Våld mot kvinnor. En undersökning av polisens brottsutredningsverksamhet. Stiftelsen Tryggare Sverige PM

Transkript

1 Våld mot kvinnor En undersökning av polisens brottsutredningsverksamhet PM Stiftelsen Tryggare Sverige

2 Våld mot kvinnor En undersökning av polisens brottsutredningsverksamhet Adress: Stiftelsen Tryggare Sverige Crafoords väg 14 Box STOCKHOLM Telefon: E-post: Hemsida: Nyhetsportal: nyheter.tryggaresverige.org App: brottsofferappen.org 2

3 Innehållsförteckning INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING 4 INLEDNING 5 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 7 Metod 7 Avgränsningar 7 Personuppklaringsprocent ett mått med brister 7 RESULTAT 9 Få brott klaras upp 9 Stora skillnader mellan polismyndigheterna 9 Vilja med förhinder 11 Det går att komma vidare 12 DISKUSSION 13 REFERENSER 15 3

4 Sammanfattning Frågor om våld i nära relationer har varit på den politiska dagordningen i flera decennier. En kartläggning av anmälningar som avser misshandel mot kvinna av bekant gärningsperson, begångna inomhus, under perioden visar emellertid att endast två av tio brott klaras upp i den meningen att en gärningsperson kan knytas till brottet. Det motsvarar en personuppklaringsprocent på 21 procent under den gångna femårsperioden. Trots de miljardbelopp rättsväsendet har förstärkts med har andelen personuppklarade brott till och med minskat med en procentenhet varje år under perioden, från 23 procent år 2008 till 19 procent år Resultaten visar vidare på stora skillnader mellan polismyndigheterna. Vid polismyndigheten i Kronoberg är personuppklaringsprocenten 29 procent, medan den vid polismyndigheten i Norrbotten är endast 17 procent. Det innebär att det är nästan dubbelt så stor chans att en gärningsperson knyts till brottet i Kronoberg jämfört med Norrbotten. För att besvara frågan varför så få brott klaras upp och hur det kommer sig att det är så stora skillnader mellan polismyndigheterna intervjuades ett stort antal polisutredare, åklagare, forskare, kommunala kvinnofridssamordnare samt engagerade i kvinno- och brottsofferjourer. De förklaringar som framhålls handlar om bristande kunskap, dåligt bemötande och svagt ledarskap. Andra förklaringar behandlar att bevisläget ofta är svårt samt att polismyndigheterna tillämpar olika rutiner för handläggningen av dessa brott. Flera av de intervjuade påtalar även de problem som uppstår till följd av att det är åklagaren som är förundersökningsledare och således bestämmer vad som ska göras, medan det är polisen som ska utföra utredningsåtgärderna. Detta talar för att faktorer som ledning, styrning, kompetens, rutiner, riktlinjer och kultur påverkar i vilken utsträckning polisen systematiskt vidtar de strategiska utredningsåtgärder som är möjliga i dessa ärenden, till exempel om de vittnen som finns förhörs samt om de drabbades skador dokumenteras fullt ut. 4

5 Inledning Frågor om brott i nära relationer har varit på den politiska dagordningen i flera decennier. Det har resulterat i en rad reformer för att förbättra brottsdrabbades möjligheter till hjälp, stöd och skydd. Det handlar till exempel om rätt till målsägandebiträde och stödperson samt om möjlighet till olika former av sekretesskydd. Samtidigt har forskningen och metodutvecklingen inom området intensifierats (Lindgren, 2004). Trots detta drabbas många personer av brott där gärningspersonen är en anhörig eller nära bekant. Inte sällan handlar det om kvinnor som utsätts för brott av en nuvarande eller före detta pojkvän, make eller sambo. En stor del av dessa kvinnor drabbas dessutom av upprepade brott, ofta i nära anslutning till det föregående brottet. Under de gångna åren har det i såväl media som i den politiska debatten riktats skarp kritik mot olika myndigheters agerande i samband med våld mot kvinnor i nära relation. Den myndighet som ofta får hårdast kritik är polisen, vilket inte nödvändigtvis betyder att det är där störst problem finns. Även om det i vissa fall finns skäl att vara kritisk mot polisens agerande ska kritiken också ses mot bakgrund av att polisen ofta är den första, och ibland den enda, representant för samhället som den drabbade kommer kontakt med. Många drabbade har höga förväntningar och krav på polisen. Man vill att polisen ska komma snabbt till brottsplatsen och gripa gärningspersonen. Man förväntar sig också att polisens ska acceptera redogörelsen av det inträffade och uppträda korrekt. Mötet med polisen blir emellertid inte alltid vad en brottsdrabbade förväntat sig. Den drabbade är kanske inte bara chockad och förvirrad, utan också mycket känslig för de attityder som han eller hon uppfattar hos personer i omgivningen. Mötet med polisen blir därför ofta en kritisk punkt för hur den drabbade i framtiden kommer att hantera den uppkomna situationen. Undersökningar visar att negativa attityder från polisens sida kan förvärra de drabbades utsatta position, medan stödjande attityder har 5

