PRIVATISERING OCH DEN INFORMELLA STADEN EXEMPLET BRASILIEN/RIO DE JANEIRO

UMEÅ UNIVERSITET KULTURGEOGRAFISKA INSTITUTIONEN KULTURGEOGRAFI C; UPPSATS 10P VT 2004 HANDLEDARE: AINA TOLLEFSEN PRIVATISERING OCH DEN INFORMELLA STADEN EXEMPLET BRASILIEN/RIO DE JANEIRO KATARINA HAUGEN

Privatization and the Informal City Brazil/Rio de Janeiro as an example ABSTRACT The aim of this study is to analyze a part of the complexity surrounding privatization of informal settlements in existing urban structures. The main theoretical points of departure are the importance of property rights, especially the views of the Peruvian economist Hernando de Soto; different perspectives on the informal sector; and official responses to the phenomena. The Brazilian favelization experience (development of squatter settlements), particularly in the local context of Rio de Janeiro, is used as an example of the dynamics of the seemingly ever-intensifying processes of informality, the diverse responding official strategies during different periods of the favelization process, and the resulting challenge for local and national level spatial planning, as well as for the city s population, both within and outside of the favelas. Finally, the recently initiated Brazilian national program for support of sustainable land regulation is considered in terms of its particularly interesting political background, prerequisites and possible impacts on the Brazilian cities and the favela dwellers. Finally, the potential outcomes to this privatization program, which is yet to be implemented, are discussed to some degree, with reference to the theoretical framework of this study, and to the processes of informal urbanization. 2

INNEHÅLL 1. INLEDNING... 7 1.1. Syfte, frågeställningar och avgränsningar... 8 1.2. Metod, källor och källkritik...10 1.3. Disposition...11 2. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER...13 2.1. Den urbana informella bostadssektorn...13 2.2. Squatter settlements...18 2.3. Den privata äganderättens betydelse...20 2.3.1. Om äganderättens och institutionernas betydelse...20 2.3.2. Äganderätten i informella bostadsområden...21 2.3.3. Egendomens ensidiga existens i tredje världen...24 2.3.4. Markägande och intressekonflikter...25 2.4. Myndighetsresponser gällande informella bostadsområden...26 3. FAVELAS NATIONELLT OCH LOKALT...29 3.1. Urbanisering och favelização i Brasilien...29 3.2. Favelas i Rio de Janeiro: historik och expansion under 1900-talet...33 3.4. Myndigheternas förhållningssätt till Rios favelas då och nu...37 4. DET BRASILIANSKA PRIVATISERINGSINITIATIVET (PNRFS)...41 4.1. Den politiska bakgrunden: Lula och PT...41 4.2. Handlingsprogrammet för PNRFS...43 5. SAMMANFATTANDE DISKUSSION...49 6. LITTERATUR- OCH KÄLLFÖRTECKNING...55 Bilaga 1: Karta över favelas i Rio de Janeiro år 1999 Bilaga 2: Exempel på resultat av regleringsprogram i Rio de Janeiro 3

FÖRKORTNINGAR OCH PORTUGISISKA ORD/BEGREPP Aceitação: Acceptans (myndighetsinställning till favelas) Bairro: Stadsdel CHISAM: Lokalt organ inrättat på 1960-talet med uppgift att utplåna samtliga favelas i Rio de Janeiro under en tioårsperiod Cortiço: Hyreshus bebodda av fattiga befolkningsgrupper Direito real de uso: Användarrätt Erradicação: Utplåning (myndighetsinställning till favelas) Estatuto da Cidade: Den brasilianska stadsförfattningen från år 2001 Favela: Brasiliansk term för squatter settlement, d.v.s. bostadsområde (ursprungligen) utan laglig status Favela-Bairro: Bostadsprogram i Rio de Janeiro Favelados: Invånare i favelas Favela é solução: Favela är lösningen (myndighetsinställning till favelas) Favelização: Favelas uppkomst och expansion Fome Zero: Program initierat av president Lula, syftar till att utrota hungern i Brasilien Grandes Favelas: Bostadsprogram i Rio de Janeiro Habitações populares: Billiga bostäder i perifera stadsdelar i Rio de Janeiro i början av 1900-talet IBGE: Instituto Brasileiro de Geografia e Estatística (Brasilianska geografi- och statistikinstitutet) IETS: Instituto de Estudos de Trabalho e Sociedade (Institutet för arbets- och samhällsstudier) ILD: Institute of Liberty and Democracy ILO: International Labour Organization Ministério das Cidades: Ministeriet för urbana frågor Morar Legal: Bostadsprogram i Rio de Janeiro Morar Sem Risco: Bostadsprogram i Rio de Janeiro Morro: Kulle, samt sedermera benämning på favelas MUNIC: Pesquisa de Informações Básicas Municipais (nationell undersökning av Brasiliens kommuner år 2001) 4

Petista: Medlem i PT PNRFS: Programa Nacional de Regularização Fundiária Sustentável (Nationellt program för hållbar markreglering) PREALC: ILO:s regionala sysselsättningsorgan i Latinamerika Programa Bairrinho: Bostadsprogram i Rio de Janeiro PT: Partido dos Trabalhadores (socialdemokraterna/arbetarpartiet i Brasilien) Reforma Passos: Stadsplaneringsreform i Rio de Janeiro under tidigt 1900-tal Regularização fundiária: Markreglering SAP: Strukturanpassningsprogram Subúrbio: Förort Urbanização: Urbanisering (uppgradering) av favelas Usucapião: Juridiskt verktyg för formalisering av egendom Zona Sul: Rio de Janeiros södra stadsdelar Zona Norte: Rio de Janeiros norra stadsdelar 5

