Nördar, nomader och duktiga flickor kön och jämställdhet i excellenta miljöer

Nördar, nomader och duktiga flickor kön och jämställdhet i excellenta miljöer Gerd Lindgren Ulrika Jansson Annika Jonsson Tina Mattsson

ISBN 978-91-978976-4-8

Ordförandens förord Sedan ett antal år har den svenska forskningspolitiken innehållit satsningar på forskningsmiljöer som bedömts som strategiskt viktiga och/eller excellenta. Stora ekonomiska resurser har tilldelats forskare och forskningsmiljöer som ansetts vara eller ha potential att bli världsledande inom sitt fält. Områden som gagnar Sveriges internationella konkurrenskraft har också prioriterats. Excellens har varit ledordet för dessa satsningar. Jämställdhet har varit ett underordnat eller icke existerande kriterium vid medelsfördelningen. För att undersöka på vilket sätt dessa miljardsatsningar har påverkat jämställdheten inom berörda områden har Delegationen för jämställdhet i högskolan initierat två studier. I föreliggande rapport presenteras resultaten från en av dessa. Den andra studien, Hans Excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer, finns även den utgiven i delegationens rapportserie. Rapporten bygger på kvalitativa fallstudier i tre forskningsmiljöer som erhållit excellensmedel. Med hjälp av deltagandeobservationer och intervjuer undersöks hur forskarna i miljöerna resonerar kring genus och excellens och hur de förhåller sig till och agerar utifrån detta i vardagen. Författarna konstaterar att de tre miljöerna alla verkar under samma övergripande betingelser: framgång mäts i hög grad av antal publicerade artiklar i högt rankade tidskrifter och av den resurstilldelning detta i bästa fall genererar. Däremot skiljer sig miljöerna åt med avseende på hur excellens och genus förstås och framställs. I vilken mån och hur man förhåller sig till jämställdhet varierar också. Av rapporten framgår att homosociala nätverk är en central komponent i det som bedöms som excellent. För att komma i fråga för excellensmedel krävs omfattande internationella kontakter. Författarna konstaterar att dessa internationella kontakter i stor utsträckning byggs upp och underhålls genom att doktorander och postdoktorer reser till och arbetar vid olika institutioner. Det upplevs 3

av intervjupersonerna som ett problem, främst för kvinnor, som beskrivs som mindre benägna än män till upprepade perioder som internationella forskarnomader. Samtidigt som nätverkens betydelse framhålls, visar rapporten att nätverken mellan de forskargrupper som ingår i de excellenta miljöerna är svaga. Excellensmiljöerna tycks främst existera i ansökningsförfarandet och mer eller mindre upplösas så snart de inkluderade forskningsledarna delat upp erhållna medel mellan sig. Detta, i kombination med att ansökningsförfarandet i sig tenderar att premiera äldre, väletablerade manliga forskare i redan väletablerade discipliner, försvårar både för kvinnor och för den innovativa forskning som satsningarna var tänkta att generera. Delegationen vill med de två rapporterna uppmärksamma några konsekvenser av forskningssatsningarna på excellens. Det finns tydliga tecken på att kvinnor diskrimineras i ansökningsprocesserna och möter svårigheter i de miljöer som erhållit medel. En noggrann fortsatt uppföljning av detta är absolut nödvändig, både för jämställdhetens och den innovativa forskningens skull. Stockholm i november 2010 Pia Sandvik Wiklund ordförande 4

Författarnas förord Vi vill tacka Delegationen för jämställdhet i högskolan som har finansierat denna excellens- och kompetensstudie med fokus på jämställdhet. Vårt uppdrag var att göra tre kvalitativa studier av forskningsmiljöer som finansierats med särskilda anslag från forskningsråden efter att de i konkurrens bedömts vara starka/excellenta forskningscentra. En av huvudfrågeställningarna var vad som händer med jämställdheten när finansieringen väl är på plats och statens och lärosätets möjlighet till styrning, insyn och kontroll är begränsad. Vad sker på excellensmiljöernas vardagliga bakgrundsscener? Vi har därmed ställt frågor och observerat hur kön görs, förhandlas och transformeras inom forskargruppen. En central aspekt har varit att undersöka hur den excellente/excellenta forskaren blir könad genom interaktionen i forskargruppen och vilka följder detta får för kvinnor och män i forskningsmiljön. I den här rapporten redovisar vi resultaten från de tre studierna. Vi har olika teoretiska och metodologiska verktyg i vårt bagage och vi representerar tre samhällsvetenskapliga discipliner, arbetsvetenskap, sociologi samt socialt arbete. Detta är som vi ser det en styrka och en fördel för den samlade analysen. Excellens visar sig vara ett svårfångat och kontextbundet begrepp. Excellens kan ses som en instabil konstruktion i ständig omförhandling genom interaktiva nätverk på det vetenskapliga fältet. Olika vetenskapliga traditioner förknippar excellens med varierande handlingar som kan mätas eller på annat sätt dokumenteras. Den kvalitativa sidan av excellens undviks och reduceras till antal citeringar, publiceringskällornas status och bedömargruppernas anseende. Citeringar och publiceringar är centrala aktiviteter i samtliga forskningsmiljöer som vi studerat, men bara ett fåtal av våra informanter har talat om detta i termer av excellens. Författarna 5

Innehåll Ordförandens förord... 3 Författarnas förord... 5 Sammanfattning... 9 1 Inledning... 11 2 Excellent nörderi... 13 2.1 En etnometodologisk utgångspunkt... 13 2.1.1 Den empiriska studien... 14 2.2 En halv, stark forskningsmiljö... 16 2.2.1 Allmänna genustekniker... 20 2.2.2 Allas krig mot alla... 21 2.2.3 Den andra sidan... 23 2.3 Vad är egentligen jämställdhet och excellens i detta sammanhang?... 24 2.3.1 Att tänka i termer av kön eller inte?... 25 2.3.2 Hanteringen av excellens och excellensmedel... 27 2.4 Sammanfattning och slutsatser... 29 3 De excellenta nomaderna... 33 3.1 Utgångspunkter och metod... 33 3.2 Den excellenta ansökan... 35 3.3 och den excellente professorn... 37 7

