Den gode väljaren. En studie av vilka krav medborgaren ställer på sig själv i rollen som väljare

Den gode väljaren. En studie av vilka krav medborgaren ställer på sig själv i rollen som väljare Elin Naurin Statsvetenskapliga institutionen Göteborgs universitet elin.naurin@pol.gu.se Projektskiss att presentera på statsvetenskapliga förbundets årsmöte i Göteborg, 30/9-2/10 2010 1

Till läsaren Detta konferenspapper är tänkt att möjliggöra kommentarer i ett tidigt skede av ett planerat projekt. Bakgrunden till ämnesvalet är min forskning om väljares syn på partiers vallöften där jag bland annat genomför samtalsintervjuer med väljare kring hur de definierar uppfyllda och brutna vallöften. En av slutsatserna från dessa intervjuer är att väljarnas egna tankar kring demokratisk representation är intressanta för normativa teoribildningar. De är intressanta därför att de i viss mån skiljer sig från litteraturens klassiska förhållningssätt. God representation (i bemärkelsen givandet och uppfyllandet av vallöften) beskrivs på ett annat sätt av väljare än vad de gör av statsvetare. Dessa intervjuer med väljarna väcker nya relevanta idéer om hur god representation skall definieras och de aktualiserar frågan om huruvida det spelar roll att det finns skillnader mellan forskarnas normativa ställningstaganden och uppfattningarna hos demokratins faktiska aktörer. Texten är en utvecklad variant av en VR-ansökan som är under bedömning. Medel från MOD (Multidisciplinär forskning om Opinion och Demokrati) vid Göteborgs universitet, har inneburit att jag kan lägga tid på att utveckla projektet. 2

Inledning När samhällsdebattörer talar om det ideala demokratiska styrelseskicket kretsar diskussionerna inte sällan kring medborgerligt engagemang, kommunikation och dialog. Politiska utredningar, måldokument och samhällsreportage vill ha mer deltagande och mer samtalande demokrati. Den svenska demokratiutredningens slutbetänkande som tog sig an uppgiften att föreslå politik för folkstyrelse på 2000-talet, blev ett tydligt exempel (SOU 2000:1). Det finns något tilltalande i att bemöta det representativa styrelseskickets problem med strävan efter medborgarnas direkta deltagande i politiken. Sviktande medlemstal i partier, sjunkande valdeltagande och minskat förtroende för politiker kan, och kanske också bör, bemötas med argument om samhällets potential till att locka fram andra typer av engagemang hos medborgarna. Dessa diskussioner till trots är det ofta relevant att påminna om att det är den representativa demokratin som är dagens demokratiska verklighet. Är det någonstans vi borde ha visioner för hur vårt demokratiska styrelseskick skall se ut, så är det i denna verklighet. Den goda representationen är värd huvudrollen i sammanhang där normativa demokratiideal diskuteras. I det projekt som här beskrivs knyter jag an till en lång forskningstradition inom statsvetenskapen där relationen mellan den väljande och den valda tas på stort allvar. I grunden ligger analysen om att vår tid ser förändrade väljarroller. De klassiska grupptillhörigheterna som tidigare baserades på yrkestillhörighet eroderar, partiidentifikationen minskar, väljarna bestämmer sig allt senare i valrörelsen för vad de skall rösta på och blir allt mindre trogna sina partier. En annorlunda form av kontrakt mellan representanterna och väljarna har vuxit fram under de senaste decennierna. Den representativa demokratin kan därför sägas behöva nya verktyg för att förstå hur väljarna ser på sin roll som väljare. Mitt bidrag är tänkt att bli att låta väljarna själva förklara hur de tolkar sin väljarroll. Min fråga blir konkret: Hur ser den gode väljaren ut, enligt väljarna själva? Mitt tillvägagångssätt blir att kombinera längre samtalsintervjuer som jag själv genomför med väljarforskningens klassiska surveyundersökningar (dels via tidigare ställda frågor, dels via nya frågor som uppkommer via de kvalitativa intervjuerna och som kan ställas via Göteborgs universitets satsning på LORe). Sammantaget blir projektet intressant ur åtminstone tre aspekter. 3

