Handledning om Kvinnlig könsstympning för polis och åklagare

H andledning om kvinnlig könsstympning för polis och åklagare är framtagen inom ramen för ett regeringsuppdrag som syftar till att förebygga kvinnlig könsstympning i Sverige. Handledningen riktar sig till poliser och åklagare och ger fakta och bakgrund om kvinnlig könsstympning samt relevant lagstiftning. Handledningen tar upp frågor som man bör tänka på i samband med polisanmälan, t ex när det gäller språkbruket vid förhör, när man använder tolk och vid läkarundersökning. Broschyren (artikelnr. 2005-131-31) kan beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm. Fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se, webbutik www.socialstyrelsen.se/publicerat. Broschyren kan också laddas ner från Socialstyrelsens webbplats www.socialstyrelsen.se Handledning om Kvinnlig könsstympning för polis och åklagare

Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, resurser mm som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning av stimulansmedel. Medverkande myndigheter svarar för innehåll och slutsatser. Artikelnr 2005-131-31 Grafisk form Iwa Wasberg Tryck Ale Tryckteam AB, Bohus, september 2005

Innehåll Inledning... 2 Bakgrund och tradition... 2 Vad är könsstympning?... 3 I vilka länder förekommer könsstympning?... 5 Lista... 6 Karta... 7 Lagar och bestämmelser... 8 Antalet fall i Sverige... 9 Förundersökning... 10 Anmälnings- och uppgiftsskyldighet... 10 Att tänka på... 14 1

Inledning Alla former av kvinnlig könsstympning är olagliga i Sverige. Kvinnlig könsstympning är en kränkning av de mänskliga rättigheterna och ett angrepp på såväl den kroppsliga integriteten som rätten till hälsa. I FN:s barnkonvention, i artikel 24 punkt 3 slås fast att konventionsstaterna åläggs att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Enligt WHO:s beräkningar är 100 140 miljoner flickor och kvinnor könsstympade och ytterligare 2 miljoner flickor riskerar att utsättas för ingreppet varje år. Det är viktigt att misstänkta fall av kvinnlig könsstympning kommer till polis och åklagares kännedom och resulterar i en domstolsprövning. Bakgrund och tradition Det är viktigt att förstå den starka mytbildning och tradition som omger kvinnlig könsstympning. Mytbildningen och traditionen skapar ett stort socialt tryck på familjen att låta sina döttrar könsstympas. Kvinnlig könsstympning är främst en afrikansk sed som har funnits i mer än 2 000 år, dvs. både före kristendomen och islam. Den är inte omnämnd eller påbjuden i någon religiös skrift, men förekommer ändå bland både kristna, muslimer och animister 1. Sannolikt har traditionen uppstått i Egypten och sedan spridit sig längs handelsvägar och med vandrande folkgrupper längs ett bälte söder om Sahara. Seden har troligen sitt ursprung i de patriarkala samhällssystem där kvinnan var underställd mannen och där könsstympning ansågs vara en metod att kontrollera kvinnans sexualitet. Det anges många olika skäl till varför flickor könsstympas. En del kvinnor tycker inte att de är rena om de inte är könsstympade, 1 dvs. personer som följer de traditionella naturreligionerna 2

