Lunds Universitet 2007-11-28 Filosofiska Institutionen Den fria viljans extra faktor Författare : Kristofer Öberg Handledare: Björn Petersson
Innehållsförteckning Sida 1. Inledning. 2 2. Den klassiska diskussionen kring den fria viljan 3 2.1. Kompatibilism 4 2.2. Inkompatibilism. 5 2.2.1. Libertarianism.. 6 2.2.2. Hård determinism. 7 2.3. Vilken frihet talar vi om?.. 8 2.3.1. Medvetandet.. 9 3. Determinismen 11 3.1. Vad determinismen egentligen tillför.. 13 3.2. Dennett och determinismen.. 14 3.2.1. Framtida möjligheter... 14 3.2.2. Fritt fall och fritt val. 15 3.2.3. Kommentar på detta. 15 3.3. Avrundning kring determinismen... 16 4. Neurovetenskap.. 18 5. Vad är vi? 20 6. Den extra faktorn... 22 6.1. Följder av detta.. 25 6.2. Påståendets rimlighet och kritik.. 26 7. Avslutning... 28 8. Litteraturlista. 29 1
1. Inledning Vare sig det gäller livets små beslut som vilket pålägg man ska ha på sin frukostsmörgås eller de betydligt större som huruvida man vill flytta ut på landet och satsa på en karriär som författare eller inte så lever nog de flesta vanliga människorna i föreställningen av att valet är upp till personen själv. Jag tror faktiskt inte att jag går för långt om jag säger att för varje handling som vi på förhand planerar så är känslan av att vi också kan agera annorlunda ofrånkomlig. Tron på att vi själva ansvarar för vilka vi är och vad vi gör med våra liv är helt enkelt en central del av mångas självbild. Detta till trots, eller måhända just på grund av detta, tillhör frågan om den fria viljans varande eller icke varande kanske en av de absolut äldsta obesvarade frågorna i mänsklighetens historia. Så gott som varje filosof från Sokrates och framåt har haft en åsikt i frågan. Detta har dock inte lett till någon form av konvergens i frågan utan åsikterna går isär minst lika mycket idag som de alltid har gjort. Till stor del beror det säkerligen på att det är svårt, på gränsen till omöjligt, att vare sig bevisa eller motbevisa den fria viljans existens. Vidare beror det säkert på att mycket faktiskt talar emot att den fria viljan skulle kunna existera vilket då för många av oss frontalkrockar med vår bild av oss själva. Och många är trots detta beredda att kämpa för den fria viljans existens då den fyller en viktig romantisk roll i deras sätt att se på livet. Därför att fastän den fria viljan gör det onda möjligt, så är det också endast den som möjliggör varje form av kärlek eller godhet eller glädje som är någonting värd 1 som C. S. Lewis uttryckte det. Ytterligare en stor anledning till att det visat sig så svårt att enas i frågan kan nog vara att det råder en stor oenighet kring vad en fri vilja egentligen innebär, liksom vi kommer att se då vi granskar debatten noggrannare längre fram. Då ämnet är väldigt komplext bara som det är kommer jag att göra vissa avgränsningar i min diskussion. Jag kommer därför inte ta upp många av de frågorna som man traditionellt förknippar med den fria viljan, så som huruvida den faktiskt har något värde i sig själv, om det är rimligt att dra en parallell mellan fri vilja och ansvar, etc. Istället ämnar jag i denna uppsats att först ge en kortfattad beskrivning av de vanligaste ståndpunkterna kring den fria viljan för att sedan visa på var jag tycker att de har gått fel. Därefter kommer jag att försöka reda ut några av de begrepp som är kopplade till den fria viljan för att sedan slutligen försöka erbjuda en nygammal form av lösning på problematiken. En lösning som kanske skulle kunna innebära en viss form av frihet för oss trots allt. 1 Lewis, 1951:64-65 2
2. Den klassiska diskussionen kring den fria viljan Enkelt sammanfattat kan problematiken kring den fria viljan sägas handla om huruvida vi själva har kontroll över hur vi beter oss eller inte, samt hur denna kontroll i så fall faktiskt går till. 2 Genom hela civilisationens historia har människan mer eller mindre utgått ifrån att vi har det, och detta antagande har sedan kraftigt färgat våra rättssystem, moralläror, etc. Och helt gripet ur luften är det väl inte? Nog känner väl ändå de flesta av oss att det faktiskt är vi själva som bestämmer hur vi lever våra liv. En frisk vuxen person bestämmer själv om han/hon vill spela fotboll eller ligga och sova under en ledig eftermiddag och vad som ska ätas till lunch. Detta ter sig för oss helt självklart i vardagen, men blir, som vi strax ska se, genast väldigt mycket mindre självklart då man ger det en noggrannare granskning. Debatten kring den fria viljan är som sagt var nog en av de äldsta som finns inom idéhistorien. Synen på problematiken har dock skiftat lite mellan olika perioder. Under medeltiden fokuserade man till exempel mycket på den fria viljans relation till Gud. Man ansåg det svårt att se oss som fria om det samtidigt fanns en gud som besatt den teologiska mängden. Om Gud till exempel är allvis innebär detta att Gud vet allting som kommer hända även i framtiden, inklusive vad vi människor kommer att göra. Hur går detta ihop sig med att vi har en fri vilja att handla som vi själva vill? Guds omnipotens ansågs också vara ett problem om allting som sker gör det därför att Gud låter det ske, då är vi väl inte fria? 3 Med årens gång och sekulariseringens tillväxt försvann Gud mer och mer ifrån diskussionen och istället började man få en syn på problematiken som till större del liknar den vi har idag. En av huvudanledningarna till att den fria viljan inte framstod som en självklarhet heller för folk som höll Gud borta ifrån diskussionen var att tron på determinism istället växte sig populär. Det råder viss oenighet kring exakt hur determinism ska definieras, men stommen i alla definitioner säger att determinism råder då en given händelse är en nödvändig följd av ett tidigare tillstånd. Eller för att uttrycka det med andra ord: Om A så (oundvikligen) B. 4 Jämför till exempel med en stöt i en biljardmatch. Tack vare fysikens regler kan en skicklig biljardspelare räkna ut med vilken kraft, vinkel och spinn han/hon ska stöta till den vita bollen för att i förlängningen kunna sätta en annan boll. Hur biljardbollarna beter sig vid en kollision 2 Pink, 2004:2 3 Pink, 2004:4042 4 Kane, 2005:5-6 3
