Stockholms Universitet Institutionen för journalistik, medier och kommunikation VT 2009 Masterprogrammet i journalistik Examensarbete Rullstol i rutan? Om funktionshindrade journalister och medverkande i Sveriges Television Av: Annika Taesler mail: annika@promotionpost.se Examinator: Håkan Hvitfelt och Sigurd Allern Handledare: Gunilla Hultén
Innehållsförteckning 1. På väg till Sveriges Television 3 2. I sammanträdesrummen 5 3. Framför kameran 22 4. Bakom kulisserna 38 5. I huset på Gärdet 44 6. Att knacka på dörren 51 2
1. På väg till Sveriges Television Lisa är rullstolsbunden. När Färdtjänsten inte kommer kan hon inte ta sig utanför huset. Handikappade Jocke får ingen personlig assistent Försäkringskassan säger nej trots beslut. Det finns inte tillräckligt med gruppboenden i Västerbottens län. Det här är typiska exempel på hur det låter om Rapport eller Aktuellt skildrar personer med funktionsnedsättningar. Som passiva och drabbade individer, i behov av samhällets stöd och hjälp. Gemensamt för funktionshindrade personer är att ingen av dem jobbar, har ett familjeliv eller snickrar på sommarstugan. Ingen är en vanlig medborgare. Efter fem år som rullstolsburen känner jag inte igen mig i den bild som Sveriges Television ger av funktionshindrade personer. Själv ser jag mig varken som hjälplös eller som ett offer. Och jag anser att min delaktighet i samhällsfrågor är minst lika hög som alla andras. Så jag pratar med andra rörelsehindrade personer, och det visar sig att de tycker precis likadant. Att de också anser att SVT inte är till för oss. Och, vad värre är, att företaget förstärker fördomar som samhället har om oss och våra funktionshinder. De allra flesta rullstolsburna personer jag själv känner förvärvsarbetar, har en hel bunt högskolepoäng, är gifta, har barn... Fjärran från vårdberoende stackare som väntar på att någon ska ta hand om dem. SVT:s bild och verkligheten går inte ihop. Därför beslutar jag mig för att bege mig till TV-huset och prata med de personer som själva jobbar på företaget. Hur resonerar man egentligen kring funktionshinder på Sveriges Television? SVT är nämligen ett så kallat public service-företag. Förenklat innebär det att man ska göra TV för alla. De olika programmen ska kunna tilltala och skildra alla olika grupper i Sverige, och även vara tillgängliga för alla att ta del av. Oavsett kön, etnisk tillhörighet eller funktionshinder. Det innebär också att företagets TV-verksamhet ska vara fri och oberoende av politiska och kommersiella intressen, vilket gör finansiering via reklam omöjlig. I stället regleras verksamheten av Radio- och TV-lagen, och genom ett sändningstillstånd som ges av staten. Det nuvarande tillståndet är treårigt och gäller till och med den 31 december 2009. I det står bland annat att Sveriges Television ska utöva sändningsrätten opartiskt och sakligt. SVT har dessutom (tillsammans med SR och UR), till skillnad från alla andra medieföretag i Sverige, en lagstadgad rätt att ta ut en licensavgift av alla medborgare som äger en TV-mottagare. 3
I utbyte mot denna licensavgift skall tittarna garanteras ett TV-utbud som riktar sig till hela landets befolkning. I sändningstillståndet står dessutom att programutbudet ska spegla förhållanden i hela landet, och att mångfald ska prägla programverksamheten. Regeringen poängterar dessutom ett krav på Sveriges Television att man särskilt ska beakta funktionshindrades behov. För att säkerställa detta ska man föra en dialog med berörda grupper. När det gäller mångfalden är SVT:s interna direktiv än mer detaljerade än vad som anges i sändningstillståndet. På hemsidan svt.se kan man ta del av företagets kultur- och mångfaldspolicy. Där står att SVT välkomnar och respekterar olikheter med hänsyn till kön, ålder, etnicitet, religion eller trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. /.../ Detta ska avspeglas i såväl utbud som personalsammansättning. [min kursivering] Karin Ljuslinder disputerade 2002 med avhandlingen På nära håll är ingen normal. Handikappdiskurser i Sveriges Television 1956-2000. I den visade hon att inslag som handlar om funktionshinder sedan 1976 legat ganska konstant på 1,7 promille av företagets sändningar. Samtidigt har Hjälpmedelsinstitutet i beräkningar konstaterat att cirka 1,8 miljoner, eller en femtedel, av Sveriges befolkning har någon typ av funktionsnedsättning. De senaste åren har fler rapporter producerats som visar på det stora underskottet av funktionshindrade i SVT:s program. 2007 utarbetade därför Gunilla Jarlbro och Mikael Rübsamen vid Lunds universitet ett analysverktyg för hur man kan mäta funktionsnedsättningar i TV-inslag. Verktyget presenterades i en rapport med det talande namnet Dissad och missad. Funktionshinder i Sveriges television. För många människor, inte minst för alla funktionshindrade själva, är rapporter som de här mer än välkomna. Ett programutbud helt utan personer med funktionsnedsättningar känns lika främmande som, säg, nyheter som helt struntar i invandrare. Eller en Melodifestival utan homosexuella. En rikstäckande TV-kanal kan väl knappast utesluta 20 procent av landets befolkning. Eller? Och vad är det man vill uppnå? Fler funktionshindrade i nyhetsinslag, visst. Men vilka ÄR egentligen de funktionshindrade? Ska man utgå från de gånger som SVT:s nyheter väl visat personer med någon form av funktionsnedsättning blir bilden tydlig. Offer, som inte kan ta hand om sig själva utan vadar i problem och ohälsa. Infantila stackare som inte kan påverka sin egen situation. En funktionshindrad person uppträder aldrig som börsanalytiker, politisk kommentator eller samhällsdebattör. Han eller hon är inte heller en vanlig medborgare, som tillfrågas på stan 4