1. Fokus sätts på väljarens egna uppfattningar av sitt personliga ansvar i relationen till representanten. Forskningen är generös med diskussioner om hur den ansvarstagande väljaren ser ut i teorin och hur forskarna själva uppfattar att dessa teoretiska krav uppfylls. Vi behöver veta mer om hur väljarna själva uppfattar sitt ansvar att vara t.ex. kunniga, genomtänkta, rättvisa, långsiktiga, allmännyttiga, sakfrågeinriktade och engagerade. 2. Projektet kommer att lägga stor vikt vid genomförande av längre samtalsintervjuer, detta inom ett forskningsfält som kraftigt domineras av statistiska surveyundersökningar. Med vissa undantag har väljarforskningen hittills nästan helt avstått från att låta väljarna själva, i längre samtalsintervjuer, diskutera sitt förhållande till representanterna. 3. Förhoppningen är att kunna genomföra de längre samtalsintervjuerna i två olika nationella kontexter, Sverige och Storbritannien. På så vis förs komparativa ambitioner in i genomförandet av intervjuerna. Områdesöversikt Vilka normativa krav ställer forskarna på väljarna? Politisk representation beskrivs inte sällan som ett svårfångat begrepp. I till exempel Stanfords Encyclopedia of Philosophy inleds texten under rubriken Political Representation med: The concept of political representation is misleadingly simple: everyone seems to know what it is, yet few can agree on any particular definition. Svårfångat som det är, hamnar de flesta forskare slående snabbt i Hanna Pitkins numera klassiska definition av representation som ett lyhört agerande i de representerades intresse (Pitkin 1967:209). Med sin betoning på lyhördheten, agerandet och medvetenheten om de representerades sanna intressen lyckas Pitkin kondensera ner våra demokratiska representanters huvudsakliga utmaningar. Litteraturen som har följt i Pitkins spår är vid och varierande. Det är dock slående att trots att diskussionen handlar om representation ligger det teoretiska fokuset främst på den ena av de två parter som är inblandade på representanterna, snarare än på de representerade. I jämförelse med den gode representanten får den gode väljaren mindre utrymme i normativa demokratidiskussioner. 4

I den applicerade statsvetenskapliga forskning saknas dock inte resonemang om vad vi bör förvänta oss av väljarna i en välfungerande representativ demokrati. Särskilt är det i mandat- och sanktionstänkandet som vi hittar inspiration. Den så kallade mandatmodellen har sitt ursprung i tanken om att det är det politiska mandatet som bestämmer hur partier och väljare förhåller sig till varandra. Utgångspunkten för modellen är att valhandlingen innebär ett direktiv från väljaren till politikerna. Med sin röst ger väljaren ett mandat med ett visst innehåll till det parti han eller hon röstar på. På partiernas ansvar ligger att före valen presentera förslag för väljarna om vilken politik man vill driva (det vill säga definiera vilket slags mandat man ber om), och att sedan genomföra dessa förslag om man kommer till makten. Mandatmodellens grundtanke är därmed ganska enkel: vi röstar på dem som tycker som vi, och de genomför det de har sagt att de skall genomföra. Uttryckt med andra ord innebär detta att modellen ställer ett antal krav på aktörerna i det representativa systemet. Både väljare och valda skall uppföra sig på ett visst sätt för att den goda representationen skall kunna sägas råda. Väljarna å sin sida skall veta vad de själva tycker, ha klara uppfattningar om vad partierna står för, och rösta enligt den kunskapen - det vill säga på det parti vars åsikter är mest lika deras egna, något som brukar sammanfattas med att väljarna skall åsiktsrösta. Partierna å sin sida förväntas presentera sina åsikter inför valen och, om de kommer i regeringsställning, genomföra det de sagt att de skall göra. Utöver kraven på de enskilda partierna ställer modellen även krav på att partisystemet som helhet levererar tydliga alternativ. (För andra och liknande exempel på hur modellen sammanfattas, se Royed 1996:46; Schmitt och Thomassen 1999:15-16; Pierce 1999:9; Petersson m fl 2002:53; Naurin 2009: kap 2;). Dagens particentrerade demokrati har en hel del gemensamt med mandatmodellens sätt att beskriva representation. Detta gör att modellen ofta utnyttjas i forskningssammanhang såväl inom partiforskningen som inom väljarforskningen. Den omnämns till och med som den mest använda modellen för studier av politisk representation (Esaiasson och Holmberg 1996; Pierce 1999; Schmitt och Thomassen 1999; Naurin 2009). Mandatmodellen jämförs ofta med den demokratimodell som ibland kallas för sanktionsmodellen, som också är intressant i en diskussion om väljarnas roll i den representativa demokratin. Det politiska mandatet jämförs då med diskussionen om väljarnas möjligheter att ställa de makthavande politikerna till ansvar. I sanktionsmodellen står utvärderingen av den föregående politiken snarare än den framtida i centrum. Om politikernas budskap i 5

