Husdjurens mångfald för nutida och framtida behov - hot och möjligheter Statsagronom Jan Philipsson, Inst. för husdjursgenetik, SLU, Uppsala Husdjuren betyder mer än Du tror... I alla delar av världen spelar husjuren en viktig roll. Inte bara för matförsörjningen utan också för utnyttjande av gräsbevuxen mark som inte lämpar sig för spannmålsodling. De betande djuren bidrar därigenom till att hålla landskapet öppet. l utvecklingsländerna spelar de animaliska livsmedlen en särskild roll genom att bidra till en allsidig kost med framför allt värdefullt protein. Av världens ca 1 miljard fattiga människor är 70% beroende av sina husdjur för sitt livsuppehälle. Djuren spelar i dessa länder stor roll både som dragkraft och för produktion av fiber, läder, energi och gödsel. Djuren utgör dessutom för många människor det kapital man förfogar över. I många samhällen har djuren en speciell betydelse för olika traditionella eller kulturella aktiviteter i samband med högtider eller evenemang av olika slag. I u-länderna svarar ofta de livsmedelsproducerande djuren för 30-50% av jordbrukets inkomster. Det är därför särskilt viktigt att husdjurens betydelse för en tryggad livsmedelsförsörjning uppmärksammas när utländska investeringar i jordbruksmark ökar så kraftigt att de därmed kan kan utgöra ett hot mot, eller riskerar att att förstöra, förutsättningarna för fattiga människor att kunna behålla sina djur. I Sverige är markfrågorna helt annorlunda. Vi har för få betande djur för att klara de miljömål politikerna ställt upp med ett öppet varierat odlingslandskap och önskemål om biologisk mångfald. Ändå är det så att djuren svarar för så mycket som hälften av jordbrukets föräljningsintäkter. Dessutom används i vårt land ca 70% av den spannmål som produceras till djurfoder. Det svenska jordbruket och landskapet liksom vår livsmedelsindustri är därför i hög grad beroende av en livskraftig animalieproduktion. Detta till trots har den svenska animalieproduktionen gått kraftigt tillbaka under senare år....och har anpassats till varierande förhållanden Den betydelse djuren har beror på deras mångfald ifråga om olika arters och djurrasers förmåga att producera livsmedel och andra nyttigheter under kraftigt varierande produktionsförhållanden. Djuren spelar stor roll i bergsområden lika väl som i kustområden, i varma och kalla klimat, i nederbördsrika liksom i torra områden och i extensiva liksom i intensiva produktionssystem. Djuren har under tusentals år utvecklats för att passa alla dessa miljöer så att de naturligt i människans tjänst kan både producera mat och reproducera sig. De har med sina varierande egenskaper, som enkelmagade djur eller idisslare, utvecklats till att kunna ta tillvara biprodukter av olika slag från spannmål och livsmedelsindustri. De utgör därför en naturlig del av ekosystemet i alla delar av världen. Ökad produktivitet mindre miljöproblem Men djuren producerar inte bara nyttigheter. Det är väl känt att särskilt idisslarna producerar växthusgaser, i första hand metan, i sådan omfattning att de har ett klart negativt inflytande på 1
miljön. Av utsläppen i vårt land, räknat i koldioxidekvivalenter, svarar idisslarna för 4%. Samtidigt innebär den produktivitetshöjning vi haft i vår animalieproduktion, som betyder att vi kan producera en oförändrad mängd livsmedel från färre djur, att utsläppen av växthusgaser från djuren minskat med 10% under de senaste 20 åren. Så är det inte överallt i världen. I Afrika söder om Sahara, där man har stora djurpopulationer, som i och för sig är väl anpassade till svåra klimatologiska förhållanden, har djuren ofta en mycket låg produktivitet. Det innebär ett mycket stort djurantal i förhållande till befolkningen och att överbetning och Figur 1. Total köttproduktion med olika djurslag i olika delar av världen 1990 and 2007. Källa: FAO (2009). erosion av markerna ofta förekommer. I t.ex. de fyra östafrikanska länderna Etiopien, Kenya, Uganda och Tanzania finns närmare 90 miljoner nötkreatur och 100 miljoner får och getter, medan antalet människor uppgår till ca 200 miljoner. För u-världen som helhet räknar FAO med att produktionen av mjölk och kött behöver mer än fördubblas de närmaste 20-30 åren. Det kan inte ske genom ett ökat djurantal, som det huvudsakligen skett hittills, utan måste ske genom en ökad produktivitet per djur. Och det kan bara åstadkommas genom friskare djur med bättre produktionsanlag och en bättre foderförsörjning. Man förutspår behovet av en Livestock revolution. En sådan har redan kommit långt i delar av Asien för både mjölk- och köttproduktionen, medan mycket litet har hänt i Afrika som framgår av figurerna 1 och 2. Vad gäller köttproduktion har den ökat högst dramatiskt sedan 1990 i Asien, där gris- och fjäderfäkött dominerar. Beträffande mjölkproduktionen (figur 2) så har ökningen i Asien också varit dramatisk och man har passerat Europa i produktionsvolym. Till det har buffelmjölken i hög grad bidragit, och i Indien, som har världens största mjölkproduktion, produceras mer än hälften av mjölken av bufflar. 2
