Nr. 4: Fragment
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Mats O. Svensson Redaktion: Philip Stålhandske Ellinor Åslund Amanda Gawelin Viola Bao Emelie Annefalk Omslag Klara Lindroos Tydningen är en tidskrift knuten till föreningen Litteraterna, ett studentförbund vid litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala Universitet Kontakt: tidning.litteraterna@gmail.com Skriver du? Vi mottar gärna texter såväl lyrik, prosa som essäer, krönikor, recenssioner, författarintervjuer osv, skicka din text till tidning.litteraterna@gmail.com
"Ein Fragment mufi gleich einem kleinen Kunstwerke von der umgebenden Welt ganz abgesondert und in sich selbst vollendet sein wie ein Igel" Schlegel
Redaktören för ordet Det första man frågar sig när man ställs inför temat är vad det är som utgör ett fragment; en del av en helhet där helheten har gått förlorad och allt som finns kvar är ett brottstycke, en spillra av sitt forna fullständiga varande. De litterära fragmentet har inom sig ett löfte om att det finns något mer att tillgå; det ger läsare en förväntan ett hopp om att spillran kan bli hel. Ur detta perspektiv ter sig fragmentet nästan löjeväckande patetiskt som form. De liknar drivveden som samlas på stenstranden: Linor, plankor, frigolit och deformerad plast. Vandraren ser på dessa ting som tecken och som frågor; vad har de varit del av, varför ligger de här och vad betyder de? Ekelöf sa att antiken når oss genom skärvor och viskningar, han åsyftade de stycken, de delar av den attiska poesin som finns kvar; ett ord av Sapfo, en strof av Alkaios. Antikens skärvor konnoterar sönderslagna krukor och mänskliga kvarlevor. Kvarlevorna som en gång tillhört en levande människa av kött och blod, erfarenheter och minnen, krukskärvorna som en gång bar vinet, kryddorna och mjölet. Helheten fungerar, den har en funktion, fragmentet kan endast ge oss en förnimmelse av en funktion. Att någonting har en funktion leder även tanken till att den har en mening. En benbit fyllde en mening så länge som den var en del av en människa men med det konstnärliga uttrycket, poesin, orden och konsten kan väl aldrig funktionen gå förlorad eftersom den fortfarande kan fylla en mening? Att Sapfos poesi är fragmenterad betyder inte nödvändigtvis att den förlorat mening. Poesin sitter ju som Gene Genette sa inte i bläcket, inte i pappret det nedskrevs på utan i en väv av tecken, en text. Låt oss återvända till Ekelöfcitatet, det är inte bara ett vackert uttryck utan även sant. Det som finns kvar av antiken är endast ett fragment av en helhet, men citatet ställer också frågor om vilken tidsålder som når oss i annat än viskningar och skärvor. Svaret är självklart inga; viskningarna är mer eller mindre tydliga, närmre eller längre bort men en holistisk helhet kan vi aldrig få. Når världen till oss annat än i uppstyckad form, jag ser en människa gå på gatan i grå rock, i nästan stund hör jag en hund skälla, och så det kalla regnet mot min kind, jag tänker att jag måste gå till konsum och köpa kaffe, men innan tanken är färdig minns jag att jag börjar jobba om tio minuter. Jag ser en digital skylt, bokstäverna glider långsamt fram de gula lamporna hinner inte berätta mer än dagens tempera... innan jag skyndat förbi och fäster blicken vid en halvt nedriven affisch. Den gråklädda människan är borta, hunden är tyst och jag kommer inte köpa kaffe. Den mängd intryck som dagligen når oss är fragmenterade, vi processar dem till en helhet. Det onödiga sållar vi bort och kvar finns en futtig men hanterlig rest. Man brukar tala om att det moderna människan är fragmenterad, jaget är ständigt skiftande mellan arbete och fritid, mellan olika städer och sociala kontexter. Jag är en undflyende konstruktion vars medvetande fortfarande försöker organisera och strukturera upp en omvärld som inte tillåter sig att struktureras upp och ordnas. När blir litteraturen ett fragment och när blir den en fullständig helhet? Kan ett ord vara ett fragment av en mening eller ett