om det rådande ränteläget eller om en skandalpolitiker bör avgå. Handikappade framställs i stället som en homogen grupp, som antingen är privatpersoner eller representanter för något handikappförbund, med särskilda behov och problem. Undantaget är TV-sporten, där funktionshindrade personer snarare istället hyllas för att de över huvud taget lyckas skjuta prick eller ta sig fram i en bassäng., trots sina handikapp. Riktiga hjältar! Ett reportage om en funktionshindrad idrottare handlar ofta till cirka 80 procent om olyckan/handikappet/skadan, och till 20 procent om själva sporten. SVT är ju dock mycket mer än bara sina nyheter. Men några funktionshindrade syns inte heller bland TV-lekar, i talkshowsoffor eller mitt bland mjukisdjuren i barnprogram. Den här frånvaron vill jag veta mer om. Vad döljer sig egentligen bakom formuleringen Sveriges television är till för alla? 2. I sammanträdesrummen Att de flesta medier är alltför strömlinjeformade, både när det gäller utbud och personal, har mer än tidigare kommit på tapeten under de senaste åren. Både anställda och medverkande är av ungefär samma bakgrund och har samma sociala tillhörighet. En effekt av detta är ett samarbetsprojekt som nyligen startats mellan SVT, SR, UR och JMK. Representanter för de fyra har träffats med en gemensam plan för att öka kompetensen om olika sociala kategorier i svensk radio och TV. Från SVT deltar Johan Hartman, som är ansvarig för SVT:s samhällsansvar. Han är med andra ord speciellt avdelad för frågor som handlar om mångfald och tillgänglighet. Och för min del känns han onekligen som rätt person att börja prata med om företagets inställning till funktionshinder. Under sin tid på SVT har Johan Hartman arbetat intensivt för att inkludera alla typer av människor i utbudet. Bland annat har han skapat ett mångfaldsnätverk, där cirka 50 SVT-anställda ingår. Han säger själv att hans uppgifter handlar om vad som sker i TV-rutan. - För mig handlar det här om värderingar. Jag vill ändra attityder hos de medarbetare som redan finns på SVT. Ambitionerna hos Johan Hartman är höga. Han menar att frågan om funktionshinder är mycket uttalad inom mångfaldsnätverket. Samtidigt erkänner han att skillnaden mellan SVT:s public 5
serviceuppdrag och underskottet av funktionshindrade i TV är för stor. Och han har en magkänsla som säger att det inte görs tillräckligt för att avhjälpa problemet. - Men man jobbar med det, skyndar han sig att tillägga. - I höstas genomförde vi en mångfaldsenkät. Den visade att det finns en stor vilja och förståelse för varför detta är viktigt att göra, men av olika skäl avspeglas det inte i programmen. Han tror att tidspress kan vara ett sådant skäl, som gör att man tenderar att gå i invanda spår istället för att prova något nytt. För honom handlar det om att öka kunskapen hos medarbetarna. - Vi måste minska rädslan för att möta personer med funktionshinder. Det finns ett hjälparperspektiv som måste försvinna. Så hur ska man ändra på de attityderna? Johan Hartman tror mycket på utbildningar. Han berättar entusiastiskt om konkreta resultat han har sett hos programmakare. - Till exempel genomförde vi ett seminarium med några nyckelgrupper inom nyheterna. Redan veckan därpå kunde jag se hur det hade fått genomslag hos en av redaktörerna, när de gjorde en intervju med den CP-skadade läkaren Veronica Webster. Och projektledaren för Lilla Melodifestivalen valde att sätta några barn i rullstol längst fram i publiken. Även det var ett genomtänkt val. Han säger själv att hans uppgift är att vara salt på företaget, att påpeka när mångfaldsfrågorna hamnar i skymundan. Samtidigt är han positiv. - SVT avspeglar samhället i stort. Vi har jobbat längst med genus, och därefter kom frågan om etnicitet. Min absoluta uppfattning nu är att funktionshinder helt klart är på väg upp. Till exempel får jag indikationer från Bolibompa om att frågan håller på att lossna, och inom nätverket finns det många goda exempel. Arbetet med den här frågan pågår på flera ställen. Det sker ingenting dramatiskt på ett år, men längre fram i tiden är jag övertygad om att vi kommer se resultat. Prioriterar man bland sociala grupper, om vilken man bör arbeta med just nu? - Nej, det värjer jag mig för. Vi jobbar med alla diskrimineringskategorier parallellt. Däremot kan vi aldrig säga att någon kategori, till exempel genus, är klar. De kräver konstant underhåll för att inte glömmas bort. Därför är det viktigt med en uttalad mångfaldspolicy i ett sådant här stort företag. 6
Enligt Johan Hartman finns det alltså en väldig medvetenhet kring funktionshinderfrågan på Sveriges Television. För säkerhets skull vänder jag mig till Margareta Cronholm, SVT:s strategichef, för att ställa ungefär samma frågor som jag tidigare gav Johan Hartman. Hon bekräftar bilden av en företagsledning som har en tydlig och uttalad vision på området funktionshinder. För Margareta Cronholm måste mångfald vara en naturlig del av utbudet, för att man ska kunna säga att man har det. Och enligt henne måste alla människor kunna känna igen sig i SVT. Hon bekräftar att företaget har ett väldigt viktigt krav på sig att spegla människorna som bor i det här landet. - Det bästa är om det kan växa fram genom en självinsikt. Det måste finnas en vilja att förändra synen, men samtidigt ligger mycket i uppdraget. Därför kan man inte bara säga att det vore bra, utan faktiskt ni ska. Men om ni nu är så medvetna om frågan om funktionshinder. Varför märks ingenting i rutan i dag? Margareta Cronholm är också klart positiv, men manar till tålamod. Enligt henne går SVT i bräschen, även om det går långsamt. - Vi tar små små steg, men huvudsaken är att man kan uppmäta en rörelse. Och vore det inte för oss skulle den privata TV:n se helt annorlunda ut. Hon påminner om att sådana här frågor inte vänder över en natt. - Kom ihåg att jämställdhetsfrågan tog över 25 år innan det hände någonting! Mitt första möte ger alltså en bild av att funktionshinderfrågan är både uttalad och prioriterad på SVT. Av Johan Hartman får jag ett dokument som ytterligare förstärker den bilden. Det är en samverkansöverenskommelse mellan SVT och Handikappförbunden. Den syftar till att integrera funktionshinderperspektivet i SVT:s verksamhet och är underskriven av företagets VD, Eva Hamilton. Samarbetet startade hösten 2007 och är utformat så att SVT aktivt arbetar för en större delaktighet av funktionshindrade i programverksamheten, medan Handikappförbunden fungerar som bollplank och får komma med sakkunskap och idéer. Tillsammans genomför de ett antal aktiviteter som både ska öka förekomsten av funktionshindrade i TV, och ändra den bild som SVT traditionellt har förmedlat. Samarbetet avspeglades även i projektet Med i medier, som inleddes redan 2006. I det hölls bland annat seminarier där mediepersoner och personer med funktionsnedsättningar fick träffa varandra och utbyta erfarenheter. Man tog även fram en lista över personer med funktionsnedsättningar som kunde tänka sig att medverka som experter i olika ämnen i SVTs program, för att undvika att funktionshindrade bara skildras i frågor som rör deras handikapp. Dessutom utvecklades samverkansgrupper mellan SVT och Handikappförbunden. 7
