VARFÖR FINNS SÅ FÅ KVINNLIGA PROFESSORER VID ZOOLOGISKA INSTITUTIONEN, STOCKHOLMS UNIVERSITET? BAKGRUND, FÖRKLARINGSMÖNSTER OCH GENUSTEORETISKA PERSPEKTIV I jämförelse med många andra delar av världen ligger de nordiska länderna i framkant när det gäller jämställdhet generellt, satsningar på genusforskning och jämställdhetssträvan inom akademin (t ex Hausmann et al., 2012; Husu, 2005). Trots en positiv inställning till jämställdhet framstår en paradox där olika insatser kan premieras samtidigt som villkoren för kvinnliga akademiker fortsätter att vara sämre än för manliga akademiker, och svårigheter för kvinnliga forskare framförs inte sällan (jfr Husu, 2005; se även SOU 2011:1). Exempelvis antyds någon form av strukturell diskriminering gällande anslagsfördelningar samt professorstillsättningar (t ex Mark, 2003; Montgomery, 1996; Riis et al., 2011; Sandström et al., 2010). Bilden av kvinnor som forskare har inte studerats i någon större utsträckning i Sverige, men i förklaringar till bristen på kvinnliga professorer figurerar inte negativa beskrivningar av exempelvis deras kompetens i arbetet. I stället antyds att kvinnor skulle vara minst lika bra som män, under andra omständigheter än det rådande (t ex delat familjeansvar, Mählck, 2004). Vad som särskiljer akademin från andra organisationer och arbetsplatser är den dominerade diskursen om meritokratiska, objektiva och mätbara kriterier för rekrytering och fördelning av forskningsresurser (jfr Benschop & Brouns, 2003; Dahlerup, 2010; Hallonsten & Silander, 2012; Mark, 2003; Sandström et al., 2010). Albert, Laberge och McGuire (2012) studerade hur kanadensiska forskare från olika discipliner bedömer kvalitet och god forskning. Det visade sig att den avgörande aspekten för hur olika typer av publikationer, presentationer och forskningsfinansiering bedöms är huruvida peer-review använts fullt ut. Bedömningar utförda av andra forskare anses säkra kvaliteten; utan dessa kan vetenskaplig kvalitet ifrågasättas eller i varje fall inte säkerställas. Tidigare studier har dock inte undersökt denna process i detalj, eller vad i själva forskningen som säkerställer kvalitet eller excellens. Det är heller inte konkretiserat hur sakkunniga bedömer ansökningar, eller hur eventuella bedömningskriterier använts i de specifika fallen (t ex Mark, 2003; Riis et al., 2011; Sandström et al., 2010). Enligt Sandström et al. (2010) blir det med nödvändighet fråga om ett förfaringssätt med vissa inslag av större eller mindre godtycklighet (sid. 35). Det har också visat sig bl. a. i Nederländerna att samma typ av och mängd meriter tillskrivs olika värde beroende forskarens kön (Benschop & Brouns, 2003). Dessutom framställs kvalitet främst som något tidsavhängigt en större mängd publikationer är det som är av vikt, vilket betyder att den som arbetar deltid (oftare kvinnor) och har en god publiceringstakt i relation till sin arbetstid förlorar mot dem som arbetar heltid (oftare män) och har samma relativa publiceringstakt (se Benschop & Brouns, 2003). Zoologiska institutionen Zoologiska institutionen på Stockholms universitet grundades redan 1880 och den första doktoranden disputerades 1906. Redan 1908 disputerade den första kvinnan vid institutionen, Augusta Ärnbäck-Christie-Linde, men under större
delen av 1900-talet har män varit i klar majoritet bland disputerade. 1994 var första året då lika många män som kvinnor disputerade vid institutionen. Sedan 2007 har kvinnor varit i majoritet bland de disputerade på institutionen (fig 1). Fig 1. Antal manliga och kvinnliga disputerade vid zoologiska institutionen vid Stockholms universitet sedan 1981. Idag finns en kraftig vertikal ojämställdhet på zoologiska institutionen, där män i större utsträckning innehar högre befattningspositioner än kvinnor. Kvinnor är i majoritet bland doktoranderna, men bland forskare (forskare, lektorer, docenter) och professorer finns det en klar övervikt av män (fig 2). Av 16 professorer på institutionen är endast 2 kvinnor. Detta mönster har uppmärksammats som negativt av institutionsledningen. Det finns en uttalad önskan om att motverka diskriminering och möjliga frågan om ojämställdhet har diskuterats i institutionsstyrelsen. Det finns även en genusgrupp på institutionen, men ännu har inga orsaker till mönstret med vertikal ojämställdhet presenterats. Det bör nämnas att mönstret att män i högre grad når höga tjänster inom akademin inte är unikt för Zoologiska institutionen på Stockholms universitet. Samma mönster återfinns inom hela akademin i Sverige och särskilt uttalat inom naturvetenskapliga ämnesområden (SOU 2011:1). Exempel på övriga svenska institutioner som är jämförbara med Zoologiska institutionen på Stockholms universitet och där data om vem som innehar vilken befattning är lättåtkomligt på nätet (biologiska institutionerna vid Uppsala och Lunds universitet) uppvisar slående lika mönster som Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.