fonem ett fragment av ett ord? Blir den drunknades rop på hjälp fragmentariskt för att hon endast hinner till tredje konsonanten? Är inte ordet fullständigt som det är, en mening kan inte vara ett fragment eftersom det äger en mening, storleken på fragmentet som ett par ord attisk poesi eller Illiaden är bara en fråga om mängden ord eller skärvans storlek; viskningens längd. Försök har gjorts att fånga intrycken fullständigt: I Prousts På spaning efter en tid som flytt är intensiteten i beskrivningarna av omgivningarna, lukterna, sinnesintrycken så fullständiga att att tilltron till språkets förmåga att fånga en helhet synes vara en realitet. Kanske Joyce var närmast med att lyckas. Man vad annat är egentligen de båda föregående exemplen än mindre uppbrutna brottstycken, en utförligare men fortfarande fadd bild av en verklighet som vi omöjligen kan fånga? Språket är kanske i sig endast ett fragmentariskt teckensystem. Chefredaktör Mats O. Svensson
Tre Fragment 1. i grannträdgården: ett lik som krattar löv under den linden - tandaradej! - bildar de en ruttnande hög 2. Ur djurets avdjup räddade klenoder ärvda ur jättedjuret återstoder i anfrätt marmor bleknande kobror jag menar kopior av kobror eller andra ormar utställda i trädgården medan sommar efter sommar ruttnar 3. Var ligger Edens portar? I Makpela, den dammiga grottan, igenmurad och bortglömd? Ja, kanske. Kanske ligger där ett torrt & sprucket kranium i vilket drömmar än om Eden ekar eller så stämmer klyschan -det gör de alltiiidatt Eden är ens underbara barndom... Klas Bergkvist
Skärva Det finns en väletablerad bild av det ofullständiga, oavslutade. Bilden av ett verk som inte lyckats nå upp till den potential som avsetts för det. Därför uppkommer en kritisk jämförelse med vad det kunnat bli, och därför framstår kritiken som berättigad. Man tycker sig, genom en rad invanda strategier, kunna identifiera det ofullständiga från det fullständiga, fragment från ett avslutat helt. Det framstår tydligt exempelvis i en meningsuppbyggnad, ett abrupt avbrott mitt i meningen identifierar omedelbart meningen som ofullständig i läsarens ögon. Direkta paralleller kan dras till exempelvis en målning med det högra, nedre hörnet lämnat tomt eller en bruten hexametervers. Historiskt har det fullbordade verket uppvärderats av flera anledningar. Det avslutade verket ger inte bara den lutheranska arbetsmoralens tillfredsställelse av ett ordentligt hantverk, det har i sin funktion som färdigt objekt som ett slutet system som genererar mening när man analyserar det i dess helhet, de enskilda delarna förväntas komplettera varandra, intellektuellt och estetiskt, verket är i sin historiska kontext utförandet av en vision som i sin färdiga form kan granskas, recenseras och inspirera. Detta har lämnat oss med en nedärvd bild på fragmentet som en besvikelse, en pusselbit i ett tusenbitarspussel vi aldrig kommer få tillfredsställelsen att lägga klart snarare förstått i sin egen rätt, som ett analytiskt objekt som utpekar nya vägar för hur vi ska förstå, och i förlängningen skriva, vår egen historia. sitt eget öde. sedan, någonstans längs vägen, lämnas alla åt men när vi drömmer uppstår glapp då vi upphör som visionärer, vi bara sover sove r och just när sömnen tycks vara en metafor för döden, och mer precist döden som utslocknande, då förflyttar man sig plötsligt till Florens, till Ponte Vecchio. I ett soldis speglar man sig i Arno, talar med en skallig äldre man, det kan vara på svenska trots att samtalet logiskt sett borde föras på italienska, det hörs musik någonstans ifrån, och lika plötsligt är man förflyttad därifrån. Här är det uppenbart att den ursprungliga metaforiken inte