Både Mia Ahlgren och Emil Erdtman, som jobbar på Handikappförbunden och som båda var inblandade i Med i medier, beskriver projektet som lyckat. De säger att de nu har lyckats få upp frågan om funktionshinder på SVT:s agenda. - Om man bjuder in folk som själva har en funktionsnedsättning till seminarier blir det automatiskt mer prata med personerna, inte bara prata om, säger Mia Ahlgren. - Dessutom tvingar det här VD att sätta sig in i frågan. Om hon ska vara med på dessa seminarier måste hon läsa på lite innan. Det skapar en helt annan medvetenhet. Samarbetet är unikt. Det är onekligen ovanligt med ett samarbete mellan en intresseorganisation, som Handikappförbunden, och ett public service-företag, som ska vara fritt och oberoende. - Redan i mötet ligger en konflikt i sig, nickar Emil Erdtman. - Men för oss är det här en vinn-vinn-situation. SVT behöver lära sig om och möta personer med funktionsnedsättningar. Och samtidigt behöver handikapporganisationerna lära sig mer om hur medier faktiskt fungerar. Men visst har det varit väldigt känsligt att gå in och kritisera. Om vi har gjort det, har det varit på ett väldigt generellt plan. Har ni känt ett uppriktigt intresse från SVT:s håll att komma tillrätta med den här frågan? - Det där går att tolka på olika sätt, säger Emil Erdtman eftertänksamt. - Eva Hamilton har varit med på mötena och sagt bra saker. Det visar att man tar frågan på allvar. Samtidigt har hon ibland kommit in och rivit av sina fem minuter och sen gått. - Det är klart att det är svårt att uttala sig om hur prioriterad den här frågan är på SVT, fyller Mia Ahlgren i. - Det kanske inte är jättemånga som kommer på utbildningarna. Men de som gör det blir verkligen intresserade. Numera är den här frågan inskriven i sändningstillståndet, och de ska faktiskt skriva någonting i public service-redovisningen varje år. Då blir de tvungna att göra något också. Handikappförbunden bekräftar alltså bilden av ett SVT som anstränger sig för att lyfta upp frågan om funktionshinder på dagordningen. Men är tongångarna lika positiva överallt i organisationen? Om visionen om funktionshinderfrågan ska få fullt genomslag, bör det här synsättet avspeglas i alla hörn av TV-huset. Jag beslutar mig därför för att träffa folk från olika redaktioner på SVT. Min ambition är att lyssna både på personer i företagets högsta ledning och på de som själva jobbar i TV-kamerans blickfång. Har de samma tankar om funktionshinder i TV? 8
Innan jag ger mig in och börjar gräva i företaget SVT träffar jag dock en person med andra erfarenheter av problematiken kring funktionshinder. Sari Nykvist är journalist med en imponerande bredd av mediala erfarenheter. Bland annat var hon sommarpratare i P1 2005. Till vardags är hon redaktör för den handikappolitiska tidningen Stiletten, och hon var en av reportrarna i SVTs eget CP- magasinet. Hon rullar in i intervjurummet med en kopp te vant balanserande mellan knäna, och börjar direkt att berätta om sitt handikappolitiska engagemang. Att hon blev tillfrågad om att vara med i CPmagasinet hade till stor del att göra med hennes egen erfarenhet, då hon i tonåren var med och blockerade bussar för att visa på problematiken med otillgängligheten för funktionshindrade. Hon beskriver programserien, som sändes 2004, som väldigt lyckad. - Vi skrev TV-historia, eftersom det var det första programmet som sändes både av och med funktionshindrade. Sari Nykvist är övertygad om att CP-magasinet blev så lyckat just för att redaktionen bestod av personer med funktionshinder, som var med och utformade programmet. Hon säger att det alltid blir bättre om de verkliga experterna, de funktionshindrade själva, får beskriva sin egen verklighet. När andra skildrar handikappade ger hon inte mycket för. Jag har hört att program för särskilda grupper, som CP- magasinet, inte är populära bland TV-folk längre. Rena döden för tittandet, var det någon som sa. - Det är sorgligt att ett sådant program över huvud taget ska behövas. Men tyvärr är det så verkligheten ser ut. Är man inte funktionshindrad själv är våra frågor främmande för allmänheten. Därför är det extra viktigt att vi syns. Men sådana program måste göras av folk som vet vad det handlar om, och det gör bara vi själva. Enligt Sari Nykvist har SVT:s mångfaldspolicy ingen betydelse. - Den är absolut inte värd någonting. Vad som står på papper och vad som sker i verkligheten är två helt olika saker. Jag är inte nöjd förrän jag ser funktionshindrade personer i de vanliga TVprogrammen. Och jag vill kunna söka vilket jobb som helst och veta att jag inte blir bortsorterad för att jag sitter i rullstol. Som det är nu vet jag inte om redaktionen kanske sitter på fördomar som gör att jag gallras bort. Jag vill vara säker på att jag blir sedd som vilken journalist som helst, inte som något sämre. 9
Sari Nykvist suckar. Så förklarar hon vilka åtgärder hon anser är nödvändiga för att funktionshindrade ska bli lika delaktiga som andra: - Jag är så trött på att medierna inte vågar ta steget fullt ut! Man sitter på sina seminarier och säger att vi måste synliggöra bredden, vi har ett mångfaldsansvar... Och så pratar man om att anställa si och så många med funktionsnedsättning under si och så många år. Sluta snacka och gå ut och sök aktivt efter folk i stället! Det är det enda sättet det går att göra på. Vi måste komma in, få jobba och synas. Då kommer folk att upptäcka att vi är minst lika bra som alla andra. Man ser i platsannonser att du får gärna ha en annan bakgrund än svensk, då måste det gå att söka folk efter andra kriterier också. Jag kan inte direkt påminna mig att jag har sett det stå att du gärna får ha ett funktionshinder. Och det lär ju dröja innan man får se till exempel en rullstolsburen nyhetsuppläsare i Rapport. Men är det viktigt att funktionshindret syns i TV? - Det tycker jag. Folk har så mycket fördomar mot rullstolsburna. För att de ska försvinna måste faktiskt rullstolen synas. Sari Nykvists ord får mig att tänka till. Jag är själv blivande journalist. Hur ser mina jobbmöjligheter ut på TV-marknaden? Har jag sämre chanser än mina klasskamrater att få jobb på Sveriges Television, bara för att jag sitter i rullstol? Det är hög tid att börja prata med folk som jobbar i TV-huset. Framför allt undrar jag varför ingen med ett synligt funktionshinder själv leder ett program, när