6

1. INLEDNING Brasilien har under 1900-talet genomgått en process av kraftig tillväxt av den urbana befolkningen parallellt med minskande rural befolkning i relativa tal. Den påtagliga och snabba urbaniseringsprocessen har inneburit stora påfrestningar för det brasilianska samhället. En befolkningsomfördelning ställer stora krav på anpassning i både stad och landsbygd. Den omfattande inflyttningen till och tillväxten av landets städer har orsakat en allvarlig brist på mark och bostäder. Urbaniseringen har också resulterat i rumsligt segregerade städer där stora delar av befolkningen exkluderas från den formella staden. 1 Detta har i sin tur lett till uppkomsten av spontan och formellt sett illegal bebyggelse, uppförd på mark som tagits i anspråk utan laglig rätt genom företrädesvis ägandeskap eller någon form av hyres- eller arrendeöverenskommelse. Den formella stadens oförmåga att absorbera de nya invånarna har medfört att urbaniseringsprocessen tagit sig informella uttryck. Tillgång till säkra rättigheter till mark är centralt för möjligheterna för stadens fattiga befolkningsskikt att skapa sig acceptabla boendeformer. Invånarna i informella bostadsområden saknar emellertid detta. Informalitet behöver inte per definition medföra illegalitet, men kategorin innefattar även sådana områden. Terminologin kring dessa innehåller bl.a. benämningar som illegala bostadsområden, squatter settlements och landspecifika termer som t.ex. favelas i Brasilien, barriadas i Peru, colonias populares/ciudades perdidas i Mexico, samt barrios i Argentina. 2 Till stor del beroende på dess osäkra och illegala status har de har som gemensamma nämnare dålig eller bristande tillgång till nödvändigheter såsom rent vatten, sanitära anläggningar, energiförsörjning, transport- och utbildningsmöjligheter samt hälsovårdsinrättningar. 3 Invånarna ställs p.g.a. detta inför en mängd utmaningar och problem, t.ex. sociala och ekonomiska svårigheter samt avsaknad av infrastruktur och annan samhällsservice. Brasilien har idag uppskattningsvis 60% av sin befolkning boende i områden som på något sätt är informella till sin karaktär. 4 Av dessa anses en 1 Fernandes 2002 2 Pacione 2003 3 Todaro 1997 4 Marques (Jornal do Brasil 040416) 7

avsevärd andel utgöras av favelas exakt hur mycket är dock okänt (se även Figur 3). Att en stor andel av befolkningen saknar formell rätt till den mark deras bostäder är byggda på, och de problem som detta medför, har också kommit att uppmärksammas allt mer. Det finns nu en tydlig politisk vilja att göra något drastiskt åt situationen. Som ett led i att försöka tackla den enorma utmaningen att skapa acceptabla levnadsbetingelser och boendeformer för landets fattiga urbana befolkning kungjorde den brasilianska regeringen, ledd av Luiz Inácio Lula da Silva, under år 2003 ett nationellt program, Programa Nacional de Apoio á Reguliarização Fundiária Sustentável, (fortsättningsvis benämnt PNRFS), för reglering av markägandeförhållanden och bebyggelse i favelas. Programmet är influerat av den peruanske ekonomen Hernando de Sotos idéer om den informella sektorn och äganderättens betydelse. Detta politiska initiativ väcker frågor gällande hanteringen av och synen på favelas, och vilka effekter denna privatiseringsreform kan få. Det är också intressant som inslag i ett bredare sammanhang med olika strategier för fattigdomsbekämpning, bostadsförsörjning, informalitet och urbanisering. Brasilien och PNRFS får i denna uppsats fylla en funktion som illustrativ fallstudie. 1.1. Syfte, frågeställningar och avgränsningar Denna studie syftar till att analysera den problematik som omger privatisering av mark och bebyggelse i informellt uppkomna bostadsområden i befintliga urbana strukturer i Brasilien, med fokus på den privata äganderätten och dess betydelse. Detta sker utifrån befintlig teoribildning relaterad till urbanisering och informalitet, med särskild tonvikt på de Sotos idéer, samt med utgångspunkt i en fallstudie av det brasilianska privatiseringsinitiativet; PNRFS. Inom dessa ramar analyseras och utvärderas i någon mån PNRFS förutsättningar och möjliga effekter. Av särskilt intresse är också de svårigheter de informella bosättningarna skapar för den offentliga planeringen gällande exempelvis hanteringen av eventuella intressekonflikter mellan den 8

privata äganderätten och den allmänna samhällsnyttan. Frågan om äganderätten till marken är central i detta sammanhang. Ur syftet kan följande frågeställningar härledas: Vilka är de viktigaste synsätten på den informella sektorn i Latinamerika, och vilken kritik kan riktas mot de Sotos idéer om denna? Vilken betydelse har äganderätten för de människor som bor i informella bostadsområden? Hur kan utvecklingen av favelas i Rio de Janeiro illustrera den informella sektorns omfattning och effekter? Vilken är den politiska bakgrunden till privatiseringsreformen PNRFS, och hur är dess konkreta handlingsprogram utformat? Vilket synsätt på favelas hos de offentliga myndigheterna återspeglas i reforminitiativet, och vilka synsätt har förekommit under tidigare skeden? Vilken potential har privatiseringsreformen PNRFS, och vilka effekter är rimliga att vänta sig av denna reform? Studien behandlar den informella staden utifrån ett samhällsplaneringsperspektiv. Detta innebär i detta sammanhang att frågor om hanteringen av oplanerade områden i den formella staden med avseende på exempelvis åtgärdsstrategier, äganderätten till urban mark och tillförsel av infrastruktur står i centrum för intresset. Huvudfrågan kretsar kring den privatiseringsstrategi de brasilianska myndigheterna nu tillämpar för att få bukt med något som sedan länge är en realitet, nämligen den omfattande förekomsten av favelas i landets städer. Det är således inte de socioekonomiska förhållanden och missförhållanden som inte sällan råder i dessa områden som är det centrala i denna studie. Däremot är en bakgrund om favelas uppkomst och kännetecken, det nationella politiska sammanhanget och andra närliggande teman nödvändig för att möjliggöra förståelse för synen på favelas, vad som anses problematiskt 9

och därmed ursprunget till PNRFS. De processer som ligger bakom hur situationen ser ut i dagsläget måste utredas för att förstå den handlingsplan som nu tillämpas. Utvecklingen i Rio de Janeiro används här som exempel på hur detta kan gå till. 1.2. Metod, källor och källkritik Denna uppsats är resultatet av en problembaserad, explorativ litteraturstudie. Syftet med denna metodologiska ansats är att klarlägga de processer som ger upphov till en företeelse samt analysera dessa, för att därmed komma fram till slutsatser eller ställningstaganden som bidrar till förståelsen av forskningsproblemet. Denna typ av undersökning är oftast hypotesgenererande; utifrån förståelsen av en företeelse blir det möjligt att formulera påståenden eller hypoteser som sedan kan testas i en mer empiriskt inriktad undersökning. Detta innebär att uppsatsen också har en bifunktion som eventuell förstudie till en kompletterande, empirisk undersökning. Valet av metod är baserat dels på det tillgängliga datamaterialet, dels på frågeställningarnas karaktär. Metodvalet i denna undersökning styrdes in på litteraturstudiens domäner eftersom syfte och frågeställningar är sådana att de lämpar sig för en sådan, och eftersom det saknas möjligheter att framställa ett primärt empiriskt datamaterial genom fältstudier. Däremot har sekundärempiri använts. Därtill litteratur om den kring forskningsproblemet relaterade befintliga teoribildningen. Uppsatsen har även en konkret fallstudieansats. Eftersom det inte varit möjligt att genomföra fältstudier och datainsamling på plats i Brasilien är föreliggande studie starkt beroende av materialinsamling utförd över Internet. Detta kan naturligtvis anföras som ett problem utifrån ett källkritiskt perspektiv, då denna typ av information kan anses osäker eller svårkontrollerbar. För att minimera risken för detta har enbart källor som rimligtvis kan antas vara tillförlitliga använts. Det material som behandlar PNRFS saknar i vissa fall uppgifter om tidpunkten då det producerats. Detta medför att det i vissa fall avser den aktuella reformen, i vissa fall behandlar regleringsprogram i mer generella 10