den bländade, av allt att döma påtagligt frustrerade förälskad bortanför Det jag önskar säga visar sig under dessa förutsättningar formuleras som en fråga. Det betyder inte att dess giltighet bör ifrågasättas, att denna tvekan att fastslå mina ord som ett faktum ska göra idéinnehållet i dem mindre relevant. Tvärtom kan en fråga, som är retorisk utan att vara ledande accentuera de väsentliga inslagen, de drivande teserna i min redogörelse som förvandlats till frågeställning. vilket inte någon teori om Universums fullständiga utbredning eller uppkomst förmår göra, men ett regn över ett fält men ett diskursivt fält framträder som på flera sätt benämnts som en form av teleologins antites, även om det inte artikulerats i tillräcklig mån för att uppmärksammas som en lingvister och lönnmördare återstår för oss inget mer än att stappla framåt i dimman och rasera sandslott på vägen luftburen Jenny säga. ett fragment av ett fragment, så att ter sig pretentiöst, och sådana anklagelser är naturligtvis omöjliga att helt bortse ifrån i rtse ifrån bo Det blir i princip säga att de tvingas vara otrogna medan vi ser på, nyfiket, inte utan att det kittlar oss besvärlig hon/han/den/det är besvärlig
Avsaknaden av kontext i ett fragmentariskt textavsnitt kan naturligtvis väcka interpretens egen kreativitet, men problematiserar i grunden varje studie som syftar till att attribuera mening till ett konstnärligt innehåll. Resultatet kan alltför lätt bli en spekulativ längtan efter att få fylla i luckorna. Vid en läsning av Martin Gores text Enjoy the silence, från Depeche Mode-albumet Violator, är den naturliga startpunkten för texttolkning den återkommande refrängen. All I ever wanted / All I ever needed / Is here, in my arms / Words are very unnecessary / They can only do harm Man kan välja att läsa detta som ett fragment och begränsa det från sina kontextuella förbindelser. Tvetydigheten öppnar inte för ett val, den tvingar fram ett val och det är vetskapen om att man aldrig kommer att få veta om man valt rätt eller inte, en vetskap som rationellt sett borde verka befriande, som likväl framkallar det paranoida flackandet med blicken Bränd brinner hur tårarna förångas ställt på sin spets blir det en fråga, inte under vilka förhållanden vi ska bedriva vetenskap, utan varför vi överhuvudtaget ska bedriva vetenskap. Detta är naturligtvis ingen heltäckande bild av fragmentet. Alldeles bortsett från det paradoxala i en sådan ansats är området så brett, och rymmer så komplexa frågeställningar att det skulle krävas en lång rad utredningar, bara för att klargöra vilka implikationer fragment som estetiskt begrepp medför som utgångspunkt för debatter inom framtidens humaniora. Som en ingång till fragmentets roll som analytiskt objekt väcker den här betraktelsen fler frågor än svar. Men vikten av att läsa det som faktiskt skrivits i ett fragment för att därigenom om möjligt kunna läsa mellan raderna, måste betonas i morgondagens forskning. Gårdagens forskning har i alltför hög grad handlat om att läsa mellan raderna, för att genom denna tomma vita projektionsyta försöka tyda det skrivna. Manne Hedén
NIETZSCHE DEN GLADA VETENSKAPEN Den Glada Vetenskapen är Nietzsches vackraste bok. Vad är det för värde med en bok som inte ens kan lyfta oss högt över alla böcker?, den retoriska frågan blir som mest pregnant i kontrast mot dess bakgrund bok nummer tre i Den Glada Vetenskapen. tets egna reflektioner ska uppmuntras, och få utrymme att utvecklas. Denna uppmuntran gör Nietzsche genom att använda sig av det outsagda, det fragmentariska. Finstämd och harmonisk som en appolinsk lyra, men fördenskull inte utan det dionysiska patos som karakteriserar hans säregna uttrycksförmåga; är verket sammansatt av fyra böcker, med numrerade avsnitt, där längden skiftar från långa till korta prosastycken, från välkonstruerade utläggningar till välformulerade aforismer. Denna Nietzsches stil (eller persona); en självsäker, närmast grandios självhävdelserätt, där han alltid verkar låta pennan och tanken bli ett, utan att använda ett filter i form av underlättande formuleringskonst, eller genom att skapa ett system i form av återkommande tankefigurer för att hjälpa läsaren ( jag avskyr de som systematiserar, och undviker dem Avgudaskymning) är som klarast i Den Glada Vetenskapen. För