Utveckling av metodbeskrivning vid övervakning, uppföljning och kartläggning av habitat och habitatbildande arter med undervattensvideo

Transkript

1 Utveckling av metodbeskrivning vid övervakning, uppföljning och kartläggning av habitat och habitatbildande arter med undervattensvideo Rapport från workshop december 2012 Rapport från projekt Hav möter Land

2 Klima vatten samfundsplanlæging sammen Rapportnummer: 23 Rapportnummer hos Länsstyrelsen: 2013:52 ISSN: X Författare: Anna Dimming och Mats Lindegarth Utgivare: Hav möter Land, Länsstyrelsen i Västra Götalands län Omslagsfoto: Claes Hillén Ämnesord: vattenförvaltning, miljöövervakning, kartläggning, visuella metoder, undervattensvideo, habitatbildande arter Rapporten finns på

3 1. Sammanfattning Den december 2012 anordnade projekt Hav möter Land en workshop på konferenshotellet Bohusgården i Uddevalla inom sin temagrupp 2:3. Syftet med sammankomsten var att diskutera erfarenheter från användning av visuella metoder i olika pågående projekt och ta fram delar i ett utkast till metodbeskrivning för undervattensvideo. Mötet var en utveckling av temagruppens tidigare workshop på temat Framtidens miljöövervakning och det pilotprojekt Metode for integrert overvåkning, oppfolging og kartleggning av habitatbyggende flora og fauna på havbunn i Skagerrak/Kattegat som utförts av NIVA och Aquabiota på uppdrag av projekt Hav Möter Land. 20 personer från nationella och regionala myndigheter, vattenvårdsförbund, konsulter samt forskare från olika universitet var anmälda, varav 17 deltog under de två dagarna. Deltagarna var från Sverige och Norge. Presentationer hölls på första dagens förmiddag för att få en bild av olika pågående projekt samt hur visuella metoder har använts i dessa. Övrig tid fokuserades på arbetsmöten med den huvudsakliga uppgiften att producera underlag för olika delar i en undersökningstyp för en visuell metod, nämligen video. Att det fanns ett stort behov av att diskutera begränsningar/möjligheter, användbarhet och tillförlitlighet, kostnader, skillnader mellan ost och västkust, taxonomi etc. med avseende på användning av video vid undersökning av förekomst och täckningsgrad av vegetation i marina habitat var tydligt och engagemanget var stort och intensivt. Denna sammanställning beskriver en del om vad som diskuterades och vilka slutsatser som drogs under dessa två dagar. Exempel på frågeställningar som diskuterades var: Vilka arter lämpar sig respektive lämpar sig ej för uppföljning med video? Hur skiljer sig slutsatserna med avseende på vegetationssamhällen när man utför undersökning med dyk i jämförelse med undersökning där man använder video? Påverkas skillnaderna av vilka miljöer man befinner sig i? Om man ska undersöka utbredning och diversitet med video: hur ska man då utforma en sådan metod så att den blir så precis och kostnadseffektiv som möjligt? Vilka är de praktiska utmaningarna vid videobaserade undersökningar av bottenvegetation? Tack vara mötets sammansättning av personer med taxonomisk kompetens och fälterfarenhet från svenska och norska havsområden, statistisk kompetens och kunskap om förvaltningen kunde mötet ge ett värdefullt bidrag i den pågående diskussionen om hur framtidens metoder för övervakning, uppföljning och kartering ska se ut. 3

4 2. Presentationer Utveckling av metodbeskrivning för övervakning, uppföljning och kartläggning av habitat och habitatbildande arter med video introduktion och syfte med workshopen Mats Lindegarth (workshopens moderator), Havsmiljöinstitutet, Göteborgs Universitet Inom Hav möter Land finns tre arbetsgrupper som fokuserar på gränsöverskridande samarbete och samverkan inom 1) klimatfrågor, 2) vattenförvaltning och miljöövervakning och 3) havs- och kustzonsplanering. Inom arbetsgrupp 2 bygger arbetet mycket på erfarenhetsutbyte mellan de nordiska länderna på regional och lokal nivå och på samverkan inom miljöövervakning. I november 2011 genomförde arbetsgrupp 2 (TG2:3) en workshop med syftet att inspirera och verka för en framtida harmoniserad miljöövervakning. Diskussionerna då handlade mycket om kostnadseffektiva och ändamålsenliga metoder, utbredning av habitat etc. Förutom rapport med en sammanställning av presentationer så ledde workshopen till en pilotstudie inom Hav möter Land i Koster/Hvaler-området som utfördes Parallellt med undersökningen i Koster/Hvaler ( Metode for integrert overvåkning, oppfolging og kartleggning av habitatbyggende flora og fauna på havbunn i Skagerrak/Kattegat, NIVA 2013) pågick flertalet andra projekt där visuella metoder i form av video i jämförelse med andra metoder användes för att undersöka utbredning och täckningsgrad av bottenflora och fauna; Visuella metoder, Waters gradientstudier, Utsjöbankar västkust, Länsstyrelsens pilotstudie inför nytt samordnat program för Vegetationsklädda bottnar kust och hav. Inom pilotstudien för Koster/Hvaler var en del av uppdraget att utveckla en metodbeskrivning för användning av undervattensvideo. Detta uppdrag var även ett delmoment för det svenska nationella projektet Visuella Metoder. Då båda dessa projekt hade en mycket likartad delmålsättning såg man inom Hav möter Land möjligheten att samla all erfarenhet från de olika projekten för att arbeta på ett gemensamt förslag på utkast på undersökningstyp för visuella metoder. Huvudsyftet vid workshopen i december 2012 var således att utveckla metodbeskrivning/undersökningstyp och ta vara på svenska och norska erfarenheter från pilotstudien inom Hav möter Land, projektet Visuella metoder och övriga projekt där videometoden har använts. 4

5 Figur 1. Mats Lindegarth från Göteborgs Universitet föreläser om precision och kostnadseffektivitet för olika metoder. Inledningen innehöll också en genomgång av delar av det underlagsmaterial i form av relevanta rapporter och dokument som distribuerats inför workshopen. Den nyligen utvecklade Manual för uppföljning av marina miljöer i skyddade områden utvecklad av Naturvårdsverket med underlag från bland andra Svensson et al. (2011) tog upp antal prover och kostnader för att uppnå önskad precision med olika metoder (bland annat dyktransekter och visuella metoder som ROV, vattenkikare och video). Studien visade att nödvändiga antal prover är starkt beroende av medeltäckningsgraden men oberoende av metod och yta. Kostnaden för att uppnå önskad precision skiljer sig dock mycket mellan olika metoder, där video var en av de mest kostnadseffektiva metoderna. Figur 2. Metoders kostnadseffektivitet diskuterades i förhållande till användningsområden för undersökning av marina habitat 5

