Utredare och brottsoffer

Kriminologiska institutionen Utredare och brottsoffer En intervjustudie med utredare hos polisen Uppsats 15 hp Kriminologi Påbyggnadskurs i allmän kriminologi (30 hp) Höstterminen 2007 Malin Cardell

Sammanfattning Brottsoffers situation och utsatthet är ett problem som har kommit upp på agendan sedan mitten på 1990-talet. Sedan dess har många olika undersökningar och studier utförts för att utreda brottsoffers sjunkande förtroende för svenska myndigheter. Tidigare forskning har studerat fenomenet utifrån brottsoffrenas perspektiv, min studie utgår i stället från att se problemet från de på andra sidan, det vill säga polisen. Syftet i denna studie är således att undersöka vilka bakomliggande faktorer som påverkar utredarna hos polisen att uppnå nöjda brottsoffer. Mina centrala frågor att besvara blir således: Vad kan enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för polisens förmåga att utreda brott? Vilka faktorer inverkar på polisens förmåga att ge information, empati och ett bra bemötande? Studien utgår från ett hermeneutiskt perspektiv som är en tolkningslära baserad på förförståelse. Avsikten med denna studie är att gå på djupet i materialet istället för att skrapa på ytan, därför har studien en kvalitativ ansats med intervjuer som metod. Resultatet visar på att polisen har en god kunskap om vilken information som brottsoffer efterfrågar och de besitter en stor förståelse för brottsoffrens önskan om en tät kontakt med utredarna, för att kunna underrätta sig om hur deras ärende utvecklas. Enligt min mening har också utredarna en gedigen kunskap i att bemöta brottsoffer professionellt, det vill säga att visa empati och förståelse för den drabbades känslosamma situation. Resultatet visar således på att det inte brister i utredarnas kunskaper om vad brottsoffer efterfrågar av dem, utan problemet ligger i att utredarna har svårt att leva upp till ställda förväntningar i praktiken. En anledning är att utredarna måste effektivisera och prioritera sina olika ärenden. 2

Innehållsförteckning 1. Bakgrund... 4 1.1 Kriminologisk relevans... 5 1.2 Syfte och frågeställningar... 6 1.3 Definitioner... 6 1.3.1 Vem eller vad är ett brottsoffer?... 6 1.3.2 Vad är ett misshandelsbrott?... 7 2. Tidigare forskning... 8 2.1 Min studies bidrag till forskningsområdet brottsoffer... 8 2.2 Relationen mellan brottsoffer och polisen... 8 2.3 Brottsoffers förväntningar på polisen... 11 3. Studiens teoretiska förankring... 12 3.1 Misshandel och Ideala brottsoffer... 12 3.2 Misshandel och trovärdiga brottsoffer... 13 4 Studiens kunskapspositionering... 14 5 Metod... 15 5.1 Tillvägagångssätt... 16 5.2 Min förförståelse... 18 5.3 Urval och avgränsningar... 19 5.4 Urvalsproblematik... 20 5.6 Genomförande av intervjuerna... 21 5.7 Min föränderliga kunskapsspiral... 23 5.8 Reliabilitet och validitet... 24 6 Analys av intervjuerna... 26 6.1 Min förförståelses inflytande över analysen... 26 6.2 Informationsflödet mellan brottsoffer och polisen... 27 6.3 Polisens bemötande av brottsoffer... 29 6.4 Polisens förmåga att visa empati med brottsoffren... 30 6.5 Polisens hantering av personer som utsatts för misshandelsbrott.... 32 7 Avslutande diskussioner... 34 7.1 Diskussion kring utredarnas informationsbenägenhet... 34 7.2 Diskussioner kring bemötande av brottsoffer... 35 7.3 Diskussioner kring empatiska krav från brottsoffrena... 36 7.4 Diskussioner kring utredarnas föreställningar kring brottsoffer... 36 Litteratur:... 38 Bilagor:... 40 3

1. Bakgrund Det senaste årtiondet har brottsoffers situation fått allt större uppmärksamhet i media och politiken. En rad förändringar har vidtagits för att hjälpa brottsoffer med emotionellt och praktiskt stöd, men trots det ökade intresset för brottsoffer, är deras förtroende för polisen uppseendeväckande lågt. Det finns flera olika studier och undersökningar som visar på detta missnöje. Enligt Svenskt Kvalitetsindex (SKI) har polisen under flera år i rad fått bottenbetyg av brottsoffer. I undersökningarna från SKI, som gjorts årligen sedan 1989, skedde en mycket stark försämring av nöjdheten i mitten av 1990-talet. Detta missnöje har inte kunnat tas igen under dessa år: Under 2006 låg nöjdheten under femtio på en hundragradig skala (Eklöf 2006, SKI). Andra studier som visar på brottsoffers bristande förtroende för rättsväsendet är bland annat Magnus Lindgrens avhandling: Brottsoffer i rättsprocessen - Om ideala brottsoffer och goda myndigheter som han har disputerat med i ämnet viktimologi. Lindgren säger att trots att brottsofferfrågan anses prioriterad har det inte skett någon förbättring i bemötandet av brottsoffer. Han menar att politiker och myndigheter har goda intentioner i brottsofferfrågan men att de inte har infriats i praktiken, detta enligt en enkätundersökning av 3000 personer som utsatts för brott. I Lindgrens avhandling kan man läsa om hur brottsoffer känner sig nonchalerade av polisen och hur informationen är bristfällig (Lindgren 2004, s 252). Ulf Holmberg är den första polisen i landet som har disputerat i ämnet psykologi. I sin avhandling menar han på att de medkännande poliserna är de bästa förhörsledarna. Han anser att om brottsoffer bemöts på ett sätt som gör att de känner sig bekräftade och respekterade kommer polisen att få mera information om den brottsliga händelsen (Holmberg 2004, s 155). Polisens bemötande av brottsoffer är alltså en viktig del i att upprätthålla en effektiv förundersökning. Detta är ingen nyhet för polisen utan är en del av deras handlingsplan inom brottsofferarbete som utformades av Magnus Lindgren då han var anställd för Rikspolisstyrelsen. I denna handlingsplan tar polisen upp vikten av att sända tydliga signaler till brottsoffer för att visa att man bryr sig om deras utsatthet, och att de har ambitionen att tillvarata deras rättigheter (Rikspolisens handlingsplan för brottsoffer 2003 s 4). 4