att jämföra den finstämda och harmoniska stilen i verket ifråga med den mest berömda, och missbrukade: Så Talade Zarathustra. Den präglas av det gälla, det skrikiga och de (till synes) okontrollerbara eruptionerna den är demonstrativt dionysisk. Men om Så Talade Zarathustra är elden som släpps lös, det JA till livet som kastar omkull allting i dess väg, så är Den Glada Vetenskapen det som långsamt granskar och river ned. Men det är inte nog att riva ned. Det egna intellektet måste vara tändstickan och det egna intellektet i kombination med Nietzsche ( Jag är dynamit ) ska då ge upphov till den dionysiska urladdningen, och leda till en omvärdering av alla värden. Vikter som måste omvärderas, måttstockar som måste överges, detta är mittpunkten i den dionysiska urladdningen, men för att nå fram dit krävs ett självständigt, intellektuellt samvete som måste få komma till sitt fulla uttryck. Om Så Talade Zarathustra är en förkunnelse om hur man blir vad man är, med Nietzsches egna ord, så är Den Glada Vetenskapen det verk där den tändande gnistan, det vill säga intellektet, ska slipas, där intellek- Allt som skrivs verkar vara likt toppen på ett isberg. Det är läsarens uppgift att fylla i konturerna av det Nietzsche har skissat upp, att lägga ihop olika bitar och att komma fram till en självständig slutsats. Således är Nietzsches stil i Så Talade Zarathustra, dionysisk men sammansatt i harmoni med dess innehåll, och tankarna om det intellektuella samvetet i Den Glada Vetenskapen harmoniserar med stilen i verket finstämd men fragmentarisk. Särskilt i den tredje boken i Den Glada Vetenskapen, med dess många aforismer, dess geniala metaforer och dess början med att uppmuntra till fortsatt strid eftersom Guds skugga ännu kommer att leva kvar åtskilliga många år efter hans död, och slutet där inseglet på den uppnådda friheten, är att inte längre skämmas för sig själv. Det vill säga att ha möjlighet att vara helt ärlig i umgänget med sig själv, och som en konsekvens, helt ärlig i umgänget med sina dygder, för att göra dem så mycket ära som det är möjligt: ty också mot en dygd kan man uppträda ovärdigt och insmickrande.
Det ligger nära till hands, att tro att Nietzsche, och världen i sin helhet, måhända är som mest fragmentarisk när de dionysiska värdena får råda. Men Nietzsche är som allra mest fragmentarisk när han är appolinsk. När han låter sin milda, och nyktra sida, genom aforismer och korta prosastycken, tillmäta varje ord och mening betydelse. Detta framstår som främmande för den som upplever klarheten som förmågan att kunna se helheten, och utan helhet, då heller ingen klarhet. För att med Nietzsches egna medel, bildspråket, använda Justitia som metafor för hur Den Glada Vetenskapens är ett mer fragmentariskt verk än Zarathustra. Det appolinska är balansens och ordningens princip, i sällskap med denna blir varje människa en Justitia, som i sin våg balanserar två stycken motpoler mot varandra. Justitia har förbundna ögon. Detta har hon för att inte vara partisk, för att den som ser har en förmåga att låta sina egna känslor påverka vågskålarna. Det är just denna ögonbindel som Nietzsche talar om när han i första boken av Den Glada Vetenskapen hävdar att människor inte har något intellektuellt samvete, det vill säga: de saknar denna ögonbindel. Justitias ögonbindel blir en symbol för att endast den som inte lyder under det inövade, det nedärvda, massans grupptryck, kan ge en rättvis bedömning, genom att använda sitt intellektuella samvete. I avsnitt 213 i tredje boken beskrivs en kort konversation mellan en narr och en vis man. Ämnet som diskuteras är sambandet mellan beundran och förakt. Diskussionen slutar öppet, och hela stycket är som ett fragment ur en lång argumentation eller utläggning. Vi lämnas med den öppna, smått retoriskt lagda frågan, om huruvida det verkligen befinner sig på det viset som narren påstår. Inget system, ingen rättfram argumentation, in-