så många andra minoriteter gör det. Men innan jag börjar ställa frågor om vilka profiler som syns i rutan, vill jag ta reda på vilken syn redaktionerna har på funktionshindrade personer i TV över huvud taget. Är ledningens visioner lika uttalade överallt? Det finns tre huvudlinjer för SVT:s behandling av funktionshinderfrågan. Den första är att göra program för funktionshindrade. Detta innebär att den tekniska möjligheten för alla medborgare att tillgodogöra sig programmen ska vara optimal. I år har SVT någonting som kallas för hörbarhetsåret, vilket innebär ett direktiv dels om att undvika en alltför stor blandning av tal och musik och dels om att se till att så många program som möjligt har en textremsa. Man skall även göra program om funktionshindrade. Dessa blir specialprogram som specifikt behandlar funktionshinder-frågor, till exempel CP-magasinet. Den här typen av program börjar bli mer sällsynta, men förekommer fortfarande. Nästan alla jag pratar med vill ha bort den här typen av program. En ansvarig påpekar att sådana program skrämmer bort minst 95 procent av publiken direkt. Till slut ska man göra program med funktionshindrade. Det är här den verkliga integreringen kommer in. Personer med funktionshinder ska kunna uppträda i dessa program på samma villkor som vilka individer som helst. Funktionshinder ska återspeglas i samtliga programgenrer och i utbudet i sin helhet. Det är framför allt under den här punkten som många anser att företaget brister. 10
De första personerna som möter tittarna, och som i många fall ses som företagets verkliga representanter, är hallåorna. I flera fall är de minst lika kända ansikten och lika starkt förknippade med SVT som nyhetsankarna och de tyngsta programledarnamnen. Därför är det givetvis av stor vikt för SVT vilket mångfaldsarbete som bedrivs på just den redaktionen. Vilka är värdarna för TV-kvällen, och vad representerar de? Pekka Heino måste sägas vara Mister SVT himself. De senaste 25 åren har han guidat tittarna genom TV-kvällen. Han är också berättarrösten i många av kanalernas trailers, där man gör reklam för kommande program. På SVT:s hemsida är det han som ger besökarna en guidad tur genom de olika länkarna. För många, inklusive mig själv, är han den första man kommer att tänka på när det gäller SVT över huvud taget. Är det någon som har koll på företagets interna riktlinjer och strukturer så måste det vara han. Enligt Pekka Heino för hallå-gruppen ständigt diskussioner om språk, innehåll och fallgropar i informationen man ger tittarna. Till exempel säger han att man tänker mycket på vilken ordning personerna som ska medverka i program presenteras. Nämner man automatiskt mannen först? Han är dessutom med och tycker till om nya personer som vill bli hallåor. I dessa fall säger Pekka Heino att han är väldigt medveten om att inte bara plocka in blonda Svenssons. Istället vill han att presentatörerna ska spegla hur hela Sverige ser ut. - Jag vill gärna komma bort från nidbilden av en hallåa. Och då har vi ändå kommit långt i Sverige om man jämför med delar av södra Europa. Där är presentatörerna alltid kvinnor, med stora hår och uppumpade bröst... Enligt Pekka Heino är det dock genus och etnicitet som står på agendan när man tänker på mångfald. Om en person har en funktionsnedsättning är det ingen som har efterfrågat. Men finns det inget reglerat mångfaldsarbete på redaktionen, som innefattar alla kategorier från SVT:s mångfaldspolicy? Jag bestämmer mig för att dubbelkolla saken med en person högre upp i företagets rekryteringshierarki. Hallåornas gruppchef heter Camilla Hagert. Hon både koordinerar den information som tittarna ska delges och har ett strikt personalansvar, med bland annat utvecklingssamtal och schemaläggning. Hon är dessutom medlem i Johan Hartmans mångfaldsnätverk, vilket borde göra henne extra medveten om den här typen av frågor. Trots det bedriver hennes redaktion inget konkret mångfaldsarbete. Hon får inte heller några direktiv uppifrån på området. 11
- Jag vet att det har sagts bland folk med personalansvar att man ska tänka mångfald vid rekrytering, men själv har jag inte anställt någon. Som medlem i nätverket säger Camilla Hagert att hon försöker titta på vilka som syns i företagets utbud. Samtidigt tillägger hon snabbt att SVT inte är särskilt duktiga på att visa mångfalden av sociala kategorier i sina program. Sin egen hallågrupp kallar hon också väldigt homogen. Samtliga presentatörer är i ungefär samma ålder, har varit på SVT lika länge och alla är de utlandsfödda. Medan Camilla Hagert pratar tänker jag på vad hon just sagt. Är hallåorna verkligen så likartade? Gruppen representeras av både män och kvinnor. De kulturella tillhörigheterna skiftar från person till person, och åtminstone en är öppet homosexuell. Faktiskt finns alla sociala kategorier från mångfaldspolicyn närvarande i den relativt lilla grupp som hallåt utgör. Alla utom funktionshinder. Camilla Hagert funderar lite. Enligt henne har SVT, som public service-företag, ett ansvar för att föregå med gott exempel. - Vi anstränger oss ju så mycket när det gäller hörbarhet och textremsor. Egentligen borde det gälla även här, vilka vi visar upp i rutan. Det skulle ge en signal. Hur ska det ansvaret omsättas i praktiken? - Just nu har vi en massa neddragningar, och då är det svårt. Det är tuffa tider nu. Men om några år har vi flera pensionsavgångar, och då borde vi tänka på det. I hallå-gruppen verkar alltså detta med funktionshinder vara ganska främmande. Och även om det kan tyckas märkligt att en gruppchef, som dessutom är medlem i ett mångfaldsnätverk, verkar likställa mångfald med kön och etnicitet är jag inte alltför nedslagen. Hallå-redaktionen är ju en liten grupp, och det finns många redaktioner kvar att välja på. Säkert ska jag finna uttryck för ledningens visioner någon annanstans. I stället beslutar jag mig för att ta tjuren vid hornen och gå på en riktig tungviktare. Marina Ghersetti vid JMG rönte stor uppmärksamhet 2007 för sin rapport Bilden av funktionshinder. En studie av nyheter i Sveriges Television. I den visade hon tydligt att resultaten inte ändrats sedan Karin Ljuslinder gjorde sin undersökning. Snarare var resultatet ännu mer nedslående när det gäller just nyheterna på SVT. Personer med funktionshinder representerades i så få som 0,7 promille av nyhetsinslagen. Och när de väl förekom var ämnesvalen givna på förhand. Färdtjänstpolitik. 12
