YTTRANDE 1 (7) Regeringskansliet Justitiedepartementet 103 33 Stockholm Yttrande över departementspromemorian En europeisk utredningsorder (Ds 2015:57) Sammanfattning Hovrätten tillstyrker med de påpekanden som framförs nedan promemorians förslag. Hovrätten föreslår dock att den nya lagen utformas så att den i struktur och begrepp ansluter närmare till lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (LIRB). Hovrätten avstyrker förslaget om obligatorisk beslagsförhandling. Promemorians förslag om hur direktivet ska genomföras i svensk rätt är enligt hovrättens mening i allt väsentligt väl övervägda. Hovrätten delar således utredarens bedömning att det krävs en ny lag för att införliva direktivet och instämmer i de avvägningar som görs kring i vilken mån det krävs en ny författningsreglering, i vilken mån befintligt regelverk är tillräckligt samt hur den nya lagen bör förhålla sig till annan lagstiftning som berörs. Den föreslagna fördelningen av uppgifter mellan åklagare och allmän domstol tillstyrks av hovrätten. När det gäller i vilken utsträckning Sverige ska utnyttja de möjligheter som ges i direktivet att vägra erkännande och verkställighet respektive att ställa särskilda villkor för verkställigheten förefaller promemorians förslag väl motiverade och i linje med direktivets mål och syften. R2B Box 2290, 103 17 Stockholm Besöksadress: Birger Jarls torg 16, Riddarholmen Telefon: 08-561 670 00 Fax: 08-21 93 27 svea.hovratt@dom.se www.svea.se Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-15.00
YTTRANDE 2 (7) Gällande själva författningsförslagen i promemorian har hovrätten vissa synpunkter inriktade på att göra lagstiftningen mer lättöverskådlig, tydlig och lik tidigare lagstiftning på området. Lagens struktur och begrepp För att underlätta tillämpningen av lagen framstår det för hovrätten som naturligt att låta lagens struktur och begrepp så långt och nära som möjligt ansluta till LIRB, som tillämpats en längre tid. I viss utsträckning förefaller det finnas skillnader i lagarnas utformning som inte framstår som sakligt motiverade. Enligt hovrättens mening bör det övervägas att se över den nya lagens allmänna struktur och de begrepp som används med denna inriktning. I lagförslagets 3 kap. 9 används t.ex. begreppet tvångsåtgärd, som kommer direkt från direktivets artikel 10.2 ( non-coercive investigative measure i den engelska språkversionen av direktivet). I 1 kap. 2 andra stycket LIRB används tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd. Även om begrepp i EUdirektiv ska tolkas EU-autonomt, framstår det enligt hovrättens mening som mer lämpligt att ansluta till en formulering som tidigare använts i svensk rätt och tolka den direktivkonformt. I promemorian anges att det inte i svensk rätt finns någon definition av tvångsåtgärd (s. 204) medan däremot begreppet straffprocessuellt tvångsmedel används. Enligt hovrätten ligger det nära till hands att använda samma begrepp som i LIRB och därmed få med en hänvisning till det svenska begreppet tvångsmedel. Hovrätten förordar att 3 kap. 9 ändras i enlighet med detta. Definitioner i lagen I förslaget till ny lag används flera olika begrepp avseende den utfärdande och den verkställande staten. I lagtexten används således begreppen den andra medlemsstaten (t.ex. 2 kap. 25 ), den andra staten (t.ex. 3 kap. 21 ), den egna staten (3 kap. 10 ), den verkställande staten (t.ex. 1 kap. 9 ) och den utfärdande staten (t.ex. 3 kap. 35 ). I vissa paragrafer framgår det tydligt vilken stat som avses, men i vissa fall blir det något otydligt, särskilt i 3 kap. 7 och 3 kap. 10. Enhetliga beteckningar bör därför användas och en
YTTRANDE 3 (7) definition läggas till i första kapitlet. En utgångspunkt kan vara att använda de definitioner som finns i direktivets artikel 2. Kommentarer till 2 kap. 2 kap. 5 i förslaget till ny lag är central och hänvisar till övriga bestämmelser i kapitlet (se avsnitt 6.5.1 i promemorian). Paragrafen tycks ha sin förebild i 2 kap. 1 LIRB första och andra stycket. Som paragrafen nu är utformad är den något svårläst eftersom den innehåller så många hänvisningar till andra paragrafer och punkter. Vad paragrafens hänvisningar huvudsakligen innebär är i praktiken att överförande av frihetsberövade inte behöver överensstämma med svenska regler eftersom sådana saknas. Enligt hovrättens mening borde paragrafen kunna förenklas och göras tydligare genom att regleringen av överförande av frihetsberövade bryts ut. Detta kan ske genom att möjligheten för domstol och åklagare att utfärda en utredningsorder