Fig 2. Antal anställda på olika positioner i januari 2013 på Zoologiska institutionen, Stockholms universitet. Temporala data över vem som har innehaft vilken befattning på zoologiska institutionen är värdefullt för att kunna undersöka tendenser över tiden och om de mönster vi ser idag beror på en eftersläpningseffekt där proportionen kvinnor och män bland forskare och professorer idag speglar andelen kvinnor och män bland doktorander en viss tid tillbaks i tiden. Tyvärr sparas inte personaldata på Zoologiska institutionen och det finns endast information om detta sedan 2003 (fig 3). Det som går att utläsa från dessa data är att under de senaste 10 åren har andelen kvinnliga doktorander ökat från att 2003 ha utgjort cirka 50% av doktoranderna till att 2012 utgöra nästan 70% av doktoranderna. Postdocs fanns inte på institutionen innan 2008. Under 2008 och 2009 fanns det endast manliga postdocs, men sedan 2010 har könsfördelningen mellan postdocs varit jämn. Andelen kvinnliga forskare ökade under 00-talet, men har under de senaste åren minskat kraftigt för att 2012 utgöra en mindre andel av forskarna än år 2003. Andelen kvinnliga professorer har hela tiden utgjorts av endast en kvinna, fram tills år 2012 då ytterligare en kvinna befordrades till professor. Förändringar i vem som innehar vilken befattning går alltså trögt och allra långsammast förändras strukturerna högst upp i den akademiska hierarkin.
De som idag är professorer på Zoologiska institutionen disputerade ungefär mellan år 1981 och 1991. Andelen disputerade kvinnor vid Zoologiska institutionen under dessa år var 14%, vilket är exakt lika mycket som andelen kvinnliga professorer på institutionen idag (2 av 16 = 14.3 %). De som idag är anställda som forskare på institutionen disputerade ungefär mellan år 1995 till 2005. Under dessa år var andelen disputerade kvinnor vid institutionen 38%. Andelen kvinnliga forskare idag är dock enbart 24%. Utifrån dessa siffror, hämtade enbart från Zoologiska institutionen på Stockholms universitet, verkar det alltså som att kvinnor fortsätter inom akademin i mindre utsträckning än män. Detta styrks av en enkel sökning på internet efter nuvarande anställning för personer som disputerade vid Zoologiska institutionen mellan år 2003 och 2008. Under denna period disputerade 44 personer vid institutionen varav 21 stycken (48%) var kvinnor. 24 av de disputerade från dessa år är enkla att identifiera nuvarande yrke för, 12 stycken arbetar idag som forskare och 12 stycken arbetar utanför akademin. Slående är att av att de 12 personer som arbetar inom akademin är åtta män och endast fyra personer är kvinnor. Det omvända mönster gäller för dem som inte arbetar inom akademin, av dessa är tre män och nio kvinnor. Orsaker till att kvinnor tycks ha svårare att nå framgång inom akademin, på Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet såväl som på andra institutioner i Sverige, är inte lätta att identifiera enbart utifrån siffror på andelen kvinnliga anställda på olika positioner. Denna relativt småskaliga studie visar dock att processen där män gynnas före kvinnor verkar börja tidigt under karriären. Det är mycket möjligt att det sker redan under doktorandtiden. På Zoologiska institutionens hemsida presenteras publikationslistor för ett stort antal forskare och tidigare doktorander vid institutionen. Bland dem där både datum för disputation och publikationslistor presenteras (39 stycken, 29 kvinnor och 10 män) går det att utläsa att det genomsnittliga antalet vetenskapliga publikationer till och med året för disputation är 6.9 stycken för de manliga doktoranderna. Motsvarande siffra för de kvinnliga doktoranderna är endast 4.2
publikationer. Redan vid disputationen är därmed manliga doktorander från Zoologiska institutionen högre vetenskapligt meriterade än kvinnliga doktorander, något som med största sannolikhet påverkar deras framtida karriär. Intervjuer med professorer För att få en ökad förståelse för akademiska karriärvägar (till professorsutnämning), synen på vad som krävs för att bli en bra forskare samt avsaknaden av kvinnliga professorer vid Zoologiska institutionen genomfördes intervjuer med fyra professorer. Av anonymitetsskäl redovisas ingen ytterligare information kring respondenterna och materialet presenteras utan att särskilja mellan dem. På denna institution tillsätts inte längre professurer genom rekrytering, utan all utlysning av tillsvidaretjänster rör sig om lektorstjänster. Samtidigt är undervisningsbördan för en lektor här betydligt lägre än för motsvarande professor på flertalet andra