Gruppverksamhet för flyktingbarn

FoU-Södertörns Skriftserie nr 86/10 Gruppverksamhet för flyktingbarn - utvärdering av Barn i väntan/barn i start Karin Bergström

Förord I december 2009 fanns 117 barn registrerade som asylsökande i Botkyrka kommun. Vår kunskap om denna grupp barn är begränsad, men det finns mycket som talar för att de lever under osäkra förhållanden och att det bland dessa barn finns dem som har svåra erfarenheter som de behöver hjälp att bearbeta. Ett rimligt antagande är att en sådan hjälp kan vara till nytta även efter ett beviljat uppehållstillstånd. Sedan hösten 2007 har Botkyrka församling, med finansiellt stöd av Botkyrka kommun, bedrivit projektet Barn i väntan/barn i start. Verksamheten riktar sig till barn i familjer som sökt asyl eller som nyligen beviljats asyl i Sverige. Målsättningen är att stärka barnens självkänsla och att ge dem ett ökat utrymme att få utlopp för sin kreativitet. En av de ledare som kommer till tals i Karin Bergströms utvärderingsrapport beskriver syftet med verksamheten på följande sätt: Jag ser det ju som en hjälp för barn att komma åt sig själva, sina känslor, sitt mående. Att lära sig att inte ta på sig skuld. Att få uttrycka hur de mår. Oavsett om de får stanna eller inte så är min tro att de får med sig redskap. Det är i alla fall en önskan att de ska få med sig redskap som kan vara bra att ha när som helst i livet och var de än kommer någonstans. Det är en ambitiös målsättning. Bara det utgör ett viktigt skäl att följa upp projektet Barn i väntan/barn i start för att vi ska ha en möjlighet att lära av de erfarenheter som gjorts i arbetet, och för att vi ska kunna utveckla bättre sätt att möta dessa barns behov. Men i sin utvärdering pekar Karin Bergström också på att det är viktigt att lösa frågan om hur rekryteringen till denna typ av verksamheter ska organiseras. Det är viktigt understryker hon, inte minst som frågan om rekrytering hänger nära samman med de metoder och arbetssätt man söker tillämpa. I sitt avslutande avsnitt ställer hon ett antal frågor som hon menar det är viktigt att ta ställning till då man diskuterar verksamheter för asylsökande barn. Det är stora och övergripande frågor men antagligen ofrånkomliga om man vill leva upp till de högt ställda målsättningar ledaren ovan gav uttryck för. Det är vår förhoppning att Karin Bergströms utvärdering kan utgöra ett bidrag till denna diskussion. Tullinge i juni 2010 Martin Börjeson Chef FoU-Södertörn 2

1. INLEDNING... 4 Rapportens upplägg... 5 Begrepp och förkortningar... 5 2. HUR DET HELA BÖRJADE... 6 BiV/BiS metod... 6 BiV/BiS- programmets struktur... 7 3. UTVÄRDERINGEN... 9 Huvudfrågor... 9 Utvärderingens metod... 9 4. PROJEKTET I BOTKYRKA... 10 Församlingen som huvudman... 10 Verksamhet... 10 Att komma i kontakt... 11 Vilka har kommit?... 11 5. RESULTAT GRUPPVERKSAMHETERNA... 13 Barngruppen, att leka och prata... 13 Sånt som gör det svårt... 14 Att hinna med och få komma tillbaka... 15 Har barnen utvecklats?... 16 Ensamkommande ungdomar, om flykt och vänskap... 16 Föräldragruppen, om barn och brev... 17 6. RESULTAT LEDARNA... 19 Att planera lekar och samtal... 19 Sånt som gjort det svårt... 21 Att vara gruppledare... 22 Tolkarnas betydelse... 23 Att sprida information... 24 7. ANALYS... 26 Metod och praktik... 26 Att balansera mellan lek och samtal... 26 Gruppstorlek... 27 Deltagarnas behov... 28 Verksamhetens utveckling... 28 Handledning... 28 Att hitta varandra... 29 8. FORTSÄTTNING... 31 9. REFERENSLISTA... 32 3

1. INLEDNING Du är värdefull. Du har visat respekt och ärlighet, säger kvinnan och sträcker fram ett diplom i guldram till den åttaåriga flickan. Flickan är på avslutningsfest för en gruppverksamhet för flyktingbarn som hon har deltagit i tillsammans med sina två bröder under fjorton måndagar. Kvinnan som delar ut diplomet har tillsammans med sin kollega och en tolk varit ledare för träffarna. På diplomet står att flickan har genomgått det pedagogiska programmet Barn I Start. Flickan håller upp diplomet för oss som sitter vid långbordet framför henne och vi applåderar, hennes mamma fotograferar. Sedan blir det hennes brors tur att få diplom och flickan sätter sig. Flickan och hennes två äldre bröder är tre av 65 barn som sedan hösten 2007 har varit med i Botkyrka församlings verksamhet Barn i väntan, Barn i start, BiV/BiS. Projektet drivs av Svenska kyrkan och vänder sig till barn i familjer som sökt asyl eller som nyligen tilldelats asyl i Sverige. Syftet är att barnen ska få en stärkt självkänsla och möjlighet att få utlopp för sin kreativitet. Barn med erfarenheter av flykt är en grupp som behöver uppmärksammas i vårt samhälle. Det är inte nödvändigtvis så att barnen behöver terapeutiska insatser men de ska ha rätt att ses för sin person och sina egna upplevelser. En snabb överblick av aktuell statistik visar att det är angeläget att arbeta med frågor om flyktingbarn i Botkyrka. Den fjärde december 2009 fanns det 117 barn registrerade som asylsökande i Botkyrka kommun 1. I kommunen har en majoritet av invånarna invandrarbakgrund och en tredjedel är utrikes födda 2. Kommunen har särskilda skolklasser för barn som är nyanlända till Sverige men ingen egen stödverksamhet som riktar sig mot de asylsökande barn som flyttat till Botkyrka tillsammans med sina föräldrar. Verksamheten BiV/BiS arbetar efter ett pedagogiskt program som utvecklades 2004 av Svenska kyrkan och biståndsorganisationen Individuell Människohjälp i Malmö. Programmet har spridit sig över södra Sverige och finns enligt hemsidan vid sex platser 3. Det pedagogiska programmet bedrivs genom en stödgruppsverksamhet. Sedan sent 1980-tal har stödgruppsverksamheter för barn och ungdomar använts mer frekvent i Sverige som stöd åt barn i familjer med missbruk, våld och psykisk ohälsa. BiV/BiS verksamhet kan ses som en följd av debatten om asylsökande barns hälsa som varit aktuell i Sverige under 2000 talets första årtionde. Att BiV/BiS valt att arbeta med stödgruppsverksamhet kan även det ses som en följd av en tendens inom det svenska stödarbetet för barn och ungdomar där stödgrupper har uppmärksammats i allt större grad sedan 1990-talet 4. Projektet Barn i Väntan och Barn i Start i Botkyrka finansieras av Stockholms stift och Botkyrka kommun 5. På uppdrag av Botkyrka kommun har jag under tre månader utvärderat verksamheten och resultatet går att finna i denna rapport. Utvärderingen är avgränsad till BiV/BiS verksamheten i Botkyrka och jag kommer inte mer än översiktligt att gå in på modellen BiV/BiS och metoden att arbeta med stödgrupper. 1 Enligt migrationsverkets asyllistor 2 Enligt SCBs folkräkning 2008 är 51,4 % av Botkyrkas invånare av invandrarbakgrund och 35,8 % är utrikes födda. 3 Platserna är Malmö, Helsingborg, Göteborg, Linköping, Småländska höglandet och Botkyrka. www.manniskohjalp.se/sv/bivbis/ 4 Hagborg & Forinder (red.) 2008 5 Kommunstyrelsen i Botkyrka har under åren 2007-2009 beviljat verksamheten 824 000 kronor. Under 2010 bidrar Botkyrka kommun med 140 000 kronor för perioden 2010-01-01 till och med 2010-06-30. Dessa pengar beviljas från socialnämnden och kommer från statsbidrag vilka har betalats från Migrationsverket för förebyggande arbete åt flyktingbarn. 4