för överförande av frihetsberövade regleras i egna stycken i 2 och 3 samma kapitel, eller i egna paragrafer. Lagstiftningens överskådlighet skulle eventuellt också öka om de särskilda bestämmelserna avseende överförande av frihetsberövade inte låg insprängda bland övriga särskilda bestämmelser om vissa åtgärder, utan till exempel sist i kapitlet (placeringen bör då bli densamma i 3 kap.). I 2 kap. 5 hänvisas till att åtgärden ska ha fått vidtas under motsvarande förutsättningar här. Denna hänvisning är inte helt tydlig. Ett alternativ kan vara att använda samma formulering som i 2 kap. 1 LIRB, dvs. under en svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning. Åtminstone bör formuleringen förtydligas till här i landet. I 2 kap. 6 anges att en utredningsorder får utfärdas om det framstår som motiverat utifrån vissa överväganden (se avsnitt 7.2 i promemorian). Även om promemorian hänvisar till allmänna principer som gäller under en förundersökning ger ordvalet i lagen inte så stor ledning för hur bedömningen ska göras. Det kan övervägas att i stället använda samma formulering som i direk-
YTTRANDE 4 (7) tivet (artikel 6.1), nödvändigt och proportionellt (eller snarare proportionerligt, se nedan). Detta skulle också ge en tydligare koppling till behovs- och proportionalitetsprinciperna. Hovrätten noterar vidare att detta är den formulering som används avseende en utländsk utredningsorder i 3 kap. 10, där formulerat som proportionerligt, vilket är bättre än proportionellt och bör användas. Kommentarer till 3 kap. särskilt regleringen av vägransgrunder Över 3 kap. 2 4 finns rubriken Hinder mot erkännande och verkställighet. Rubriken antyder att det i paragraferna finns en uttömmande reglering av vägransgrunderna på samma sätt som i t.ex. 2 kap. lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. I själva verket finns dock vägransgrunder på ett stort antal platser i kapitlet (3 kap. 9 andra stycket, 28, 34, 38 och 50 ). Av andra paragrafer blir det en nödvändig följd att vägra erkännande och verkställighet om inte förutsättningarna i 27 kap. rättegångsbalken, som avser även annat än brottets svårhetsgrad (jfr 3 kap. 3 7 i förslaget), är uppfyllda (3 kap. 42 och 47 ). Att vägransgrunderna finns på så många ställen i lagen och att vissa grunder för att vägra erkännande och verkställighet bara framgår indirekt gör att det blir svårt att överblicka under vilka förutsättningar det i ett specifikt fall kan bli aktuellt att vägra erkännande och verkställighet. Det bör övervägas att samla vägransgrunderna eller åtminstone genom hänvisning i en paragraf under rubriken Hinder mot erkännande och verkställighet förtydliga att det finns ytterligare grunder för vägran vad gäller vissa åtgärder. Regleringen av möjligheten att överklaga Hovrätten har inga synpunkter på promemorians övervägningar kring möjligheten att överklaga men anser att regleringen i lagen gör det svårt att överblicka under vilka förutsättningar beslut kan överklagas. Eftersom reglerna om överklagande är svåra att hitta och utläsa ur lagen blir bestämmelserna i 4 kap. 1 och 2 inte så informativa. Som lagtexten i 4 kap. 1 nu är utformad framstår det också som att en åtgärd kan överklagas när det som avses bör vara att vissa beslut kan överklagas. Enligt hovrätten borde det mot denna
YTTRANDE 5 (7) bakgrund framgå av 4 kap. 1 att ett beslut om att utfärda en svensk utredningsorder inte får överklagas samt att beslut om särskilda utredningsåtgärder som ingår i en svensk utredningsorder får överklagas eller prövas av domstol endast om de avser beslag eller hemliga tvångsmedel. Det bör förutom hänvisningar till aktuella paragrafer i lagen där bestämmelserna om prövning och överklagande finns övervägas att för tydlighetens skull ange även i 4 kap. 1 att det är 27 kap. 6 rättegångsbalken som tillämpas vad avser rättens prövning av beslag och 49 kap. rättegångsbalken vad avser överklagande av beslut om hemliga tvångsmedel. På samma sätt bör det av 4 kap. 2 framgå att ett beslut om verkställbarhetsförklaring inte får överklagas eller prövas i domstol i annat fall än då utredningsordern avser beslag eller hemliga tvångsmedel. En hänvisning bör också ske till aktuella paragrafer på motsvarande sätt som föreslås ovan avseende 4 kap. 1 (se vidare i det följande om hovrättens synpunkter på överklagandemöjligheten i fråga om beslag). Frågan om beslagsförhandling Promemorian föreslår att alla beslag till följd av en utländsk utredningsorder ska underställas domstols prövning (avsnitt 6.7.2). Motivet är att en ordning