6 visats vara en skyddande faktor mot depression (Dahl, 1992). (Dahl, 1992; Lurigio & Resick, 1990; Renck & Svensson, 1997). Vad som för polisen kan uppfattas som en rutinhändelse är inte sällan för den drabbade något unikt och som därför väcker starka känslor. Det är därför viktigt att polisen har kunskap om och förståelse för hur sårbar en person kan vara efter att ha varit med om en starkt känsloladdad händelse. Brottsdrabbades möte med polisen är inte enbart viktigt för den drabbades återhämtningsarbete, det är också viktigt för polisens utredning av det inträffade. Enligt Waller (1990) har polisen i allmänhet inte uppmärksammat betydelsen av den information som brottsdrabbade kan ge, eller på vilka sätt informationen kan förbättras. Enligt Waller bör polisen skaffa sig bättre kunskap om hur den kan stödja brottsdrabbade och om vilka frågor som bör ställas för att få fram relevant information, samt hur och när dessa frågor bör ställas. Detta kan leda till att såväl snabbheten som kvaliteten på informationen från brottsdrabbade förbättras och därmed fler brott klaras upp. Sammantaget innebär detta att polisen många gånger har en helt avgörande roll för såväl om den drabbade får stöd och skydd som om brottet klaras upp. Syftet med denna undersökning är att kartlägga hur stor andel av de brott som avser misshandel mot kvinna, inomhus av bekant gärningsperson som klaras upp i den meningen att en gärningsperson kan knytas till brottet. Vidare syftar undersökningen till att försöka identifiera hinder och möjligheter när det gäller förutsättningar att klara upp denna typ av brott. 6

7 Tillvägagångssätt Metod Undersökningen genomfördes under hösten 2013 och bygger på genomgång av anmälda respektive uppklarade brott avseende misshandel mot kvinna, bekant gärningsperson, inomhus under åren Vidare har intervjuer genomförts med 30-tal polisutredare, åklagare, forskare, kommunala kvinnofridshandläggare samt representanter för kvinno- och brottsofferjourer. Avgränsningar Denna undersökning är avgränsad till att endast omfatta anmälningar som avser misshandel mot kvinnor inomhus av en bekant gärningsperson. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) avser den övervägande majoriteten av dessa anmälningar brott som skett i "nära relation". Sedan 2008 finns en särskild kod för att registrera just misshandel mot kvinnor i "nära relationer". Enligt Brå (2012) är det dock stora kvalitetsproblem förknippade med den nya brottskoden, det gäller framför allt de första åren efter koden infördes. Sammantaget innebär detta att de brott som ingår i undersökningen till avgörande del avser våld mot kvinnor av en bekant gärningsperson i nära relation. I detta sammanhang ska noteras att det även förekommer våld i samkönade förhållanden samt fall där kvinnan är förövaren och mannen offret. Dessa brott ingår emellertid inte i just denna undersökning. Personuppklaringsprocent - ett mått med brister Det mått som kommer att användas i denna PM är personuppklaring. Att ett brott personuppklarats innebär att det har lett till åtalsunderlåtelse, strafföreläggande eller åtal. Personuppklaringsprocenten används ofta som en indikator på hur väl polisen lyckas binda en gärningsperson till de brott som anmäls och har därmed blivit ett mått på polisens förmåga att klara upp brott. Måttet är dock inte helt rättvisande som indikator på polisens effektivitet när det 7

8 gäller att utreda brott. Detta eftersom en inte obetydlig del av brottsanmälningarna inte kan personuppklaras. Så är till exempel fallet när den misstänkte är under 15 år, eftersom barn inte kan lagföras. Ett annat exempel på brott som polisen inte har möjlighet att klara upp men som ändå påverkar uppklaringsprocenten är de där åklagare eller polis beslutar om så kallad förundersökningsbegränsning. Direktiven för polis och åklagare är att antalet förundersökningsbegränsningar ska öka. Anmälningar som dessa kallas för tekniskt uppklarade. Med dessa brister i medvetandet används ändå måttet personuppklaringsprocent i denna PM som en indikation på hur stor andel av antalet anmälda brott avseende misshandel mot kvinna, inomhus av bekant gärningsperson, som klaras upp. 8