Rapportens upplägg Rapporten inleds med en allmän beskrivning av grunderna i BiV/BiS modell såsom den är utformad för samtliga verksamheter i Sverige. Sedan presenteras utvärderingens syfte och metod. Därefter kommer rapporten att handla om BiV/BiS verksamheten i Botkyrka, om deras organisation och om barnens, föräldrarnas och gruppledarnas upplevelser av verksamheten. Resultaten analyseras utifrån utvärderingens frågeställningar. Avslutningsvis för jag en diskussion. Begrepp och förkortningar I rapporten har jag valt att använda mig av följande begrepp: Flyktingbarn: Barn som har flytt från sitt hemland och antingen är asylsökande eller beviljade uppehållstillstånd. BiV: Barn i Väntan BiS: Barn i Start Modell: Övergripande mål, ramarna kring ett arbete Metod: Vad ramarna ska fyllas med, hur syftets ska uppnås Program: Hur ramarna ska fyllas, med vilket hantverk. Stödgrupp: En samling personer som har erfarenhet av liknande situation och leds av en utbildad ledare för att hantera sina erfarenheter. 5

2. HUR DET HELA BÖRJADE 2001 började kommuner och landsting att rapportera om asylsökande barn som for illa. Barnen hade utvecklat uppgivenhetssymptom, apati, och kom i media att kallas de apatiska flyktingbarnen. Barnen exponerades i tv och tidningar och många åsikter om hur och varför barnen insjuknat spreds över landet. Under den här perioden grundades 2004 BiV i Malmö genom ett samarbete mellan Individuell Människohjälp, IM, och Svenska kyrkan. Målet för verksamheten var att ge asylsökande barn en ökad självkänsla och kunskap om asylprocessen. Oron för de asylsökande barnen i Sverige ledde till att deras situation utreddes på regeringens uppdrag. Utredningen presenterades i slutrapporten SOU 2006:114. I rapporten gavs bland annat exempel på vad som ansågs vara ett fungerande sätt att arbeta med barn i asylprocessen och som ett positivt exempel på förebyggande arbete nämndes BiV i Malmö. Enligt utredningen kunde BiV i ett tidigt stadium förhindra att asylsökande barn utvecklade uppgivenhetssyndrom. BiV i Malmö hade vid tidpunkten för rapportens publicering en löpande kontakt och samverkan med olika myndigheter. I utredningen står att denna samverkan hade två syften, att rekrytera barn till projektet och att kunna stödja barnen på ett konstruktivt sätt 6. Att frivilligorganisationer aktivt engagerar sig i flyktingfrågor är inte ovanligt. I en nyligen publicerad antologi om flyktingars mottagande i Sverige går att läsa att frivilligorganisationerna har en viktig roll för att värna om de mänskliga rättigheterna i migrationsprocessen. Detta genom att de erbjuder stöd på frivillig och gratis basis, och även engagerar sig i debatten om asylsökandes rättigheter i Sverige 7. Då Migrationsverket i januari 2007 började bevilja de flesta asylansökningar från irakiska medborgare utvidgade BiV sin verksamhet och började även bedriva gruppverksamhet för barn som nyligen beviljats asyl, Barn i start, BiS. Sedan starten i Malmö har BIV/BIS verksamheter startats genom ett samarbete mellan IM och Svenska kyrkan i Helsingborg, Göteborg, Linköping och Småländska höglandet. I Linköping har Landstinget i Östergötland, Migrationsverket och Stadsmissionen varit samarbetspartners 8. När SoU 2006:114 hade publicerats hölls ett seminarium där representanter för Botkyrka församling närvarade. Detta blev startskottet till att Botkyrka församling valde att arbeta med BiV och BiS. BiV/BiS metod Arbetet med barngrupperna i BiV/BiS sker enligt ett vedertaget stödgruppsarbete. Metoden är utvecklad i Malmö och används av samtliga BiV/BiS- verksamheter i Sverige. Att arbeta med stödgrupper för barn och ungdomar är inte något som är unikt för BiV/BiS. Sedan slutet av1980-talet har arbetet med stödgruppsverksamheter för barn och ungdomar utvecklats allt mer i Sverige. Stödgrupperna har framförallt vänt sig till barn som upplevt våld i hemmet, vuxit upp med missbrukande föräldrar eller föräldrar med psykisk ohälsa. Ofta har verksamheten grundats av en eldsjäl med ett stort engagemang, för att sedan utvecklas till att bli en permanent verksamhet. I en kartläggning av gruppverksamheter som vänder sig till barn med föräldrar som missbrukar, 2003, framkommer att för denna grupp barn vid denna tidpunkt fanns minst 79 aktiva stödgrupper i Sverige. Två tredjedelar av grupperna drevs i 6 När det gäller regeringens utredning måste det nämnas att den har varit omdebatterad, men inte när det gäller de delar som berör ett förebyggande arbete. 7 Fryklund & Lundberg,2009. 8 www.manniskohjalp.se/sv/bivbis 6