6 Genomgång av Projektet Visuella Metoder (VM) samt olika undersökta områden Martin Gullström (projektledare för VM), Stockholms Universitet Projektet för Utvärdering av undervattensvideo (dropvideo) i jämförelse med dykning som visuell metod för uppföljning av marina naturtyper även kallat Visuella Metoder är ett svenskt nationellt projekt finansierat av Naturvårdsverket samt Havs och vattenmyndigheten och grundar sig i två andra tidigare projekt; Biogeografisk uppföljning och Uppföljning av skyddade områden. Dessa projekt har påtalat behovet av en gemensam undersökningstyp för uppföljning av marina naturtyper och typiska arter och inom projektet utvärderas visuella undervattensmetoder. På uppdrag av Artdatabanken ingick i projektet att; (1) göra en jämförande analys av fördelar och begränsningar för att med olika metoder (video, bild d.v.s. slumpmässigt valda synfält ur videofilm, och dykning) i fält och att i laboratoriet ta fram kvantitativa data på täckning och diversitet med data från olika havsområden (2) framtagande av metodbeskrivning ( undersökningstyp ) för visuella metoder (video eller bild inklusive utförande i fält och i laboratoriet) baserat på ovanstående analyser. Undersökningar inom VM har utförts inom de geografiska områdena Västerbotten, Östergötland, Skåne och Västra Götaland (Orust Tjörn) (Figur 3). Dessutom sker viss samordning med pilotundersökningarna inom Hav möter Land i Koster/ Hvalerområdet (Sundblad et al. 2013). På detta sätt har projektet kunnat tillgodose behovet av att utprova metoder i vitt skilda delar av de Svenska kustområdena. Detta är speciellt viktigt eftersom diversiteten och komplexiteten hos bottensamhällena skiljer sig avsevärt mellan olika havsområden. I varje område provtogs fem rutor (5 m x 5 m) på vardera hård och mjukbotten som representerar förhållanden i olika typer av N2000 habitat. Figur 3. Visar de områden där det nationella projektet Visuella metoder har utförts. 6

7 Från provtagningarna med dykare respektive video insamlades data på täckningsgrad, diversitet och tidsåtgång med hjälp av en eller flera personer. Med hjälp av detta kan man undersöka skillnader i medelvärdesskattningar, mätfel, rumslig variation och kostnader mellan metoder, personer och avläsningar (av samma person). Detta kan sedan ligga till grund för rekommendationer för val av metod. Resultaten som presenterades var preliminära och rörde framförallt analyser från Västerbotten och Västra Götaland, men slutsatser som framhölls var: I Västerbotten gav dykning, och i viss mån analys av hela videofilmer på laboratoriet, högre skattningar för täckningsgrad av vegetation än bildanalys. Undantag från detta var filamentösa alger på hårdbotten och fanerogamer. Inga tydliga skillnader i diversitet mellan metoder i Västerbotten kunde urskiljas. Figur 4 visar resultat från Västerbottens undersökning inom projektet Visuella metoder med avseende på antal arter funna vid användning av olika analysmetoder för täckningsgrad av marin vegetation. Figur 5. Projektledare Martin Gullström från Stockholms Universitet föreläser om det nationella projektet Visuella metoder. 7

8 Från Kosterområdet redovisades resultat med avseende på osäkerheter hos olika metoder vilka kan orsakas av skillnader mellan avläsare (personer), mellan upprepade avläsningar utförda av samma person samt osäkerhet som orsakas av naturlig rumslig variation. Med hjälp av en formell metodik kan betydelsen av dessa osäkerheter uppskattas och deras förväntade sammanlagda effekt för en specifik metod beräknas. Från undersökningarna i Koster/Hvaler området (KH) och i Västerbotten (VB) lyftes följande slutsatser: VB: Mätosäkerheten är lägre för mjukbottnar när det gäller antalet arter medan precisionen är högre för hårdbottnar när det gäller täckningsgrad KH: Mätosäkerheten i skattning av täckningsgrad är generellt högre för en metod där videoanalysen görs genom fri tolkning, jämfört med om den görs med en styrd metod (varje film bedömdes med hjälp av tio synfält med vardera tio punkter under vilka vegetation och substrat noterades). Dessutom var precisionen i täckningsgrad uttryckt som variationskoeffecienten (CV), d.v.s. standardfel dividerat med medelvärde, i allmänhet högre på hårdbotten än på mjukbotten Figur 6 visar precisionen i skattningen av täckningsgrad för olika analysmetoder av videofilmer från Koster/Hvaler-undersökningen. Inledande kommentarer om sommarens erfarenheter med avseende på tillförlitlighet och jämförelser vid användning av dyk respektive video Samlade kommentarer som framkom vid diskussionerna: Deltagarna på workshopen ansåg att det finns stora skillnader mellan video och dyk vad gäller vad som är möjligt att inventera, speciellt i områden med hög artdiversitet som på västkusten. Det finns även en gemensam uppfattning att i de områden där utförarna har dykt tidigare (och således har en uppfattning av områdets karaktär) ger bättre tolkningar av filmer än i områden som är nya för utförarna. Det rådde 8