termer. Informationsbehandlingen har därför utförts med försiktighet och beaktande av denna osäkerhetsfaktor. 1.3. Disposition Uppsatsen inleds med en genomgång av befintlig teoribildning som placerar in forskningsproblemet i dess sammanhang. Fokus är riktat mot de informella inslagen i urbaniseringsprocesser i tredje världen, i synnerhet gällande informella bosättningar, synen på den privata äganderättens betydelse samt olika myndighetsresponser och åtgärdsstrategier. I den teoretiska genomgången läggs särskild tonvikt vid de Sotos idéer eftersom dessa operationaliseras på ett konkret sätt genom PNRFS. Därefter följer en bakgrund om den brasilianska urbaniseringsprocessen, favelas uppkomst och expansion specifikt i Rio de Janeiro, och vilka aspekter på företeelsen som anses problematiska. Detta leder in på den konkreta åtgärdsplan som nu genomförs i Brasilien; PNRFS, följt av en diskussion inriktad på betydelsen av detta initiativ. 11

12

2. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 2.1. Den urbana informella bostadssektorn Begreppet informell sektor avser i första hand stadens ekonomi och sysselsättningsbas, men däri är bostadsförsörjningen en central del. Den informella sektorn finns i alla länder, och är ingen ny företeelse. I alla tider har fattiga människor av nödtvång försett sig själva med någon form av bostad, utanför den formella staden och i strid med rådande lagstiftning. 5 I dagsläget är den informella bostadssektorn emellertid särskilt påtaglig i utvecklingsländerna, där den många gånger dominerar över den formella sektorn. Detta märks särskilt tydligt i städerna. Informalitet är föremål för olika uppfattningar, vilket också påverkar policyutformningen, då de leder till olika och inte sällan konkurrerande rekommendationer. Den informella sektorn kan tolkas på olika sätt antingen som en dynamisk kraft, ett problematiskt fenomen, eller någonting däremellan. De formella och informella sektorerna i tredje världens städer kan betraktas som dualistiska och från varandra avskilda beroende på deras respektive produktions- och konsumtionssätt. 6 Den urbana ekonomin kan t.ex. ses som bestående av en övre krets bestående av moderna, exportinriktade verksamheter och en nedre, småskalig och traditionellt orienterad krets. 7 De kan emellertid också betraktas som med varandra integrerade och ömsesidigt beroende. Det finns, enligt Portes och Schauffler, tre huvudsakliga synsätt på den latinamerikanska informella sektorn, där intresset riktas mot olika aspekter på fenomenet. 8 Inom PREALC (ILO:s regionala sysselsättningsprogram) ses den informella sektorn som resultatet av att överskottsarbetskraft samlats i städerna till följd av rural-urban migration. Informalitet fungerar som en mekanism som gör det möjligt för de fattiga migranterna att klara individens eller familjens överlevnad i staden, då formell anställning inte gått att uppnå. Överlevnad är också informella aktiviteters ekonomiska mål. Dessa drivs 5 Hardoy & Satterthwaite 1989 6 Pacione 2003 7 Ibid. och Malmberg 1988 8 Portes & Schauffler 1993 13

därmed av en annan produktionsrationalitet än den vinstinriktade moderna kapitalistiska ekonomin. De två sektorerna betraktas dualistiskt; som från varandra avskilda och annorlunda till sin karaktär. Kännetecknande drag för den informella sektorn är t.ex. att den ofta består av verksamheter som befinner sig i gränslandet till vad lagen tillåter, kapitalanvändning är av liten skala och de ekonomiska aktiviteterna starkt beroende av arbete utfört av familjemedlemmar. Åtgärder inriktade på att förbättra förhållandena i städerna måste enligt PREALC utgå från skapande av arbetstillfällen för att således bli av med överskottet på arbetskraft. Inom PREALC kom informalitet att bli i princip synonymt med fattigdom och marginalisering, något som anses överdrivet bland kritiker till detta perspektiv på den informella sektorn. 9 Inom strukturalismen ses den informella sektorn inte som avskild från den formella. Istället ses hela ekonomin som ett enda system bestående av olika, sammanlänkade delar. Strukturerna i de relationer som existerar mellan dessa olika delar av ekonomin står i centrum för intresset. Eftersom de betraktas som ömsesidigt beroende av varandra, t.ex. genom att den informella sektorn understödjer den formella genom s.k. subcontracting, kan informella aktiviteter inte sägas vara traditionella eller marginella till sin karaktär. Istället finns en nära koppling till den moderna ekonomin. Enligt det strukturalistiska perspektivet bör strategier gällande den informella sektorn gå ut på flexiblare regler och lagstiftning, men inte dess avskaffande. 10 Den dominerande synen på den informella sektorn har ofta varit negativt vinklad; en parasitisk företeelse som exploaterar den formella sektorn och försvårar stadens ekonomiska utveckling. Detta synsätt har bl.a. varit vanligt förekommande hos myndigheter och institutioner i utvecklingsländerna. 11 Detta tycks dock ha förändrats i positiv riktning, bl.a. genom den peruanske ekonomen de Sotos inflytande i debatten under 1900-talets slut. De Soto och ILD (Institute for Liberty and Democracy) företräder den tredje ansatsen till informalitet, som betraktas som resultatet av individers spontana och pragmatiska respons på statens oförmåga att skapa acceptabla förhållanden för sina medborgare, inte minst med avseende på arbets- och bostadsförsörjning. 9 Portes & Schauffler 1993 10 Ibid. 11 Malmberg 1988 14