vet man nämligen redan det följer undantagslöst vissa givna regler. Det faktum att allting runtomkring oss verkar styras av tidigare händelser alltså är determinerat - har fått många människor att ställa sig frågan varför vår vilja skulle vara ett undantag. Redan i det antika Grekland såg vissa stoiker denna problematik, men det var först kring 1600-talet som determinismen blev en sådan avgörande skiljefråga för den fria viljan som det är än idag. 5 Att det skedde just vid denna tidpunkt kan knappast ses som någon slump då det sammanfaller med att Newtons fysiska regler mer eller mindre omformade hela det vetenskapliga tänkandet. Med fullständig kunskap om sakers tillstånd i nuet trodde många vetenskapsmän att det i teorin var möjligt att förutse framtida händelser. Än idag handlar mycket av diskussionen kring den fria viljan om just determinismen. Detta har lett till att det i huvudsak finns två olika läger: kompatibilismen och inkompatibilismen. Dessa båda inriktningar grundar sig på olika syn på determinismen och en väldigt stor del av dagens filosofer kan placeras in i något av dessa två fack då de diskuterar den fria viljan. Låt oss därför ta en närmare titt på vad de innebär. 2.1 Kompatibilism På senare år har kompatibilism blivit en allt vanligare inställning till problematiken bland filosofer, trots att den vid första anblicken kan tyckas vara väldigt märklig. Compatibilism is not something naturally believed, but something that has to be taught 6 som filosofen Thomas Pink uttrycker det i en introduktionstext till kompatibilismen. Vad kompatibilismen säger är kortfattat att det inte finns något som helst problem med att anta att både determinismen stämmer och att vi har en fri vilja. Denna ståndpunkt i frågan har delats av många av de stora brittiska filosoferna, däribland Thomas Hobbes, John Locke, David Hume och John Stuart Mill. 7 Den klassiska kompatibilismen menar på att vi är fria så länge vi har möjlighet att göra vad vi vill göra utan att någon eller något hindrar oss. 8 Med andra ord lägger kompatibilisterna ingen vikt vid frågan varför vi vill göra något. Det är alltså helt oväsentligt om källan till våra önskemål ligger bortom oss själva eller om önskemålen i sig är determinerade långt i förväg. Huvudsaken är bara att vi när vi väl har fått ett önskemål inte ska vara hindrade från att sträva efter det. Kompatibilisterna har således en syn på frihet som möjligtvis kan beskyllas för att vara alltför enkel, men nog måste man i alla fall medge att den är pragmatisk och lätt att mäta. 5 Pink, 2004:14 6 Pink, 2004:43 7 Kane, 2005: 12 8 Kane, 2005: 13 4
Utöver denna stipulation av ordet frihet är det också viktigt att man inser hur kompatibilisterna ser på determinism för att bättre förstå dem. Determinism är inte något som verkar emot vår vilja enligt kompatibilisterna, determinism innebär inte något hinder. Istället bör determinismen tolkas som att det finns bakomliggande orsaker till vårt handlande. Determinismen är då alltså en förklaring till vårt viljande, inte en begränsning av det. Fri vilja är utan hinder, inte utan orsak. 9 Just i och med denna sista poäng finns det även många kompatibilister som menar att frihet är omöjligt om determinismen inte råder. Determinismen innebär med den amerikanske filosofen Robert Kanes ord att samma förflutna leder till samma framtid. Determinismens motsats indeterminismen innebär då samma förflutna, olika möjliga framtider. Kane illustrerar det märkliga med indeterminismen här genom ett exempel med en jurist som försöker välja vilken advokatbyrå hon ska jobba för. Om hon via övervägande kommer fram till att hon ska jobba på advokatbyrå A innebär detta enligt determinismen att hon tar det jobbet. Men enligt indeterminismen hade hon minuten efter att hon bestämt sig för att acceptera jobberbjudandet från advokatbyrå A lika gärna kunnat ringa upp advokatbyrå B och acceptera deras erbjudande. 10 Poängen med indeterminism är ju just att det utifrån det förflutna ej går att avgöra framtiden. Och nog verkar det lite märkligt om hennes tidigare övervägande inte spelar någon roll för hennes slutgiltiga beslut? Poängen med detta resonemang kan kanske enklast sammanfattas som så att om determinismen inte råder, så råder slumpen. Och om vi styrs av slumpen så är vi allt annat än fria. Kompatibilisterna menar alltså att anledningen till att folk ofta leds till att tro att en fri vilja är oförenlig med determinism är att folk inte har haft en klar bild av vad koncepten fri och determinerad egentligen innebär. 2.2 Inkompatibilism Inkompatibilismen säger då istället, vilket namnet antyder, att en fri vilja är oförenlig med determinism. Det går med andra ord omöjligt att säga något definitivt om en fri persons framtida handlingar genom att kolla på tidigare händelser. Detta torde väl vara en inställning som stämmer bättre överens med de flesta människornas intuitioner. Notera dock här att inkompatibilismen endast säger att inte både determinismen och den fria viljan kan vara sanna. Detta får som följd att vi har två undergrupper av åsikter inom detta fack. Dels har vi de så kallade libertarianerna som tror på en fri vilja och därmed förnekar determinismen, och 9 Kane, 2005: 18-19 10 Kane, 2005:16 5
dels har vi de så kallade hårda deterministerna som istället förnekar den fria viljan och accepterar determinismen. 2.2.1 Libertarianism De som räknar sig själva som anhängare av libertarianismen brukar ej nöja sig med den enklare formen av frihet som kompatibilisterna talar om utan avser med begreppet fri vilja istället en vilja vars grund ej heller är determinerad. Viljan ska alltså ha sin orsak i personen som har viljan. Därmed blir deras kanske allra största utmaning att visa att en renare eller djupare form av frihet faktiskt är möjlig ett projekt som visat sig vara väldigt svårt. Anledningen till att det har visat sig så pass svårt är att man har gått mer och mer mot en vetenskaplig syn även inom detta fält och de flesta är nu överens om att allt som sker inom oss, alla våra intentioner och alla våra handlingar, kan spåras till en fysiskt materiell grund, så som neurologisk aktivitet i vår hjärna. Problemet blir då att förklara hur dessa ting undviker att påverkas av andra fysiska ting hur de så att säga lyckas stå utanför denna orsakskedja. Och om man skulle kunna påvisa detta hur visar man då dessutom att det inte är slumpen som ligger bakom? Om vår vilja styrs av slumpen istället för att