inforegio panorama Nr 26 juni 2008 sv EU:s sammanhållningspolitik 1988-2008: investera i Europas framtid 1986 1992 1989 2008 1999 2003 1993 1997 1999 2002 1997 2001 2004
INNEHÅLL Förord Av Dirk Ahner 1 Regionerna gör skillnad Av Danuta Hübner 2 Investera i människor Av Vladimír Špidla 6 1989-1993: Från projekt till program 8 1994-1999: Konsolidering och fördubblade ansträngningar 14 2000-2006: Göra utvidgningen till en framgång 18 2007-2013: Fokusering på tillväxt och jobb 22 En tillbakablick på 1988 En diskussion mellan tjänstemän från Europeiska kommissionen 26 Slutord 36 Fotografier: Europeiska kommissionen Omslag: Digital Vision/Getty images, GD REGIO Koncept och text (om inget annat anges): Wolfgang Petzold, med särskilt tack till Jean-Charles Leygues, Hugo Poelman, Daniel Mouqué, Caroline Taylor och Thomas Durieux, (Tipik Communications). Utgivare: Raphaël Goulet, Europeiska kommissionen, Generaldirektoratet för regionalpolitik Denna tidskrift är tryckt på återvunnet papper och ges ut på engelska, franska och tyska. Den är tillgänglig på 22 språk som används inom Europeiska unionen och finns på: http://ec.europa.eu/regional_policy/index_en.htm De åsikter som framförs i denna publikation är författarnas och återspeglar inte nödvändigtvis Europeiska kommissionens inställning.
Canarias (ES) Guadeloupe Martinique (FR) (FR) Guyane Réunion (FR) (FR) Açores (PT) Madeira (PT) REGIOgis EuroGeographics Association for the administrative boundaries Strukturfonder 1989-1993: Stödberättigade områden Mål 1* Mål 2 Nya tyska Länder stödberättigade från 1990. Läget för icke-eu-länder 1993. * regioner med BNP/capita under 75 % av EU-genomsnittet Mål 5b Mål 2 och 5b Nya tyska Länder 0 1.000 km
Canarias (ES) Guadeloupe Martinique (FR) (FR) Guyane Réunion (FR) (FR) Açores (PT) Madeira (PT) REGIOgis EuroGeographics Association for the administrative boundaries Strukturfonder 1994-1999: Stödberättigade områden Mål 1*: Stödberättigade fullt ut Mål 6: Delvis stödberättigade Mål 2: Stödberättigade fullt ut Mål 5b och 6: Delvis stödberättigade Mål 2: Delvis stödberättigade Mål 2 och 6: Delvis stödberättigade Mål 5b: Stödberättigade fullt ut Mål 2 och 5b: Delvis stödberättigade Mål 5b: Delvis stödberättigade Mål 2, 5b och 6: Delvis stödberättigade Mål 6: Stödberättigade fullt ut Mål 1: 1994-1996 Sverige, Finland och Österrike berättigade till stöd från 1995. Abruzzo berättigat till stöd under Mål 1 under perioden 1 januari 1994 till 31 december 1996. Läget för icke-eu-länder 1999. * regioner med BNP/capita under 75 % av EU-genomsnittet 0 1.000 km
Generaldirektör Dirk Ahner SIDAN 1 DIRK AHNER, EUROPEISKA KOMMISSIONEN, GENERALDIREKTÖR FÖR REGIONALPOLITIK Förord Bäste läsare, Detta nummer av Panorama Magazine ägnas helt åt de 20 första åren med EU:s sammanhållningspolitik. Den 24 juni 1988 antog rådet en förordning som förde in befintliga EU-medel i ett sammanhang av ekonomisk och social sammanhållning, ett begrepp som två år tidigare hade införts genom Europeiska enhetsakten. Sammanhållningspolitiken har sedan dess blivit ett av EU:s viktigaste och mest omdiskuterade politikområden. Vi tyckte därför det kunde vara värdefullt att titta närmare på hur robusta tankarna bakom den, dess genomförande och genomslag har varit genom åren. 1988 innebar inte bara en start för detta nya politikområde, utan också slutet på en diskussion som tagit sin början några år tidigare. Sedan början av 70-talet har integreringen av EU-stöd med riktade och fleråriga program prövats i så kallade integrerade utvecklingsprogram och senare i integrerade Medelhavsprogram. Båda innebar en radikal omsvängning jämfört med vad medlen normalt var öronmärkta för: på årsbasis gottgöra befintliga projekt som införts av medlemsstaterna ett system som inte längre uppfattades som övertygande och som man avsåg att ersätta med ett effektivare angreppssätt. Genom att använda sig av ett strategiskt angreppssätt på europeisk, nationell och regional nivå har sammanhållningspolitiken sedan dess utgjort en ram för gemenskapsinsatserna. Den har med tiden anpassats, utan att tappa sin centrala inriktning ur sikte, nämligen att arbeta i riktning mot en balanserad och hållbar utveckling för Europas regioner. Den har gjort och fortsätter göra det möjligt för nationella, regionala och lokala styren att satsa på övergripande strategier och nätverk som spänner över politikområden och gränser mellan länder. [Sammanhållningspolitiken] har med tiden anpassats, utan att tappa sin centrala inriktning ur sikte, nämligen att arbeta i riktning mot en balanserad och hållbar utveckling för Europas regioner. När det gäller regional utveckling finns ingen formel som passar alla. Men principer som partnerskap, öppenhet, subsidiaritet och deltagande av det civila samhället bildar tillsammans en central resurs för utvecklingspolitiken. De stärker samarbetet mellan offentlig och privat sektor och har potential att knyta samman effektivitet med decentralisering och ett aktivt engagemang. Sammanhållningspolitiken är i detta avseende lika modern som den var 1988. Jag hoppas du får glädje av publikationen.