Accepterande och legalisering av den informella sektorn föreslås i stället för att se den som ett problem som behöver åtgärdas. 12 Begreppet informalitet definieras av ILD som the refuge of individuals who find that the costs of abiding by existing laws in the pursuit of legitimate economic objectives exceed the benefits. 13 Detta anger en positiv syn på saken; den informella sektorn är ett symptom på problem i samhället, inte orsaken. Det är heller inte aktiviteterna som sådana som är illegala utan enbart de medel med vilka de utförs; en distinktion som skiljer informalitet från kriminalitet. De Soto betraktar som nämnts informalitet som en kreativ kraft, men understryker samtidigt att det inte är frågan om en oproblematisk företeelse, utan något som innebär stora kostnader i form av besvär, tid och pengar för de människor som rör sig inom den. 14 Den informella sektorn uppstod ur de nyanlända stadsinvånares behov att skapa sig drägliga levnadsvillkor där det enda alternativet var att gå utanför lagens ramar, med avseende på både ekonomisk- och bostadsförsörjning. De rural-urbana migranter som hoppades finna mer fördelaktiga levnadsvillkor i staden än på landsbygden, möttes istället av ett slutet system som förhindrade deras tillgång till staden. De avstängdes effektivt från det formella samhället med avseende på bostäder, arbete och utbildning genom dåliga rätts- och institutionella system. Problemet ligger alltså i de formella samhällsstrukturerna. Informaliteten kan t.o.m. sägas ha hindrat städer som t.ex. Lima från att förfalla till en enda stor slum. Utan den informella bostadssektorn hade befolkningsökningen annars hamnat i befintliga områden utan kapacitet att absorbera den. 15 Klyftan mellan den formella och den informella staden, kan ses som resultatet av policy, lagstiftning och urbana planeringsnormer som är oförenliga med den faktiska verkligheten. De offentliga institutionerna har misslyckats med att integrera sin befolkning i den legala staden genom frånvaron av seriösa försök att skapa lagliga alternativ. Därmed har de från 12 De Soto 1990 13 Ibid. 14 Ibid. 15 Ibid. 15

den formella bostadsmarknaden exkluderade invånarna i informella bosättningar tagit på sig rollen som stadens egentliga planerare. I tredje världens städer är huvuddelen (70-95 %) av den nya bostadsnybyggnationen illegal i något avseende. Med utgångspunkt i en realistisk syn på lokala förhållanden och utifrån sina egna villkor och möjligheter utgör de en dynamisk resurs i stadens utveckling. 16 Den informella sektorn är föremål för stor uppmärksamhet både internationellt och nationellt, och i Latinamerika har många program sjösatts i syfte att förbättra förhållandena inom denna del av ekonomin. Synsättet på den informella sektorn påverkar policyutformningen, då de leder till olika och inte sällan konkurrerande rekommendationer. 17 De Soto har haft stor genomslagskraft något som vissa hävdar är vad hans betydelse egentligen består i, snarare än det faktiska idéinnehållet. 18 Detta kan delvis förklaras med att utgivningen av boken The Other Path sammanföll i tiden med ett allmänt skifte från keynesianism till nyliberalism i den ekonomiska teorin. Världsbanken och IMF (Internationella valutafonden) tillhör dem som har gått på samma linje som de Soto i betraktandet av informalitet som en del av lösningen snarare än problemets orsak, vilket föranlett avregleringspolicys (främst i form av SAP; strukturanpassningsprogrammen). 19 Att ILD och de Soto som dock konsekvent undvikit bestämda politiska ställningstaganden också uppburit stöd från konservativa aktörer i USA har också ifrågasatts. 20 Enligt ILD:s och de Sotos perspektiv är informalitet resultatet av överdriven statlig reglering, och betraktas som en effektiv del av ekonomin, eller t.o.m. som dess kärna. De Soto har ansetts idealisera informalitet, och kritiserats för sin förenklande verklighetssyn. De Soto talar om inneslutande eller uteslutande ur den moderna ekonomin och två separata ekonomiska sektorer, medan den reella situationen inte är så dualistisk. Vidare anses de Sotos och ILD:s mätningsmetoder tveksamma och de data som analysen bygger på är svårreproducerbara. Dessutom begränsas analysen till förhåll- 16 Hardoy & Satterthwaite 1989 17 Portes & Schauffler 1993 18 Bromley 1990 19 Portes & Schauffler 1993 20 Bromley 1990, 2004 16

andena i Peru med tonvikt på stadsregionen Lima, medan inga uppskattningar görs av fenomenets omfattning i andra länder i Latinamerika. 21 Metodologiska tillkortakommanden är tydliga i de Sotos böcker. Han har också konsekvent anklagats för att utan att referera till upphovspersonerna återanvända tidigare, men numera väl etablerade och egentligen okontroversiella tankegångar. Därmed serveras gammalt vin i nya flaskor med hjälp av en populistisk retorik. 22 Åtgärderna som de Soto föreslår; avreglering och privatisering, har också setts som problematiska eftersom ett visst mått av reglering behövs i en ekonomi. Utan översyn av transaktioner och kontroll att kontrakt efterföljs finns det risk för att ekonomin utvecklas under oordnade förhållanden. 23 Den enkla lösning som föreslås för att få bukt med mycket komplexa problem anses också alltför simplifierande. 24 Dessutom anses det finnas ett glapp mellan de mål som eftersträvas och de policys som faktiskt framlagts. 25 Idéerna som sådana och de antaganden som de bygger på kan också ifrågasättas; säkrande av den privata äganderätten genom legalisering är ingen garanti för att förhållandena ska förbättras, även om laglig äganderätt och ett inklusivt egendomssystem är viktiga faktorer som kan möjliggöra förbättringar. 26 Risken finns dock att en dylik juridisk åtgärd inte gör särskilt mycket till eller från för städernas fattiga invånare, åtminstone inte utan att mer genomgripande policys för urban förändring sker simultant med legaliseringssprogrammen. 27 21 Portes & Schauffler 1993 22 Bromley 1990, 2004 Gilbert 2002, Fernandes 2002 23 Portes & Schauffler 1993 24 Bromley 2004 25 Portes & Schauffler 1993 26 Bromley 2004, Gilbert 2002 27 Gilbert 2002 17

