Bestämdhetssuffixens form och tvåstavigheten

Bestämdhetssuffixens form och tvåstavigheten Tomas Riad 1 Asymmetrin Enklitisk bestämd artikel i singularis finns i svenska i två genus och inom varje genus i två, tre fonologiska former, lite beroende på hur man räknar och vilken varietet man beskriver. Den centrala allomorfin illustreras i (1). (1) utrum sg best neutrum sg best a. mes en gräs et ren en ben et kanal en besök et b. dricka n dricka t galge n flöde t ponny n pentry t Formvariationen mellan (1a) och (b) kan uttryckas med följande generaliseringar. (2) a. Vid stam som slutar på konsonant används den vokalförsedda formen (-et/-en) b. Vid stam som slutar på obetonad vokal används den vokallösa formen (-t/-n) För att uttrycka den lexikala representationen bakom variationen i (1) kan man visserligen anta att det finns två morfem i vardera genus således både /n/ och /en/ för utrum och både /t/ och /et/ för neutrum men den analysen missar generaliseringen att växlingen mellan vokalförsedd och vokallös form är fonologiskt regelbunden. Betydligt rimligare är det då att anta att det är frågan om ett morfem per genus som via fonologiska regler växlar form efter kontext. Valet av underliggande form står då i utrum mellan /n/ och /en/ och beroende på vilken form man betraktar som underliggande måste analysen också innehålla en process som antingen sätter in en vokal (Ø e) eller stryker den (e Ø). 1

Om vi betraktar genusen som självständiga och utgår från endast en underliggande form till vardera genuset, ges fyra logiska möjligheter till uppsättning av underliggande former, nämligen följande. 1 (3) hypotes utrum neutrum regler 1 /en/ /et/ e Ø 2 /n/ /t/ Ø e 3 /en/ /t/ e Ø, Ø e 4 /n/ /et/ Ø e, e Ø Valet mellan dessa fyra hypoteser om den lexikala formen hos bestämdhetssuffixen bör träffas efter övervägande av de empiriska mönster som föreligger och de teoretiska antaganden om ekonomi och elegans som sedvanligt görs i strukturalistisk och generativistisk språkanalys. Mången grammatiker attraheras på ett aprioristiskt vis av hypoteserna 1 och 2, ty de är symmetriska mellan genusen och kräver endast en regeltyp insättning eller strykning för att generera de två varianterna. De mindre attraktiva asymmetriska hypoteserna 3 och 4 kräver två regler insättning och strykning bara för att få till bestämdhetsmorfologin, vilket kan se ut som mycket. Om språket i övrigt ändå behöver dessa regler så behöver det i och för sig inte vara en nackdel. För utförliga genomgångar, kopplingar till övrig böjningsmorfologi och tonaccent, se Teleman (1969), Kiefer (1970) och Linell (1972). Dessa tre forskare diskuterar valet mellan hypoteserna 1 och 2. De asymmetriska hypoteserna 3 och 4 har aldrig föreslagits, tror jag, men mycket talar för hypotes 4 som ger en grund och därför empiriskt stark analys. De första tecknen på att bestämdhetsmorfologin är asymmetrisk mellan utrum /n/ och neutrum /et/ finns redan i stammar på betonad vokal. (4) utrum sg best neutrum sg best a. sky n bly et (t) klo n sto et t 1 Man kan också med Teleman (1969) anta att neutrum genereras genom tillägg av -t till en grundläggande utral form. 2

mö n spö et t knä (et) t te et t b. depå n skrå et t ironi n geni et (t) aveny n paraply et t c. ungmö n metspö (et) t örnklo n fölsto (et) t Vi ser här att utrum helt regelbundet uppvisar vokallös suffixform efter betonad vokal, medan neutrum har variation. Den variation som markeras i (4) utgår mest från min egen intuition, men har också kontrollerats i några studentgrupper och rapporteras också på olika håll i litteraturen (t.ex. Thorell 1973, 31; SAG 2:100). Bruket av former varierar mellan stillägen, varieteter och individer. Det viktiga i sammanhanget är egentligen bara att läsaren är överens med mig om att utrum är stabilt i dessa kontexter medan neutrum varierar och därmed i större utsträckning uppvisar vokalförsedd suffixform. I skrift är asymmetrin också synlig, vilket framgår av tabell 1, som innehåller exempel ur Språkbanken. Tabell 1. Stavning av bestämd artikel efter betonad vokal utrum <n> <en> neutrum <t> <et> mö 10 0 te 3 165 klo 15 0 sto 0 96 depå 66 0 geni 0 62 ironi 90 3 paraply 1 57 sky 233 0 spö 3 31 aveny 297 7 bly 0 12 skrå 0 10 ungmö 5 0 metspö 4 6 tabu 12 3 akademi 155 443 knä 485 231 Som synes är i denna lilla ordgrupp <et> den vanligaste skrivformen i neutrum (utom för orden knä och tabu), medan <n> är vanligast i utrum (utom för ordet akademi). När det gäller utrum saknar stavningar med <en> helt motsvarighet i talet. Ingen uppsvensk människa säger 3