gen uppenbar koppling till något annat avsnitt. Nietzsche bara avslutar, läsaren lämnas vid en kant, och det är vår uppgift att hoppa. Det fragmentariska kan endast användas av ett balanserat sinne. Vi är ställda inför en motsägelse; det dionysiskas, kaosets, beroende av det sammanhängande, och det appolinskas, klarhetens, beroende av det fragmentariska. Den ordnande principen assimilerar stoffet, och skapar sig en egen helhet. Kaoset är en okontrollerbar ström av stoff. Endast den med ett starkt intellektuellt samvete kan urskilja vattendropparna i den starka strömmen. I ett obalanserat sinne, förblir fragment endast fragment. Det är därför den dionysiska kraften är så viktig, för att den bryter ned det inövades sammansatthet till fragment, det banar vägen för analys, dekonstruktion och kritik, vilket är de första stegen till upprättandet av ett självständigt samvete. Hos Nietzsche blir det fragmentariska, brottstyckena, pusselbitarna av en större helhet, ett medel för det intellektuella samvetet att begagna sig av för att öva sig i eftertänksamhet. Känslan är det som behövs för att avgöra när balansen har uppkommit, och den patosfyllda Så Talade Zarathustra är en bok om skapandet av en identitet. Eftertänksamheten är till för att avgöra vad den dionysiska kraften, den okontrollerade känslan, ska bränna upp i Eden och i Helvetet som är bundet till den judisk kristna traditionen, och i vilken utsträckning den ska göra det. En människa som inte längre har huvudet bland molnen eller har rädslorna förpassade till underjorden är idealet hos Nietzsche. En sådan människa skäms inte längre för sig själv, och är fri att skapa och definiera sin egen identitet övermänniskan, med Nietzsches egen terminologi. Kanske kan man här komma fram till något allmängiltigt att all god filosofi borde vara som toppen av ett isberg, där reflektionen endast är fragmentarisk för det gynnar det intellektuella samvetet att avsluta tankegången själv. På så vis, oavsett vilka värdegrunder man skapar, borde det vara fastställt att Den Glada Vetenskapen är en bok som lyfter oss högt över alla böcker, just genom att uppmuntra oss till att inte endast höja oss över alla böcker, utan att höja oss över vår egen tid och våra egna begränsningar till förmån för intellektuell hederlighet, istället för dogm, tradition och tidsbundenhet. Inskränkthetens grogrund. Åtminstone för en tid. Vad tror du på? Detta: att alla ting måste få sin vikt fastställd på nytt. Sedan kan dilemmat börja om igen hos nästa generation. Denna evig återkomst. Frida Jonsson Att simulera ett fragment Antika texter består ibland av fragment som samlats och satts samman från olika källor. Det är ofta osäkert vad som är vad. Vi ville försöka simulera processen i vilken mening och sammanhang erhålls från fragmentariska dokument. För att härma denna process skapade vi en imaginär legend, en någorlunda arketypisk historia om mänsklig nyfikenhet. Vi skrev varsin version av denna. I fantasin uppstod alltså tre separata skildringar av samma traditionella myt, från tre olika tider och platser. Vi tän- kte oss sedan att dessa tre gått delvis förlorade, och hittats långt senare av moderna forskare. Utan vetskap om att det rörde sig om tre enskilda historier sammanlänkade man fragmenten till ett enda litet verk. Denna sammanlänkning simulerades genom en enkel metod, baserad på slumpen. Man tog de tre texterna. Man slog en sexsidig tärning. Utslaget bestämde antalet meningar. Sedan slog man återigen tärningen, och detta determinerade huruvida meningsklus-