2.2. Squatter settlements Acceptabla boendeförhållanden kan anses vara ett mänskligt basbehov. För många fattiga människor i utvecklingsländernas städer uppfylls dock inte detta behov. Eftersom de offentliga funktionerna i många länder misslyckats med att förse sina stadsbefolkningar med detta har resultatet blivit en bostadsbrist, som dessutom ofta späs på av snabb urban befolkningstillväxt. Det formella bostadsbestånd (conventional housing) som faktiskt finns har också i många fall hyresnivåer som faller utanför den fattiga befolkningens ekonomiska räckvidd. Den kvarvarande möjligheten för dessa människor blir då att söka sig alternativa boendeformer, (non-conventional housing). Dessa uppvisar stor variation, men huvudtyperna är slumområden och s.k. squatter settlements. 28 Slumområden skiljer sig från squatter settlements på en viktig punkt, nämligen att de ursprungligen uppfördes inom lagens ramar. Den låga standarden har orsakats av förfall och ibland uppdelning i mindre bostadsenheter. Även om slumbostäder har mycket gemensamt med squatter settlements är laglighetsfrågan en mycket betydelsefull skiljelinje. Trots att squatter settlements kan skilja sig åt sinsemellan förenas de av att de per definition är illegala till sin karaktär. Denna juridiska status grundas i att de antingen uppförts utan markägarens tillstånd, eller för att de strider mot gällande lagstiftning för exempelvis zonering, markuppdelning (land sub division) och byggande. Eventuella vräkningar eller andra åtgärder mot bosättningarna möter därmed inte några rättsliga hinder. 29 Historiskt sett har squatter settlements i tredje världens städer utvecklats i första hand på oanvänd mark nära centralt belägna platser genom närheten till huvuddelen av arbetstillfällena. Samma huvudregel gäller än idag, men företeelsen har spridit sig även till perifera lägen i stadens utkanter. Dessa lokaliseringar innebär ökade kostnader i tid och pengar för transporter, men har också fördelar såsom större marktillgång och mindre negativa effekter av restriktiva lokala policys. Dessa squatter settlements bebos i första hand av till 28 Pacione 2003 29 Ibid. och Hardoy & Satterthwaite 1989 18

staden relativt nyanlända och oetablerade migranter, som inte lyckats få tillgång till ett boende i de centrala områdena. 30 Begreppet informella bostadsområden är bredare än squatter settlements och behöver inte nödvändigtvis avse illegala områden. Graden av informalitet kan variera på en gråskala mellan motpolerna illegalitet och legalitet. De processer som ligger bakom utvecklingen av informella bostadsområden kan skilja sig åt beroende på lokala förutsättningar, men har oftast gemensamma nämnare. Dessa är bl.a. utbredd fattigdom, brist på lagliga alternativ, stark efterfrågan på urban mark och bostäder, orealistisk reglering av stadsutvecklingsfrågor samt avsaknad av institutioner för sparande och investeringar som är anpassade till de fattigas behov. 31 Markförvärv för uppförande av informella bostadsområden i Latinamerika sker som regel på ett av följande sätt: För det första har illegalt införskaffande av jordbruksmark förekommit i samband med t.ex. agrarreformer. För det andra förekommer markinvasioner, som kan ta sig två olika uttryck; antingen våldsamt eller gradvis (infiltration). Den gradvisa formen sker i befintliga områden, på mark som för ägaren endast har ett lågt värde och därför inte motiverar snabba motreaktioner. Området får sin slutgiltiga form och struktur först efter en längre process. Den våldsamma typen av markinvasion är ofta minutiöst förberedd och händelseförloppet mycket snabbt; enkla bostäder byggda med i huvudsak icke-permanenta byggnadsmaterial kan täcka området inom loppet av några timmar. Redan i planeringsstadiet finns ett långsiktigt tänkande; det upprättas bl.a. planer över det framtida bostadsområdet, där markbitar avsätts till dem som ska delta i invasionen, liksom till byggnader för offentliga funktioner som t.ex. skolor och vårdinrättningar. 32 I den informella urbaniseringsprocessen är utveckling av squatter settlements ett centralt fenomen, som innebär att de offentliga planeringsfunktionerna sätts ur spel. Den fysiska planeringen sköts till stor del på informell väg inom bostadsområdena. Därtill urholkas de offentliga myndigheterna sitt monopol på anläggning av t.ex. infrastruktur, då detta inte sällan tillhandahålls av informella organisationer eller genom tjuvkoppling av 30 Pacione 2003 31 Payne 1997, Hardoy & Satterthwaite 1989 32 De Soto 1990 19

vatten och elektricitet från de offentliga näten. 33 Den normala stadsutvecklingsprocessen vänds också i sin motsats i squatter settlements; inledningsvis sker inflyttning till området, medan infrastruktur, formella planer och rättigheter till marken kommer först i efterhand, om alls. 2.3. Den privata äganderättens betydelse 2.3.1. Om äganderättens och institutionernas betydelse Ekonomhistorikern Douglass C. North, vars idéer bl.a. de Soto tagit till sig, hävdar att skapandet av goda förutsättningar för långsiktig ekonomisk tillväxt är starkt kopplat till frågan om bra institutionella strukturer och framför allt äganderättssystem. 34 Stärkande och skydd av människors äganderätter, genom t.ex. privatiseringsprocesser, kan dels leda till bättre förhållanden för enskilda individer, dels bidra till den allmänna samhällsnyttan. Bristande tillväxt i en ekonomi anses bero på avsaknad av incitament för enskilda att ta initiativ till ekonomisk verksamhet, som skulle gynna både dem själva och samhället/ ekonomin i stort. 35 Säkra privata äganderätter spelar alltså en central roll i och med att de skapar en grundläggande trygghet och förutsättning för privata vinster som motiverar individer att generera nyttigheter som också bidrar till hela ekonomins utveckling. Den informella sektorns existens och omfattning betraktas av de Soto som ett symptom på den institutionella krisen i tredje världen, d.v.s. förekomsten av ett system som diskriminerar och exkluderar den fattiga befolkningen bl.a. genom sin oöverstigliga byråkrati, labyrintartade och alltför omfattande lagstiftning och elitism. 36 Istället för detta behövs ett institutionellt ramverk som möjliggör produktion av välstånd istället för omfördelning av det mellan olika privilegierade grupper i samhället. Detta ska åstadkomma bl.a. med säkra äganderätter och en mer verklighetsanpassad lagstiftning, som ger individer större möjligheter att genom ekonomiska strävanden förbättra sin 33 Hardoy & Satterthwaite 1989 34 North & Thomas 1993 35 Ibid. 36 De Soto 1990 20