akademien till vardags. I neutrum torde skriftbruket reflektera det vårdade uttalet ganska väl. Folk säger knät snarare än knäet, respektive geniet snarare än genit, även om proportionerna är helt annorlunda i tal än i skrift, vilket också demonstrerats av Sjödin (2001). Asymmetrin mellan artiklarnas form i utrum och neutrum blir tydligare när vi går till ord som slutar på -el, -er, -en. Där finner vi att -n är regel i utrum, medan -et är regel i neutrum. (5) utrum sg neutrum sg obestämd bestämd obestämd bestämd regel regel-n segel seg l-et stängel stängel-n stängsel stängs l-et kader kader-n väder väd r-et vinter vinter-n fönster fönst r-et broder broder-n roder rod r-et Stammarna innehåller själva instabila vokaler både i utrum och neutrum (markerat med understrykning och ' '). Såtillvida är ordtyperna parallella: regel~reg l-er, reg l-era, segel~seg l-a, seg l-ing. Det är således inte några uppenbara egenskaper hos stammarna som ger upphov till det asymmetriska mönstret. Det är heller inte fonotaktiska skillnader som gör -ln i t.ex. regeln till en legitim final konsonantsekvens i svenska till skillnad från -lt i hypotetiska *segelt. Ord som salt, kobolt och enkelt är ju fonotaktiskt legitima. Nej, det tycks vara bestämdhetssuffixen som orsakar mönstret. Med antagandet att dessa har formerna /n/ respektive /et/ förutsägs mönstret i (5). Det finns som bekant några utrumformer med vokalisk ändelse i likhet med neutrum: t.ex. sock n-en, ök n-en, him l-en, men det omvända förekommer mig veterligt inte (*roder-t, *nomen- t, jfr nomen-et). Detta ska antagligen ses som en indikation om flödets riktning. Bestämdhetssuffixen är ju från början fristående pronomen, så diakroniskt är det frågan om stabila vokaler som i vissa kontexter (utrum) omtolkats till instabila vokaler, en naturlig fonologisering. Den dialektala variationen när det gäller suffixens form ger samma implikationer. Vi kan hitta former som triangelen, roderet och reglen, särskilt söderöver, men former som *fönstert är sällsynta. 2 2 Den från huvudmönstret avvikande bestämda formen himl-en och liknande ord är att betrakta som lexikaliserad. I utrum finns också en variation mellan Ø-suffix och 4

2 Tvåstavigheten När vi nu har etablerat /n/ och /et/ som en rimligt grund beskrivning av bestämdhetssuffixen, uppstår frågan om vad den synkrona variationen betyder. Delvis är mönstret med omväxlande vokalförsedd och vokallös form motiverat av fonotaxen med sina restriktioner på konsonantkluster och vokalmöten, såsom påpekas i SAG (2:96) och som vi redan sett. Fonotaxen kan dock inte ensam förklara hela distributionen, inte ens med hjälp av den underliggande asymmetrin mellan artiklarna. Utanpå dessa faktorer ligger nämligen ett välformadhetsvillkor gällande prosodiska ord, vilka i det omarkerade fallet är tvåstaviga med betoningen på den första stavelsen. Det betyder att bestämda former som [ˈpentryt], [ˈgeten] och också ka[ˈmelen] 3, vilka alla innehåller ett omarkerat prosodiskt ord, uppfyller välformadhetsvillkoret, medan t.ex. [ˈskon ], [ˈracketet] och [ˈsyfilisen] inte gör det. Detta välformadhetskrav är mer tacksamt att studera på andra håll i morfologin där genomslaget är större som i variationen mellan syllabisk och icke-syllabisk form hos avledningssuffixet -(i)sk (man-isk, himmel-sk; Riad 1999), eller spektakulärt som i smeknamnsbildningen (Kattis, Bosse, Lelle, Chrille; Riad 2002). Men också en bit ifrån gatlyktan kan man få syn på det prosodiskt omarkerade. Vi ska först titta på lite enkel statistik över stavelseantal i ord med bestämd och obestämd form och finna att en viss tendens till tvåstavighet föreligger. En liten korpus bestående av 276 frekventa, appellativiska, icke-sammansatta substantiv har använts för att illustrera poängerna. 4 Dessa substantiv har sorterats efter stavelseantal och betoningens position. Först betraktar vi substantiven i obestämd form. -en i exempelvis lösen-ø och ök n-en, ibland i samma ord: botten-ø och bott n-en. Nollsuffixformen kan analyseras som en realisering av suffigering med -n med antingen degeminering i obetonad stavelse: botten-n > botten, eller haplologisk avvisning av -n. 3 Det prosodiska ordet i svenska börjar alltid med en betonad stavelse. 4 Jag tog de 1000 vanligaste graforden ur romanmaterialet från början av 80-talet respektive de 1000 vanligaste ur Press 97 i Språkbanken. Ur dessa har substantiviska uppslagsord vaskats fram genom att böjningsformer rensats ut och sammansättningar och egennamn lagts åt sidan. Det gäller också inherenta pluraler som kläder och pengar. I den korpus på 276 substantiv som då finns kvar har således alla substantiv en bestämd form singularis. Bland de 1000 vanligaste orden är funktionsorden många i vilken korpus som helst och dessutom är överlappningen stor mellan de båda materialen. 5