andra har synen att icke-könsstympade är prostituerade. I en del länder fungerar könsstympning som en invigningsrit som innebär att klitoris måste tas bort för att flickan ska anses som kvinna och upptas i de äldres gemenskap. Det finns också föreställningar om att klitoris är en manlig rest som kan fortsätta växa och bli stor som en manslem. I många samhällen där könsstympning förekommer tror man att den kvinnliga orgasmen dödar spermierna och att fruktsamheten därför skulle öka efter ingreppet. I själva verket är det tvärtom (se vidare under konsekvenser). Det anses också bland vissa grupper att klitoris kan skada och rent av döda barnet vid förlossningen. Det kan även finnas en tanke om att avlägsnande av klitoris skyddar mot promiskuitet och sexuell lusta. De som utför könsstympningen är vanligtvis äldre kvinnor och självlärda barnmorskor som är starkt traditionsbundna och som ser som sin uppgift att se till att gamla sedvänjor följs. Könsstympningen ses som ett sätt att säkra sina döttrars framtid då icke-könsstympade kvinnor kan få det svårare att bli gifta. Det kan också vara viktigt för den lilla flickan att bli lik sin mamma för att kunna få en kvinnlig identitet. Undersökningar har visat att kvinnorna tycker att könsstympningen är fast sammanbunden med den kvinnliga könsidentiteten, att det är en del av kvinnligheten. Även i Europa hände det att kvinnors klitoris stympades ända fram till på 1900-talet, då man trodde att kvinnor annars kunde bli nymfomaner, homosexuella eller sexuellt överaktiva med skadlig onani som följd. Vad är könsstympning? Kvinnlig könsstympning är detsamma som kvinnlig omskärelse. Det innebär att man med ett vasst föremål skär bort hela eller delar av de yttre könsorganen på flickor. Enligt WHO:s definition förekommer det fyra olika typer. 3

Typ 1. Förhuden på klitoris tas bort och ibland även hela eller delar av klitoris. Typ 2. Klitoris skärs bort samt delar av eller hela de inre blygdläpparna. Typ 3. Alla yttre delar av könsorganen, dvs. klitoris samt inre och yttre blygdläppar, skärs bort. Därefter sys de yttre blygdläpparna ihop så att slidöppningen täcks. En liten öppning lämnas så att urin och menstruationsblod kan rinna ut. Denna typ kallas även infibulation eller faraonisk omskärelse. Typ 4. Oklassificerade former. Till denna kategori hänförs övriga former av ingrepp, exempelvis prickning eller rispning av klitoris med ett vasst föremål. Ingreppet syftar till att rituellt framkalla blödning utan att avlägsna några delar. Vidare ingår alla former av att någon del av flickors underliv skrapas, skärs, bränns, fräts (införande av frätande substanser i vagina för att framkalla blödning, eller att örter förs in, i syfte att göra vagina trängre). Det förekommer också blandformer av de fyra typerna. När man talar om olika typer av könsstympning används ofta utrycket sunna för de mildare formerna av stympning. Men sunna kan innefatta alla varianter förutom typ 3 och förorsakar således både omedelbart och långvarigt lidande. Ålder I Somalia genomförs ingreppet som regel när flickorna är mellan 5 och 10 år. I andra områden sker det i puberteten eller strax före äktenskapet. På enstaka platser sker det när flickorna endast är ett par dagar gamla. Åldersspannet för könsstympning vidgas dock ofta i samband med flykt och exil. En del flickor stympas i lägre ålder än normalt eftersom familjen ser till att ingreppet sker innan man lämnar sitt land, medan andra föräldrar könsstympar sina döttrar i samband med en resa till hemlandet (enligt vissa är risken för ingrepp stor under sommaren då det är en period då många reser till hemlandet). Dessa olika faktorer innebär att åldersspannet blir mycket stort. 4

Det finns alltså även en risk för flickor i övre tonåren att bli könsstympade. Konsekvenser Kvinnlig könsstympning kan innebära en rad konsekvenser för flickors och kvinnors fysiska och psykiska hälsa samt sexualliv. Kvinnan kan få svårare att bli gravid. Könsstympning kan ge upphov till komplikationer vid förlossning. De omedelbara följderna av stympning kan vara svår smärta, blödningar, chock m.m. Flickor som nyligen blivit könsstympade kan, på grund av de fysiska följderna och det trauma ingreppet kan innebära, upplevas som förändrade. De kan exempelvis bli nedstämda, inåtvända eller få drastiskt ökad frånvaro i skolan. De långsiktiga konsekvenserna kan vara smärta och värk i underlivet, ärrbildningar, cystor och infektioner. Urinröret kan skadas och många får problem med att kissa. Det kan exempelvis innebära att det tar lång tid för könsstympade flickor och kvinnor att urinera. Svåra menstruationssmärtor och smärtor som kommer sig av att menstruationsblod stockar sig i vagina förekommer också. Könsstympning tycks även kunna öka risken för urinvägsinfektioner. Även männen kan möta konsekvenser av kvinnlig könsstympning då det kan vara fysiskt smärtsamt att genomföra samlag med en könsstympad kvinna och det kan även vara psykiskt smärtsamt att behöva orsaka kvinnan lidande. I vilka länder förekommer könsstympning? Traditionen att könsstympa flickor förekommer framförallt i 28 länder i Afrika. Fall har rapporterats bland några folkgrupper i arabländer som t.ex. Oman, södra Saudiarabien och Yemen. I Indien utövas sedvänjan av en religiös minoritet, Daodi Bohramuslimer. Några menar att könsstympning även förekommer i exempelvis Pakistan, Indonesien och Malaysia, men det finns inga 5

