofta för lekmän gav ett annat intryck. Däremot innebär EkomL att större fokus läggs på alla former av elektronisk kommunikation medan den tidigare lagstiftningen hade fokus på telefon- och radiokommunikation. Vad som även förändrats i den nya lagen är att en annan bredd av aktörer numera är anmälningspliktiga om de avser att bedriva verksamhet medan man under telelagen endast var anmälningspliktig, och i vissa fall tillståndspliktig om man bedrev vissa former av televerksamhet och därtill av en viss omfattning. Det innebär att en större grupp aktörer med koppling till Internetmarknaden på ett annat sätt än tidigare berörs av anmälningsplikt och lagens bestämmelser i övrigt. Kapitel 3 behandlar de centrala förändringar som EkomL innebär i jämförelse med telelagen. Kapitel 4 definierar vad som, för rapportens syfte, menas med uttrycket Internetoperatör. Eftersom ett av rapporten syften är att analysera konsekvenser för Internetoperatörer är det också av vikt att detta uttryck, som inte kan anses ha en klar betydelse, definieras. Kapitel 5 behandlar anmälningsplikten. En översiktligt genomgång av vilka aktörer som är anmälningspliktiga enligt EkomL och vilka konsekvenser detta kan ha för Internetoperatörer. Kapitel 6 behandlar skyldigheter som kan åläggas särskilda företag inom specifika marknader. Det redogörs för vad s.k SMP-företag är för någonting, vilka skyldigheter som kan åläggas dem och vilka av de marknader som definierats som kan ha särskild betydelse för Internetoperatörer. Kapitel 7 behandlar integritets- och säkerhetsfrågor. Det redogörs för de olika bestämmelser avseende integritet och säkerhet som kan antas ha särskild betydelse för Internetoperatörer och en kortfattad analys av hur dessa aktörer kan komma att påverkas av bestämmelserna redovisas. Kapitel 8 behandlar särskilda frågor som kan antas ha en särskild anknytning till aktörer på Internetmarknaden nämligen IP-telefoni och nyttjande av s.k. cookies. Kapitel 9 berör avslutningsvis nummerplansfrågor och om dessa genom den nya lagstiftningen kan anses omfatta nya marknader såsom domännamnshantering. Post- och telestyrelsen 3

Summary The Electronic Communications Act (EkomL) replaced the former Telecommunications Act and the Radio Communications Act as of 25 July 2003. One of the underlying purposes of consolidating the former legislation into one act is the convergence that is occurring between traditional telephony and data communications. It can be concluded that the scope of actors that are subject to the EkomL has not changed to any great extent in comparison with the former Telecommunications Act. The Telecommunications Act was very broad legislation with concepts that included most forms of communication, although the expression telecommunications often gave the layman another impression. The EkomL, however, involves greater focus being placed on all forms of electronic communications while the former legislation focussed on telephone and radio communications. What has changed in the new Act is that a wider range of actors are now subject to the notification obligation if they intend to conduct operations, while under the Telecommunications Act a party was only under an obligation to give notice, and in certain cases subject to an obligation to apply for a licence, if one conducted certain forms of telecommunications operations and which were additionally of a particular magnitude. This means that a larger group of actors than before, with links to the Internet market in other ways, are now affected by the notification obligation and the provisions of the Act generally. Chapter 3 deals with central changes that EkomL entails compared with the Telecommunications Act. Chapter 4 defines what, for the purpose of this report, is meant by the term Internet operators. As one of the purposes of the report is to analyse the consequences for Internet operators, it is also important that this term, which cannot be deemed to have a definite meaning, is defined. Chapter 5 deals with the notification obligation. It provides a brief review of which actors are subject to the notification obligation under EkomL and what consequences this can have for Internet operators. Chapter 6 deals with obligations that can be imposed on special undertakings within specific markets. It explains what a so-called SMP undertaking is, what obligations can be imposed upon them and which of the markets have been defined as having particular importance for Internet operators. Chapter 7 deals with integrity and security issues. A description is given of the various provisions regarding integrity and security that may be deemed to be of particular importance for Internet operators and briefly analyses how these actors may be affected. Chapter 8 deals with special issues that may be assumed to have a special link to actors in the Internet market, namely IP telephony and the use of so-called cookies. Finally, chapter 9 deals with numbering plan issues and whether these, through the new legislation, can be deemed to comprise new markets, such as for example domain name management. Post- och telestyrelsen 5