3.4 De excellenta doktoranderna...39 3.5 Den excellente forskaren...41 3.6 Den internationella vallfärden...42 3.7 Jämställdhet en fråga om kvinnors underrepresentation...45 3.8 Jämställd excellens slutdiskussion...50 4 Duktiga flickor: Kön, jämställdhet och excellens vid Enheten...53 4.1 Utgångspunkter och metod...53 4.2 Organisation, kön och excellensmiljö...56 4.2.1 Strukturerna i ett samarbete...56 4.2.2 Att göra en excellent miljö...60 4.2.3 Den kompetenta forskaren...64 4.2.4 Att se och motverka maktstrukturer...67 4.2.5 Excellent forskning och den kompetente forskaren utmanad av jämställdheten...71 4.3 Diskussion: Maktpositioner, kön och excellent forskning...74 5 Eftertanke och reflektion...79 5.1 I min verktygslåda...79 5.2 Tankar om nördarna på Avdelningen...80 5.3 Tankar om nomaderna på Institutionen...82 5.4 Tankar om de duktiga flickorna på Enheten...83 8

Sammanfattning Vår rapport bygger på tre kvalitativa fallstudier i forskningsmiljöer som erhållit excellenspengar. Miljöerna är valda från olika vetenskapsfält och representerande olika könssammansättning. Avdelningen är en könsblandad naturvetenskaplig verksamhet under ledning av en professor som är kvinna. Forskarna i miljön talar om sig själva som nördar. Institutionen, som leds av en professor som är man, är en mansdominerad naturvetenskaplig verksamhet där forskarna beskriver sig själva som nomader. Enheten, slutligen, är en kvinnodominerad tvärvetenskaplig verksamhet under ledning av en professor som är kvinna. Forskarna vid enheten ser sig själva som duktiga flickor. Vårt huvudsakliga syfte har varit att undersöka om och hur genus inverkar i dessa forskningsmiljöers vardagliga liv. Vi har också varit intresserade av hur excellens görs i miljöerna och av om detta görande infiltreras av kön. Vi har funnit att de som deltar i verksamheterna i ringa grad tillerkänner kön någon betydelse. I praktiken görs ändå kön i samtliga miljöer men på olika nivå. Bland de duktiga flickorna produceras homosocial feminitet på medelklassvis bland forskarna, samtidigt som man menar att jämställdhet är ett problem på andra platser men inte här. Bland nördarna finns könsproduktionen framför allt på fakultetsledningsnivå, och bland nomaderna produceras manlig homosocialitet dels på arbetsplatsen dels i för kvinnor ofördelaktiga könskontrakt i privatlivet. Genusordnande finns där, men för de inblandade parterna blir fenomenet bara synligt när konkurrensen mellan könen blir ett faktum. Homosocialitet är den omedvetna metod som tillämpas för att hålla undan denna konkurrens, det blir uppenbart i samtliga våra fall. Endera är man innesluten i denna buffertkultur eller så ställs man utanför den homosociala kretsen. I det första fallet ser man inte homosocialiteten och i det andra fallet blir den homosociala kretsen en uppenbar fiende. 9

Fenomenet excellens pratas det inte om bland forskarna i våra studier, det är finansiering som är viktigt. Har man pengar får man frihet att forska. För att få pengar är det viktigt att underordna sig en framgångsrik professor och för professorerna är det tillåtet att skapa allianser med CV-starka partners. När pengarna är på plats delas de upp på de inblandade, men den huvudsökande har högst prioritet och blir ofta en vinnare. Efter det att uppdelningen av pengar har skett är samarbetet svagt eller i stort sett avklarat. Produktion talar man däremot om bland forskarna. Det gäller att publicera frekvent och i rätt tidskrifter. Det gäller att bli uppmärksammad av de rätta nätverken och det gäller att lära sig att skriva sexiga artiklar och ansökningar. De som skapar excellensens innehåll är därför inte forskarna utan forskningsrådens bedömare och tidskrifternas referee-personer. Nätverkandet med dessa personer blir en huvuduppgift för forskningsledaren och hans/hennes efterföljare och den enda vägen till framgång. Denna excellensens överbyggnad (en huvudsakligen manlig konstellation) garanterar de små stegens utveckling även på vad som senare visar sig vara irrgångar. Samtidigt blir det uppenbart att överbyggnaden kan motarbeta nytänkande, finurliga genvägar och radikala genombrott i det vetenskapliga landskapet. Ska då staten och forskningsråden satsa långsiktiga resurser på konstruerade excellenta miljöer med ett antal starka forskare i täten, alltså sådana forskare som ligger bra till i den för tidpunkten rådande överbyggnaden? Svaret måste bli nej om det inte förekommer reella samarbeten som visar potential och resultat. Våra tre studier visar att det är dåligt ställt med sådana samarbeten när excellensmedlen väl är fördelade. 10

1 Inledning Gerd Lindgren Min roll som forskningsledare har varit präglad av ambitionen att lyfta fram tre yngre forskare som jag har stort förtroende för. Därför har jag begränsat min insats till att introducera projektet och alltså tagit den första kontakten med forskningsledarna i de miljöer vi valde. Efter att vi fått access har Annika Jonsson, Ulrika Jansson och Tina Mattsson självständigt valt sina metoder, genomfört studierna och skrivit sina delrapporter som till den här slutredovisningen. Min insats i skrivarbetet har varit att delta i redigeringen av rapporten och att skriva en egen reflexion över resultaten i relation till min tidigare forskning. Alla står självständigt för sina bidrag. Forskning skall utmana det etablerade Rapporten kan också ses som en kritisk inlaga mot de excellenssatsningar som numera också får inflytande på samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Det är min fasta övertygelse att forskningen inom dessa vetenskapsområden utvecklas bäst då nya generationer forskare får frihet att välja andra ansatser än de som etablerats i tämligen slutna citerings- och publiceringskluster bland föregångarna. Som deltagare i projektet har jag fått tillfälle att fundera kring tidigare tolkningar och hypoteser om organisation och kön. Jag ser att många nya utmaningar tornar upp sig och att forskningsfältet behåller sin aktualitet. Görandet av kön infiltrerar de studerade miljöernas vardagliga liv, de utgör inga undantag i detta avseende 11

