VATTENSYSTEMEN I OMRÅDET: RÅSSÖ TILL HAVSTENSSUND MED SANNÄSFJORDEN Undersökning samt utvärdering av de marina bottnarna utförd av Tero Härkönen 1981 Naturinventeringar i 0-län (1983:2) ISSN 0280 2538 Produktion: Länsstyrelsen, naturvårdsenheten Text: Tero Härkönen Kartor: Eva-Marie Eriksson, Shaheeda Majothi Tryck inlaga: Länsstyrelsens offset, Göteborg 1983 Tryck karta: Gösta Anderssons Offset AB, Kållered
FÖRORD Föreliggande rapport r resultatet av inventeringar utförda under hösten 1980 samt våren 1981. Utredningen är utförd på uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Författaren som är knuten till Tjärnö marinbiologiska station har utfört hela undersökningen och är ensam ansvarig för dess innehåll samt för de värderingar och åsikter som framförs i denna. Utredningen är den andra i en serie om tre kustinventeringar som är planerade inom Strömstads och Tanums kommuner. Den återstående delen av inventeringen som omfattar kuststräckan från Sannäsfjorden till Bottnafjorden är under utförande. Rapport beräknas föreligga i tryckt skick under 1984/85. Bengt Frizell
1 I INLEDNING Föreliggande undersökning utfördes under hösten 1980- våren 1981 och utgör en fortsättning på inventeringssammanställningen över Tjärnöarkipelagen utförd av Lars Afzelius 1977. Följande personer har bidragit till undersökningen med diskussioner, förslag samt hjälp vid bestämningsarbete: Lars Afzelius, Hans G Hansson, Ingvar Lagenfelt samt Bertil Rex. Havet utgör ett dynamiskt system, där stora fluktuationer förekommer mellan olika säsonger. Även större bottenområden kan härigenom helt ändra karaktär av ett flertal orsaker. En kraftig Zosteraäng, som funnits under decennier kan plötsligt ett år har omvandlats till en ren sandstrand beroende på att dominerande vindar under en längre period blåst från en ovanlig riktning. Detta fenomen är välkänt och har bl.a. registrerats i Gullmaren under de senaste åren. Likaså kan ostronbankar försvinna, sandstränder förmuddras osv. Detta är en av orsakerna till att undersökningar av det här slaget är att betrakta som statiska och kan ej ersätta funktionella och dynamiska analyser av systemet, utan bör betraktas som ett underlag för mer ingående studier. Hela kustmiljön påverkas av människans ingrepp, men den största konflikten torde gälla strandzonen och de grunda mjukbottnarna, varför huvudvikten i undersökningen lagts på en kartering av dessa bottnars substratsammansättning och biologi. Vegetationen har kartlagts med hjälp av vattenkikare, handskrapa och detritussläde, medan de djupare bottnarna mer extensivt undersökts med triangelskrapa. Resultatet redovisas dels genom en detaljerad kartbilaga, där bottensubstratet i området finns angivet enligt indelningen: Hårdbotten, Sand, Sandblandad gyttja, gyttja samt de inre lerorna. ven dominerande vegetation är angivet enligt indelningen: Zosteraängar, Fucus-Mytilusbälte, ostron samt blå musselbankar. Med avsikt att läsaren snabbt ska kunna få en översikt av de olika samhällstypernas betydelse i området, ges i avd II en karakteristik av dessa. Avd III är en mer ingående beskrivning och utvärdering av 13 delområden (A-N). Redovisningen avslutas med en utvärdering av lämpliga platser för anläggning av småbåtshamnar.
2 Områdets ytterskärgård består till stor del av exponerade klipp- och sandstränder, men ingår ej inom ramen för denna undersökning. Lokalisering av marina konstruktioner typ hamnar eller musselodlingar är direkt olämpligt till dessa starkt exponerade områden. Hamnkonstruktioner, måste här projekteras för att tåla enorma påfrestningar, varvid ingreppen i miljön blir omfattande. Musselodlingar av den typ som förekommer i Sverige har visat sig känsliga för den i ytterskärgården förekommande våg- vind- och isexponeringen varför de ekonomiska riskerna vid placering av musselodlingar till dessa områden är oacceptabla. Värdet av dessa exponerade klipp- och sandstränder, samt de djupare bottnarna, har redovisats i följande publikation: Kosterrännan och de grundare havsområdena inom Strömstads kommun. En sammanställning av de marina värdena. (Utförd av Hans G Hansson 1975, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län).
3 II A BESKRIVNING AV SAMHÄLLSTYPER OCH DERAS BETYDELSE I OMRÅDET Hårdbottensamhället Substrat: klippor, klappersten I skvalpzonen bildar havstulpanen Balanus balanoides ett ca halvmeter brett bälte strax nedanför och i det svarta bältet, som utgörs av krustformiga lavar, främst Verrucaria maura. På mer solexponerade lokaler ersätts denna lav av framför allt den hala blågrönalgen Calothrix scopulorum. Här lever vanligen tre arter av strandsnäckan Littorina, främst L. saxatilis, medan L. obtusata och L. littorea gärna utnyttjar mikromiljöer med något lägre exponeringsgrad. Även skålsnäckan Patella vulgata är här vanligt förekommande strax över och under vattenlinjen. I vattenlinjen och ner till ca en meters djup växer ett flertal arter grönalger, där havssallat (Ulva lactuca), tarmtång (Enteromorpha sp.) samt Cladophora rupestris kan ses under hela vegetationsperioden. Under våren är Monostroma grevillei vanlig på vissa lokaler. På mer skyddade platser dominerar dock knöltången (Ascophyllum nodosum). Från några dm:s djup och till ca 30 meter, färgar de krustformiga rödalgerna Litothamnion sp. och Hildenbrandia prototypus klipporna ljusröda resp. blodröda. På djupet hittar vi även den svarta krustformiga brunalgen Pseudolithoderma extensum. Namnet lithoderma betyder fritt översatt stenens hud eller sten-hud, vilket väl beskriver de krustformiga algernas växtsätt; en tunn hinna som täcker en stor del av stenarna under vattnet. I bottenskiktet hittar vi även kalkrörsbyggande havsborstmaskar som Pomatoceros triqueter samt Serpula vermicularis. Rödalgerna Chondrus crispus, Phyllophora sp., Ceramium rubrum, Delesseria sanguinea, Phycidrys rubens m.fl bildar ett buskskikt, medan de större brun-algerna Fucus serratus, Laminaria saccarina samt L digitata bildar det mer synliga toppskiktet. Fucus serratus bildar ofta ett bälte i de övre vattenlagren, ner till ca tre meters djup, där de båda arterna av Laminaria börjar dominera. De sistnämnda arterna kan växa ner till ca 35 meters djup beroende på exponeringsgrad och vattenkvalitet. På djupare lokaler med något högre salthalt och exponering är Laminaria hyperborea samt den ätliga rödalgen Dilsea carnosa ej ovanlig. Djurlivet är mycket varierat och ett flertal levnadssätt finns representerade har. De sessila (fastsittande) djuren lever dels direkt på klipporna men framför allt som epifyter (påväxt) på den ovan beskrivna algvegetationen. Blåmusslan bildar ofta formliga mattor i och strax nedanför det vita balanusbältet. Isvintrar skapar gynnsamma förutsättningar för massförekomst av blåmusslor.