9 delade meningar om vad som ger den mest sanna bilden av ett områdes/habitats karaktär/status om man får den via dykning inom ett mindre område eller via video från ett större område. När det gäller artdiversitet är det uppenbart att dykning ger en sannare bild eftersom möjligheten att identifiera arter är bäst (speciellt i artrika områden), men när det gäller täckningsgrad är utgången i en sådan jämförelse mer oviss. Vid inventeringar med dykning erhålls hög taxonomisk upplösning men för en mycket liten yta och metoden är tidskrävande och kostsam. Vid inventeringar med video erhålls en låg taxonomisk detaljgrad. Om man använder sig av några få indikatorarter/habitatbildande arter (en lägre taxonomisk ambitionsnivå ) kan man följa upp täckning/utbredning i ett stort område. Styrkan hos videometoder ligger i att man kan mäta på många lokaler och därmed få god överblick av utbredning över stora områden och kan trots taxonomiska begränsningar ge information om habitat. Användningen av visuella metoden undervattensvideo är därför kostnadseffektiv för vissa syften. Videometoden har fördelen att ge information om ett större område. Det är dock viktigt att inse att kostnadseffektiva metoder inte ger den detaljnivå och information som man eventuellt vill ha syftet är viktigt att precisera vid undersökningar. En slutsats som togs var att för utbredning och täckning av karaktäristiska habitatbildande arter som exempelvis ålgräs kan kostnadseffektiva metoder som video vara att föredra, medan t.ex. filamentösa alger i sublitorala områden kräver dykmetod för säker identifiering av alla arter. Det är viktigt att fokusera på frågeställningen vid val av metod vad är det man behöver för att göra en bedömning av förändringar/täckningsgrad av vegetation/habitatbildande arter? Vilken nivå av information krävs det för att kunna göra bedömningar av ett områdes ekologiska status? Är det tillräckligt att följa upp utbredning och täckningsgrad av några få indikator eller habitatbildande arter. Räcker en lägre taxonomisk ambitionsnivå för våra syften? Andra faktorer som påverkar och eventuellt begränsar användningen av video är väderförhållanden, vågor, strömmar och sikten i vattnet vilket konstaterades av samtliga utförare i de olika projekten. En annan viktig faktor för all skattning av täckningsgrad med video är att rätt kompetens tittar på filmerna/gör skattningar i fält. Dock kan man anta att en lägre kompetensnivå kan användas vid skattning av habitatbildande arter från video än den taxonomiska nivån som krävs vid dyktransekter. Erfarenheter i fält inom de olika områdena runt kusten Antal utförare i fält har varierat i de olika områdena beroende på upplägg i fält och i laboratoriet. I Östergötland användes 3 utförare i fält en avläsare, en sekreterare/antecknare samt en båtförare. Fältvideoskattning gjordes i detta fall under filmningens gång och filmning skedde i en ruta som passerades 3 gånger. Väderförhållandena var optimala. Slutsatsen från detta område var att videofilmning för att skatta täckningsgrad av vegetation fungerar mycket översiktligt, det var många gissningar av art och bottentyp. 9

10 Vid Hallands Väderö, vilket är ett område med hög artdiversitet samt mycket fintrådiga alger, var slutsatsen efter användning av dropvideo; det var svårt att identifiera den höga diversiteten. Vid djupare stationer är mängden fintrådiga alger mycket lägre men där är man begränsad av det dåliga ljuset som försvårar filmning och observationer. I Orust Tjörnområdet på västkusten användes tre personer i fält inom projekten Visuella metoder (samt Waters gradientstudie och Länsstyrelsens pilotstudie inför det nya samordnade nationella och regional programmet för vegetationsklädda bottnar Kust och Hav) där dropvideo samt dyk utfördes av Marine Monitoring AB. Sammantaget ansåg utförare att skillnaderna i resultaten mellan dyk och videofilmning var betydligt mindre på mjukbotten i jämförelse med en hårdbotten då hårdbotten är betydligt mer artrik på västkusten. En faktor som påverkade tidsåtgången i detta område var väder och vind då uppfattningen i detta område var att det krävs lugnt väder och lite ström för att kunna inventera med video. Slutsats var att endast det övre lagret av arter går att inventera med video vilket gör att man förlorar mycket information då arterna ligger i flera skikt på västkusten. Sedimentpålagringen i de inre delarna försvårar tolkningen av substrat. Pilotstudien i Koster/Hvalerområdet utfördes inom Hav möter Lands regi av NIVA och AquaBiota. Fokus i projektet var att jämföra metoden för video och dyk med avseende på utbredningen av habitatbildande arter (indikatorarter dominanta och känsliga arter) precision, osäkerhet och kostnader. Här användes 2 personer i fält, väderförhållandena var ej optimala vid filmning och lokalerna låg mycket exponerade. På grund av tidsbrist och de exponerade lokalerna blev filmsekvenserna mycket korta. En rapport har utkommit efter workshopen Methods for integrated monitoring and mapping of marine habitats in the Hvaler Koster area (Sundblad et al. 2012), där en slutsats är; trots att resultaten visar att antal arter observerade arter vid dyk är dubbelt så många som vid video, är det möjligt att identifiera områden med hög diversitet och täckning av habitatbildande arter eller biotoper. 10

11 Avslutande kommentarer och jämförelser mellan ost och västkust Vid filmning bör man standardisera hastighet och höjd ovan botten så långt som möjligt ev. även en standardiserad sträcka enligt flera utförare. Vinkeln på kameran när man filmar påverkar hur man kan göra tolkningar/bedömningar i fält resp. i lab. En vinkel på 45 krävdes i Orust/Tjörn området för att kunna göra bedömningar efteråt på lab. Antalet personer som behövs i fält beror på om man ska göra skattningar och bedömningar direkt i fält eller efter på lab., i områden där artdiversiteten är hög och/eller det är strömt krävs längre filmning, det behövs en strategi för hur man bedömer täckning vid filmning. Tanken med en gemensam undersökningstyp för visuella metoder är att den ska vara standardiserad och användas oavsett kustområde runt Sverige. Dock gör skillnaden i artdiversiteten mellan ost och västkust att tillämpligheten av en videobaserad metod skiljer sig mellan områden. Flera deltagare som jämfört dyk och video så finns det stora begränsningar för användning av video i de inre delarna av västkusten. Problemen med video orsakas band annat av sedimentpålagring, hårda strömmar och lösliggande material. Videometoden kan ge information om ett större område. Det är dock viktigt att inse att kostnadseffektiva metoder inte ger den detaljnivå och information som man eventuellt vill ha. En slutsats som togs var att för utbredning och täckning av karaktäristiska habitatbildande arter som exempelvis ålgräs kan kostnadseffektiva metoder som video vara att föredra, medan t.ex. filamentösa alger i sublitorala områden kräver dykmetod för säker identifiering av alla arter. 11

12 På västkustens hårdbottnar växer alger och djur i flera lager på varandra naturligt och artrikedomen är vanligtvis stor. Med dropvideo kan endast det översta lagret dokumenteras. En slutsats efter översiktlig sammanfattning av erfarenheterna från de olika kustområdena var att video och dykresultat överlag stämmer bättre överens i Östersjön än i Västerhavet kopplat till den högre artdiversiteten på Västkusten. På grund av den större artdiversiteten på västkusten påpekades att längre filmtid krävdes för att hitta arter. Vid jämförelse mellan tider sa utförare från ostkusten att en filmning på mjukbotten endast kunde ta 30 sekunder, i Koster Hvalerområdet låg maxtiden på 2 minuter (dock delvis pga. tidsbrist) medan i inre kustvattnet vid Orust Tjörn där diversiteten var hög, det var strömt samt stor sedimentpålagring, kunde en filmning ta upp till min. 12