tret skulle förstöras eller sparas (1-3 innebar att klustret sparades, 4-6 att man förstörde klustret). Detta upprepades tills alla tre texter hade styckats upp till kluster. Varje kluster kallades ett fragment, i fantasins värld kanske funna på till hälften förstörda väggmålningar eller lindade runt balsamerade kroppar i nyöppnade kungagravar. Sedan gav vi denna hög av fragment till en person helt ovetande om legenden eller metoden vi använt, och bad honom få fram en innebörd ur oredan. Det blev ett enda virrvarr, men ett någorlunda hållbart narrativ arbetades till slut fram. Resultaten ser ni nedan men kanske också i bokhyllorna där hemma, eller i gårdagens föreläsningsanteckningar. J.H Alexandria Då något dör, föds något annat. Detta är berättelsen om mannen som hade ihjäl det ingen någonsin kommer att få veta vad det var. Innanför bibliotekets portar står en man, blek som den första snön, ögonen grå och insjunka. Han bär sin bildning som ett ok.trots det färglösa anletet och de svaga benen åtnjuter han stor popularitet och prisas av såväl mäktiga män som gudar. Kärleken till kunskapen och värvets ära driver honom. Trots sitt rykte och sin plikttrogenhet är det något som tär honom, ty långt in i bibliotekets hjärta, där Aristoteles och Homeros trängs med Erosthenes och Harkhebi, vilar en kunskapens skatt som aldrig nötts av mänskliga händer. Den dolda lärdom som dväljs i papyrusrullens mörka bläck är okänd för alla och envar. Bland skrifterna helgade med kunskap skänkt av Pallas Athena vandrar den kunskapstörstande i lärdom av gudarnas gunstling. Imponerande var hans vishet, bland sina likar den störste. I bibliotekets salar söker han den kunskap han prisar så högt. Minnet leder vägen, ner i källaren. Han gör halt vid samma valv som alltid. Han betraktar rullen han inte får se. Stum är papyrusen, utan språk är dess yta. Högt över honom står karvat i gyllene tecken: Platsen för själarnas bot. Lysten på gudalik kunskap är han och girigt följer lemmarna hans sinne, fingrar fuktar torr papyrus, ljuslågan fladdrar i mörkret. Sedan rullar han - långsamt upp det benvita arket längs marmorbänken. I häpnad blickar han, olycksalige, ned på den öppna rullen. I förvirring vänder han den bakåt och framåt, öppnar rullen tills spolarna släpper, synar varje del av mjukt papyrus. Ingenstans finner han spår av heliga skrifter, verk utav gudar. Lyktan för han närmare, i hopp om att finna vaga tecken, blott för det vaksamma ögat. Förtvivlad jagar han fram och tillbaka längs papyrusen, utsträckt på stengolvet. Redan rodnat Eos sedan stjärnor jagats på flykten då han, den vise, med fuktiga ögon överger sin jakt. Han river ut ett flertal rullar från sina platser. Blanka. När den kunskapstörstande slutligen lugnat det brinnande vansinne som i hans själ nästlat sig in, synar han den ruin av papyrus som fallit runt honom. Intet ett ord synes där. De tysta hallarna fylls plötsligt av ett vansinnesskri, kommet ur en hals som inte längre törstar efter något annat än gudarnas förlåtelse. I entrésalen jäktar bibliotekarien. Ursäkta, börjar Pefonitus, den här rullen är tom. Vad ska det betyda? Bibliotekarien rättar till duken i sin hållare och granskar den. Omöjligt, säger han. Med båda händer rycker han ut duken, som är helt vit. Skamset och vädjande blickar han mot dörren. Sedan placeras pergamentet i en behållare. Pefonitus griper tag i bibliotekariens axlar. Ett moln passerar, och sedan ett till. På trappan till en jättelik byggnad står tre lärda män. Inne står bibliotekarien lutad mot en pelare i marmor. Också han ser på moln, vilka han liknar vid människans minnesbilder. Ständigt återkommande och påtagliga men så förgängliga att de inte kan överleva en bris. Han försöker erinra sig ett citat ur en skrift, vilken som helst, men är oförmögen. Han pekar upp mot skyn. Moln grå och vita blåser förbi. Alla liknar de varandra. Douglas Gunnarsson, Jakob Holmberg, Philip Stålhandske, Ville Stjernström
Midnatten rycker fram med dragen kniv och där står jag med ett järnrör redo att ta emot den Men kom då din jävla fitta! Som en ros slår dikten ut En ros vars kronblad i ögonblicket de slår ut slits av slungas exploderar kastas sprids över pappret ligger strödda över det Jävla fittros Krossa ett par fönsterrutor slå av ett par brevlådor i grön plast från sina fästen (en liten bit blir kvar) i ett villaområde Banka skiten ur asfalten Skrik! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAETC!INGET jävla pappersark kan höra dig Skrikna skriva ord kan alltid viskas fram Kan aldrig förvandla sig som jag till enbart läppar Jaha, hej är det du Kom in Ja allt är bra med mig lite trött hur är det själv kul ja jo jag hörde det och har du någon gång gått på gator utan mål bara för att leta gräl med en vag känsla av att det enda som hjälper är att slåss Har du krossat saker för att