dokumenterade bevis för att sedvänjan skulle vara allmänt spridd i dessa länder. Afrikanska länder där kvinnlig könsstympning praktiseras: 1 Benin 15 Kongo, demokratiska republiken 2 Burkina Faso 16 Liberia 3 Centralafrikanska republiken 17 Mali 4 Djibouti 18 Mauretanien 5 Egypten 19 Niger 6 Elfenbenskusten 20 Nigeria 7 Eritrea 21 Senegal 8 Etiopien 22 Sierra Leone 9 Gambia 23 Somalia 10 Ghana 24 Sudan 11 Guinea 25 Tanzania 12 Guinea-Bissau 26 Tchad 13 Kamerun 27 Togo 14 Kenya 28 Uganda Det kan dock förekomma stora variationer i utövandet mellan regioner och inom ett och samma land. En konsekvens av detta är att varje kvinna eller flicka måste bedömas och bemötas individuellt. Grupper i Sverige De största grupperna från de berörda länderna som är bosatta i Sverige kommer från Somalia, Egypten, Etiopien, Eritrea och Gambia. I dagsläget vet man inte om eller i vilken omfattning flickor könsstympas i Sverige eller förs till sina ursprungsländer för 6

att få ingreppet utfört. Statistiken visar dock att det i Sverige finns ca 28 000 kvinnor födda i Egypten, Eritrea, Etiopien, Gambia och Somalia eller med minst en förälder från dessa länder. Av dessa är ca 12 000 under 18 år, varav ca 5 000 är under 7 år (SCB, 2004). Kartan visar förekomsten av kvinnlig könsstympning i de afrikanska länder där kvinnlig könsstympning praktiseras (who, 2004). 7

Lagar och bestämmelser Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor 1 Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte. Lag (1998:407). 2 Den som bryter mot 1 döms till fängelse i högst fyra år. Om brottet har medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall det bedömas som grovt. För grovt brott döms till fängelse, lägst två och högst tio år. För försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja brott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Lag (1998:407). 3 Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk domstol även om 2 kap. 2 eller 3 brottsbalken inte är tillämplig. Bestämmelser om krav på tillstånd att väcka åtal i vissa fall finns i 2 kap. 5 brottsbalken. Lag (1999:267). 8

Lagen med förbud mot kvinnlig omskärelse infördes i Sverige redan 1982. Den nuvarande lagen med förbud mot kvinnlig könsstympning infördes den 1 juli 1998 och ersatte då lagen med förbud mot omskärelse av kvinnor. Den nya lagen innebar att begreppet omskärelse utmönstrades och istället ersattes med begreppet könsstympning. Samtidigt skärptes straffet. Den som bryter mot förbudet kan numera dömas till fängelse i högst fyra år. För grovt brott är straffet fängelse i lägst två år och högst tio år. Den 1 juli 1999 infördes en ny paragraf i lagen. Den nya bestämmelsen 3 innebär att en person kan dömas i Sverige för brott mot lagen även om brottet har begåtts utomlands. Före den 1 juli 1999 krävdes normalt för straffbarhet i Sverige att brottet även var straffbelagt i det land det utfördes. När ett ingrepp sker utomlands utförs det vanligen av en person som bor och verkar i det landet och som normalt inte kan åtalas i Sverige. Eftersom såväl försök, förberedelse som stämpling samt underlåtenhet att avslöja brott är straffbart enligt 23 kap. brottsbalken, blir det därför i praktiken framför allt föräldrar och andra släktingar till flickan som kan komma att omfattas av den utvidgade domsrätten, oavsett om de låter könsstympa barnet i Sverige eller om de låter någon utföra ingreppet utomlands (proposition 1998/1999:70 sid. 9 10) Antalet fall i Sverige Det finns i dagsläget ingen tillförlitlig statistik vare sig över antalet polisanmälningar eller över antalet misstänkta fall av kvinnlig könsstympning i Sverige. Vid telefonintervjuer med samtliga polisdistrikt (Johnsdotter, 2003, opubl.) kan man konstatera att det sedan lagen tillkom 1982 och till och med 2003 har gjorts såvitt man känner till ett femtontal polisanmälningar. Ingen av dessa anmälningar har lett till åtal. Det finns således få fall att dra lärdom av och de råd som lämnas här är därför allmänt hållna. 9