mandatmodellen är det här kommer vi att göra, är det i sanktionsmodellen istället se här vad vi har gjort! Uppgiften som väljarna står inför i sanktionstänkande är att skaffa sig korrekt information om vad som har åstadkommits och utdöma ansvar till dem som förtjänar det, men i jämförelse med mandatmodellen är väljarnas ansvar i sanktionsmodellen mindre teoretiserat (för en utförligare diskussion om sanktionstänkandet, se Petersson m fl 2002, Przeworski m fl 1999, Manin 1997: kap 5.). Distinktionen mellan mandat- och sanktionstänkandet kan kritiseras för att ge sken av att representation är relativt okomplicerat. Den leder bland annat till att representationsprocessen tenderar att ses som en engångsföreteelse. Mandatperioder läggs efter varandra likt länkar i en kedja, trots att politiken av väljarna snarare uppfattas som en cyklisk process, där valrörelserna är en viktig, men trots allt just bara en, del i vad det är att vara representerad (Naurin 2009). En central del i mandat- och sanktionsmodellernas syn på vilka krav som bör ställas på väljarna i en representativ demokrati är vilken form av kunskap väljare behöver för att ge mandat eller utdöma ansvar. Den empiriska frågan om huruvida väljarna har förmåga att på ett övervägt sätt fatta beslut om vem som skall styra samhället har varit föremål för vetenskaplig dispyt och diskussionerna har anor tillbaka i väljarforskningens historia. Skiljaktigheten går förenklat mellan dem som menar att väljarna inte är tillräckligt kunniga eller rationella för att kunna rösta upplyst och de som hävdar att voters are not fools. Forskare som skulle stämma in i en mer positiv beskrivning av väljarnas förmågor är Key 1966, Nie m fl 1979 och Page och Shapiro 1992. Se även Holmberg 1981. Mer skeptiska resonemang får stöd av Berelson m fl 1954, Campbell m fl 1960, Converse 1964, Converse och Pierce 1986:705. Det är dock inte bara de empiriska slutsatserna som skiljer forskarna åt. Inom forskningen finns skilda uppfattningar om hur god den goda representationen måste vara för att få godkänt. Väljarforskare tenderar att ha olika höga krav på hur väljarna skall uppföra sig i den representativa demokratin. En person kan i den ena studien karaktäriseras som upplyst och åsiktsröstande, och i den andra inte alls passa in i modellernas ideal. De skilda kraven på medborgarna visar att forskarna utgår från olika normativa utgångspunkter i sina undersökningar. Den goda representationen betyder inte samma sak för alla forskare (Naurin 2003; jmf Urbas 2009; Oscarsson 2010). De normativa resonemangen döljs dessutom i sammanblandningar med empiriska diskussioner, något som forskningen har kritiserats för ända sedan mandatmodellen på allvar introducerades på 1950-talet (APSA 1950; Ranney 1954:8; Thomassen 1994:237) 6