levnadsstandard. Enskilda individer betraktas som samhällets viktigaste välståndsproducenter, och därmed innebär förbättringar för dem också dito för den nationella ekonomin. 37 De Soto jämför också dagens situation i de fattiga länderna med industrivärldens förflutna, och finner där många likheter; dåtidens markockupanter (s.k. squatters) kämpade också för laglig rätt till sin mark i USA på 1700-talet innan egendomssystemen gradvis utvecklats, på samma sätt som människor i tredje världen gör idag. I USA slutade det med att squatters vann denna rätt. 38 Att tredje världens länder bör följa västvärldens, i synnerhet USA:s, exempel är en rimlig slutsats av de Sotos resonemang. North och Thomas menar att industrivärldens framgångar kan förklaras utifrån etablerandet av den privata äganderätten som ett mycket viktigt led i en effektiv organisering av ekonomin, vilket i sin tur ledde till långvarig och stabil ekonomisk tillväxt i tillägg till att den enskildes villkor förbättras. 39 De Soto kan ses som en företrädare för nyliberalismen. Argumentationen är fokuserad på införande av reformer åsyftande avreglering, minskad byråkrati, förenkling av administrativa/institutionella procedurer, privatisering, och att låta den informella sektorn som betraktas som en begynnande marknadsekonomi fortsätta att utvecklas, men med rättssystemets fördelar bakom sig. 2.3.2. Äganderätten i informella bostadsområden Äganderätten är, enligt de Soto, särskilt betydelsefull inom bostadssektorn. Avsaknaden av ett rättssystem med säkra och effektiva äganderätter också för den fattiga delen av befolkningen ses som ett allvarligt problem. Risken för vräkning utgör ett ständigt närvarande problem för de informella bostadsområdenas invånare, och illustrerar den informella sektorns långt ifrån idealiska karaktär. 40 37 De Soto 1990 38 De Soto 2001 39 North & Thomas 1993 40 De Soto 1990 21

En provisorisk äganderätt (expectative property right) baserad på besittning och nyttjande utvecklas visserligen i de informella områdena, men detta sker utanför rättssystemets ramar, och saknar därmed lagens fördelar och auktoritet. 41 Formellt ägande däremot medför många fördelar som den provisoriska äganderätten är för svag för att möjliggöra. Människors incitament att förbättra och investera i sina bostäder, och ekonomiska möjligheter att göra detta genom att använda egendomen som säkerhet för t.ex. banklån är en sådan betydelsefull faktor. 42 Om invånarna i de informella bostadsområdena ges dessa möjligheter att förbättra sin egen situation, t.ex. genom att skaffa sig tillgång till basinfrastruktur eller rusta upp sina hus, blir den sammantagna effekten en förbättring av hela stadens kvalitet. Dessutom slipper människor de otrygga förhållanden som osäker ägande- eller besittningsrätt förorsakar. 43 Den bild av situationen i informella bostadsområden som de Soto förmedlar är emellertid inte oemotsagd. Den formella äganderättens egentliga betydelse för städernas fattiga invånare och huruvida informalitet är ett faktiskt problem kan ifrågasättas eller anses överdriven. Genom empiriska studier har det visat sig att formell äganderätt inte är nödvändigt för att garantera besittningssäkerheten (security of tenure) i ett informellt bostadsområde. Den kan dock, i enlighet med de Sotos ståndpunkt, i vissa fall minska osäkerheten i främst nybildade områden, förenkla köp eller försäljning av fastigheter samt höja marknadspriserna. 44 Samtidigt kan utfärdande av formell lagfart medföra konsekvenser av negativ natur. Ägaren kan t.ex. tvingas betala egendomsskatt, hyresnivåerna kan höjas och dessutom har det förekommit att högre inkomstgrupper tagit legaliserade områden i besittning (s.k. down-raiding), varför förändringen inte kommit den tilltänkta gruppen till godo. Ett viktigt antagande bakom argumentet för privatisering är att lagfarter på mark och fastigheter betraktas som godtagbara säkerheter för lån. Det är dock inte säkert att lagfartsinnehav medför investeringar i bostäder möjliggjorda genom ökad tillgång till krediter 41 De Soto 1990 42 Ibid. 43 Ibid. 44 Gilbert 2002 22

eller lån. Banker och kreditinstitutioner kan vara ovilliga eller sakna möjlighet att medge lån, p.g.a. regler som t.ex. kräver att den belånade bostaden ska vara färdigställd, samt svårigheter i att bedöma låntagarens årsinkomst om denna kommer från informella ekonomiska aktiviteter som inte beskattas. Ett bostadsområde beläget i vad som anses vara en riskzon av t.ex. miljörelaterade skäl kan heller inte komma ifråga som säkerhet. Dessutom finns det ofta redan möjligheter att låna pengar från informella källor även då äganderätten är oklar eller inte existerar. 45 Fattiga människor är också ofta tveksamma till att ta lån p.g.a. den börda som dess återbetalande innebär i en ofta redan ansträngd privatekonomi. Tillgång till service och infrastruktur är minst lika viktiga faktorer i skapandet av incitament för investering och besittningssäkerhet som formell äganderätt, och tillförsel av detta ökar också invånarnas trygghet. Risken för vräkning är i dessa fall i det närmaste obefintlig, eftersom området uppenbarligen tolereras av myndigheterna. 46 Gällande besittningssäkerheten är sannolikheten för att invånare i många typer av informella områden ska vräkas eller på annat sätt tvingas lämna sina hem i praktiken är mycket liten. De viktigaste faktorerna som påverkar säkerheten är, enligt Gilbert, den ursprunglige ägarens identitet, markens lokalisering, de möjliga alternativa markanvändningsformerna, den styrande regimens karaktär samt huruvida ett politiskt val är närliggande i tiden. Däremot är vräkningsrisken reell i områden som hotar inflytelserika intressen, t.ex. genom sin lokalisering i närheten av elitbostadsområden främst i städers centrala delar. Detta var huvudorsaken bakom de vräkningar som genomförts bl.a. i Rio de Janeiro, Mexiko City, Santiago och Caracas. En annan riskfaktor är då en militärregim innehar makten, medan demokratiska regimer varit långt mer toleranta. 47 Ägandeförhållandena och graden av informalitet i ett spontant uppkommet bostadsområde kan variera avsevärt. Det är ingen enkel fråga om svart eller vitt, lagligt eller olagligt, utan oftast hamnar man någonstans på en gråskala. Informella bostadsområden kan exempelvis vara uppförda på legalt inköpt mark, som dock antingen anses olämplig för bostadsbebyggelse eller vars 45 Gilbert 2002 46 Ibid. 47 Ibid. 23