Frågan är hur det kan komma sig att polisen, som har en uttalad ambition att stödja brottsoffer, samtidigt får upprepade år bottenbetyg av brottsoffer enligt Svenskt Kvalitetsindex. Förutom att upprätthålla ett respektfullt bemötande gentemot brottsoffer har polisen även som målsättning enligt handlingsplanen för brottsoffer, att bedriva en effektiv förundersökning. Detta innebär att uppgifter från brottsoffer och vittnen tidigt skall säkerställas så att brottet har stora möjligheter att snabbt klaras upp (Ibid, s 25). Problemet är att polisen i praktiken har stora problem att leva upp till de förväntningar och önskemål som brottsoffer ställer på dem. Enligt SKI:s undersökning 2006 är det främst utredningsverksamheten inom polisen som har en mycket stark försämring i nöjdhet (Eklöf 2006, SKI). Undersökningen omfattar intervjuer med brottsoffer som utsatts för tillgrepps- respektive våldsbrott. Även Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ) riktade nyligen stark kritik mot polisens förundersökningar och menade att bristande utredningsresurser leder till att brott som kommer till polisens kännedom inte utreds. Enligt BOJ:s egen statistik är det endast 10% av anmälda våldsbrott och sexualbrott som går vidare till huvudförhandling. Det betyder vidare att 90% av dessa brott aldrig utreds och därmed inte blir föremål för en förundersökning. Kritiken riktas mot att detta sker utan offentlig insyn, vilket inte är tillfredställande i en rättsstat menar BOJ (Mörner 2007, BOJ). Det här är siffror som BOJ själva har tagit fram och som jag därför har en kritisk hållning till eftersom de inte är vetenskapligt grundade. 1.1 Kriminologisk relevans I de undersökningar och studier som jag har kommit i kontakt med när det gäller brottsoffers missnöje mot polisen, har dessa baserats på brottsoffets syn och vinkling på problemet. Jag har för avsikt att visa på hur fenomenet beskrivs från de på andra sidan, det vill säga från de som utreder brotten. Studien har en kriminologisk relevans, då polisens förklaringar till det dåliga förtroendet hos brottsoffer har utelämnats i de senare årens undersökningar, vad gäller brottsoffers förtroende till polisen. 5

1.2 Syfte och frågeställningar Studien kan ses som ett komplement till redan gjorda undersökningar av brottsoffrens missnöje med polisen. Min förhoppning med denna studie är att kunna bidra med en ny syn på problemet. Jag kommer dock inte eftersträva att söka efter några absoluta sanningar. Istället hoppas jag på att få en ökad förståelse för vad som ligger bakom polisens rekorddåliga betyg när det gäller brottsutredningar (Eklöf 2006, SKI) och detta genom att fem stycken utredare inom polisen i intervjuer får ge sin syn på det bristande förtroende som brottsoffrena anser att de har. Denna studie baseras på befintlig forskning inom området brottsoffer och polisen. Nedan kommer jag att beskriva hur den befintliga forskningen bland annat kommit fram till att information, bemötande och empati är tre kategorier som påverkar relationen mellan brottsoffer och polisen. Studien är avgränsad mot brottsoffer som utsatts för misshandelsbrott eftersom det är den grupp av brottsoffer som uttrycker det största missnöjet när det gäller polisens förmåga att hantera brottsutredningar (Lindgren 2004, s 297). Jag avser att åskådliggöra vilka faktorer som påverkar utredarnas relation till brottsoffer, inom områdena information, bemötande och empati. Frågeställningar: Vad kan enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för polisens förmåga att utreda brott? Vilka faktorer inverkar på polisens förmåga att ge information, empati och ett bra bemötande? 1.3 Definitioner 1.3.1 Vem eller vad är ett brottsoffer? Begreppet brottsoffer finns inte definierat i lagen, utan enligt lagstiftaren är den juridiska benämningen för brottsoffer en målsägande. Enligt rättegångsbalken 20:e kapitlet, 8:e paragrafen är målsägande: Den som mot vilken ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller som lidit skada av det. 6

Den mest grundläggande definitionen på brottsoffer är enskilda fysiska personer som direkt utsatts för brott men det kan också innefatta anhöriga eller personer som ingripit för att förhindra brott. För att kunna komma i fråga att få samhällets hjälp och stödfunktioner är det viktigt att en person som utsatts för brottsligt övergrepp får status som brottsoffer. 1.3.2 Vad är ett misshandelsbrott? Ur brottsbalken 3 kap. 5 definieras misshandel som: Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta döms för misshandel till fängelse i högst två år, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Misshandel kan antingen ha en okänd eller känd gärningsman. Brottsoffer i kvinnomisshandelsfall har blivit misshandlade av en man som kvinnan oftast har eller har haft ett kärleksförhållande till. Jag har i min studie valt att inrikta mig på misshandelsbrott som inte är av typen kvinnomisshandel, utan misshandel som sker på krogen eller på allmän plats av känd eller okänd förövare. Detta då kvinnomisshandel är en mer komplex fråga i utredningssammanhang. Som jag beskrev ovan är misshandelsbrott den kategori av brottsoffer som har sämst förtroende för polisen. Dessutom är denna kategori av brott vanligt förekommande hos polisen. Enligt Brottsförebyggande rådet polisanmäls i genomsnitt 207 misshandelsbrott per dag i Sverige. Storhelger som valborg, nyår och midsommar polisanmäls dubbelt så många misshandelsbrott, även lönehelger är hårt drabbade av misshandelsbrott. Detta enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Petersson, 2007 Brå). 7

2. Tidigare forskning Det finns sedan mitten av 1990-talet många forskningsarbeten kring brottsofferfrågor. Jag har valt att för djupa mig i Magnus Lindgrens avhandling som heter Brottsoffer i rättsprocessen - Om ideala brottsoffer och goda myndigheter. Anledningen till detta val är för det första att Lindgren har stor kunskap inom området. Han började intressera sig för brottsofferfrågor i mitten av 1990-talet och då var området relativt outforskat och han är även idag aktiv inom området. För det andra tar denna avhandling upp frågor kring brottsoffrens förtroende för polisen och rättsväsendet, vilket är det område som även min studie kommer att diskutera. Tilläggas bör också att Magnus Lindgren är viktimologichef för Brottsofferenheten vid polismyndigheten i Uppsala och har tidigare varit verksam som lektor vid Rikspolisstyrelsen. Jag kommer även i min studie ta upp forskning från Ulf Holmbergs avhandling som handlar om polisförhör. 2.1 Min studies bidrag till forskningsområdet brottsoffer Det jag vill tillföra forskningsområdet är att kunna belysa problemet utifrån ett nytt perspektiv. Flera avhandlingar visar på att brottsoffer har ett bristande förtroende för polisen och rättsväsendet, vilket jag kommer att redogöra för. Dessa avhandlingar utgår från brottsoffrets perspektiv, jag vill i min studie i stället utgå från polisens perspektiv på problemet: Vad kan enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för polisens förmåga att utreda brott? Jag vill inte påstå att det finns någon kunskapsbrist i Magnus Lindgrens avhandling, däremot skall min studie ses som ett komplement till hans resultat. Jag vill gå på djupet på frågan och ta reda på vad som ligger bakom brottsoffrens misstroende för polisen och istället för att intervjua brottsoffer, vill jag intervjua utredare hos polisen. Hittills har enbart brottoffren fått komma till tals i frågan, jag anser att det är kriminologiskt relevant att även polisens bild av situationen blir tydliggjord. 2.2 Relationen mellan brottsoffer och polisen Magnus Lindgren har disputerat vid Psykologiska Institutionen vid Stockholms universitet med avhandlingen Brottsoffer i rättsprocess Om ideala brottsoffer och goda myndigheter. 8