även om vi kan konstatera variationer i relevans, intensitet och konsekvens av denna aktivitet. I det följande presenteras de tre delstudierna i den ordning som titeln på slutrapporten anger. Först får vi stifta bekantskap med den könsblandade naturvetenskapliga Avdelningen (Annika Jonsson), sedan den mansdominerade naturvetenskapliga Institutionen (Ulrika Jansson) och slutligen den kvinnodominerade tvärvetenskapliga Enheten (Tina Mattsson). Rapporten avslutas med mina reflektioner kring de tre studierna mot bakgrund av min samlade erfarenhet från forskning om organisation och kön. 12

2 Excellent nörderi Annika Jonsson Den här studien är utförd på Avdelningen, en stark forskningsmiljö där de anställda balanserar förväntningar att publicera sig i så prestigefulla tidskrifter som möjligt med ett stort egenintresse. Det är omöjligt för mig att avgöra hur stark denna forskningsmiljö är, men jag kan teckna ett sociologiskt porträtt av platsen och visa hur dess invånare resonerar om excellens, jämställdhet och det akademiska livet. Jag börjar med att presentera undersökningens etnometodologiska grund. 2.1 En etnometodologisk utgångspunkt Etnometodologer, för att citera Hughes och Månsson (1988:134), belyser aktörens perspektiv genom att försöka ringa in och beskriva de metoder som folk använder för att forma världen sådan den är. Människor ses som praktiska ordnare av världen, på en basal nivå drivna av behovet att få livet att kännas sammanhängande, begripligt och hanterbart. Detta ordnande är ofta kollektivt, eftersom vi delar många vardagliga situationer i egenskap av att vara sambos, trafikanter, kollegor, shoppare med mera. Situationsbegreppet är centralt inom etnometodologin eftersom det är situationen som avgör vilka identiteter människor iscensätter och vad de överlag gör. Situationer som är tätt knutna till varandra och som ofta återfinns inom ett begränsat geografiskt område, låt oss säga i en byggnad, konstituerar vanligtvis en lokal ordning. 1 Den här 1 Det finns även andra slags ordningar, till exempel virtuella ordningar skapade av medlemmarna i communities på nätet (Sundén 2002). Den geografiska närheten är därmed inte en given premiss. 13

undersökningen handlar om Avdelningen (en faktisk avdelning), där det bedrivs excellent, naturvetenskaplig forskning, och i viss mån om Centret (ett faktiskt center), den lokala ordning som Avdelningen är del av. Människor ordnar världen med hjälp av etnometoder (Garfinkel 1967). Det finns inte någon entydig definition av vad en etnometod är att tillgå inom etnometodologin, istället bör ambitionen att studera hur människor tillverkar situationer guida forskningen. Beroende på vilka frågor som har ställts kommer vissa bitar i görandet av en situation att te sig som mer intressanta än andra. Etnometoder inkluderar ofta (eller består delvis av) användandet av resurser, så som pengar, kläder, språk, metaforer och skratt. Olika former av kategoriseringssystem utgör en typ av metod som effektivt tillåter oss att ordna såväl som hierarkisera företeelser i världen. Faktum är att mycket av den common sense-kunskap som vi använder till vardags syftar till att sortera personer, handlingar och så vidare i olika fack (Sacks 1992). Etnometodologer förklarar inte människors handlingar utifrån ett strukturellt perspektiv, vilket är vanligt inom sociologiska traditioner som fokuserar social ordning, utan utifrån de konkreta sociala sammanhang som människor ingår i (Garfinkel 2006). Skälet till detta är att människors handlingar är riktade mot just konkreta sammanhang, eller situationer, och får sin mening i de växelspel som pågår mellan individer och grupper på platsen. Detta förhållningssätt lägger analyserna nära empirin och lyfter fram människors egna kunskaper om den värld de lever i. 2.1.1 Den empiriska studien På Centret bedrivs naturvetenskaplig forskning. På grund av att det har fått excellensmedel i flera omgångar utifrån ansökningar skrivna av välkända forskare i lite olika konstellationer så är det ingen överdrift att säga att det är ett excellent center. Alla avdelningar verkar dock inte vara lika inbegripna i dessa ansökningar och det pågår ett samtal om hur detta ska hanteras. Måste forskare prestera upp till en viss nivå för att ha ett existensberättigande på Centret? En del av excellenspengarna på Centret har tilldelats två professorer, en kvinna och en man, vilka fungerar som vetenskapliga ledare på varsin avdelning. Det råder i stort sett jämn könsblandning på båda dessa avdelningar och detta, i kombination med 14

att professorerna fick excellensmedlen bland annat för att kunna samarbeta, gjorde att denna excellenta knutpunkt framstod som den perfekta platsen för en delstudie. Den ursprungliga planen var att landa på avdelningen ledd av den kvinnliga professorn och sedan göra observationer av och intervjuer med forskare, både excellenta och icke-excellenta, på båda avdelningarna. Det verkade vara en god idé att försöka fånga forskarna dels på sina egna territorier, dels i samarbetet med den andra avdelningen. Jag hade också en övergripande ambition att faktiskt förstå vad för slags forskning som görs på Centret. 2 Det visade sig snart att det inte förekommer något samarbete mellan avdelningarna. Jag beslöt då att först göra två veckors fältarbete på den kvinnliga professorns avdelning och sedan fortsätta ytterligare två veckor på den andra avdelningen. Av skäl som jag kommer att redogöra för senare blev det inte så, utan sammanlagt spenderades tre veckor på Avdelningen (ledd av den kvinnliga professorn, i fortsättningen refererad till som professor X). Under dessa tre veckor gjordes elva semi-strukturerade intervjuer och en experimentell gruppintervju där jag inte var närvarande utan gav deltagarna ett par frågor att diskutera. I de individuella intervjuerna berördes ett par teman; informantens nuvarande position och arbetsuppgifter, vad hon/han finner intressant med ämnet, hur hon/han hamnade på Avdelningen, samt hennes/hans upplevelser av Avdelningen och Centret i helhet. 3 Intervjuerna varade mellan 30 60 minuter och utfördes ofta på informanternas kontor eller på uteplatsen där de anställda fikar under sommarhalvåret när det är fint väder. Det lämnades gott om utrymme för informanterna att föra in nya teman och på andra sätt påverka samtalen. Intervjuerna spelades in och transkriberades i sin helhet. Den experimentella intervjun varade 30 minuter och följande frågor ställdes; när visste du att det var detta du ville arbeta med, inverkar arbetet på ditt privatliv, och, slutligen, handlar jobbet i första hand om att urskilja och separera, eller om att relatera och integrera? Tanken bakom det experimentella upplägget var dels att se om informanternas svar skiljde sig från de som gavs i de individuella intervjuerna, dels ville jag se hur de hanterade situationen i allmänhet. 2 Jag kommer dock inte att skriva om den naturvetenskapliga forskning som bedrivs eftersom det är önskvärt att Centret förblir anonymt i denna undersökning. 3 Jag skriver hon/han och tillämpar således tvåkönsmodellen som bara erkänner två kön. Detta därför att denna modell används av informanterna själva, vilket kommer att diskuteras senare. För intressanta resonemang om tvåkönsmodellens uppkomst och användning se Laqueur 1994 och Kessler & McKenna 1978. 15

