Öronmärkning eller integrering - hur skall genusforskningen finansieras Med tanke på min självpresentation under förmiddagen utgår ni förmodligen från att jag nu skall tala om integreringens fördelar. Och det kommer jag att göra, men inte som en motsats till öronmärkning. Jag menar att genusperspektivet bör integreras och bli en självklar del av disciplinforskningen liksom att den självständiga genusvetenskapliga utbildningen och forskningen, som Britta och Nina just talat om, bör integreras i vetenskapssamhället. Men, och det är viktigt, för att det skall vara möjligt behövs öronmärkta pengar under en lång period. Även om det i mitt eget fall visade sig att det integrerade arbetet var det absolut mest effektiva sättet att få en acceptans för genusperspektivet och få genusforskningen att blomstra så hade detta arbete inte, och det är viktigt, varit möjlig utan en specialsatsning och en tydlig öronmärkning. Hade inte pengarna varit öronmärkta och utbetalningen kopplad till speciella tjänster hade de, jag har mött trycket flera gånger inte bara i samband med indragningen av en av institutionens professurer, utan också när det gällt forskarassistenttjänsten i samband med en uppsägning och professurens kringresurser, ganska snart sugits upp av fakultetens reguljära verksamhet. Vikten av öronmärkta pengar har gång på gång blivit tydliga för mig. Inte bara i arbetet på institutionen och fakulteten utan också i mitt arbete på Vetenskapsrådet. Jag menar alltså att man inte alls bör välja mellan integrering eller öronmärkning så som den rubrik jag fått mig tilldelad antyder utan att man måste öronmärka för att integrera, och man måste öronmärka inte bara initialt utan under en lång period, för att en integrering skall vara möjlig. 1
Jag skulle kunna ge många exempel på det. Birgitta Jordanssons utredning om hur tillsättningen av de sex genusprofessorerna är fullt tillräcklig. Läs den. Den är oerhört spännande, det är som att läsa en thriller. Jakten på genusguldet skulle den ha hetat. Underrubrik: en fallstudie i maktstrukturer. När regeringen bestämde sig för att finansierar sex genusprofessurer med kringresurser bröt det omedelbart ut en kamp om dessa resurser. Plötsligt ansåg sig alla ha en vital genusforskning, även de fält, discipliner och institutioner som tidigare förnekat denna forsknings vikt eller till och med bekämpat det. När pengarna väl var i hamn började omformuleringsprocesserna. De handlade genomgående om att överföra pengarna till redan existerande verksamheter, att inlemma dem i traditionen så att säga. Den enda professuren som tillsattes utan komplikationer var signifikant nog den som tillfallit högskolan i Ronneby-Karlskrona. Det vill säga en ung högskola utan etablerade traditioner och gamla fasta hierarkier. Man ville ha det man fick, en professor med genuskompetens. På alla de övriga lärosätena var tillsättningen komplicerad och en minsta gemensamma nämnare var just att den redan förhärskande strukturen sökte suga upp de nya pengarna. Jordanssons utredning visar tydligt att öronmärkta pengar eller tjänster helt enkelt är nödvändiga om pengarna till genusforskningen skall hamna där de var avsedda att hamna och att inte ens det är tillräckligt många gånger. Alla av oss kan berätta många och långa och upprörande historier om hur vi kämpat för att få behålla de resurser regeringen avsatt när vi väl tillsats och jag är djupt olycklig över att departementet beslutat att inte längre koppla utbetalningen av medel till faktiska tjänster och en faktisk verksamhet utan bara öronmärka dem och skicka iväg dem. 2