kommunal regi av socialtjänst, resterande tredjedel drevs av BUP i samarbete med Svenska Kyrkan. Den verksamhet som till stor del lagt grunden för arbetsmodellerna i de svenska stödgrupperna är Ersta vändpunktens barngruppsverksamhet för barn till missbrukare vilken utvecklats ur den amerikanska modellen CAP, Children are people too 9. Grundtanken med CAP är att barnets position i familjen ska flyttas fram. Detta genom att barnet ska få möjlighet att berätta om sina upplevelser men även lyssna på andra barn i liknande situationer. CAP är en pedagogisk och strukturerad metod som syftar till att stärka det friska i barnet och göra verkligheten mer begriplig. Metoden innebär att barnen regelbundet träffas i en grupp där det finns en stark struktur. Varje träff sker enligt en speciell rytm, med tydlig början och slut. CAP-metoden är ingen terapi utan syftar till att ge barnen ett förhållningssätt. Genom ett manualbaserat program, med styrda aktiviteter under förutbestämd tid ska barnen stärkas i att få en mer begriplig, hanterbar och meningsfull tillvaro. Då programmet genomförs i grupp är planen att barnen genom delade erfarenheter ska få en ökad förståelse för sig själv och andra, få en rytm genom gemensamt regelskapande samt få kunskap om sina personliga rättigheter och gränser 10. Att arbeta med grupper möjliggör alltså för barnen att stärka varandra men gruppformen bidrar även med att förhindra gruppledaren från att gå in i enskilda terapeutiska relationer med barnen. BiV/BiS- programmets struktur Det pedagogiska programmet som används för barngrupperna i BiV/BiS har en liknande struktur som barngrupperna i CAP. Grupperna följer ett schema för start och avslut. Rytmen är grundläggande. För att bibehålla stabilitet hålls grupperna slutna, det vill säga att nya deltagare inte kan komma in i grupperna efter den första träffen. Barnen ska aktiveras med andra barn och prata om sina upplevelser. Målet är att barnen ska få en starkare självkänsla och förståelse för sin situation som flykting. BiV/BiS- grupperna träffas vid 14 träffar. Vid den första träffen hålls ett öppet hus där barnen och föräldrarna får besöka verksamheten för att sedan bestämma om de vill fortsätta. Vid varje träff pratar barnen och ledarna utifrån ett av nio olika teman vars ordningsföljd är bestämd på förhand. Vilka teman som används är bestämt i programmet. Det är viktigt att ledarna inte byter tema. Följande ordning gäller för de teman som träffarna utgår från: känslor försvar tiden före flykten integration familjen risker och val du är värdefull kommunikation framtiden Hur personalen motiverar temanas ordningsföljd presenteras i resultatdelen. Förutom dessa tematräffar har gruppen två aktivitetstillfällen då de gör något tillsammans med familjerna, som att åka på utflykt. Den fjortonde och avslutande träffen är en fest då barnen får diplom för att de har deltagit i verksamheten. 9 Forinder & Hagborg ur Forinder & Hagborg (red.), 2008 10 Eriksson-Sjöö, s. 1 och 2 7

Oavsett tema ska varje träff följa samma struktur. Varje träff är två timmar och inleds med den så kallade backspegeln, vilken innebär att barnen och ledarna berättar om veckan som gått, vad som varit bra och vad som varit mindre bra. Därefter presenterar gruppledaren dagens tema och gruppen pratar kring det. Sedan tar gruppen en kort rast och fikar. Efter fikat gör gruppen olika lekar och övningar på det aktuella temat. Träffen avslutas med att barnen får berätta om hur de känner sig. Upplägget med träffarna speglar grundidén att barnen ska bygga något positivt från sina känslor. De personer som är gruppledare har genomgått en sex dagar lång utbildning i BiV/BiS modellen. Under denna kurs lär sig ledarna grunderna i BiV/BiS och får även själva vara del av de övningar som barnen senare kommer att genomgå. Gruppledarna för inga anteckningar över vad barnen har pratat om. De berättar inte heller för barnens föräldrar om vad barnen har sagt. Parallellt med barngruppen träffas barnens föräldrar i en egen grupp och diskuterar samma tema som barnen. Syftet med föräldragruppen är att lyfta fram barnen i diskussioner kring flykt och integration. Vid gruppträffarna ska föräldrarna alltså diskutera samma tema som barnen har, men med barnen i fokus. 8

3. UTVÄRDERINGEN Syftet med rapporten är att utvärdera Svenska Kyrkans verksamhet Barn I Väntan/Barn I Start. Utvärderingen görs efter beslut från kommunstyrelsen i Botkyrka kommun som sedan 2007 har beviljat verksamheten bidrag. Huvudfrågor Följande frågor är utformade för utvärderingen: Efterfrågan på tjänsten hos brukarna Hur programmets uttalade syften och måluppfyllelse har uppnåtts Hur brukarna har upplevt verksamheten Hur väl programmet förhåller sig till det som kallas kunskapsbaserad vård och behandling Utvärderingens metod För att svara på utvärderingens frågor har jag träffat tjugotvå personer. fem barn som var aktiva i verksamheten vid tiden för utvärderingen åtta barn som tidigare deltagit i verksamheten en ensamkommande ungdom som tidigare deltagit i verksamheten en förälder som var aktiv i verksamheten vid tiden för utvärderingen tre föräldrar som tidigare deltagit i verksamheten två gruppledare, en tolk och projektledaren. Dessutom har sex deltagande observationer utförts. Barnen intervjuades i grupp. Jag valde att göra gruppintervjuer för att höra hur barnen pratade med varandra om vad de mindes av verksamheten. Majoriteten av de intervjuade barnen var runt 10 år. Vid intervjutillfället var min roll att försöka starta deras samtal. I resultatet kommer jag att referera till barnens samtal och där märks att de tillsammans för samtalen framåt. Dessutom avdramatiseras intervjuarens roll när barnen är i majoritet. För att få en förståelse för verksamheten genomfördes fyra deltagande observationer av barngruppen, en deltagande observation av föräldragruppen och en observation av ledarnas gruppmöte. Eftersom jag hade knapp kunskap om verksamheten före utvärderingens start var detta avgörande för min förståelse av resultaten. Efter observationerna av barngruppen gjordes kompletterande intervjuer med barnen för att få vetskap om hur de tänkte om kvällens träff. Verksamheten har ingen direkt beställare, men deltagare har hänvisats till verksamheten från personer anställda inom Botkyrka kommun och Migrationsverket. De personer vars namn kommit fram av intervjuerna som viktiga kontakter för rekryteringen har kontaktats men deras svar kommer inte att behandlas på grund av låg svarsfrekvens och utvärderingens tidsmässiga begränsning som inte innefattade tillräcklig tid att ytterligare söka svar från dessa personer. 9