möblera utsidan som insidan ser ut Inte jag heller Vill slå sön der or den lå ta dem spridas skingras slungas träffa mig i ansiktet Som en mullrande åska går jag genom världen inte ett moln utan en kuk i byxor Vaknar utan blödande knogar och finner hemmet intakt och slår inte sönder det Inte ett moln utan en kuk i byxor Viktor Atlas Benbiten Jag satt på en fest när någon frågade mig hur jag skulle definiera vår generation. Det får tiden visa sa jag, så någon började prata om robotar. Min oförmåga att svara gjorde mig så frustrerad att jag kände mig tvungen att forma en tanke, om så bara för mig själv. Vi som strödde flingsalt över raggmunkarna. Vi var de som lyssnade från vinyl i ett rum. Ur Iphone i ett annat. Det kunde vara Janis Joplin och Talking Heads, eller Dungen och Robyn. Vi var de som drack rött, och vitt, vin. I vår bokhylla var Kafka granne med Knausgård. Det var även Stridsberg med Strindberg. Vi rökte cigaretter och diskuterade kön i ett rum. I ett annat spelade vi medeltidsdatorspel och rökte. Vi som levde då titeln Back to the future inte kändes paradoxal, förstod nog aldrig begreppen tid och rum. I de tidigare nämnda rummen står dörrarna öppna. Men vi, du och jag, står i en korridor. Här hör vi in i alla rum, samtidigt. Vi äger tillträde till vartenda ett. Vi som förstod dåtid och framtid bättre än samtid. Där satt vi i en lädersoffa och diskuterade genmanipulation i flanellskjortor över ett glas rött. Och vi hoppades att det vi sa skulle leva kvar i framtiden, för att hamna i historien. Ville Stjernström
Flanerande i den fragmentariska modernismen Sökandet efter det fragmenmtariska ter sig för dagens postmoderna hjärna med nödvändighet just fragmentarisk. Ju fler pusselbitar som trillar in i ens medvetande ju mer komplex tycks bilden bli, och man greppar efter knutarna i denna spindelväv för att skönja mönstret. Det fragmentariska minnet, språket, människan, världen. För min del började detta sökande hos Gertrude Stein och jag var länge säker på att det moderna fragmenterandet, som en variabel inom riktningarna under det breda begreppet modernismen, skulle mynna ur de ljusgrå gator där för övrigt jag själv flanerade kring under mitt tjugonde år, nästan ett århundrade för sent. Steins Paris Frankrike är en märklig skildring av hur Paris, Frankrike är logik och mode, mode och logik, och hur det var därför som modernismen fann sin kärna just där. Efter att ha läst första frasen i Hemingways Parisskildring A Moveable Feast blev jag nästan säker på att det måste vara just Paris som kan betecknas den fragmenterade modernismens centrum: Och så var det det dåliga vädret. Vi bereds ingen introduktion, vi kastas rakt in i ett uppräknande av mer eller mindre sammanhängande fragment kring ett bestämt tema. Temat är alltså återigen Paris och modernisterna, ett vid närmare betraktelse inte helt ovanligt tema för just Parismodernisterna. Hemingway behandlar alltså minnets fragmentariska väsen, minnet som ett kollage; i övrigt kan väl inte Hemingways språk i större grad klassas åt det fragmentariska hållet. Där tycks Stein leva mer i (post?)modernismens medvetenhet och söndersprängande i sin lek med upprepat kategoriserande och stream of consciousness. Stein som gick promenader i Luxenbourgträdgården med sina pudlar och Picasso, Stein på vars gravstensbaksida livskamraten Alice B Toklas namn inristats, namnet som kryptiskt också ersatt Steins som titel till självbiografin. Vågar man sig på tanken att Stein rentav såg sig själv som en rad fragment parallella i den större helhet som utgjordes av också Alice B Toklas? Söndersprängandet. Istället för att måla upp världen från det klassiska perspektivet