Avhandlingen börjar med att diskutera hur brottsofferfrågan har vuxit fram och hur den kommit upp på agendan hos beslutsfattare och därefter förts in i lagar och handlingsplaner. Lindgren menar att trots goda intentioner från myndigheterna har de inte infriats i praktiken på grund av en rad omständigheter. Det finns stora brister i det bemötande brottsoffer får från myndigheter inom rättsväsendet och då särskilt polisen. Undersökningen visar också på att brottsoffer får ingen eller dålig information och känner sig nonchalerade (Lindgren 2004, s 256). Sammanlagt bygger Lindgrens avhandling på elva enkätstudier som genomförts under åren 1993 till 2003 med över 3000 personer som utsatts för brott (Ibid s 203). En bidragande faktor till nöjda eller missnöjda brottsoffer är det bemötande som de enskilda poliserna står för. En vanlig synpunkt bland de som är missnöjda med polisens bemötande är enligt Lindgren att de upplever polisen som likgiltig och oengagerad (Ibid s 252). Närmare en tredjedel av brottsoffrena uppfattade enskilda poliser som ointresserade och medan cirka en femtedel ansåg poliserna som tvära och bryska (Ibid s 251). Lindgren har satt upp fyra faktorer som starkast påverkar brottsoffrens upplevelser av polisens bemötande (Ibid, s 254): 1. Brottskategori 2. Muntlig information 3. Skriftlig information 4. Tidigare utsatt för brott Lindgren påpekar att vilken typ av brott den enskilda personen råkat ut för är en faktor som inte går att påverka, men polisens förmåga att ge muntlig information är något som med relativt enkla medel går att åtgärda. Det visar sig också att de som får muntlig information är nästan tre gånger så nöjda som de som inte fått någon information. Lindgren har också konstaterat att nöjdheten med kontakten till polisen minskar med tiden (Ibid, s 254-256), eftersom brottsoffren inte får ny information i ärendet. Information är alltså en viktig faktor för att få nöjda brottsoffer och den information som brottsoffer främst efterfrågar rör utvecklingen i det egna ärendet, samt allmän information om vad som händer efter anmälan (Ibid s 258). Misshandelsoffren är enligt Lindgren genomgående mindre nöjda med polisens arbetsinsatser än övriga brottsoffergrupper. En dubbelt så stor andel av misshandelsbrotten jämfört med 9

rån- och inbrottsoffer saknar exempelvis förtroende för polisen. En betydligt större andel av misshandelsoffren beskriver också polisen som tvära och bryska samt ointresserade. (Ibid, s 297). Eftersom det är här det största missnöjet ligger har jag valt att titta närmare på just denna grupp av brottsoffer. Därför har jag valt att intervjua utredare från polisen med erfarenheter från misshandelsbrott. Lindgren tydliggör också hur brottet för brottsoffret är den första egentliga kontakten med polisen och hur bilden av polisen för första gången sätts på prov. Den drabbade är kanske både chockad, förvirrad och mycket känslig för attityder som han eller hon uppfattar i omgivningen. Därför menar Lindgren att det krävs att polisen har stor kunskap om och förståelse för hur sårbar en person kan vara efter att ha varit med om en stark känsloladdad händelse. Det är också viktigt att polisen har kunskaper om aktuella bestämmelser, exempelvis om brottsoffrens möjligheter till ersättning och rätt information (Ibid, s 331) Lindgren menar att problemen med att förverkliga brottsofferfrågorna i praktiken är komplexa och många. En central anledning till problemen ser han i polisens arbetssätt och ointresse att förändra rutiner. För att förändra attityder brukar beslutsfattare se utbildning som en central lösning. Lindgren är dock kritisk till kortare utbildningar, han menar i stället att man skall ge en gedigen grundutbildning och helst redan på polishögskolan. Här skall polisen få lära sig det gemensamma för alla brottsoffer: De vanliga behov, reaktioner och problem som ett brottsoffer har (Ibid, s 330-350). Ulf Holmberg har arbetat som polis vid polismyndigheten i Skåne där han bland annat har jobbat som utredare av grova vålds- och sexualbrott. 2004 doktorerade han vid Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet med avhandlingen Police interviews with victims and suspects of violent and sexual crimes Han har i sin avhandling intervjuat poliser, brottsoffer och förövare med syftet att utröna vad som kan underlätta för brottsoffer och förövare att berätta om mycket traumatiska upplevelser. Resultatet pekar på att det är viktigt att brottsoffer bemöts med respekt och bekräftelse annars riskerar utredaren att gå miste om värdefull information. Ett brottsoffer har nämligen större benägenhet att öppna upp sig och dela med sig av detaljrik information om förhörsstilen präglas av ett humanistiskt förhållningssätt, skriver Holmberg. Dock menar han att utredare inom polisen under sin karriär har utsatts för påfrestande händelser och dessa traumatiska upplevelser påverkar polisens attityder när de håller förhör. Förhörsstilen har då större benägenhet att vara avståndstagande i stället för 10

tillmötesgående och den hörde blir då mer restriktiv i sina berättelser (Holmberg, 2004, s 159, 161-164). 2.3 Brottsoffers förväntningar på polisen Sammanfattningsvis är det inom områdena information, bemötande och empati som brottsoffren har vissa förväntningar på hos polisen. Brottsoffren skulle önska att polisen var duktiga på att ge information, både muntlig och skriftlig. Den information som brottsoffer vill ta del av är vad som händer med deras ärende: Hur långt är det gånget? Vad händer härnäst? Det är också viktigt att brottsoffer får information om var de kan vända sig för att få hjälp och vilka rättigheter de har. Bemötande är också en faktor som påverkar hur nöjda eller missnöjda brottsoffer kommer att vara. De vill bli bemötta med respekt och vänlighet, så att de känner sig trygga med att lämna information om det inträffade brottet. En person som utsatts för traumatiska upplevelser kan uppleva det psykiskt påfrestande att behöva återberätta händelsen, därför krävs det att utredarna kan visa empati med brottsoffrena så att de vågar beskriva den traumatiska händelsen i detalj. Jag vill skissa upp problemet enligt följande: 11