1 Uppdraget Post- och telestyrelsen (PTS) fick genom regeringsbeslut den 19 december 2002 beträffande regleringsbrev för budgetåret 2003 i uppdrag att analysera den kommande lagstiftningen om elektroniska kommunikationers konsekvenser för Internoperatörer och i övrigt för funktioner av betydelse på Internetmarknaden såsom tillhandahållande av nät, knutpunkter och samtrafik. Uppdraget skulle redovisas för regeringen den 1 juli 2003 och utgångspunkten för analysen skulle ursprungligen vara den lagrådsremiss som föregick EkomL. PTS fick senare anstånd med att redovisa uppdraget till den 1 oktober 2003. Utgångspunkten förändrades då också från lagrådsremissen till den faktiska lagstiftningen och regeringens proposition 2002/03:110 lag om elektronisk kommunikation, m.m. 2 Bakomliggande mål och principer i lagen om elektronisk kommunikation 2.1 De politiska målen och berörd EG-rätt De övergripande målen med bestämmelserna i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (EkomL) är att enskilda och myndigheter skall ges tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer med största möjliga utbyte när det gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet. 1 Konkurrens och internationell harmonisering anges vara de främsta medlen för att uppnå detta. Vad som anses utgöra s.k. samhällsomfattande tjänster skall finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser. Vid tillämpningen av lagen skall särskilt allmän ordning och säkerhet, hållbar utveckling samt elektroniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet beaktas. Lagförslaget har sin grund i ett förslag till regelverk som år 2000 presenterades av Europeiska gemenskapernas kommission. Syftet var att modernisera gemenskapens gällande lagstiftning på området elektronisk kommunikation. Regleringen ansågs behöva anpassas till en mer konkurrensutsatt marknad och ta hänsyn till den pågående konvergensen mellan telefoni, datakommunikation och media. Kommissionens förslag syftade till att föra samman alla nätverk för överföring och tillhörande tjänster i ett enda regelverk. Under år 2002 beslutade Europaparlamentet och rådet om ett nytt regelverk enligt kommissionens förslag. Det regelverk som beslutades omfattar fem harmoniseringsdirektiv, bestående av ett ramdirektiv och fyra särdirektiv, samt ett beslut om radiospektrumpolitik inom gemenskapen. 1 Lagrådsremiss Lag om elektronisk kommunikation m.m., sid. 112 Post- och telestyrelsen 7

Ramdirektivet, 2002/21/EG, Auktorisationsdirektivet, 2002/20/EG, Tillträdesdirektivet, 2002/19/EG, Direktivet om samhållsomfattande tjänster, 2002/22/EG, Direktivet om integritet och elektronisk kommunikation, 2002/58/EG, Konkurrensdirektivet, 2002/77/EG, Radiospektrumbeslutet, 676/2002/EG De nya rättsakterna ersätter ett tjugotal tidigare gällande direktiv. I anslutning till det nya regelverkspaketet har kommissionen även tagit fram riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande samt en rekommendation över de relevanta produkt- och tjänstemarknader på vilka det kan vara motiverat att införa särskilda regleringsskyldigheter. Ramdirektivet (2002/21/EG) innehåller grundläggande formella bestämmelser för tillämpningen av övriga aktuella direktiv. Bland annat fastställer direktivet det nya regelverkets övergripande målsättning att åstadkomma ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster (artikel 1). Även de mål och principer som EG-regelverket skall uppnå klargörs, dvs. att främja dels konkurrens, dels den inre europeiska marknaden och dels slutanvändarnas intressen (artikel 8). Som ett led i harmoniseringssträvandena ålägger direktivet medlemsstaterna att iaktta ett samrådsförfarande när vissa åtgärder skall vidtas. Det skall då vara frågan om åtgärder som har betydande inverkan på en relevant marknad (artikel 6). I vissa för harmoniseringen speciellt viktiga frågor omfattar samrådsförfarandet även EG-kommissionen och ansvariga myndigheter i övriga medlemsstater (artikel 7). Ramdirektivet anger även förfarandereglerna för marknadsanalyser. Enligt dessa skall de nationella regleringsmyndigheterna identifiera de marknader på vilka det anses berättigat att införa sektorsspecifika skyldigheter (artikel 15) samt analysera dessa för att avgöra om det råder effektiv konkurrens på marknaden eller inte (artikel 16). Dessutom föreslås en ny definition av när ett företag skall anses ha betydande marknadsinflytande, s.k. SMP-status ( Significant Market Power ), och därmed kunna åläggas vissa skyldigheter (artikel 14). Om en nationell regleringsmyndighet avgör att det inte råder effektiv konkurrens på en relevant marknad skall den identifiera företag som bedöms ha betydande inflytande på den marknaden och ålägga dessa lämpliga sektorsspecifika skyldigheter. Beslut av nationella regleringsmyndigheter skall kunna överklagas till en oberoende instans (artikel 4). Slutligen ger ramdirektivet bl.a. vissa bestämmelser om regleringsmyndigheternas verksamhet (artikel 3), tillhandahållande av information (artikel 5), förvaltning av radiofrekvenser (artikel 9), nummer m.m. (artikel 10), ledningsrätt (artikel 11), samlokalisering m.m. (artikel 12), viss redovisning (artikel 13) och om tvistlösningsförfaranden (artiklar 20 och 21). Av ramdirektivet framgår vidare att medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna vidtar proportionerliga åtgärder för att uppnå ovan redovisade mål. Det nya EG-regelverket påverkar inte de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell Post- och telestyrelsen 8

nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset. Detta gäller särskilt reglering av innehåll och audiovisuell politik. De nationella regleringsmyndigheterna får inom sina behörighetsområden bidra till att säkerställa genomförandet av en politik som syftar till att främja kulturell och språklig mångfald samt mediemångfald. Direktivet anger att de nationella regleringsmyndigheterna, vid tillämpningen av regelverket, skall främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tjänster. Myndigheterna skall bl.a. säkerställa att användarna, inbegripet användare med funktionshinder, får maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet. Det skall säkerställas att det inte uppstår någon snedvridning eller begränsning av konkurrensen. Vidare skall effektiva investeringar i infrastruktur och innovation främjas. Regleringsmyndigheterna skall främja en effektiv användning av radiofrekvenser och nummerresurser samt säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av dessa. Myndigheterna skall även bidra till utvecklingen av den inre marknaden, bl.a. genom att avlägsna kvarvarande hinder på det europeiska planet. De skall främja transeuropeiska nät och samverkan mellan gränsöverskridande tjänster och uppkoppling mellan slutanvändare. Företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster skall inte behandlas olika under lika omständigheter. Regleringsmyndigheterna skall samarbeta med varandra och med kommissionen på ett öppet sätt för att säkerställa att en enhetlig regleringspraxis utarbetas och att EG-direktiven tillämpas på ett konsekvent sätt. Därutöver skall myndigheterna främja de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har. Det skall bl.a. ske genom att säkerställa att alla medborgare får tillgång till samhällsomfattande tjänster och att konsumenterna får ett gott skydd i deras förhållande till leverantörer. Regleringsmyndigheterna skall också bidra till ett gott skydd av personuppgifter och av privatlivet. Tillhandahållandet av tydlig information skall främjas, särskilt genom att kräva öppen redovisning av avgifter för användning av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Behoven hos särskilda samhällsgrupper skall tillgodoses, i synnerhet hos användare med funktionshinder. Dessutom skall det säkerställas att de allmänna kommunikationsnätens integritet och säkerhet upprätthålls. 2.2 Svensk rätt För att implementera EG-direktiven i Svensk rätt har det ansetts ändamålsenligt att samordna de gällande reglerna om överföring av elektronisk kommunikation, i huvudsak telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation, i en ny lag om elektronisk kommunikation. Propositionen (prop. 2002/03:110) till lag om elektronisk kommunikation m.m. antogs av riksdagen den 5 juni 2003 och började gälla från och med den 25 juli 2003. 2.2.1 Telelagen (1993:597) Telelagen (1993:597) syftade till att enskilda och myndigheter skulle få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Post- och telestyrelsen 9

Telekommunikationer definierades inte, men lagen var enligt dess första paragraf tillämplig på bl.a. televerksamhet, som angavs vara förmedling av telemeddelanden dvs. ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare via telenät eller tillhandahållande av nätkapacitet. Den vida definitionen av begreppet telemeddelande innefattade även information som förmedlas i datapaket, t.ex. över Internet. Begreppet innefattade all informationsöverföring och omfattade således alla överföringssätt vare sig det skedde kretsförmedlat, cellförmedlat eller paketförmedlat. Informationsöverföring över Internet omfattades därmed av definitionen telekommunikation. 2 Vid tillämpningen av lagen skulle en strävan vara att skapa utrymme för att upprätthålla en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommunikationsområdet, såsom ett medel för att uppnå det angivna syftet. För att få bedriva televerksamhet inom ett allmänt tillgängligt telenät krävdes i vissa fall att en anmälan först gjordes till tillsynsmyndigheten, Post- och telestyrelsen (PTS). Detta gällde tillhandahållande av telefonitjänst (dvs. tjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation med låghastighetsmodem) till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur en fastställd nummerplan för telefoni (t.ex. betalteletjänster) och nätkapacitet. Avseende Internetmarknaden ansågs vissa företeelser falla under definitionen och därmed vara anmälningsskyldigt, till exempel. Tillhandahållande av nationell knutpunkt, omfattades av 5 p 4 telelagen; nätkapacitet. Tillhandahållande av överföring av telemeddelande (data). Den vanligaste formen av Internetoperatör, s.k. ISP (Internet Service Provider) tillhandahåller en förmedling av IP-trafik. Eftersom dessa företag vanligtvis endast tillhandahåller en tjänst som består av möjlighet till IPtrafik, men inte någon faktisk nätkapacitet omfattades de av 5 p 3 telelagen; annan teletjänst. För att en anmälningsplikt skulle infinna sig enligt denna punkt krävdes även att tilldelning skulle ske av kapacitet ur nummerplan för telefoni, dvs. tilldelning av telefonnummer. En vanlig ISP som endast tillhandahöll en modempool och en accessrouter för att sedan, över andra operatörers nät, dirigera IP-trafik till och från användaren var därmed inte anmälningspliktiga enligt telelagen, även om verksamheten i och för sig omfattades av lagen. Däremot var den operatör som hyrde ut nätförbindelsen till ISP:n anmälningspliktig, eftersom denna tjänst omfattades av 5 p 4 telelagen (nätkapacitet). Exempelvis var företaget X som tillhandahöll modempool med accessrouter åt abonnenter över telefonnätet inte anmälningspliktigt. Däremot var företaget Y som hyrde ut anslutningen (det fysiska nätet) åt företaget X anmälningspliktigt. Om X både tillhandahöll den logiska tjänsten (accessroutern) och det fysiska nätet var däremot X naturligtvis anmälningspliktig. 2 Telelagen och Internet, PTS rapport 1999-10-08, sid. 145 Post- och telestyrelsen 10