4 Vid överhäng kan vi redan strax under vattenytan hitta svampdjuret Halichondria panicea, som annars är mycket vanligare längre ned i algbältet, medan läderkorallen Alcyonium digitatum förekommer här men är mest framträdande under algbältet. Polypdjuren Laomedea geniculata, Kirchenpaurea pinnata samt Sertularella sp. kan växa direkt från klipporna men är också vanliga som epifyter. De vanligare epifyterna på algvegetationen är i övrigt mossdjur, bryozoer, som Membrani-pora membranacea, Electra pilosa samt Crisia eburnea. Den i ett spiralformat rör levande havsborstmasken Spirorbis spirorbis är den vanligast förekommande epifyten på sågtång m.fl. alger. Den dominerande sessila floran och faunan koloniseras av en mängd mobila djurarter. De mest framträdande i det övre skiktet är snäckor av släkterna Littorina och Nucella samt den grisskära borrsnäckan Natica montagui. Bland de vanligare kräftdjuren är märlkräftor av släktet Gammarus samt isopoden Idothea baltica. Endast ett fåtal musslor som exempelvis Hiathella sp. har kunnat etablera sig här. Nedanför algbältena finns många av de tidigare nämnda svamp och polypdjuren, men den mobila faunan är ofta mer framträdande. Havsnejlikan, Metridium senile, och havsrosen Thealia felina, utgör här något av karaktärsarter tillsammans med ishavsstjärnan Martasterias glacialis samt våra båda stora sjöborrar Echinus esculentus och E. acutus. I algbältena lever ett flertal fiskarter, där man under våren till hösten främst träffar på läppfiskar. Stensnultran kan förekomma i ett antal av en individ per m 2, medan skärsnultran uppnår lägre individtäthet. Även berggylta och blågylta lever företrädesvis på dessa lokaler. Andra karakteristiska arter är paddtorsk, femtömmad skärlånga samt unga exemplar av långa. Glyskolja och torsk kan ses i mindre stim strax utanför algbältena medan bergvar, bergskädda och sjurygg oftast påträffas i skikten under vegetationszonen. I områden med klappersten utgör även hummer ett för fisket viktigt inslag. VÄXTER Grönalger Ulva Enterom Cladophora Dominerande arter lactuca orpha sp. Monostroma grevillei (vår) rupestris Codium fragile (mer skyddade områden) Rödalger Hildenbrandia Lithotham Chondrus prototypus inon sp. crispus
5 Rödalger Furcellar (forts.) Ceram Delesseria Phycodrys Polysiphonia ia fastigiata ium rubrum sangguinea rubens sp. Brunalger Pilayella littoralis (mer skyddade områden) Elachis ta fucicola Desm arestia aculeata Chorda filum Lam inaria digitata L. hyperborea L. saccarina Ascophyllum nodosum (mer skyddade områden) Fucus serratus Fucus vesiculosus Halidrys siliquosa DJUR Svampdjur Halichondria panicea Nässeldjur Tubularia larynx Clava multicornis (på Ascophyllum) Laom edea geniculata Kirchenpaurea pinnata Dymamena pumila (på Fucus serratus) Alcyonium digitatum Tealia felina Metr idium senile Borstmaskar Nereis Serpula Hydroides Spirorbis Pom diversicolor vermicularis norvegica spirorbis atoceros triqueter Kräftdjur Balanus Idotea Ga Palaem Hom Hyas balanoides baltica mmarus sp. on elegans arus gammarus arenarius Snäckor Gibbula Litto Patina pellucida (ofta på laminaria) cineraria rina obtusata
6 Snäckor (forts.) Littorina saxatilis Littorina littorea Natica montagui Nucella lapillus Musslor Hiatella Clam Mossdjur Crisia Mem Electra Mytilus edulis (små exemplar) sp. ys varia eburnea branipora membranacea pilosa Tagghudingar Martasterias glacialis Crossaster papposus Phiothrix fragilis Echinus esculentus Echinus acutus Sjöpungar Clavelin Corella Ciona Ascidiella Dendrodoa Styela a lepadiformis parallellogramma intestinalis aspersa grossularia rustica Fiskar Anguilla anguilla Ål Gadus morrhua Torsk Trisopterus minutus Glyskolja Raniceps ranius Paddtorsk Molva molva Långa Ciliata mustela Femtömmad Skärlånga Labrus ossifragus Blågylta Labrus berggylta Berggylta Crenilabrus melops Skärsnultra Ctenolabrus rupestris Stensmultra Centrolabrus exolentus Grässnultra Zoarces viviparus Ålkusa Cyclopterus lumpus Sjurygg Liparis montagui Montagus ringbuk Zeugopterus punctatus Bergvar Microstom us kitt Bergskädda B Sandbottensamhället De grunda havsbottnarna på öarnas mer exponerade sidor utgörs till stor del av ren mineralsand, medan det organiska inslaget ökar med avtagande expo-
7 nering. Denna exponeringsgradient innebär dels att det organiska inslaget ökar mot djupet och dels att öarnas läsidor får en zosteradominerad vegetation. De rena sandbottnarna utgör vad man i marinbilogiska sammanhang kallar ett Mya-marina samhälle (Sandmussla-sandmask samhälle). Dessa bottnar sträcker sig i innerskärgården från vattenytan till ca 3-5 meters djup. Sandstranden kan i ytterskärgården nå ner till flera tiotals meter. Sandbottnarna är i första hand djursamhällen, och vegetation, främst sågtång, finns endast i den mån stenar eller grövre material ingår i bottensubstratet. Karaktärsdjuren här är förutom sandmussla och sandmask, östersjömussla, Macoma baltica, samt hjärtmusslan Cardium edule. Sandräkan Crangon crangon är inte bara viktig som fiskföda utan fångas kommersiellt utefter stora delar av Europas kuster. Bland havsborstmaskarna är de rörbyggande Nereis diversicolor och N. virens bland de vanligare av de rovlevande djuren. Sand-stubb, lerstubb och tobis är de mest frekventa fiskarterna och utnyttjas av fisktärnor, ål, skrubbskädda till föda. Yngel av varar och rödspotta finns ofta i stora mängd på dessa bottnar. Den interstitiella faunan (djurlivet mellan sandkornen) är synnerligen rik och utgör en stor del av den sekundärproduktion som sker på sandbottnarna. På måttligt exponerade sandbottnar bildar blåmusslan ofta dm-tjocka, upp till 15 meter breda och hundratals meter långa mattor. Dessa massförekomster finns framför allt i de södra delarna av Stridsfjorden, Storebukt och Lallen. Musselbestånden utnyttjas av yrkesfiskare främst till agn vid t.ex. backefiske. På något mer exponerade bottnar, främst de inre öarnas sydväst sidor finns mycket rika ostronbestånd. De största bankarna finns i Sannäsfjordens mynning; Backebukten, N. Havstensberget, viken N. Västbacken samt Bågen. I Stridsfjorden är bankarna vid Pannberget samt St. Rösholmen av jämförbar storlek. Vid Resö finns stora bestånd vid Hornsudden. Gårvik samt de grunda stränderna N. hamnsundet. ven vid Vadholmen, Pallarna samt västsidan om S. Galtö finns rika förekomster. Det totala antalet ostron på de ovan nämnda lokalerna kan räknas i miljoner, men ett kommersiellt utnyttjande i stor skala är troligen inte möjlig beroende på ett flertal orsaker. Ostronet har sin nordgräns i norra Bohuslän, varför den är extra känslig för olika typer av påverkan. Den kräver en hög vattentemperatur för att kunna reproducera sig, vilket ej skett i större omfattning sedan 1975-1976. Detta är en trolig orsak till det mycket ringa inslaget av ostron som är yngre än 5-6 år. De stora ostronbankarna finns ofta i anslutning tät bebyggelse, som släpper ut avloppsvatten i olika former. Därför bör orstronen sumpas i rent vatten under en längre tid innan försäljning. Ett begränsat, väl avvägt ostronfiske kan dock ge ett flertal fiskare utkomstmöjligheter.