vara förutbestämd spelar ju här ingen roll, i båda fallen är det svårt att påstå att den har personen själv som orsak. Det är detta som är libertarianernas stora problem de krigar mot så väl determinismen som indeterminismen på samma gång. Just detta problem har genom historien fått många libertarianer att istället hänvisa till olika former av metafysiska konstigheter som är tänkta att kunna ligga bakom vår vilja. Nominala jag som står bortom tid och rum, icke-orsakade orsaker och icke-materiella egon är bara några exempel på lösningar som har framlagts genom åren. 11 För att två individer med ett på varje punkt identiskt fysiskt förflutet skulle handla olika i samma situation måste det nämligen finnas någonting annat hos dem som fäller avgörandet den ytterligare faktorn som Kane kallar det. Och denna ytterligare faktor kan självfallet då inte räknas in bland de tidigare omständigheterna som dessa två individer delar. Hur denna ytterligare faktor har sett ut har som sagt var varierat från tidpunkt till tidpunkt och från filosof till filosof, men vad de alla har gemensamt är att de kan påverka vår vilja utan att de själva påverkas utifrån. De är så att säga orsakande utan att vara orsakade. Vidare så är de inte fysiska, vilket innebär att de ej påverkas av fysiska ting. Och det är då i och med denna ytterligare faktor som vår vilja är fri, utan att för den sakens skull vara slumpstyrd. Problemet 11 Kane, 2005: 32-33 6
med detta är bara att det i själva verket inte för libertarianernas sak framåt. Dessa metafysiska storheter sitter i samma rävsax som vi själva gör antingen påverkas de av sina tidigare tankar, upplevelser och beslut eller så sker saker och ting av slump. I vilket fall som helst så har man inte kommit någonstans genom att lägga fram denna teori. Och då har vi inte ens gått in på de övriga problemen som tillkommer då man försöker postulera en sådan storhet utan några egentliga belägg för dess existens. 12 Även om man som libertarian undviker att tala om sådana metafysiska storheter hamnar man lätt i det läget att man snarare talar om slump än om frihet. Vi såg via Kanes exempel med juristen ovan att samma förflutna enligt indeterminismen kan leda till helt olika framtider. Detta innebar där att hennes övervägande av de olika advokatfirmorna var helt menlöst då det inte hade någon som helst påverkan på hennes slutgiltiga val. Kritikerna till libertarianismen menar att man under sådana slumpartade omständigheter knappast kan tala om att personer handlar fritt. Då ämnet den fria viljan har diskuteras så länge som det har så finns det självklart många fler förslag på lösningar från libertarianernas håll än vad jag har presenterat här. De flesta av dem är dock snarlika dessa och faller i många fall på mer eller mindre samma punkter. 2.2.2 Hård determinism Den andra undergruppen inom inkompatibilismen är som sagt var de som tror att determinismen är sann och att den omöjliggör en fri vilja. Enligt dessa så kallade hårda determinister kan en människa alltså aldrig anses vara ansvarig för sina handlingar och därmed blir det tveksamt om någon någonsin förtjänar att få beröm eller klander. 13 Värt att nämna kan dock vara att som följd av framstegen inom den moderna fysiken, vilka vi ska gå in på i mer detalj längre fram, tror inte längre alla hårda determinister att determinismen är sann. Däremot tror alla hårda determinister att den fria viljan inte går att förena med determinism samt att den fria viljan i den formen som libertarianer tror på omöjligt kan finnas. 14 Hård determinism är alltså en helt egen inställning till den fria viljan, som går tvärt emot de båda tidigare genomgångna uppfattningarna. Många hårda determinister menar på att vårat beteende beror på vår natur eller vår karaktär. Och vår natur eller karaktär menar de vidare att vi aldrig kan vara helt ansvariga för då alla försök att ändra på dessa som vi någonsin kan företa oss ändå har att göra med vår natur eller 12 Kane, 2005: 40-42 13 Kane, 2005: 69 14 Kane, 2005: 70-71 7
karaktär vid den tidpunkt då vi försöker göra ändringen. Eller för att säga det på ett enklare sätt: vi är de vi är innan vi kan välja hur vi vill vara. För att kunna påverka detta och därmed få den formen av frihet som libertarianerna drömmer om skulle vi behöva vara en så kallad causa sui en orsak i oss själva. Detta är något vi som människor omöjligt kan vara menar de hårda deterministerna, och som följd av detta är en libertarians frihetsideal ouppnåeligt. 15 Slutsatsen för de hårda deterministerna blir alltså att en vilja aldrig kan vara fri i någon egentligt intressant bemärkelse. Vad detta i sin tur sedan innebär i våra liv är någonting som det råder vitt skilda meningar om. 2.3 Vilken frihet talar vi om? I det här läget kan det vara bra att stanna upp och fundera på vad vi egentligen avser när vi talar om frihet. Jag menar att den sorts frihet som kompatibilisterna talar om inte är relevant i detta fall. Denna yttre form av frihet må förvisso vara viktig i våra liv, och förtjänar mycket diskussion inom många andra grenar av filosofin. Men huruvida den existerar eller inte är för varje enskild individ något som är relativt enkelt att mäta, och därmed ingenting som kan ligga till grund för ett så pass hett debattämne som detta. Libertarianerna ligger i så fall närmare själva kärnan i den friheten jag anser att det måste handla om: friheten att själv kunna påverka sina åsikter och önskningar, vilket i förlängningen då också innebär att kunna påverka sitt beteende. Notera här ordvalet påverka vilket inte innebär att beteendet behöver styras fullt ut av personen i fråga, men det ska finnas en möjlighet att det influeras. Vidare anser jag också att vårat beteende på något plan måste vara medvetet för att det ska kunna tolkas som fritt. Jag ska förtydliga vad jag menar med detta påstående längre fram. Däremot anser jag inte att det behöver finnas något samband mellan vad man önskar/vill och vad man faktiskt uppnår för att man ska vara fri i denna bemärkelse. Jag kan till exempel ha en helt fritt skapad d.v.s. av mig själv överlagd önskan att kunna flyga. Det faktum att min anatomi omöjliggör detta innebär inte att min vilja inte är fri, bara att min önskan inte kan bli tillfredsställd. Vidare behöver inte heller varje handling vi utför vara fritt önskad och rationellt övervägd innan vi utför den för att vi som personer ska räknas som fria. En reflex är till exempel ingen på förhand medveten handling, men jag är ändå glad att jag har den när jag råkar lägga min hand på en varm platta. Likaså är jag glad att jag inte behöver tänka igenom och påminna mig själv om att andas och om att mitt hjärta ska pumpa var och varannan sekund, även om också detta är ofria handlingar enligt min definition. 15 Kane, 2005: 71-72 8