Kommissionär Danuta Hübner SIDAN 2 DANUTA HÜBNER, MEDLEM AV EUROPEISKA KOMMISSIONEN MED ANSVAR FÖR REGIONALPOLITIK Regionerna gör skillnad Målsättningen för ekonomisk och social sammanhållning formulerades i Europeiska enhetsakten och blev verklighet 1988, genom att den första förordning som gjorde att sammanhållningspolitiken såg dagens ljus antogs. I Maastricht-, Amsterdam- och Nicefördragen bekräftades politikens vikt och genom en ny territoriell dimension i förslaget till Lissabonfördrag fick den ett ännu vidare tillämpningsområde. Vid Europeiska råden 1988, 1992, 1999 och 2005 bekräftades sammanhållningspolitikens vikt genom att en allt större del av den europeiska budgeten sattes av för den. Men när vi i dag ser tillbaka på de första 20 åren med EU:s sammanhållningspolitik, förblir 1988 ett avgörande år. Att upptäcka Europas ekonomiska geografi har sedan dess inneburit en radikal omsvängning för både EU-politiken, den nationella politiken och regionalpolitiken. Att identifiera vilka regioner som har störst behov, fastställa prioriteringar, engagera lokala institutioner och ställa krav på gemensam styrning, kontroll och utvärdering alla dessa faktorer har inte bara gett upphov till påtagliga resultat, utan även till ett unikt system med styrelseformer på flera nivåer. Sammanhållningspolitiken gör det klart att alla, överallt inom unionen, har möjlighet att delta i och få glädje av den inre marknaden. Sammanhållningspolitiken är marknadens synliga hand, som strävar efter balanserad och hållbar utveckling, samtidigt som den främjar ekonomisk
Sammanhållningspolitiken är marknadens synliga hand, som strävar efter balanserad och hållbar utveckling, samtidigt som den främjar ekonomisk integration i EU som helhet. SIDAN 3 integration i EU som helhet. Och den utgör en platsbestämd politik som ger alla territorier i Europa en roll att spela, i den meningen att den inte utgör något hinder mot en optimal fördelning av ekonomisk verksamhet, utan kan bli en källa till tillväxt i sig. Genom ett flertal fallstudier bekräftar nyare ekonomisk teori detta angreppssätt och visar att geografin har betydelse och att regionalpolitik kan göra skillnad. Har EU:s sammanhållningspolitik under sina första 20 år kunnat leva upp till förväntningarna på den? På regionernas nivå har relativt stark ekonomisk tillväxt för dem med låg BNP per capita inneburit att EU:s regioner har konvergerat. Mellan 1995 och 2004 minskade antalet regioner med en BNP per capita som var läge än 75 % av EUgenomsnittet från 78 till 70 och antalet med lägre än 50 % av EU-genomsnittet sjönk från 39 till 32. Sammanhållningspolitiken stärker de regionala ekonomiernas konkurrenskraft genom att tillhandahålla europeiska varor som marknaden inte kan tillhandahålla. Omfattande transport- och energinät, en verklig europeisk miljöpolitik och investeringar i utbildning, forskning och utveckling utgör alla exempel på detta. EU har i själva verket uppnått en imponerande ekonomisk och social sammanhållning sedan 1988. På nationell nivå har Grekland, Spanien, Irland och Portugal de största mottagarna av stöd genom sammanhållningspolitiken under senare år upplevt betydande tillväxt. Mellan 1995 och 2005 krympte avståndet mellan Grekland och resten av EU-27 genom att gå från 74 till 88 % av EU:s genomsnittliga bruttonationalprodukt per capita. Samma år hade Spanien gått från 91 till 102 % och Irland nådde 145 % av genomsnittet för unionen, efter att ha börjat på 102 %. Vi kan räkna med liknande resultat i de nya medlemsstaterna, där sammanhållningspolitiken just har börjat verka och understödja de höga tillväxttalen.
SIDAN 4 Det är värt att nämna att sammanhållningspolitiken under innevarande period har genomgått en radikal omsvängning i fråga om investeringsprioriteringar. En fjärdedel av resurserna är i dag öronmärkta för forskning och innovation och omkring 30 % för miljöinfrastruktur och åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. Men sammanhållningspolitikens mervärde sträcker sig längre än investeringar i tillväxt och jobb. Tack vare sin unika modell med styrelseformer på flera nivåer engagerar den lokala och regionala aktörer i utformningen och genomförandet av politiken och tillför högre effektivitet och lokal kunskap. Den samverkar med och tryggar efterlevnaden av annan gemenskapspolitik antingen det handlar om statliga stöd, miljö, transporter, stöd till innovation eller informationssamhället. Den fungerar som en trojansk häst för att förbättra och modernisera offentliga förvaltningar, stärka öppenhet och främja goda styrelseformer. Sist men inte minst får den med hjälp av ett flertal gränsöverskridande och transnationella program och nätverk människor att jobba tillsammans. Sammanhållningspolitiken är i dag en fullfjädrad utvecklingspolitik, som baseras på resurser och människor som finns på plats. Det utgör en central fördel när man ska möta de nya utmaningar Europas territorier ställs inför. De kommer att konfronteras med behovet av att anpassa sig till trycket från den globala ekonomin, klimatförändringar kommer för många aktörer att utgöra hot och möjligheter, demografi och åldrande befolkningar kommer att kräva förändringar av arbetsmarknadspolitiken och nya sociala risker som växer fram genom ekonomisk förändring kommer att kräva nya angreppssätt. Ekonomerna lär oss att regional och lokal utveckling att förena ekonomisk tillväxt och minskade geografiska skillnader blir allt viktigare för att möta dessa utmaningar. Det är mot denna bakgrund man måste se diskussionen om sammanhållningspolitikens framtid. Även andra länder har noterat vår politiks framgångar. För att ta fasta på detta intresse har kommissionen ingått samförståndsavtal om regionalpolitik med Kina, Ryssland och Brasilien, vilka alla konfronteras med växande regionala skillnader och stora utmaningar i fråga om bättre styrelseformer, där ytterligare vikt ska ges informationsflöden nedifrån och uppåt inom politik och beslutsprocesser. Många andra länder och organisationer (Sydafrika, Ukraina, Mercosur, Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen) har uttryckt starkt intresse för EU:s modell för sammanhållningspolitik, då den mot bakgrund av budgetens begränsade omfattning anses vara en mycket effektiv mekanism. Genom internationellt samarbete projicerar sammanhållningspolitiken europeiska värden bortom unionens territorier.
Genom internationellt samarbete projicerar sammanhållningspolitiken europeiska värden bortom unionens territorier. SIDAN 5
Kommissionär V l a d i m í r Š p i d l a SIDAN 6 VLADIMÍR ŠPIDLA, LEDAMOT AV EUROPEISKA KOMMISSIONEN MED ANSVAR FÖR SYSSELSÄTTNING, S O C I A L P O L I T I K O C H L I K A M Ö J L I G H E T E R Investera i människor Europeiska socialfonden har investerat i människor i mer än 50 år. Unionens grundare visade prov på visionär framsynthet och pragmatism när de stadfäste fonden i Romfördragen. I dag finansierar ESF aktiveringsåtgärder och kvalitetsjobb med hjälp av bättre kvalifikationer, spelar en avgörande roll på området lika möjligheter och stödjer missgynnade människor. Av de omkring tio miljoner människor som varje år deltar i ESF:s åtgärder är hälften kvinnor och omkring 1,2 miljoner äldre arbetstagare. Samtidigt som ESF ursprungligen var avsedd att kompensera för bortfallet av arbetstillfällen inom traditionella branscher genom att omskola arbetstagare, inleddes en ny era på 70-talet. För första gången blev ungdomsarbetslöshet ett problem. Europeiska kommissionen prioriterade därför stödprogram för dem under 25 års ålder. Det var också en era då stödet breddades till kvinnor, särskilt sådana med begränsad kompetens och sådana som gick tillbaka till arbetsmarknaden. Energikrisen, ekonomisk tillbakagång och rekordhög arbetslöshet i början av 80-talet innebar nya utmaningar men också nya angreppssätt. Kommissionen fattade ett viktigt beslut att stödja vidareutbildning för ny teknik genom ESF. 1988 års reform innebar i flera avseenden en viktig förändring för ESF: > En ny och mer omfattande vision för europeisk solidaritet upprättades: för att stödja fattigare regioner med hög arbetslöshet utsträcktes ESF:s stöd till att omfatta aspekten social sammanhållning. > Vidare gjorde planering med flerårsprogram det möjligt att koncentrera sig på långsiktiga mål. > Slutligen såg partnerskapsprincipen dagens ljus och denna har sedan dess stadigt utvecklats. I stället för att själv administrera tusentals projekt delar kommissionen i dag programplanering och administration av ESF:s resurser med medlemsstaterna och regionerna. En ny era av europeisk integration inleddes med det kalla krigets slut, som inbegrep utsikterna till anslutning för länderna i Central- och Östeuropa. Samtidigt inleddes en ny fas av globalisering, med hårdare krav på yrkesmässig och geografisk rörlighet för våra medborgare. Genom Amsterdamfördragets ikraftträdande 1997 lanserades den europeiska sysselsättningsstrategin och den har sedan dess spelat en central roll för att samordna EUpolitiken i avsikt att skapa fler och bättre jobb. ESF blev Europas finansiella instrument för att genomföra den europeiska sysselsättningsstrategin och utgör även en av Lissabonstrategins hörnstenar.
