Vandringar som ökar ungas delaktighet Alltfler beslutsfattare inser hur viktigt det är att unga deltar i processen Med hjälp av trygghetsvandringar kan barn och ungdomar bli delaktiga i dialogen kring den byggda miljön. Det positiva är att alltfler beslutsfattare inser vikten av att unga deltar i den processen. Viljan finns. Det går helt klart åt rätt håll, säger Mania Teimouri, arkitekturkonsulent för barn och unga på Kultur i Väst. Fler och fler vänder sig till oss arkitekturkonsulenter och arkitekturpedagoger för att be om hjälp. Man kan absolut tala om en positiv attitydförändring, säger Mania Teimouri. Under Mellanrum 24 föreläste Mania Teimouri om trygghetsvandringar ur ett barn och ungdomsperspektiv. Ett par veckor efter seminariet träffas vi på Språkkaféet vid Esperantoplatsen för ett samtal på temat. Hon berättar om ett tvåårigt, nyligen avslutat, projekt om trygghetsvandringar med barn och unga i Uddevalla som hon har arbetat med. Det arrangerades av Kultur i Väst tillsammans med Uddevalla kommun och Chalmers. Trygghetsvandringar med barn och unga har aldrig gjorts på det sättet förut att unga arbetar tillsammans med en arkitekturpedagog under en längre period och får chans att förbereda sig.
Att det skedde i just Uddevalla berodde på att kommunen sedan tidigare arbetar aktivt med ungdomar och demokrati, berättar hon. För ett tag sedan anställdes en demokratiutvecklare, så att göra försök med trygghetsvandringar för unga gick i linje med det arbete som redan hade påbörjats där. Det fanns två syften med projektet, förklarar hon. Det första var att göra barn och unga delaktiga i planeringsprocessen för deras egen närmiljö. Det andra var att vi skulle lära oss hur trygghetsvandringar som metod kan användas tillsammans med den åldersgruppen. Som resultat av arbetet har en handbok för trygghetsvandringar med barn och unga tagits fram. Boken vänder sig i första hand till planerare och politiker, men också till lärare. Den beskriver metoden steg för steg och kan användas som handledning för lärare som vill arbeta med trygghetsvandringar i sina klasser. Annorlunda för unga Under projektet i Uddevalla arbetade Mania Teimouri tillsammans med Lisa Åhlström, doktorand i arkitektur på Chalmers. Vi jobbade med fyra olika skolor i lika många åldersgrupper: en förskoleklass, en klass med elever i år fyra, en i år sju och en gymnasieklass med elever i år två. Åldersspridningen berodde på att ville få en bild av de olika behov som finns i olika åldrar. I samband med att de planerade upplägget hade Mania Teimouri och Lisa Åhlström ett samtal med Gerd Cruse Sondén, trygghetsvandringarnas uppfinnare. Tillsammans kom vi fram till att en del saker borde göras på ett annat sätt än när man trygghetsvandrar med vuxna. Barn behöver till exempel förbereda sig på ett annat sätt innan de träffar vuxna tjänstemän som också ska gå med. Om de unga får möjlighet att arbeta mer fördjupat med frågor som rör deras närmiljö får de också mer kunskap om arkitekturen och om hur planeringsprocessen går till. På sikt ökar det deras möjlighet att kunna vara med och påverka även i framtiden. Fördjupade sig Innan elevernas möte med beslutsfattarna, berättar hon, ordnades en träff som gick ut på att studera kartor över de platser som de unga sedan skulle besöka. Sedan gick vi tillsammans dit för att kolla platserna i verkligheten. Under det andra mötet fick barnen/ungdomarna fördjupa sig i platserna. De fick tillfälle att fundera över platserna ur andra perspektiv, till exempel hur det är där på vintern, under andra tider på dygnet, om det är mörkt och ensligt och så vidare. I samband med det fick de också jobba med att ta bilder, skriva, göra planscher eller rita kartor.