Förutom en anmälan enligt ovan krävdes det i särskilda fall även tillstånd för att ha rätt att i allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst och nätkapacitet. Så var fallet om verksamheten hade en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande var betydande. Tillståndsfrågor prövades av PTS. Ett tillstånd fick förenas med villkor, bl.a. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt åt var och en som efterfrågar denna tjänst, att med beaktande av tillgänglig kapacitet tillhandahålla annan nätkapacitet än för mobila teletjänster åt den som efterfrågar sådan samt att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrevs i telelagen om operatörers skyldigheter vid utövande av verksamheten, om samtrafik och om abonnentupplysning. Den verksamhet som bedrevs av Internetoperatörer ansågs under telelagens tid inte vara av sådan omfattning att reglerna för tillståndspliktig verksamhet blev tillämpliga. 2.2.2 Lagen (1993:599) om radiokommunikation Lagen (1993:599) om radiokommunikation (LRK) trädde i kraft den 1 juli 1993. Bestämmelserna i lagen syftade till att främja ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra användningar av radiovågor. Vid tillämpningen skulle radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten särskilt beaktas. Lagen innehöll främst regler om tillståndsplikt, tillståndsgivning, tillståndstid, tillsyn och åtgärder mot störningar. Den var tillämplig på användning av radioanläggningar och på användning av radiovågor för kommunikation, m.m. Med sistnämnda tillägg innefattades också sådan användning av radio som inte uppfattas som kommunikation, t.ex. radiobestämning genom radar. En radioanläggning definierades som en sändare eller en mottagare av radiovågor. Med radiosändare avsågs en anordning som var avsedd för radiokommunikation eller radiobestämning genom sändning av radiovågor. Med radiomottagare avsågs en anordning som var avsedd för mottagning av radiovågor. Med den angivna definitionen utgjorde såväl mobiltelefoner som radar en radioanläggning. Som huvudregel föreskrev lagen om radiokommunikation att det krävdes tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg få använda en radiosändare. 2.2.3 IT-politiken Det IT-politiska beslut som fattades år 2000 (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9, rskr. 1999/2000:256) anger att det IT-politiska målet skall vara att Sverige som första land blir ett informationssamhälle för alla. Målet täcker hela det IT-politiska området vilket gör att det avser ett bredare område än det som enbart handlar om elektronisk kommunikation. De prioriterade uppgifterna avser tre områden: tillit, tillgänglighet och kompetens. De första två, tillit och tillgänglighet, handlar till största delen om teknik och elektroniska kommunikationsnät. Det tredje området, kompetens, är av annan karaktär. Genom dessa områden kan regeringen påverka användningen av IT. Post- och telestyrelsen 11

Under begreppet tillit i det IT-politiska målet ryms frågor om säkerhet och personlig integritet. Med tillit som mål avses att regler och system på IT-området skall skapa förtroende genom att vara säkra, förutsebara, teknikneutrala, och skydda individens integritet samt vara internationella. Ansvaret för informationssäkerheten ligger hos de myndigheter, företag och organisationer som har det normala verksamhetsansvaret. En viktig del i det IT-politiska målet är att tillgängligheten till nät för elektronisk kommunikation skall vara så god som möjlig. Det IT-politiska målet innefattar en målsättning om att hushåll och företag i alla delar av landet inom de närmaste åren bör få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Tillgänglighet skall i första hand uppnås genom konkurrens och mångfald. Konkurrensen skall bl.a. åstadkommas genom statliga insatser och regler. Statens övergripande ansvar kommer till direkt uttryck genom bland annat särskilda ekonomiska stödåtgärder för bredband i glest befolkade delar av landet. 3 Centrala förändringar i EkomL / telelagen En av de centrala förändringarna i den nya lagen är övergången från ett tillståndsförfarande till ett anmälningsförfarande. I telelagen skedde såsom beskrivits ovan en tillståndsgivning för vissa typer av teleoperatörer. Dessa tillstånd kunde kombineras med villkor som operatören var tvungen att efterfölja. Förutom dessa tillståndsknutna villkor fanns även specificerade krav i telelagen om samtrafik, förvalshantering m.m. Under det nya regelverket kommer det endast att krävas tillstånd för radiofrekvenser och nummer vilket innebär att teletillstånden helt försvinner. Däremot utvidgas anmälningsplikten i förhållande till det som tidigare gällde enligt telelagen. Enligt EkomL kan därför vissa Internetoperatörer vara anmälningspliktiga som tidigare inte var det under telelagen. Det nya regelverket innebär generellt att färre specifika bestämmelser angående samtrafik, nummerportabilitet, förval m.m. direkt anges i lagen. Istället utformas generella möjligheter för en tillsynsmyndighet att i de specifika fallen, inom vissa ramar, besluta om skyldigheter för operatörer. Omfånget av aktörer som omfattas av EkomL i jämförelse med den tidigare telelagen har kanske inte förändrats i någon större utsträckning. Telelagen var en mycket bred lagstiftning med begrepp som innefattade de flesta former av kommunikation 3, trots att uttrycket tele för lekmän ofta gav ett annat intryck. Vad som däremot förändrats i den nya lagen är att en annan bredd av aktörer numera är anmälningspliktiga om de avser att bedriva verksamhet medan man under telelagen endast var anmälningspliktig, och i vissa fall tillståndspliktig om man bedrev vissa former av televerksamhet och därtill av en viss omfattning. Den största skillnaden för Internetoperatörer torde därför bli, att denna grupp av aktörer på ett annat sätt än tidigare omfattas av en anmälningsplikt och de 3 För en utförlig genomgång av telelagen och dess applicerande på Internet se rapporten Post- och telestyrelsen, Telelagen och Internet, rapport 1999-10-08 Post- och telestyrelsen 12