Två sentida undersökningar om huruvida svenska väljare uppfyller mandatmodellens klassiska krav om åsiktsröstning är behjälpliga som illustration till att olika normativa utgångspunkter om vilka krav vi bör ställa på den goda väljaren får forskare att dra olika slutsatser om tillståndet i den representativa demokratin. I den ena, nämligen 2002 års demokratirådsrapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), drar författarna slutsatsen att svenskarna väl uppfyller de krav som ställs på dem i mandatmodellen. Analysen, som bygger på en studie av Sören Holmberg, visar att de allra flesta svenska väljare har tillräckliga kunskaper om vad partierna tycker för att kunna åsiktsrösta. Medborgarna uttrycker också åsikter i politiska sakfrågor och röstar i enlighet med sina åsikter på rätt parti. Av detta dras slutsatsen att s venska väljare uppfyller grundkraven för åsiktsröstningen mycket väl (Holmberg 2000:138, Petersson m fl 2002: kap 3). I den andra studien, gjord av den amerikanske statsvetaren Roy Pierce, dras däremot motsatt slutsats. Pierce studerar också Sverige under samma period (som ett av fem länder) och kommer fram till mer eller mindre motsatt slutsats. Väljarnas beteenden stämmer absolut inte överens med vad Pierce menar med åsiktsröstning. I Pierces slutsatser läser vi istället att det finns ytterst lite stöd för att väljarna uppfyller mandatmodellens krav (Pierce 1999:12). Enkelt uttryckt kan man säga att väljarna i Pierces studie behöver uppfylla hårdare krav än vad de behöver i Holmbergs undersökning för att platsa i den goda representationen. Hårdheten i kraven syns till exempel i forskarnas definitioner av åsiktsröstning och i deras tolkning av partiernas ståndpunkter (för längre resonemang om just dessa exempel, se Naurin 2003). Allt som allt kan man konstatera att det inom statsvetenskapen finns goda verktyg för att diskutera väljarnas roll i den representativa demokratin, men att vi inte får några entydiga besked kring vad som är att betrakta som en god väljare i den normativa teorin. Projektbeskrivning Jag dras till tanken att rapportera projektet i en trilogi av artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Beskrivningen av dessa tre artiklar tydliggör hur jag ser på projektets kronologi. Den första är teoretisk, den andra metodologisk och den tredje empirisk: 1. En teoretisk översiktsartikel där statsvetenskapens väljarklassiker och deras normativa definitioner av den ansvarstagande väljaren analyseras. 7

Denna artikel sammanfattar det jag själv har saknat, nämligen statsvetenskapens syn på hur den ansvarstagande väljaren normativt sett bör definieras. Min uppfattning är, vilket jag beskriver i områdesöversikten ovan, att det saknas en sammanhållen bild från statsvetarnas sida om vad som kan betecknas som den gode väljaren. Det finns därför ett behov dels av att gå tillbaka till klassiker som Keys The Responsible Electorate (1966) och Campbell, Converse, Miller och Stokes The American Voter (1960), dels ge en översikt av den moderna forskningens definitioner av ansvarstagande väljare. Syftet med artikeln blir att skapa reda i diskussionen och tydliggöra olika forskares olika normativa utgångspunkter. Artikeln ger därför en översikt över vad som kan menas med den gode väljaren inom väljarforskningen. Jag behöver också kartlägga vilka surveyfrågor som redan har ställts som kan sägas handla om väljarens egen syn på sin roll som väljare. Vilka av väljarrollens olika aspekter (att ta till sig och aktivt inhämta relevant kunskap, att lyssna och utvärdera, vara rättvis mot sittande regering, åsiktsrösta, tänka långsiktigt, vara lojal mot sitt parti och allmännyttigt eller egenintresserat) frågas det oftast kring och hur är dessa frågor formulerade? I SNES och andra länders valstudier finns ett flertal sådana frågor, men jag behöver skaffa mig en bättre överblick över vilken slags information som finns att tillgå. Jag vill också kartlägga om väljarna har fått liknande frågor under mellanvalsperioder och om de uppfattar sin roll på ett annat sätt mellan valen (tex SOM 1997 och 2003). De göteborgska nationalekonomerna Fredrik Carlsson och Olof Johansson-Stenman bidrar med intressanta analyser av surveyfrågor i en kommande artikel i JEL ( Why do you vote and vote as you do? ). 2. En metodologisk artikel om väljarforskningens behov av metoddifferentiering Min avhandling Promising Democracy. Parties, Citizens and Election Promises (2009) utgör ett av få exempel på väljarforskning där både kvalitativa och kvantitativa metodologiska ansatser kombineras. Forskningen inom andra fält har kommit betydligt längre när det gäller att utnyttja de kvalitativa tillvägagångssättens fördelar. Inom partiforskningen finns till exempel forskning om parlamentarikers syn på sitt värv (Fenno 1990; Jensen 1993; Wängnerud 1998). Viktig inspiration finns också att hämta inom forskningen om politisk sociologi, där kvalitativa metoder är vanliga (se till exempel Eliasoph 1998; Gamson 1992). 8