Förundersökning I de fall som föranlett förundersökning har bl.a. följande problem funnits: svårigheter att konstatera om könsstympning skett eller inte, svårigheter att fastställa om könsstympningen har utförts före eller efter den 1 juli 1999 samt svårigheter att utifrån uppgifterna i anmälan identifiera vilka flickor anmälan handlat om. I något fall kunde det misstänkas att familjen bytt ut flickan, dvs. att man tagit med sig en annan, icke-könsstympad, flicka till läkarundersökningen. I ytterligare några fall hann familjerna eller flickorna lämna Sverige innan utredningen slutförts. I brott av det här slaget följer ofta de svårigheter som i allmänhet finns när brott begås inom familjen. De inblandade parterna är bundna till varandra av inbördes lojaliteter och det kan därför vara svårt att förmå målsäganden att medverka i en förundersökning som gäller brott som föräldrarna har begått. Det är därför särskilt viktigt att samtliga inblandade polis, åklagare, socialtjänst och sjukvård samarbetar. Vem leder förundersökningen? Utredningar avseende kvinnlig könsstympning anses inte vara okomplicerade och ska därför ledas av åklagare. Brottsanmälan ska alltid omedelbart överlämnas till åklagare för beslut om förundersökning ska inledas. Eftersom ärenden om misstänkt kvinnlig könsstympning kan komma att innefatta förhör med barn, är det viktigt med skyndsam handläggning (jfr 2 a FuK). Anmälnings- och uppgiftsskyldighet Socialtjänstlagen (2001:453) 14 kap. Anmälan om missförhållanden 1 Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till 10

ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket. De som är verksamma inom familjerådgivning är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet. Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i andra stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd. Om anmälan från Barnombudsmannen gäller bestämmelserna i 7 lagen (1993:335) om Barnombudsman. Lag (2003:407). 11

Skola, barnomsorg och andra myndigheter vars verksamhet berör barn och unga, som barnomsorg, skola, polis, åklagare m.fl., har skyldighet att anmäla enligt 14 kap. 1 socialtjänstlagen (SoL) vid kännedom om något som kan föranleda att socialnämnden bör ingripa till ett barns skydd. Det kan t.ex. vara misstanke eller vetskap om könsstympning. En tjänsteman som underlåter att anmäla vid misstanke om könsstympning kan komma att omfattas av bestämmelserna i 20 kap. 1 brottsbalken (BrB) om tjänstefel. Som enskild person bör man också enligt 14 kap. 1 SoL anmäla till socialtjänsten om man får vetskap om eller misstänker att en flicka ska könsstympas här i Sverige eller utomlands eller om stympning nyligen skett. Även polis och åklagare måste beakta sin skyldighet att anmäla misstankar till socialtjänsten enligt 14 kap 1 SoL, om detta inte redan är gjort vid anmälan till polisen. Det bör påpekas att de som är anmälningsskyldiga enligt 14 kap. 1 andra stycket SoL enligt fjärde stycket också är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för en utredning om ett barns behov av skydd. Uppgiftsskyldigheten gäller både myndigheten som sådan och de som är anställda där. Uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården och socialtjänsten till polis- och åklagarmyndighet Huvudregeln är att det inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården råder sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men (7 kap. 4 SekrL). Personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är därför förhindrad av sekretess att anmäla brott om det inte finns särskilt lagstöd för att bryta den gällande sekretessen. Sådant lagstöd finns i 14 kap. 2 femte stycket SekrL. Där framgår att sekretess enligt 7 kap. 4 SekrL inte hindrar personal från att polisanmäla misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB mot 12