De husdjursgenetiska resursernas utnyttjande avgör utvecklingen Den utveckling, eller brist på utveckling, vi sett i olika delar av världen är i hög grad beroende på hur vi utnyttjat den mångfald de husdjursgenetiska resurserna erbjuder. I Asien har både de traditionellt förekommande djurarterna och raserna, liksom för regionen nya eller nyutvecklade raser, baserade på långsiktiga korsningsförsök, fortsatt att utnyttjas i allt effektivare produktionsformer. Detta har bl.a. lett till en viss utarmning av de genetiska resurserna genom att primitiva eller mindre produktiva raser korsats bort. Alternativt har de med sina särskilt viktiga anpassningsgener lagt grunden till nya raser. Figur 2. Total mjölkproduktion från olika djurslag i olika delar av världen 1990 and 2007. Källa: FAO (2009). Historiskt sett har husdjursraserna alltid genomgått en viss evolution. Ofta har raser någon gång i tiden korsats och sedan utvecklats till en ny ras. Ett intressant sentida exempel på bildandet av en sådan s.k. syntetisk ras är nötkreatursrasen Sunandini i provinsen Kerala i sydvästra Indien. Genom korsningsförsök mellan den inhemska oförädlade boskapen och olika raser från tempererade områden, främst Brown Swiss och i viss mån också Jersey och Holstein, följt av urval inom korsningspopulationen, har Sunandini-rasen under 30-40 år utvecklats till att ge 6-8 kg mjölk per dag jämfört med de 1-2 kg som den ursprungliga rasen gav. Samtidigt med avelsarbetet har foderproduktionen förbättrats. Med de över 2 miljoner 3
djur som rasen nu omfattar har många familjer som lever på sina djur kunnat lämna fattigdomen bakom sig. En annan spännande utveckling är den som skett i Brasilien. Zebu-raserna Nelore och Gir, som importerades från Indien för ca 100 år sedan, har genom ett målmedvetet avelsarbete i sitt nya hemland bidragit till Brasiliens starka ställning idag inom animalieproduktionen, inte minst på exportmarknaden för kött. Djurimporter som tidigare i stor omfattning skett från Europa till Brasilien har i stort sett misslyckats pga djurens bristande förmåga att överleva i tropiskt klimat. Däremot har de tropiskt anpassade raserna från Indien snabbt brett ut sig och finns nu i mångmiljontal. Ett intressant exempel på vikten av att vi har sådan genetisk diversitet att det finns produktiva djur för kraftigt skiftande miljöförhållanden. Många av världens husdjursraser utrotningshotade I FAOs regi har under ett antal år ett omfattande arbete utförts för att klarlägga hur det egentligen ligger till med de husdjursgenetiska resurserna. Inventeringen var en följd av medlemsländernas åtaganden i anslutning till CBD (Konventionen om biologisk mångfald) och de larmrapporter som kommit om allt fler utrotningshotade djurraser. Inventeringen sammanställdes i en State of the World Report on Farm Animal Genetic Resources och presenterades för FAOs medlemsländer vid en konferens i Interlaken 2007. Rapporten visade bl.a. att av världens över 7500 identifierade husdjursraser är 9% rapporterade som utrotade och 21% är hotade att gå samma öde till mötes. Samtidigt vet man inte hur läget är för mer än en tredjedel av raserna. De viktigaste orsakerna till att raser försvunnit är den modernisering och i viss mån industralisering som skett inom jordbruket, framför allt i västvärlden med krav på produktiva djur. Åtskilliga är också de misslyckade försök som gjorts att förädla djurraser i u-länder med västerländska raser och metoder, och där man saknat långsiktighet i både avelsarbete, organisationsuppbyggnad och utbildning. Ofta har korsningsavel i en generation gått bra, men med raser som inte är anpassade till klimatet ger högre grad av inkorsning ofta ett nedslående resultat. Då kan det vara för sent att rädda den inhemska rasen. Samtidigt kan man konstatera att det finns många inhemska raser i u-länder som är kraftigt underutnyttjade, i den meningen att de skulle kunna ha en större utbredning än vad de nu har, och för att den genetiska variationen inom ras ännu inte utnyttjats för förbättring av rasen i syfte att öka produktiviteten. Ett helt annat hot utgörs av de följder naturkatastrofer och inbördeskrig kan få. Den långvariga torka som delar av östra Afrika var utsatt för under 2007-09 fick katastrofala följder för djurpopulationerna som i stora områden dog av svält. Nötkreaturen var värst utsatta medan getterna klarade sig bäst. En viktig fråga i klimatförändringarnas spår är därför hur man bäst bygger upp nya djurstammar och vilka djurslag man då bör satsa på för att få igång produktionen igen. Sannolikt är det fjäderfä, får och getter, men det ska ske i kulturer där nötkreaturen står högst i kurs. Ett liknande hot, men av människan tydligare initierat, är det som kan bli en följd av större markinvesteringar av utländska affärsintressen som inte tar hänsyn till den traditionella djurhållningen och dess villkor. Om de leder till att boskapens rörlighet över större områden 4