institutioner vid samma universitet (jfr Alfa-SU, 2012). Detta innebär att lektorer har stor möjlighet till professorsbefordran, även utan externa anslag, något som också har skett i mycket stor utsträckning. En mycket stor andel av professorer och lektorer har disputerat vid institutionen samt fortsatt arbeta där fram till tillsvidareanställning, ibland med uppehåll för internationell post-doc. Det uppfattas som att målet för i princip alla doktorander är att stanna kvar vid institutionen efter disputation, och den som så småningom har fått en tillsvidareanställning stannar kvar till pension. Detta kombinerat med ett litet antal utlysta tjänster bidrar till att minska omsättningen av professorer och därmed till att bevara den sneda könsfördelningen. Historiken anges som skäl till varför det finns så få kvinnliga professorer tidigare var endast en mindre andel studenter och doktorander kvinnor. Detta kan dock inte förklara varför det även i dagsläget verkar vara så att män klarar sig kvar efter disputation i större utsträckning än kvinnor. En aspekt som nämns är att kvinnor generellt har större familjeansvar än män. Framgångsrika kvinnor inom akademin upplevs i större utsträckning vara utan barn, medan så inte är fallet för män. Det upplevs som svårt att ha två personer mitt i karriären, och det kan då vara vanligare att kvinnan står tillbaka. Samtidigt förmedlas en bild av delat ansvar och föräldraledighet som något självklart både för män och kvinnor. I ganska stor utsträckning skiljer sig bilden av hur det fungerar generellt inom akademin och särskilt då internationellt sett med hur det fungerar just i det enskilda fallet eller vid den egna institutionen. För att nå framgång inom akademin krävs forskningsanslag och publikationer. Detta beskrivs som en kombination av tur och skicklighet. I princip alla respondenter nämner en lust och fallenhet för att skriva, och menar att bra forskning också innefattar en tydlig skriftlig framställning som är tillgänglig för fler än de som är direkt insatta i ett ämnesområde. Även om konkurrens, jakt på forskningsmedel och tävlingsmentalitet är något som nämns, är det ingen som menar att det drivit dem. Däremot finns uppfattningen att män över lag eventuellt skulle tilltalas mer av detta än kvinnor, och därmed kunna lyckas bättre inom akademin. Detta skulle kunna peka på att män tros anstränga sig
mer för att stanna kvar efter disputation, och acceptera otrygga anställningsvillkor i högre utsträckning, medan samma förväntningar inte nödvändigtvis läggs på motsvarande kvinna. I dessa föreställningar ingår också att kvinnor generellt skulle prioritera familjen i högre utsträckning, medan män generellt skulle prioritera karriären. Förutom dessa föreställningar gällande mäns och kvinnors skilda inställning till karriär, och i viss mån familjeliv, nämns inget direkt om skillnader mellan könen. Ingen av respondenterna har någon tydlig uppfattning om varför kvinnor inte kommer fram i större utsträckning, eller vad som kan göras för att förändra situationen. De ser ett problem i den moment-22 liknande situation som uppstår för dem som inte lyckas få forskningsanslag och därmed inte kan meritera sig vidare forskningsanslag innebär förutom möjligheten att bedriva sin forskning och publicera den även möjligheten att i nästa omgång visa på tidigare framgång, något som i sin tur ger större chans att få ytterligare anslag, därmed vidare meritering och publicering. Den som däremot står utan, kommer i princip aldrig in i den uppåtgående spiralen mot professorsbefordran. Det finns en uppfattning om att personer efter disputation själva måste se till att de kan fortsätta sin forskarkarriär. Uttryck som klamra sig fast, hålla sig kvar, ta möjligheter i stället för att ges möjlighet används. Samtliga respondenter har haft stöd av tidigare handledare efter disputation, men anger inte att detta förekommer i nuläget. Samtidigt sker forskningen inom zoologi nästan uteslutande i forskargrupper, och artiklar publiceras för det allra mesta med flera medförfattare. För en utomstående verkar det alltså som att forskningen bedrivs i grupper där personerna förmodligen stöder varandra sinsemellan. Dessa grupper är dessutom ofta ledda av en eller ett par seniora forskare. Att som nydisputerad bedriva egen forskning, och framgångsrikt söka forskningsmedel utan tillgång till samarbete med tidigare forskargrupp verkar mycket svårt (såvida inte samarbete med en ny grupp redan inletts). Frågor som dyker upp efter intervjuerna är i vilken utsträckning nydisputerade män är mer delaktiga i forskargrupper och