underårig eller att det är fråga om misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. När det gäller brottet könsstympning är straffet för normalbrottet fängelse i högst fyra år och för det grova brottet fängelse lägst två år och högst tio år. Detta innebär att personalen inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten får anmäla misstänkt könsstympning till polis- eller åklagarmyndighet när det gäller misstanke om grovt brott. När det gäller misstankar om könsstympning av normalgraden finns det idag ingen uttrycklig möjlighet att lämna uppgifter, eftersom könsstympning inte är ett brottsbalksbrott och därmed inte omfattas av det ovannämnda undantaget i 14 kap. 2 femte stycket sekretesslagen. Det har ansetts oklart om könsstympning uppfyller rekvisiten för misshandel. Offentlighets- och sekretesskommittén har i betänkandet Ny sekretesslag (SOU 2003:99) uttalat att det är viktigt att misstänkta fall av könsstympning mot underåriga kommer till polis och åklagares kännedom och resulterar i en domstolsprövning. Kommittén föreslår därför att de sekretesshinder som kan finnas mot att lämna uppgifter till polisen bör undanröjas. Detta för att hälsooch sjukvården, socialtjänsten och Barnombudsmannen ska kunna lämna uppgifter om misstänkt könsstympning av underårig till polis- och åklagarmyndighet oavsett hur allvarligt brottet är. Underlåtenhet att avslöja brott Det är också viktigt för hälso- och sjukvården och socialtjänsten att beakta bestämmelserna om underlåtenhet att avslöja brott som är på väg att inträffa enligt 23 kap. 6 brottsbalken. Oavsett om det gäller underåriga eller vuxna och oavsett om det gäller grova brott eller brott av normalgraden, kan personalen vara skyldig att anmäla till polisen vid allvarliga misstankar om att brott mot lagen kommer att begås. 13

Att tänka på Särskild företrädare för barn I ett tidigt skede av utredningen ska åklagaren ta ställning till frågan om särskild företrädare för barn, se lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn. Den särskilda företrädaren träder in istället för den/de som har vårdnaden om barnet, även om brottsmisstankarna bara gäller en av vårdnadshavarna. Detta innefattar t.ex. att den särskilde företrädaren beslutar om samtycke till läkarundersökning, tar ställning till om och hur barnet ska inställa sig för polisförhör i brottsutredande syfte och andra frågor som kan bli aktuella i utredningen eller rättegången. Förhöret Uttrycket könsstympning kan uppfattas som ett mycket värdeladdat ord och kan behöva användas med försiktighet under förhöret. Å andra sidan kan ordet omskärelse också förknippas med omskärelse av pojkar och kan därför innebära att ingreppets betydelse förringas. Ett alternativ kan vara att kalla ingreppet för kvinnlig omskärelse. Ett annat alternativ är att be förhörspersonen själv beskriva vad som har hänt. Man kan vinna fördelar med detta. Fundera över vilket språkbruk som är lämpligt i det enskilda fallet. Tolk När tolk används bör man tänka på att tolkar från de aktuella länderna kan vara kulturellt påverkade av den kultur som traditionellt praktiserar kvinnlig könsstympning. I de flesta fall är en kvinnlig tolk att föredra i dessa ärenden. Ange, om möjligt, vid beställning av tolk att förhöret ska röra kvinnlig könsstympning så att tolken har möjlighet att förbereda sig eller avböja uppdraget. Det är viktigt att tolken inte används som kunskapskälla eller får besvara personliga frågor. Det är olämpligt att använda en familjemedlem eller vän till familjen som tolk. 14