Tabell 2. Simplex, obestämd form # stavelser 1σ 2σ 3σ 4σ 5σ 6σ summa % betoning finalbetoning 144 27 4 2 1 0 178 64,5 penultimabetoning -- 80 6 0 1 0 87 31,5 antepenultimabetoning -- -- 8 3 0 0 11 4,0 summa 144 107 18 5 2 0 276 100 Vi ser i tabell 2 att de allra flesta ord är antingen enstaviga (144) eller tvåstaviga med betoningen på penultima (80). Finalbetonade tvåstavingar förekommer (beslut, kritik) och också ett par tre- och fyrstavingar (politik, ekonomi). Penultimabetoning är det normala för tvåstavingar (dotter, klocka), medan trestavingar gärna har antepenultimabetoning (ledare, leende), beroende på ett par frekventa suffix, tycks det. Andelen ord med penultimabetoning är 31,5%. När vi nu tittar på bestämd form så har denna andel ökat markant. Tabell 3. Simplex, bestämd form # stavelser 1σ 2σ 3σ 4σ 5σ 6σ summa % betoning finalbetoning 5 2 0 1 0 0 8 2,9 penultimabetoning -- 204 31 4 2 1 242 87,7 antepenultimabetoning -- -- 22 4 0 0 26 9,4 summa 5 206 53 9 2 1 276 100 Ökningen är väntad med tanke på att det finns en mängd enstaviga ord bland grundformerna som till övervägande del slutar på konsonant och därför expanderar med -en eller -et i bestämd form. Många av de i obestämd form penultimabetonade orden förblir så i bestämd form. Delvis är detta en funktion av att tvåstaviga ord med penultimabetoning tenderar att sluta på vokal lite oftare än på konsonant (proportionen är 6

45/35). 5 Men härtill kommer de tvåstaviga på konsonant som förblir tvåstaviga genom att antingen synkopera andra stavelsens vokal (tecken~teck n-et, väder~väd r-et) eller genom att lägga till vokallös artikel till konsonantslutande stam (dollar~dollar-n, syster~syster-n). Det gäller också neutrum som enligt denna analys har vokalstrykning i suffixet i former som hjärta- t och öga- t (< öga+et). Hiatus räcker inte för att förklara strykningen (jfr spa-et) utan här spelar också prosodisk välformadhet in: [hjärtat], [spaet]. Andelen penultimabetonade ord ökar alltså och detta begränsar ökningen hos de antepenultimabetonade orden till ca 5 procentenheter, från obestämd till bestämd form. Även om tendensen mot tvåstavighet inte är särskilt stark så finns den där, och vi ska nu byta perspektiv och se på några belysande former som inte förekommer. 3 Oformer Svenskans fonotax tolererar ganska komplexa finala konsonantkluster. Att dessa ändå uteblir i vissa ordtyper i bestämd form ger stöd dels till asymmetrin i den lexikala representationen av bestämdhetssuffixen, dels till antagandet att prosodiskt omarkerad struktur kommer fram i speciesböjningen, när andra faktorer är neutraliserade. Neutrum först. Fonotaktiskt sett är ord som *bakt, *batt, *fjunt helt legitima, så om nu den neutrala formen vore /t/, snarare än /et/ så skulle dessa former inte vara oväntade (jfr adjektiven rak-t, glatt < glad-t, brun-t). Men nu heter det ju bak-et, bad-et, fjun-et, vilket här kan förklaras med den underliggande formen hos neutrumsuffixet. Men vad gör vi med de utrala formerna? Det heter ju heller inte *del-n, *borr-n, *bår-n, *ton-n, osv, utan del-en, borr-en och ton-en. 6 Inte heller här duger något fonotaktiskt villkor. Ord som sadel-n, broder-n och botten(-n) visar att segmentföljden inte kan vara problemet. Annorlunda uttryckt gäller frågan varför vi har konsonantkluster i slutet av tvåstavingar (doktor-n) men inte i enstavingar (*bår-n)? Svaret är att omarkerad prosodisk struktur slår igenom när möjlighet ges. Vokalepentesen i denna grupp ord av 5 Vid ultimabetoning är det som med enstaviga ord: nästan alla slutar på konsonant (3/24) 6 Vi får bortse från dialektala uttal och vissa frekventa ord. 7