Låt mig konkretisera vad jag menar med ytterligare ett exempel. Enligt kompatibilisternas definition av en fri vilja så har en man som under pistolhot tvingas lämna över sin plånbok i det läget inte någon fri vilja. Detta eftersom det enligt kompatibilisterna alltså är nödvändigt att vi har möjlighet att göra vad vi önskar att göra för att vi ska kunna påstås vara fria. Detta innebär då underförstått att en person som utsätts för tvång eller restriktioner på sin förmåga att göra något inte är fri. 16 Och detsamma gäller då man diskuterar en persons möjlighet att agera annorlunda mot hur han/hon gör. Något som Kane visar på då han skriver: [ ] for classical compatibilists, the freedom to do otherwise does mean that you would have done otherwise (nothing would have stopped you) if you had wanted or desired to do otherwise 17. En man som under pistolhot tvingas överlämna sin plånbok kan i det läget alltså inte påstås ha en fri vilja, om man följer detta resonemang, då han hade stött på restriktioner (till exempel i form av ett skott i ryggen) om han istället hade valt att bara gå därifrån utan att överlämna sin plånbok. Men enligt min åsikt utövar mannen i högsta grad en fri vilja då han lämnar över plånboken. Själva överlämnandet är resultatet av en inre överläggning som ser till troliga framtida händelser beroende på hur mannen i fråga agerar. Mannen inser i detta läge att det finns en stor risk att han blir skjuten om han inte lämnar över sin plånbok och väljer med detta i åtanke att hellre lämna över pengarna utan att bråka. Att lämna över sin plånbok är i det här läget lika mycket ett fritt val som att besluta sig för att försöka göra motstånd eller fly. Ett exempel på hur mannen inte skulle utöva en fri vilja i en sådan situation skulle snarare vara om mannen som ett resultat av panik fick en blackout och lade sig i en fosterställning på gatan och bara skakade. 2.3.1 Medvetandet Jag nämnde ovan att vårat beteende på något plan måste vara medvetet för att det ska kunna tolkas som fritt. Medvetandet är dock ett diffust begrepp som kan tolkas på olika vis, varför det kanske kan vara nödvändigt att förtydliga vad jag menar. Genom att tillägga på något plan ämnar jag att driva detta som en relativt svag tes där allting som kan utsättas för någon form av fokuserad uppmärksamhet kan inkluderas. Allting som vi kan ägna fokuserad uppmärksamhet åt kan vi också ägna tankekraft åt. För handlingar gäller då att de klassas som medvetna om vi gett dem någon form av fokuserad uppmärksamhet innan, och möjligtvis till viss del även under, deras utförande. Ett svårt gränsfall här är då hur man ska klassa större handlingars nödvändiga underhandlingar. Första gången någon kör bil kräver till exempel var 16 Kane, 2005: 13 17 Kane, 2005: 14 9
och en av dess underhandlingar så som att växla, blinka, lämna företräde, o.s.v. ett stort mått av fokuserad uppmärksamhet och kan nog därmed klassas som medvetna utan större diskussion. En erfaren förare däremot kan efter att väl ha tagit beslutet att köra bil från punkt A till punkt B göra alla dessa handlingar mer eller mindre automatiskt och kan då istället lägga större delen av sin uppmärksamhet på att till exempel prata i mobiltelefon under körningen. Om en medveten handling är detsamma som en handling vilken man ger fokuserad uppmärksamhet åt kan det alltså tolkas som att denna förare kör bilen omedvetet. Jag anser dock att det nog kan vara rimligt att här också inkludera sådana underhandlingar som vi utför med automatik som tillräckligt medvetna för att kallas fria förutsatt att själva initieringen av deras huvudhandling är det. Jag kan möjligtvis gå en promenad utan att ägna mina enskilda fotsteg en enda tanke och likaså kan kanske denne bilförare köra bil utan att ge körningen någon uppmärksamhet. Däremot är troligtvis beslutet att väl börja gå eller köra bil någonting som är taget på en medveten nivå, och likaså är de båda två aktiviteter som rent teoretiskt går att fokusera på och upphöra att utföra närhelst utövaren i fråga bestämmer sig för det. När en medveten underhandling ändras (via vana vanligtvis) till att bli en automatiserad del av en större handling (d.v.s. att den kan utföras utan fokuserad uppmärksamhet - omedvetet) kan man nog påstå att man bestämmer sig för att utföra denna underhandling i samma tankeprocess som man bestämmer sig för att utföra själva huvudhandlingen. I och med underhandlingens automatisering integreras den nämligen med bilden av huvudhandlingen. Att jag bestämmer mig för att gå en promenad till parken är således detsamma som att jag bestämmer mig för att ta mig till parken genom en procedur där jag rör höger och vänster fot om vartannat. Detta ingår helt enkelt i min bild av vad det innebär att gå. Skillnaden är alltså att jag istället för att fatta ett nytt beslut för varje enskilt steg tar ett makrobeslut för hur jag ska bete mig tills jag kommer fram till parken. När beslutet väl är taget kan själva gåendet i sig skötas automatiskt och på så vis lämna utrymme för min uppmärksamhet att fokusera på annat, så som att hitta vägen till parken. Så länge inget oväntat händer, som till exempel att jag snubblar till, fortsätter gåendet sedan fram tills jag medvetet bestämmer mig för att sluta gå. Detta gör att jag tycker att även sådana underhandlingar nog bör klassas som medvetna. I och med deras direkta sammankoppling till huvudbegreppet ärver de också huvudbegreppets medvetenhet vid beslutstagandet. Att dessa saker sker per automatik kan nog vara en nödvändig följd av att vårat medvetande har begränsade resurser att arbeta med, vilket vi kommer att gå in i mer detalj på senare. Som en följd av detta kan inte vår fokuserade uppmärksamhet sköta om allting vi gör hela tiden, detta skulle nog göra oss till väldigt passiva varelser. Istället fungerar kanske medvetandet 10