8 Dominerande arter (Huvudsakligen ett djursamhälle) Borstmaskar Nereis Nereis Arenicola diversicolor virens marina Kräftdjur Harpacticoidea Praunus flexuosus Crangon crangon Palaem on adspersus Pagurus bernhardus Carcinus maenas Snäckor Buccinum undatum Nassa reticulata Hydrobila ulvae Musslor Cardium edule Ostrea edulis Tapes aurea Tellin a tenius Macom a baltica Cari sp. Cultellus Spisula subtruncata Mya arenaria Tagghudingar Astenias rubens Fiskar Salm o trutta Laxöring Anguilla anguilla Ål Hyperoplus lanceolatus Tobiskung Ammodytes lancea Tobis Trachinus draco Fjärsing Callionymus lyra Randig Sjökock Pom atoschistus minutus Sandstubb Pom atoschistus pictus Bergstubb Scophthalm us rhombus Slätvar Psetta maxima Limanda limanda Pleuronectes platessa Rödspotta Solea solea Tunga Piggvar (små) Sandskädda (på något djupare bottnar)
9 C Sågtång-blåmussel - (Fucus-Mytilus-) bältet En stor del av det inre skärgårdsområdet kantas på ca 1-3 meters djup av ett mer eller mindre smalt band, främst bestående av Sågtång (Fucus vesiculosus) samt blåmussla (Mytilus edulis). En förutsättning för denna vegetationstyp är dock att bottenmaterialet innehåller större fasta partiklar, typ ostronskal, stenar eller grövre gruskorn. Mellanliggande partier består ofta av gyttja med mer eller mindre inslag av sand. Sågtång-Blåmusselbältet utgör ofta en övergångssamhälle mellan den djupare växande zosteran samt grundare grus-stenstränder, men saknas i stort i lerorna, där inget fast substrat finns att tillgå. Likaså är den sparsamt förekommande på finkorniga sandstränder, där sandstranden oftast med en skarp gräns på ett par meters djup övergår i zosterasamhället. Mellan täta bestånd av såg- och blåstång finns kala slamtäckta partier med stort inslag av hjärtmussla, Cardium edule, Abra alha samt Scrobicularia sp. ven snäckorna Littorina littorea samt Nassa reticulata är vanliga, varav den förra kan uppvisa massförekomst på vissa lokaler. I mer utsötade områden, t.ex. de inre delarna av Sannäsfjorden är Littorina tenebrosa en karakteristisk art tillsammans med den slamälskande Akera bullata. Här finns periodvis också relativt stora koncentrationer av ormstjärnan Ophiura albida, samt tångräkan Palaemon elegans. Strandkrabban Carcinus maenas kan ofta förekomma i ett antal av 5-10 individer/m 2. Bältet tycks vara en viktig uppväxtplats för rödspotteyngel, då stora koncentrationer av dessa vanligtvis hittades på dessa sandinblandade slambottnar. I partierna med sågtång-blåmussla kan inslaget av ostron vara stort, medan de vanligaste epifyterna är rödalgen Ceramium rubrum samt flera arter sjöpungar; Ciona intestinalis, Ascidiella scabra, Bothrylloides leachi m.fl. Sjöpungarna finns företrädesvis på ett par meters djup. Vid fiskeriekonomiska bedömningar är Fucus-Mytilusbottnarna ofta förbisedda, men utnyttjas i mycket hög grad av yrkesfiskare för fångst av ål, flatfisk och i viss mån torsk. Dominerande arter VÄXTER Grönalger Enterom orpha sp. Cladophora rupestris Rödalger Ceram Delesseria ium rubrum sanguinea Brunalger Fucus serratus F. vesiculosus Phycodrys siliquosa
10 Brunalger Dictyosiphon (forts.) Scytosiphon sp. lomentaria DJUR Borstmaskar Nereis Scolopios Harm Capitella Kräftdjur Idothea Palaem Pagurus Crangon Carcinus Praunus diversicolor arminger othoe imbricata capitata baltica on elegans bernhardus crangon maenas inermis Snäckor Lacuna sp. Litto rina littorea L. tenebrosa Nassa reticulata Hydrobia ulvae (sparsamt) Musslor Mytilu s edulis Ostrea edule Cardium edule Mya arenaria Corbula gibba (på vissa lokaler) Tagghudingar Asteria s rubens Psammechinus miliaris Sjöpungar Ciona Ascidiella Bothryllo Ascidea intestinalis scabra ides leachi mentula Fiskar Anguilla anguilla Ål Ctenolabrtis rupestris Stensnultra Gasterosteus aculeatus Storspigg Gobius niger Svart smörbult Pleuronectes platessa Rödspotta Platichtys flesus Skrubba
11 D Ålgräs (Zostera) samhället Ålgärs (Zostera marina) bottnar är i innerskärgården genom sin produktivitet synnerligen viktiga ur fiskeribiologisk synpunkt och hör därigenom till våra mest skyddsvärda områden. Bottensubstratet varierar något och kan ha starkt inslag av mineranogent material (t.ex. kvartssand). På dylika platser är Zosteran gles och lågvuxen. Genom att ängen fungerar som sedimentfälla, ökas det organogena inslaget betydligt vid nykolonisation av områden med sandbottnar. De dominerande, mer produktiva ängarna hittar vi i områden med stort organogent inslag i bottenmaterialet. Zosteraängarnas utbredning regleras främst av områdets exponeringsgrad, ljustillgång (vattnets grumlighet) samt djupförhållanden. Zosteran finns ej ens på måttligt exponerade bottnar, utan är anpassad till skyddade vikar, läsidor av öar osv. De dominerande vindarna i området är sydvästliga varför de mest utvecklade ängarna finns nordost om öarna; Bra exempel på detta är St. Rösholmen och St. Skarphuvudet. Innerskärgårdens grunda ler- och gyttjebottnar virvlas lätt upp av strömmar, vind och vågor, vilket medför rent generellt att solljuset har svårt att tränga ner på djupet. Därför är Zosteraängarnas nedre djupgräns sällan mer än tre meter i innäterskärgården. På något mer fast botten och därigenom klarare vatten växer den ofta ner till 7-8 meter djup (undantagsvis 10 m). Ängarnas övre gräns varierar med bottensubstratets beskaffenhet samt strömspolning. På de inre lerorna, t.ex. ost Råssö-Galtö, där bottensubstratet är finkornig organogen gyttja, finns Zosteran upp till lägst lågvattenlinjen (ca 0,5 m:s djup), där dock inslaget av Ruppia spiralis ökar. Ovanför ängen finns en i stort vegetationsfri zon (se de grunda lerorna sid. 16). På strömspolade bottnar (t.ex. ost och nordost Resö) hittas ängen först på 1-1,5 m:s djup, emedan de övre regionerna är regionerna är bevuxna med kraftiga mattor av sågtång (Fucus serratus) samt blåmusslor (Mytilus edulis). Se vidare Fucus-mytilus bältet. Årsrytmik culata någorlunda Zosteraängarnas årstidsdynamik är föga studerande i Sverige och man har ofta antagit att Zosteran vissnar ner under vintern för att sedan under våren åter tillväxa från de övervintrande jordstammarna. Detta förhållande har ej kunnat påvisas Losteran har befunnits vara livskraftig under isen och bara i begränsad omfattning påverkats av vinterförhållandena. Under den kalla årstiden är i stort den mobila faunan försvunnen, men några få eurytherma (temperaturtåliga) organismer; strandsnäcka (Littorina littorea), (Nassa reti ), strandkrabba (Carcinus maenas) Idothea baltica, kan förekomma rikligt.