Observationerna resulterade i 37 sidor fältanteckningar. Fältanteckningarna skrevs kontinuerligt, vilket var möjligt eftersom jag hade min egen sittplats i ett av kontoren. Att jag satt vid en dator och skrev titt som tätt tror jag bidrog till att jag snabbt kunde smälta in i miljön eftersom det gav intrycket att jag också var där för att arbeta. Hammersley och Atkinson (1995) menar att forskaren inte kan eliminera sin egen roll i datainsamlingen och att det viktigaste är att förstå sin egen position och påverkan. I linje med detta så observerade jag hur jag pratade om studiens syfte och vilka kort jag så att säga spelade ut i interaktionen. Jag återkommer till detta senare. Vad som observerades mer specifikt kommer att uppenbaras i den följande analysen, men övergripande kan sägas att jag har intresserat mig för de fysiska platserna, vilka människor som dök upp på dessa platser, hur de interagerade med varandra och vad deras vardagliga samtal handlade om. Utifrån studiens syfte och den etnometodologiska utgångspunkten formulerades följande frågor innan och under tiden i fält: - Vad verkar karaktärisera interaktionen och människorna på Avdelningen? - Vad forskas det om och hur ser det dagliga arbetet på Avdelningen ut? - Gör informanterna excellent forskning, excellenta forskare och excellenta medel till viktiga inslag i samtalen som förs på Avdelningen? - Pratas det om/görs det jämställdhet och i så fall hur? Dessa frågor har fungerat som riktlinjer både när det gäller insamlandet av data och det analytiska arbetet. 2.2 En halv, stark forskningsmiljö Folk kommer och går på Avdelningen. Ingen höjde på ögonbrynen när jag dök upp en dag och de flesta tycktes anta att jag var en gästforskare eller masterstudent som kommit för att arbeta i något projekt. När de fick klart för sig att jag var sociolog och där för att studera dem så togs detta med ro. Professor X hade meddelat att jag skulle komma, men på grund av folkflödet så var det av förklarliga 16

skäl svårt för medlemmarna att genast lista ut vem jag var. 4 Jag bemöttes vänligt och välkomnande, men det ställdes inga frågor om forskningsprojektet eller om mig. Professor X såg till att jag fick en kontorsplats och ett passerkort inom en timme efter det att jag hade anlänt. Det tog inte lång tid innan jag började känna mig som en medlem på Avdelningen, redan efter en vecka rörde jag mig tämligen obehindrat i lokalerna och de pågående samtalen. Om den första veckan kan beskrivas som en introduktionsvecka, så var den andra veckan en fördjupningsfas där medlemmarna började prata mer förtroligt med mig. Under den tredje veckan, som inte följde direkt på de föregående två utan gjordes ca två månader senare (efter semestern), började vi samtala om min forskning, vad som kännetecknar vetenskap och hur bedömning av vetenskaplig kvalité görs. Innan jag åkte beslutade vi att jag ska återvända vid tillfälle för att berätta om studiens fynd. Det är stillsamt på Avdelningen. Det finns ett antal kontor där de anställda generellt sett sitter två och två (eller fler, undantaget är professor X och ytterligare någon som sitter enskilt), ett lunchrum och ett labb. Medlemmarna äter antingen i lunchrummet eller nere i Centrets matsal. Stillheten som råder är ett resultat av att de flesta av medlemmarna oftast sitter tysta framför sina datorer och jobbar. De konversationer som förs under arbetstid är lågmälda och verkar mest handla om arbetsrelaterade saker (raster undantaget). För mig ter sig denna miljö en smula exotisk. Jag är van vid mer liv och rörelse att folk samlas för att bara tjattra en stund i kopiatorrummet eller på någons kontor, högljutt prat och stora skratt under luncherna med mera. Till viss del kan skillnaden förklaras med att det bara jobbar ett femtontal personer på Avdelningen, men det är något annat också. Medlemmarna understryker att de håller på med grundforskning och att detta innebär en mer undanskymd plats i forskarvärlden. Det är i allmänhet inte någon som gör det de gör som vinner ära och berömmelse i en vidare bemärkelse. Detta tycks dock inte innebära att medlemmarna själva ser ned på arbetet som de utför. Utdraget nedan kommer från intervjun med postdoken Marie. 5 4 Inom etnometodologin omtalas människor som tillsammans skapar sociala sammanhang eller situationer som medlemmar (Garfinkel 2006). En person blir medlem genom kollektivt godkännande, alltså genom att andra bemöter den som tillhörande sammanhanget/situationen. 5 Alla namn är fingerade. 17