skyldigheter en sådan anmälningsplikt kan medföra. Det kan också tänkas att Internetoperatörer som nu kommer att omfattas av denna anmälningsplikt, på ett annat sätt än tidigare, uppmärksammar den lagstiftning som finns. Avseende såväl de skyldigheter som följer av lagen, som de rättigheter den kan medföra gentemot andra operatörer. 4 Vissa definitioner och deras tillämplighet på Internet Denna rapport avser beröra EkomL med fokus på lagens möjliga konsekvenser för Internetoperatörer och i övrigt för funktioner av betydelse på Internetmarknaden. För att kunna utreda några konsekvenser är det av stor betydelse att först ange rapportens inriktning. I följande kapitel avses därför några, för rapporten centrala, begrepp definieras. Det är inte rapportens syfte att i något större sammanhang definiera dessa begrepp utan endast att göra det möjligt att avgränsa rapporten och dess målgrupp. Definitionerna angivna här skall därmed inte ses som något officiellt uttalande av vad PTS anser att ett visst begrepp skall innebära utan endast ange vad begreppen avses omfatta i föreliggande rapport. 4.1 Internetoperatörer I många olika sammanhang används begreppet Internetoperatör. Det används både inom branschen som ett vitt begrepp men även av myndigheter i rapporter, utredningar och propositioner. Det finns en viss begreppsförvirring när det gäller termerna Internet Service Provider (ISP) och Internetoperatör. Med ISP avses vanligen de företag som erbjuder Internetaccess till slutkunder hushåll eller företag. 4 Med Internetoperatörer avses ibland hela gruppen ISP:er och ibland bara de som själva äger det nät som Internetanslutningen nyttjar. I vissa rapporter har uttryckligen valts att med begreppet ISP/Internetoperatör avse företag som erbjuder Internetaccess, oavsett om dessa äger eget nät eller ej. 5 I andra rapporter har uttrycket Internetleverantör använts för samma funktion. 6 I rapporten Telelagen och Internet 7 anges att teleoperatör är den som förvärvsmässigt bedriver televerksamhet. Detta omfattade även en operatör som bedrev televerksamhet genom att tillhandahålla teletjänster via Internet eller andra IP-nät förutsatt att så skedde förvärvsmässigt. De aktörer som normalt benämns Internetoperatörer torde vanligen falla in under denna definition. Vidare skrevs i rapporten följande: Tjänstetillhandahållare på Internet som enligt vad som anförts i de föregående avsnitten om anmälningspliktiga tjänster inte anses bedriva telefonitjänst eller mobil teletjänst eller tillhandahålla nätkapacitet kan anses 4 Se t.ex. rapporten Svensk Telemarknad första halvåret 2002, (PTS) 5 Se t.ex. rapporten Internetmarknaden i Sverige, oktober 2000 (PTS) 6 Se t.ex. rapporten Internetmarknaden i Sverige, oktober 2000 (PTS), då detta begrepp ansågs vara lättast för Intervjupersonerna att förstå. Internetleverantör gavs i undersökningen definitionen det företag som man har sitt (sina) Internetabonnemang hos. 7 Post- och telestyrelsen, Telelagen och Internet, rapport 1999-10-08 Post- och telestyrelsen 13

bedriva någon form av övrig televerksamhet och därmed utgöra Internetoperatörer som bedriver icke-anmälningspliktig televerksamhet. En gräns finns emellertid också mellan vad som utgör televerksamhet och vad som är annan verksamhet, ofta i samband med Internet, en mervärdestjänst bestående av tillhandahållande av information i olika former. 8 Det ansågs i rapporten vara av vikt att tjänsten skulle innefatta en förmedling. Om en tjänstetillhandahållare endast tillhandahöll en modempool och serverutrustning för förmedling av informationssöknings- och e-posttjänster m.m. och därtill var ansluten till en operatörs nät för vidareförmedling till t.ex. en hopkopplingspunkt (knutpunkt) ansågs det tveksamt om förmedlingsrekvisitet var uppfyllt. Om tjänstetillhandahållaren däremot hyrde en dedikerad förbindelse till hopkopplingspunkten ansågs det tveklöst fråga om förmedling över förbindelsen. Tjänstetillhandahållaren var då en teleoperatör Internetoperatör i den bemärkelse som avsågs i rapporten. I rapporten Telelagen och Internet användes därmed en definition av begreppet Internetoperatör som berörde aktörens rådighet över det nät där informationen överfördes. Den vanligaste formen av Internettjänst, som har betydelse för PTS tillsynsområde, torde bestå i att en operatör åt någon annan förmedlar IP-paket. Den som transporterar IP-paket från en avsändare, som är någon annan, över det egna nätet till en tredje part är per definition (Internet)operatör. Begreppet operatör är nämligen definierat i EkomL och anges där vara den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande installation. I föreliggande rapport bör begreppet Internetoperatör hållas så vitt som möjligt. Då ingen klar och entydig definition verkar finnas vare sig på marknaden eller i lagstiftning ter det sig som olämpligt att plötsligt nu begränsa uttrycket då detta skulle kunna leda till onödig förvirring. Eftersom ordet operatör 9 är definierat i EkomL kan det te sig olämpligt att ge uttrycket Internetoperatör en vidare betydelse än begreppet operatör. Med beaktande av att en tillhandahållare av en allmän elektronisk kommunikationstjänst dock anses anmälningspliktig oavsett om han råder över det nät kommunikationen sker eller inte 10 kan dock denna begränsning inte tillämpas strikt. En Internetoperatör bör således ges samma definition som operatör i EkomL med utvidgning att även omfatta tillhandahållare av en allmän elektronisk kommunikationstjänst. Denna definition skulle infatta de klassiska ISP:erna (som innehar ett eget kommunikationsnät eller råder/förfogar över (i vart fall hyr access till) ett elektroniskt kommunikationsnät) såväl som sådana ISP:er som inte själva råder över det nät kommunikationen sker över. 8 Telelagen och Internet, sid. 162 9 Den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande installation. 10 Se vidare nedan 5.3.2 ang. allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst Post- och telestyrelsen 14