4. PROJEKTET I BOTKYRKA Detta kapitel baseras främst på intervjun med verksamhetens projektledare samt BiV/BiS egna måldokument. Kapitlet börjar med att beskriva hur verksamheten är organiserad och avslutas med att beskriva vilka som tagit del av verksamheten. Församlingen som huvudman 2007 beslutade Botkyrka församling att starta en BiV/BiS-verksamhet och hösten samma år höll församlingen sina första barngrupper. Församlingen bedriver verksamheten som ett projekt och ansöker årligen om nya bidrag för att fortsätta sitt arbete. Det är inte uttalat om eller när projektet ska ingå i ordinarie verksamhet. Svenska kyrkan ser det som sitt uppdrag att arbeta med de mest utsatta i samhället och församlingen har bedömt att flyktingbarn tillhör den gruppen. Församlingen står som ensam huvudman i projektet, till skillnad från andra BiV/BiS-grupper i landet där verksamheterna har drivits genom ett samarbete mellan Svenska kyrkan och IM samt i vissa fall delar av offentlig sektor. I Botkyrka ser församlingen arbetet med BiV/BiS som sitt uppdrag och väljer istället att hålla kontakt med övriga verksamma inom området med hjälp av en referensgrupp där det bland annat finns representanter från IM, Migrationsverket, Botkyrka kommuns introduktionsenhet, utredningsenhet, barn och ungdomsförvaltning samt polis. Botkyrka församling är uppdelad i fyra distrikt. Varje distrikt har en distriktsledare som lyder under kyrkoherden. Projektledaren för BiV/BiS är kyrkoherdesekreterare, och tillhör centralorganisationen. Projektledaren arbetar deltid med BiV/BiS. Under hösten/vintern 2009-2010 har tre gruppledare arbetat med barngrupperna. Två av ledarna har arbetat med en BiS-grupp och en har arbetat med en grupp för ensamkommande flyktingungdomar. Därtill har två tolkar varit aktiva. En tolk arbetade i BiS-gruppen och en i gruppen för ensamkommande samt som vikarierande gruppledare i föräldragruppen. Barngruppledarna är anställda av något av de fyra distrikten och arbetar övrig tid som fritidsledare, förskolelärare och diakon. I anställningsformen för barngruppledarna har åtta timmar i veckan reserverats för arbetet med BiV/BiS-grupperna. Detta ska förutom själva barngruppträffen inkludera planering, möten och samling före och efter barngrupp. De två tolkarna arbetar ideellt. Den ena är elevassistent i en kommunal skola och den andra är student. Med undantag för en tolk har samtliga som arbetar i gruppverksamheterna gått den grundläggande BiV/BiS-utbildningen, vilken består av en sex dagar lång kurs. Samtliga som arbetar med BiV/BiS är rekryterade inom Botkyrka församling och har en kristen gudstro. Verksamheten är noga med att betona att den inte missionerar med BiV/BiSgrupperna och att den är religiöst obunden trots att den drivs i Svenska kyrkans regi. Verksamhet Verksamhetens målformulering står i följande sex punkter 11 att stärka barnens självkänsla och tro på att de är värda något att locka fram barnens glädje och kreativitet 11 Ur BiV/BiS målformulering 10

att stärka familjerna genom att lyfta fram barnen i fokus i dessa familjer samt för barnen ta fram det som är bra i deras familjer att stärka barnens möjligheter att hantera sin situation som flykting oavsett om de får stanna i Sverige eller inte att ge barnen mer kunskap om asylprocessen att underlätta integrering i samhället för dem som fått asyl i Sverige För att uppnå dessa mål arbetar verksamheten med stödgrupper i form av tre typer av barngrupper och en föräldragrupp. Barngrupperna är Barn i väntan, för barn som väntar på asyl, Barn i start, för barn som inom de närmaste två åren fått asyl i Sverige och Ensamkommande, för ensamkommande flyktingungdomar. Föräldragruppen riktar sig till de föräldrar vars barn ingår i barngrupperna. Under 2007 och 2008 har BIV/BIS-grupperna även tagit del av Sommarlek, en sommarverksamhet i Tullinge som arrangeras av Botkyrka församling. BiV/BiS har även arrangerat en må-bra-dag där nuvarande och tidigare deltagande familjer träffas för aktiviteter. Att komma i kontakt Det finns inga beställare i den meningen att socialtjänst lämnar uppdrag till BiV/BiS att ta emot barn och ungdomar. Det händer att introduktionsenheten samarbetar med BiV/BiS kring en familj genom att lämna information om verksamheten. Bristen på beställare gör att verksamheten istället behöver bedriva ett aktivt rekryteringsarbete på egen hand. Under den tid som utvärderingen pågått har Svenska kyrkan försökt att få till stånd ett mer planerat samarbete med Botkyrka kommun. Önskemålet från verksamheten är att kommunen ska bidra till att de får kontakt med fler barn. Verksamheten har försökt flera vägar att rekrytera gruppmedlemmar. De har annonserat i tidningar, tagit kontakt med Migrationsverket och olika enheter inom Botkyrka kommun. Den huvudsakliga rekryteringen har skett genom att representanter för verksamheten besökt barnen i förberedelseklasserna för att presentera sig och därefter tagit telefonkontakt med barnens föräldrar. Familjerna fick därefter en inbjudan till ett informationsmöte där verksamheten presenterades mer utförligt. Under hösten 2009 var det stora svårigheter för verksamheten att rekrytera. Rekryteringen av ensamkommande ungdomar har skett genom att verksamheten blev kontaktad av en skolkurator vilken regelbundet träffade ensamkommande ungdomar. BiV/BiS hade tidigare träffat kuratorn för att presentera sin verksamhet. Skolkuratorn efterfrågade en grupp för dessa ungdomar och förmedlade kontakt med BiV/BiS. I denna situation utökade BiV/BiS sin verksamhet. Efter uppgifter från Migrationsverket om att det fanns ett flertal rysktalande asylsökande i Botkyrka planerades verksamheten för en barngrupp på ryska. Vilka har kommit? Svårigheterna att rekrytera asylsökande har lett till att verksamheten främst haft grupper för barn med uppehållstillstånd. Sedan starten har verksamheten genomfört två grupper för asylsökande barn. Båda dessa grupper har varit på spanska då de asylsökande barnen kom från Sydamerika. I övrigt har all verksamhet varit på arabiska för barn med uppehållstillstånd. 11

Verksamheten uppskattar att det varit lika många flickor som pojkar hos dem. Barnen har varit i åldrarna sju till arton, och det är gruppen för ensamkommande ungdomar som höjer snittåldern. Församlingen beräknar att de sammanlagt träffat sextiofem barn varav femton väntat på asyl och resterande femtio nyligen beviljats asyl. Under hösten 2009 har verksamheten haft en barngrupp där fem barn förväntats delta, men enbart tre närvarat vid samtliga träffar. Under hösten 2009 har verksamheten haft en grupp för ensamkommande flyktingungdomar. Inledningsvis var det sex personer som kom, men gruppen minskade till att innefatta två till tre personer. I denna grupp har verksamheten valt att frångå regeln om att inte blanda personer som väntar på asyl med de som nyligen fått asyl, detta då de anses förenade i att vara ensamkommande. Under BiV/BiS-verksamhetens fem terminer har sammanlagt tjugosju föräldrar närvarat, enbart mammor. Under hösten 2009 är det en mamma som regelbundet deltagit i verksamheten. 12