13 3. Gruppdiskussioner 10 december Deltagarna delades in i två grupper för diskussioner och arbete med delar som motsvarade rubriker i naturvårdsverkets mall för metodbeskrivningar (undersökningstyper). Utgångspunkten för gruppdiskussionerna var en föreslagen titel: Undersökningstyp: Täckning och utbredning av habitat och habitatbildande taxa och fokus lades på två områden: precision och statistiska aspekter (grupp 1) och lämplig taxonomisk upplösning (grupp 2). De obligatoriska rubrikerna i en undersökningstyp redovisas i tabell 1 (förslag på specifikation inom parentes). Tabell 1. Rubriker i Naturvårdsverkets mall för undersökningstyper med hänvisning till de punkter som diskuterats i grupp 1 och Bakgrund och syfte med undersökningstypen (Art och habitatdirektivet, Marina direktivet) 2. Samordning 3. Strategi (provtagningsenheter, subsampling, stratifiering, naturtypsövervakning) (Grupp 2) 4. Statistiska aspekter (Plats och stationsval, provtagning i fält, extraktion av data i lab., precisionskrav i enhet etc.) (Grupp 2) 5. Mätprogram (Variabler, typiska arter, habitatbildande arter, frekvens och tidpunkter, observations/provtagningsmetodik) (Grupp 1) 6. Kvalitetsgranskning 7. Databehandling, datavärd, datavärdsmall 8. Rapportering, utvärdering 9. Kostnadsuppskattning (tidsåtgång, fasta kostnader) (Grupp 2) 10. Kontaktperson 11. Referenser 12. Rekommenderad litteratur för taxonomi 13. Uppdateringar, versionshantering 14. Bilagor: Utrustningslista i fält, Fältprotokoll 15. Övrigt 13

14 Grupp 1 - Möjligheten att identifiera arter samt lista på indikatorarter Gruppen bestod av taxonomiska experter med stor erfarenhet av fältarbete och man diskuterade typiska arter och habitat samt arbetade med en lista för att komma fram till en taxonomisk ambitionsnivå för videoanvändning. Gruppen bedömde allmänt videometoder som lämpliga när det gäller att kartlägga och följa upp habitatbildande arter. I allmänhet kan bottentyp, d.v.s. hårdbotten vs. mjukbotten, bestämmas men exakt substrat (mjukbotten, sand, grus, sten, block och häll) kan vara svåra att bestämma bland annat på grund av sedimentation och lösliggande material. De olika metodernas möjlighet att identifiera arter varierar då vissa arter är svåra att identifiera utifrån film och bilder. Möjligheten att identifiera arter från bildmaterial utvärderades genom diskussioner inom gruppen. Denna expertgrupp listade vilka av de typiska arter som habitatdirektivet tillskrivit de undersökta naturtyperna sandbankar (1110), vikar och sund (1160) och rev (1170) som går att identifiera. Vilka arter som utgör typiska arter för olika regioner, samt till vilken nivå de kan identifieras med video/bilder. I habitatdirektivet för naturtyperna ovan finns för närvarande i Sverige totalt 86 typiska arter inom grupperna alger, kärlväxter, blötdjur, tagghudingar, ryggsträngsdjur, kräftdjur, nässeldjur och ringmaskar. Av dessa kan 29 stycken anses vara identifierbara till artnivå med video och bildmetoder (om bildkvaliteten är god). Levnadssättet för ett flertal av dessa arter gör att abundans inte alltid går att skatta på ett säkert sätt. Ytterligare 25 av de typiska arterna kan identifieras med video och bildmetoder om de förs till artkluster (t.ex. Chara spp.). Övriga 32 arter bedöms vara svåridentifierade med kamera, men kan med större säkerhet skattas med dykning. I tabellerna 2 5 följer bedömningar av i vilken utsträckning man kan se typiska arter listade som definieras i uppföljningsmanualen för rev och sublittorala sandbankar på Västkusten respektive Östersjön med videometod (Naturvårdsverket 2012). Kommentarer gällande indikatorroll finns även i vissa fall. 14

15 Tabell 2. Möjligheter och begränsningar att bestämma typiska arter på västkusten. Naturtyp Rev 1170 Laminaria hyperborea /digitata bör betraktas som ett artpar och kan identifieras med video. Furcellaria lumbricalis och Cladophora rupestris; täckningsgrad kan ej bedömas bra för p.g.a. deras sätt att växa under annan växtlighet. Ibland är överväxt ett problem för möjligheten att bedöma täckningsgrad för Saccharina latissima. Coccotylus truncatus/phyllophora pseudoceranoides/chondrus crispus/phycodrys rubens är ett artkluster inom vilket arter ej normalt kan skiljas på video. Inventeras dåligt p.g.a. deras sätt att växa under andra alger. Dictyosiphon/Stichtyosiphon är ovanliga. Ulva arterna kan ej skiljas åt (Enteromorpha ahlneriana, Enteromorpha intestinalis etc), finns oftast för grunt för videometoden. Det är lämpligt att sätta dem som artkluster Ulva sp. Fucus vesiculosus och Fucus serratus kan åtskiljas vid videofilmning. Polysiphonia fucoides kan ej bestämmas från video. Ascophyllum nodosum växer i en miljö som är svår att inventera med video från båt, annars ok att artbestämma. Chorda filum är en bra dropvideoart, eutrofieringsgynnad? Död mans hand (Alcyonium digitatum), kan i vissa fall förväxlas med svampdjur som t.ex. Halichondria, Polymastia etc. Bägarkorall (Caryophyllia smithii) är lämplig för videofilmning. Solitära små kolonier av ögonkorall (Lophelia pertusa) kan vara svåra att skilja från andra koraller? Oklart om det är ett problem i Sverige dock. Metridium senile, bara stora individer kan urskiljas med video. Sammanblandas grunt med andra arter av små havsanemoner. Opåverkat vatten? Växer ofta i hamnar. Eremitkräfta (Pagurus bernhardus) otypisk för rev, kan knappast bestämmas till art om inte stora exemplar. Bör snarare identifieras till familj (Paguridae). Krabbtaska (Cancer pagurus) är lämplig för videofilmning. Strandkrabba (Carcinus maenas) indikerar överfiske! Hummer (Homarus gammarus) ej passande att inventera med video p.g.a. deras levnadssätt. Svårt att skilja häst och blåmussla (Modiolus modiolus och Mytilus edulis) på video. Nucella lapillus typisk art, kan sällan ses på video och inventeras därmed dåligt med video. Ciona intestinalis ej typisk art, cyklisk. Corella parallelogramma kan urskiljas, abundans riskerar att underskattas den är liten och därmed svår att få syn på? Dendrodoa grossularia otypisk art? Kan lätt missas med video p.g.a. storlek. Välja annan sjöpung? Echinus esculentus kan förväxlas med övriga arter inom sitt släkte (Gracielechinus elegans medräknad i det släktet), bör bestämmas till Echinus sp.? Hårstjärna (Hathrometra sarsii) kan förväxlas med andra hårstjärnor, t.ex. Antedon petasus? Dock bra metod för crinoider. Trekantmask (Pomatoceros triqueter), ej ok med video, liten därmed svår att både se och artbestämma. Typisk? Sabella pavonina ok. Hur avgöra om levande rör eller gamla döda? Risk för underestimering? Spirorbis spirorbis ej ok med video, för små. Serpula vermicularis otypisk? 15