Tillsammans med de andra struktur- och sammanhållningsfonderna omvandlar ESF Europas värden och solidaritet till verklighet. SIDAN 7 Inom unionen med 27 medlemsstater har de två hundra miljoner personer som ingår i Europas arbetskraft hög kompetens, men eftersom vi står inför globala utmaningar måste vi höja vår kompetensnivå ytterligare. Det demografiska åldrandet betyder att vi inte har råd att kasta bort någons potential, antingen man är ung eller gammal, infödd eller invandrad, universitetsutbildad eller utan akademiska meriter. Snabba tekniska och ekonomiska förändringar ställer dessutom krav på en hög grad av flexibilitet hos företag och människor i Europa. ESF kan bidra till att förena enskilda personers behov med arbetsmarknadens krav. Den kan hjälpa medlemsstaterna att förverkliga sina egna dagordningar för flexibilitet och trygghet flexicurity. Vår tillgång är våra mänskliga resurser och vår mänskliga potential och ESF hjälper oss att spela ut detta kort på ett strategiskt och framgångsrikt sätt. ESF:s stöd handlar inte bara om pengar, eftersom fondens bidrag till nationell arbetsmarknadspolitik ibland kan vara begränsat. Det faktum att ESF-programmen ofta används för att pröva nya angreppssätt och idéer och för att lära av andra medlemsstater genom samarbete och nätverksarbete kan skapa mervärde till låg kostnad. I en större och mer mångskiftande Europeisk union behöver vi mer än någonsin samarbete över gränserna. Sådant mervärde är inte dyrt, men mödan värt, eftersom Europeiska unionen måste bli mer innovativ och dynamisk om den vill konkurrera i den globala ekonomin. ESF-programmen svarar mot både nationella och lokala behov och bygger på ett brett partnerskap. Programmen förhandlas fram mellan och beslutas av medlemsstaterna och genomförs med hjälp av en lång rad organisationer både inom den offentliga och inom den privata sektorn. Bland dessa organisationer finns nationella, regionala och lokala myndigheter, utbildnings- och yrkesutbildningsanstalter, icke-statliga organisationer och frivilligsektorn, jämte arbetsmarknadens parter, industri- och branschsammanslutningar och enskilda företag. 117 ESF-program värda mer än 75 miljarder euro sjösattes nyligen för perioden 2007-2013. Under kommande år måste de omsättas i påtagliga resultat och framsteg ute på fältet. Vi måste mer än någonsin använda ESF där den får störst genomslag och koncentrera vår budget till motsvarande prioriteringar. Tillsammans med de andra struktur- och sammanhållningsfonderna omvandlar ESF Europas värden och solidaritet till verklighet. Enligt min åsikt är detta den allra viktigaste aspekten på Europeiska socialfondens förflutna och framtid.
1985 1986 1988 Underteckning av anslutningsfördraget Europeiska rådet i London Europeiska rådet i Bryssel Den 5 och 6 december 1986 i London enades Europeiska rådet om Europeiska enhetsakten. Den 11 och 12 mars 1988 enades Europeiska rådet i Bryssel om den första fleråriga gemenskapsbudgeten för åren 1989-1993, ofta kallat Delors I-paketet. SIDAN 8 1989-1993 Från projekt till program Även om ursprunget till gemenskapspolitiken som söker ta itu med regionala obalanser kan spåras tillbaka till Romfördraget, var det inte förrän 1975 som Europeiska regionala utvecklingsfonden skapades. Under dess första år förblev dess verksamhet uteslutande nationell och finansierade vissa projekt i medlemsstaterna av begränsad europeisk eller subnationell vikt. Ett system på årsbasis för att välja ut och omfinansiera befintliga projekt tillämpades på liknande sätt av andra gemenskapsfonder med territoriell verkan, som Europeiska socialfonden och Europeiska utvecklings- och garantifonden. I början av 80-talet blev därför gemenskapsinstrumentens effektivitet en fråga och man strävade efter att integrera dem inom ramen för en rad pilotprogram. 1986 medförde en rad viktiga händelser att en rörelse skapades i riktning mot en i egentlig mening mer europeisk sammanhållningspolitik, främst Europeiska enhetsakten, Greklands, Spaniens och Portugals anslutning och godkännandet av programmet för den inre marknaden. I mars 1988 beslöt Europeiska rådet i Bryssel att anslå 64 miljarder ecu¹ till strukturfonderna, vilket innebar en fördubbling av de årliga resurserna under perioden 1989-93. Den 24 juni 1988 antog rådet den första förordning som integrerade strukturfonderna under sammanhållningspolitikens paraply. Denna banbrytande reform införde viktiga principer som en inriktning på de fattigaste och mest efterblivna regionerna, flerårig programplanering, strategisk inriktning av investeringarna och engagemang av regionala och lokala partner. 1989-93 V Ä G E N F R A M T I L L EN REFORMERING Efter Greklands anslutning 1981 och Portugals och Spaniens 1986, hade de regionala skillnaderna i vad som då var en europeisk gemenskap med 12 medlemsstater ökat betydligt. Före anslutningen hade var åttonde europé en årsinkomst som låg 30 % under gemenskapsgenomsnittet, vilket blev till var femte efter anslutningen 1986. Som ett resultat av budgetkrisen och av viljan att fullborda den inre marknaden och stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen, lade kommissionen fram förslag till parlamentet och rådet om att reformera gemenskapens finansiella system. I sitt meddelande av den 15 februari 1987, Göra Europeiska enhetsakten till en framgång: en ny gräns för Europa, senare kallad Delors I-paketet, föreslog kommissionen bestämmelser för att förbättra budgetdisciplin och budgetförfarande. Förslaget rörde en ny interinstitutionell överenskommelse enligt vilken parlamentet, rådet och kommissionen skulle komma överens om en flerårig budgetplan och budgetprioriteringar. Mot bakgrund av slutsatserna från Europeiska rådet i Bryssel den 11 och 12 februari 1988, ingick de tre institutionerna det interinstitutionella avtalet den 29 juni 1988, vilket för första gången upprättade en femårig budgetplan från 1988 till 1992. Kommissionen lade redan 1985 fram en vitbok till rådet² om fullbordandet av den inre marknaden senast 1992. Senare stimulerades diskus-
