Zosteraängarnas utbredning. Rossö - Sannäs

Transkript

1 Zosteraängarnas utbredning Rossö - Sannäs Christin Appelqvist och Jemima Fröjmark Tillämpningsarbete i Marin Ekologi Göteborgs Universitet 2000

2 Innehåll Introduktion... 2 Inledning... 2 Material och metoder... 3 Resultat... 3 Diskussion... 3 Felkällor... 4 Referenser... 4 Bilagor: Utbredning av Zostera marina år bil A Utbredning av Zostera marina år bil B Utbredning av Zostera marina år 1981 och bil C Kopia av fältkarta med Zostera markerad för hand... bil D Kartorna i rapporten har Sjöfartsverkets nyttjanderättstillstånd

3 Introduktion Hösten 1980 och våren 1981 gjorde Tero Härkönen en inventering av bottenfaunan från södra Rossö ner till Sannäsfjorden, där han bland annat kartlade förekomsten av ålgräs Zostera marina (se kartbilaga A). Den här rapporten beskriver en inventering som gjordes sommaren år 2000 i samma område. Den är en uppföljning av Härkönens undersökning och vill visa om förekomsten av Zostera marina förändrats sedan dess. Inventeringen utfördes som ett 10 poängs tillämpningsarbete i marin ekologi vid Göteborgs Universitet. Inledning Zostera marina är en marin fröväxt som i våra vatten ofta bildar ängar och växer från ca 6-7 meters djup upp till strandzonen. Den förökar sig vanligen vegetativt då nya plantor växer upp från rhizom i bottensedimentet. Den kan också sprida sig sexuellt med hon och hanblommor, som släpper ut sina könsprodukter fritt i vattnet. En fullvuxen individ kan producera frön på en säsong. Zosteran är livskraftig året om, men är dock bäst utvecklad under sensommar och tidig höst (Härkönen 1981). Den blommar från juni-augusti (Stenberg 1992). Zosteraängen är en viktig miljö av flera olika anledningar: - Primärproduktionen är mycket hög (Abrahamsson & Loo; Dawes 1981). - Den binder samman bottensubstratet så att sedimentet hålls kvar och vattnet blir klarare. - Den fungerar som vågbrytare vilket gör vattnet lugnare. - Den är en direkt näringskälla för t ex sjöfåglar (svan, kanadagås m fl), fisk och räkor. - Den utgör lämpligt substrat för många olika epifyter, t ex sjöpungar, mossdjur och alger (Dawes 1981). Zosteraängen är också viktig som en "havets barnkammare", en plats där t ex fiskyngel av olika arter växer upp och söker skydd. På 1930-talet drabbades nästan all Zostera i norra Atlanten av en parasitisk svamp; Labyrinthula. Angreppet orsakade en drastisk minskning av zosteran och inom ett par år hade 90% försvunnit. I sydöstra Nordamerika minskade fiskeindustrin som följd av detta med 50% och började öka först när zosteran gradvis återetablerade sig (Dawes 1981). Många arter av djur finns i och i anslutning till zosteraängen. Exempel på dessa är: Crustacea Carcinus maenas strandkrabba Mysida pungräkor Pagurus bernhardus eremitkräfta Palaemon sp. tångräkor Mollusca Aeolidoidea nakensnäckor Cerastoderma sp. hjärtmusslor Hinia nitida nätsnäcka Littorina littorea strandsnäcka Mya arenaria sandmussla Mytilus edulis blåmussla 2