med prövning endast efter överklagande av den som berörs av beslaget skulle innebära för långa handläggningstider och inte vara förenligt med direktivets huvudsyfte (s. 138). Hovrätten avstyrker förslaget i denna del och förordar i stället att rättegångsbalkens regler ska tillämpas. Skälen för detta är följande. När ett beslag verkställts i Sverige enligt en europeisk utredningsorder kan det mycket väl tänkas att den som drabbats av beslaget finns utomlands, t.ex. att en misstänkt som finns i den utfärdande staten har egendom i Sverige som den utfärdande myndigheten önskar ta i beslag. Att i denna situation alltid kalla till en beslagsförhandling kan förväntas medföra problem med genomförandet av förhandlingen. Det är därför inte säkert att en regel om att alla be-
YTTRANDE 6 (7) slag ska underställas domstol skulle förkorta handläggningstiderna på det sätt som promemorian antagit. Det bör vidare noteras att möjligheten som ges i 27 kap. 6 rättegångsbalken att få rättens prövning av beslag enligt hovrättens erfarenhet inte utnyttjas i någon större utsträckning. Beslagsförhandlingar i domstol är därför, så vitt hovrätten känner till, inte särskilt vanliga. Det är troligt att de som drabbats av beslag enligt en europeisk utredningsorder inte skulle begära domstolsprövning i större utsträckning än som är fallet i inhemska ärenden. Med den reglering som föreslås i promemorian är det därför sannolikt att de som drabbats av beslag i stor utsträckning skulle få en domstolsprövning de inte själva önskat. Att införa en överklagandetid för den som drabbats av ett beslag till följd av en europeisk utredningsorder skulle strida mot direktivets artikel 14.4, eftersom en annan tidsfrist än i ett inhemskt ärende då skulle gälla i dessa ärenden. Promemorians första förslag till lösning går därför inte att genomföra utan ändring i rättegångsbalken. Enligt hovrättens mening är dock argumentet att ett ärende inte skulle gå att återredovisa till den utfärdande staten innan det vunnit laga kraft inte särskilt tungt vägande. En möjlighet borde i stället vara att när beslaget överlämnas upplysa den utländska myndigheten om att den som drabbats av beslag enligt svensk rätt kan begära prövning av beslaget fram till dess att det prövats av domstol (eller dessförinnan hävts) och att svensk domstol därför kan komma att pröva beslaget även efter överlämnandet. En ordning där den drabbade underrättas om beslaget och ges möjlighet att begära rättens prövning enligt 27 kap. 6 rättegångsbalken framstår sammanfattningsvis enligt hovrätten som mer ändamålsenlig än promemorians förslag. De regler hovrätten föreslagit bör föras in i den nya lagen. Mot bakgrund av att 3 kap. 20 i enlighet med direktivets artikel 13.2 medger att ett beslagtaget föremål när tillräckliga skäl angetts överlämnas omedelbart,
YTTRANDE 7 (7) bör handläggningstiden för delgivning med den som drabbats av beslaget och eventuell beslagsförhandling inte motverka direktivets syfte. En rimlig utgångspunkt i de fall tillräckliga skäl inte angetts bör vara att beslaget lämnas över tre veckor efter delgivning av underrättelsen i de fall prövning inte begärs (dvs. den som drabbats ges viss tid för att begära rättens prövning innan överlämningen sker) och i annat fall efter det att rätten hållit beslagsförhandling. Även detta bör framgå av lagen. Ekonomiska konsekvenser av förslagen Som konstateras i promemorian (avsnitt 11) kan det förväntas att det blir fler ärenden om en europeisk utredningsorder än ärenden enligt LIRB. Det finns enligt hovrätten skäl att tro att ökningen kan bli betydande eftersom förfarandet för bevisinhämtning förenklas väsentligt i förhållande till tidigare regler för rättslig hjälp och därför kan förväntas användas mer. Om de regler avseende beslagsförhandling som föreslås i promemorian införs, kommer det att medföra ökade kostnader för domstolarna som måste beaktas i den fortsatta beredningen. När hovrätten yttrade sig över departementspromemorian Lag om europeisk arresteringsorder och överlämnande för brott inom EU (Ds 2002:62) utgick hovrätten ifrån att det i ett samlat sammanhang skulle göras en bedömning av vilka ekonomiska konsekvenser de stora förändringarna inom det internationella straffprocessrättsliga området kan komma att medföra för rättsväsendet. Så vitt hovrätten känner till har någon samlad översyn ännu inte gjorts. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Staffan Lind, hovrättsrådet Lena Blixt och tf. hovrättsassessorn Claes Lewenhaupt, föredragande. Fredrik Wersäll Claes Lewenhaupt