Tillhandahållare av knutpunkter, vilka inte direkt står för förmedling av IP-paket men däremot tillhandahåller en knutpunkt där olika operatörer kan sammankoppla sina respektive nät för samtrafik (även kallat peering ) m.m. skulle också omfattas av begreppet eftersom dessa i vart fall kan anses utgöra en installation i lagens mening. Det bör understrykas att definitionen avser omfatta denna rapport, det föreligger ingen vilja att för framtiden i större sammanhang definiera begreppet Internetoperatör. 4.2 Marknadsöversikt avseende utvecklingen av antalet Internetkunder 11 Antalet kunder med Internetaccess fortsätter att öka. Enligt PTS rapport Svensk Telemarknad första halvåret 2002 fanns det 3 037 000 Internetkunder i juni 2002. Av dessa var 2 784 000 privatkunder (hushåll) och 252 800 företagskunder. Antalet Internetkunder bland hushåll och företag 3 500 000 3 000 000 Antalet Internetkunder 2 500 000 2 000 000 1 500 000 1 000 000 Internetkunder - företag Internetkunder - privat 500 000 0 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002:1 Källa: Svensk Telemarknad 2001, PTS-ER-2002:11, juni 2002 Figur 1 Antalet Internetkunder per den 31/12 varje år 1995-2001 samt per den 30/6 2002, totalt och fördelat på privatkunder och företagskunder. Tillväxten under 2001 låg på 23 procent. Det motsvarar en ökning med 521 600 kunder jämfört med år 2000, från 2 306 800 till 2 828 400. Det är samma tillväxttakt som under år 2000 och endast något lägre tillväxttakt än under 1999. Tillväxttakten dessförinnan var betydligt högre. År 11 Marknadsöversikten presenteras här då den har viss relevans i anslutning till detta avsnitt. Marknadsöversikten i sin helhet återfinns i bilaga 1. Post- och telestyrelsen 15

Tillväxttakt i antalet Internetkunder 400% 350% Procentuell tillväxt 300% 250% 200% 150% 100% Internetkunder - privat Internetkunder - företag 50% 0% 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 År Källa: Svensk Telemarknad 2001, PTS-ER-2002:11, juni 2002 Figur 2 Årlig tillväxttakt vad gäller antalet Internetkunder, redovisat för privatmarknaden respektive företagsmarknaden. Enligt Stelacons undersökningar var 64 procent av samtliga Internetkunder (såväl företag och privatkunder) uppkopplade via PSTN, dvs. uppringd Internetaccess med modem, i januari 2003. Endast 4 procent hade anslutning via ISDN. Resterande hade någon form av Internetaccess med högre överföringshastighet, ADSL, kabel-tv eller fast anslutning. 5 Anmälningsplikt 5.1 Bakgrund, beskrivning Enligt 2 kap 1 EkomL skall den som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster anmäla detta till tillsynsmyndigheten. Syftet med anmälan är att tillsynsmyndigheten skall få kännedom om vilka aktörer som finns på den svenska marknaden och kunna utöva nödvändig tillsyn. Till skillnad från vad som gällde under telelagen krävs numera tillstånd endast för användning av radiosändare och nummer ur den nationella nummerplanen. Detta följer av det s.k. auktorisationsdirektivet 12 av vilket det även framgår att det endast får krävas av den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster att det berörda företaget anmäler sig. 12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/02/EG av den 7 mars 2002 Post- och telestyrelsen 16

Anmälan enligt EkomL innebär från tillsynsmyndighetens sida inte någon förprövning eller annan bedömning av verksamheten utan utgör endast en anmälan om att aktören bedriver den specifika verksamheten. Det är vidare endast ett begränsat antal skyldigheter enligt lagen som är direkt kopplade till anmälningsplikten, bl.a. skyldighet att åtfölja vissa standarder som meddelas inom EU, skyldighet att betala avgift till tillsynsmyndigheten m.m., se vidare avsnitt 5.4 nedan. Om Internetoperatören inte anmäler sin verksamhet trots att han är skyldig därtill kan tillsynsmyndigheten förelägga Internetoperatören att anmäla sig och om så inte sker meddela förbud mot att bedriva verksamheten. Sådana förelägganden och förbud kan förenas med vite. 5.2 Jämförelse med telelagen Även i telelagen fanns en anmälningsplikt för att tillhandahålla vissa tjänster inom ett allmänt tillgängligt telenät. Anmälningsplikten kompletterades med en tillståndsplikt avseende telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst eller nätkapacitet som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande var betydande. I och med EkomL har såsom nämnts ovan lagstiftaren gått ifrån tillståndsplikten förutom på de områden där nyttjande sker av en begränsad resurs, nämligen nummer och radiofrekvenser. EkomL innebär genom anmälningsförfarandet en större flexibilitet och ett enklare förfarande för nya aktörer på marknaden eftersom ett tillstånd inte behöver erhållas med de kostnader och den tidsutdräkt som är förknippad med ett sådant ansökningsförfarande. EkomL innebär å andra sidan en utvidgning av anmälningsplikten i förhållande till telelagen. 13 Anmälningsplikten under telelagen gällde endast vissa angivna tjänster som tillhandahölls genom ett allmänt tillgängligt telenät. Enligt telelagen knöts rättigheter och skyldigheter huvudsakligen till den som bedrev anmälnings- eller tillståndspliktig verksamhet. Exempelvis var det enbart den som bedrev anmälningspliktig verksamhet som hade rätt till att få nummertilldelning eller förhandla om samtrafik. I EkomL gäller inte samma förhållande. Huvudregeln är i stället att rättigheter och skyldigheter knyts till den verksamhet som omfattas av lagen. Det bör understrykas att lagens tillämpningsområde (som framgår av 1 kap 4 EkomL) är vidare än anmälningsplikten och att lagen därmed kan vara tillämpbar på tjänster, nät eller andra företeelser även om dessa inte är anmälningspliktiga, ett exempel på detta är s.k. tillhörande installationer. Rättigheter och skyldigheter omfattar all verksamhet som anses falla inom lagens tillämpningsområde, oavsett om de är anmälningspliktiga eller inte och oavsett om de är anmälda eller inte. I ett fåtal fall är dock vissa skyldigheter kopplade direkt till den som bedriver just anmälningspliktig verksamhet. 14 13 Prop. 2002/03:110 sid. 122 14 Se avsnitt 5.4 nedan Post- och telestyrelsen 17