16 Tabell 3. Möjligheter och begränsningar att bestämma typiska arter på västkusten. Naturtyp Sandbankar 1110 Trådnate (Potamogeton filiformis) och borstnate (Potamogeton pectinatus) kan ej skiljas, finns knappt på västkusten. Ruppia maritima och Zostera marina oftast ok att skilja. Zostera noltii kan sammanblandas. Chorda filum mjukbottenart? Ej typisk art enligt Bo Gustavsson Länsstyrelsen i Hallands län. Ej beväxta habitat ok att övervaka med metoden. Musslor svåra att avgöra om de lever när de finns på mjukbotten, om de inte lever på hårda substrat (t.ex. Mytilus edulis). Sifonhål kan ev. noteras i mjukbotten men ej möjligt att artbestämma. Pecten maximus kan ev. ses. Astropecten irregularis ok. Tångborre(Psammechinus miliaris) kan artbestämmas och ses, abundans riskerar dock att underskattas p.g.a. levnadssätt bland alger. Echinocyamus pusillus små och nergrävda, Spatangus purpureus nedgrävda, dessa kan ej ses på video. Crangon crangon ej video. Palaemon adspersus och Palaemon elegans ej video. Virgularia mirabilis kan ses med video, osäkert att ta den till art. Tabell 4. Möjligheter och begränsningar att bestämma typiska arter i Östersjön. Naturtyp Rev 1170 Dictyosiphon/Stichtyosiphon vanlig, oskiljaktiga? Polysiphonia fucoides kan ej bestämmas till art med video. Furcellaria lumbricalis rätt ok, underskattad täckning? Coccotylus sp./phyllophora sp. Artkluster, kan ej skiljas, kan också missas på video. Fucus vesiculosus och Fucus serratus ok. Lösliggande problematiskt? Chorda filum bra dropvideoart, eutrofigynnad? Musslor är generellt svåra att avgöra om de är levande om de inte befinner sig på hårt substrat. Annars blåmussla (Mytilus edulis) på hårdbotten ok. Tabell 5. Möjligheter och begränsningar att bestämma typiska arter i Östersjön. Naturtyp Sandbankar 1110 Trådnate (Potamogeton filiformis) och borstnate (Potamogeton pectinastus)kan ej skiljas från varandra på video. Ruppia arterna kan vara svår att skilja från Pomatogeton pectinatus, ej lämpliga videoarter. Ruppia cirrhosa/maritima och Zostera marina oftast ok att skilja. Ej beväxta habitat ok med video. Havsrufse (Tolypella nidifica) och hårsäv (Zannichellia palustris) ok, förekommer ofta bland drivande alger. Rödsträfse (Chara tomentosa) ok, dock växer den i grund miljö som kanske inte lämpar sig för videometoden. Övriga sträfse arterna (Chara aspera, Chara baltica, Chara canescens) kan ej skiljas åt, bör endast bestämmas till släkte; Chara sp. Musslor generellt svåra att avgöra om de lever om de inte befinner sig på hårt substrat. Sifonhål kan ev. noteras i mjukbotten men ej möjligt att artbestämma. Chrangon crangon svåra att se på video. 16

17 Grupp 2 - Statistiska aspekter Gruppen bestod av personer med fokus på erfarenhet av statistiska analyser. Diskussionerna rörde bland annat (1) val av mätskala (kvantitativ, kontinuerlig vs. semi kvantitativ, 7 gradig) vid skatting av täckningsgrad, (2) skattning av artrikedom, (3) osäkerheter och repeterbarhet inom och mellan avläsare, (4) beräkning av precision som funktion av kostnad. Eftersom varken undersökningarna inom VM eller Koster Hvaler (KH) var fullständigt utvärderade vid tiden för workshopen, fördes mest principiella diskussioner och erfarenheter utbyttes. 1. Val av mätskala När data på täckningsgrad extraheras från en given provruta direkt i fält eller från filmer, finns två huvudsakliga alternativ: (a) kontinuerlig tolkning under rörelse eller (b) diskreta stickprov med hjälp av stopp i smårutor eller synfält från en film. Kontinuerlig tolkning kan antas vara mindre tidskrävande och den inkluderar all information, men den ställer i gengäld höga krav på utföraren (speciellt i artrika miljöer) och riskerar att bli subjektiv och personberoende. Provtagning med diskreta stickprov, kan vara mer tidskrävande, riskerar att inte utnyttja all information men är lättare att standardisera och upprepa. Vid dykning och kontinuerlig videotolkning av hela filmer används ibland en 7 gradig semi kvantitativ skala för att mäta täckningsgrad (används t.ex. vid undersökningstypen för dykning i Östersjön). Syftet med denna skala är främst att spara tid och för att öka repeterbarheten inom och mellan avläsare. Eftersom det är en semi kvantitativ skala är det dock svårt att översätta resultaten till ett kvantitativt mått, vilket också får konsekvenser för hur statistiska metoder kan tillämpas. Exempelvis är det svårt att beräkna ett rättvisande medelvärde. Däremot erbjuder sådana data möjligheter att skatta frekvens av olika abundansklasser. I andra områden, exempelvis inom den norska miljöövervakningen med dykning eller video, används en 10 gradig, kvantitativ skala där skattningen av täckningsgrad (0, 10, 20, 30 ) och i andra fall tillåts alla värden mellan 0 100%. I vissa områden inom VM har man använt den 7 gradiga skalan och jämfört med andra metoder med avseende på medelvärde, precision och tidsåtgång (i dessa analyser har man ignorerat ovan nämnda problem med statistiska aspekter). Analysen av dessa jämförelser var inte klar men de preliminära resultaten antydde att de förmodade vinsterna med den semi kvantitativa skalan var svåra att belägga: de var inte märkbart billigare i termer av tidsåtgång och kontinuerlig bedömning var inte mindre repeterbara (denna jämförelse är dock svår att göra just på grund av ovan nämnda statistiska problem). Gruppen var enig om att den metod som utvecklas bör vara kvantitativ snarare än semi kvantitativ! 2. Skattning av artrikedom Eftersom antalet arter som finns i ett område, i kontrast till täckningsgraden, ökar som funktion av områdets storlek, måste andra överväganden göras när det gäller precision av artrikedom än för täckningsgrad. Den viktigaste typen av fel som man bör försöka att minimera är risken att inte hitta en art som faktiskt finns i den provtagningsruta som ska skattas, s.k. false negatives (FN). Den motsatta risken att man fel identifierar en art som egentligen inte, false positives (FP) existerar men kan 17