Annika: Ja, jag kände väldigt det var någon som pratade om grundforskning och jag kände sympati sådär för den inställningen. Det känns som att snaran, den här ekonomisnaran dras åt hårdare och hårdare Marie: Ja, absolut. Nä men det alltså det styrs ju mer och mer åt det hållet att allting ska vara applicerat, men man har ju glömt bort hur man har kommit fram till många av dom här sakerna som sen har blivit applikationer. Förstår man inte hur saker och ting fungerar rent från grunden så kan man inte heller utveckla några applikationer. De resonemang som förs om grundforskningens (ibland ignorerade) betydelse ser generellt ut på det här sättet grunden behövs alltid, även om det kanske inte alltid framgår. Med detta sagt så delar medlemmarna förstås fynd och forskningsmedel med andra inom samma område, och de identifierar sig som del av ett större, internationellt forskningssammanhang. När de inte jämför sig med forskare som håller på med applicerad forskning så kan de istället måla upp en bild av ett hyfsat blomstrande forskningsfält. Vid ett par tillfällen refererar medlemmarna till sig själva som nördar drivna av en inre nyfikenhet. Parallellt med detta är de noga med att understryka vikten av att inte leva för arbetet, utan att ha ett liv utanför akademin. På Avdelningen råder, vilket redan påtalats, jämn könsfördelning. De excellensmedel som professor X fått för att bygga upp en stark forskningsmiljö har i första hand gått till postdoks, men även till någon enstaka doktorand. Det verkar inte som om hon har använt kön som kategori när postdoks har rekryterats eftersom varken kvinnor eller män har favoriserats. Å andra sidan kanske den jämna könsfördelningen av excellenspengar och i förlängningen postdoks är resultatet av ett mycket utstuderat användande av kön som ordnande princip. Medlemmarna utgör en ganska heterogen grupp när det gäller nationalitetstillhörighet, hälften kommer från Sverige och hälften från olika europeiska länder. Åldersmässigt finns också en viss spridning, men kärngruppen består av medlemmar i åldern trettio till fyrtio. När det gäller andra bakgrundvariabler, exempelvis föräldrarnas yrke och utbildningsnivå, så är dessa okända för mig. Jag frågade inte om sådant, utan ville se om medlemmarna själva gjorde den typen av kunskap relevant på något sätt. Det gjorde de inte. Det framgick i de vardagliga samtalen att en tydlig majoritet av medlemmarna lever i heterosexuella parförhållanden. 18

Arbetet på Avdelningen är projektbaserat. Folk kommer och går, men projekten består. Professor X förklarar valet av medarbetare i en intervju: Professor X: Och där har jag valt lite efter projektens natur, så vad har behövts i projekten. Så att jag har tre fyra projekt på gång samtidigt och varje projekt är kanske en två eller upp till fem personer och dom växlar och ändrar sig hela tiden, men vad behövs för någonting inom just dom här projekten, vad är det för typ av kompetens man skulle behöva? Avdelningens medlemmar tillsätts alltså i relation till existerande projekt, eller projekt som ska startas upp, vilket eventuellt kan tolkas som om det är projekten som är excellenta och inte forskarna. Ingen av medlemmarna föreslår att det ligger till på detta vis, det är min reflektion. Det skulle kunna förklara varför det inte pratas om forskares enskilda bedrifter, utan om fruktbara metoder och kvalitén på utrustning. Ett projektbaserat arbetssätt kan innebära stor otrygghet, eftersom det rör sig om en tidsbegränsad anställning. I rapporten Makt att forma samhället och sitt eget liv jämställdhetspolitiken mot nya mål (2004) påpekas det dock att projektarbete i högre utsträckning leder till fast anställning än så kallat behovsarbete. Behovsarbete utmärks av att arbetsgivaren kallar in den anställda enbart vid behov och i rapporten visas att denna form av anställning är vanligast bland LO-anslutna kvinnor. Även om medlemmarna på Avdelningen då och då reflekterar över att deras anställningar är begränsade i tid, så uttrycks ingen större oro över att det förhåller sig på det viset. Det är svårt att veta med säkerhet vad detta relativa lugn grundas i. Kanske kan det delvis förklaras med att medlemmarna accepterar vad som framstår som ofrånkomliga villkor i den här typen av verksamhet, men delvis kan det också ha att göra med professor X:s omsorg om sina anställda. Lisbeth, som arbetar på en annan avdelning på Centret, menar att professor X vill ha lön till alla, komplett lön från dag ett liksom, hon tillägger att då blir det en reducerad personalskala till samma mängd kronor. Denna åsikt, att professor X prioriterar kvalité över kvantitet när det gäller anställningar, återkommer ett par gånger i det empiriska materialet. Även om jag inte kan uttala mig om sanningshalten i dessa utsagor på något definitivt sätt, så vill jag understryka att jag inte har funnit några skäl till att betvivla dem. Både på pappret och i de anställdas 19

ögon verkar allt (i alla fall ur anställningssynvinkel) vara i sin ordning på professor X:s avdelning. 2.2.1 Allmänna genustekniker På frågan om vad som vad som verkar karaktärisera interaktionen och människorna på Avdelningen har en del svar getts ovan. I detta avsnitt fortsätter jag med att beskriva miljön och medlemmarna i första hand ur ett genusperspektiv. Syftet är inte att ge en heltäckande bild, utan att förse läsare med några belysande illustrationer av hur medlemmarna gör genus. 6 Medlemmarna använder diverse genustekniker de genuskodar sig själva genom att använda genusspecifika kläder, arrangera sitt huvudhår på särskilda sätt och det märks också vissa skillnader i hur de för sig generellt sett. Det är dock fråga om ett ganska nedtonat genusgörande utan övertydliga genusmarkörer. Smink används sparsamt av ett par av kvinnorna, männen försöker inte demonstrera sin manlighet genom att exempelvis lyfta tunga saker och det heterosexuella skämtandet hålls på en respektfull nivå. Medlemmarna tillämpar konsekvent tvåkönsmodellen för att kategorisera människor och det är ingen som verkar vilja placera sig själv eller någon annan utanför denna ram. Även om de alla kommunicerar att de ryms inom ramen, så spretar deras genusgörande en hel del. Tron på två biologiskt distinkta kön leder i detta fall inte till att medlemmarna lägger ned mycket tid på att ordna sig i två distinkta led. I medlemmarnas vardagliga interaktion märks ingen asymmetri baserad på genus. Med detta menas exempelvis att fördelningen av ordet, vilka som tar det, vilka som blir lyssnade på och liknande inte verkade vara beroende av genusgörandet. Vid ett par tillfällen när medlemmarna diskuterade forskningsrön verkade det som om den formella hierarkin slog igenom. Vid dessa tillfällen fick medlemmarna (lika många män som kvinnor) med titeln assistant professor mer att säga till om. Överlag präglas interaktionen av ömsesidighet, lyssnande och ett rättframt sätt att lägga fram åsikter och idéer. I de projekt som finns jobbar masterstudenter och 6 Jag använder både kön och genus i denna text utifrån förståelsen att begreppen egentligen speglar samma företeelse den vardagliga indelningen/kodningen av beteenden, prylar, yrken etc. som antingen kvinnliga eller manliga och det ständiga kontrasterat av kroppar i syfte att få dem att framstå som entydiga och meningsfulla. Se Butler 1990 och Kessler & McKenna 1978 för ett tydliggörande av denna position. Samtidigt som jag utgår från denna förståelse så försöker jag också att spegla medlemmarnas syn i texten, vilket resulterar i att kön konsekvent används för att beteckna det som de verkar göra till en fråga om anatomi. 20