snarare liksom ett operativsystem på en dator. Det sköter oftast inte processer utan sätter bara igång dem i andra delar av hjärnan. Sedan tar det emot information ifrån och synkroniserar dessa processer med varandra då det är nödvändigt och bestämmer slutligen också när de ska upphöra. Detta kan tyckas vara en alldeles för kortfattad genomgång av medvetandet och man kan säkerligen tänka sig många sorters handlingar som enligt denna definition skulle hamna i en gråzon för huruvida de är medvetna eller inte och därmed också för huruvida de är fria eller inte. Men då syftet med denna uppsats snarare är att diskutera om någon handling någonsin kan vara fri än att göra en ordentlig förteckning över vilka handlingar som ska placeras i vilket fack så finner jag den tillräcklig i detta sammanhang. 3. Determinismen Den stora skiljefrågan i debatten är alltså determinismen. Men determinismen har inte längre en lika stark ställning som den hade vid Newtons glansdagar. Försvagningen uppkom i början av 1900-talet då fysikerna uppmärksammade ett problem i de fysiska regler som användes för beräkningar: de stämde inte alls för hur elektroner betedde sig. 1926 framlade en man vid namn Werner Heisenberg en teori som kunde förklara detta och det blev startskottet för en gren inom fysiken som vi idag kallar för kvantmekaniken. Kvantmekaniken säger att vi kan veta antingen var en elektron befinner sig eller i vilken riktning den rör sig. Däremot kan vi aldrig någonsin uttala oss om båda dessa egenskaper på en och samma gång. Mäter man den ena egenskapen påverkas den andra. Följden av detta blir att det omöjligt går att veta på förhand var en elektron kommer att befinna sig vid en given tidpunkt. Elektroner är med andra ord väldigt oförutsägbara eller indeterministiska om man så vill. Ytterligare forskning inom detta område gjorde forskarna än mer förbryllade då de bland upptäckte att materia på denna mikroskopiska nivå för kortare stunder kan bli till ifrån ingenting och att vissa par av subatomära partiklar på något sätt alltid vet vad den andra partikeln gör och snabbt anpassar sig därefter, även om de befinner sig långt ifrån varandra. Något som bevisades 1997 då man testade att skilja partiklar flera kilometer åt och ändå såg att manipulation av den ena hade en omedelbar verkan på den andra. Allt som allt ledde dessa och andra liknande forskningsframsteg till att man tvingades inse att man inte hade fullt så heltäckande kunskap om världen som man tidigare trott, och att världen kanske trots allt var mer kaos än ordning. Man fick dra slutsatsen att de fysiska regler vi tillämpar på stora ting ej gäller för små ting. 11
Denna uppdelning med olika fysiska regler för stora och för små ting har vi än idag, och trots många försök har ännu ingen lyckats kombinera dessa olika regler till en ensam heltäckande teori. 18 Anledningen till att detta är intressant i detta sammanhang är att det, liksom Stephen Hawking uttryckt det, ej går att exakt förutsäga framtida händelser när man inte ens kan exakt mäta universums nuvarande tillstånd! 19 Detta är ett påstående som troligtvis till stor del är baserat på den så kallade Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken vilken i princip säger att en partikel ej ens har något bestämt läge förrän man gjort ett försök att mäta den. Denna tolkning lades fram år 1927 av Niels Bohr med kollegor och kan nog påstås ha varit den mest allmänt accepterade tolkningen av kvantmekaniken under hela 1900-talet. Hur oerhört omstörtande denna tolkning är kan knappast överdrivas. Henry Stapp, professor i fysik, säger följande om den: The very idea that in order to comprehend atomic phenomena one must abandon ontology, and construe the mathematical formulas to be directly about the knowledge of human observers, rather than about the external real event themselves, is so seemingly preposterous that no group of eminent and renowned scientists would ever embrace it except as an extreme last measure. 20 Elementärpartiklarnas beteende tycks därmed inte längre deterministiskt. Vi kan endast beskriva det med statistik det vill säga med hänvisning till sannolikhet och ej med hjälp av de klassiska reglerna inom fysiken. Och detta beror i sin tur alltså troligen på partiklarnas egen natur snarare än på bristande kunskap hos oss. Slutsatsen borde därmed vara att determinismen inte stämmer. Eller? Faktum är att kvantfysiken på intet sätt minskat hänvisningen till determinism inom debatten kring den fria viljan. Robert Kane finner fyra olika förklaringar till detta. Den första är att det finns många frågetecken inom den moderna kvantfysiken. Vi kan inte garantera att elementärpartiklarna faktiskt beter sig fullt så slumpmässigt som man idag tror determinism kan alltså enligt vissa råda trots allt. En majoritet av de insatta fysikerna tror förvisso idag fortfarande på att elementärpartiklarna beter sig slumpmässigt, men de har ännu inte lyckats bevisa detta bortom tvekan. Ytterligare en anledning till att kvantmekaniken inte har fått särskilt stort genomslag inom diskussionen kring den fria viljan kan enligt Kane vara att även om mycket av det som sker på partikelnivå må styras av slump så verkar det inte påverka större system, så som våra hjärnor. Stora system bestående av många partiklar är fortfarande väldigt förutsägbara oavsett av vad som sker under ytan på dem. En tredje form av 18 Bryson, 2003:138-141 19 Bryson, 2003:140 20 Stapp, 1999: 147 12