18 minskas genom träning och standardiserad metodik, exempelvis genom att införa en lista med lämpliga taxa ). För att undvika FN kan man om man dyker öka söktiden och se till att man täcker hela rutan. När det gäller video i fält kan man påverkan FN genom att filma så stor del av ytan som möjligt och för bildemetoder kan man ta så många bilder som möjligt ur filmen. Alla dessa åtgärder medför dock kostnader. Helt klart är dock att det ställs andra krav för att optimera en undersökning för artrikedom ( species area curves ) jämfört med täckningsgrad ( osäkerhetsberäkningar av standardfel etc.). En allmän rekommendation från gruppen var dock att om video används bör hela filmen användas för att skatta artrikedom medan täckningsgrad kan skattas utifrån delar av filmen (diskussioner nedan). En observation som gjorts är dock att även om flest arter observeras vid dykning klarar alla metoder av att kvantifiera skillnader mellan områden med hög diversitet från dem med låg diversitet. Detta kan observeras genom positiva samband mellan antalet arter som hittas med den mest detaljerade metoden (dykning) och de respektive metoderna. I områden med hög diversitet är skillnaden mellan dykning och videometoder störst (bildmetoderna kan i detta fall bortses ifrån eftersom dessa endast mäter i en mkt liten del av området). I områden med få arter är skillnaden mindre! 3. Osäkerheter och repeterbarhet inom och mellan avläsare Gruppen diskuterade metoder för att mäta och separera olika typer av osäkerhetskällor relaterade till avläsningsfel inom och mellan avläsare och sådana som orsakas av rumslig variation inom provtagningsrutor ( bilder, synfält ) och mellan provtagningsrutor inom habitattyp. Genom att inkludera flera avläsare som i vissa fall 18

19 gör upprepade avläsningar, möjliggör projekten skattning av olika typer av osäkerheter. Detta görs med statistiska metoder såsom (ANOVA eller REML). Eftersom man kan förvänta sig skillnader mellan olika metoder, var ett viktigt syfte med projektet Visuella metoder (VM) och med det inom Hav Möter Land i Koster Hvaler (KH) området att utvärdera osäkerheter och kostnader för olika alternativa metoder. Inga generella slutsatser var klara från VM men inom KH hade beslut tagits baserat på en avvägning mellan osäkerhet, repeterbarhet och kostnader. I projektet jämfördes en metod med fri tolkning ( Free ) och en där täckningsgrad skattas med 10 x 10 punkter utspridda under filmsekvensen ( Guided, se även tidigare beskrivning). För detta användes två avläsare ( A och B ) som läste av två gånger. Skattning av alla osäkerhets komponenter gjordes och dessa visade att den trots att det ofta var ganska god repeterbarhet inom avläsare fanns det en betydande skillnad i hur de olika avläsarna uppfattade täckningsgraden när man använde den fria tolkningen ( Free i figuren nedan). Däremot var den styrda skattningen ( Guided ) betydligt mer likartad mellan avläsare även om den inte för alla variabler var mer precis när alla osäkerhetskällor inkluderats. Den styrda metoden var dessutom något mer tidskrävande. För repeterbarhetens skull valdes dock den styrda metoden för resten av materialet i Koster Hvaler (Sundblad et al. 2013). 19

20 Dessutom diskuterades metoder för att kombinera osäkerheter och att beräkna osäkerheter beroende på provtagningsdesign. Pågående arbete inom forskningsprogrammet WATERS beskrevs (Lindegarth et al. 2013). I princip kan variansen av ett skattat medelvärde i en ruta, y, för Dyk och Video beskrivas som: 2 + s 2 Repetition V[y Ruta ] = s Avläsare, a an 2 2 där s Avläsare och s Repetition är variationen mellan och inom avläsare och a och n är antalet avläsare och antalet repetitioner per avläsare. Vanligtvis är a=n=1 men eftersom dessa undersökningar var utformade för att mäta variansbidragen så var a och n 1 eller 2. Eftersom bildmetoderna innebar att filmer subsamplades med 5 bilder måste för dessa metoder skrivas: 2 där s Bild V[y Ruta ] = s 2 Avläsare + s 2 Bild + s 2 Repetition, a b abn är variationen mellan bilder inom ruta och b är antalet bilder per ruta (notera att vissa förenklingar gjorts i dessa formler genom att interaktionseffekter anses ingå i de enskilda bidragen). En viktig konsekvens av detta är att om det finns mycket variation ( patchiness ) inom en provtagningsruta, kommer osäkerheten att öka med en bildbaserad metod. Ett sätt att öka precisionen är då att ta flera bilder. Detta kan eventuellt ske på bekostnad av detaljgraden i varje bild. (jämför 5 bilder x 100 punkter i VM och 10 bilder x 10 punkter i KH). Sammanfattningsvis visade diskussionerna att det fanns skillnader i repeterbarhet mellan metoder och att det finns metoder för att utvärdera total osäkerhet, utifrån vilket rekommendationer kan utformas. Designen inom VM var dock inte fullständigt enhetliga mellan områden och analyserna var inte färdiga. Därför kunde inga absoluta rekommendationer utifrån osäkerhet ges idag. 4. Precision som funktion av kostnad Förutsatt att flera alternativa metoder kan uppfylla de behov av biologisk detaljgrad som behövs, bör rekommendationer om metodval baseras på information om osäkerheter (varianser) OCH kostnader. Förutom de föregående diskussionerna om metoder för att mäta osäkerheter diskuterades också hur dessa kan kombineras med information om kostnader. Vid utformning av ett provtagningsprogram tillkommer dessutom osäkerhetskomponenter och extra kostnader (transport m.m.) som beror på man mäter ett antal provtagningsenheter (exv. rutor). Osäkerheten kan uttryckas i termer av medelfel hos ett skattat medelvärde (= standard error, SE). Detta beräknas som: SE Total = V[y Total ], n där n är antalet provrutor. Osäkerhet kan bör också tolkas i relation till sitt medelvärde. Betydelsen av en osäkerhet SE på 10 enheter runt ett medel på 100 (10%) är helt annorlunda i jämförelse med om medelvärdet är 10 (100%). Därför uttrycks osäkerheten ofta i relation till medelvärdet: CV Total = SE Total y. Vid diskussionerna illustrerades exempel på beräkningar av precision för täckningsgrad, dels som funktion av antalet prover och dels som funktion av total tidsåtgång. Exempel från pågående mastersarbete inom Institutionen för Biologi och 20