5. RESULTAT GRUPPVERKSAMHETERNA I det här kapitlet kommer jag utifrån gruppintervjuer med barn, gruppintervjuer med föräldrar samt observationer att beskriva deltagarnas upplevelser av programmet, och hur barnen agerat i gruppverksamheten. Det här kapitlet kommer även att innefatta kortfattat resultat från en intervju med en ensamkommande ungdom samt observation av och intervju med föräldragruppen. Detta avsnitt kommer att analyseras under frågorna om hur deltagarna upplevt verksamheten samt hur programmets syften uppnåtts. Utifrån mina observationer och intervjuer har jag valt att fokusera särskilt på barnens tankar om träffarnas lekar och övningar. Detta då leken är av betydelse för ett arbete i stödgrupper, vilket kommer att presenteras i analysen. Ur det insamlade materialet har vissa observationer valts ut då de på ett bra sätt visar hur verksamheten fungerar. Den barngrupp som var aktiv under hösten 2009 bestod av fem barn från två familjer. Under mina observationer deltog främst tre av dessa barn, alla tre från samma familj. Jag har valt att i texten referera till dem som Lillasyster, Mellanbroder och Storebroder. Barngruppen, att leka och prata Vi sitter i en ring kring en rund röd matta i rummets ena ände. Det är de tre syskonen, tolken, de två ledarna och jag. Vi börjar med att göra backspegeln, då var och en beskriver veckan som varit, en bra och en mindre bra sak som har hänt. Ledaren börjar berätta om sin vecka och sedan tar barnen vid. Alla lyssnar noga på varandra. Mellanbrodern säger att han inte har något mindre bra att berätta. Alla de åtta intervjuade barnen berättade för mig om hur varje träff började med att barnen fick berätta om vad som hänt sedan de träffades senast. Fem barn tyckte om att göra backspegeln medan ett barn inte alls tyckte om backspegeln, två barn tyckte inget speciellt om övningen. Vi fick också frågor om något som gått bra på veckan och något som inte gått bra. Det var kul. Jag hade nästan inga problem på veckan. När vi kom sa vi något som hänt bra i veckan och något dåligt. Då hittade jag bara på för jag har inget att säga. De barn som tyckte om backspegeln berättade att de oftast inte hade några problem att ta upp. Ett barn tyckte särskilt att det var bra att få berätta om sina åsikter för vuxna och att de lyssnade på dem. Det barn som sa att det hittat på något att säga under backspegeln berättade även att det överhuvudtaget inte tyckte om att prata om sina känslor. - Det var tråkigt. (att göra backspegeln) - Men varför kommer du för då? (det andra barnet frågar). - Det var inte hela som var tråkigt, bara det där när man var tvungen att säga. Detta barn beskrev senare hur det inte orkade sitta och prata utan hellre ville leka. Barnet tyckte mer om den delen av gruppträffarna då de fick göra olika lekar, en uppfattning det delade med de andra barnen som intervjuades. Barnen mindes ett flertal olika övningar, men fyra av de åtta barnen mindes specifikt en övning under temat Du är värdefull. Barnen 13

berättade spontant om övningen utan påverkan av varandra. Så här beskrev ett barn övningen. Barnet hade varit i verksamheten för ca två sedan. Vi gick in i ett rum och tittade i en låda. Där fanns en spegel, Och sen när vi gick ut så frågade de, vad såg ni där? Först sa man att ingenting, en spegel, vi såg bara oss själva. Och det var just DET som var grejen, det var vi som var viktigast! De fyra barn som mindes detta deltog vid olika terminer i gruppverksamheten. De tyckte alla att det var en spännande övning. Även om inte samtliga barn mindes just denna övning kunde alla berätta för mig om olika lekar och övningar de gjort. Alla åtta barn berättade samstämmigt om utflykterna och lekarna. De mindes att de pratat om olika saker, men tyckte mycket mer om att leka. Det var bra, roligt, vi fick måla och så. Det var skitroligt, Vi gick ut och bowlade, åt pizza, det var typ helt trevligt. Vi fick lära oss många saker också. Om typ, jag kommer inte ihåg, alltså allt. Vi lärde oss om jag kommer inte ihåg. Jag tyckte det var roligt att vara här (fniss). Det roliga var att leka. Vi tävlade och det var roligt. Jag förlorade alltid. Det var jätteroligt, jättekul, vi spelade spel, lekte, ritade och målade. Alla berättade att de har haft roligt. De hade svårt att minnas att de haft olika teman för varje gång, men mindes vilka lekar de lekt. Ett undantag finns, ett barn som säger att det var särskilt bra att prata om olika teman. Barnet berättar speciellt om att de pratat om flykten. Det var inget som barnet pratat om tidigare men som det gärna ville prata om. Så här beskriver det barnet övningen om flykten: Det som var roligast var att vi fick måla om hur det var i vårt första land, typ i hemlandet, om hur vi kom till Sverige och vad vi gjorde då typ. Det var roligt. Jag hade inte tänkt någonting på det innan jag kom till gruppen Barnet hade varit i Sverige under cirka ett år när det kom i kontakt med BiS. Det barnet var några år äldre än de andra vilket kan ha betydelse för hur barnet tog till sig övningen. Sånt som gör det svårt Vid observationstillfällena uppstod situationer där barnen frågade vad vissa ord hette på svenska och repeterade dem. Lillasyster hade under kvällen med temat Du är värdefull svårigheter att förstå vad som skulle göras vid flera tillfällen. Då temat presenterades förstod hon inte vad gruppledaren menade, eftersom hon inte hade använt det arabiska ordet för värdefull tidigare. Under kvällen frågade hon vid flera tillfällen sina bröder och tolken vad vissa ord betydde. Vid övningar som krävde att barnen skulle skriva fick även bröderna svårigheter, men precis som lillasystern så kunde de få hjälp av tolken. Vi sitter i ringen igen och skriver meddelanden på små lappar. Barnen kan inte skriva på svenska och ställer sig vid tolken som får skriva deras lappar. Lillasyster berättar att hon inte hunnit lära sig skriva på arabiska, och inte heller på svenska. Lapparna stoppas var och en ner i en ballong, barnen väljer ballong efter sin favoritfärg. Ballongerna blåses upp och puffas runt i rummet över den röda mattan. Sedan får var och en välja en ballong och spränga den, för att sedan läsa högt från lappen som varit i ballongen. Jag önskar fred Jag önskar snälla 14