bemötande som han nämner är att godta att denna partikelindeterminism ibland kanske påverkar vår hjärnas beslut men att då istället fråga på nytt på vilket sätt slumpen kan leda till en fri vilja. Att våra handlingar styrs av ren slump snarare än att de är determinerade innebär ju på intet sätt att de är friare snarare tvärtom. Fri vilja är som sagt var minst lika svår att kombinera med indeterminism som med determinism. En fjärde och sista orsak som Kane listar är att många andra vetenskapliga grenar fortfarande pekar mer och mer mot en deterministisk värld. Som exempel nämner han bland annat biologi, biokemi, neurovetenskap, psykiatri och psykologi. Vi har här till exempel kunnat se hur saker så som våra gener och olika kemiska substanser i vår hjärna klart och tydligt påverkar vårt beteende. Att det sen finns en vetenskap som till viss del går emot är inte så viktigt då det finns så många som talar för determinismen, har många menat. 21 3.1 Vad determinismen egentligen tillför En stor del av problematiken med den fria viljan kretsar alltså kring determinismen och huruvida den är sann eller inte. Så är determinismen sann då? Problemet är att vi i nuläget inte kan ge den frågan ett enkelt ja eller nej som svar. Som jag nämnde ovan ansåg de flesta vetenskapsmännen från Newton och fram till kvantmekanikens upptäckt att världen var deterministisk. De fysiklagarna man använde i ekvationer gav på det stora hela korrekta resultat och de var alla deterministiska. Men kvantmekaniken fick många forskare att börja tvivla. Idag används ofta sannolikhetsbaserade ekvationer för att beräkna hur partiklar beter sig men deterministiska regler för att räkna ut större tings beteende. Vad många fysiker en dag hoppas uppnå är en helhetsteori som på ett korrekt sätt kan räkna ut eller förutspå så väl stora som små tings beteende. Och först då detta är uppnått kan man - i bästa fall - säga huruvida världen faktiskt är deterministisk eller inte. Ska man tro på vetenskapsfilosofen John Earman kan det nog däremot ta ett tag innan vi når en sådan helhetsteori. Han menar inte bara att de olika moderna fysikteorierna som finns idag är oförenliga, utan att det dessutom råder skilda meningar om hur man ska gå tillväga för att bäst komma fram till en helhetsteori. 22 Samtidigt hävdar många andra fysiker att det står bortom tvekan att determinismen inte gäller. Stapp menar till exempel på att den klassiska fysiken är hopplöst förlegad och att kvantfysiken lyckas lika bra på alla områden där den klassiska fysiken har gett tillfredställande resultat, och att den dessutom har visat sig erbjuda tillfredställande svar på alla områden där den klassiska 21 Kane, 2005: 8-10 22 Earman, 2004: 17 13
fysiken har misslyckats. 23 Men trots detta accepteras och integreras alltså tanken på determinism med tanken på en fri vilja av många nutida filosofer. Låt oss därför ta en titt på hur tolkningen av determinism kan se ut då någon gör detta. 3.2 Dennett och determinismen En av de större rösterna inom dagens debatt kring den fria viljan är den amerikanske filosofen Daniel Dennett. Dennett tillhör alltså den skaran av moderna filosofer som godtar determinismen men som inte anser att den utgör ett problem för frihet. Detta trots att han tolkar termen determinism som att det vid varje givet ögonblick endast finns en möjlig framtid. Men Dennett menar att de flesta har missförstått innebörden av detta påstående. Enligt honom implicerar determinism vare sig oundviklighet eller att folk inte kan göra egna val. 24 Då Dennett tillhör de som förespråkar kompatibilismen kan det vara intressant att ta en titt på hur han kommer fram till detta. 3.2.1 Framtida möjligheter Dennett menar alltså att determinism inte nödvändigtvis behöver minska våra framtida möjligheter att determinism inte implicerar oundviklighet i framtiden. Som exempel nämner han en golfspelare som blir besviken på sig själv därför att denne missar en enkel putt. Men är denna besvikelse välgrundad? Hade golfspelaren kunnat sätta putten vid denna tidpunkt, t1, så som världen såg ut vid en tidigare tidpunkt, t0? Enligt den definition av determinism som Dennett tidigare har använt kunde spelaren uppenbarligen inte ha satt putten vid en värld som vid tidpunkt t0 såg ut exakt som den gjorde i detta fall, och detta medger han själv. Däremot menar Dennett att om man hade gjort någon ytterst liten och till synes totalt oviktig förändring i världen vid tidpunkt t0 så hade det möjligtvis lett till att golfspelaren hade satt sin putt vid t1. Han motiverar detta med stöd av kaosteorin som säger att minsta lilla förändring i begynnelsevillkoren kan ha vittskridande effekter vid en senare tidpunkt. 25 Jag håller med Dennett om att vid minsta lilla förändring i världen vid t0 skulle golfspelaren möjligtvis kunna sätta putten vid t1. Däremot förstår jag inte riktigt vad han anser sig ha bevisat i och med det. Vi lär förvisso troligtvis aldrig kunna räkna ut vad som påverkar vad i universum på ett sådant sätt att vi vid t0 med 100 procentig säkerhet kan säga huruvida golfspelaren kommer att sätta eller missa sin putt vid t1. Och även om vi hade de fysiska 23 Stapp, 1999: 145 24 Dennett, 2003: 25 25 Dennett, 2003: 75-76 14
räkneformlerna för det betvivlar jag än starkare att vi vid t0 skulle kunna mäta alla för situationen relevanta partiklar. Men detta betyder ju endast att vare sig vi som åskådare eller golfaren själv vet huruvida putten kommer att gå i eller inte på förhand. Det innebär inte att determinismen inte ger ett svar på frågan, bara att vi inte kan utläsa det. Hade världen vid t0 varit begiven på ett sådant sätt att golfspelaren faktiskt hade satt putten hade istället det andra alternativet att missa putten varit en omöjlighet. Dennett har med andra ord fel, enligt hans definition av determinism kan det vid varje tidpunkt t0 endast existera en framtida t1 för oss. Att vi inte är medvetna om hur t1 kommer att se ut på förhand kan förvisso ge oss upplevelsen av att det är osäkert, men detta är endast en illusion i en deterministisk värld. 3.2.2 Fritt fall och fritt val I ett annat exempel där han istället försöker visa att folk trots allt kan göra egna val ber Dennett oss tänka oss en man som faller ner för ett hisschakt. Mannen vet inte själv huruvida han kommer överleva fallet eller inte. Han kan föreställa sig världar där han dör likväl som världar där han lyckas landa på något sätt som gör att han överlever. Med detta i åtanke menar Dennett på att mannen kan försöka vidta åtgärder som ökar sannolikheten att han överlever, och på så vis förhoppningsvis - inse att han faktiskt befinner sig i en av de världarna där han överlever fallet. 26 Att göra allt man kan komma på för att överleva ett sådant fall låter väl förvisso rimligt och är nog vad de flesta av oss hade gjort om vi ramlade ner för ett hisschakt. Men Dennett förutsätter här enligt min mening vad han vill bevisa. Vad kritikerna till kompatibilismen säger är ju just att ifall determinismen råder så kan vi inte välja vad vi ska tycka eller hur vi ska agera. Detta innebär alltså att mannen inte alls kan öka sina chanser att överleva fallet - hans tankar och handlingar under fallet är redan determinerade, precis som själva fallet i sig själv var determinerat redan innan han snavade över kanten. Hade det inte varit på detta vis hade det ju inte varit determinism. Och då Dennett själv bekänner sig till naturalismen, och menar på att vår mentala aktivitet styrs av vad som händer i våra hjärnor blir det än svårare att förstå hur han menar att detta går till. 27 3.2.3 Kommentar på detta Jag anser att Dennett mest griper efter halmstrån då han försöker få ihop determinismen med en fri vilja. Att han trots allt förvarar tron på determinism kan kanske bäst förklaras med att han känner sig tvungen till detta då han i grund och botten har en naturalistisk syn på vår 26 Dennett, 2003: 88-89 27 Dennett, 2003: 103 15
