Män förväntas kunna ta en smäll liksom

Kriminologiska institutionen Män förväntas kunna ta en smäll liksom Mäns utsatthet för relationsvåld av en kvinna baserad på en kvalitativ studie med stödpersoner på mansjourer Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Höstterminen 2012 Johanna Lindblad

2

Sammanfattning Denna studie baseras på halvstrukturerade livsvärldsintervjuer med fyra stödpersoner från tre mansjourer i Sverige. Gemensamt för stödpersonerna är att de träffat män som utsatts för våld av en kvinnlig partner. Jag har utifrån en genusteoretisk och socialkonstruktivistisk positionering studerat, utifrån stödpersonernas erfarenheter, huruvida genusrelaterade föreställningar har betydelse för hur de utsatta männen beskriver sina erfarenheter av relationsvåldet. Jag har därefter knutit min genusteoretiska och socialkonstruktivistiska utgångspunkt till teorierna om intersektionalitet, maskulinitet och feminintet, mannen som norm och rollblandning. Jag kommer fram till att genusrelaterade föreställningar, utifrån stödpersonernas erfarenheter, har betydelse för hur de utsatta männen beskrivit sina erfarenheter. De utsatta männen har i många fall inte upplevt sig som offer och har även svårigheter att identifiera sig med offerrollen. Detta förklaras bland annat utifrån hur omgivningens syn ser ut. Männen upplever det som skamfyllt att vara offer vilket kan knytas till den genuskonstruktion som finns kring maskulina och feminina egenskaper. Det blir svårt för mannen att känna eller erkänna sig som ett svagt offer när detta kopplas till mer feminina egenskaper, en man bör istället vara stark och överordnad. Utsattheten hos många av de utsatta männen stödpersonerna mött bagatelliseras. Detta kan knytas till mannen som norm i den hegemoniska maskuliniteten. Utifrån hegemonin ses mannen som det dominanta könet och kvinnan som det underordnade. Då det dominanta könet blir utsatt för våld av det underordnade blir då svårare för de utsatta männen att identifiera sig med denna sociala konstruktion som existerar kring den hegemoniska maskuliniteten. Stödpersonerna skildrar också hur de utsatta männen upplever ett saknat stöd från samhället samt att männen ibland inte blivit trodda i samma utsträckning som en kvinna. I många fall har de upplevts att de utifrån sitt kön setts som gärningsmän. Detta knyter jag till begreppet rollblandning och de rollförväntningar som existerar kring mannen från omgivningen. Omgivningens förväntningar på en man som utsatts för relationsvåld av en kvinna beskrivs vidare av stödpersonerna kunna resultera i en nackdel för männen, till exempel i rättsliga sammanhang såsom vid anmälan, vårdnadstvister och misshandelsrättegångar. 3

4

Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 5 1. Inledning... 7 1.1 Syfte och frågeställningar... 8 1.2 Definitioner... 8 1.3 Avgränsning... 9 1.4 Bakgrund... 9 2. Teori och tidigare forskning... 11 2.1 Vetenskapsteoretisk positionering... 11 2.2 Genusteoretiska utgångspunkter... 11 2.3 Intersektionalitet... 11 2.4 Maskulinitet och femininitet... 12 2.5 Mannen som norm... 12 2.6 Rollblandning... 12 2.7 Forskning kring kvinnors våld mot män i nära relationer... 13 2.7.1 Hur vanligt är våldet?... 13 2.7.2 Olika typer av våld... 14 2.7.3 Kvalitativ forskning... 14 3. Metod... 16 3.1 Val av metod... 16 3.1.1 Min intervjuguide... 17 3.2 Intervjudeltagarna... 18 3.3 Validitet och reliabilitet... 19 3.4 Etiska ställningstaganden... 20 3.5 Genomförande av intervju... 21 3.6 Analysmetod och procedur... 22 4. Resultatredovisning och analys... 22 4.1 Männen, kvinnorna och våldet.... 23 5

4.1.3 Våldet... 24 4.2 Att berätta eller inte... 26 4.3 Offeridentiteten... 29 4.4 Barnens roll... 31 4.5 Professionella attityder... 33 5. Slutdiskussion... 34 6. Litteraturlista... 38 Otrycka källor... 40 Internetkällor... 40 8. Bilagor... 41 8.1 Intervjuguide... 41 8.2 Kontakt e-mejl... 43 6