Vårdköer. Försäkringskassan. Ständigt med den funktionsnedsatte personen som ett offer, en hjälplös beroende av samhällets insatser och stöd. Rapporten om hur funktionshinder och funktionshindrade personer behandlas av SVT:s nyheter var inte nådig i sin kritik. Och är det någonstans som alla Sveriges medborgare bör ha en chans att komma till tals så är det väl ändå i nyheterna. Ghersettis rapport väckte också mycket uppmärksamhet när den kom, med artiklar både i SVT:s interntidning Vipåtv och i rikstäckande medier. Har man tagit åt sig något av kritiken? Per Einarsson är inrikeschef på Rapport. Han har 55 medarbetare under sig, varav 45 är reportrar. De senare har han själv rekryteringsansvar för. Dessutom är han ställföreträdande ansvarig utgivare, och är som sådan med och kontrollerar att sändningstillståndet följs. Med Ghershettis rapport i färskt minne väljer jag att dra fram det tunga artilleriet direkt. Hur ser du på diskrepansen mellan sändningstillståndet å ena sidan och det väldiga underskottet av funktionshindrade i nyheterna å den andra? Per Einarsson hajar till, men finner sig snabbt. Han lutar sig tillbaka och svarar med allvarlig min. - Vi diskuterar det ibland, att det här är inte bra. Frågan lever ett tag, sedan klingar den av, så blommar den upp igen... Jag vet inte om man kan leda i bevis att vi bryter mot sändningstillståndet, men vi är inte bra. Även på redaktionen för Rapport är mångfald likställt med kön och etnicitet. När det gäller just dessa två har redaktionen själv nämligen lagt fast mål för antalet medverkande, både när det gäller reportrar och intervjupersoner. För att säkerställa dessa mål för man statistik över kvällens huvudsändning, Rapport 19.30. Syftet är att ge en rättvisande bild av samhället så som det ser ut idag. Några mål eller riktlinjer gällande funktionshinder har redaktionen däremot valt att utesluta. - Vi har sagt att nej, vi orkar inte med att föra alla diskussioner samtidigt. Kön och etnicitet har vi sett själva att vi är dåliga på, och de två pockar på större intresse. Funktionshinderfrågan kommer lite i skymundan. Nu är det min tur att haja till. Jag har full förståelse för att både genus och kulturell tillhörighet är viktiga aspekter att ha med i beräkningen. Men innebär det att man helt måste utesluta frågan om funktionshinder, för att koncentrera sig på de första två? Det var knappast det intryck Johan Hartman gav, när han bestämt avvärjde från att prioritera mellan sociala kategorier. Dessutom tänker jag återigen på universitetsrapporterna, tidningsartiklarna och SVT:s egen mångfaldsenkät. 13
Har verkligen inte Rapportredaktionen sett att de brister även på området funktionshinder faktiskt dramatiskt mycket mer än på de andra områdena? Jag drar hela ramsan en gång till. Om 1,8 miljoner funktionsnedsatta svenskar. Om kravet i sändningstillståndet på att skildra funktionshinder. Om SVT:s mångfaldspolicy. Funktionshinder finns alltså med i dokumenten. Och du säger att du inte vill ha några kvantitativa direktiv uppifrån. Men samtidigt anser ni inte frågan vara tillräckligt viktig för att själva räkna med på redaktionen. Hur går det ihop? - Vi pratar ju om det då och då... Och hur ska man sätta ett sådant mål? Hur ska man bokföra sådana funktionsnedsättningar som inte syns? Antalet medverkande i nyheterna är säkert många fler än i Ghersettis rapport, bara att funktionshindren är osynliga. Eller att man inte gör något nummer av det. Enligt rapporten var andelen funktionshindrade i TV-inslag 0,7 promille. - Där det faktiskt syns ja. Sen finns det säkert många som inte syns, eller där man inte gör något nummer av det. Här var det även medräknat när man inte gör något nummer av det. - Ja... Men det kan ju även vara sådant som inte syns i rutan. Här minns jag Sari Nykvists ord, om att folk har fördomar mot synliga rörelsehinder. Att handikappattribut, som rullstolar, proteser och rullatorer, triggar känslomässiga associationer. Och jag tänker på alla förskräckta miner min egen rullstol brukar väcka ute på stan, i affärer och på tunnelbanan. Räcker det för Sveriges Television att bara visa funktionshinder som inte syns? Ska de personer som råkar ha ett synligt funktionshinder gömmas undan, för att inte väcka anstöt hos TV-publiken? Har inte public service ett ansvar att låta hela befolkningen komma till tals? Och jo, Per Einarsson håller med om att det inte räcker. - Men man behöver inte heller göra något nummer av det, även om man visar det i bild. Det förekommer ju. Visserligen. Men alla kvantitativa undersökningar och statistikrapporter visar ju att det är på tok för lite. Om man säger att SVT ska spegla hur samhället ser ut. - Det är förmodligen för lite. Men man tänker inte ens på det tror jag. Och Ghersettis undersökning har väl några år på nacken. 14
Den är från 2007. - Ja, jo. Men det är klart att vi borde visa det oftare. Efter en halvtimmes samtal har vi äntligen kommit överens om att underskottet av funktionshindrade i nyheterna är för stort. Och att det finns medvetna motiv mot att låta medborgare med en funktionsnedsättning komma till tals i SVT:s nyheter. Enligt Per Einarsson händer det nämligen att man tar upp frågor som rör funktionshinder till diskussion. - Till exempel har vi pratat med reportrar som är ute på stan, att det gör ingenting om ni intervjuar någon som sitter i rullstol till exempel. Samtidigt drar sig flera för att ta kontakt med någon som är funktionshindrad. Varför är det så? - Det är en sorts rädsla. En och annan har till och med sagt det rakt ut. Man vill inte tränga sig på, man tror att intervjun blir svårare att genomföra, att det ska ta längre tid... Egentligen löjliga fördomar, som det finns massor av. Så hur ska detta kunna ändras? Per Einarsson säger flera gånger att han är glad över att slippa direktiv uppifrån. - Det kanske är så att för att det ska ändras måste vi lägga fast någon typ av mål för egen del. Det kanske måste till för att det ska hända någonting. Så kan det vara. För att det ska hända någonting måste det vara en daglig diskussion. En daglig diskussion. Och Per Einarsson har själv inlett intervjun med att berätta att frågan om funktionshinder är något som diskuteras sporadiskt, som blommar upp och klingar av. Utan varken dagliga samtal eller uppsatta mål börjar jag förstå varför personer med funktionsnedsättningar är så sällsynta i Rapport. Efter den här intervjun är jag mycket mer modfälld. Inte någon av redaktionerna jag pratat med inkluderar funktionshinder i synen på mångfald. Till och med nyhetsredaktionen likställer mångfald med kön och etnicitet. Och snart upptäcker jag att det inte bara är hallåorna och Rapport som är av den uppfattningen. Trots Johan Hartmans ord om att alla diskrimineringsgrunder är lika viktiga, finner jag snart flera bevis för att Sveriges Television ser begreppet mångfald enbart som jämställdhet och etnisk bakgrund. Bland annat finner jag på hemsidan en tjock handbok vid namn Verktyg för mångfald. För fakta- och nyhetsprogram i public service-tv. Dokumentet är gemensamt för såväl till exempel SVT, brittiska BBC och 15