En ytterligare skillnad är att telelagen uteslutande innehöll skyldigheter och rättigheter för tillhandahållandet av olika former av tjänster (telefonitjänst, mobil teletjänst, annan teletjänst och nätkapacitet), i EkomL är anmälningsskyldigheten istället uppdelad på tillhandahållandet av elektroniska kommunikationstjänster och elektroniska kommunikationsnät. Genom EkomL införs också nya definitioner (1 kap 7 ) vilka inte alltid överensstämmer med definitioner och tolkningar enligt den tidigare telelagen. Att notera är exempelvis att begreppet teletjänst inte återfinns i den nya lagen samt att telefonitjänst ges en annan definition. 15 I denna rapport avses de definitioner och bestämmelser som har betydelse för Internetoperatörer att beskrivas närmare. 5.3 Omfattning; vilka omfattas av anmälningsplikten? Enligt 2 kap 1 EkomL får allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster endast tillhandahållas efter anmälan till tillsynsmyndigheten. Anmälningsplikten är uppdelad i två huvudkategorier; tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning (hädanefter AK-nät) och tillhandahållande av allmänt tillgängliga kommunikationstjänster (hädanefter ATEK-tjänst). Det avgörande för anmälningsplikten är alltså tillhandahållandet av ett nät eller en tjänst på en marknad, inte innehavet av ett nät eller dess tekniska lösning. Inga tekniska specifikationer, begränsningar eller beskrivningar finns för AK-nät eller ATEKtjänst. Dessa begrepp är teknikneutrala och omfattar således alla de tekniker, access- och kommunikationsmetoder som kan tillämpas eller komma att tillämpas för att tillhandahålla ett AK-nät eller en ATEK-tjänst. I detta sammanhang förtjänar det även att påpekas att EkomL inte är generellt tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät. Detta innebär att t.ex. tjänster som innebär tillhandahållande av information på Internet inte omfattas av lagen. Tillhandahållande av t.ex. ett s.k. webbhotell eller en s.k. portal omfattas därmed inte av lagen. 16 Vidare förtjänas att uppmärksamma att sändning av radio, TV och annan information som omfattas av 1 kap 1 tredje stycket Yttrandefrihetsgrundlagen undantas från anmälningsplikten i 2 kap 2 EkomL. I den omfattning ett sådant nät används för annan verksamhet, t.ex. Internetaccess över kabeltvnätet, skall det dock anmälas. 15 Se vidare avsnitt 8.1 ang. IP-telefoni 16 Prop. 2002/03:110, sid. 122 Post- och telestyrelsen 18

5.3.1 Allmänt kommunikationsnät Med ett allmänt kommunikationsnät avses ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Med ett elektroniskt kommunikationsnät avses system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmetoder. 17 Som nämnts ovan är den anmälningspliktig som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning (AK-nät). Det innebär att den är anmälningspliktig som tillhandahåller ett nät till en annan operatör på den s.k. grossistmarknaden. Den som tillhandahåller tjänster till slutanvändare på den s.k. slutanvändarmarknaden är istället anmälningspliktig för elektroniska kommunikationstjänster (ATEK-tjänst). Nät som helt tillhandahålls för icke-kommersiellt bruk är inte anmälningspliktiga. En ersättning behöver dock inte faktiskt utgå för att det skall anses att nätet tillhandahålls på kommersiell grund, därför är exempelvis nät som tillhandahålls enligt kostnadsdelningsprinciper anmälningsplitiga. För att nätet skall vara anmälningspliktigt krävs vidare att det är öppet för ett flertal att ansluta sig till, det vill säga s.k. enskilda och privata nät undantas. 18 Interna nät inom företag, hushåll eller liknande är normalt inte allmänna och således inte heller anmälningspliktiga. Som exempel kan nämnas s.k. virtuella privata nät (VPN). Sådana nät etableras vanligen inom större organisationer för anslutningar mellan olika enheter, t.ex. kontor eller industrianläggningar. Organisationen disponerar genom VPN en del av det allmänna kommunikationsnätets resurser för sina interna kommunikationer. Den som tillhandahåller VPN-tjänsten är därmed inte anmälningspliktig. Den som tillhandahåller det allmänna kommunikationsnätet och/eller möjligheten att koppla upp sig till det nät som VPN-anslutningen sker över är dock anmälningspliktig för detta AK-nät och/eller ATEK-tjänst. 19 Sammanfattningsvis är en rimlig bedömning att kommunikationsnät utgör både fysiska och logiska nät inklusive växlar och annat som utgör en nödvändig förutsättning för nätens transportfunktionalitet (se dock avsnitt 5.3.3 ang. tillhörande installationer). 17 Prop. 2002/03:110, sid. 116 18 Prop. 2002/03:110, sid. 121 19 Prop. 2002/03:110, sid. 362 Post- och telestyrelsen 19