3. Studiens teoretiska förankring 3.1 Misshandel och Ideala brottsoffer Som jag har förklarat innan upplever misshandelsoffer polisen i större utsträckning som tvära och ointresserade än andra brottsoffer, (med misshandelsoffer utesluter jag kvinnomisshandel, jag redogör tydligare för detta under avsnittet Definitioner). En teori som skulle förklara dessa skillnader är Nils Christies teori om ideala brottsoffer, det vill säga att misshandelsoffer ofta inte är ett oskyldigt, försvarslöst offer utan vanligtvis har delaktighet i det inträffade (Lindgren, 2004 s 297). Jag menar att misshandelsoffer kan ha större problem med att legitimera sin offerstatus, eftersom de ofta är påverkade av berusningsmedel och därför kan upplevas som otrevliga och svåra att samarbeta med. Lindgren belyser också problemet och menar att polisen i vissa misshandelsfall kan ha svårt att bedöma vem som är offer och vem som är gärningsman när de kommer till platsen (Ibid). Nils Christes teori om det ideala brottsoffret utgår från samhällets syn på offret. Han menar att det finns personer eller kategorier av individer, som när de drabbas av brott, har lättare för att få legitim status som brottsoffer (Christie 2001, s 47). Han menar att det finns fem förutsättningar för att utgöra det ideala offret (Ibid, s 48): 1. Offret är svagt. Sjuka, gamla eller mycket unga människor passar särskilt bra som idealiska offer. 2. Offret är upptaget med ett respektabelt projekt: Att till exempel ta hand om sin sjuka syster. 3. Han/hon är på en plats han/hon inte kan klandras att vara på: Till exempel på en gata under dagtid 4. Gärningsmannen är stor och ond. 5. Gärningsmannen är okänd och har ingen personlig relation till offret. Christie menar att det idealiska offret måste vara så pass svagt att han eller hon vinner samhällets sympati och att offrets oskuld och oförmåga att skydda sig inte ifrågasätts. Detta är då oftast inte fallet när det gäller misshandelsoffer eftersom det finns moraliska ansvarskrav som Christie beskriver; Han borde ha förstått att inte gå till en sådan nattklubb 12

med dåligt rykte, han borde inte ha blivit berusad, han borde inte ha tagit kontakt med ickerespektabla personer (Lindgren, 2004 s 297). Jag vill inte rättfärdiga ett beteende hos polisen som berättigar dåligt bemötande av svårbehandlade offer. Jag vill däremot beskriva en tes om varför misshandelsoffer är den grupp som har sämst förtroende för polisen, jämfört med rån- och inbrottsoffer. Christie beskriver det icke idealiska offret som en kraftigt berusad man som varit ute på krogen och hamnat i slagsmål med en bekant (Christie 2001, s 47). Efter slagsmålet kommer polisen till platsen och skall utröna vem som är gärningsman och vem som är brottsoffer. Polisen måste nu hantera ett brottsoffer som varit delaktigt i själva händelseförloppet av den brottsliga gärningen. Därmed behandlas inte denna grupp av brottsoffer med samma respekt och empati som ett brottsoffer som utsatts för rån. Lindgren menar att personer som betraktas som ideala brottsoffer får information i större utsträckning än personer som är ideala offrets motsats, kanske en person som är berusad och uppträder provocerande. Det finns då en risk att detta offer inte betraktas vara i behov av samma stöd och hjälp och därmed blir utan viktig information (Lindgren, 2004 s 298). 3.2 Misshandel och trovärdiga brottsoffer Uppfattningen om att brottsoffer skall vara oskyldiga och svaga stämmer många gånger inte in med verkligheten. Lindgrens bok Från teori till praktik delar upp offret i tre roller: det medskyldiga offret, det passiva offret och det motsträviga offret. Det medskyldiga offret definieras av att denne till exempel har provocerat gärningsmannen. Då jag i min studie valt att fokusera på misshandelsbrott kan de anses vara medskyldiga offer, då det ibland är svårt att avgöra vem som är gärningsman och vem som är brottsoffer. Denna provocering skall dock inte ses som något rättfärdigande till den brottsliga handlingen. Det passiva offret reagerar på ett sådant sätt att denna vid till exempel en våldtäkt tycks gå med på det eller avskärma sig, detta i strävan att överleva. Det motsträviga offret är en person som vägrar att återberätta sina upplevelser för att skydda gärningsmannen, till exempel en kvinna som blivit misshandlad av sin man. Problemet är att det hos polisen finns skalor på hur trovärdiga offren uppfattas: Flest poäng får ett offer som kan bevisa sin hjälplöshet och oskyldighet. Offrets agerande och reagerande under själva kränkningen av brottet har alltså en avgörande roll för hur rätten skall bedöma situationen och därmed domens utfall (Lindgren, 2004 s 33-35). För att vinna sympati och uppmärksamhet och därmed höga poäng i offerskalan skall offret vara fysiskt och psykiskt 13