tillvaro. Vilken anledning än är så anser jag att han gör sig själv en stor otjänst genom att appellera till determinismen i sin teori. Detta till trots kan det kanske vara intressant att notera att hans slutsats i frågan ligger nära den jag själv kommer att föreslå: att den fria viljan faktiskt finns, och att den gör det tack vare mänsklig aktivitet. Free will is real, but it is not a preexisisting feature of our existence, like the law of gravity. [ ] It is an evolved creation of human activity and beliefs, and it is just as real as such other human creations as music and money. 28 som Dennett själv säger. Vad som skiljer mig ifrån Dennett är att jag anser att han når denna slutsats på ett tvivelaktigt sätt, vilket jag hoppas ha visat på med de två ovannämnda exemplen. 3.3 Avrundning kring determinismen Även jag anammar ett naturalistiskt synsätt. Vi upplever det vi upplever, tänker det vi tänker och vill det vi vill på grund av processer som sker i våra hjärnor. Måhända sker detta via processer som vi ännu inte ens har upptäckt, men i grund och botten lär det ändå ha med någon form av enheter i vår hjärna att göra. Förutsatt att detta är sant, innebär det alltså att en genuint fri i bemärkelsen att den ej är förutbestämd - vilja är omöjlig om determinismen stämmer? Det är en svår fråga att svara på. Låt oss istället ställa denna fråga: om man godtar tanken på att determinismen är sann och samtidigt har en naturalistisk syn på vår vilja, hur ska man då någonsin kunna motbevisa kopplingen? Om man accepterar påståendet att allt vi vill, tänker och gör är determinerat, hur ska vi någonsin kunna tänka någonting som motbevisar det? Säg att jag har förhållningssätt X till en given situation och att detta då beror på att mitt förhållningssätt är determinerat. Kan jag då tycka motsatsen bara för att så att säga dra determinismen vid näsan? Knappast. Om man bakar in både en acceptans av determinismen och ett naturalistiskt synsätt på vår vilja i sin ståndpunkt finns det inget dylikt vis att bryta sig loss. Även ens kovändning i åsikt skulle här ha varit determinerad. Determinism rörande vilja är alltså svår att vare sig bevisa eller motbevisa vilket är en stark anledning att inta ett skeptiskt förhållningssätt till frågan. Samtidigt är dagens fysiker de som ju trots allt borde ha bäst koll väldigt långt ifrån ense om huruvida världen faktiskt ens är deterministisk eller inte. Kvantmekaniken får nog sägas ha ökat utsikterna för att världen faktiskt inte är det, men i väntan på att fysikernas åsikter konvergerar mer kan vi hur som helst enligt min mening egentligen inte använda oss av teorin om determinism för att säga något definitivt om viljans frihet. 28 Dennett, 2003: 13 16
Dessa saker gör att jag undrar om det verkligen är klokt att följa mallen i den nutida diskussionen kring den fria viljan. Bör man verkligen ha ett så osäkert begrepp som determinismen som grund för sin tro på den fria viljans vara eller icke varande? Jag är tveksam till detta. Så långt det är möjligt tror jag att man gör klokt i att undvika frågan om determinism i sin diskussion kring den fria viljan. Att låta diskussionen kretsa kring den fria viljans relation till determinismen är knappt ens något framsteg från att låta den kretsa kring dess relation till Gud de är i nuläget ungefär lika svåra att bevisa eller motbevisa båda två. Vad jag istället föreslår är att vi nöjer oss med att tala om sannolikhet. Världens tillstånd vid tidpunkt t0 kan då möjligtvis göra en viss utkomst av en golfspelares putt vid tidpunkt t1 mer eller mindre sannolik. Och våra gener i kombination med vår uppfostran och våra tidigare erfarenheter gör vissa personlighetsdrag mer sannolika än andra i oss. Men vi behöver inte utgå ifrån att saker som dessa är huggna i sten innan de har skett. Detta är en syn som jag tror ligger närmare de flesta människornas intuitioner kring hur folk påverkas av tidigare händelser. Däremot är det ju givetvis som så att determinismen och dess motsatts indeterminismen tillsammans täcker upp alla tänkbara alternativ. Det vill säga, antingen så stämmer satsen om A så (oundvikligen) B för alla tänkbara situationer (och fortsätter då med om B så (oundvikligen) C, D, E ) eller så stämmer den inte. * Och därmed är det så gott som omöjligt att inte ta ställning till determinismen om man vill sia kring den fria viljan. Genom att hellre tala om sannolikhet blir alltså min ståndpunkt ett förnekande av determinismen, och ett sällande till libertarianerna. I många situationer blir det dock något av ett hårklyveri att göra denna åtskillnad. Vid en väldigt exakt mätt och utförd stöt i biljard kan man nog till exempel ganska tryggt påstå att man rent teoretiskt kan avgöra exakt på vilken position alla bollar väl kommer att stanna med en väldigt hög sannolikhet (om inte med en probabilitet på 1 så åtminstone inte många decimaler därifrån om man talar om mattematisk sannolikhetslära). Och vem vet möjligtvis skulle en räknedemon som var fullt insatt i världens nuvarande tillstånd kunna räkna ut alla närmast framkommande händelser med en lika hög probabilitet. Men om så endast någon av dessa framtida uträkningar skiljer sig med * Om detta tolkas som ett val mellan en värld där våra val redan är förutbestämda och en värld där våra val styrs av slumpen finns det dock många som nog skulle kalla detta för något av en falsk dikotomi. Den tidigare nämnda Stapp arbetar till exempel på en teori där vår vilja inte styrs av något av dessa båda alternativ. Istället bygger hans teori på dynamiska effekter mellan observerarens intentioner och uppmärksamhet vilka han menar går att integrera inom kvantmekaniken, och andra forskare arbetar på liknande förslag. Stapp menar att den fria viljans problematik bygger på missförstådd fysik snarare än missinriktad filosofi och säger att när vi väl har en bättre förståelse för hur världen fungerar löser sig det filosofiska problemet av sig självt. Då Stapps och många av de andra liknande teorierna dels måhända inte är helt färdigutvecklade och de dels kräver en hög kunskapsnivå i fysik går jag inte in på dem mer här. Men de är helt klart värda att hålla ett öga på i framtiden. 17