3. Empirisk artikel där resultaten från intervjuundersökningarna i Sverige och Storbritannien presenteras och där frågan vad är en god väljare, enligt väljarna själva besvaras. Den svenska kontexten är mig väl förtrogen, detta fall väljs eftersom det är rimligt att bygga vidare på den kvalitativa väljarforskning som redan är genomförd här (Naurin 2009). Sverige lämpar sig för övrigt generellt väl för forskning om relationen mellan väljare och valda (Esaiasson & Holmberg 1996). Sverige är ett relativt homogent land med relativ frånvaro av korruption och andra påfrestningar på relationen mellan väljare och valda. Det utgör också ett typiskt fall av parlamentariskt flerpartisystem, något som är vanligt i åtminstone den europeiska kontexten. Att jag i detta skede lutar åt att välja Storbritannien som min andra kontext hänger samman med att landet har en speciell roll som klassisk fall i representationslitteraturen. Det var mot Westminstermodellen som de amerikanska statsvetarna vände sig när de formulerade mandatmodellen (APSA 1950), och det är med utgångspunkt i det brittiska tvåpartisystemet som många forskare har formulerat kraven på relationen mellan väljare och valda (se till exempel Rose 1980; Rallings 1987; Royed 1996). Britternas tradition med nära kontakter till enskilda kandidater i enmansvalkretsar står i bjärt kontrast till den partifokuserade Sverige som endast har implementerat svaga inslag av personvalssystem i våra proportionella val. Med hjälp av fallen Storbritannien och Sverige ges en god möjlighet att åstadkomma en intressant diskussion om den ideala väljaren i väljarnas egna ögon i två skilda politiska kontexter där partiets och kandidatens roll ser olika ut. Projektets första två artiklar måste tillåtas att påverka hur jag lägger upp intervjuerna och vilka aspekter av väljarrollen som bedöms vara viktigast, men det går redan nu att nämna två rimliga inspirationskällor som jag bör använda mig av när jag utformar min intervjuarguide. Rent konkret vill jag att mina frågor skall kretsa kring (1) mandat- och sanktionstänkandets dimensioner och (2) Hanna Pitkins klassiska definition av demokratisk representation där bland annat begreppet lyhördhet hamnar i centrum. A. Mandat- och sanktionstänkandet En analys av väljarens syn på sin roll gentemot representanten bör ta avstamp i den omfattande diskussion om mandatgivande och sanktionstänkande som demokratilitteraturen erbjuder. Hur ser 9