Politikerna har inte, menar jag, på långt när insett styrkan i den akademiska världens förändringsobenägenhet. För två veckor sedan var jag på en konferens om forskningens frihet och ofrihet på Jonsereds herrgård utanför Göteborg. Många intressanta och viktiga personer var samlade och det talades mycket om faran av statliga direktiv och vikten av den akademiska friheten. När studentkårens ordförande slutligen yttrade sig gick hon rakt på tvärs. Den vanlige studenten hade, menade hon, ingen större tilltro till universitetens vilja att uppfylla studenternas behov av att få utbilda sig och forska. De såg snarare staten som sin bästa vän och allierade i denna kamp. Om det är riktigt vet jag inte. Men vad gäller genusforskning är det slående. Frågan om statlig styrning är kontroversiell och det finns ett starkt motstånd både inom och utom vetenskapssamhället. I Sverige finansierar staten större delen av grundforskning via universiteten, Vetenskapsrådet, Vinnova, FAS och liknande institutioner. Det skiljer Sverige från de flesta andra länder. De flesta inom det svenska vetenskapssamhället menar emellertid, att utöver den grundläggande styrning regeringen gör genom att tillföra de olika områdena, medicin, natur och teknik, humaniora och samhällsvetenskap olika stora resurser inte ska ha någon åsikt om hur de används utan överlämna det åt forskarna själva. En sådan hållning uttrycker en imponerande tilltro till vetenskapssamhället när det gäller dess förmåga och vilja att ge utrymme för och stimulera den mest intressanta, viktiga och vitala forskningen. Inom Vetenskapsrådet talas det också mycket om bottom up-principen. Det ska vara forskarsamhället som styr forskningen. Frågorna skall komma nerifrån och inte uppifrån. Den forskning som stöds av Vetenskapsrådet, det vill säga grundforskningen, skall inte vara 3
beordrad utan ha genereras av forskarsamhället. Det är också en grundläggande definition på grundforskning att den är nyfikenhetsstyrd och inte beställ eller kortsiktigt instrumentell. Man har frågor, man söker kunskap, t ex om lukternas gåta som årets nobelpristagare i medicin. Det har visat sig att de mest betydelsefulla och för samhället vinstgivande forskningsgenombrotten skett på detta sätt - och det är mycket viktigt att värna om denna typ av forskning. Den kritik som riktats mot genusforskningen har oftast skett utifrån dessa principer. Det visar emellertid bara den okunnighet som råder om genusforskningen hos dess kritiker. Genusforskningen växte fram under slutet av 70-talet ur ett djupt känt behov hos unga kvinnliga forskar att få veta mer om kvinnors historiska och samhälleliga villkor. Forskningen var vetenskapskritisk och innovativ, fokuserade på tidigare outforskat material, ställde nya frågor och tillförde ett nytt perspektiv som kom att sätta tidigare forskning i ny dager och generera ny. Området utvecklades snabbt. Teoribildningen vidgades från att ha fokuserat på det ena könet, kvinnan, till att undersöka könets betydelse för alla mänskors vara och vårt tänkande om det mänskliga över huvud taget. Genusperspektivet som initierats inom humaniora och samhällsvetenskap spred sig till andra vetenskaper, frigjorde sig och bildade en egen vetenskaplig inriktning, genusvetenskap, som etablerade institutioner och forskarskolor. En solskens historia, inte sant? Eller skulle kunna ha varit. Om något forskningsfält illustrerar en bottom up process så är det genusforskningen. Bara det att den haft, har, svårt att komma riktigt up inom det förhärskande systemet. Inte på grund av bristande vitalitet, utan för att det funnits och finns alltför många gatekeepers inom det akademiska systemet. För många traditioner, för många positioner att bevara. Och det är här statens stöd kommer in. 4
Man kan se det som en politisk fråga, genusforskningen bidrar med kunskap som är av nytta för att kunna bedriva det jämställdhetsarbete som den dominerande delen av politikerna anser viktigt. Man kan se det som det som en forsknings fråga. Man vill tillvarata energin inom ett forskningsfält som visat sig vitalt och som bidrar till vår kunskap om människors villkor på ett nytt sätt. När det gäller stödet till genusforskningen är det emellertid viktigt att komma ihåg att det är ett stöd till den bottom up princip som vetenskapssamhället i princip men inte alltid i praktiken stödjer. Vetenskapssamhället är nämligen också som ordet säger ett eget samhälle med sina egna traditioner och maktstrukturer. Det innebär naturligt nog alltid ett visst motstånd mot förnyelse och förändringar som inte ligger omedelbart i resans riktning. Under den period jag arbetat inom Vetenskapsrådet har regeringen avsatt 20 miljoner till Konstnärlig forskning och utveckling, 120 miljoner till utbildningsvetenskaplig forskning. Inte för att det fanns stora grupper av