postdoks sida vid sida, och enligt i min uppfattning återspeglas inte de formella positionerna i särskilt hög utsträckning i den interaktiva dynamiken. Medlemmarna påtalar ofta att alla på Avdelningen är specialiserade och att alla besitter, eller antas besitta, kunskaper som kan gagna de övriga. Detta var också något som professor X gav uttryck för i intervjun: Professor X: Tillsammans går det att lösa problemen, det här att nån kan göra en bit och en annan gör en annan bit och man märker det här, speciellt när det kommer en nybörjare som då ska lära sig lite allt möjligt, den pratar med den och den pratar med den vid det här laget så kan inte jag alls allt som den samlade expertisen här kan för alla jobbar ju hela tiden med sina grejer och utvecklar dom, så att jag tycker att det är roligt, jag tycker att det är kul att jobba så. På grund av detta sätt att organisera arbetet och den kollektiva förståelse som finns kring den splittrade expertisen kan ingen av medlemmarna räknas bort när samtalen kretsar kring forskning eller något forskningsrelaterat. Detta är förstås inte oviktigt ur exempelvis ett genusperspektiv. I enskilda intervjuer frågade jag medlemmarna om vad det är som binder samman den forskning som görs på Avdelningen. Jag kände mig förvirrad eftersom det under fikarasterna lät som om de höll på med helt olika saker och hade helt olika kompetenser. Svaren varierade, men de flesta menade att en viss del av arbetet som utförs på Avdelningen faktiskt skulle kunna göras av vem som helst i stort sett. De individuella rösterna skiljer sig alltså lite från den kollektiva sanningen och det får mig att tro att det allmänna pratet om allas särskilda expertis till viss del är en etnometod som används för att göra folk delaktiga. Det faktum att det är projekten som är huvudpersonerna på Avdelningen och att folk mer eller mindre förväntas komma och gå kanske kräver ett särskilt socialt lim, förslagsvis en stark diskurs där alla görs oumbärliga för den verksamhet som bedrivs. 2.2.2 Allas krig mot alla I anslutning till resonemanget ovan vill jag kort diskutera medlemmarnas sätt att begripliggöra sin ställning som forskare i ett vidare sammanhang. Vikten av att försöka publicera sig i så prestigefulla 21

tidskrifter som möjligt påtalas med jämna mellanrum av medlemmarna och varvas med kritik mot det nuvarande systemet som används för att bestämma kvaliteten på artiklar. Alexander, en postdok, uttryckte sådan kritik på en lunchrast genom att anmärka att how many times you ve been cited doesn t necessarily reveal something about how good your article is, but it may say something about how many nice colleagues you have. Att tillskriva vissa tidskrifter ett högre värde och att bedöma andra forskares rön och metoder, liksom att racka ned på bedömningssystemet och ondgöra sig över den hårda konkurrensen, är allmän praxis på Avdelningen. Sammantaget skapar dessa olika, bitvis motstridiga, praktiker en komplex ordning där samtalet ena stunden kan gälla publiceringsstrategier och i nästa det idiotiska med h-indexet. På ett liknande sätt så kan det hävdas att forskare är inbegripna i ett allas krig mot alla samtidigt som det trycks på det vänskapliga och generösa utbytet av kunskap som sker forskare emellan. I dessa samtal skiner excellensbegreppet med sin frånvaro. Det används helt enkelt inte. När jag presenterade min studie för medlemmarna så brukade jag nämna att den handlade om excellensmedel, starka forskningsmiljöer och jämställdhet. Medlemmarna nickade ofta åt detta, men frågorna uteblev och interaktionen som följde färgades inte av dessa upplysningar. Jag spelade för att använda en metafor, ett excellenskort (och ett jämställdhetskort), som lämnades orört på bordet. När medlemmarna pratade om forskningskvalitet, citeringar och vikten av att författarna står i rätt ordning på artiklar, kunde jag spela ett liknande kort genom att säga saker i stil med ja, det är ju intressant det här med vad som bedöms som excellent forskning, men med samma resultat. Excellensbegreppet begripliggör inte världen för medlemmarna det tillmäts ingen och har därför ingen förklaringskraft. Här skulle det kunna invändas att jag borde ha tvingat medlemmarna att prata om excellens och det skulle onekligen ha varit intressant. Jag är helt säker på att de skulle kunna hantera begreppet på ett kompetent sätt om jag hade ställt sådana förväntningar på dem. Poängen med att bara slänga ut begreppet då och då som jag gjorde är att det ökar chansen för forskaren att förstå om det är ett, på riktigt, meningsfullt begrepp för informanterna. 22

2.2.3 Den andra sidan Som redan avslöjats lyckades jag inte ta mig över till den manliga professorns (hädanefter refererad till som professor Y) avdelning. Till en början framstod hans ignorerande av mina mail, där jag bad om att få göra en intervju med honom, nästan en smula komiskt. Känslan av komik byttes emellertid ut mot frustration och stress, då mitt forskningsupplägg helt uppenbart höll på att gå i krasch. Flera personer som har haft närmare samröre med professor Y menar att hans responslöshet inte är en slump, utan ska förstås som en teknik för att utmanövrera och kontrollera medarbetare. 7 Det är svårt för mig att efter en så begränsad tid i fält säga något om hur det förhåller sig med den saken, istället kan konstateras att det alltid är värt att fundera kring hur forskare blir bemötta. Efter att ha mailat ett par gånger utan att få något svar bestämde jag mig till slut för att lägga mig i bakhåll utanför det rum där jag visste att professor Y befann sig. Detta resulterade i att jag fick en pratstund med honom och vi kom överens om att jag skulle intervjua honom efter semestern. Min plan var att, i samband med att vi riggade intervjun, också be om att få göra observationer på hans avdelning under två veckors tid. Efter semestern var det dock lika svårt att få tag i honom och när vi väl etablerade kontakt visade det sig att han precis gjorde sig redo för att tillbringa ett par veckor på ett annat universitet. Han lät mig förstå att han önskade vara närvarande när jag gjorde observationerna och så sprack mitt tidsschema. Jag frågade då professor X om jag kunde få göra ytterligare en vecka (mer tid fanns inte vid det här laget) på hennes avdelning och det gick bra. Första gången jag hörde medlemmarna på Avdelningen referera till professor Y och hans avdelning (här lite humoristiskt kallad för Den andra sidan) var på en lunch under den första veckan i fält. Vi åt i Centrets matsal och nästan hela kärngruppen var närvarande. Jag höll på att lära mig allas namn och känna in atmosfären. Vi satt vid ett bord nära de stora fönstren och plötsligt lutade sig Anne, en postdok, ut mot rutan, som om hon såg något intressant. Sedan vände hon sig mot oss andra, log och sa något i stil med jag tyckte jag såg professor Y därute, jag trodde att han höll på att ta ner vår skylt. De andra medlemmarna skrattade och någon tillade att ja, 7 Här flirtar jag med Asplunds (1987) idé om asocial responslöshet. Asplund använder uttrycket för att karaktärisera en form av mikromakt som är lätt att utöva och svår att värja sig emot. Det är i många lägen inte en enkel sak att tvinga någon att interagera. 23