finska YLE, och berättar hur journalister bör tänka både då de väljer ut vilka som får synas i rutan och hur man ska undvika att vinkla nyheter för att befästa stereotyper. Hela det 81-sidiga dokumentet handlar dock uteslutande om etniska och kulturella minoriteter. Och SVT själva då? För att främja arbetet med mångfald har företaget två interna priser som delas ut varje år till en redaktion som arbetat framgångsrikt med den här typen av frågor. Det ena heter Prix Egalia, och behandlar frågan om jämställdhet. Det andra, Prix Mosaik, ges till den redaktion eller liknande som lyckats skildra mångkulturella frågor eller etnicitet särskilt väl. Något Prix Invalid, en morot för väl genomförda funktionshinder-insatser, finns dock inte. På kvällen tittar jag på ett avsnitt av Debatt på SVT 1. Programmet handlar om mångfald och om olika sociala kategorier som känner sig diskriminerade i samhället. Från början tittar jag med ett halvt öga, men mitt intresse väcks när jag ser att det sitter två personer i rullstol i publiken. Diskussionen med de medverkande startar, och snart är utlandsfödda svenskar och homosexuella i luven på varandra om vem av dem som egentligen är mest kränkt. Det dröjer inte mer än ett par minuter innan kvinnan i rullstol räcker upp handen. Det tar dock varken Janne Josefsson eller någon i panelen någon notis om. Vid det här laget blir jag riktigt nyfiken: hur länge ska hon tvingas vänta innan hon får uttala sig? Det är uppenbart att hennes röstresurser är begränsade, så att försöka överrösta de andra är knappast något alternativ. Hon försöker dock enträget vifta till sig uppmärksamhet med vänsterarmen. Utan resultat. Dessutom sitter hon längst ut på ena kanten av läktaren, vilket gör att hon bara kan få direkt ögonkontakt med Janne Josefsson om han väljer att vrida blicken åt hennes håll. Och det gör han inte. Först 24 minuter in i programmet får hon ordet. Hennes upplevelser av vardagsdiskriminering, när expediter snarare tilltalar hennes assistenter än henne själv, är dock inte tillräckligt intressanta för panelen att följa upp. Cirka två sekunder efter hennes inlägg fortsätter debatten mellan invandrarna och de homosexuella. Efter ytterligare ett par minuter är programtiden slut. Killen i rullstol, placerad på andra kanten av läktaren, har inte sagt någonting. I ett diskussionsprogram om mångfald stannar funktionshinderfrågan alltså vid ett inlägg. Men jag tänker inte ge mig. Ett område där synen på funktionshindrade uppenbart ändrades radikalt så sent som förra året är inom sportjournalistiken. Jonas Jacobssons och Anders Olssons framgångar i Paralympics ledde både till soffintervjuer i Sportnytt och till daglig bevakning av de andra svenskarnas insatser i spelen. Är det någon redaktion på Sveriges Television som omvärderat sin bevakning och syn på funktionshinder så är det Sporten. 16
Alltså bestämmer jag mig för att prata med Albert Svanberg, SVT:s sportchef. Sporten sänder mellan 1 200 och 1 500 timmar i rutan varje år. Albert själv basar över 90 anställda personer. Med andra ord finns det en stor plattform att utöva inflytande över. Men nej. Även här har man medvetet prioriterat ner frågan om funktionshinder. - Vi har valt att ge företräde åt frågan om kön. Det finns nästan lika många kvinnliga som manliga idrottsutövare, men fortfarande är de flesta sportjournalisterna män. Vi jobbar med att försöka rätta till den sneda könsbalansen. Dessutom vill vi försöka spegla det mångkulturella. Det är de två kategorierna vi prioriterar. Inget arbete med funktionshinder här heller. Men den här gången tänker jag inte ge mig så lätt. Vad hände med ledningens vision? Med mångfaldspolicyn? Albert Svanberg är dock inte av uppfattningen att alla redaktioner måste jobba med alla diskrimineringsgrunder. - Det finns en central hållning på SVT, som alla har att förhålla sig till. Men olika redaktioner har olika behov. Och vi har valt att jobba med frågan om kvinnor och män. OK. Men nog måste det finnas en väldig medvetenhet kring frågan om funktionshinder? Varför skulle annars bevakningen av handikappidrotten så radikalt förändrats? Bevakningen av Paralympics 2008 var ju dramatiskt större än 2004. Och enligt Albert Svanberg låter sportjournalistiken funktionshindrade komma bort ifrån offerrollen, som han också tycker är så vanlig i andra sammanhang. I sportens värld får en idrottare med en funktionsnedsättning vara något annat. Finns det ingen risk för att man fastnar i hjälterollen i stället? Funktionshindrade idrottare framställs ju ofta som riktiga bragdmän. - Det finns en stark journalistisk poäng med att berätta om ett skakande livsöde. Någon har tagit sig igenom någonting dramatiskt och kommit tillbaka. Men om personen är tillbaka och tävlar på hög nivå måste man fortfarande kunna bevaka detta som en rent idrottslig händelse. Den andra delen får finnas kvar i reportageform. Men man måste få vara bara i tävlingsvärlden ibland. Albert Svanberg inser dock att man inte har kommit dit än. - Vi måste komma bort från klappar på huvudet -journalistiken, som är så lätt hänt med personer som sitter i stol. De ska kunna hyllas och kritiseras på samma sätt som vilken idrottare som helst. Det blir en omvänd tjänst, när journalister lyfter upp handikappidrottare till någonting de inte är. Sportjournalistiken har en resa att göra där. 17