12 Epifyt- (påväxt-) floran består här främst av rödalgen Ceramium rubrum och grönalgen Chaetomorpha lineum. På de grundare lokalerna är också grönalgen Cladophora rupestris vanlig. Under våren (mars - maj) sker stora omvälvningar i hela vattensystemet. Vårblomningen börjar i huvudsak strax efter islossningen, då kiselalgerna har sin produktionstopp. Den trådformiga kiselalgen Amphipleura rutilans samt även Melosira sp., tillväxer expiosionsartat och får i grunda vikar en täckningsgrad av upp mot 100 %. Zosteran vissnar snabbt vid denna övertäckning och bildar formliga täcken av mer eller mindre nedbrutet material. Efter några veckor är dock de trådformiga kiselalgerna på tillbakagång för att ersättas av grönalger som tarmtång (Enteromorpha sp) och Monostroma grevillei. Denna grönalgsblomning har i många områden en intensitet fullt jämförbar med den tidiga kiselalgsblomningen men sker företrädelsevis på något grundare vatten. Under dessa blomningar har Zosteran svårt att hävda sig då dess tillväxthastighet är mer långsam. Den stora produktion dessa blomningar ger upphov till i samband med den kraftiga nedbrytningen av zostera, utnyttjas av en stor mängd ryggradslösa djur. Bland de viktigare är Borstmaskarna Pygospio elegans samt Scoloplos armiger. Även kräftdjuren Corophium sp. och Erichtonius sp. är vanligt förekommande. I maj-juni börjar zosteran tillväxa samtidigt som den mobila faunan vandrar in i ängen. De mer synliga formerna av dessa är fiskar tillhörande släktena smörbultar och stubbar, tångräkan Palaemon adspersus samt pungräkan Praunus flexuosus. Bland molluskerna blir Hydrobia ventrosa samt i något saltare vatten Hydrobia ulvae mer frekventa medan bottenfällda larver av sandmussla (Mya sp.), hjärtmussla samt blåmussla utgör ett ännu mer dominerande inslag. Denna fauna utnyttjas i sin tur av en mängd fiskarter, dels av uppväxande plattfiskyngel, främst skrubba och rödspotta, dels av födosökande kommersiellt värdefulla fiskarter: Ål, torsk, havsöring och vuxna flatfiskar. I september-oktober är zosteraängen som bäst utvecklad och utgör ett rikt system av en mängd växt och djurarter. Hyrobia ventrosa uppvisar ofta en massförekomst vid denna tid, samtidigt som epifytvegetationen, bestående av fintrådiga rödalger, sjöpungarna Ciona intestinalis, Ascidiella scabra och Bothrylioides sp. blir mer framträdande. De grunda zosteraängarna hör till vårt lands mest produktiva områden, men det bör påpekas att zosteran i sig endast utgör en mycket liten del i denna produktion. Enligt Abrahamsson & Loo var produktionen av zostera i en undersökt vik ca 15 g/m 2 och sommar, mot 4 400 g mollusker på samma yta och tidsrymd. Denna enorma produktion kommer hela havet till godo på
13 skilda sätt. Svanar och andra fåglar betar i ängarna och kan då inte bara tillgodogöra sig zosteran utan även den mer näringsrika påväxten. Många fiskarter hämtar här sin föda under kortare eller längre tidsperioder för att under andra tidsrymder leva längre ut till havs. Många ryggradslösa djur utnyttjar produktionen här under sommaren för att sedan med migrationer transportera den i ängen assimilerade energin till andra områden. En mycket viktig del är också transporten av organiskt bunden energi som sker genom vattenströmmarnas försorg och därigenom komma andra delar av havet till godo. Dominerande arter VÄXTER Kärlväxter Zostera marina Ruppia maritima R. spiralis Grönalger Cladophora rupestris Chaetomorpha lineum (höst) Enterom orpja sp. Monostroma grevillei (vår) Rödalger Chondrus crispus Phyllophora sp. Ceramium rubrum (Mest under hösten) Polysiphonia violacea (höst) P. elongata Brunalger Chorda Desm filum arestia aculeata Kiselalger Am phipleura rutilans (vår) Melosira sp. (vår) DJUR Borstmaskar Tubifex Harm Nereis Capitella Scoloplos Pectina Pygospio sp. othoe imbricata diversicolor capitata arminger ria koreni elegans Kräftdjur Caprella sp. Microdeutopus gryllotalpa Corophium sp. Ericthon ius difformis
14 Kräftdjur Palaem (forts.) Pagurus Carcinus Macropodia on adspersus bernhardus maenas rostrata Snäckor Akera bullata Hydrobia ulvae H. ventrosa Rissoa membranacea Nassa reticulata Litto rina littorea L. tenebrosa Musslor Mytilu Musculus Lacuna Abra Mya s edulis discors Ostrea edulis (sparsamt) divaricata alba Cardium sp. sannolikt haunience arenaria Corbula gibba (sparsamt) Mossdjur Electra Scrupocellaria pilosa scruposa Tagghudingar Ophiura albida Psammechinus miliaris Asteria s rubens Leptasterias muelleri Sjöpungar Ciona Ascidiella Bothryllo intestinalis scabra ides sp. Kvalster Halacaridae Insekter Chironom us sp. Fiskar Salmo trutta Laxöring Anguilla anguilla Ål Belone belone Horngädda Siphonostom a typhle Tångsnälla Syngnathus rostellatus Mindre kantål Entelurus acquoreus Större havsnål Gadus morrhua Torsk Pholis gunellus Tejstefisk Gobius niger Svart smörbult
15 Fiskar (forts.) Coryphopterus flavescens Sjustrålig smörbult Pom atoschistus minutus Sandstubb Myoxocephalus scorpius Rötsimpa Taurulus bubalis Oxsimpa Spinachia spinachia Tångspigg Pleuronectes platessa Rödspotta Plathichtus flesus Skrubbskädda E De inre vikarnas slambottnar (3-10 m) De inre vikarnas zosterasamhällen ersätts i djupled av slambottnar med mycket stort organiskt inslag. Avsliten zostera, intransporterade alger, tillsammans med löv från träd i vikarnas omgivning finns ofta i olika stadier av nedbrytning. På detta bottensubstrat finns en rik fauna av filtrerare och depositionsätare. I grundare områden ör faunan dominerad av zosterasamhället, medan de djupare delarna (4-10 m) har en mer särpräglad fauna. Se nedan. Dominerande växt- och djurliv (4-10 m, höst) VÄXTER Zostera Ruppia Cladophora Chondrus Polysiphonia Desm Lyngbya Bentiska Al, Rönn (löv) marina maritima rupestris crispus elongata arestia aculeata sp. diatomeér DJUR Rundmaskar Nem atoda (Rikligt) Borstmaskar Harm othoe imbricata Capitella capitata Nephtys sp. ofta hombergi Scoloplos armiger Snäckor Akera bullata Bittium reticulatum (Individmässigt dominerande art) Hydrobia ulvae H. ventrosa Rissoa membranacea