underlägsen gärningsmannen. Offret får dock inte vara för passivt för då riskeras hennes/hans trovärdighet och därmed faller poängen på offerskalan. Problemet är att dessa föreställningar om hur brottsoffer skall reagera avspeglar myndighetspersonernas bedömning av trovärdigheten i brottsoffrets berättelser. Den verkliga utmaningen för polisen är således att bemöta alla brottsoffer lika, oavsett dess agerande under den brottsliga handlingen. För att uppfylla bilden av ett trovärdigt offer, skall offret vara så svagt att hon eller han inte kan påverka eller förändra situationen. Men enligt Lindgren är långt ifrån alla brottsoffer svaga, passiva individer (Lindgren, 2004 s 323), till exempel brottsoffer som utsatts för misshandelsbrott. 4 Studiens kunskapspositionering Hermeneutiker tror inte på absolut kunskap, som exempelvis naturvetenskaparna och positivisterna gör, utan på relativistiska idéer (Thuren 1991, s14). Den hermeneutiska traditionen kan sägas vara humanistiskt inriktad. Inom denna teori tolkar man människors verksamhet, vilket i denna studie kommer ske genom intervjuer. Närheten till det som skall studeras är centralt inom hermeneutiken och man söker den underliggande meningen och vill på detta sätt upprätta gemensam förståelse (Kvale 1997,s 50). Syftet med studien är att besvara frågan: Vad kan enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för polisens förmåga att utreda brott? Eftersom jag önskar att förstå detta problem från nya infallsvinklar och gå in på djupet i frågan, genom intervjuer och sedan tolka intervjumaterialet, anser jag därför att studiens fråga bäst kommer att besvaras utifrån en hermeneutisk förankring. Intervjuer som metod är klart applicerbara inom hermeneutiken då man först önskar tolka en samtalsdialog, som skapats ur en intervjukontext som sedan ligger till grund för ytterligare en tolkning: Från tal till skrift (Ibid s 50). Därmed menar man inom hermeneutiken att det inte finns någon objektiv kunskap, utan att forskningsprocessen är subjektiv genomförd, men att detta är positivt då forskaren kan dra nytta av detta (Ibid). Hermeneutiken menar att man inte kan förstå något mänskligt beteende utan att se till dess historiska sammanhang. Enligt teorin är det skillnad på förförståelse och förståelse. Förförståelsen är den du har med dig i bagaget innan studien börjar, och under studiens gång 14

kommer du upptäcka nya sätt att förstå företeelserna. Du måste då modifiera din förförståelse och därmed få nya kunskaper i bagaget. Under studiens gång kommer förförståelsen att varvas med ny förståelse tills man uppnått full förståelse. Detta är en form av tolkningsprocess som liknar ett pusselläggande där pusselbitarna är förförståelsen, intervjuerna och tolkningen av intervjuerna. Teoretiskt sett kan denna tolkning pågå i oändlighet, rent praktiskt sett brukar man dock avsluta tolkningsprocessen när resultaten man fått känns rimliga och fria från inre motsägelse (Kvale 1997, s 50) Ett viktigt krav är att studien anger vilken data en tolkning bygger på och vilka som är de bakomliggande förklaringarna till analysen. På så sätt blir en kritisk granskning av studien genomförbar. Forskarens förförståelse är central inom hermeneutiken eftersom den kunskap som forskaren har innan man genomför studien, och ens tankar rörande området, kommer att påverka studien (Ibid s 50). Forskaren måste därför redovisa för sin egen förförståelse och dess inflytande över forskningsprocessen. För att möjliggöra denna kritiska granskning har jag valt att presenterat min förförståelse i tre avsnitt; Min förförståelse: Här beskriver jag min förståelse till ämnet innan studien startar. Min förändrliga kunskapsspiral: Här beskriver jag hur förförståelse modifieras under studiens gång. Min förförståelses inverkan på analysen: Här beskrivs vilken inverkan min förförståelse har gett på analysen av intervjumaterialet. 5 Metod Min studie är av tolkande art och genomsyras av en hermeneutisk kunskapsteori. Jag vill söka svar på frågan: Vad kan enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för polisens förmåga att utreda brott? Jag har valt en kvalitativ metod för att förstå hur utredarna känner, upplever och tänker när de konfronteras med brottsoffer. Jag är inte ute efter att generalisera mitt resultat, det vill säga 15

jag ser inte sanning som en korrespondens mellan teori och resultat (Thomsson 2002, s 33). Jag ser min studie som ett pusselbitsläggande: Genom att pussla ihop information från tidigare forskning och mina intervjuer är min förhoppning att en ny bild av relationen brottsoffer och utredare ska uppstå. Den bild av verkligheten som denna studie kommer att framställa är jag som forskare med och skapar. Med detta menar jag att genom en interaktion i samtalen med de intervjuade är jag delaktig i skapandet av berättelser och beskrivningar. Därefter är det även jag som kommer att tolka dessa beskrivningar och lyfta fram det som anses mest intressant för studiens syfte. Kvale menar att kunskap kan ses som något som produceras i intervjusituationen, istället för något som redan fanns för forskaren att upptäcka (Kvale 1997, s 12). När man tolkar andra människors känslor och upplevelser utifrån sina egna känslor och upplevelser befinner man sig på mycket osäker mark. Upplevelser och känslor är inte intersubjektivt testbara (Thurén, 1997, s 47). Kritik riktas ofta mot denna subjektiva tolkningsprocess, där resultatet av studien påverkas av intervjuarens uppfattningar om vad som är betydelsefullt och viktigt. Därför är det viktigt att min kvalitativa studie är transparent. Jag har därför för avsikt att tydligt beskriva mina tillvägagångssätt och analysförfaranden så att läsaren själv kan ta ställning till rimligheten i de tolkningar som jag gör (Thomsson 2002, s 35). 5.1 Tillvägagångssätt Jag önskar gå in på djupet kring utredarnas berättelser och uppfattningar kring varför brottsoffer, som utsatts för misshandelsbrott, har ett bristande förtroende för polisen. Jag har valt en kvalitativ metod för att låta de intervjuades berättelser stå i fokus. Kvalitativa metoder används generellt när man söker förståelse och när man vill se ett fenomen ur olika infallsvinklar (Mogens 1995, s 39). Istället för att se problemet utifrån brottsoffrets perspektiv vill jag se fenomenet utifrån polisens perspektiv. Jag har därför valt en intervjumetod som upplevs mer som ett samtal, min förhoppning är då att mer information skall komma till min kännedom. Därför har jag har valt att göra semistrukturerade intervjuer. I en semistrukturerad intervju har forskaren en intervjuguide med specifika teman som ska beröras. Frågorna behöver inte ställas i förutbestämd ordning, utan intervjuaren och deltagarna har stor möjlighet att själva skapa en dialog (May 1997, s 16