väljarna på de krav som ställs upp på dem enligt mandat- och sanktionsmodellen? Menar väljarna att de har ansvar att sätta sig in i vad partierna tycker? Bör väljaren vara rättvis mot partierna? Är det viktigt att sätta sig in i vad partierna faktiskt har gjort, eller räcker det med att väljaren utgår från en känsla av vad som har hänt? Hur ser väljarna på kraven om åsiktsröstning? Är det praktiskt möjligt att vara en idealisk väljare? Om det inte är praktiskt möjligt, hur ser då en tillräckligt god väljare ut enligt väljarna? När är man nöjd med sig själv som väljare? Hur agerar en oansvarig väljare? Finns det ens oansvariga väljare eller är det kanske en rättighet att vara oansvarig på valdagen? För vem har jag som väljare egentligen ansvar? Enbart för mig själv? För min familj? För landet? För världen? För kommande generationer? Här är det relevant att lyfta två intressanta diskussioner om väljarnas syn på representativ demokrati som jag i min avhandling pekar på som intressanta utmaningar för kommande väljarforskning (Naurin 2009). För det första tycker jag mig finna att begrepp som åsiktsöverensstämmelse får en delvis annan betydelse när det dras till väljarnas uppfattningar. Väljarna grundar inte alltid sin bild av vad partierna vill göra på vad partierna faktiskt säger att de vill göra, där finns också ett inslag av önsketänkande från väljarnas sida. Väljarnas förväntningar på representanternas löften kommer på så vis inte alltid från representanternas uttalade utfästelser. Vallöften kan också definieras som något som väljaren tycker borde ha lovats. Resonemangen är i dessa sammanhang normativa från väljarnas sida och kan sammanfattas ungefär så här: Det borde inte finnas hemlösa, alltså borde politikerna lova att arbeta mot hemlösheten. Om politikerna inte arbetar för att minska hemlösheten oavsett om de har lovat att göra de eller ej - så bryter de ett löfte de indirekt gav när de gick med på att vara representanter. Dylika resonemang antyder att det i representationsrollen läggs in förväntningar som väljarna bär med sig själva, snarare än bara sådana som politikerna själva skapar. För det andra menar jag att det inte går att diskutera väljarnas syn på god representation utan att ta hänsyn till att hela implementeringskedjan spelar roll för väljarna. Mina intervjuer tyder på att väljarna vill kunna påverka även effekterna av fattade beslut, inte bara vilka beslut som fattas. Det räcker alltså inte att politikerna gör som de säger att de skall göra - det skall bli som de säger att det skall bli också. B. Begreppet lyhördhet Hanna Pitkins definition av god representation som ett lyhört agerande i de representerades intresse, är intressant ur flera aspekter. Intervjuerna med väljare om hur ett uppfyllt vallöfte 10

definieras visar tydligt att agerandet inte är det enda som står i centrum när väljare håller till ansvar, det är istället effekterna av agerande det vi ibland kallar output och outcome, som spelar störst roll. Även begreppen intresse och lyhördhet är förstås relevanta. Särskilt är begreppet lyhördhet (responsiveness) intressant i en diskussion om väljarnas ansvar. Utifrån till exempel min egen vallöftesforskning verkar det, som nämndes ovan, troligt att väljarna ser den politiska representationen som en kontinuerlig process, snarare än som valrörelser staplade efter varandra. Detta märks bland annat genom att begreppet vallöfte i väljarnas diskussioner även får beteckna utfästelser som ges av representanterna mellan valen mandatet som väljarna uppfattar att de har givit representanten måste på så vis inte nödvändigtvis härröra från valrörelsen. Frågan blir därför om även väljaren har ett ansvar även mellan valen, eller om hon bara uppfattar sig som väljare just på valdagen. Har väljaren något ansvar för hur relationen mellan henne och hennes representanter ser ut mellan valen? I vilka lägen bör/bör inte väljaren försöka påverka det pågående politiska händelseförloppet mellan valen? Bör hon respektera valresultatet och låta representanterna få arbetsro eller bör hon aktivt hålla koll på att representanterna gör det de är tillsatta att göra? Vad innebär det egentligen att vara representerad? Vad är det väljaren lämnar ifrån sig till de politiker hon röstar på? Vad är det hon inte lämnar ifrån sig? Dessa är frågor som förmodligen blir aktuella att inkludera i en mer formell intervjuarguide. 11