16 Musslor Cardium edule C. sp. sannolikt haunience Musculus discors Spisula subtruncata Corbulagibba (Rikligt) Abra nitida Tapes rhomboides Kräftdjur Caprella sp. Idothea baltica Corophium sp. Ga mmarus sp. Tagghudingar Asteria s rubens Psammechinus miliaris Kvalster Halacaridae Sjöpungar Ascidiella Ascidiella Molgula Ciona Corella aspersa scabra citrina intestinalis parallellogramma F De grunda lerorna Innerskärgårdens grunda leror uppvisar sinsemellan en relativt stor homogenitet; dock påverkar vattnets utsötningsgrad och cirkulation växt- och djursamhällena så att följande uppdelning (a, b) kan vara berättigad. a) Mycket utsötade partier t.ex. viken väst Valö, inre delen av Tanumskilen samt Orrevikskilen har en limniskt påverkad flora och fauna med starr och vassruggar i strandkanterna. Glasörten bildar bestånd på de gyttjiga, ett par dm djupa stränderna, men även Ceramium rubrum och Cladophora är vanligt förekommande. Faunan domineras av fjädermygglarver (Chironomus sp ) Hydrobia ventrosa samt Rissoa membranacea. Små individer av blåmussla är ytterligare en av dominanterna här. b) Med ökad salthalt försvinner en stor del av vegetationen varvid vidsträckta områden, strax ovanför zostera bältet, saknar all slags vegetation. Dessa kala leror, exempelvis lerorna norr och ost Galtö, befinner sig vid lågvatten ovanför vattenytan. Sommartid medför detta stora fluktuationer i temperatur, fuktighet och salthalt. Vintertid bottenfryser stora delar av dessa områden, varför stressen från abiotiska faktorer måste betecknas som extrem. Under vintern är följaktligen de levande organismerna mycket sparsamt förekommande men några enstaka djupt nergrävda hjärtmusslor samt Littorina saxatilis kan påträffas.
17 Under våren-sommaren invaderas en stor del av dessa vegetationslösa partier av larver från hjärtmusslan och snäckorna Hydrobia ventrosa resp. H. ulvae. Dessa snäckor är väl anpassade till de gyttjiga bottnarna och lever främst av bakterier och andra mikroorganismer, vilka de kan tillgodogöra sig genom att äta upp bottensubstratet. När de konsumerade partiklarna passerat snäckans tarm, koloniseras de snabbt av mikroorganismer och kan därigenom återutnyttjas efter bara några timmar. Lerorna blir härigenom mycket produktiva och har stor betydelse som födokälla för plattfiskyngel och då främst skrubbskädda och rödspotta. De något djupare partierna (0,3-1 m) har ofta en gles vegetation av Ruppia spiralis, Ceramium rubrum samt fläckvis förekomst av grönalgen Cladophora rupestris. Under våren sker också en kraftig blomning av Amphipleura rutilans. Under sommaren tillväxer de bottenfällda larverna av hjärtmusslan, men under vintern sker en massdöd av de nu cm-stora musslorna, vars skal under kommande säsonger ses utgöra en viktig del av bottensubstratet. a) Utsötade lokaler Dominerande arter VÄXTER Kärlväxter Scirpus palustris Carex sp. Salico rnia herbace Ruppia spiralis R. maritima Grönalger Cladophora Rödalger Ceram rupestris ium rubrum DJUR Borstmaskar Nereis Spionidae Kräftdjur Carcinus diversicolor maenas Snäckor Litto Rissoa Musslor Nya rina tenebrosa Littorina saxatilis membranacea arenaria Mytilus edulis (mycket små)
18 Insekter Chironom ider b) Mindre utsötade lokaler VÄXTER Kärlväxter Grönalger Cladophora Rödalger Ceram Ruppia spiralis Enteromorpha sp rupestris ium rubrum Brunalger Pilaye Sperm Kiselalger Melosira Am lla littoralis atochnus paradoxus sp phileura rutilans DJUR Kräftdjur Carcinus Snäckor Litto Hydrobia Hydrobia maens rina saxatilis ulvae ventrosa Musslor Mytilu s edulis Cardium edule Mya arenaria Fiskar Pom atoschistus minutus Sandstubb Platichtys flesus (Juv.) Skrubba Pleuronectes platessa (Juv.) Rödspotta
19 III Område A Allmän beskrivning: BESKRIVNING OCH UTVÄRDERING AV DELOMRÅDEN Syd Råssö, Zonerna 1-2. Bottenskrap XIII Viken öppnar sig trattformigt mot SSV och blir härigenom mycket exponerat för de dominerande sydvästliga vindarna. Här finns bl.a. band av blåmusslor på de exponerade klippväggarna - vilket annars är karakteristiskt för ytterskärgården. Ett flertal mindre öar ger blott begränsat skydd på läsidor, varför t ex Zostera vegetation saknas helt. De mest skyddade miljöerna återfinns i de inre delarna av Storebukt, där även en upp-slamning av de i övrigt sand- och skalgrus-betonade bottnarna har konstaterats. Det spridda systemet av öar i kombination med en relativt kuperad botten bidrar dock till att påverkan av vågrörelser och strömmar dämpas kraftigt i de djupare regionerna. Detta har gett upphov till en något splittrad bottensammansättning, där de grundare bottnarna till stor del består av skalsand, medan djupare områden har ett mycket varierande inslag av organiskt material. Som helhet har dock området mycket god cirkulation. Vid lågvatten sker en betydande uttransport av organiskt material från de inre grundområdena via sundet vid Småget. Härvid sjunker siktdjupet drastiskt - samtidigt som en omfattande sedimentation sker i området. Den organiska belastningen ger dock endast en mycket begränsad effekt p.g.a. de goda cirkulationsförhållandena. Motsatsen till detta kan konstateras i Stridsfjorden (sid.28). Zon 1 I de exponerade delarna av viken har allt mjukt material (sand, gyttja) transporterats bort - vilket barlagt underliggande berg och klapperstensfält. Dessa grunda hårdbottnar (0-10 m) har en karakteristisk och relativt stabil artsammansättning, som ingående beskrivits ovan. Denna helt dominerande hårdbottenfauna ersätts i djupled, på 6-10 m, av en relativt exponerad skalsandbotten. Vågornas omlagrande verkan resulterar i en fattig bottenfauna nedanför algbältena. Detta är särskilt utpräglat för bottnarna i anslutning till Ormskären, Nöddet och Kockholmen. Övriga skalsandbottnar är endast översiktligt undersökta. Branterna på 20-30 meters djup domineras av bottnar med stort inslag av Arctica islandica skal, samt en individrik fauna av havsborstmaskar, speciellt Scalibregma inflatum, men även mindre musslor som Nucula nitidosa är rikligt företrädda. Zon 2 Zonen består av de något mer skyddade vikarna efter Råssös sydsida. Grundområdena utgörs till en helt övervägande del av mer eller mindre finkorniga sandstränder ända ner till 3-4 meters djup. Klarholmens sydspets utgör ett undantag, då en ås av klappersten skjuter ut ett hundratal meter, strax under vattenytan. Denna är övervuxen av den typiska hårdbottenvegetationen, där de större algerna av släktet Laminaria dominerar.