Det är vuxnas ansvar att barn och ungdomar blir delaktiga, slår Mania Teimouri fast. På den tredje träffen var det dags att gå tillsammans med tjänstemännen/beslutsfattarna. Då hade eleverna utifrån sina tidigare möten förberett framförandet av sina synpunkter och eventuella frågor, berättar Mania Teimouri. Efter vandringen hade vi en uppsamling. På flera skolor hade eleverna gjort en utställning av sitt material med bilder och texter och då fanns tillfälle att diskutera mera. Sväljer argumenten Den så viktiga återkopplingen med svar på vad som kan åtgärdas, vad som inte kan det och i så fall varför den återkopplingen kan dröja, konstaterar Mania Teimouri. Att det kan ta rätt lång tid är något som barn och ungdomar kan ha svårt att acceptera. Och allt som man vill få igenom blir ju inte verklighet. Det är viktigt att unga får förklaringar på varför så inte blir fallet. En viktig skillnad mellan barns och vuxnas reaktioner är också att barn oftare sväljer argumenten, säger Mania. Det beror förmodligen på att de inte kräver lika mycket som vuxna, vilket i sin tur är ett tecken på att de inte har lika mycket makt och inflytande. De tänker ungefär att OK, det är inte något att göra åt, eftersom de är vana att inte vara delaktiga på samma sätt som vuxna. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att det är vuxnas ansvar att barn och ungdomar blir delaktiga.
Trots svårigheter i strävan mot ungas delaktighet tycker Mania Teimouri att alltfler anser och inser att det verkligen behövs. Ja, det finns en insikt om detta och en vilja att lära sig mer om hur man gör. Det märks på att alltfler vänder sig till oss arkitekturkonsulenter och arkitekturpedagoger för att be om hjälp. Man kan absolut tala om en positiv attitydförändring. Men frågan är så svår att vi hela tiden måste bevaka den. Att det går åt rätt håll beror på flera saker, enligt Mania Teimouri. Göteborg och många andra storstäder vill vara attraktiva, och i det ingår att locka till sig barnfamiljer. Fler och fler blir medvetna om att man inte kan lyckas med det om man går förbi frågorna om ungas delaktighet. Dessutom tror jag att de allt större kunskaperna är ett tecken på en sak till: att vi som arbetar med frågorna blir alltmer synliga och att folk tycker att vi är bra. Mycket har alltså blivit bättre, tycker Mania Teimouri. Men än återstår en hel del att göra, inte minst för att vackra ord ska bli verklighet, tillägger hon. Ta till exempel läroplanen för skola och förskola. Där finns mycket viktigt skrivet om att barn ska vara delaktiga. När det kommer till kritan är lärarna dock så pressade att de inte hinner med detta i skolvardagen. Att integrera demokrati och delaktighet i ämnena kommenteras därför ofta med ord som: Det är en god idé, men vi hinner helt enkelt inte. Lärarna ser inga utrymmen att få med det i undervisningen, och dessutom upplever de att de inte vet hur de ska bedöma elevernas insatser. I handboken som snart ges ut finns verktyg som kan ge stöd, säger Mania Teimouri. Där berättar vi till exempel hur man kan göra för att integrera trygghetsvandringar på ett bra sätt i de olika ämnena i undervisningen. Ska inte avveckla sig själva Ett av syftena med projektet i Uddevalla var ju att Mania Teimouri och hennes kollega skulle lära sig hur trygghetsvandringar som metod kan användas med barn och unga. Vad lärde de sig då? Hon svarar: En viktig sak att fundera på är att på ett tidigt stadium utse spindeln i nätet, alltså den som håller kontakten med alla som ska vara med i vandringen, samla in svar, synpunkter och förslag. Om vandringen görs i skolans område kanske det ska vara en lärare eller rektorn, om det är ett större område kan det vara någon tjänsteman. För oss fungerade det jättebra att ha demokratiutvecklaren som kontaktperson. Det är också bra om en arkitekturpedagog är engagerad i trygghetsvandringen, fortsätter hon. Visst är det jättebra om lärarna skaffar sig kunskaper till exempel med hjälp av handboken. Men vi som jobbar med frågorna har kunskaper som ger ett mervärde hur man läser och tolkar kartor, varför stadsrummet ser ut som det gör och så vidare. Tanken med handboken är definitivt inte att vi ska avveckla oss själva.