planer inte tillåter detta. 48 Informalitet är ingen enkel kategori, utan kan ta sig olika uttryck på olika platser, och är dessutom föremål för definitionsmässiga meningsskiljaktigheter. 49 Graden av informalitet påverkar också situationen för invånarna; risken för vräkning är störst i områden som ligger på mark som ockuperats utan tillstånd i synnerhet om denna mark är privatägd. Detta är dock ovanligt eftersom det oftast är offentligt ägd och oattraktiv mark som stjäls. 50 2.3.3. Egendomens ensidiga existens i tredje världen De Soto utvecklar i The Mystery of Capital (2001) många idéer från The Other Path och anför huvudtesen att tredje världens s.k. underutveckling bottnar i en oförmåga att producera det kapital som möjliggör en fungerande kapitalistisk marknadsekonomi. Det är underförstått att detta anses vara den bästa agendan för utveckling. På grund av denna oförmåga hämmas den nationella ekonomin och utvecklingssträvandena haltar. Synen på kapital som sparade och investerade pengar betraktas som felaktig; istället är den verkliga innebörden i kapital tillgångarnas inneboende potential att generera utökad produktion och välstånd. 51 De sammantaget ansenliga tillgångar, exempelvis fastigheter, som faktiskt finns även hos den fattiga befolkningen, existerar i bristfälliga former och rättigheterna till denna egendom är dåligt dokumenterade. I västvärlden däremot registreras äganderätter systematiskt, vilket ger dem en nödvändig koppling till resten av ekonomin. De formellt oregistrerade tillgångarna benämns dött kapital, eftersom de i princip enbart tjänar omedelbara och fysiska syften. Hus byggda på mark för vilken äganderätten är dåligt dokumenterad kan t.ex. enbart fungera som bostäder och inte ha några andra funktioner i tillägg. 52 Egendomen behöver, vid sidan om sin materiella existens, för att generera kapital också en parallell existens som möjliggör andra funktioner som t.ex. 48 Durand-Lasserve & Royston 2002 49 Bromley 1990, Portes & Schauffler 1993 50 Gilbert 2002 51 De Soto 2001 52 Ibid. 24

säkerhet för banklån och krediter. Om egendomens inneboende potential frigjordes skulle denna kunna bidra till hela samhällets utveckling. Basen för detta är den formella äganderätt, som är toppen på isberget i en djupare rättslig infrastruktur med väl fungerande egendomssystem, institutioner och lagstiftning, något som saknas i tredje världens länder. 53 2.3.4. Markägande och intressekonflikter En uppgift för samhällsplaneringen är att försöka finna en balans mellan planeringens olika, med varandra konkurrerande, mål och att jämka samman skilda intressen. 54 Hänsyn måste tas till både den offentliga nyttan och den enskilde privatpersonens eller en näringsverksamhets nytta. Den övergripande målsättningen är att åstadkomma lösningar som är acceptabla för så många som möjligt och i görligaste mån undvika konfliktsituationer. Markanvändning är en kärnfråga för samhällsplaneringen. Vad marken används till beror dels på dess beskaffenhet, dels på vilka intressen som finns i frågan. Normalt sett delas dessa upp i enskilda intressen hos enskilda personer eller företag och allmänna intressen där hänsyn tas till offentliga nyttigheter som kommer många till godo. Då markanvändningen för ett område ska förändras eller då det råder konkurrens mellan olika intressen skapas en utmaning för samhällsplaneringen, som ju har att ta hänsyn till både allmänna och privata sådana. 55 Avvägningar och prioriteringar mellan olika markanvändningssätt och nyttor kan då bli nödvändiga. Den urbana markanvändningen är föremål för särskilt svåra bedömningar. Marken som finns tillgänglig för exploatering är av begränsat omfång och urbaniseringen har medfört att befolkningstrycket på marken och konkurrensen om dess användning är större än i mer glesbefolkade områden. 56 Den privata äganderätten är en faktor som ytterligare komplicerar bilden. Respekten för denna grundläggande rättighet är oftast fastställd i den nationella konstitutionen. Lagstadgade inskränkningar i en markägares 53 Ibid. 54 Campbell & Fainstein 2003 55 Nyström 2003 56 Payne 1997 25

rättigheter kan dock också förekomma, exempelvis i situationer där marken behövs för samhällsangelägna projekt. I sådana fall kan den privata äganderätten och det enskilda intresset få vika för det allmänna intresset som finns i en offentlig nyttighet. Staten har då möjlighet att utöva påtryckningar och ytterst utnyttja det tvångsmedel som står till förfogande; expropriation. 57 Markägaren tvingas då överlämna marken i utbyte mot ekonomisk kompensation. 2.4. Myndighetsresponser gällande informella bostadsområden Befolkningstillväxten i städerna och spridningen av informella bostadsområden har i många utvecklingsländer betraktats som ett problem. Regeringar har i de flesta fall inte velat erkänna förekomsten av formellt sett illegala processer i sina städer, och därför anammat en likgiltig eller i vissa fall repressiv inställning till de informella områdena. 58 Tolerans och repressivitet kan ses som motpoler på en skala där myndigheters synsätt vid olika stadier i stadens utveckling kan placeras in. För Latinamerikas del kan repressivitet uttryckt i rivningar och tvångsförflyttningar inte sägas ha varit normen vid någon tidpunkt, trots att många tvångsåtgärder genomfördes under framför allt 70-talet. Denna myndighetsrespons har senare utvecklats i riktning mot ökad tolerans. I de flesta fall har informella bostadsområden lämnats ifred, och sannolikheten för av myndigheterna initierade uppgraderingsåtgärder varit större än rivningsrisken. 59 I fallet Peru t.ex. har squatters kamp för rätt till sin mark lett till att staten, från att inledningsvis ha varit repressiv, successivt retirerat för att slutligen införa reformer för införlivande av de spontant uppkomna områdena i den planerade staden. 60 I Latinamerika, bl.a. Peru och Chile, har det heller inte varit ovanligt med stora reglerings- eller legaliseringsprogram inriktade på besittningssäkerhet och sociospatial integration av informella områden i den formella urbana strukturen. 61 57 Nyström 2003 58 Hardoy & Satterthwaite 1989 59 Gilbert 2002, Fernandes 2002 60 De Soto 1990 61 Fernandes 2002, Gilbert 2002 26