151). På så vis har jag en förhoppning om att intervjupersonens berättelse får stå i fokus, samtidigt som jag kan kontrollera intervjusituationen genom min guide. Jag avser alltså inte att på förhand ställa några speciella utarbetade frågor, utan mina intervjudeltagare förväntas berätta fritt kring de olika temana (Thomasson 2002, s 62). Min intervjuguide utgick från tre teman: information, bemötande och empati. Vissa av dessa är i sin tur indelade i underkategorier. Dessa teman är baserade på den forskning som jag har tagit del av innan jag genomförde intervjuerna och främst då forskning från Lindgren och Holmberg. Lindgren menar att brottsoffer saknar information från polisen. Den information som brottsoffer främst efterfrågar rör utvecklingen i det egna ärendet samt allmän information om vad som händer efter anmälan (Lindgren 2002, s 258). Information är med andra ord en faktor som påverkar brottsoffers förtroende för polisen, därför vill jag föra ett samtal med utredarna kring detta ämne. Vilken information ger utredarna till brottsoffren, vilken information tror de är viktig och hur och när ges informationen? Lindgren framhåller också i sin avhandling att bemötande är en betydelsefull faktor för hur mötet med polisen uppfattas (Ibid, s 251). Lindgren belyser hur Van de Vijver menar att brottsoffer inte i första hand är upptagna med huruvida polisen griper gärningsmannen. Det är viktigare att polisen är uppriktig och behandlar offret med respekt (Ibid). Jag vill att utredarna under intervjuerna ska prata kring deras bemötande av brottsoffer, för att kunna skapa mig en bild av hur de behandlar brottsoffrena. Anser de att det är viktigt att visa respekt och vara uppriktiga, och hur och med vilka hjälpmedel kan utredarna uppfylla det efterfrågade goda bemötandet? Det sista ämnet bland mina teman är empati. Holmberg har precis som mig intervjuat poliser men hans avhandling handlar om polisförhör. Han menar att en förhörsstil som bygger på ett humanistiskt förhållningsätt ger polisen mer information och då främst när brottsoffer eller gärningsmän ska beskriva känslomässiga händelser (Holmberg 2004, s 155). Han menar att de bästa förhörsledarna hos polisen är poliser som visar medkänsla och empati. Detta eftersom förnekande av brott är vanligare vid förhör som präglas av dominans medan erkännande är vanligare vid en förhörsstil som präglas av respekt och humanitet. Det är alltså viktigt att utredarna har en förmåga att kunna prata om känslosamma händelser med brottsoffrena. Jag vill under tema empati diskutera med utredarna kring hur de känner inför att prata om svåra 17

händelser med brottsoffrena. Vad krävs det av dem som personer för att kunna föra samtal kring dramatiska och känslosamma påfrestningar som brottsoffret utsatts för? 5.2 Min förförståelse Min studie utgår från en hermeneutisk kunskapsteori som är en tolkningslära baserad på förförståelse och hur den under studiens framväxt hela tiden förändras och modifieras. Inom ramen för detta perspektiv söks inga sanningar, istället söka nya fruktbara sätt att förstå fenomenet. Dessa förståelsegrundande undersökningar syftar till att öka förståelsen av någonting som vi redan tidigare visste en del om, men som vi inte ansågs förstå tillräckligt väl. (Thomsson 2002, s 30). Jag har för avsikt att presentera de delar av min förförståelse som jag tror kan påverka tolkningsprocessen av materialet men också under intervjuernas gång. Det är främst tre delar av mig själv som jag vill presentera: Dels studerar jag kriminologi och dels arbetar jag som kustbevakare och har en daglig kontakt med poliser, men jag har också ett ursprung från den tekniska världen då jag har studerat på KTH. Förförståelse påverkas i hög grad av våra värderingar, därför bygger förförståelse med andra ord ofta på önsketänkande. (Thurén 2002, s 56). Min avsikt är att hålla igen på mina värderingar och mitt önsketänkande så att inte dessa får ett okontrollerat inflytande över tolkningsprocessen. All forskning kan inte vara objektiv, då alla forskare har med sig vissa värderingar i bagaget. Istället måste man vara medveten om att studien inte kommer att vara objektiv och reflektera över detta (Bjereld 2002, s 14-15). I min roll som kustbevakare har jag en tät kontakt med polisen, jag har en förståelse av att deras arbetsuppgifter stundtals kan vara både otacksamma och påfrestande. Detta samarbete har också bidragit till att jag på nära håll kunnat studera den makt polisen besitter över allmänheten. Den makten är också ett instrument som polisen använder sig av för att kunna utföra sina arbetsuppgifter, men ibland upplever jag maktutövandet som överutnyttjat. Jag har också blivit påverkad av den bild som massmedia lyfter fram av när polisen utnyttjar sin makt felaktigt, till exempel genom övervåld mot personer i samband med Göteborgskravallerna. Min bakgrund som kustbevakare bidrar till förståelse för den komplexa relation som uppstår mellan brottsoffer och poliser, eftersom det liknar de situationer som jag ställs inför i mitt yrke. Kustbevakningen och polisen har stora skillnader när det gäller digniteten på brottsligheten men vi lyder under samma resultatkrav, det vill säga statistik är ett verktyg för 18

att mäta verksamheten. Det betyder att vår yrkeskår pratar samma språk när det gäller förfarandet och handläggandet av brotten. Mina kriminologistudier har bidragit till möjligheten att studera polisväsendet och jag har bland annat fått en förståelse för den maktposition som polisen besitter i samhället. Innan denna studie hade jag väldigt begränsad kunskap inom området brottsoffer, det jag visste var att det var en person som utsatts för brott. Jag hade en bild, som hade skapats utifrån massmedia, att brottsoffer var missnöjda med polisens arbetsinsatser men jag visste inte vad som låg bakom detta missnöje. Min förståelse har under studiens gång modifierats och förnyats dels genom att studera tidigare forskning men också genom mina egna intervjuer. Mina studier på KTH präglades av att se system som vinstdrivande och att dessa styrs av tillgång och efterfrågan. I dag arbetar jag i en statlig myndighet och ibland upplever jag avsaknaden av denna princip. Eftersom polismyndigheten också är en statlig myndighet är min förförståelse att även den lider av att dess verksamhet inte styrs utifrån vinstdrivande principer. 5.3 Urval och avgränsningar Från allra första början handlade mitt ämnesval till uppsatsen om allmänhetens förtroende för polisen. Min första tanke var att intervjua brottsoffer för att få deras uppfattning om polisens arbetsmetoder. Ganska snart insåg jag att det fanns forskning kring detta, men jag insåg också att polisens version av problemet hade utelämnats. Jag ansåg därför att det var kriminologiskt relevant att undersöka vad som enligt brottsutredarna ligga bakom brottsoffers dåliga förtroende för polisens förmåga att utreda brott? För att göra studien genomförbar har jag valt att avgränsa den mot specifika brottsoffer. Enligt Magnus Lindgren är brottsoffer som utsatts för misshandel i större utsträckning missnöjda med polisen än andra brottsoffer (Lindgren 2004, s 297). Därför inriktar sig denna studie på att studera brottsoffer som utsatts för misshandelsbrott. Nästa avgränsning i studien består av att jag valt att fokusera på polisens utredningsverksamhet av brott. Detta val har jag baserat på rapporter från Svenskt Kvalitetsindex (SKI) som årligen mäter brottsoffers nöjdhet med polisen. Under de senare åren är det främst polisens utredningsverksamhet som har en mycket stark försämring i 19