han skulle nog helst vilja göra det. Skylten som professor Y antogs vilja göra sig av med var, förstod jag lite senare, skylten med Avdelningens namn på. Fler situationer av det här slaget fick mig att inse att professor Y (ibland dennes avdelning också) används som en gemensam utgångspunkt när medlemmarna vill göra humor och skapa en positiv vi-känsla. Professor Y framställs rutinmässigt som en maktens man och på detta sätt så blev han gradvis, i alla fall i mina ögon, forskaren med stort F. Trots att han beskrivs som fienden (medlemmarnas smått ironiska ordval, inte mitt) så innebär det faktum att de förhåller sig så aktivt till honom att han framstår som den mest betydelsefulla personen på Centret. Vi kommer att ha anledning att återkomma till professor Y här nedan. 2.3 Vad är egentligen jämställdhet och excellens i detta sammanhang? Jag spelade alltså både excellenskort och jämställdhetskort för att se om någon skulle nappa. Det gjorde ingen. I början var det förbryllande, jag hade tidigare upplevt att de anställda på en arbetsplats kastade sig över sådana kort med stor iver (Jonsson 2009). Men jämställdhet var inte helt och hållet en icke-fråga på Avdelningen. Det hände vid ett fåtal tillfällen att medlemmarna, helt utan min inblandning, pratade om jämställdhetsrelaterade saker. En gång bläddrade doktoranden Jonathan i en dagstidning under lunchen och kommenterade att alla partier sa sig arbeta för jämställdhet. Han menade att begreppet hade urlakats och att partierna själva nog inte riktigt visste vad de menade med att de jobbade för jämställdhet. Någon annan replikerade att jämställdhet är ett svårdefinierat begrepp överlag. Jag frågade då om jämställdhet var något som de funderade kring i relation till Centret, men fick inget direkt svar och samtalsämnet rann ut i sanden. Det finns emellertid de på och runt Avdelningen som kanske har större anledning att grubbla över jämställdhet och hur den lokala ordningen på Centret eventuellt byggs på basis av könstillhörighet. 24

2.3.1 Att tänka i termer av kön eller inte? Det stod klart redan från början att professor X känner oro över hur saker och ting håller på att utveckla sig på Centret. Under vårt första samtal när jag precis hade anlänt uttryckte hon att det var bra att Centret undersöktes, inte minst utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Det fanns en underton av du är insatt i jämställdhetsproblematik, du förstår det här i hennes sätt att tala. Samtidigt var hon noga med att understryka att hon inte tror att kön spelar så stor roll. Jag upplevde henne som ambivalent. Jag kommer i detta avsnitt att uppehålla mig vid professor X:s och några andra kvinnors förståelse av jämställdhet och av hur kön som sorteringsinstrument används på ett tvivelaktigt sätt på Centret. Inget särskilt urval har gjorts bland informanterna, utan jag låter alla som pratade med mig om detta komma till tals. Vad pågår egentligen på Centret och har kön något med saken att göra? De kvinnor som påtalar att det har skett och fortsätter att ske förändringar när det gäller hur Centret styrs tvekar i denna fråga. I ett enskilt samtal med professor X under min andra vecka på Avdelningen hävdade hon att fakultetsledningen nuförtiden är något av en mansklubb. Det måste vara så, menade hon, för hur ska annars professor Y:s snabba klättring uppåt i den formella hierarkin förklaras? Eller det faktum att Y:s inflytande på Centret verkar sträcka sig långt utöver de befogenheter som hans formella position medför? Hon pekade, med andra ord, på betydelsen av informell makt. När jag ställde följdfrågor menade hon dock att även om professor Y har fakultetsledningens öra (fakultetsledningen är homosocial kommer vi ihåg), så är hans könstillhörighet oviktig. Det är istället hans förmåga att göra intressant forskning och dra in medel som gör att han hamnar i en så förmånlig position på fakulteten. Samma ambivalens kan skönjas i Monas analys av maktförskjutningar på Centret. När jag frågar henne om vad det är som gör professor Y så framgångsrik svarar hon, efter att ha låtit mig förstå att hon inte känner professor Y särskilt väl: Mona: Jag vet inte, men dom här stora grupperna som söker anslag, dom här männen som omger sig med sina kompisar och känner samhörighet. Så ur ett könsperspektiv tror jag att det är bättre att man utvärderas som en forskare istället för som en grupp av forskare. 25