Fakta/Arkitekturkonsulent * Ska verka för att främja arkitektur som gränsöverskridande tema i skolan bland lärare och annan skolpersonal. * Jobbar i nätverksform tillsammans med arkitekter, landskapsarkitekter, designers med flera. * Når barn och unga via kultursamordnare i 49 kommuner i Västra Götalandsregionen. * Erbjuder kulturpedagogiska projekt som går ut på att inspirera skolan och förskolan att arbeta med arkitektur, form och design. (www.kulturkatalogen.se) * Lärare och andra med intresse att arbeta med barns och ungas delaktighet i planeringen och formandet av den byggda miljön kan beställa projekt av arkitekturkonsulenter. Vandringarnas uppfinnare gav oss bakgrunden Trygghetsvandringar är sedan länge ett vedertaget begrepp och en framgångsrik metod som dessutom har gått på export. Vad var det som ledde fram till att metoden växte fram? Vandringarnas uppfinnare, arkitekten Gerd Cruse Sondén, inledde Mellanrum 24 med att ge oss en bakgrund. För tio år sedan togs beslutet om det brottsförebyggande rådet Tryggare och Mänskligare Göteborg (TMG). Gerd Cruse Sondén, som under flera år redan hade arbetat med trygghetsfrågor den enda arkitekten i Göteborg som hade gjort det så länge, dessutom fick erbjudandet om anställning. Jag minns att jag var tveksam till en början men att jag snart tyckte det var kul. Jag satte genast igång med att få till en ordentlig metod för trygghetsvandringar tillsammans med Eva Holm, som var samhällsplanerare vid stadsbyggnadskontoret, och Karin Alsén, tjänsteman i Tynnereds stadsdelsförvaltning. Upptäcktsfärd Embryot till en sådan metod hade tagit form flera år tidigare, sa Gerd Cruse Sondén och pekade i det sammanhanget på vandringar som hon hade gjort med boende i Bergsjön i slutet av 90 talet. Där tog jag mer medvetet med mig folk ut på vandringar ur ett trygghetsperspektiv. Det kändes som att vara på upptäcktsfärd att tillsammans med boende försöka förstå miljöerna och hitta svar på vem som hade ansvar för skötseln och varför det såg ut som det gjorde. Men trygghetsfrågorna hade blivit centrala för Gerd Cruse Sondén i ett ännu tidigare skede än så, berättade hon. Det var i mitten av 90 talet som de frågorna kom till mig på olika sätt. Dels deltog jag i två tvärvetenskapliga forskningsprojekt Det lilla grannskapet och Lokala torg. Dels arbetade
jag i tre stora utredningar för Förvaltnings AB Framtiden om utvecklingen av Gårdsten, Hjällbo och Bergsjön. I samtliga dessa projekt använde hon djupintervjuer som metod. Under seminariet lyfte hon fram en av dessa intervjuer. Det var en kvinna från Mellanöstern som berättade att hon ville gå på keramikkurs i centrala Göteborg, men det blev ingen kurs för hon vågade inte gå från busshållplatsen hem till sin bostad på kvällen. Hon tog med mig på en promenad och visade gångvägen. Det var som att gå i ingenmansland igenvuxet, mörkt och ensligt. En viktig händelse för trygghetsarbetet var när Justitiedepartementet 1996 gav ut skriften Allas vårt ansvar, berättade hon också. I skriften stod att man ville se brottsförebyggande råd i alla kommuner och att alla aktörer skulle bidra i trygghetsarbetet. Bergsjön blev den första stadsdelen i Göteborg som startade ett brottsförebyggande råd. Jag fick i uppdrag att göra trygghetsinventeringar i olika delområden. Det gjorde jag genom att ta med mig folk ut på vandringar. Fem år senare fanns alltså trygghetsvandringar som genomarbetad metod. Hon konstaterade under seminariet att det var starten på något som blev en succé. Utan att vi kunnat ana det så började det vandras i hela Sverige och även utomlands. Fundersam Hon berättade också att trygghetsfrågorna har varit föremål för forskning från olika perspektiv och tog rapporten I trygghetens namn (sociologiprofessor Ingrid Sahlin med flera) som exempel. Forskarna i rapporten anser att trygghetsfrågorna kom att ersätta ett bredare socialt arbete. Det nya sättet att tänka innebar stora satsningar på fysiska strukturer och att identifiera grupper som störande för att få iväg dem, enligt forskarna. Jag håller nog bara delvis med, men jag är ändå fundersam till vad jag har betytt i sammanhanget. Gerd Cruse Sondén kom också in på begreppet social hållbarhet och konstaterade att hon har ägnat sig åt det ända sedan 1970 talet utan ha haft vett på att kalla det så, som hon självironiskt formulerade det. Hon lyfte fram sin chef Borghild Håkansson och sina kolleger Mia Andersson Ek och Mania Teimouri och markerade på det sättet att arbetet med trygghetsfrågorna är ett lagarbete. Borghild och Tryggare och Mänskligare Göteborg identifierade tidigt sitt arbete med trygghetsfrågor som ett arbete för socialt hållbar stadsutveckling. Och så sa hon att hon själv numera är trygghetsvandringarnas mormor. Och sina barnbarna skall man bara älska och lyssna på men inte försöka styra på något sätt även om man tycker att dom ibland skenar iväg.