nöjdhet (Eklöf 2006, SKI). Vidare menar Svenskt Kvalitetsindex att drygt 10 procent har framfört klagomål vad gäller polisens utredningar under det senaste året. Dessutom är det mer än vart femte brottsoffer som anser sig haft anledning att klaga men inte gjort det (Ibid). Därmed inriktar sig denna studie på att intervjua utredare hos polisen som hanterar misshandelsbrott. Målsättningen med intervjuerna är inte att generalisera de utvalda utredarnas åsikter och tankar, utan mina resultat baseras endast på vad de utredare som deltagit i studien har sagt under intervjuerna. Totalt har jag intervjuat fem stycken utredare hos polisen, alla utom en hade ungefär 10 års erfarenhet av utredningsverksamhet. Totalt var det fyra kvinnor och en man som intervjuades, åldern har varit varierande. 5.4 Urvalsproblematik Det uppstod problem med att få tillgång till intervjupersoner. Det visade sig vara väldigt svårt att överhuvudtaget bli kopplad i polisens växel, till någon som hade hand om utredningar av misshandelsbrott. De i växeln krävde namn på personen i fråga eller på en avdelning, vilket jag inte hade. Jag fick ringa åtskilliga gånger och med långa förklaringar och med väldigt mycket envishet lyckades jag till slut komma fram till fyra olika polisstationer med avdelningar som var inriktade på misshandelsbrott. Här förklarade jag mitt ärende och de slussade mig vidare till en lämplig kandidat. Jag blev alltså tvungen att överlämna beslutet av urvalet till lämpliga kandidater till polisen. Detta kan innebära att forskaren samlar in data som avspeglar ett visst perspektiv och därmed kan man missa vissa åsikter (May 2004, s 161). Jag vill också i min studie rikta kritik till denna form av urval, då jag upplevde att polisen gav mig intervjuunderlag som var väldigt kunniga på brottsofferfrågor. En annan kritik är att man kan fråga sig hur anonym man är som intervjudeltagare, när man blivit utvald av den egna personalen. Detta har också skapat ett problem när det gäller att referera till citaten, då jag inte kunnat referera var ifrån citaten kommer, varken med tid eller datum. Jag inser att min studie därmed brister i trovärdighet men det är för att intervjudeltagarna skall få fullständig anonymitet. Jag kunde alltså inte själv styra valet av intervjuunderlaget, baserat på kön, ålder och erfarenhet utan jag fick ta det som gavs till mig. Det jag kunde kontrollera var om personen i fråga hanterade ärenden där brottsoffer blivit utsatta för misshandel. Valet av polisstationer slumpades ut eftersom jag överlät detta val till personerna i polisens växel, jag ser dock inte 20

det som något problem, då Lindgren menar att valet av polismyndighet inte har någon avgörande betydelse för utgången av nöjda brottsoffer. (Lindgren 2004, s 254) 5.6 Genomförande av intervjuerna Intervjudeltagarna har själva fått välja plats för intervjun och samtliga utredare valde att träffas på deras arbetsplatser. Intervjuerna pågick i drygt en timme. Jag började varje intervju med att presentera mig och syftet med min studie. Jag valde att inte tala om för deltagarna att jag jobbade på kustbevakningen. Det har däremot under samtalets gång kommit fram att jag arbetar på kustbevakningen. Därefter redogjorde jag för de forskningsetniska principerna (Vetenskapsrådet 1990, s 12) och poängterade deras anonymitet. Jag frågade också efter deras godkännande att spela in intervjun och förklarade att det inspelade materialet kommer att raderas när uppsatsen är klar, enligt de etiska principerna. Alla intervjudeltagare intervjuades var och en för sig. Under intervjus gång hade jag min intervjuguide som stöd för att kunna återkoppla till den när jag kände att inriktningen i samtalet var på väg utanför min studies avsikt. Intervjuguiden var också som en garanti för att inte missa viktiga frågor. I de flesta fall har frågorna från intervjuguiden besvarats utan att jag ställt dem. En trolig anledning till detta är att intervjun mer har upplevts som ett samtal och därmed har svaren kommit naturligt utifrån utredarnas egna berättelser. Efter mina två första intervjuer kände jag mig frustrerad: Jag upplevde det som ett problem att de intervjuade utredarna var så duktiga inom brottsofferfrågor. Jag kontaktade min handledare och ställde frågor som: Om de nu är så duktiga inom brottsoffer frågor varför agerar och arbetar de inte därefter? Jag beskrev för min handledare att jag hade en känsla av att utredarna upplever att det ställs krav på dem som går utanför deras arbetsuppgifter, som till exempel att hantera brottsoffers psykiska välmående. Min handledare återkom då med svaret att jag måste gräva djupare i materialet och inte bara skrapa på ytan. Här vill jag knyta an till mitt urvalsproblem, som jag beskrev ovan blev jag tvungen att överlåta urvalsförfarandet till polisen själva. Jag upplevde att de ville presentera duktig och kunnig personal på området brottsoffer. De tre resterande intervjuerna använde jag samma teman, men med en nyanserad inriktning. Jag ville utreda om det var kunskapsbristen inom brottsofferfrågor som enligt intervjupersonerna skapade missnöjda brottsoffer, eller om kunskapen var på en god nivå, 21