aktiva, engagerade och skickliga forskare inom dessa fält. Men för att man önskade sådana. Man ansåg helt enkelt att samhället behöver denna typ av forskning. Inget har höjt sin röst däremot. Jag är heller inte kritisk till detta, men det upphör aldrig att förvåna mig varför de avsevärt mindre summor som avsatts för att befrämja genusforskningen - ett antal specialtjänster, en forskarskola och 10 miljoner öronmärkta forskningsmedel om året åt Vetenskapsrådet att fördela, väcker så starka känslor. Efter att under ett antal år gång på gång sett dem komma till uttryck har jag emellertid blivit övertygad om att det är långt mer än 10 miljoner som står på spel. 5
Som jag nämnt blev jag året efter min tillsättning invald som företrädare för de estetiska vetenskaperna i Ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap, alltså som disciplinforskare inte som genusforskare. Samtidigt blev jag invald i Vetenskapsrådets nyinrättade genuskommitté eftersom jag har anlagt ett genusperspektiv i större delen av min forskning. Det innebar en dubbelposition som snabbt kom att skaka om min vid den tiden starka övertygelse att genusperspektiv och genusforskning var både etablerat och accepterat inom vetenskapssamhället och att tiden snart skulle vara förbi då den behövde särskilt stöd. I regeringens regleringsbrev står att minst 10 miljoner av Vetenskapsrådets pengar skall avsättas för att stödja genusforskningen. Under de gamla ämnesrådens tid, innan Vetenskapsrådet skapades 2001 hade FRN, forskningsrådsnämnden, haft som uppgift att utlysa medlen och bereda ansökningarna. I den nya organisationen skulle en genuskommitté överta uppgiften. Den var direkt underställd Vetenskapsrådets styrelse. Och hade alltså på ett sätt en liknande ställning som ämnesråden i den nya hierarkin, det vill säga att utlysa och förbereda forskningsansökningar, som sedan beslutades i Vetenskapsrådets styrelse. Det låter enkelt och oproblematiskt. Men det har det inte varit. Under de år jag suttit i Genuskommittén har den utsatts för ständiga attacker från forskarna i Ämnesråden, vilket också skapat komplikationer i kommitténs samarbete med styrelsen. De har genomgående handlat om det vetenskapliga definitionsföreträdet. Om vem som har kompetensen att bestämma vad som är bra genusforskning. Är det disciplinforskare eller genusforskare? Det har också handlat om brist och excellens. På vilket sätt skall de pengar som avsatts till genusforskning användas? Skall de användas till implementering och som stimulans och läggas där det inte finns någon genusforskning eller skall de satsas på den högkvalitativa excellenta genusforskningen inom vilket fält den än finns? 6
Mina svar var och är mycket enkla: naturligtvis är det genusforskare som bäst bedömer genusforskningens kvalitet, naturligtvis ska de precis som inom andra områden - satsas på den mest kvalificerade forskningen. Så enkelt har det emellertid inte visat sig vara. Först kompetensen. De personer som suttit och sitter i genuskommittén har genomgående disputerat inom någons existerande akademisk disciplin. De är välmeriterade forskare, de flesta docenter eller professorer. Förutom sin disciplinkompetens har de belagd kompetens som forskare inom genusfältet. Minst sagt dubbla galoscher alltså. Men under de år jag suttit där har kommitténs kompetens att bedöma såväl disciplinforskning som genusforskning gång på gång blivit ifrågasatt. Såväl internt som offentligt. I viss mån har det berott på oklarheter i beredningsprocessen. I den i och för sig berömvärda ambitionen att få bort den nedvärderande syn som många disciplinforskare har på forskning med genusperspektiv införde styrelsen ett samberedningsförfarande. Ansökningar om medel för genusforskning skulle bedömas såväl av disciplinforskare inom ämnesråden som av forskarna i genuskommittén. Effekten blev inte den avsedda, tvärtom. Första året genuskommittén arbetade utlystes pengarna till medicinsk genusforskning. Motivet var bristen på genusforskning inom fältet. Vi nästan drunknade i ansökningar, ett par hundra tror jag att det var. Ytterligt få var vad man kunde kalla genusforskning. Jag vet inte om det var okunskap eller fräckhet som fått forskare att ansöka om genusforskningspengar bara för att de hade kvinnliga råttor med i sina experiment. Efter en lång sorteringsprocess 7