20 Sandstränderna i Storebukt är på de mest skyddade lokalerna fläckvis beklädda med sågtång, Fucus serratus. Detta gäller speciellt Timmerholmens västsida som har ett kraftigt bälte av sågtång från vattenlinjen och ner till ca en meters djup. Ett femtiotal meter från strandkanten vid Råssönäs samt Råssöbäckstrand breder mycket stora bankar av blåmussla ut sig. Även ostron förekommer sporadiskt i större delen av bukten, men finns som mest koncentrerat vid Råssöbäckstrand och Gröna bukten. De djupare bottnarna har större inslag av organiskt material och hyser en rik fauna av främst musslor, havsborstmaskar samt tagghudingar. Viken mellan Brunnäs och Klarholmen är mer utsatt för strömmar och andra typer av exponering än ovan beskrivna Storebukt. Den mycket finkorniga badstrandssanden omlagras snabbt av vågrörelser ända ner till 5-6 meters djup, varför vegetationen saknas helt på de rena sandytorna. Sågtång förekommer dock rikligt på större stenar och klippblock i hela viken. Här lever ett utpräglat Sandmussla-Sandmask samhälle, som domineras av nedgrävda djurformer enligt beskrivningen för detta typsamhälle (sid. 7). Stranden från Klarholmen och österut, fram till sundet vid Småget är skyddad, varför sandstranden redan på 0,5-1,5 meters djup är övervuxen av ett 10-20 m brett bälte av blåmusslor. Denna musselbank övergår i djupled, gradvis i ett smalt bälte av sågtång med en relativt rik förekomst av ostron. Kommentar: I det beskrivna området utgör sandstränderna viktiga uppväxtlokaler för många typer av fisk, främst varar och rödspotta. De för Bohuslän ovanligt välutvecklade sandstränderna fyller vidare en viktig social funktion för fritidsbebyggelsen i området. Anläggningar, typ pirar är ej försvarbara, då de genom sin avstängande funktion skulle fungera som veritabla sedimentfällor och därigenom bidraga till en snabb förmuddring. Bottenskrap XIII Nöddet-Makrillskär. 27-20 m (810531) Karakteristik: Arctica islandica skalbotten. Slamsand. Kvalitativ artlista Frekvens Borstmaskar Scalib regma inflatum ++++ Pholoe minuta +++ Pronospio malmgreni ++ Cirratulus of cirratulus Diplocirrus glaucus Capitella capitata + Notom astus latericus Nephtys hombergi Goniada maculata Chaetozone setosa ++
21 Borstmaskar Nereim (forts.) Myriochele Sosane Brada Rhodina Scoloplos Thelepus yra punctata oculata gracilis villosa sp. armiger cincinnatus Slemmaskar Tubulanus annulatus Kräftdjur Pagurus Microdeuthopus gryllotalpa bernhardus Snäckor Lepidopleurus asellus Cyclicna sp. Buccinum undatum Turite lla communis Musslor Nucula nitidosa +++ Cultellus cultellus + Arctic a islandica ++ Abra nitida + Thyasira sp. Tagghudingar Am phiura filiformis + Cucumaria elongata ++ Sjöpungar Dendrodoa Ascidia grossularia conchilega Övr Phascolion strombi Område B Allmän beskrivning: Bottnarna V och Ny Galtö. Bottenskrap IX De sandiga stränderna dominerar grundområdena i hela zonen. Läsidorna har på ett par meters djup en tät, lågvuxen zoste-ravegetation som sträcker sig till ca 4 meters djup. De exponerade V-NV- och SV-sidorna om Galtö är däremot mer Fucus-Mytilus betonade och har mindre inslag av organogent material i bottensubstratet. Mindre förekomster av ostron finns i en stor del av zonen, medan stora musselbankar finns före-trädesvis på de lång-
22 organisk sträckta sandstränderna vid Lallen. De djupare bottnarna har mycket stor halt. Sundet mellan St. Rörholmen och Resö är mycket viktig för vattenomsättningen i hela den innanför liggande skärgården. Här finns en bottenfauna och flora som är mycket speciell för strömspolande områden med en dominerande fauna av filtrerande organismer. Genom sundet passerar även en stor mängd kommersiellt värdefulla fiskarter i sina lek- och näringsvandringar. Denna miljö bör ur vetenskaplig och fiskeribiologisk synpunkt bevaras intakt. Kommentar: I viken mellan Galtö-Resö finns relativt omfattande bryggkonstruktioner, främst på Resös NO-sida. En förtätning av dessa är möjlig utan större ingrepp. Dock bör mer omfattande konstruktioner undvikas, då viken är mycket viktig för strömsättningen i område A samt Stridsfjorden. Bottenskrap IX Karakteristik: Sundet mellan Galtö-Resö. 3-6 m (810531) Strömspolad botten, 3-6 m. Sand, grus, sten. Pomatoceros triqueter dominerande organism. Provet taget 810531. Kvalitativ artlista VÄXTER Ruppia Cladophora Hildenbrand Litotham Delesseria Fucus sp rupestris ia sp nion sp sanguinea serratus DJUR Borstmaskar Pomatoceros triqueter ++++ Hydroides norwegica ++ Serpula vermicularis Nephtys hombergi Pholoe minuta +++ Nereim yra punctata ++ Harm othoe sp' Prionospio malmgreni Kräftdjur Microdeu thopus gryllotalpa +++ Corophium insidiosum ++ Carcinus maenas Pagurus bernhardus
23 Snäckor Lepidochiton cinerius + Lepidopleurus asellus ++ Nassa reticulata +++ Litto rina littorea +++ Aporrhais pes pelicani Hydrobia ulvae' Buccinum undatum Musslor Corbula gibba ++++ Nucula nitidosa Mya sp Abra nitida Tagghudingar Asteria s rubens Mossdjur Haliclon a sp Sjöpungar Ascidiella scabra +++ A aspersa Ascidea conchillega Dendrodoa grossularia Område C Allmän Flera beskrivning: Bottnarna Ny Resö större öar, Bissen, Vattenholmen, Vadholmen, skyddar området mot vågexponering vilket, ger zonen en relativt skyddad karaktär. Sandbottnarna vid Resö får med ökat vattendjup mycket snabbt en gyttjig konsistens. Dessa långgrunda stränder utnyttjas som substrat för en extensiv men totalt sett mycket omfattande ostronbank, som sträcker sig ända från Hamnsundet till stränderna innanför Vadholmen, på djup varierande från 1,5-6 meter. De grundare gyttjeinblandade sandbottnarna är bevuxna med främst sågtång och utgör mycket viktiga uppväxtplatser för Rödspotteyngel. Varar av Storlek 5-7 cm finns i stor mängd på de sandigare bottnarna. Bottenfaunan i djupområdena är relativt rik på främst ormstjärnor, som Ophiura texturata, men även andra detritus och asätande djurarter. Bottnarna V och N Omerholmen är utsatta för en högre grad av exponering, vilket på flera platser ger upphov till en väl utvecklad hårdbottenfauna och flora. Mellan djup om 0 och 3 m dominerar dock en botten av grov sand och grus, med en rik förekomst av Abra alba och sandmasken Arenicola marina. Även sandmusslan förekommer frekvent. Kyrkviken på Ommerholmens ostsida har en mjukare karaktär med stort inslag av döda skal från Abra, ostron och blåmussla. Sågtång täcker en stor del av den inre viken, medan en tät ostronbank finns på de branta stränderna söder om Pallarna.