4 Echinodermata Asterias rubens vanlig sjöstjärna Psammechinus miliaris tångsjöborre Tunicata Ascidiella sp. Bothryllus sp. Ciona intestinalis tarmsjöpung baserat på GIS (Grafiskt InformationsSystem). Även Härkönens karta över zosterans utbredning fördes in i programmet. Sedan räknade datorn ut arealen Zostera i kvadratkilometer (km 2 ) för respektive inventering. Med datorns hjälp kunde även kartor skrivas ut (se kartbilagor A och B), men för närmare studier rekommenderas att se direkt i GIS. Pisces Ammodytes sp. tobis Anguilla anguilla ål Gadus morhua torsk Gasterosteus aculeatus storspigg Pomatoschistus minutus sandstubb Platichtys flesus skrubbskädda Pleuronectes platessa rödspotta Salmo trutta havsöring Spinachia spinachia tångspigg Syngnathus typhle tångsnälla Material och metoder Inventeringen genomfördes med samma metoder som de Härkönen använde år Hela området studerades noggrannt från en grunt gående motorbåt med hjälp av vattenkikare eller vid stort siktdjup med blotta ögat. Till kartläggningen användes sjökort över området där enslinjer mellan olika landmärken underlättade att navigera. Zosteraängarnas utbredning markerades sedan på plastkopior av sjökortet i skala 1: (se kartbilagor C:1-4). När fältarbetet var avslutat samlades plastkopiorna och resultatet överfördes manuellt till Arcview, ett datorprogram Resultat År 1981 var arealen Zostera marina i området från kusten söder om Rossö ner till södra Sannäsfjorden c:a 3,5 km 2. År 2000 var arealen c:a 3,1 km 2, vilket innebär en minskning med 0,4 km 2. I några områden har ytan Zostera ökat, framför allt strax ost och sydost om Resö. De största minskningarna finns i området strax norr om Galtö. Diskussion I några områden har zosteran ökat i yta sedan En tänkbar anledning till detta kan vara att populationerna då ännu inte helt hade återhämtat sig från parasitangreppet på 1930-talet. Nu, år 2000, har arten kanske inte heller helt återetablerat sig, något som skulle kunna visas med uppföljande studier i områdena med några års mellanrum. I de flesta områdena har dock zosteran minskat i utbredning. På ytor som förr helt täckts av Zostera finns den nu bara fläckvis kvar, och ibland har den försvunnit helt. Minskningen kan möjligen bero på 3

5 övergödning eller föroreningar i vattnet. Den kan också bero på ökat betningstryck av sjöfågel. T ex har kanadagås ökat i antal i Sannäsfjorden, där också en minskning av Zostera kan noteras. Generellt verkar zosteran inte gå lika djupt som 1981, något som skulle kunna förklaras med att siktdjupet försämrats sedan dess. Siktdjupet har dock varit stabilt åtminstone sedan 1990 varför denna förklaring verkar mindre trolig. Det kan också vara så att skillnaderna mellan 1981 års studie och 2000 års studie beor på helt naturliga fluktuationer i zosterans utbredning. Mer regelbundet återkommande inventeringar kunde ge klarhet i detta. Felkällor Att inventera med vattenkikare och sjökort som enda hjälpmedel är inte någon exakt metod. Det kan t ex vara svårt att bedöma vattendjup och avstånd, och anpassa det till rådande hög- eller lågvatten. Som exempel kan nämnas att vissa tidigare zosteralokaler idag ligger på land, något som verkar konstigt eftersom landhöjningen knappast kunnat göra så stor skillnad på 19 år. Det finns bättre metoder att tillgå, som inventering med hjälp av GPS, men oavsett metod stöter man på svårigheter. Om Zostera och Ruppia (nate) växer tillsammans, skall man då kalla det för zosteraäng eller ruppiaäng? Och hur glest kan zosteran växa och ändå få kallas äng? Mycket blir en individuell bedömning. Att Härkönen utförde sin inventering på hösten och våren, medan den här inventeringen utfördes på sommaren kan också ha bidragit till eventuella fel. Referenser Abrahamsson, K. & Loo, L-O. Bottenfaunan i en Zostera marinaäng, Gullmarsfjorden. Dawes, C. J., Marine botany. Dawson, E. Y., Marine Botany - An Introduction. Härkönen, T., Bottenfaunan i området Råssö-Sannäsfjorden. Naturinventeringar i O-län, 1983:3. ISSN Moen, F. E. & Svensen, E., Dyreliv i havet - Håndbok i norsk marin fauna. Nybakken, J. W., Marine Biology An ecological approach. Stenberg, L., Mossberg, B. & Ericsson, S., Den nordiska floran. Tillkännagivanden Tack till: Lars-Ove Loo Kerstin Johannesson Per Nilsson Martin Lejhall 4

6 Anders & Kalle i verkstan Tjärnö marinbiologiska laboratorium Jaera Christin & Jemima

7

8

9

10 Bilaga D.

11

12

13