människor Jag önskar kärlek Jag önskar glädje Jag önskar dig skratt. Tolken läser högt vad som står på varje lapp. Först på svenska och sedan på arabiska. Svårigheterna för barnen att uttrycka sig på svenska behöver inte vara negativt för deras möjligheter att utvecklas inom programmet. Barnens ålder har under observationerna visat sig vara avgörande för hur de klarar av att delta i övningarna. Skillnader mellan barnen märktes framförallt vid övningar där ordförrådet var centralt. Att övningarna genomförs både på arabiska och svenska kan ha betydelse dels för språkförståelse, dels för inlärning av det svenska språket. Två flickor som tidigare varit med i barngrupperna beskriver hur de har lärt sig bättre svenska genom att vara med i gruppen. - Vi pratade och vi fick lära oss bättre svenska. - Ja, vi fick lära oss bättre svenska för de förstod inte arabiska så de pratade svenska. Jag lärde mig mycket på det tycker jag. - Jag med. Förutom språket försvårade antalet deltagare för gruppverksamheten. Under den termin som utvärderingen genomfördes var antalet barn lågt. Två familjer var inskrivna i verksamheten men enbart en deltog regelbundet. Det varierade från gång till gång om den andra familjen skulle närvara, något som gruppledarna tyckte var problematiskt, men familjen tilläts ändå att vara med när de dök upp. Under observationerna var den andra familjen med vid en och en halv träff. Barnen deltog vid den avslutande delen av en träff samt avslutningsträffen. Barnen fick även diplom för sitt deltagande, fast de inte genomfört hela programmet. När mamman i den andra familjen kom hade hon med sig en väninna i samtalen i föräldragruppen och i övningar och lekar. Att hinna med och få komma tillbaka När barnen fick frågan om de skulle vilja ge ledarna något råd inför nästa barngrupp svarade alla att de ville få mer tid att leka och åka på fler utflykter. Tidsbristen vid lekarna märktes vid observationstillfällena. Efter leken blir det fika och efter fikat får barnen börja måla sin framtid. De är mycket noga med färgval. De målar en stund. Det är tyst i rummet. Alla målar, ledarna och tolken, även jag. När barnen målat färdigt sätter de sig och dekorerar julljus. Lillasyster hinner inte dekorera sitt ljus och får ta med sig ljuset och klisterlapparna hem. Ledarna säger att de inte hinner prata om barnens framtidstavlor utan att de får prata om dem vid nästa träff, om tre veckor, efter jul och nyårshelgerna. Nästa observationstillfälle inleds av att barnen och ledarna berättar om sina tavlor och barnen visar inga svårigheter att minnas vad de tänkte när de målade. Men att tiden inte räckte till påverkade ändå barnen. Direkt efter den beskrivna observationen berättar barnen för mig att de inte tycker att det finns tid för dem att göra det de vill. Lillasyster blev stressad av att inte hinna göra ljuset. Hon säger att hon inte tycker om att ledarna tar tid från barnens lektid. Det är en uppfattning hon delade med sina bröder. Två av barnen berättade att det var roligt att komma till gruppen för att träffa andra barn. Dessa barn önskade komma tillbaka till verksamheten för att fortsätta träffa andra och slippa känna sig ensamma. 15

- Det var jättebra och jag tyckte mycket om det. Jag vill komma igen. För att jag är bara hemma, och sitter, på lördag och söndag jag gör mina läxor. Jag har inte kusiner eller något sånt här, det är därför jag vill komma. Det var skönt att få komma hit och göra saker. - Jag har inte heller några kusiner här. Det är så kul att komma hit och träffa någon som kan arabiska och prata med. Även de föräldrar som deltagit i utvärderingen menar att de önskar att barnen fick mer tid med BiV/BiS. De beskriver att de inte vet var de annars skulle ta sina barn. Föräldrarna önskar att barnen skulle kunna åka på fler utflykter och få prova lite olika sporter. Har barnen utvecklats? De tre syskonens mamma berättade för mig att hon är mycket nöjd med gruppen. Hon är glad över att de kan gå dit en gång i veckan. I samtalen med föräldrarna frågar jag om de märkt skillnad på sina barn efter att de deltagit i BiS. En mamma beskriver hur hennes barn blivit mer öppna och nu vågar ta sociala kontakter utanför familjen, något som de tidigare var rädda för att göra. En annan mamma beskriver hur hon önskat att hennes barn skulle få hjälp att hantera sina upplevelser, men att hon inte vet hur barnen upplevt gruppverksamheten då de inte berättat för henne om vad de gjort. Hon vill få mer kunskap om vad barnen gjort i grupperna eftersom hon tänker att det kan röra upp känslor inom dem som hon som förälder vill känna till. Samtliga föräldrar säger att deras barn blivit glada av att vara med i gruppen och resonerar i gruppintervjun om att även om det inte gör någon skillnad för deras barn så kan det i alla fall inte vara skadligt. Avslutningsvis berättar de föräldrar som tidigare varit med i verksamheten att deras barn är mycket stolta över sina diplom och har dem uppsatta på väggen. En mamma berättar om diplomet: Det står att hon är snäll. Hon är glad över det. Ensamkommande ungdomar, om flykt och vänskap Vi träffades i kyrkan. Han är 18 år och har varit här flera gånger förut. Under våren 2009 träffade han regelbundet en av gruppledarna och en tolk tillsammans med fyra andra ungdomar som liksom han anlänt till Sverige utan vårdnadshavare. Han berättar för mig om tiden i hemlandet, om hur han där blivit förföljd på grund av sin kristna tro, om bilfärden från Irak till Grekland och om återföreningen med föräldrarna som nyligen kommit till Sverige. Han berättar om hur det var att komma till kyrkan för att prata om sina känslor: Vi tog ut grejerna (visar på hjärtat). Vi var själva, vi kunde inte säga till någon om vi hade något svårt. Vi kunde inte berätta det för någon. Så ledaren har sagt till oss att vi ska berätta allt. Allt som vi har där inne. Pojken som jag intervjuade gick i gruppen för ensamkommande ungdomar under våren 2009 och hade uppehållstillstånd redan när han började i gruppen. Pojken gick inte det regelrätta BiV/BiS programmet eftersom att han redan hade stöd i skolan. Gruppen träffades ett begränsat antal gånger. Han berättade att tre av pojkarna i gruppen var utan uppehållstillstånd när de träffades. En av dem har utvisats från Sverige, den andra kommer att lämna Sverige under januari 2010 och den tredje har fått två avslag men vet inte om han kommer att få stanna eller inte. För den intervjuade pojken gjorde det inte någon skillnad om de andra hade uppehållstillstånd eller inte. Han kände redan de som ingick i stödgruppen och han är fortfarande vän med dem. Han berättade att BiV/BiS gruppen blev viktig för honom och hans vänner. 16