24 Kommentar: Områdets sand- och gyttjeblandade sandstränder är mycket viktiga för rekryteringen av våra mest eftertraktade flatfiskar. Ostronbankarna här exploateras av lokalbefolkningen och ger under vinterhalvåret ett viktigt tillskott till ett flertal hushåll. Område D Allmän beskrivning: Bisserännan - St. Skarphuvudet. Bottenskrap I, II Området från Storesnart till St. Skarphuvudet domineras av en djupränna, som är en fortsättning på Sannäsfjorden. De omgivande bottnarna sluttar brant mot denna ränna och har p g a de goda strömförhållandena ett relativt stort innehåll av minerogent material. Strömsättningen underlättas av det breda, 6-9 meter djupa sundet vid Varp samt det nordostliga sundet mellan Bissen och Resö. Huvuddelen av de grunda (0-5 m) bottnarna i områdets västra del består av hårdbotten, som i djupled ersätts av skalsand med varierande organiskt innehåll. Hårdbotten floran och faunan är kraftigt utvecklad och har mycket stora likheter med den typvegetation som beskrivits (sid. 3). De grunda skalsandbottnarna har ofta på mindre exponerade lokaler en artrik men individfattig dominerande flora enligt nedan: Dominerande organismer Djup 2m: skalgrus (April 1981) VÄXTER Fucus serratus DJUR Lacuna sp Ceramium rubrum Hydrobia ulvae Enteromorpha sp Pagurus bernhardus Phycodrys siliquosa Nereis diversicolor Scytosiphon sp Palaemon adspersus Dictyosipho n phoeniculaceus Licm ophora sp Cladophora sp De djupare belägna delarna t.ex. vid Varpet är mer typiska s.k. skalgrusbottnar där den välkända lancettfisken är rikligt förekommande. Grövre skal är här ofta bevuxna med Laminaria saccarina eller Desmarestia aculeata. De grunda stränderna från Resö hamn till St. Skarphuvudet har i strandkanten en något skiftande karaktär, där berg, sten, grus och sandbottnar finns representerade. På en till ett par meters djup dominerar en sluttande sandskalsandbotten med varierande organisk halt. De grundare partierna av denna botten är ofta bevuxen med sågtång. På branterna, på 1,5-5 meters djup finns stora bestånd av ostron. De mest omfattande ostronbankarna återfinns V. Hornsudden samt vid Gårvik.
25 De djupare bottnarna har en något skiftande karaktär; djuphålorna består till stor del av art och individrika gyttjiga bottnar, medan branterna har ett stort inslag av grövre bottenmaterial. Kommentar: Bottenskrap I Karakteristik: Skyddsvärda bottnar utgörs främst av skalgrusbottnarna vid Varpet samt ostronbankarna vid Gårvik och Hornsudden. V. Bissen. 50-30 m (810531) Djuphåla med ren gyttja. Gradient mot grus-stenbotten. Kvalitativ artlista Borstmaskar Pom atoceros triqueter Terebellide s stroemi Nereim yra punctata Diplocirrus glaucus Prionospio malmgreni ++ Sosane gracilis +++ Pista cristata +++ Scalib regma inflatum +++ Rhodine gracilis Glycera abla Am pharete sp Euclym ene praetermissa Goniada maculata Brada villosa Ophelia acuminata Pherusa plumosa Am pharete lindstroemi ++ Trichobrachus gracilis Oligochaeta sp Mask-mollusca Chaetoderm a nitidulum' Kräftdjur Hyas Pagurus Verruca arenarius bernhardus stroemi Snäckor Cyclicna sp Tonicella rubra Turite lla communis ++ Natica alderi Aporrhais pes pelicani Gibbula cineraria
26 Musslor Corbul gibba + Myrtea spinifera +++ Nuculana minuta + Tim oclea ovata + Astarte montagui + Mysella bidentata +++ Thyasira sp ++ Nucula nitidosa Arctic a islandica ++ Nässeldjur Alcyonium digitatum' Slemmaskar Cerebratulus Mossdjur Alcyonidium fuscus gelatinosum Tagghudingar Psammehinus miliaris ++ Brissopsis lyrifera Echinus esculentus Echinocardium Cordatum ++ Echinocyamus pusillus Asteria s rubens' Ophiura albida ++++ Am phiura filiformis Cucum aria elongata Sjöpungar Dendrodoa Ascidiella grossularia scabra Bottenskrap II Karakteristik: Sannäsfjorden, V Gårvik. 39-25 m (810531) Djuphåla. Gyttja med mycket lite sand samt skalfragment. Kvalitativ artlista Borstmaskar Hydroides norvegica + Pom atoceros triqueter +++ Pectina ria auricoma Lepidonotus squamatus Aphrodita sp Euclym ene praetermissa +++ Pista cristata Sosane gracilis +++ Glycera alba +++ Pholoe minuta +++
27 Borstmaskar Prionospio malmgreni +++ (forts.) Brada villosa Rhodine gracilis Trochochae ta multisetosa Goniada maculata ++ Scalib regma inflatum ++ Heterom astus filiformis Myriochele oculata Capitella capitata Trichobranchus gracilis' Am aea filobata Am pharete sp Nephtys hombergi Nereis sp Laonice cirrata Diplocirrus glaucus Kräftdjur Verruca Balanus Pagurus stroemi crenatus bernhardus Plattmaskar Cryptocelides loveni + Snäckor Cyclicna sp +++ Turitella communis +++ Musslor Mya sp Abra alba +++ A nitida +++ Cultellus cultellus Nucula nitidosa ++ Nucula nucleus ++ Myrtea spinifera Thyasira sp +++ Hiatella sp Mysella bidentata +++ Svampdjur Suberites ficus Tagghudingar Echinocard ium flavescens +++ Ophiothrix fragilis + Am phiura filiformis Cucum aria elongata + Nässeldjur Alcyonium digitatum Halecium sp
28 Område E Stridsfjorden Zonerna 1 4 Allmän beskrivning: Hela Stridsfjorden utgörs av en relativt skyddad miljö, som genom flera starkt strömmande sund har en intim kontakt med omgivande vattensystem. Det djupaste sundet är en 15-20 m djup ränna mellan Skarphuvudet och Raftön. Här passerar huvuddelen av de vattenmassor som svarar för vattenomsättningen i Stridsfjorden. Fjorden har genom två smala passager (vid Galtö-Resö samt Måksund) en utslagsgivande kontakt med de grunda lerorna O och N Galtö. Vid lågvatten tvingas över 50 % av Galtölerans vattenmassor ut genom passagen vid Måksund och förorsakar en upp mot 5 knop stark ström. Denna river med sig en mängd organiskt material vilket förorsakar en snabb uppgrumling av vattnet i hela Stridsfjorden. Det gråbruna vattnet innehåller en stor mängd grövre organiskt material, som sedimenterar i fjorden, varvid de djupare bottnarna blir extremt mjuka. Svavelvätebildning har konstaterats i de flesta prover, vilket visar att tillskottet av organiskt material är vida större än nedbrytningshastigheten. Detta har en avgörande effekt på bottenlivet, som är mycket sparsam - i vissa partier helt död. Det sista fenomenet kunde konstateras vid två tillfällen SV St. Rösholmen; i fyra skrap med triangelskrapa kunde inget levande bottenliv upptäckas. De grundare bottnarna är dock mycket produktiva men samtidigt av skiftande karaktär, varför följande uppdelning