får stöd, t ex av tidigare handledare, i jämförelse med nydisputerade kvinnor. Diskussion och slutsatser Det är svårt att dra långtgående slutsatser utifrån ett mycket begränsat material från en enda institution kring varför det finns så få kvinnliga professorer. Däremot kan detta tentativa material diskuteras och relateras till tidigare forskning och teori. Från bakgrundsmaterialet och vissa utlåtanden i intervjuerna kan läsaren få intrycket att den låga andelen kvinnliga professorer inte alls är märklig med tanke på att universiteten var så markant mansdominerade under en mycket lång tid. Denna uppfattning kan både dementeras och styrkas. Tidigare forskning (se bl a Dahlerup, 2010) har pekat på att en allt större andel av professorerna är kvinnor. Sandström et al. (2010) kan inte se en upprepning av Wennerås och Wolds (1997) tidigare resultat där kvinnor behövde betydligt fler meriter än män för anses lika kvalificerade. Samtidigt sker inte ökningen av andelen kvinnliga professorer i den takt som skulle motsvara kvinnlig representation på grundutbildning och
forskarutbildningsnivå. Under hela karriärstegen faller fler kvinnor än män bort, något som betecknats the leaking pipeline (se t ex Dahlerup, 2010). Flertalet hinder på väg mot professorsutnämning överkommes bättre av män än kvinnor och kanske för att skillnaderna mellan könen ofta är små, subtila, och/eller svårupptäckta är det svårt för redan etablerade professorer inom ett fält att upptäcka detta, särskilt som de själva ju framgångsrikt tacklat dessa hinder oavsett egen könstillhörighet. Som redan etablerad forskare kan det vara svårt att se kulturen som sitter i väggarna och på vilket sätt mansdominansen och den till synes meritokratiska strukturen bidrar till att försvåra kvinnors akademiska karriärvägar (jfr Dahlerup, 2010; Husu, 2005). En av många frågor som kvarstår efter denna begränsade undersökning är varför män inte sällan är så mycket mer framgångsrika än kvinnor i jakten på meriter. Hur kommer det sig till exempel att männen på institutionen har publicerat mer än kvinnor redan vid disputation? Även om det inte nödvändigtvis finns belägg för att kvinnors meriter värderas sämre än mäns (snarare tvärtom i vissa fall) är det viktigt att fortsätta undersöka och jämföra kvinnors och mäns villkor i akademin och motverka all form av strukturell diskriminering (jfr t ex Mark, 2003; Riis et al., 2011; Sandström et al., 2010).
Referenser Albert, M., Laberge, S., & McGuire, W. (2012). Criteria for assessing quality in academic research: the views of biomedical scientists, clinical scientists and social scientists. Higher Education 64, 661-676. Alfa-SU (2012). Lokalt kollektivavtal (ALFA-SU) för Stockholms universitet enligt allmänna löne- och förmånsavtalet (ALFA). Personalavdelningen, Stockholms universitet. Benschop, Y., & Brouns, M. (2003). Crumbling ivory towers: Academic organizing and its gender effects. Gender, Work & Organization, 10, 194-212. Dahlerup, D. (2010). Jämställdhet i akademin en forskningsöversikt. Stockholm: Delegationen för jämställdhet i högskolan. Hallonsten, O., & Silander, C. (2012). Commissioning the University of Excellence: Swedish research policy and new public research funding programmes. Quality in Higher Education, 18, 367-381. Hausmann, R., Tyson, L.D., & Zahidi, S. (2012). The global gender gap report 2012. Geneva: World Economic Forum. Retrieved 29 January 2013, from http://www.weforum.org Husu, L. (2005). Dold könsdiskriminering på akademiska arenor osynligt, synligt, subtilt. Rapport 2005:41 R. Stockholm: Högskoleverket. Mark, E. (2003). Meritvärdering ur jämställdhetsperspektiv: Rekrytering av lärare och forskare. En begreppsanalys. Jämställdhetskommitténs skriftserie 7, Göteborgs universitet. Montgomery, H. (1996). Diskrimineras kvinnor i universitetskarriären? Universitetsläraren, 7, 4-5. Mählck, P. (2004). The symbolic order of gender in academic workplace. Ways of re-producing gender inequality within the discourse of equality. Ethnologia Europaea, 34, 81-96. Riis, U., Hartman, T., & Levander, S. (2011). Darr på ribban? En uppföljning av 1999 års befordringsreform vid Uppsala universitet. Uppsala: Universitetstryckeriet. Sandström, U., Wold, A., Jordansson, B., Ohlsson, B., & Smedberg, Å. (2010). Hans Excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer. Stockholm: Delegationen för jämställdhet i högskolan, Rapport 2010:4. SOU 2011:1 (2011). Svart på vitt - om jämställdhet i akademin. Stockholm: Fritzes. Wennerås, C. & Wold, A. (1997). Nepotism and sexism in peer-review. Nature, 387, 341-343.