5.3.2 Allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst Med elektronisk kommunikationstjänst menas en tjänst som vanligtvis tillhandahålls mot ersättning och helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. 20 Med allmänt tillgänglig avses att kommunikationstjänsten står öppen för en vid krets av användare att ansluta sig. 21 Som nämnts ovan är den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst (ATEK-tjänst) till en slutanvändare anmälningspliktig. Det är därmed själva tillhandahållandet av tjänsten till slutkunden (abonnent, användare och slutanvändare enligt 1 kap 7 EkomL) oavsett vilken typ av allmänt kommunikationsnät som faktiskt används och oavsett om signaler befordras via ett eget nät eller via kapacitet hyrd av någon annan aktör som utgör en anmälningspliktigt ATEK-tjänst. Köparen av tjänst är en slutkund som genom köpet ges en möjlighet att kommunicera, d.v.s. att någon överför signaler/elektroniska meddelanden/telemeddelanden åt denne. Anmälningsplikten för ATEK-tjänst gäller oavsett om Internetoperatören innehar ett eget nät eller inte. Den innefattar de aktörer som ansluter kunder och ger dessa möjligheter att kommunicera via överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Mot bakgrund av detta är en rimlig bedömning att ATEKtjänst torde avse den faktiska tjänsten att kunna kommunicera. Därigenom torde även de som hyr nät av annan operatör omfattas, såväl som återförsäljare som inte råder över ett nät, under förutsättning att de tillhandahåller en ATEK-tjänst. Det avgörande är att de faktiskt agerar på en marknad och sluter avtal om en ATEKtjänst. Definitionen av ATEK-tjänst är teknikneutral och oberoende av vilken teknik som nyttjas för tjänsten. 5.3.3 Konsekvenser för Internetoperatörer Ovan redogjorda anmälningsplikt är en tolkning av lagen utifrån relevanta direktiv och lagens förarbeten. Tolkningen innebär att samtliga Internetoperatörer som ingår i det slutliga ledet gentemot slutkunden blir anmälningspliktiga för tillhandahållande av elektronisk kommunikationstjänst om de bistår slutkunden med en möjlighet att kommunicera via elektronisk kommunikation oavsett tekniken som möjliggör detta. Det saknar betydelse om tjänsten är baserad på modemuppringd anslutning, ADSL, direktuppkopplat optiskt nätverk, kommunikation via elledningar 22 eller annat. Det avgörande är tjänstens logiska karaktär, inte den tekniska.. En Internetoperatör är även anmälningspliktig för AK-nät om han upplåter nät till en annan operatör 20 Prop. 2002/03:110, sid. 116 21 Prop. 1992/93:200, s 91 jmfr. Prop. 2002/03:110, sid. 120 22 S.k. PLC, Power Line Communication Post- och telestyrelsen 20

Flera Internetoperatörer tillhandahåller ett helhetspaket inkluderande såväl kommunikationstjänsten som själva kommunikationsnätet som i sin tur är kopplat till de övriga nätverk som utgör Internet. I dessa fall torde aktörerna vara anmälningspliktiga för såväl ATEK-tjänsten som AK-nätet. För att återknyta till Marknadsöversikten i bilaga 1, avsnitt 1.4 och dess uppdelning av marknadsstrukturer kan följande anges: Infrastruktur Transmission Internet Service Providers (ISP) Innehållsleverantörer Kan utgöra del av ett eller flera elektroniska kommunikationsnät Kan utgöra ett elektroniskt kommunikationsnät Tillhandahåller en ATEK-tjänst, till den del som avser möjligheten för slutkunden att kommunicera. Innehållet, dvs. det som kommuniceras innefattas generellt inte i EkomL tillämpningsområde. 23 Med tanke på det stora antalet olika former av aktörer på Internetmarknaden kan det uppstå vissa gråzoner där det inte är självklart om en verksamhet överhuvudtaget omfattas av anmälningsplikten. Som exempel kan anges att det inte är självklart till vilken del ett nät utgör ett AK-nät. Man kan tänka sig aktörer som tillhandahåller en mycket liten, eller en mycket specifik teknisk del av ett större kommunikationsnät. Frågan är då om även denna del utgör ett AK-nät och aktören därmed är anmälningspliktig eller om den istället skall anses utgöra en s.k. tillhörande installation som omfattas av lagen men inte är anmälningspliktig? En tillhörande installation utgörs av en anordning, funktion eller annat som inte utgör men har samband med en elektronisk kommunikationstjänst eller ett elektroniskt kommunikationsnät, och som möjliggör eller stöder den tjänsten eller tillhandahållande av tjänster via det nätet. En Internetoperatör som inte anses tillhandahålla en ATEK-tjänst eller ett AK-nät kan därmed anses råda över eller tillhandahålla en tillhörande installation eller tjänst (1 kap 4 EkomL) vilka omfattas av lagen men inte är anmälningspliktiga. Det får ankomma på rättstillämpningen att i framtiden mer bestämt avgöra var gränsen skall gå. Detta sker genom att PTS i de fall osäkerhet råder beslutar om en verksamhet är anmälningspliktig eller inte. Sådant beslut kan sedan, efter överklagande, prövas av domstol. För det fall vissa effekter förefaller orimliga eller olämpliga har tillsynsmyndigheten enligt 2 kap 2 andra stycket EkomL möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikten. Försiktighet skall dock iakttas med att ge undantag med hänsyn till de skyldigheter som anknyts till anmälningspliktig verksamhet. 24 23 1 kap 4 EkomL, prop. 2002/2003:110, sid. 117 24 Prop. 2002/03:110, sid. 124 Post- och telestyrelsen 21