kan vara befogad. Zon 1 St. Skarphuvudet Rösnäs Strandkanten utgörs i hela området av sand, som i de mer exponerade lokalerna, vid Rösnäs samt St. Rösholmens SV - sida, får karaktären av ypperlig sandstrand. Vid St. Skarphuvudet är NO-sidan på 0,5 meters djup bevuxen med ett glest Fucus-Mytilusbälte med inslag av ostron. Nedanför detta bälte finns en kraftig Zostera äng, som på c:a 5 meters djup glesnar utför att ersättas av en artfattig slambotten. På SV - sidan av St. Måskär är Fucusbältet mycket välutvecklat och har betydande inslag av blåmussla och ostron. Den nedanför växande Zosteran är som bäst utvecklad först på 2-4- meters djup. På Resösidan finns extensivt utnyttjade bryggkonstruktioner på en 1,5 m djup, sågtångbevuxen slambotten. Partier med sandmussla, ostron, strandsnäcka och Blåmussla. Området har tidigare varit på förslag till att utnyttjas som hamnanläggning för småbåtar. Detta skulle medföra relativt omfattande, återkommande muddringsarbeten p.g.a. den kraftiga sedimentationen i Stridsfjorden som helhet. Effekterna av detta kan med nuvarande underlag ej överblickas, innan kompletterande ström- och sedimentationsundersökningar utförts. De grund bottnarna N St. Måskär har en gyttjig karaktär med ett artfattigt bottenliv, där endast enstaka sågtångruskor kunnat etablera sig tillsammans med tillfälliga förekomster av bl.a. hjärtmussla. På c:a en meters djup finns
29 en Zostera äng med en mycket kraftig påväxt av filtrerare, främst sjöpungen Ciona intestinalis, som dominerar bottenfaunan under hösten. De dyiga Fucus - Cardium bevuxna bottnarna N öarna vid Lönntåg ersätts på den mer exponerade 50-sidan av en sand-skalsandbotten med sandmask, Fucus, Ceramium som dominanter. Sandbottnarna O och N Lönntåg är på grunt vatten typexempel för sandmussla-sandmasksamhället men ersätts i djupled snabbt av ett Fucusbälte, som gradvis övergår i ett mycket tätt Zostera samhälle. Bottnarna SV St. Rösholmen har en utpräglad sand- skalsand karaktär. Här finns på 2-6 meters djup en omfattande ostronbank. Zon 2 Ulketången - Tåten Strandkanten vid Ulketången är stenig, bevuxen med Fucus serratus, Laminaria, men övergår snabbt i en slamblandad sandbotten med Fucus, Ceramium, Mytilus och Mya varefter en begränsad vegetation av Zostera vidtar. Den 0.5 m djupa viken vid Ulketången är mycket dyig, partiellt bevuxen med mindre mattor av sågtång medan hjärtmusslan, Cardium edule, förekommer i stor mängd. Vid Drängsholmen vidtar en mycket fin sandstrand som sträcker sig ända till Tåften, på Raftöns NO - sida. En småbåtshamn är planerad i viken mellan Drängsholmen och Käringsklev. Bottnen här utgörs av grusblandad sand, som på ett par meters djup är övervuxen med först kraftiga mattor av sågtång och sedan, något djupare ned, av en mer begränsad Zostera äng. Fyra pinnbryggor finns redan i viken. En utbyggnad torde vara acceptabel då de goda djupförhållandena ej kräver några omfattande muddringsarbeten. Vidare är strömförhållandena goda. Dock bör försiktighet vidtas med anläggningar som kan stänga av strömmarna i viken p.g.a. den mycket omfattande sedimentationen i området. En i utsträckning begränsad men tät ostronbank finns strax norr om den planerade anläggningen. Se vidare avd IV. Från Käringklev till Tåften är sandstranden på 1-2 meters djup - vertäckt av en tjock, 10-20 meter bred bank av blåmusslor. Denna förekomst exploateras av ett flertal yrkesfiskare för agn. Sandbottnen är i övrigt täckt med mycket gles Ruppia och Zostera. Zon 3 Ost St. Rösholmen St. Rösholmens SO-sida består av sandblandade slambottnar, som på mindre vattendjup delvis är övervuxen med sågtång, mindre partier med Zostera,
30 Ruppia samt Cladophora. Bland de mer frekventa djuren kan nämnas blåmussla, sandmussla samt ostron. Redan på ett par meters djup försvinner en stor del av det makroskopiska växt och djurlivet. Stränderna från Lammholmen till Pannberget domineras av grus med större stenar, medan mer begränsade partier har en mer sandbetonad botten. Bäckeviken är dock en ren sandstrand - som på 1,5 meters djup övergår i en tät zostera äng. Den dominerande grusstranden är tillräckligt grovkornig för att en kraftig vegetation av sågtång ska få fäste. Denna kantar större delen av strandsträckan och härbärgerar en relativt rik förekomst av ostron, blåmussla, sandmussla samt Abra sp. Vid Pannberget ökar koncentrationen av ostron strax ovanför en smal Zostera äng. Zon 4 Stridsfjordens inre del De sanddominerade stränderna i Stridsfjordens inre del utblandas i ger upphov till mycket kraftiga Zosteraängar. Dessa är bäst utvecklade N St. Rösholmen, på Resös ostsida, N. Hällan samt syd Galtö. På dessa ängar bedrivs ett mycket intensivt fiske av främst ål. Även plattfisk finns här under större delen av året. Zosteraängarnas övre regioner kantas här ofta av kraftiga mattor av sågtång. Detta är speciellt framträdande på de gyttjiga bottnarna på båda sidor om Galtösundet. Ostronbestånden är mycket begränsade i zonen, men framför allt koncentrerade till passagen under bron vid Resö- Galtö samt Måksund. De djupare bottnarna tycks ha ett mycket begränsat bottenliv. Kommentar: Den organiska belastningen i Stridsfjorden har gett upphov till mycket fattiga djupområden. Dock är strändernas vidsträckta Zosteraängar av stor betydelse för det lokala fisket. Flera ostronbankar av stort värde finns efter fjordens stränder. En synnerligen art- och individrika and- fågelfaunan håller till vid det starkt strömmande sundet vid Måksund under en stor del av vinterhalvåret. Mot denna bakgrund bör stor försiktighet vidtas vid utbyggnader av marina anläggningar som kan påverka strömmar och sedimentation. Område F Ejdeholmen-Havstensberget. Bottenskrap III Allmän Området är uppsplittrat av ett flertal större öar: Ejgdeholmen, Killingen, beskrivning: Ystholm en, samt Amundholmen. Trots detta är biotopen relativt homogen i sin bottenstruktur, beroende på ett flertal faktorer. Den sydgående rännan, mot Havstenssund, förbindelsen med Stridsfjorden och utlöparen av Bisserännan är orsak till en mycket god cirkulation i området. Bottentopografin uppvisar i de västra delarna inga starka gradienter, utan sluttar svagt från c:a 5 meters djup till en ränna om c:a 26 m, som löper genom området mot NNV. Denna är en naturlig fortsättning av Sannäsfjorden.