Italien 1985-1995 1989-1995 Förbättra infrastrukturen Jacques Delors Bruce Millan Jacques Delors, Europeiska kommissionens ordförande 1985-1995. Bruce Millan, ledamot av Europeiska kommissionen 1989-1995, ansvarig för regionalpolitik och förbindelser med Regionkommittén. SIDAN 9 sionen om hur ytterligare marknadsintegrering skulle uppnås genom två rapporter av de italienska ekonomerna Tommaso Padoa-Schioppa och Paolo Cecchini³. Medan Cecchini-rapporten beräknade kostnaden för ett icke-europa, dvs. det ekonomiska bortfallet om den inre marknaden inte fullbordades, till mellan 4,25 och 6,5 % av BNP, indikerade Padoa-Schioppa-rapporten allvarliga risker för förvärrade obalanser under inverkan av marknadsliberalisering och föreslog relevanta åtföljande åtgärder för att påskynda anpassningarna i strukturellt svaga regioner och länder. Det Delors I-paket som Europeiska rådet slutligen godkände i mars 1998 banade vägen för ett ambitiöst 1992-program, som inbegrep reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken och förstärkning av gemenskapens åtgärder på områdena sammanhållningspolitik, vetenskap, teknik, miljö och transportpolitik. Den viktigaste budgetförändringen gynnade de tre strukturfonderna och ledde till en anmärkningsvärd ökning av resurserna. Medan de årliga utbetalningarna ökade från omkring 6,4 miljarder ecu 1988 till 20,5 miljarder 1993⁴ gick deras relativa andel upp från 16 till närmare 31 % av EU:s budget. Detta åtföljdes nära av en radikal förvandling av hur medlen administrerades. Europeiska socialfonden (ESF) hade sedan 1958, Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) sedan 1962 och Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) sedan 1975 i enlighet med det årliga budgetförfarandet och nationella kvoter som överenskommits i de åberopade förordningarna utvecklat ett system för omfinansiering av projekt som valdes ut och lades fram av medlemsstaterna. Europa ser sin framtid som att hitta en balans mellan konkurrens och samarbete, att gemensamt försöka styra framtiden för de män och kvinnor som bor där. Är det lätt att åstadkomma? Nej. Marknadskrafterna är starka. Om vi låter saker gå sin egen väg skulle industrin koncentreras i norr och fritidsverksamhet i söder. Men hur mäktiga dessa marknadskrafter än må tyckas, drar de inte alltid åt samma håll. Människans utmaning och politiska strävan är att försöka nå fram till ett territorium i balans. Jacques Delors, 1989
Grekland Irland Nederländerna Förbättra transportförbindelserna Förbättring av järnvägsnät Förbättra vattenhushållningen En ny gränsöverskridande väg byggs mellan Grekland och Bulgarien vid Drama i Grekland. Förbättring av järnvägsspår för en utbyggnad av Dublinområdets pendeltågsnät, Irland. SIDAN 1 0 1989-93 För att komma runt detta system av juste retour började kommissionen utveckla och finansiera regionala projekt på en mer självständig basis och försöksbasis, vilket blev en förlaga till sammanhållningspolitikens genomförandemetod. Dessa undantag innefattade samordning av ERUF:s, ESF:s och EUGFJ:s utvecklingssektions utgifter och började 1979 med små pilotprojekt i Neapel och Belfast och några år senare i departementet Lozer i södra Frankrike. I början av 80-talet genomfördes mer omfattande försöksprojekt med inriktning på ett integrerat angreppssätt till regional planering i andra delar av gemenskapen, via integrerade utvecklingsåtgärder (IDO). Större försöksprogram som finansierades på europeisk nivå var de integrerade Medelhavsprogram (IMP) som 1986 tilldelades Grekland, Italien och Frankrike. Denna utveckling underbyggdes av ett paradigmskifte inom stads- och regionalutvecklingspolitik och av studier som föreslog mer integrerade angreppssätt nedifrån och uppåt som främjade mjuka åtgärder i stället för att bara fokusera på fysiska investeringar i t.ex. företag och infrastruktur. S A M M A N H Å L L N I N G S P O L I T I K E N MELLAN 1989 OCH 1993 Genom 1988 års reform infördes ett antal principer för sammanhållningspolitiken och dess instrument, vilka sedan dess utgör politikens mode d'emploi. De är: > Koncentration till ett begränsat antal målsättningar med inriktning på de minst utvecklade regionerna. > Flerårig programplanering som grundas på analys, strategisk planering och utvärdering. > Additionalitet för att säkerställa att medlemsstaterna inte ersätter nationella utgifter med EU-finansierade. > Partnerskap vid utformning och genomförande av program med medverkan av nationella, subnationella och EU-aktörer, däribland arbetsmarknadens parter och icke-statliga organisationer, för att säkerställa delaktighet i och öppenhet för åtgärderna. Man enades 1988 om fem prioriterade målsättningar: > Mål 1: främja utvecklingen och den strukturella anpassningen av regioner som utvecklas långsammare, > Mål 2: genomföra en omställning i regioner som allvarligt drabbats av industrins tillbakagång, > Mål 3: bekämpa långtidsarbetslöshet, > Mål 4: underlätta ungdomars anpassning till yrkeslivet, > Mål 5: (a) påskynda anpassning av jordbruksstrukturerna samt (b) främja landsbygdens utveckling. Finansieringen från ERUF, ESF och EUGFJ enligt Mål 1 omfattade 25 % eller omkring 86,2 miljoner invånare och uppgick till inalles 43,8 miljarder ecu (64 % av totalbeloppet). De främsta mottagarländerna var Spanien, med ett anslag på 10,2 miljarder ecu, där 57,7 % av befolkningen bodde i Mål 1-regioner, följt av Italien (8,5 miljarder ecu och 36,4 % av befolkningen), Portugal (8,45 miljarder och 100 %), Grekland (7,5 miljarder och 100 %) samt Irland (4,46 miljarder och 100 %). Mindre belopp anslogs till Tyskland för dess östliga Länder, vilka från