9 Resultat Få brott klaras upp Som framgår av Tabell 1 anmäldes under den aktuella tidsperioden sammanlagt brott som avser misshandel mot kvinna, inomhus av en bekant gärningsperson. Av dessa klarades drygt upp i den meningen att en gärningsperson kunde knytas till brottet. Det motsvarar en personuppklaringsprocent på 21 procent under den gångna femårsperioden. Tabell 1. Antal anmälningar respektive personuppklarade brott avseende misshandel mot kvinna, inomhus av bekant gärningsperson i hela landet. Antal Antal personuppklarade Personuppklaringsanmälningar brott procent % % % % % Totalt % Värt att notera är att andelen personuppklarade brott av detta slag har minskat med en procentenhet varje år under perioden, från 23 procent år 2008 till 19 procent år Stora skillnader mellan polismyndigheterna Resultaten visar vidare på stora skillnader mellan polismyndigheterna. Vid polismyndigheten i Kronoberg är personuppklaringsprocenten 29 procent, medan den vid polismyndigheten i Norrbotten är endast 17 procent. Det innebär att det är nästan dubbelt så stor chans att en gärningsperson knyts till brottet i Kronoberg jämfört med Norrbotten (se tabell 2). 9

10 Tabell 2. Antal anmälningar respektive personuppklarade brott avseende misshandel mot kvinna, inomhus av bekant gärningsperson i respektive polismyndighet. Antal Antal personuppklarade Personuppklaringsanmälningar brott procent Kronoberg % Halland % Jämtland % Västernorrland % Uppsala % Gävleborg % Västra Götaland % Gotland % Kalmar % Östergötland % Värmland % Västerbotten % Blekinge % Dalarna % Jönköping % Skåne % Västmanland % Södermanland % Stockholm % Örebro % Norrbotten % Totalt % Bland storstadsmyndigheterna är uppklaringsprocent lägst i Stockholm där endast 18 procent av de anmälda brotten personuppklarades under den aktuella femårsperioden, vilket ska jämföras med 23 procent i Västra Götaland (se figur 1). 10

11 Hela landet Blekinge Dalarna Gotlands län Gävleborgs län Hallands län Jämtlands län Jönköpings län Kalmar län Kronobergs län Norrbo@ens län Skåne län Stockholms län Södermanlands län Uppsala län Värmlands län Västerbo@ens län Västernorrlands län Västmanlands län Västra Götalands Örebro län Östergötlands län Figur 1. Jämförelser mellan polismyndigheterna när det gäller andelen personuppklarade misshandelsbrott mot kvinna, inomhus av en bekant gärningsperson under åren Vilja med förhinder I de 30-tal intervjuer som genomförts med polisutredare, åklagare, forskare, kommunala kvinnofridshandläggare samt representanter för kvinno- och brottsofferjourer framgår att förklaringarna till den låga personuppklaringsprocenten och skillnaderna mellan polismyndigheterna förklaras med bristande kunskap inom polisen, dåligt bemötande och svagt ledarskap. Andra förklaringar som de intervjuade lyfter fram handlar om att bevisläget ofta är svårt samt att polismyndigheterna tillämpar olika rutiner för handläggningen av dessa brott. Flera av de intervjuade påtalar även de problem som uppstår till följd av att det är åklagaren som är förundersökningsledare i denna typ av ärenden och således bestämmer vad som ska göras, medan det är polisen som ska utföra utredningsåtgärderna. Detta talar för att faktorer som ledning, styrning, kompetens, rutiner, riktlinjer och kultur påverkar i vilken utsträckning polisen systematiskt 11