Här antas könet spela roll på gruppnivå, men när Mona fortsätter att fundera kring professor Y:s inflytande så betonar hon andra faktorer mer och mer, framför allt hans skicklighet som forskare och förmåga att manipulera människor. Hennes känsla är att professor Y motarbetar alla som av någon orsak kommer i hans väg, oberoende av kön. Detta är också den allmänna åsikten hos personerna som uttalar sig om professor Y:s framfart Y:s position, formell såväl som informell, handlar till syvende och sist om hans personliga, icke könsrelaterade, egenskaper. Kön som faktor återintroduceras intressant nog av Mona när hon berättar om professor Y:s taktiska sätt att sätta samman grupper av olika slag. Hon säger i alla centrum-bildningar där han ingår så har han valt ut lika många kvinnor som män perfekt. Sedan tillägger hon ser jättebra ut. Även om professor Y:s bemötande av människor alltså inte tolkas i termer av kön, antas han inte vara omedveten om att andra fäster vikt vid denna specifika kategori. Mona antyder att han strategiskt väljer ut minst lika många kvinnor som män när grupper ska bildas för att undgå misstankar om att diskriminera kvinnor. Eller menar hon i första hand att han har försökt vinna pluspoäng genom att arbeta för jämn könsfördelning? Det är svårt att säga, men hur som helst framställs professor Y som någon som förstår att kön tillskrivs betydelse och han försöker att undvika problem/dra nytta av sin common sense-kunskap inom detta område. Min intention är inte att ifrågasätta eller ens problematisera dessa medlemmars förståelse av jämställdhet och betydelsen av kön på Centret, utan att visa på svårigheten med att veta när kön faktiskt spelar roll och inte. Erfarenheten att professor Y behandlar alla människor, oavsett om de är kvinnor eller män, som brickor i spelet om makt och resurser bör tas på största allvar. Samtidigt undrar jag onekligen vad jag hade sett om jag hade spenderat mer tid på Centret och, inte minst, fått tillgång till professor Y:s avdelning. Fördelen med att vara forskare är förstås att du inte är indragen i maktstrider och annat som kan trassla till läget för vanliga medlemmar och förse dem med munkavlar eller en ovilja att erkänna vissa saker. 26

2.3.2 Hanteringen av excellens och excellensmedel Som vi har sett tidigare använder inte medlemmarna begreppet excellens när de diskuterar kvalité på forskning, forskare eller jakten på forskningsmedel. Inte heller professor X talar i termer av excellens när hon beskriver sin avdelning och den forskning som bedrivs där. Detta betyder naturligtvis inte att hon är omedveten om excellens-politikens implikationer, vore hon det skulle Avdelningen (i sin nuvarande form) sannolikt ha dukat under för länge sedan. Hon förefaller vara mycket mån om att hennes doktorander och postdokar ska prestera bra. Vissa av medlemmarna talar om henne som ett kontrollfreak, eftersom hon vill närgranska alla artiklar som produceras på avdelningen innan de skickas till tidskrifter. Som en konklusion kan sägas att vikten av att prestera forskning som kan bedömas som högkvalitativ, eller excellent, inte på något sätt har undgått professor X eller medlemmarna på Avdelningen. Men eftersom forskningskvalitet ute på den akademiska marknaden verkar likställas med antalet citering och så vidare, kan de lika gärna prata om sådana saker direkt och hoppa över excellensmomentet helt. Problemet är, skulle vi kunna säga, att medlemmarna känner till de etnometoder som används för att bestämma forskningskvalitet och därför är förmögna att peka ut uppenbara brister och godtycklighet i den akademiska tillverkningen av excellent forskning. Som en konsekvens blir de på sätt och vis vad Goffman (1988) kallar för cyniska aktörer de spelar med utan att egentligen tro på spelet. När det gäller kopplingen mellan excellensmedel och jämställdhet är det, utifrån den här studien, möjligt att hävda att i händerna på professor X har excellensmedel bidragit till jämställdhet i så motto att de inte har gagnat manliga forskare. Professor X påtalar dock problem med den nuvarande distribueringen av excellensmedel: Professor X: Risken är att man utnyttjar, både kvinnors och mäns, fina CV:n för att attrahera medlen och sedan lämnar de medsökande utan något inflytande över hur medlen hanteras och miljön byggs upp. Det problem som hon urskiljer är inte länkat till jämställdhet eller någon form av kategoribunden orättvisa, utan tvärtom betonar hon att alla kan utnyttjas när det finns en skrupelfri huvudsökande med i bilden. En lösning på problemet skulle vara att inte dela ut klumpsummor till enskilda forskare, utan att se till att alla sökande får 27

tillgång till en viss delsumma. Ett sådant förfaringssätt skulle förstås inte komma åt orättvisor som uppstår i processerna där det avgörs vilka forskargrupper som ska beviljas excellensmedel och inte, men det skulle underlätta när pengarna väl är på plats. Här finns en tråd till det fabulerade samarbetet mellan professor X och professor Y, som (i tänkt form) var ett av skälen till att excellensmedel tilldelades dessa båda. Medlemmarna på Avdelningen menar i mångt och mycket att samarbete är ett viktigt inslag i god forskning och de flesta verkar ha kontaktnät av varierande omfång, men det finns också en tanke om att framkrystade samarbeten är sköra varelser. Någon sa vid ett tillfälle att what is easily put together is easily torn apart. Det finns orsak att fundera över vad tvånget att försöka tvinga fram samarbeten i syfte att krydda ansökningar, vare sig det är grundat i de sökandes eller finansiärernas fantasi i första hand, får för konsekvenser. Kravet på samarbete, helst mellan redan erkända forskare, har, skulle vi kunna säga, försatt professor X i en situation där den mest (om än inte den enda) begripliga vägen framåt är att söka pengar bl.a. tillsammans med professor Y. I samtal med professor X och övriga medlemmar på Avdelningen om möjligheterna att samarbeta med forskarna på professor Y:s avdelning, fick jag förstå att ett samarbete inte är praktiskt genomförbart eftersom de forskar om för olika saker. Medlemmarna la ner mycket möda (för min skull, jag var ganska frågvis) på att förklara exakt hur studieobjekten på de båda avdelningarna skiljer sig åt och även om en hel del av vad de sa förvandlades till en naturvetenskaplig soppa i mitt huvud, så framgick det tydligt att det inte finns några vetenskapliga stigar att gå på mellan avdelningarna. Det var därför förvånande att precis i slutet av fältvistelsen få reda på att det faktiskt förekommer ett visst kunskapsutbyte mellan Avdelningen och Den andra sidan. Jag vet inte vad det innebär, kanske förändrar det ingenting, men kanske skvallrar det om att den rigida gränsdragningen mellan de båda avdelningar inte görs uteslutande utifrån en rent vetenskaplig bedömning. Lisbeth påtalar dessutom vad hon ser som ett allmänt problem med samarbeten och även om det är lite svårt att veta hur allvarlig hon är, så får hon ändå lufta sina tankar: Annika: Om du tycker att man ska alltså skulle man kunna styra pengarna på nåt annat sätt eller om du skulle tänka dig hur borde såna här pengar ges egentligen? 28