Förenade kungariket Portugal Spanien Bekämpa arbetslöshet Investera i motorvägar Bygga broar Ny motorväg som förbinder Porto med Valença do Minho vid gränsen mot Galizien, Portugal. Bro över floden Bidasoa, Navarra, Spanien. SIDAN 1 1 1990 omfattades av Mål 1, Frankrike för Korsika och de franska utomeuropeiska departementen samt Förenade kungariket för Nordirland. 35,2 % av investeringarna enligt Mål 1 satsades på infrastruktur, särskilt på området transporter och miljö, 33,6 % på produktiva investeringar som direkt och indirekt stöd till företag samt 29,6 % på mänskliga resurser. 16,6 % eller omkring 57,3 miljoner invånare bodde i Mål 2-områden och fick 6,1 miljarder ecu (9 % av totalbeloppet) från ERUF och ESF. De viktigaste mottagarländerna var Förenade kungariket (2 miljarder ecu och 35,5 % av befolkningen), följt av Spanien (1,5 miljarder ecu och 22,2 %) samt Frankrike (1,2 miljarder ecu och 18,3 %). Förutom Grekland, Irland och Portugal gynnades alla andra medlemsstater i begränsad utsträckning av Mål 2-anslag. Av de samlade investeringarna satsades 55,1 % på en produktiv miljö för att särskilt stödja små och medelstora företag, 23,9 % på fysisk förnyelse och miljö, ofta platser som tidigare använts för industri, samt 20,9 % på mänskliga resurser. Program inom ramen för Mål 3 och 4 inriktades på målgrupper för aktiv arbetsmarknadspolitik. De saknade geografisk koncentration och överenskommelse om dem träffades i stället på nationell nivå. Det samlade anslaget för båda målen uppgick till omkring 6,67 miljarder ecu (10 % av totalbeloppet) och kom endast från ESF. Viktiga mottagarländer var Förenade kungariket (1,5 miljarder ecu), följt av Frankrike (1,44 miljarder ecu) och Tyskland (1,05 miljarder ecu). Alla andra länder fick mindre belopp, utom Grekland, Irland och Portugal, för vilka ESF-anslagen integrerades inom ramen för Mål 1. Mål 5, slutligen, uppgick till 6,3 miljarder ecu (9,2 % av totalbeloppet), med Frankrike Europeiska enhetsakten förbättrar väsentligt det institutionella systemet och ställer upp nya målsättningar för gemenskapen, särskilt att fullborda den inre marknaden senast 1992 och att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Genom att förverkliga dessa två målsättningar reagerar man också på förhoppningar och behov hos de länder som just anslutit sig och som med rätta förväntar sig att deras engagemang i gemenskapen ska ge stöd för deras utveckling och hjälpa dem att höja sin levnadsstandard, genom en förening av egna ansträngningar och stöd från deras partner. Europeiska gemenskapernas kommission: Göra Europeiska enhetsakten till en framgång: en ny gräns för Europa, KOM(87) 100 slutlig av den 15 februari 1987.
Spanien och Portugal Luxemburg Irland Ett Interreg-projekt mellan Spanien och Portugal Förbättra vägskyltningen vid gränsen Förnya staden Bro över floden Guadiana som förbinder Spanien och Portugal. Klara ut oredan för lastbilar som korsar gränserna mellan Belgien, Frankrike och Luxemburg, Interreg. Renovering av Temple Bar-området i Dublin, Irland. SIDAN 1 2 1989-93 (2,3 miljarder ecu), Tyskland (1,4 miljarder ecu) och Italien (0,96 miljarder ecu) som de viktigaste mottagarländerna. Medan åtgärderna enligt Mål 5a saknade geografisk koncentration, koncentrerades de enligt Mål 5b till landsbygdsområden med en befolkning på 17,6 miljoner eller 5 % av den samlade. Medan utgifterna enligt Mål 5a rörde produktiva investeringar, ställdes finansiering enligt Mål 5b till förfogande för ny ekonomisk verksamhet i landsbygdsområden (47,2 %), infrastruktur och mänskliga resurser (20 % vardera) och miljö (12,1 %). Utöver de nationella och regionala program som inrättades inom ramen för målen, lade kommissionen fram sammanlagt 16 gemenskapsinitiativ med ett anslag på 5,3 miljarder ecu (7,8 % av totalbeloppet) för att ta itu med vissa regioners eller sektorers särskilda problem. Med ett anslag på omkring 1,1 miljarder ecu stödde initiativet Interreg gränsöverskridande samarbete mellan intilliggande regioner, medan Euroform, Now och Horizon (764 miljoner ecu) finansierade projekt på området yrkesutbildning och jobbskapande. Leader (455 miljoner ecu) finansierade lokala och landsbygdsutvecklingsprojekt och andra initiativ var inriktade på att omställning av industriområden (Resider, Rechar, Retex, Renaval, Konver; tillsammans 1,1 miljarder ecu), yttersta randområden (Regis; 181 miljoner ecu) eller på frågor som miljöskydd, energi, informationsteknik och forskning (Envireg, Regen, Prisma, Telematique, Stride; tillsammans 1,6 miljarder ecu). Inom ramen för tekniskt bistånd lanserade kommissionen också pilotprojekt, nätverk och studier samt olika verktyg för att stödja små och medelstora företag, som centra för företagsinnovation. ADMINISTRATION OCH STYRELSEFORMER Mellan 1989 och 1993 reglerades strukturfondernas administrering av en uppsättning med fem rådsförordningar med föreskrifter för att säkra deras effektivitet och samordning, genomförande och allmänna bestämmelser samt genomförandet för var och en av de tre fonderna. Medan samordningsförordningen antogs den 24 juni 1988, fattade rådet beslut om de övriga fyra den 19 december 1988. Samtliga trädde i kraft den 1 januari 1989. I samordningsförordningen⁵ fastställdes de mål och principer som nämnts ovan, fondernas uppgifter, de olika formerna av stöd, varvid den viktigaste var operativa program, medlemsstaternas skyldighet att för vart och ett av målen införa särskilda regionala utvecklingsplaner (för Mål 1, 2 och 5b) eller nationella planer (för Mål 3 och 4). Kommissionen skulle därefter godkänna ramar för gemenskapsstöd (CSF). I samordningsförordningen föreskrevs vidare procentsatser för medfinansiering på upp till 75 % för åtgärder enligt Mål 1 och 50 % för de andra målen. I genomförandeförordningen⁶ fastställdes innehållet i planer och CSF, för vilka större projekt beslut av kommissionen skulle krävas och fastslogs systemet med åtaganden, utbetalningar för åtgärderna och finansiell kontroll. I gemensamma bestämmelser föreskrevs ordningar för uppföljning, utvärdering, rapportering och publicitet som skulle åtfölja åtgärderna.