12 vidtar de strategiska utredningsåtgärder som är möjliga i dessa ärenden, till exempel om de vittnen som finns förhörs samt om de drabbades skador dokumenteras fullt ut. Ytterligare en förklaring till varför så få brott klaras upp är huruvida de samlade utredningsresurser som polis och åklagare har avsatt för detta prioriterade ändamål verkligen är tillräckliga. Det går att komma vidare De åtgärder som de intervjuade lyfter fram som lösning för att öka personuppklaringsprocenten samt minska skillnaderna mellan polismyndigheterna handlar, förutom att rätta till ovanstående brister, bland annat om betydelsen av snabbare handläggning. Flera både poliser, forskare och företrädare för ideella organisationer lyfter även särskilt fram betydelsen av att genomföra strukturerade hotoch riskbedömningar (riskanalyser) för att dels brottet ska kunna klaras upp, dels för att säkerställa att den drabbade får hjälp, stöd och skydd. Många menar att en av de viktigaste åtgärderna handlar om bättre stöd till den drabbade. Ett förbättrat stöd från såväl polis som kommun lyfts fram som en förutsättning för att den drabbade ska orka ta sig igenom den process som sätter igång i samband med anmälan. 12

13 Diskussion Som konstaterats i denna PM har frågor om våld i nära relationer varit på den politiska dagordningen i flera decennier. Trots detta visar denna undersökning att få brott klaras upp och att det är stora skillnader mellan Sveriges 21 polismyndigheter. Av de sammanlagt cirka misshandelsbrott mot kvinna, inomhus av en bekant gärningsperson som anmäldes under åren 2008 till 2012 klarades endast upp i den meningen att en gärningsperson kunde knytas till brottet. Det motsvarar en personuppklaringsprocent på 21 procent under den gångna femårsperioden. Trots att antalet anmälda brott av detta slag har ökat har både antalet och därmed andelen brott som klaras upp genom att en gärningsperson knyts till brottet minskat. Det är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på de miljardbelopp rättsväsendet har förstärkts med. Det är också anmärkningsvärt att personuppklaringsprocenten skiljer sig så pass åt mellan polismyndigheterna. Vid polismyndigheten i Kronoberg är personuppklaringsprocenten 29 procent, medan den vid polismyndigheten i Norrbotten är endast 17 procent. Det innebär att det är nästan dubbelt så stor chans att en gärningsperson knyts till brottet i Kronoberg jämfört med Norrbotten. Dessa skillnader innebär att de kvinnor som drabbas av våld i nära relationer har helt olika förutsättningar att få brotten uppklarade beroende på var man bor i landet. De senaste årens erfarenheter visar att det finns en stor fara att uppmärksamheten på våld mot kvinnor i nära relationer blir till retorik utan reellt innehåll. Dessa frågor har under de gångna decennierna fått ett stort symboliskt värde i rättssystemet och i den kriminalpolitiska debatten. Detta leder inte nödvändigtvis till att förhållandena förbättras. Det kan tvärtom leda till ytterligare frustration hos de som utsätts för brott då det i konkreta situationer visar sig finnas ett glapp mellan vad samhället säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör. Dessutom kan det medföra att tilliten till samhället försvagas eftersom de drabbade 13

14 upplever att de inte får den hjälp och det stöd som de hört talas om så mycket. Om vi vill att kvinnor som utsätts för mäns våld ska polisanmäla och söka stöd måste samhället visa att det tar dessa brott på allvar genom att alla anmälningar utreds på ett professionellt sätt över hela Sverige, i princip dygnet runt. För att kunna göra detta måste utredningsresurserna dimensioneras med tillräckligt antal erfarna poliser, civilanställda och åklagare för att hantera de cirka brott av detta slag som anmäls varje år, det vill säga i snitt 46 brott per dygn i landet. Om inte polisstyrelsen, den operativa chefen och chefsåklagaren i respektive län/region kan garantera att det finns tillräckliga resurser och kompetens för att hantera dessa brott, så går uppgiften inte att lösa det är inte svårare än så! Och det är det är där problemen finns i dagsläget. 14

15 Referenser Dahl, S. (1999) Rape a hazard to health. University of Oslo: Department of Psychiatry, Division of Disaster Psychiatry. Lindgren, M. (2004). Brottsoffer i rättsprocessen. Om ideala brottsoffer och goda myndigheter. Stockholm: Jure förlag. Lurigio, A. J. & Resick, P. A. (1990). Healing the Psyckological Wounds of Criminal Victimization: Predicting Postcrime Distress and Recovery. I A. J. Lurigio, W. G. Skogan & R. C. Davis (red.), Victims of crime: problems, policies and programs (s ). London: Sage Publications. Renck, B. & Svensson, (1997). The Reactions of women who have been assaulted and their efforts to gain redress a case study. Scandinavian Journal of Social Welfare. Vol. 6 (s ). Waller, I. (1990). The Police: First in Aid? I A. J. Lurigio, W. G. Skogan & R. C. Davis (red.), Victims of crime: problems, policies and programs (s ). London: Sage Publications. 15