21 Miljövetenskap (A. Johanssson visar att den precisionen givet ett visst antal prover skiljer sig stort beroende på vilka variabler man studerar). I studien jämförs tre metoder med stickprovstagning med bilder mot en metod som innebär fri tolkning av hela filmen. I allmänhet var det liten skillnad i precision mellan metoder som tillämpar stickprovstagning vid ett givet antal replikat, medan när man tar hänsyn till kostnaden visar sig den mindre intensiva metoden (10 bilder x 10 punkter) mer kostnadseffektiv. Kostnadseffektiviteten hos metoden som innebär genomgång av hela filmen var ibland lika bra som den bästa subsamplingsmetoden (se Delesseria sanguinea) men ibland var den sämre (se total täckning). Även om dessa exempel inte ger någon entydig bild av skillnader mellan metoder enades gruppen om att kopplingen mellan osäkerhet och kostnader är en viktig komponent för framtida rekommendationer om metodval. Vidare antyder resultaten att den metod stickprovsmetod som användes i Hav Möter Lands Koster Hvaler studie (10 bilder x 10 punkter) är mer kostnadseffektiv än de bildmetoder metoder som användes inom Visuella metoder. 21

22 4. Diskussioner i plenum 11 december Första dagens diskussioner utmynnade i ett antal konkreta slutsatser om möjligheterna att identifiera typiska arter eller grupper med hjälp av olika metoder samt en del generella rekommendationer om arbetssätt för att ta fram data från video filmer. Dessa resultat kan i varierande grad tillämpas direkt i arbetet med att utforma metodbeskrivningar i enlighet med uppdraget från Hav Möter Land och i linje med Naturvårdsverkets krav på Undersökningstyper. Vidare identifierades en rad centrala frågor som behövde ytterligare diskussion i plenum. Detta blev således uppdraget för diskussionerna under dag 2. Konsensus nåddes i vissa frågor medan andra frågor identifierades utan att några entydiga slutsatser nåddes. Diskussionerna sammanfattas i punktform nedan. Tillämpningsområden: Eftersom den marina manualen (Naturvårdsverket 2012) ger exempel på både habitatbildande arter och typiska arter innebär detta att båda kategorierna är aktuella. Listorna på användbarheten av visuella metoder i tabellerna 2 5 ger viktig information om vilka typiska arter som är lämpliga att provta. Framtida metodbeskrivningar bör innehålla tydliga rekommendationer om vilken taxonomisk upplösning som är lämplig inom olika grupper och havsområden. Även om skattning av täckningsgrad kan vara svår ibland finns det ett behov av kartläggning av förekomst! Metoder för avläsning: Vissa variabler såsom substrat, lösliggande alger (detritus), sedimentation bar botten och eventuellt något mer bör skattas i fält! Skattning av substrat kan vara svår med video, men regler för hur detta ska göras med expertbedömning bör formuleras. Det finns behov av utveckling av inmatningsapplikationer! Sedimentation och överlagring är ett stort problem i vissa områden! MI: Kan sätta förekomst även utan kvantitativ skattning. Sedimentation ska vara med. Kvalitativ skala, 1 4, från dyk är lämplig att använda. Undersökningstypen bör beskriva hur detta hanteras med visuella metoder. Undersökningstypen kan utformas så att man får information på tre olika lager: (1) substratklass (bestäms i fält?), (2) Biologi och (3) Annat (syrefritt, lösliggande alger, epifyter, bar botten). Hur hantera epifytkomplex på västkusten? På ostkust kan man köra rödalgsbälte dominerat av Polysiphonia. Men västkusten? Definiera taxonomisk ambitionsnivå! Nuvarande metodens indelning i bottentyp, där vegetationen mäts separat per substrat. Tidskrävande men bra på västkusten! Övriga landet? 22

23 Praktiskt utförande i fält: I fält visade det sig vara praktiskt att driva i viss riktning och hastighet (inom djupintervallet), för att få en viss längd eller tid. Viktigt med tillräcklig längd på film för att få ut tio stopp för kvantitativ skattning. Filmens längd bör skrivas in i protokoll. Typ av bottensubstrat kan undersökas genom att man dunsar kameran i botten i början och slutet. Vinkel och höjd på kamera behöver standardiseras. Bör inte vara rakt ner, men en för flack vinkel är inte lämpligt om bilder ska tas ut. Konsultföretaget Marine Monitoring använde 45 grader, vilket har fungerat bra. Man kan tänka sig två kameror, en filmande, lite flackare och en stillbildskamera som är mer vinklad och som tar bilder kontinuerligt. Att sätta dit lampor mm gör det otympligt. HD film är att föredra för bra upplösning. Bildbehandling är också en fråga att ta ställning till. Filter på kameran? 23