Portugal Italien Frankrike Skydda miljön Skapa jobb Investera i små och medelstora företag Envireg-medel används för att stabilisera en kommunal soptipp, Alcanena, Lissabon och Vale do Tejo, Portugal. Återuppbygga en utbildnings- och industrigrund för ungdomar, Cagliari, Sardinien, Italien. Stöd till en bananplantage i Réunion, Frankrike. SIDAN 1 3 De tre genomförandeförordningarna⁷ för ERUF, ESF och EUGFJ:s utvecklingssektion innehöll mer information om innehållet i planer och program, stödberättigande och tekniskt bistånd. Det innebar en viktig förskjutning från medlemsstaternas årliga urval av projekt och godkännande av Europeiska kommissionen, mot en mer strategisk och flerårig programplanering som byggde på breda partnerskap mellan regioner, medlemsstater och Europeiska kommissionen. Att besluta om planer (analys), ramar för gemenskapsstöd (samordning av åtgärder) och operativa program (genomförande) innebar en ny utmaning för de inblandade aktörerna. På alla nivåer måste förfaranden för förvaltning av medel, uppföljning och kontroll inrättas för första gången. Dessutom krävdes kommunikation mellan politik och instrument med olika traditioner i alla skeden av processen. Det var inte förvånande att den första generationen operativa program inte godkändes förrän 1990 och genomförandet blev som en följd av detta försenat. Men ny uppsättning aktörer på såväl EU-nivå som nationell och regional nivå och partner utanför de offentliga förvaltningarna började lära sig, bygga upp kapacitet och utforska nya vägar och partnerskap för regional och lokal utveckling. Viktiga fakta och siffror > Total strukturfondsbudget: 69 miljarder ecu, motsvarande 25 % av EU:s budget och 0,3 % av EU:s samlade BNP. > varav för Mål 1-regioner: 64 %. > befolkning i Mål 1-regioner: 86,2 miljoner (25 % av hela⁸). > Viktigaste mottagarländer: Spanien (14,2 miljarder ecu), Italien (11,4 miljarder ecu), Portugal (9,2 miljarder ecu), Grekland (8,2 miljarder ecu). Resultat > Mål 1-regioner minskade klyftan i BNP per capita jämfört med EU-genomsnittet med tre procentenheter. > 600 000 jobb skapades med hjälp av strukturfonderna i Grekland, Irland, Portugal och Spanien och genomsnittlig BNP per capita för dessa länder ökade från 68,3 till 74,5 % av gemenskapsgenomsnittet. > 917 000 personer utbildades genom ESF. > 470 000 små och medelstora företag fick stöd i Mål 2-regioner. Närmare uppgifter finns på sidorna om utvärdering på: http://ec.europa.eu/regional_policy
1992 1992 Österrike Fördraget om Europeiska unionen undertecknas Europeiska rådet i Edinburgh Österrike väljer grönt Den 11 och 12 december 1992 i Edinburgh enades Europeiska rådet om budgetplanen 1994-1999. Europeiskt center för förnybar energi i Güssing i Österrike. SIDAN 1 4 1994-1999 Konsolidering och fördubblade ansträngningar Enighet kring Fördraget om Europeiska unionen och det reviderade Fördraget om den Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) nåddes i Maastricht den 7 februari 1992 och de trädde i kraft den 1 november 1993. Beträffande sammanhållnings- och regionalpolitik inrättade EG-fördraget ett nytt instrument, 1994-99 Sammanhållningsfonden, och en ny institution, Regionkommittén. Dessutom infördes subsidiaritetsprincipen. I december 1992 beslutade Europeiska rådet om den nya budgetplanen för perioden 1994-1999 och 168 miljarder ecu⁹ avsattes för struktur- och sammanhållningsfonderna. Det innebar en fördubbling av de årliga resurserna och motsvarade en tredjedel av EU:s budget. Den 20 juli 1993 godkände rådet nya sammanhållningspolitiska förordningar och de inbegrep nu Fonden för fiskets utveckling och Sammanhållningsfonden. De nya förordningarna bekräftade politikens huvudprinciper koncentration, programplanering, additionalitet och partnerskap och behöll de fem befintliga målen mer eller mindre oförändrade. Vissa bestämmelser, som engagemang av andra EU-institutioner, särskilt Europaparlamentet, och bestämmelserna om partnerskap, utvärdering och publicitet, stärktes. Vid Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning den 1 januari 1995 fastställdes i en ändringsförordning ett sjätte mål som gynnade extremt glesbefolkade regioner i Finland och Sverige och ett finansiellt anslag för de tre nya medlemsstaterna. VÄGEN FRAM TILL EN REFORMERING strukturfonderna och 15 miljarder ecu till Sammanhållningsfonden, varav 68 % var öronmärkta för de fattigaste regionerna och länderna. I det så kallade Delors II-paketet¹⁰, som lades fram fyra dagar efter att Maastrichtfördraget I april 1993 lade kommissionen fram förslag om undertecknats, föreslog Europeiska kommissionen ett program och en budget för att gå fattade beslut om i juli 1993¹¹. På grundval av förordningar för strukturfonderna, vilka rådet i riktning mot en ekonomisk och monetär union partnerskapsprincipen åtföljdes processen för som skulle medge att gemenskapen fullt ut att förhandla fram förordningarna av kommentarer från Europaparlamentet, ekonomiska part- drar fördel av ett ordnat ekonomiskt samarbetsområde och en gemensam valuta. Förslaget innefattade närmare uppgifter om den nya slutningar som företrädde regionala intressen. ner och arbetsmarknadsparter jämte samman- Sammanhållningsfonden, en ökning av budgeten för strukturfonderna och en förenkling av godkändes i maj 1994, inklusive ett anslag på Förordningen om Sammanhållningsfonden¹² genomförandebestämmelserna. Genom den 15,15 miljarder ecu. Den gällde för länder med kompromiss som nåddes vid Europeiska rådet en bruttonationalprodukt som var lägre än 90 % i Edinburgh den 11 och 12 december 1992 fastställdes slutligen resurserna för perioden 1994- ning att de hade program som ledde fram till av gemenskapsgenomsnittet, under förutsätt- 1999. Omkring 153 miljarder ecu anslogs till ekonomisk konvergens för att uppfylla kriterier-