Vi kunde stå emot allt som var svårt mot oss, och vi visste att det fanns någonting bakom oss Enligt pojken fick gruppen en stärkt gemenskap och trygghet i varandra. Pojken beskrev hur de genom träffarna fick möjlighet att fråga om svenska samhället och öva svenska språket, men även kunde få praktisk hjälp. Pojken berättade att gruppledaren hjälpt honom att komma i kontakt med myndighetspersoner. Detta engagemang fick pojken att känna att ledaren brydde sig om honom. Men det var inte bara praktisk hjälp som fick honom att fortsätta gå till gruppen. Gruppledaren och tolken som personer var viktiga för att han skulle komma till gruppen. Han berättade att närheten till dem motiverade honom att gå dit varje torsdag. Jag saknade dem ibland. Min mamma var inte här så ledaren och tolken de hade varma omfamningar. De var så varma mot oss. Så jag kände dem så nära mig. Det är därför jag kom hit på torsdagarna. Pojken berättar att han tycker att det var bra att komma till gruppen och att han tycker att andra ensamkommande ungdomar ska komma dit. Pojken var nöjd med att gå i gruppen men vill inte ha en fortsättning på gruppen, och här skiljer han sig från de andra intervjuade i utvärderingen. Jag tänkte att nu så räcker det för mig/ /jag tackar dem för det. Och nu räcker det. Andra ska få chans att komma hit. Föräldragruppen, om barn och brev Vi satte oss ner i sofforna. Det var syskonens mamma, tolken och jag. Gruppledaren hade förhinder så tolken fick leda dagens samtal. Temat för kvällen var risker och val. Tolken började med att introducera temat. Mamman funderade och berättade sedan om när hon valde att flytta till Sverige med sina tre barn. För henne var det svåra valet inte att lämna hemlandet utan att flytta till barnens far med vilken hon aldrig riktigt haft ett vardagsliv eftersom att han varit på flykt under närmare tio år. Efter det samtalet öppnade mamman sin väska och tog fram ett kuvert. Hon hade fått ett brev från sin hyresvärd. Ur kuvertet drog hon ett papper med bilder på köksluckor. Hyresvärden hade ett erbjudande om renovering av köket. Mamman förstod inte vad värden ville att hon skulle göra. Vi gick igenom brevet tillsammans. Sedan blev det dags för fika och så väntade vi på att barnen skulle bli klara i sin grupp. Den intervjuade mamman berättade att hon fick kunskap om BiV/BiS genom barnens skola och att det kändes som ett viktigt val att barnen skulle få gå i grupp med andra barn men att hon inte visste att hon själv skulle ingå i en stödgrupp när de började. Mamman berättade att hon och barnens pappa diskuterat att barnen skulle kunna behöva stöd och att BiV/BiS passade väl in i deras diskussioner. Pappan har aldrig deltagit vid föräldragruppsträffarna och det har inte känts viktigt för familjen att han är med. Om det hade handlat om skolmöten eller mer om barnens framtid hade han varit med. Mamman fick frågan om hur det kom sig att hon tog med sig brevet om köksluckorna och berättade att hon inte tyckte att de hade något att prata om och att det då fanns utrymme att ta fram dessa papper. Den intervjuade mamman har under större delen av tiden i BiS varit ensam i sin grupp med undantag för sporadiska tillfällen då den andra familjens mamma närvarade med sin väninna. 17

I gruppintervjun med de mammor som tidigare varit i gruppverksamheten framkommer att ledarnas arbete i grupperna har varierat. Mammorna var del av verksamheten under olika terminer. Två mammor mindes att de hade övningar liknande barnens vilket den tredje mamman inte alls kände igen. Den tredje mamman berättade att hon ofta var ensam i gruppen och då kändes det extra viktigt att hon skulle komma, så att inte ledarna blev utan deltagare. Alltså deltog hon av pliktkänsla. De mammor som varit i grupp med flera föräldrar beskrev hur övningarna ledde till långa samtal om föräldraroll, hemlandet och Sverige. En mamma berättade att hon fått göra övningen med spegeln i lådan och hon utryckte att det var något nytt för henne att känna sig värdefull. 18

6. RESULTAT LEDARNA I det här kapitlet kommer jag utifrån mina fyra observationer och fyra intervjuer beskriva ledarnas arbete i barngrupperna och hur verksamheten hanterar organisatoriska frågor. Detta avsnitt kommer att analyseras under frågorna om hur programmets syften uppnås och hur BiV/BiS arbete är kopplat till den kunskap som finns om arbete med stödgrupper. De som intervjuats är projektledaren, en tolk och två gruppledare. Den ena gruppledaren arbetade med barngrupper, BiS och den andra arbetade med ensamkommande flyktingungdomar. Jag har i texten valt att referera till dem som barnledaren och ungdomsledaren. Under den tid jag gjorde utvärderingen fanns två aktiva tolkar i verksamheten, den ena arbetade i barngruppen och den andra i föräldragruppen samt gruppen för ensamkommande ungdomar. Tolken för föräldragruppen och ensamkommande ungdomar var utbildad i programmet medan barngruppstolken planerade att delta vid nästa utbildningstillfälle under februari 2010. Detta tillfälle blev inställt på grund av för få deltagare. Verksamheten hade tidigare försökt att få med tolken i utbildningen men kursen var då fullbokad. Att planera lekar och samtal För att vara gruppledare i verksamheten krävs att personen genomgår den sex dagar långa BiV/BiS-utbildningen och därigenom lär sig programmet. Ledarna berättade för mig att de arbetade efter BiV/BiS-programmet, men att de hade utrymme att själva planera på vilket sätt varje gruppträff skulle behandla sitt tema. Båda ledarna uppskattade grunderna i programmet. Jag tycker att det är väldigt bra. Därför att det är ju startat och grundat på grund utav vetskapen om att det är så få som frågar barnen. Det är ju ändå de vuxna som kommer till tals, som är mer synliga. Också baserat på en kunskap om att barn bär mycket utav sina föräldrars oro och barn tar på sig skuld och så vidare. Ungdomsledaren berättade om sin positiva uppfattning om BiV/BiS-programmet och hur det är konstruerat på en teoretisk grund. Båda ledarna berättade att de tyckte att programmets upplägg och tematiska utformning fungerade bra. Barnledaren uttryckte att hon inte ville ändra något i programmets form: Det finns en bra planering i det, det är inte bara så att vi kastar runt det så skulle det bli bra. Utan det finns en genomarbetad tanke i det. Precis som sin kollega ser ungdomsledaren att programmet kan vara till hjälp för barnen, om det utförs metodenligt. Ingen av de intervjuade gruppledarna har för avsikt att ändra i BiV/BiS programmets form men berättar att de är fria att utforma hur arbetet i barngrupperna ska bedrivas. Detta gäller främst vilka lekar och övningar som ska användas. Barnledaren berättade hur hon och hennes kollega valde att planera sitt arbete: Vi har ju arbetat mycket med barn så ibland kan ju vi komma på att den där leken som vi kanske har använt i ett annat sammanhang den skulle kunna passa här att vi kan byta ut en lek eller ett pyssel eller något sånt där. Men själva de här temagångerna, som de ligger, det skulle vi aldrig fundera på att byta ut för vi tycker att det finns en bra idé bakom det. 19