hade vi bara ett fåtal ansökningar att ta ställning till och som rangordnades. För att säkra den disciplinära kompetensen inom fältet hade två av de mest framstående medicinarna inom genusfältet adjungerats till beredningsprocessen. Medicinska ämnesrådet hade under tiden också berett och rangordnat ansökningarna. Våra rangordningslistor överensstämde inte alls. Och när genuskommittén lämnade över sin rangordning till styrelsen blev den starkt ifrågasatts. Rangordningen var naturligtvis motiverad, men vi avkrävdes ytterligare motiveringar och framför allt en definition av medicinsk genusforskning. Denna avlevererades, accepterades inte, skickade på remiss till forskare i andra länder, som bekräftade både våra definitioner och bedömningar. Då ifrågasattes att de till beredningsarbetet knutna forskarna, som är de främsta i landet, erhållit pengar, trots att vi i processen noggrant iakttagit alla regler om jäv. Nya bedömningar osv osv. I slutändan fanns inget att invända mot genuskommitténs förslag och det bifölls. Men processen var uppslitande. Och ingen engångsföreteelse Jag fick också möjligheten att se den från andra hållet i Ämnesrådet för Humaniora och samhällsvetenskap. Den, med ett modest uttryck, indignation och uttrycken för denna som kom till uttryck följande år när utlysningen gällde genusvetenskaplig teoribildning och ämnesrådets representanter insåg att genuskommitténs bedömning av de ansökningarna var överordnad deras var för mig chockerande. Flera av ledamöterna gick sedan till pressen med sin indignation. Även i detta falla biföll styrelsen genuskommitténs förslag. Dessa exempel för att tydliggöra att det fortfarande försiggår en kamp om genusforskningen inom vetenskapssamhället, som inte bara eller kanske ens i första hand - handlar om pengar utan också om makt över definitionerna av vetenskaplighet, vetenskaplig kompetens och vetenskaplig kvalitet. 8
Vetenskasrådets uppgift är något förenklat att transferera de pengar staten avsätter till grundforskning till de vetenskapligt sett bästa projekten, till den bästa forskningen. God forskningen inbegriper ett genusperspektiv och det finns i Sverige, till skillnad från många andra länder, mycket excellent genusforskning. Genusforskningen förhållande till det allmer brukade excellensbegreppet är emellertid inte oproblematiskt och jag ska sluta med att säga några ord om detta med brist och excellens. Allt eftersom genusforskningen utvecklats, inom vissa fält mycket starkt och inom andra svagt eller inte alls, har det blivit en alltmer brännande fråga. När det gäller genusforskningen infinner sig ofta ett annat bäst än det som har med vetenskaplig kvalitet att göra, nämligen en önskan om att medlen ska riktas mot de områden som bäst behöver dem. Och det anses ofta vara de just de fält som är som mest negativa till detta perspektiv. Mycket pengar har under de senaste åren riktats till sådana områden, medicin och rättsvetenskap för att nämna några. Risken med detta är att de som utvecklat genusforskning av hög kvalitet inte har någonstans att söka pengar eftersom de som finns satsas inom de områden där det inte finns någon forskning. Det är viktigt, menar jag, att man vid öronmärkning skiljer på dessa två saker, brist och excellens, vid öronmärkning. Det är viktigt att vi som inom andra områden satsar på excellens inte på brist. Dels för att den högkvalitativa genusforskning som vuxit fram annars hotar att försvinna. Dels för att den tiden är faktiskt förbi då det rådde okunskap och de områden som inte har någon genusforskning bör heller inte erhålla medel för denna typ av forskning. Om genusforskningen integreras i vetenskapssamhället som ett erkänt område med särskilt kompetens i de existerande beredningsgrupperna, men också med särskilda beredningsgrupper inom ämnesråden, kommer detta problemet att lösa sig av sig självt. För att detta ska ske är det emellertid av vikt att man inte nu släpper de satsningar som gjorts utan 9
tvärtom säkerställer det som redan åstadkommits med för ytterligare satsningar för en period och det med tydlig öronmärkning. 10