1995-1999 Sverige Finland Monika Wulf-Mathies Investera i ny teknik i Sverige Investera i gränsregioner Monika Wulf-Mathies, ledamot av Europeiska kommissionen 1995-1999, ansvarig för regionalpolitik och förbindelser med Regionkommittén och Sammanhållningsfonden. Datorer för krävande miljöer av Arctic Inventors Network i Luleå i Sverige. SIDAN 1 5 na för den ekonomiska och monetära unionen enligt vad som angavs i EG-fördraget. Fonden kunde finansiera upp till 85 % av kostnaderna som rörde miljö- och transportinfrastrukturprojekt värda mer än 10 miljoner ecu. Den förvaltades på grundval av beslut som fattades av kommissionen för enskilda projekt. Mellan 1994 och 1999 fick Grekland, Irland, Portugal och Spanien finansiering ur fonden. S A M M A N H Å L L N I N G S P O L I T I K E N MELLAN 1994 OCH 1999 1993 års reform lämnade målen för perioden 1994-1999 mer eller mindre oförändrade: > Mål 1: främja utvecklingen och den strukturella anpassningen av regioner som utvecklas långsammare, > Mål 2: genomföra en omställning i regioner som allvarligt drabbats av industrins tillbakagång; > Mål 3: bekämpa långtidsarbetslöshet och underlätta integrationen i arbetslivet av unga människor och av personer som riskerar att drabbas av utestängning från arbetsmarknaden, främja lika möjligheter till sysselsättning för män och kvinnor, > Mål 4: underlätta arbetstagarnas anpassning till förändringar inom industrin och i produktionssystemen, > Mål 5: främja landsbygdens utveckling genom (a) att påskynda anpassning av jordbruksstrukturerna inom ramen för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och främja modernisering och strukturanpassning av Kvaliteten på genomförandet avgörs i allt högre grad av kvaliteten på partnerskapet. Sammanhållningspolitikens framgång på fältet är beroende av ett fungerande partnerskap som sammanför alla som är inblandade i ekonomisk utveckling i en region. Det inbegriper företrädare för ministerier och valda lokala representanter samt företrädare för företagsvärlden, fackliga organisationer, kvinno-, välgörenhets- och frivilligorganisationer liksom miljöorganisationer, även om jag vet att en del regeringsföreträdare kanske rynkar på näsan åt allt detta. Monika Wulf-Mathies vid det första sammanhållningsforumet, den 27 april 1997 i Bryssel
Tyskland Nordirland, Förenade kungariket Spanien Bygga om infrastruktur Bättre transportförbindelser för företag Stärka Europas infrastruktur Ombyggnad av Kronprinzenbrücke (bro) i Berlin i Tyskland. Ny hamn i Londonderry, finansierad av ERUF. SIDAN 1 6 1994-99 fiskerisektorn och (b) att underlätta landsbygdens utveckling och strukturanpassning samt > Mål 6: underlätta utveckling och strukturanpassning i regioner med extremt låg befolkningstäthet (från den 1 januari 1995). Finansieringen från ERUF, ESF och EUGFJ enligt Mål 1 omfattade 24,6 % eller omkring 97,7 miljoner invånare och uppgick till inalles 94 miljarder ecu jämte 14,45 miljarder för Sammanhållningsfonden (68 % av totalbeloppet¹³). 41 % av investeringen under Mål 1 satsades på stöd till företag, 29,8 % på infrastruktur, varav omkring hälften på transporter, en fjärdedel på miljön samt 24,5 % på mänskliga resurser. 60,6 miljoner människor (16,3 % av alla) i Mål 2-områden var mottagare av ett finansieringspaket på 9,4 miljarder ecu (10,6 % av totalbeloppet) från ERUF och ESF, varav 55,1 % satsades på stöd särskilt till små och medelstora företag. Ytterligare 23,9 % satsades på fysisk förnyelse och miljö, ofta rörande gamla industrianläggningar, och mänskliga resurser erhöll 20,9 %. Det totala anslaget under Mål 3 och 4 uppgick till omkring 15,2 miljarder ecu (9,1 % av totalbeloppet). Denna finansiering kom från ESF för arbetsmarknadsåtgärder och social integrering. Anslaget under Mål 5 uppgick till 13 miljarder ecu (7,8 % av totalbeloppet) och stod öppet för ny ekonomisk verksamhet inom fiskerinäring och i landsbygdsområden (47,2 %), infrastruktur och mänskliga resurser (20 % vardera) och miljö (12,1 %). 32,7 miljoner människor bodde i landsbygdsområden som stöddes under Mål 5b, vilket motsvarade 8,8 % av EU:s samlade befolkning. Sverige och Finland fick 697 miljoner ecu (0,4 % av totalbeloppet) under Mål 6. För sammanlagt 13 gemenskapsinitiativ fanns ett anslag på 14 miljarder ecu (8 % av totalbeloppet) tillgängligt för medfinansiering av gränsöverskridande, transnationella och innovativa projekt. ADMINISTRATION OCH STY- RELSEFORMER Mellan 1994 och 1999 slogs de bestämmelser som reglerade struktur- och sammanhållningsfonderna fast i en uppsättning med sju rådsförordningar som reglerade deras effektivitet och samordning, genomförande och allmänna bestämmelser samt genomförandet av var och en av de fyra strukturfonderna. En särskild förordning godkändes för Sammanhållningsfonden. Samordningsförordningen innebar inte många ändringar av det tidigare systemet med tre steg som infördes 1989, med nationella planer, ramar för gemenskapsstöd (CSF) och operativa program. Det krävdes dock mer detaljerade nationella planer, särskilt om miljöfrågor. Förordningen införde också nyheten med samlade programplaneringsdokument, som innebar att medlemsstater och regioner kunde lämna in planer och operativa program i ett och samma dokument, följt av ett enda kommissionsbeslut. Politiken genomgick under denna period ett antal viktiga utvecklingssteg. I november 1996 pub licerades den första rapporten om ekonomisk och social sammanhållning, i vilken unionens ekonomiska och sociala skillnader på regional nivå las fram och där man bedömde genomslaget för nationella och gemenskapspolitik på deras utveckling. Den presenterades i april 1997 vid det första sammanhållningsforumet, ett evenemang som sedan dess åtföljt
Tyskland Portugal Frankrike Främja turism skydda kultur Skydda miljön Forskning och utveckling Rengöring av Ria Formosa i Algarve i Portugal. FoU i trädgårdsodling i Basse-Normandie i Frankrike, stödd av ERUF. SIDAN 1 7 godkännandet av alla senare rapporter och har blivit ett forum för utbyte om sammanhållningspolitiken för medlemsstater, regioner och intressenter. I maj 1999 godkändes programmet för regional utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv (ESPD), i form av en inte rättsligt bindande politisk ram för den sektorsinriktade politik på lokal, regional, nationell och europeisk nivå som får rumsligt genomslag. Slutligen stadfäste undertecknandet av Amsterdamfördraget i oktober 1987 principen med den europeiska sysselsättningsstrategin som upprättade en närmare samordning av nationell sysselsättningspolitik. Sammanhållningsfonden tillför gemenskapen en ny dimension. Genom dess sätt att arbeta gör fonden det möjligt för medlemsstaterna att klara konvergenskriterierna för att gå vidare till den tredje fasen av den ekonomiska och monetära unionen. Jacques Delors i Europaparlamentet den 11 februari 1992 Viktiga fakta och siffror > Total budget för struktur- och sammanhållningsfonder: 168 miljarder ecu, motsvarande omkring en tredjedel av EU:s budget och 0,4 % av EU:s samlade BNP. > varav för Mål 1-regioner: 68 % > befolkning i Mål 1-regioner: 91,7 miljoner (24,6% av hela). > Viktigaste mottagarländer: Spanien (42,4 miljarder ecu), Tyskland (21,8 miljarder ecu), Italien (21,7 miljarder ecu), Portugal (18,2 miljarder ecu), Grekland (17,7 miljarder ecu) och Frankrike (14,9 miljarder ecu). Resultat > Effekterna av strukturfondsåtgärderna på real BNP mellan 1994 och 1999 uppskattas till ytterligare 4,7 % i Portugal, 3,9 % i östtyska Länder, 2,8 % i Irland, 2,2 % i Grekland, 1,4 % i Spanien och 1,3 % i Nordirland. > I Mål 1-regioner skapades 700 000 jobb netto, vilket ökade sysselsättningen med närmare 4 % i Portugal, med 2,5 % i Grekland och med mellan 1 och 2 % i nya tyska Länder, södra Italien och Spanien. > 800 000 små och medelstora företag, däribland 500 000 i Mål 1-regioner, fick direkt investeringsstöd. > 4 104 km motorväg byggdes eller rustades upp, liksom omkring 31 844 km andra vägar. Investeringar i rälsinfrastruktur ledde till att restiderna kortades på viktiga rutter som Aten-Thessaloniki- Idomeni (restiden kortad med 1,5 timme), Lissabon-Faro (1 timma och 35 minuter), Lissabon-Vila Formoso (1 timme och 20 minuter)), Larne-Dublin (20 minuter) och Belfast-Derry (25 minuter). > I Mål 2-regioner skapades uppskattningsvis 567 000 ytterligare jobb brutto, arbetslösheten sjönk från 11,3 % till 8,7 % och totalt 3,2 miljarder ecu av ERUF-medel investerades i att utveckla 115,1 miljoner kvadratmeter nya anläggningar och lokaler. Närmare uppgifter finns på sidorna om utvärdering på: http://ec.europa.eu/regional_policy