Barnledaren berättade att de under utbildningen fick förslag på lekar som går att använda i arbetet med programmets teman, men att de kände sig trygga i att hitta likvärdiga lekar och övningar för barnen. Hon betonade vikten av att barnen känner sig glada när de lämnar gruppen och menade att varje träff är upplagd så att kvällen blir roligare och roligare. Enligt barnledaren hade lekarna en viktig roll i att ge barnen glädje. Även ungdomsledaren såg att övningar kunde vara bra för deltagarna. Jag blev mäkta överraskad första gången vi hade att man skulle uttrycka sig på något sätt genom att måla eller så, de valde måla direkt./ / Men när de fick välja, alla ställde sig och målade och verkligen kunde uttrycka saker då. Som de sen kunde berätta om då. Så att det är jätteroligt. Ungdomsledaren var förvånad över hur bra det gick för deltagarna att måla och hur uppskattat det var. Även tolken berättade om samma exempel och var lika förvånad. De trodde inte att deltagarna skulle vilja måla eftersom de nästan var vuxna och att de kunde finna övningarna barnsliga. Men det verkade vara en givande övning där deltagarna fick möjlighet att på ett kreativt sätt uttrycka sig. Barnledaren beskrev hur hon tror att verksamheten påverkar barnen även inför framtiden: De blir mer medvetna om känslor och jag kan tänka mig att de får ord både på arabiska och på svenska eftersom vi använder båda språken. Och det är kanske inte säkert att alla barn har haft det så, att de varit i en familj där man pratar mycket känslor och haft ord på det här. Jag vill ju tro att det här är det här sättet att arbeta tror jag kan vara våldsförebyggande eftersom man kan hantera sina känslor och förstå vad som händer, så är det kanske inte lika lätt att man kanske går och sparkar på någon utan att reflektera så fort man bli irriterad. Tron på programmets nytta för deltagarnas framtida utveckling är något som barnledaren delar med sin kollega. Jag ser det ju som en hjälp för barn att komma åt sig själva, sina känslor, sitt mående. Att lära sig att inte ta på sig skuld. Att få uttrycka hur de mår. Oavsett om de får stanna eller inte så är min tro att de får med sig redskap. Det är i alla fall en önskan att de ska få med sig redskap som kan vara bra att ha när som helst i livet och var de än kommer någonstans. Ungdomsledaren betonar här att barnen kan få hjälp inför framtiden genom programmet oavsett om de får stanna i Sverige eller inte. Ledaren har de två senaste terminerna arbetat med ensamkommande ungdomar och de grupperna har bestått av en blandning av ungdomar med och utan uppehållstillstånd. Då den första gruppen ensamkommande ungdomar fick samtalsstöd genom skolan valde ledaren att inte arbeta efter BiV/BiS-programmet, för att inte motverka det stödarbete som redan bedrevs. Istället arbetade hon kompletterande och fyllde ut luckor exempelvis när det gällde myndighetskontakter. Under hösten/vintern 2009/2010 har en ny grupp startats. I denna grupp arbetar de efter programmet eftersom skolan inte längre erbjuder samma stöd för dessa ungdomar. I dessa grupper har verksamheten valt att frångå regeln om att inte blanda barn utan uppehållstillstånd med de som fått uppehållstillstånd. Även om gruppledarna överlag är positiva till programmets utformning framkommer att det har varit svårt för en del barn att vara aktiva i grupperna. De tyckte ju en del teman var, just de här jobbiga temana var, de tyckte det var jättejobbigt och sa måste vi hålla på med det här? och vi gillar inte det här!. Det är ju så programmet är i början, man tar ju de lite jobbigare bitarna i början och sen vänder det ju och så kommer man mer uppåt och tänker framåt och sådär. De tyckte det var jobbigt många gånger. Svårt att sitta still och sådär. 20

De jobbiga temana som barnledaren refererade till var de inledande temana om känslor, försvar och flykt. Ledaren beskriver hur barnen försöker undgå att prata om de svåra sakerna, och till och med ber om att få avstå. Vidare berättar ledaren att barnen i denna grupp kom för att leka medan ledaren och hennes kollega försökte få dem att genomföra programmet. De båda intervjuade gruppledarna framhäver att det blir problematiskt när familjerna är av uppfattningen att BiV/BiS är till för lek. Det är ju inte så bra för då blir de väldigt besvikna när de kommer till oss eftersom vi gör ju alltid de här programpunkterna, det är ju alltid det som gäller. Så det är inte så kul när de har de där förväntningarna. Så vi har känt att vi måste vara mycket noggranna med det när vi gör intervjuerna innan de börjar. Att vi verkligen berättar att det är, vad vi ska göra, så att det inte blir så det där att de tror att de ska åka på utflykt. Att föräldrarna och framförallt barnen har felaktiga förväntningar på verksamheten ser ledarna som ett tecken på att de kan ha fått missvisande information under rekryteringen, antingen genom verksamhetens representanter eller genom barn som tidigare varit med i grupperna. De intervjuer som ledaren refererar till är den första enskilda träff som verksamheten har med de familjer som vill vara del av verksamheten. Överlag har gruppledarna tyckt sig se att programmet har stärkt barnens självkänsla. Sånt som gjort det svårt Samtliga intervjuade från verksamheten berättade om en termin som särskilt problematisk. I början av den terminen kom en större grupp barn än planerat då barnen på eget initiativ bjudit med andra barn att delta i gruppen. Valet gjordes då att alla barn som kommit skulle få vara med i verksamheten. Barnen delades upp i två grupper, efter kön. Verksamheten frångick här sina riktlinjer om gruppindelning efter ålder. Pojkgruppen blev stökig. Ledarna var inte förberedda på hur de skulle hantera barnens bråk och det huvudsakliga arbetet blev att försöka hålla ordning i gruppen. Ett sätt att hålla ordning var att villkora leken, det vill säga att barnen inte fick leka förrän de suttit i ringen och pratat, och enligt ledaren fungerade detta. Efter några träffar skapades en särskild grupp för de yngsta barnen. Den arbetade inte efter BiV/BiS utan barnen läste böcker tillsammans med en vuxen som inte var utbildad ledare. Gruppledarna hade under denna termin skilda åsikter om hur arbetet skulle utföras. Diskussioner fördes inom arbetsgruppen och det var svårt för dem att skapa en arbetsallians. Gruppledarna erbjöds att få kontakt med handledare för detta med det var inget som inleddes. Ålderskillnaden i pojkgruppen var sju år. Ledarna resonerar kring om barnens ålder kan vara avgörande för hur väl de fungerar i programmet. Som jag ser det, så just det här programmet tycker jag passar bäst för, det här är ju min personliga åsikt, men jag tycker att det passar bäst för låg och mellanstadiebarn. Jag tycker att det är svårt när de kommer upp i tonåren, just med det här programmet. Jag har svårt att göra om det på ett bra sätt. Barnledaren berättar att hon anser att programmet behöver revideras för att fungera bättre för tonåringarna. På grund av åldersspridningen i grupperna befarar ledaren att de äldre barnen inte haft samma utbyte av gruppverksamheten som de yngre barnen. Ledaren beskriver hur fokus läggs på de yngre barnen och att de äldre då kan bli uttråkade och hon har märkt att några av de äldre barnen har slutat komma till dem. Barnledaren förklarar att åldersspridningen i grupperna beror på verksamhetens rekryteringssvårigheter. Hon tänker att det skulle kunna vara annorlunda för tonåringarna om de hade en egen grupp. 21