24 5. Konklusioner Utveckling av kostnadseffektiva metoder anses väsentligt för att möta ökade krav från EU:s direktiv som bland annat innebär att övervaka och följa upp tillståndet i alla våra vattenförekomster längs kusten och i våra havsområden. Speciellt de ökade kraven på uppföljning av utbredning och utsträckning av arter och habitat som finns inom Art- och habitatdirektivet och Havsmiljödirektivet står i kontrast till den traditionella övervakningen som i stor utsträckning är utformat för att övervaka trender. Dessa krav innebär utmaningar både när det gäller metodval och utformning av provtagningsprogram. En typ av metoder som förts fram i detta sammanhang är att använda olika typer av videobaserade metoder. Dessa metoder används redan flitigt av länsstyrelser och konsulter runt om i Sverige för olika typer av kartläggningar, ibland i kombination med habitatmodellering. Ett problem är dock att metodiken skiljer sig stort mellan utförare och att osäkerheter och begränsningar inte är tydligt dokumenterade och hanterade. Syftet med denna workshop var att identifiera, diskutera och utveckla konsensus kring viktiga svårigheter och att komma med konkreta rekommendationer när möjlighet finns. Som konstaterades under workshopen ligger styrkan hos videobaserade metoder i att de är förhållandevis billiga, de kan användas på större djup och ur säkerhetssynpunkt är de mindre riskfyllda i jämförelse med dykning. Detta innebär att de kan ge en, i geografiskt hänseende, mer precis och representativ skattning av utbredning och utsträckning av bentiska arter och habitat än vad som är möjligt med dykning. Å andra sidan konstaterades också under mötet att det finns betydande begränsningar i vad som kan mätas med videobaserade metoder, att det finns stora praktiska problem och att olika sätt att extrahera data från videomaterial skiljer sig i kostnader, precision och tillförlitlighet. Sammanfattningsvis kan man konstatera att mötet var framgångsrikt med att identifiera vilka arter och habitat som lämpligen kan mätas med videometoder och vilka som kräver mer detaljerade direktobservationer i fält. Denna information kan direkt kopplas till arbetet med uppföljning i skyddade områden och arbetet med den biogeografiska uppföljning enligt Art- och habitatdirektivet och till utvecklingen av en Undersökningstyp för Visuella metoder. Även om diskussionerna fördes innan projekten var slutgiltigt och fullständigt analyserade gjordes en del mer eller minder konkreta observationer och rekommendationer: Kvantitativ mätskala är att föredra framför semi kvantitativ Videometoderna har begränsad förmåga att kvantifiera artantal. I artrika områden i västerhavet kan det observerade artantalet vara mer än halverat i jämförelse med vad som observeras av en erfaren dykare. I artfattiga områden, exempelvis i Bottniska viken, är skillnaden liten. I relativa termer klarar videometoder av att skilja på artrika och artfattiga områden. Exempel på analyser av osäkerhet i medelvärden av täckningsgrad visar att mätosäkerheten skiljer sig mellan metoder och att kostnadsaspekter har en potentiellt en stor inverkan på metodvalet. 24

25 I strukturellt komplexa miljöer (exempelvis om det finns flera vegetationslager) eller i miljöer med mycket sedimentation finns det stora skillnader mellan bilden som man får via en videoundersökning från den som man får från en dykundersökning. Videometodens förmåga att identifiera arter och vegetationslager är i dessa sammanhang speciellt begränsad. Utbredning och täckning av karaktäristiska habitatbildande arter som exempelvis ålgräs kan videometoder vara att föredra, medan exempelvis filamentösa alger i sublitorala områden kräver dykmetod för säker identifiering av alla arter. Slutligen visade diskussionerna i grupper och i plenum att det finns många praktiska och teoretiska aspekter för vilka det finns stora behov av tydligt definierade och standardiserade rutiner men också att det finns stora regionala skillnader i fysiska förhållanden och framförallt sammansättning och diversitet hos bottensamhällen som påverkar utformningen av metoder och mätprogram, samt tillförlitligheten i tolkningen av resultaten. Mötets breda sammansättning av personer med taxonomisk kompetens och fälterfarenhet från svenska och norska havsområden, statistisk kompetens och kunskap om förvaltningens behov kopplat med nyinsamlad data från en rad olika miljöer, gjorde att flera komplexa frågor kunde ventileras på ett meningsfullt sätt. Även om alla frågor inte fick sin slutliga lösning, lämnar mötet ett värdefullt bidrag i den pågående diskussionen om hur framtidens metoder för övervakning, uppföljning och kartering som härmed överlämnas till intresserade forskare och förvaltare av den kustnära havsmiljön. Deltagarna för workshopen samlade med Byfjorden i bakgrunden. Foto Anna Dimming 25

26 6. Deltagare Namn Organisation Land Grupp Andersson Sandra Marine Monitoring AB SE 2 Dimming Anna Länsstyrelsen Västra SE 1 Götaland Gitmark Janne NIVA NO 2 Gullström Martin Stockholm Universitet SE 1 Gundersen Hege NIVA NO 1 Gustafsson Bo Länsstyrelsen Halland SE 2 Halling Christina Artdatabanken, SLU SE 2 Isaeus Martin Aquabiota AB SE 2 Johansson Andrea Göteborgs Universitet SE 2 Johansson Mona Artdatabanken, SLU SE 1 Kjellesen Arne Fylkesmannen i Telemark NO 1 Lindegarth Mats Havsmiljöinstitutet, SE 1 Göteborgs Universitet Mörk Erik Svensk Ekologikonsult AB SE 2 Skau Torunn Bohuskustens SE 1 Vattenvårdsförbund Sundblad Göran Aquabiota AB SE 1 Tjøstheim Helge Direktoratet for NO 2 Naturforvaltning Tobiasson Stefan Linnéuniversitetet SE 2 26

27 7. Referenser Lindegarth, M., Carstensen J., Johnson, R.K. (2013) Uncertainty of biological indicators for the WFD in Swedish water bodies: current procedures and a proposed framework for the future. Deliverable 2.2 1, WATERS Report no. 2013:1. Havsmiljöinstitutet, Sweden. Naturvårdsverket (2004) Vegetationsklädda bottnar, ostkust 1 Version 1: Programområde: Kust och hav. Naturvårdsverket (2012) Manual för uppföljning av marina miljöer i skyddade områden. Naturvårdsverket (2013) Bottenliv på västkustens utsjöbankar Kvantitativa undersökningar av djur, växter och naturtyper RAPPORT 6544 (endast preliminär version av bilaga 2: Metodbeskrivning för ROV undersökningar i preliminär) Sundblad, G., Gundersen, H., Gitmark, J. K., Isaeus, M., Lindegarth, M. (2013) Video or dive? Methods for integrated monitoring and mapping of marine habitats in the Hvaler Koster area. AquaBiota Report 2013: pp. Svensson JR., Gullström M, Lindegarth M (2011) Dimensionering av uppföljningsprogram: komplettering av uppföljningsmanual för skyddade områden. Rapport från Havsmiljöinstitutet / Göteborgs Universitet SS EN 16260:2012 Vattenundersökningar Visuell inventering av havsbotten med fjärrstyrd undervattenskamera för insamling av miljödata. 27

28 Program december 2012 Bohusgården Uddevalla Måndag 10 November Lunch Inledning, bakgrund och målsättning Presentation av erfarenheter från fält och lab. Deltagare från Visuella metoder och Hav möter Land presenterar översiktligt det genomförda arbetet i Västerbotten, Östergötland, Skåne, Orust Tjörn och Koster (c. 5 min per område) Indelning i grupper efter teman som motsvarar väsentliga avsnitt i en metodbeskrivning (exempelvis tekniska specifikationer, utförande, taxonomisk ambitionsnivå och statistiska aspekter inklusive kostnadsöverväganden) Arbete i arbetsgrupperna (fika under arbetet) Lägesrapportering och planering inför morgondagen Middag Tisdag 11 November Arbete i grupper enligt måndagens plan (fika under arbetet) Lunch Sammanfattning/syntes av dokument 28