så lite som någon tusendels decimal från att vara helt given så kan detta enligt kaosteorin räcka för att man inte ska kunna tala om att hela framtiden är utstakad. 4. Neurovetenskap Determinismen var en fråga som jag ansåg var värd att kika lite extra på. Att se vad vetenskapen om våra hjärnor och vårt beteende säger är en annan. I vårat vakna normaltillstånd fullständigt bombarderas vi varje sekund av en ofantlig mängd intryck. Vi ser en vän i ögonen under ett samtal samtidigt som vi i bakgrunden ser hur ett träd svajar i vinden, samtidigt som vi i periferin ser en fågel komma flygande, etc. Vi hör vad vår vän säger, samtidigt som vi hör vinden prassla i trädets krona och fågeln kraxa, etc. Vi känner lukten av en kopp kaffe vi håller i vår hand, samtidigt som vi känner lukten av vännens överanvändande av sin parfym samt att någon bonde precis har gödslat sin åker, etc. Vi känner att vår tröja har skrynklat sig mot ryggstödet på den stolen vi sitter på, samtidigt som vi känner att kaffekoppen vi håller i vår högra hand är så pass varm att den nästan bränns, samtidigt som ett stänk på vår vänstra kind avslöjar för oss att det har börjat dugga. Som sagt var, vi bombarderas av intryck hela tiden. Faktum är att vi hela tiden tar emot oerhört många fler intryck än vad vårat medvetande någonsin kan hantera. Varje given vaken sekund av våra liv tar vi emot flera miljoner bitar information, men vi uppmärksammar bara det vill säga att vi endast är medvetna om ca 40 av dessa. * Och siffran 40 anses av många vara lite väl optimistisk och tilltagen. 29 Detta i sig är måhända inget problem för den fria viljan, men det faktum att delar av denna icke medvetna information faktiskt påverkar vårat beteende är det. Åtminstone för de av oss som anser att friheten handlar om att på något medvetet sätt påverka vårat eget beteende. Fenomenet kallas för subliminal perception och är kanske mest känt från experiment där försöksdeltagare under ytterst kort tid så kort tid att de ej medvetet har uppfattat det - exponerats för ett stimulus och sedan i efterhand via sitt beteende har visat sig vara påverkade av det. Subliminal perception var under 1950-talet ett väldigt kontroversiellt område av * Termen bit binary digit - är en enhet för information. En bit är, kort förklarat, den minsta enheten för en informationsmängd man kan tänka sig. Den kan nämligen bara ha ett av två värden på eller av, ja eller nej. Begreppet är idag något av ett standardbegrepp då man diskuterar informationshantering och används, ofta utan att folk är medvetna om vad det egentligen är, bland annat då man diskuterar hastigheter på internetanslutningar. Om du till exempel har en hastighet på 10 megabit (Mbit) per sekund motsvarar det alltså 10 miljoner av den enklaste formen av information i sekunden. 29 Nörretranders, 1991: 172 18
psykologin då det fanns företag som använde tekniken för marknadsföring. 30 Frågan man kan ställa sig är hur mycket fri vilja man kan tala om att vi har då vårat beteende till viss del uppenbarligen styrs av faktorer som vi inte ens är medvetna om själva (medvetna på så viss att vi kan uppmärksamma dem och rapportera om dem). Subliminal perception utgör dock inte det största hotet mot den fria viljan så som den vanligtvis tolkas, utan den äran bör vi nog istället tillskriva neurofysiologen Benjamin Libets experiment. Vid två olika tillfällen, båda utförda år 1979, mätte Libet hjärnaktiviteten hos personer vilka hade i uppgift att böja på ett finger. I enkelhet gick testerna till som så att försöksdeltagarna när helst de själva kände för det skulle böja på sitt finger och därefter berätta vid vilken tidpunkt de hade bestämt sig för att utföra handlingen. Hjärnaktiviteten mättes med hjälp av EEG och fingrets rörelser mättes via elektrisk aktivitet. För att kunna återge tidpunkten för beslutet använde de sig av ett så kallat Wundts komplikationsur, vilket är ett väldigt vanligt mätinstrument inom experimentell psykologi då det har visat sig vara ytterst tillförlitligt. Dessa experiment gav alltså Libet information om vid vilken tidpunkt försöksdeltagaren beslutade sig för att göra rörelsen, när rörelsen gjordes samt när hjärnan började förbereda rörelsen. Det häpnadsväckande resultatet av Libets experiment var att hjärnan hade bestämt sig för, eller åtminstone börjat förbereda sig på, att böja fingret nästan en halv sekund innan försökspersonen själv var medveten om att han/hon tänkte böja på sitt finger. (Libet ser medvetandet som ett primärt begrepp som ej går att reducera till någonting annat och som ej går att observera genom att mäta hjärnaktivitet. Information om någons medvetande menar han att man endast kan få genom att fråga personen i fråga) 31 Den direkta innebörden av detta är då att initiativen till våra handlingar kommer ifrån andra, för oss mer främmande delar av hjärnan och att vårat medvetande blir meddelat först i efterhand. För den som tycker att detta låter tveksamt kan påpekas att experimentet har upprepats med liknande resultat av andra personer samt att experimentets slutsats - att vårat medvetande är fördröjt med ca 0,5 sekunder - har kunnat förklara vissa tidigare svårtolkade resultat i andra experiment. 32 Libet insåg själv att hans forskningsresultat talade emot tanken på en fri vilja och försökte rädda den genom att påstå att medvetandet hade möjligheten att välja om en handling skulle utföras eller inte. Hjärnan må förvisso ha börjat förbereda en handling innan medvetandet känner till det, men den utförs inte innan medvetandet uppmärksammat det. Och faktum är att 30 Nörretranders, 1991: 212 31 Nörretranders, 1991: 290-293 32 Nörretranders, 1991: 301-302 19