Syskon Finns det äldre systrar i familjen så kan det vara av vikt att även höra dessa. Även de kan vara målsägande och ha viktig information om (och eventuellt hur) könsstympning tidigare skett i familjen. Det är också viktigt att ta reda på om det finns yngre systrar som även de löper risk att bli könsstympade. Det kan vara nödvändigt att, eventuellt i samråd med socialtjänsten, vidta åtgärder för att tillgodose yngre systrars behov av skydd. Information till målsäganden Målsäganden ska bl.a. informeras om möjligheten till brottsskadeersättning, om att åklagaren kan föra talan om skadestånd samt om målsägandebiträde och besöksförbud (13 a-d FuK). (Se även RPS Rapport 2001:1, Brottsoffer, samt Riksåklagarens riktlinjer och handlingsplan för åklagarväsendets brottsofferarbete, RÅ 2001/0979). Det är viktigt att vara uppmärksam på om det finns en hot- eller risksituation för målsäganden och i så fall vidta nödvändiga åtgärder. (Se vidare RPS Rapport 2005:1, Polisiära hot- och riskbedömningar). Läkarundersökning Det är lämpligt att målsäganden undersöks av en läkare med särskild kunskap om kvinnlig könsstympning. Unga flickors genitalier undersöks vanligtvis inte och det kan därför vara svårt att identifiera vad som kan falla inom ramen för normala avvikelser i flickors genitalier och vad som kan vara resultat av könsstympning. Identitet vid läkarundersökning och polisförhör Var noggrann med barnets identitet. Försök att få personer i barnets omgivning, t.ex. anmälaren och skol- och vårdpersonal som känner barnet, att styrka dennes identitet och bekräfta att det är detta barn som anmälan avser. 15

Sakkunniga Det kan vara lämpligt att åklagaren ser till att en läkare med särskild kunskap om kvinnlig könsstympning förordnas som sakkunnig vid en eventuell rättegång för att belysa de medicinska konsekvenserna för brottsoffret. Även kulturell expertis kan behöva anlitas för att belysa den starka kulturella förankring sedvänjan har i de delar av världen där den praktiseras. Åtalstillstånd från Riksåklagaren I de fall åklagaren misstänker att brott har begåtts utom riket bör han/hon på ett tidigt stadium i förundersökningen inhämta åtalstillstånd från Riksåklagaren. Information om åtalstillstånd och när sådant krävs finns i Riksåklagarens handbok Överförande av lagföring (finns på Åklagarmyndighetens intranät RåNet). Källor 23 kapitlet rättegångsbalken Om förundersökning. Förundersökningskungörelsen (1947:948). Johnsdotter, S: FGM in Sweden, Swedish legislation regarding female genital mutilation and implementation of the law. 2004. Johnsdotter, S: telefonintervjuer, opublicerat arbetsmaterial, 2003. Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. RPS Rapport 2001:1, Brottsoffer. RPS Rapport 2005:1, Polisiära hot- och riskbedömningar. RÅ 2001/0979, Riksåklagarens riktlinjer och handlingsplan för åklagarväsendets brottsofferarbete. SCB, 2004. Socialstyrelsen, Kvinnlig könsstympning, 2002. Socialstyrelsen, Kvinnlig könsstympning - Ett utbildningsmaterial för skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård, 2005. Åklagarmyndigheten, specialgranskning av 12 akter, opublicerad. 2005. Övriga källor Who har aktuell statistik och information om kvinnlig könsstympning på sin hemsida. Sök på: http://www.who.int/ reproductive-health/pages_resources/listing_fgm.en.html 16

H andledning om kvinnlig könsstympning för polis och åklagare är framtagen inom ramen för ett regeringsuppdrag som syftar till att förebygga kvinnlig könsstympning i Sverige. Handledningen riktar sig till poliser och åklagare och ger fakta och bakgrund om kvinnlig könsstympning samt relevant lagstiftning. Handledningen tar upp frågor som man bör tänka på i samband med polisanmälan, t ex när det gäller språkbruket vid förhör, när man använder tolk och vid läkarundersökning. Broschyren (artikelnr. 2005-131-31) kan beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm. Fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se, webbutik www.socialstyrelsen.se/publicerat. Broschyren kan också laddas ner från Socialstyrelsens webbplats www.socialstyrelsen.se Handledning om Kvinnlig könsstympning för polis och åklagare