enstaviga utrer på l, n, r vår korpus innehåller 18 exempel på denna typ (bil, son, tur, m.fl.) drivs alltså av prosodiska och inte fonotaktiska skäl. 4 Korta sammansättningar En svag tendens till tvåstavighet står eventuellt också att finna bland de korta sammansättningarna. Som exempel tar vi ett av de neutrala orden som slutar på betonad vokal, nämligen spö. När ordet står fritt väljs gärna suffixformen -et. Men när ordet uppträder i kort sammansättning är den tendensen svagare. Materialet nedan är hämtat från Språkbanken och är både otillfredsställande litet och otillfredsställande skriftligt, men ger en s.k. möjlig indikation om emergent omarkerad struktur. Tabell 4. Stavning av bestämd artikel efter betonad vokal ord <t> <et> # σ s:a antal % spö 3 31 1 σ 3/31 9/91 ridspö 2 5 2 σ 13/21 38/62 flugspö 2 0 trollspö 3 3 kastspö 1 3 spinnspö 1 0 metspö 4 6 stjärnspö 0 1 körspö 0 2 långspö 0 1 glasfiberspö 0 1 > 2 σ 0/6 0/100 fiskespö 0 4 haspelspö 0 1 En premiss för tolkningen av denna tabell är att leden i korta sammansättningar genom reduktion gemensamt bildar ett prosodiskt ord, dvs. att bibetoningen på andra ledet tenderar att reduceras 8

/ˈme:tˌspø:/ > [ˈme:tspø]. Bibetoningen förblir prominent när en obetonad stavelse föregår den (haspelspö). Mönstret här är alltså att bruket av -t ökar (utan att bli dominant i skriftspråk) när spö står som andra led i en tvåstavig sammansättning jämfört med när det står antingen fritt eller i längre sammansättning. 5 Avslutning Vi har sett att en ytnära tolkning av distributionen av vokalförsedda och vokallösa bestämdhetssuffix i de båda genusen talar för en asymmetrisk lexikal representation: utrum /n/ och neutrum /et/. Det kanske starkaste argumentet är mönstret i tvåstaviga ord av typen regel-n respektive väd r-et. Den lexikala representationen och de regler som behövs för att generera allomorferna kan dock inte förklara hela distributionen. Förslaget är alltså att prosodisk välformadhet också spelar in i formvalet, här som i ett par andra domäner i svensk morfologi. I neutrum syns detta i den vokalstrykning som ändå äger rum (hjärta- t, öga- t), och i utrum är det vokalinsättning trots acceptabel fonotax som är tecknet (del-en, bår-en). Litteratur Kiefer, Ferenc. 1970. Swedish morphology. Skriptor. Linell, Per. 1972. Remarks on Swedish morphology. RUUL 1, Uppsala universitet. Riad, Tomas. 1999. "Allting ryms i varje frö". Om suffixet -(i)sk. Språk och stil 9, 35 70. Riad, Tomas. 2002. Svensk smeknamnsfonologi. Studia Anthroponymica Scandinavica 20, 51 98. SAG = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson. 1999. Svenska Akademiens Grammatik. Norstedts. Sjödin, Inga. 2001. Knäet eller knät, hur säger man? Proseminarieuppsats, Nordiska språk, Stockholms universitet. Teleman, Ulf. 1969. Böjningssuffixens form i nusvenskan. Arkiv för nordisk filologi 84, s. 163 208. Thorell, Olof. 1973. Svensk grammatik. Esselte studium. 9