Möjligheter och risker med trygghetsvandringar Trygghetsvandringar erbjuder stora möjligheter. Men man måste också vara medveten om metodens fallgropar och risker. Det konstaterade kulturgeografen Mia Andersson Ek under sin föreläsning. Mia Andersson Ek är anställd av Tryggare och Mänskligare Göteborg för att jobba med utveckling av trygghetsvandringar. Hon berättade hur det gick till när hon fick jobbet. Det var under slutfasen av min utbildning på institutionen för kulturgeografi. Jag ville skriva något om jämställdhet, demokrati och maktrelationer i det offentliga rummet, sa hon. I sitt sökande efter myndigheter som arbetar med dessa frågor fick hon kontakt med Gerd Cruse Sondén på Tryggare och Mänskligare Göteborg. Gerds och mina önskemål sammanföll. Hon frågade mig om jag ville skriva min uppsats om trygghetsvandringar ur just de perspektiv som intresserade mig. Uppsatsen som så småningom blev klar baseras på intervjuer som Mia Andersson Ek gjort med tjänstemän som arrangerar trygghetsvandringar i stadsdelarna. Under intervjuerna fick jag klart för mig att trygghetsvandringar öppnar stora möjligheter, men att det faktiskt också finns risker med dem. En sådan risk är att det bara blir representanter för vissa grupper, till exempel pensionärer i medelklassen, som anmäler intresse att gå med. Kan förstärka otryggheten En annan, fortsatte hon, är att den person som leder vandringen inte lyckas få med sig alla deltagarna i samtalet, och att viktiga synpunkter därför inte tas om hand. En tredje risk är att det samtal som förs i samband med vandringen förstärker otryggheten istället för att öka tryggheten. Problematiserandet och pratet om otrygghet kan i de fallen leda till att historierna om det otrygga i närmiljön får ett starkare fäste. En icke önskvärd konsensus kan också uppstå, fortsatte hon. Det är mycket bättre att olika åsikter om trygghet, otrygghet och miljöer i närområdet uppmärksammas än att alla är överens om allt. Men trygghetsvandringar erbjuder som sagt också en mängd möjligheter, fortsatte hon och lyfte fram samtalet mellan medborgare och makthavare och grannar sinsemellan. En positiv sak med att gå omkring i en miljö är att saker och ting blir väldigt konkreta. Man kan peka, berätta och förklara. Jämför med ett samtal om samma sak runt ett bord i en lokal där de i många fall tysta kunskaperna stängs ute. Det är intressant att notera att maktbalansen ofta blir rubbad i positiv mening när boende går trygghetsvandringar tillsammans med makthavare, berättade hon också. De boende vistas ju då i miljöer där de har mer kunskap om saker och ting än
tjänstemännen eller politikerna. Det får ofta som följd att det blir en maktutjämning. Man ska inte heller glömma den betydelse som trygghetsvandringar har för tjänstemännen, fortsatte Mia Andersson Ek. Vandringarna ger dem möjligheten att förmedla kunskap och information om olika beslut och processer. Medborgarna å sin sida får chansen att förklara saker och ting från sina perspektiv. Mia Andersson Ek berättade också att Tryggare och Mänskligare Göteborg har tagit fram en delvis ny metod om trygghetsvandringar. Metoden finns i en manual för övrigt den första nationella manualen inom detta ämnesområde som släpptes i oktober 2010 och som TMG gav ut i samarbete med Boverket och Brottsförebyggande rådet (Brå). Arbetet finansierades av Boverkets medel för trygghet och jämställdhet i offentlig miljö. Manualen finns också på engelska. Övergav tänkt infallsvinkel Tanken var från början att Mia Andersson Ek skulle ha föreläst på temat trygghetsvandringar ur ett jämställdhetsperspektiv. När det väl kom till kritan övergav hon den infallsvinkeln. Hon förklarade orsaken: Det är svårt att utforma en metod för jämställdhetsarbete. I grunden handlar ju ett sådant arbete om att förmedla förståelse för kvinnors och mäns skilda förutsättningar och erfarenheter. Det är något som behöver finnas hos personen som leder, och det går därför inte att utarbeta en metod som har den förståelsen inbyggd. För att skapa en sådan förståelse hos den som anordnar vandringen har vi försökt ge ett visst kunskapsunderlag i den nya manualen. Rätt använda fungerar trygghetsvandringar som ett verktyg i demokratins tjänst, inklusive jämställdhetens, fortsatte hon. Det handlar om att bidra till att ge alla tillgång till det offentliga rummet. Om att vi alla ges möjligheter att möta personer som är som oss själva och sådana som inte är det. Och om att vi möts i sammanhang där vi kan komma överens men där också konflikter kan uppstå. Det är det som är demokrati att möta likhet och olikhet, att ha konflikter och dialog. Det är då vi skapar samhället! Text och foto: Johan Bergsten