1999 Lettland Estland Europeiska rådet i Berlin Investera i infrastruktur Stärka utbildningssystemet Den 24 och 25 mars 1999, i Berlin, enades Europeiska rådet om Agenda 2000 och EU:s budget för perioden 2000-2006. Byte av den största vattenpumpstationen i Riga, medfinansierad av instrumentet för stöd inför anslutningen, Lettland. En ny förskola i Estland, finansierad av föranslutningsinstrumentet Sapard. SIDAN 1 8 2000-2006 Göra utvidgningen till en framgång 2000-06 En rörelse mot en förenkling av sammanhållningspolitikens utformning och förfaranden parallellt med en förberedelse inför utvidgningen var de två viktigaste temana under perioden 2000-2006. Agenda 2000 hade hållit på att utarbetas sedan 90-talets andra hälft och den banade väg för EU:s största utvidgning någonsin, då 10 nya medlemsstater anslöt i maj 2004. Denna historiska utvidgning förde med sig en ökning av EU:s befolkning med 20 %, men en ökning av unionens BNP med bara 5 %. Med utvidgningen följde ökade skillnader i inkomst och sysselsättning, eftersom genomsnittlig BNP per capita i dessa nya medlemsländer var mindre än hälften av genomsnittet för EU och bara 56 % av deras befolkning var aktivt sysselsatta, jämfört med 64 % i EU-15. De nya medlemsstaternas territorium föll nästan i sin helhet under Mål 1, vilket gjorde dem berättigade till högsta möjliga stödnivå från struktur- och sammanhållningsfonderna. Men arbetet inleddes före utvidgningen, genom att ställa instrument inför anslutningen till förfogande för att hjälpa de dåvarande kandidatländerna att förbereda sig för sammanhållningspolitiken. Efter ett beslut som fattades av Europeiska rådet i Berlin i mars 1999 uppgick den samlade budgeten för sammanhållningspolitiken till 213 miljarder euro¹⁴ för de femton medlemsstaterna. Ett extraanslag på 22 miljarder euro erbjöds de nya medlemsstaterna för perioden 2004-06. I mars 2000 enades Europeiska rådet i Lissabon om Lissabonstrategin, som med en inriktning på tillväxt, sysselsättning och innovation efter hand blev allt mer av ett leitmotiv på många av EU:s politikområden och skapade dynamik för ett paradigmskifte inom sammanhållningspolitiken. VÄGEN FRAM TILL EN REFORMERING slutningsinstrument och den nya finansiella ramen. Vid sitt möte i Berlin den 24 mars 1999 nådde Europeiska rådet enighet om kommissionens förslag, vilket möjliggjorde att senare I juli 2007 lade Europeiska kommissionen fram Agenda 2000¹⁵, ett dokument där man lagstiftnings- och budgetåtgärder kunde genomföras. redogjorde för de övergripande aspekterna på Europeiska unionens och dess politiks utveckling, de horisontella problem utvidgning I juni 1998 lade kommissionen fram förordningarna för struktur- och sammanhållningsfonder- gav upphov till och vilken form en framtida finansiell ram för 2000-2006 skulle ha. Detta na och för föranslutningsinstrumenten, vilka resulterade i ett lagstiftningspaket som lades godkändes av rådet och delvis Europaparlamentet mellan maj och juli 1999. På grundval fram i mars 1998 och omfattade en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, reformering av sammanhållningspolitiken, föran- Europaparlamentet för första gången via av de reviderade fördragsbestämmelserna var med-
1999-2004 Polen Cypern Michel Barnier Förbättra vägar Förnya en by Kommissionär med ansvar för regionalpolitik mellan september 1999 och april 2004. Förbättring av vägar mellan Sochaczew och Grojec för förbigående trafik söder om Warszawa i Polen. SIDAN 1 9 bestämmandeförfarandet inblandat i godkännandet av ERUF- och ESF-förordningarna. Den största förändringen kom i form av en ny allmän förordning¹⁶, som godkändes av rådet. Den ersatte samordningsförordningen och delar av genomförandeförordningen. Dessutom godkändes fem nya förordningar om ERUF, ESF, Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), Fonden för fiskets utveckling (FFU) och Sammanhållningsfonden. Mellan mars 2000 och mars 2001 beslutade kommissionen om fem andra förordningar rörande genomförandet, i vilka fastställdes detaljerade bestämmelser om användningen av euro, information och publicitet, berättigade utgifter, lednings- och kontrollsystem samt finansiella korrigeringar. Slutligen godkändes i juni 1999 rådsförordningar för instrumentet för strukturpolitiska åtgärder inför anslutningen (ISPA) och det särskilda anslutningsprogrammet för jordbruket och landsbygdens utveckling (Sapard). S A M M A N H Å L L N I N G S P O L I T I K E N MELLAN 2000 OCH 2006 Samtidigt som de tidigare Mål 2 och 5 slogs samman, liksom Mål 3 och 4, innebar 1999 års reform att antalet mål för strukturfonderna minskades från sex till tre och antalet gemenskapsinitiativ från 13 till fyra. Följande tre mål återstod: > Mål 1: främja utvecklingen och den strukturella anpassningen av regioner som utvecklas långsammare, > Mål 2: stöd till regioner som genomgår en omställningsprocess samt Så länge Europeiska unionen hyser ambitioner måste den ha en sammanhållningspolitik för att bidra till att förverkliga dem. En ambition är att nå gemensamma framsteg i ett återförenat Europa. Det nya målet på sikt är att ge ett utvidgat Europa de resurser som krävs för att uppnå dynamisk tillväxt och hög sysselsättning som vilar på en hållbar grund. Och det finns redan en väg utstakad för hur det ska uppnås: vi måste fortsatt sträva efter de målsättningar som enhälligt slogs fast i dagordningarna från Lissabon och Göteborg. Det är till syvende og sidst våra regioner, områden, små och stora städer ute på fältet som investerar, genomför nationell och gemenskapspolitik och tillämpar EUlagstiftning. Vi får inte låta dem bli sittande som åskådare utan göra dem till våra partner för att möta denna utmaning att nå hållbar tillväxt. Michel Barnier i Europaparlamentet den 18 februari 2004