Referenser -APSA (American Political Science Association) Committee on Political Parties (1950): Toward a More Responsible Two-Party System. American Political Science Review, XLIV, Supplement (September, 1950). New York: Rinehart and Company. -Berelson, Bernard, Lazarsfeld, Paul & McPhee, W.N. (1954): Voting. A Study of Opinion Formation in a Presidential Campaign. Chicago: University of Chicago Press. -Campbell, Angus, Converse, Philip E., Miller, Warren E. & Stokes, Donald E. (1960): The American Voter. New York: Wiley. -Converse, Philip E. (1964): The Nature of Mass Beliefs Systems. I Apter, D. E. (red): Ideology and Discontent. New York: Wiley. -Converse, Philip E. & Pierce Roy (1986): Political Representation in France. Cambridge: Mass.: Harvard University Press. -Eliasoph, Nina (1998). Avoiding Politics. How Americans produce apathy in everyday life. Cambridge: Cambridge University Press. -Esaiasson, Peter & Holmberg, Sören (1996): Representation from Above: Members of Parliament and Representative Democracy in Sweden. Aldershot: Dartmouth. -Fenno Jr., Richard F. (1990); Watching Politicians. Essays on Participant Observation. Berkeley, Calif.: Institute of Governmental Studies, University of California at Berkeley. -Gamson, William A. (1992): Talking Politics. Cambridge: Cambridge University Press. -Holmberg, Sören (1981): Svenska väljare. Stockholm: Publica. -Holmberg, Sören (2000): Välja parti. Stockholm: Norstedts Juridik AB. -Jensen, Torben K. (1993), Politik i praxis. Frederiksberg: Samfundslitteratur. -Key, Valdimer Orlando Jr. (1966): The Responsible Electorate: Rationality in Presidential Voting 1936-1960. Cambridge: Mass. -Manin, Bernard (1997): The Principles of Representative Government. Cambridge: Cambridge University Press. -Naurin, Elin (2003); Mandatmodellen - Om löften och förhoppningar bland partier och väljare, i Gilljam, Mikael och Jörgen Hermansson (red); Demokratins mekanismer. Malmö: Liber -Naurin, Elin (2009); Promising Democracy. Parties, Citizens and Election Promises. Göteborg: Gothenburg Studies in Politics 118. -Nie, Norman H., Verba, Sidney &. Petrocik, John R (1979): The Changing American Voter. Cambridge, Mass.: Harvard University Press -Oscarsson, Henrik (2010); Henrikoscarsson.com http://www.henrikoscarsson.com/2010/02/anders-urbas-1.html. -Page, Benjamin I. & Shapiro, Robert Y. (1992): The Rational Public. Fifty Years of Trends in Americans Policy Preference.,Chicago: The University of Chicago Press. -Petersson, Olof, Holmberg, Sören, Lewin, Leif & Narud, Hanne Marthe (2002): Demokrati utan ansvar. Demokratirådets rapport 2002. Stockholm: SNS Förlag. -Pierce, Roy (1999): Mass-Elite Issue Linkages and the Responsible Party Model. Policy Representation in Western Democracies. Oxford: Oxford University Press. -Pitkin, Hanna (1967): The Concept of Political Representation. Berkeley: University of California Press. -Przeworski, Adam, Stokes, Susan C. & Manin, Bernard (red.) (1999): Democracy, Accountability and Representation. Cambridge: Cambridge University Press. 12

-Rallings, Colin (1987): The Influence of Election Programmes: Britain and Canada 1945-1979. I Budge, Ian, Robertson, David & Hearl, Derek (red): Ideology, Strategy and Party Change: Spatial Analyses of Post-War Election Programmes in 19Democracies. Cambridge: Cambridge University Press. -Ranney, Austin (1954): The Doctrine of Responsible Party Government. It s Origins and Present State. Urbana: The University of Illinois Press. -Rose, Richard (1980): Do Parties Make a Difference? Chatham: Chatham house publishers. -Royed, Terry (1996): Testing the Mandate Model in Britain and the United States: Evidence from the Reagan and Thatcher Eras. British Journal of Political Science 26: 45-80. -Schmitt, Hermann & Thomassen, Jacques (1999): Political Representation and Legitimacy in the European Union. Oxford: Oxford University Press. -SOU (2000): En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet. Demokratiutredningens slutbetänkande. Stockholm SOU 2000:1. -Thomassen, Jacques (1994): Empirical Research into Political Representation: Failing Democracy or Failing Models? I Jennings, M. Kent & Mann, Thomas E. (red): Elections at Home and Abroad. Essays in Honor of Warren E. Miller. Ann Arbor: The University of Michigan Press. -Urbas; Anders (2009); Den svenska valforskningen: Vetenskapande, demokrati och medborgerlig upplysning. Örebro: Örebro University Press. -Wängnerud, Lena (1998); Politikens andra sida. Om kvinnorepresentation i Sveriges riksdag. Göteborg Studies in Politics 53. 13