begränsas, kan det leda till allvarlig överbetning och erosion av kvarvarande betesarealer, spridning av sjukdomar, och till slut till att djurhållningen upphör. Detta är särskilt förödande i torra, regnfattiga områden, där man har djur som särskilt anpassats till att kunna producera under knappa förhållanden. Genom att just de fattiga småbrukarna saknar markrättigheter förlorar de betesmarkerna när dessa säljs. Därmed försvinner småbrukarnas utkomst- och överlevnadsmöjligheter, liksom de djurstammar som under århundraden avlats fram med sådana egenskaper som kan vara särskilt betydelsefulla i en framtid då klimatförändringarna just kräver sådana djur. Global plan för bevarande och utveckling av den genetiska diversiteten Vid konferensen i Interlaken antogs en gemensam deklaration om den bedömning man gjort om de husdjursgenetiska resursernas tillstånd. I en efterföljande Global Plan of Action förband sig regeringarna att vidta nödvändiga åtgärder för ett säkerställande av att vi långsiktigt har den genetiska diversitet som en oförutsedd framtid kan innebära och att vi utnyttjar de genetiska resurserna på ett hållbart sätt. I aktionsplanen anges fyra prioriterade insatsområden: 1. Karaktärisering, inventering och monitoring av arter och raser 2. Uthålligt nyttjande av husdjursraserna 3. Bevarande av hotade raser 4. Kompetens- och institutionsuppbyggnad Bevara raserna genom utveckling! Till skillnad från växterna består det främsta bevarandearbetet i att fortsatt utveckla de levande djurpopulationerna genom avel i långsiktigt hållbara avelsprogram. Även om man kan frysa in sperma och möjligen embryon (ex situ), så blir processen med att återställa populationerna i levande skick en närmast praktisk omöjlighet. Genom spermabanker kan dock generna, men knappast genotyperna (raserna), återskapas, och i första hand är det just generna vi bör bevara. Men det sker till priset av att kanske kulturellt intressanta raser förloras. Att bevara olönsamma raser med tillräckligt stora djurantal för att undvika inavel eller genetisk drift och säkerställa deras långsiktiga överlevnad (in situ) är mycket kostsamt, och ineffektivt jämfört med bevarandet av gener i form av spermabanker. Det viktigaste av allt är därför att vi bedriver ett så framsynt avelsarbete med de raser vi har så att vi förhindrar att värdefulla raser eller gener framgent blir utrotningshotade. Det gör vi bäst genom att säkerställa att raserna utvecklas så att de fortsatt har ett kommersiellt eller kulturellt värde. Värdefulla gener kan också bevaras och komma till nytta i nya former av ekonomisk och social betydelse för människan, så som exemplet med Sunandini visat. En evolution har skett av alla våra raser över tiden. Rasbegreppet är därför inte genetiskt definierat, utan bl.a. betingat avkulturella värden och hur avelsmålen definierats för djur inom ett visst geografiskt område. Och till slut är det ett administartivt beslut vad man kallar en ras. Ett för oss näraliggande exempel är att år 1928 bildades vår svenska SRB-ras genom sammanslagning av stamböckerna för de besläktade RSB och Ayrshire djuren. I FAOstatistiken anges RSB därför som utrotad! Samtidigt har en ny ras uppstått, SRB, som 5
verkligen i internationella sammanhang visat sig vara värd att bevara genom fortsatt avelsarbete med långsiktigt hållbara avelsmål för ögonen. Med de framtida globala behoven av animaliska livsmedel som studier av FAO, IFPRI m.fl. visat på, samtidigt som vi står inför allt tydligare klimatförändringar, finns det all anledning att slå vakt om den genetiska diversiteten hos våra husdjurspopulationer. Men det måste ske på rätt sätt. Det räcker inte med att bevara raser, det gäller att se till att de utvecklas om de ska överleva. Medvetenheten om detta är större i u-länder, där frågan om mattillgång och överlevnad är påtaglig, än hos oss. Här lägger vi fortfarande stor energi på att bevara små raser, medan vi häromåret utan debatt låter en så stor och viktig svinras som den svenska lantrasen totalt försvinna i ett nordiskt handelsspel om vilka raser varje land ska ta hand om. Det är inte att leva upp till Interlaken-deklarationens intentioner! 6