börjar man pusslar ihop fragmenten i nya mönster, vilka inte ger en enkelt tolkad bild men förhoppningsvis, vilket väl var målet, en sannare bild av verkligheten, den i grunden fragmentariska verkligheten. En verklighet som genom främmandegörandet från det klassiska perspektivet dessutom måste förnimmas på Södergrans Virgine Moderne s vis, som den estetiska oskulden. Liksom flugor till sockret verkar de ha dragits från Europas alla hörn till caféerna i Paris, fragmentaristerna. Nåväl, modernisterna då, om ni så vill. Enligt utsagon ska Joyce och Proust förövrigt ha träffats en gång, en enda, det var på en bjudning, och det enda som sades ska ha rört de serverade chokladtryfflarnas kvalitet. Lite i stil med Alice B Toklas som idag är ihågkommen delvis för att ha publicerat recept på nu berömda hashbrownies. Men låt oss flanera vidare. Naturligtvis var, som alltid, denna fokusering på la capital d Europe fåfäng. Istället visade det sig att detta fragmentarismens metasökande skulle leda till de ännu ljusare grå gator där för övrigt jag själv flanerade under mitt nittonde år. De gator där Thomas Bernard liksom Wittgensteins brorson (egentligen kusin) sprang omkring som barn långt innan de började promenera mellan varandras sjuksängar på å ena sidan sanatoriets lungsjukavdelning å andra dess hospital. Den stad där den oundvikliga Ringstrasse, taxibilarnas och turistbussarnas löpbana, den av klassicismens ståthus kantade, fungerar som en ständigt närvarande påminnelse om allt som måste
luckras upp, krossas, fragmenteras. Den stad där Stephansdoms torn blänker i ett lika brett spektrum av färgnyanser som kyrkorna i Combray. Men nog med spaning efter den tid som flytt, jag ska tala om poeten Wittgenstein. Hos Wittgenstein finns på sätt och vis fragmentarismen såväl i form som i innehåll. Idéen i poesin, poesin i idéen, motståndets språk och motståndet mot språket, vilket är vad Marjane Perloff utreder i Wittgensteins Ladder. Läser man Wittgenstein som skönlitteratur visar det sig att nya vägar öppnas härifrån och in i moderniteten, mot författare som Bernard, Beckett, och Stein. Den till synes strikt logiska följden i Wittgensteins uppställda fragment framstår plötsligt som öppnare, rent av modernistisk. Detta ska också vara något som fördjupas hos den senare Wittgenstein, där också själva språkfilosofin blir alltmer uppluckrad, och texten liksom dramatiserar ett tänkande kring vardagsspråkets hemligheter, som det heter i J Olssons artikel Wittgensteins betydelse för den moderna poesin. Kanske vågar man påstå att Wittgenstein genomgår en utveckling mot ett mer modernistiskt tänkande, mot en större medvetenhet kring den sublima komplexiteten i perception. Den senare Wittgenstein förkastar sin tidigare tilltro till språket som innefattande samma logik som fallet; verkligheten. Istället utvecklar han en slags vardags-språkfilosofi, där meningen inte är beroende av verkligheten, där språket är en kontextbunden representation. Snarare än att världen begränsar våra uttryck skulle det vara våra uttryck som begränsar världen. Är det alltså först när våra uttryck är fragmentariska vilket är ordens, det vill säga symbolgörandets grund, som världen blir fragmentarisk? Snarare kunde man kanske säga att våra uttryck begränsas av våra förnimmelsefunktioner, och att det fragmentariska språket, minnet, världen alltså faktiskt bottnar i själva vårt fragmentariska tänkande. Med detta som slutsats kan det tyckas väl till pass att åter krypa tillbaks till Paris där ju märkligt nog även Oscar Wilde lyckades avtala möte med döden. Låt oss avsluta med att meditera en stund över ett fragment av denne flanerande filosof. Paradox though it may seem - and paradoxes are always dangerous things - it is nevertheless true that Life imitates Art far more than Art imitates Life. Så växte vi också alla upp i modernismens tecken och blev en spindelväv av uppluckring, en tavla av Picasso, kort sagt fragmentarister; paradox though it may seem. Ellinor Åslund