Så hur ska TV-sporten komma dit? Enligt Albert Svanberg är man på rätt väg. Enligt honom var bevakningen av Paralympics i Peking lyckad ur rent idrottslig synvinkel. Han menar dock att de aktiva själva kan påverka frågan mycket, genom att avdramatisera ämnet. - Om Jonas Jacobsson ber om att få bli sågad om han är dålig gör det jättemycket för folk som sitter hemma och tassar kring ämnet, och inte vet hur man ska närma sig frågan. Vad får man säga och inte säga, och på vilket sätt? Handikappidrottarna själva vill ju bli bedömda på precis samma sätt som alla andra. Och det är först då de blir respekterade på rätt sätt. Själv har Albert Svanberg fått en mycket större inblick i ämnet. Dels har han deltagit i seminarier som SVT arrangerat. Dels har han själv en svåger som sitter i rullstol. Att möta rörelsehindrade personer själv fick honom att inse att silkesvantar i mötet med handikappade knappast är nödvändiga. - Jag kommer ihåg första gången jag hörde min svåger och hans kompisar prata med varandra, och vilken jargong de använde. Skröppel, kallar de varandra bland annat. Hoppsan! tänkte jag. Det var ett riktigt uppvaknande. Sina erfarenheter tar han med sig till jobbet. Och han tror inte att mötet mellan journalister och funktionshindrade egentligen behöver vara så laddat. - Visst måste man vara lite insatt för att det ska lyckas. Men då är det inte så dramatiskt längre. Albert Svanbergs slutord inger en strimma hopp. Men jag letar fortfarande efter någon i denna jättelika organisation som har ett uttalat mål även gällande funktionshinder. Som faktiskt har åtagit sig hela SVT:s mångfaldspolicy. Och jag tror jag vet var jag ska leta. Var jag än kommer, vem jag än pratar med, hänvisar alla åt samma håll. Till Bolibompa. De är tydligen SVT:s stolthet när det kommer till en medvetenhet om likabehandling, mångfald och att alla ska få vara med. På deras meritlista finns både läsarnas pris i Aftonbladet och nomineringar till både Prix Mosaik och Prix Egalia. Johan Hartman själv pekade ut Bolibompa som föregångare på området mångfald. Ju fler lovord jag hör, desto mer nyfiken blir jag. Alltså stämmer jag träff med Anna Bylund, som fram tills alldeles nyligen var Bolibompas planeringsredaktör. Som sådan hade hon ansvar för att hålla samman innehållet och så ansvarade hon för mångfalden. Jag berättar för henne om bilden av att Bolibompa är förebilder på SVT när det kommer just till mångfald. Och Anna Bylund bekräftar att jo, de har kommit ganska långt. Hon berättar om hur det fanns gamla mål som redaktionen kände att de redan levde upp till, och hur de skruvade de ett varv och satte upp nya, högre mål. Om att de skriver 18
statistikrapporter och skickar dem vidare till högre chefen. Om en namnsdagsalmanacka som även inkluderar utländska namn, som bidragit till att fler barn med utländsk härkomst blivit aktiva på Internet. Men allt hon säger handlar uteslutande om kön och etnicitet. Anna Bylund nickar instämmande. - Vi är väldigt dåliga när det kommer till funktionshinder! Min besvikelse syns antagligen utanpå. Inte ens Bolibompa har inkluderat funktionshinder som en naturlig del av mångfalden. Hur är det möjligt? Varför kan inte ens barn som råkar ha en funktionsnedsättning visas i TV på samma villkor som andra? Anna Bylund verkar dock uppriktigt vilja försöka förklara varför redaktionen misslyckas. Hon berättar om en rädsla som finns för att göra fel. - Framför allt är man rädd för att hamna i de stereotypa bilder som finns, där personen antingen blir offer eller hjälte. Vad är egentligen trovärdigt? Anna Bylund berättar att man den här säsongen har haft med två barn och en vuxen med ett funktionshinder i programmet. Och hon säger att man hamnade i precis de misstagen då. - Alla funkade bra i TV. Men vi ältade mycket innan. Vad kan man säga? Vad ska man säga? Är det viktigt att funktionshindret syns? Det blir lätt att man drar ett varv för långt. Med etnicitet blir det inte alls samma diskussioner. Och det kan bli fel där också, men det blir inte alls samma grej. Vi skulle behöva göra, ofta, i stället för att bara prata om det. Personligen känner jag en mycket större rädsla för att göra fel när det gäller funktionshinder än etnicitet. Om man till exempel råkar säga rullstolsbunden i stället för rullstolsburen. Och det beror på att vi har med det så sällan. Egentligen tror jag att de här rädslorna fanns från början när det gällde kön och barn med annan härkomst också. Anna Bylund förklarar närmare hur sådana diskussioner på redaktionen kan se ut. - Barn med utländsk härkomst kan vara med i egenskap av det, men också bara som sig själva. Det kan inte ett funktionshindrat barn. Och om man har med ett barn med en funktionsnedsättning som inte funkar i rutan gör man både barnet och andra funktionshindrade en otjänst. Så indirekt ställer man nog större krav på det barnet. Men har ni fått några reaktioner från tittare när funktionshindrade barn varit med i Bolibompa? - Nej, inga alls. Och det visar ju tydligt att oron att göra fel bara är hjärnspöken. 19
Att säga att funktionshinder skildras sällan i barnprogram är knappast någon överdrift. På en punkt hade nämligen de andra redaktionerna rätt, och det är att Bolibompa även för statistik över medverkande med funktionshinder. (Det visar sig för övrigt vara både första, och enda, gången som jag ser någon på SVT medvetet räkna med även den sociala kategorin löpande.) Efter en snabb titt på tabellen blir jag dock nedslagen igen. Av 106 medverkande barn förra säsongen hade nämligen 2 (två) någon form av funktionsnedsättning. Två barn per termin är även redaktionens uppsatta mål, även om Anna Bylund skyndar sig att tillägga att det ska ändras till ett barn per månad. Men varför är siffran så låg? - Det finns ingen bra anledning till varför vi inte har med det oftare. Men när det gäller funktionshinder känns det som att alla litar på att någon annan tar ansvaret. Jag tror att det är stor skillnad på ledningens vackra ord och hur det ser ut på golvet. Många där har nog inte ens hört talas om vad man vill uppnå. Efter att ha fått samstämmiga svar från alla redaktioner jag pratat med om att funktionshinder helt klart inte räknas in bland mångfalden tänker jag till. Jag anser mig fortfarande inte ha fått några bra svar på varför det är på det sättet. Det var ju faktiskt ganska länge sedan som handikappade gömdes undan och inte fick visa sig bland folk på stan. I dag är så många personer med en funktionsnedsättning högutbildade, toppidrottare eller konstnärer, att det verkligen inte borde vara varken svårt eller märkvärdigt att låta dem komma till tals i TV. Jag förstår det inte. Och jag har knappast fått några tillfredsställande förklaringar från SVT:s redaktioner. Därför beslutar jag mig för att ta hjälp av en person som är betydligt mer insatt i