men att det fanns andra faktorer som påverkade utredarna till att inte utnyttja sina kunskaper i praktiken. Om så var fallet ville jag i de tre resterande intervjuerna gräva djupare i vad det är som gör att utredarna inte omsätter sina kunskaper i praktiken. Detta genom att kontrollera om utredarna kunde beskriva de förväntningar och krav som brottsoffer har på utredarna. Det vill säga de förväntningar som Lindgren och Holmberg har presenterat i sina forskningsarbeten. I de tre sista intervjuerna upprepade sig samma mönster, det vill säga att när jag frågade utredarna vilka krav, förväntningar och egenskaper som brottsoffer ställer på dem som utredare, var det som de läste ur Lindgrens och Holmbergs avhandlingar. Jag kunde alltså dra slutsatsen att de hade en kunskap om vilka förväntningar som brottoffer ställer på dem. Efter ytterligare frågor från min sida kunde de också beskriva varför de inte kunde leva upp till dessa förväntningar. Mer om detta i analyserna av intervjuerna. I en intervjusituation kan det finnas en makthierarki då det är forskaren som bestämmer premisserna för intervjun. Intervjudeltagarna kan uppleva att de utsätts för granskning då en forskare kommer och ifrågasätter deras arbetsuppgifter. Jag upplevde att maktförhållandena skiftande under intervjuerna på grund av att samspelet mellan mig och intervjudeltagarna förändrades. Till en början upplevde jag mig själv i underläge i förhållande till poliserna, då de gav intryck av att vara väldigt kunniga inom brottsofferfrågor. Dessutom var deras yrkeserfarenhet gedigen inom poliskåren. När det sedan under intervjus gång stod klart för poliserna att jag var verksam inom kustbevakningen, upplevde jag det som de slappnade av, då de kanske upplevde det som vi var på samma sida. Jag kände mig inte i lika stort underläge och upplevde det som lättare att ifrågasätta och finna vägar att förstå mina intervjudeltagares upplevelser och känslor. Under mina fem intervjuer har makförhållandena inte varit identiska, men präglats av ovanstående beskrivning. Jag hade för avsikt att spela in samtliga intervjuer, vid två av dessa fem tillfällen hade jag tekniska problem och kunde inte det. Jag skrev då istället ner intervjudeltagarnas berättelser. Jag är mycket kritisk till att inte spela in under själva intervjun, då jag riskerar att missa viktiga delar av samtalet eftersom jag som intervjuare tvingas att anteckna allt som sägs (Thomsson, 2002, s 90). Dessutom upplevde jag det precis som Thomsson beskriver att det är mycket svårt som intervjuare att hinna skriva ner hela berättelser ordagrant samtidigt som jag ska reflektera över det som sägs och guida intervjun vidare (Ibid). De tre andra intervjuerna 22

spelades in med min telefons MP3-spelare som höll en bra ljudkvalité. Fördelen med de inspelade intervjuerna är att jag kan gå tillbaka och lyssna igenom materialet flera gånger (Kvale 1997, s 147). Nackdelen med att spela in intervjuerna är att deltagarna kan tycka att det är obehagligt att spelas in på band då de känner större krav på att formulera sig väl (Thomsson 2002, s 89). Jag upplevde dock inte det som något problem eftersom det kändes väldigt naturligt att det låg en mobiltelefon mellan oss. Ringfunktionen på telefonen var avstängd. För att det inspelade materialet skall kunna studeras på ett systematiskt sätt har hela det inspelade materialet transkriberats ordagrant. Detta är ett väldigt tidskrävande arbete men också nödvändigt för att få en överblick av materialet och därmed kunna välja ut de centrala delarna från intervjuerna (Kvale 1997, s 177). Utifrån de nedskrivna intervjuerna kunde jag konstatera vilka faktorer som leder till att utredarna har svårt att tillfredställa brottsoffer. Faktorerna har vuxit fram utifrån intervjuguidens teman som jag hade som stöd under intervjuns gång. Dessa teman som jag har beskrivit ovan baserar sig på tidigare forskning. Under analysdelen kommer dessa teman att redovisas och kopplas ihop med de faktorer som jag anser påverkar dem. För att tydliggöra denna koppling mellan teman (baserad på tidigare forskning) och min analys kommer jag lyfta fram representativa citat. Intervjuutskrifterna har också bidragit till att min förståelse för ämnet brottsoffer och poliser har förnyats och jag känner nu att min kunskap inom området har vuxit. 5.7 Min föränderliga kunskapsspiral Innan studien hade jag relativt begränsad kunskap inom området brottsoffer och polisen, vilket jag redogjort för i min förförståelse. Under studiens gång började jag ta del av tidigare forskning inom området, min förståelse för ämnet utökades då ytterligare och jag kände mig så pass insatt att jag utifrån denna kunskap kunde konstruera en intervjuguide. Efter mina två första intervjuer kände jag en frustration: Jag upplevde det som ett problem att de intervjuade utredarna visste vilka krav som brottsoffren ställde på dem, eftersom de beskrev samma krav och förväntningar som Lindgren och Holmberg har beskrivit att brottsoffer efterfrågar. Frustrationen övergick till kunskap då jag förstod att relationen mellan brottsoffer och polisen är väldigt komplex och därmed skapades ny och viktig förståelse: Utredarna har kunskap om vilka förväntningar som brottsoffer ställer på dem som utredare, 23

eftersom de under intervjuerna ordagrant beskrev det som Lindgren och Holmberg har beskrivit att brottsoffer efterfrågar. Nu undrade jag varför utredarna inte använde sin kunskap om dessa förväntningar på dem? Jag har genom dessa två intervjuerfarenheter ställts inför nya företeelser inom området brottsoffer och polisen, och därmed modifierat min förförståelse vilket också kommer att påverka min studies resultat. För att kunna besvara denna nya fråga måsta jag tillskansa mig ny kunskap genom ytterligare intervjuer. Jag insåg att det krävdes av mig som intervjuare att ställa ytterligare frågor om varför och vad som låg bakom att utredarna inte levde upp till brottsoffrenas förväntningar. Efter de tre sista intervjuerna släppte frustrationen kring ämnet. Min erfarenhet från de tidigare intervjuerna hade bidragit till att mina frågor fick en ny inriktning och därmed förnyades min kunskap inom området brottsoffer och polisen. Skrinjar beskriver hur hon i stor utsträckning låtit frågor få växa fram mot bakgrund av de situationer och personer som hon har mött under forskningens gång (Skrinjar 2003, s 109). Vilket även hände i min studie då nya frågor har krävts nya svar på grund av de intervjupersoner som jag mött. Transkriberingen gav den sista pusselbiten i min kunskapsspiral. Här växte resultatets slutprodukt fram och jag upplever att jag tillskansat mig stor kunskap inom området brottsoffer. Jag har använt min erfarenhet från intervjuer, utbildningar och arbete, varvat med förförståelse och kunskap inom brottsofferfrågor, för att nå full förståelse till ämnet. Jag vill beskriva min studie som en resa i en kunskapsspiral, där hela tiden ny förståelse har skapats för att sedan genom erfarenheter modifieras igen. Förförståelse har varvats med ny förståelse och på så sätt har jag fortsatt att hela tiden nå ny kunskap. Kunskap är för mig ingen sanning utan en spiral som är i ständig förändring. 5.8 Reliabilitet och validitet All forskning bör sträva efter att vara både reliabel - att man uppnår samma resultat varje gång man gör samma mätningar, och valid - att undersökningen verkligen mäter det som den avser att mäta (May 2001, s117-118). I kvalitativa studier som den här, där avsikten inte är att mäta eller räkna något, utan är baserad på intervjuer med fem utredare hos polisen, kan man anta att en annan forskare som intervjuat samma personer skulle få ett annat resultat, 24