Åtgärdsstrategier har, mer generellt sett, antingen gått ut på att förebygga vidare tillväxt av staden genom att kontrollera särskilt den interna migrationen, eller mer direkta åtgärder som vräkning eller förflyttning av bostadsområden. Detta medför många problem för invånarna; förlust av hem och bohag, det omedelbara behovet att finna en ny bostad, nedbrytande av sociala nätverk, inkomstförluster, ökade transportkostnader p.g.a. förflyttningen och tidvis även fysiska personskador om vräkningen varit våldsam. I tillägg till detta har det visat sig att de flesta vräkningar inte ger den önskade effekten i ett längre tidsperspektiv. Dylika strategier kan betraktas som symptom- snarare än orsaksbehandling. I många fall återvänder invånarna tills samma plats, eller så förflyttas problemet till en annan ofta perifer del av staden, men försvinner inte. 62 Myndighetsresponserna kan delas upp i dels västerländskt (westernized) influerade, dels innovativa. De västerländska responserna har huvudsakligen bestått av genomförandet av storskaliga bostadsprogram i offentlig regi. Dessa initiativ har dock sällan åstadkommit förbättringar för den avsedda delen av befolkningen. Detta beror främst på att dessa program utgått från västerländska normer för byggande och bostadsstandard, vilket medfört att boendekostnaden blivit för hög för de fattigaste befolkningsskikten. Istället har medelinkomsttagare blivit de som i första hand dragit nytta av dylika projekt. 63 De innovativa responserna bygger på ett antagande om att människor på egen hand kan förbättra sin boendesituation om de offentliga funktionerna bidrar med viss assistens; s.k. aided self-help. Två konkreta strategier utgår ifrån denna ansats. Uppgradering av befintliga informella bostadsområden sker genom införande av nödvändig infrastruktur och rationalisering av gatuoch byggnadsstrukturer. S.k. site and service schemes; går istället ut på tillhandahållande av mark och grundläggande infrastruktur som sedan bebyggs och färdigställs av invånarna själva. En fördel med detta är den säkra besittningsrätten, medan det ofta perifera läget kan vara en nackdel som försvårar hushållens försörjningsmöjligheter. 64 62 Pacione 2003 63 Ibid. 64 Ibid. 27

Karaktären på den respons som möter informella bostadsområden kan också variera beroende på markägandesituationen. Områden som uppkommit genom markinvasion är oftast belägna på statligt ägd mark eftersom denna är lättare att invadera jämfört med privatägd mark. 65 Detta beror på att incitamenten till mothandling minskar då ingen enskild individ påverkas direkt; staten är mindre benägen att vara repressiv än en privat markägare. I Lima t.ex. beräknas 90% av markinvasionerna av våldsam karaktär ske på statligt ägd mark. Om staten förblir passiv kan det också finnas politiska aspekter med i bilden. Markinvasioner i syfte att bygga välbehövliga bostäder kan ses genom ett rättvise- eller resursfördelningsperspektiv, vilket utgör skäl för en tolerant inställning. 66 65 De Soto 1990 66 Ibid. 28

3. FAVELAS NATIONELLT OCH LOKALT 3.1. Urbanisering och favelização i Brasilien Brasilien har under loppet av 1900-talet genomgått en snabb och omfattande urbaniseringsprocess som omvandlat landet från ett övervägande ruralt till ett urbant samhälle. Brasilien hade år 2001 en urbaniseringsgrad på 82%, en siffra som väntas stiga till 88% fram till år 2025 (se Figur 1). 67 Detta kan jämföras med situationen år 1940, då urbaniseringsgraden var 31% (se Figur 2). 68 Den urbana befolkningstillväxten har också alstrat ett flertal miljonstäder, däribland Rio de Janeiro som idag har cirka 6 miljoner invånare i kommunen. Den kraftiga urbaniseringen har lett till överbelastning av städernas kapacitet för tillhandahållande av offentlig social service, bostads- och arbetsförsörjning, och därmed till uppkomsten av informella bostadsområden. 69 Liksom i många andra utvecklingsländer har massiva rural-urbana migrationsflöden har varit en av de viktigaste drivkrafterna bakom den brasilianska urbaniseringsprocessen. Det tydliga sambandet mellan städernas ökande och landsbygdens minskande befolkningsandel i Brasilien illustreras i Figur 1. Migrationen orsakades bl.a. av rural befolkningstillväxt, agrara reformer, och bristande tillgång till jordbruksmark. 70 Den viktigaste förklaringsfaktorn är emellertid de strukturella obalanserna mellan landsbygd och stad. Eftersom de ekonomiska möjligheterna var och är större i städerna drog dessa till sig migrationsflöden från rurala områden. Den brasilianska industrialiseringsprocessen, som liksom den rural-urbana migrationen inleddes på 1900-talets mitt och vars verksamheter var koncentrerade till städerna, är en viktig förklaring bakom landets växande urbana befolkning. Inströmningen av arbetskraft ledde till växande problem i städerna, eftersom den skedde i en omfattning som inte motsvarades av städernas kapacitet att skapa nya 67 Population Division of the United Nations Secretariat Internet (040408), UN Habitat Internet (040420) 68 IBGE Internet (040513) 69 Todaro 1997 70 Pacione 2003 29

100 Urbaniseringsgrad (%) 90 80 70 60 50 40 30 70,7 74,7 78,4 81,3 83,5 85,2 86,5 87,3 88,1 20 10 0 1985 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 2025 År Figur 1: Prognos för Brasiliens urbana befolkning fram till 2025 Källa: UN Habitat http://www.unhabitat.org/habrdd/conditions/southamerica/brazil.htm (040420) arbetstillfällen. Resultatet blev därmed massarbetslöshet och ett betydande fattigt urbant befolkningsskikt. 71 I slutet av 1800-talet blev Brasilien republik och slaverisystemet avskaffades. Dess kollaps ledde till att de människor som tidigare varit slavar nu kastades in i en annan, mycket osäker situation som innebar frihet, men också masshemlöshet och -arbetslöshet. Det brasilianska slaverisystemets avskaffande ledde även till en rural kris då landsbygden föll i ekonomisk kollaps till följd av den plötsliga avsaknaden av slavarbetskraft. Här återfinns också en förklaring till det rurala exodus som riktades mot städerna. 72 Prognosen för Brasiliens urbana befolkning (se Figur 1) indikerar att förhållandena kan komma att förvärras ytterligare för städernas fattiga befolkning om status quo bibehålls. Urbaniseringstakten sjunker visserligen, men tendensen är ändå en stadigt ökande urban befolkning. Detta ställer krav 71 Todaro 1997 72 Mendes de Pinho Vial 2001 30