den här frågan än vad jag är. Någon som både är rörelsehindrad själv, och som ägnar sitt liv åt att föreläsa och skriva om dessa frågor. Nämligen Thomas Fogdö. På nittiotalet var han uppburen i svensk press som en av Sveriges främsta idrottsmän. Efter en olycka 1995 hamnade han i rullstol. Efter det har han både skrivit en bok om motståndets psykologi och ägnat otaliga timmar åt att hålla föredrag om vad detta med en funktionsnedsättning egentligen innebär. Dessutom har han själv medverkat i TV otaliga gånger. Har någon svar på mina frågor så måste det vara han. För Thomas Fogdö kommer det knappast som någon överraskning att SVT inte inkluderar funktionshinder bland mångfaldskategorierna. - Absolut inte. Mångfald har olika status. Den har likställts med kön och etnicitet, och sedan har sexuell läggning kommit in. Jag tror inte att vi över huvud taget har räknats in förrän kanske de sista fem åren. Och som det är nu blir vi gärna ett inslag, men vi blir aldrig inkluderade. 20
Thomas Fogdö blir upprörd när han hör Anna Bylunds argument om en rädsla att göra fel, som leder till att man helt undviker att ta upp ämnet för att inte trampa någon på tårna. - Sådana skäl gör att jag blir rädd. Tänker de så när det gäller kön eller etnicitet också? Men varför tror du att folk blir så rädda? - Det undrar jag också. Det är så intutat i oss att de handikappade är det så förbaskat synd om att de ska man hantera väldigt varsamt. Står du på en scen och rör dig nära kanten slutar folk lyssna och bara väntar på att snart ramlar du ner. Skulle en vanlig individ stå nära kanten är det ingen som skulle tänka på det ens. Det är ett sådant omhuldande kring oss. Jag känner igen det han säger. Och jag tänker på hur folk inte vill låta sina barn komma i närheten av mig, av rädsla för att vanlig kroppskontakt ska göra att jag går sönder eller gör illa mig. Så hur ska vi komma åt folks uppfattningar? - Jag vet inte riktigt. Antingen är det vi som måste ändra på oss, men vi kan ju inte ta ansvar för deras syn. Men vi kan åtminstone visa att vafan, vi är ju inget annorlunda. Jag kan inte låta bli att skratta till. För nu lyfter jag blicken och försöker se på oss utifrån. Här sitter alltså jag och fikar med Thomas Fogdö. Båda i trettioårsåldern. Båda i jeans. Båda gestikulerande. Ser man oss ovanifrån ser vi precis ut som vilka som helst. Det är bara om man tittar in under bordet som man upptäcker att våra stolar har hjul på sidorna. Och stannar man kvar tills vi skils åt så ser man att vi inte ställer oss upp, utan rullar i väg. Det är alltså detta som är så skrämmande för redaktionerna på Sveriges Television. För mig är det konstigt. För Thomas Fogdö är det livsviktigt. Han förklarar varför detta med mångfald på riktigt har blivit hans mission. - När jag skadade mig upptäckte jag att jag själv har vetat för litet om funktionshinder. Nu har jag chansen att ge andra en större inblick. Jag vill få folk att tänka till, och inte gå miste om de möjligheter som faktiskt finns. Om folk får träffa personer med funktionshinder, och se att det inte är något konstigt, så kommer det bli ett naturligt inslag i deras vardag. Vilka möjligheter pratar du om? - Man kan se på det här rent krasst. Jag tänker på en chef på SEB, som har sagt att riktig mångfald är jätteviktigt. Han vurmar inget extra för de handikappade, utan ser på det som en ren affär. Han vill ha in olika typer av människor som är bra på olika saker, för att då går affärerna så 21
bra som möjligt. Hur de sedan ser ut eller vad de gör på sin fritid struntar han i. Det handlar om att se vad människor kan bidra med! SVT undersöker inte ens möjligheterna. Thomas Fogdö förstår att vägen till ett samhälle där olikheter accepteras är lång. Men han vägrar ge upp. - Det kommer aldrig finnas fördomsfria människor. Det är bara bullshit när folk säger att de inte har några förutfattade meningar. Men i mötet med andra människor händer det någonting. Och då kan man börja ifrågasätta sig själv. Tänk att jag har trott att de här människorna är dumma i huvudet, och så har jag gått miste om flera jätteintressanta personer! Det är roligt när man får folk att vidga sina perspektiv. 3. Framför kameran Klockan 10.43 sätter jag äntligen igång bandspelaren. Som avtalat träffar jag Anna Bylund, inslagsproducent på Bolibompa, 10.00 i receptionen på TV-huset. För att genomföra vår bokade intervju ska vi ta oss upp till ett sammanträdesrum på Bolibompas redaktion. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Precis innanför receptionen på Sveriges Television ligger ett trapphus. I det finns även en hiss. Den används ganska frekvent - dels leder den till studiogången, där publik kan bevittna allehanda inspelningar, och dels till teknikplanet, där både nyhetsredaktionen och ljudteknikernas mixerrum är belägna. (Den sistnämnda yrkeskategorin är ofta ute och åker med en hel del utrustning, som gör spring i trappor omöjligt.) Vad gäller studiogången hyser den inspelningarna av såväl exempelvis Let's Dance, Skavlan som Bolibompa, vilket innebär att programmens åskådare är av både skiftande ålder och konstitution. För SVT, ett public serviceföretag, bör det vara självklart att vem som helst enkelt ska kunna komma och titta på ett underhållningsprogram, utan att behöva kunna prestera ett visst antal trappor. Så är dock inte fallet. Min rullstol är av en extremt mobil och lättmanövrerad modell. Dessutom drar jag inte mer än 39 centimeter i sitsbredd, vilket motsvarar den näst minsta vuxenmodell som finns. Ändå är marginalen för att jag ska kunna ta mig in i hissen inte större än någon centimeter på varje sida. Med en stol bara en storlek större än min hade en åkfärd varit stört omöjlig att genomföra. Väl inne måste min assistent hänga av väskan som hänger över handtagen på min rullstol, fälla fram min överkropp så att jag ligger dubbelvikt med huvudet mellan knäna och sedan baxa sig själv ut ur utrymmet (oftast får hon klättra över mina lår för att detta över huvud taget ska vara möjligt). Först när hon är ute går dörrarna till hissen att stänga. Medan jag sedan åker till rätt våning, får hon springa upp eller ner i trapporna för att hinna vara på plats tills jag anländer. Väl framme sker samma procedur igen, fast tvärtom: klättra över låren - hänga på väskan - fälla upp min överkropp - klättra ut igen - köra ut rullstolen ur hissen. På vår färd mot Bolibompa är detta alltså hiss nummer ett. 22