1. Inledning I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs den 10:e december 1948 erkänns alla människors lika värde. I artikel 7 sägs: Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering. Om det saknas satsningar för vissa typer av grupper, i det här fallet utsatta män, kan det bli komplicerat att leva upp till FN:s erkännande av alla människors lika värde; att alla verkligen är lika inför lagen och berättigade till samma typ av skydd mot diskriminering. Den 12:e oktober 2012 offentliggjorde Stefan Nilsson (MP) och Åsa Jernberg (MP) en motion (2012/10:52) om satsningar för män som drabbats av våld i en nära relation. Nilsson och Jernberg ville bland annat genom en åtgärdsplan öka socialtjänstens kompetens att bistå de utsatta männen. De utsatta männen ska erbjudas bland annat skyddat boende, mottagning, samtal och juridiskt stöd vid anmälan av misshandel. De ville även att socialtjänsten ska skapa ett projekt som erbjuder männen stöd vid rättsprocessen, liknande de projekt som idag finns för kvinnor (ibid.) I FN:s allmänna förklaring beskrivs hur alla ska vara berättigade samma sorts skydd mot diskriminering samtidigt som Nilsson och Jernberg menar att mer satsningar behövs för män som drabbats av relationsvåld. Hur ser det då se ut för män som drabbats av relationsvåld från en kvinna? I min studie har jag intervjuat stödpersoner på mansjourer som alla varit i kontakt med utsatta män för relationsvåld. Genom att använda mig av en genusteoretisk utgångspunkt vill belysa diskussionen genom dessa stödpersoners berättelser. 7

1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att ta reda på om genusrelaterade föreställningar har betydelse för hur våldsutsatta män uppfattar och beskriver sina erfarenheter av utsatthet för våld av en kvinna i en nära relation. Syftet kan specificeras med följande frågeställningar: Finns det gemensamma drag hos de män som utsatts för våld av en kvinna i en nära relation? Ser dessa utsatta män sig som offer och vilka faktorer påverkar i så fall de utsatta männens bild av offerrollen? Hur uppfattar dessa utsatta män omgivningens bemötande? Upplever de utsatta männen att de genusrelaterade föreställningarna genererar konsekvenser för dem? 1.2 Definitioner Gemensamt för alla stödpersoner i min studie är att de har mött utsatta män. Min definition av stödperson gäller såväl vid anställning som vid ideellt arbete i en verksamhet. Stödpersoner inom en jour arbetar med och erbjuder bland annat olika typer av rådgivning, gruppsamtal och enskilda samtal. De arbetar för att på olika sätt tillmötesgå och stödja den som söker sig till verksamheten. När det gäller definitionen brottsoffer/brottutsatt så kommer jag att utgå från FN:s definition av brottsoffer, som antogs år 1985 i Deklarationen om grundläggande rättsprinciper för brott och maktmissbruk : Personer som, enskilt eller gemensamt, har lidit skada, inklusive fysisk eller psykisk skada, känslomässigt lidande, ekonomisk förlust eller väsentlig försämring av sina grundläggande rättigheter, genom handlingar eller underlåtelser som strider mot strafflagar som gäller i medlemsstaterna, inklusive de lagar som förbjuder brottsligt maktmissbruk. (FN, 1985) 8

Denna definition av brottsoffer kommer att användas som en utgångspunkt i arbetet och som ett hjälpmedel för att introducera läsaren i ämnet. Det bör dock beaktas att brottsutsatta inte nödvändigtvis definierar sig själva som brottsoffer, även om de uppsökt en jour eller att stödpersoner benämner dem som brottsoffer. I definitionen nära relation utgår jag från en parrelation såsom make/maka, flickvän/pojkvän och sambo. Med begreppet våld kommer jag att utgå från både fysiskt och psykiskt våld. Det fysiska kan handla om allt från örfilar till grov misshandel och det psykiska kan till exempel innebära kränkningar och hot. Dock bör nämnas att definitioner av de nämnda begreppen möjligen skiljer sig mellan mig och stödpersonerna samt mellan de olika stödpersonerna. Att jag utgår från dessa definitioner innebär inte att jag nödvändigtvis har tolkningsföreträde. De syftar istället till att skapa en grundförstålelse. 1.3 Avgränsning Jag har valt att begränsa mig till att fokusera på kvinnors våld mot män i nära relationer. Detta för att arbetet inte ska bli allt för omfattande, men också för att kunna belysa den sociala konstruktion som existerar mellan just man och kvinna i ett heterosexuellt förhållande. Jag har valt att avgränsa mig till jourverksamheter som inte är direkt kopplade till myndighetsutövning. Genom min avgränsning vill jag lättare kunna diskutera frågor kring samhällets bemötande, till exempel från myndigheter. 1.4 Bakgrund Kriminologiska teorier hade före 1970-talet i låg utsträckning försökt att förklara kvinnlig kriminalitet. Kvinnors brottslighet ansågs ibland så ovanlig att den inte behövde uppmärksammas. Inte sällan betraktades kvinnliga kriminella som biologiskt avvikande, psykologiskt annorlunda och okvinnliga (Sarnecki 2003, s. 206). Under 1970-talet kom också begreppet patriarkat att användas inom den framväxande feministiska rörelsen. De heterosexuella männen sågs mer som en slags härskarklass som motverkade den kvinnliga frigörelsen. Inom den västerländska feminismen växte det med tiden fram en fokusering på mäns aggression och våld mot kvinnor. Även våld i hemmet kom i fokus på ett nytt sätt (Connell 2003, s. 63-64). 9

Enligt Connell (2003, s. 46, 64-65, 97-98) har den feministiska rörelsens framväxt under de senaste decennierna i sin tur bidragit till en annorlunda syn på mansrollen och hur den utvecklats över tid. Det har framträtt ett behov av en ny mansforskning som komplement till den feministiska ansatsen, en forskning kopplad till maskuliniteten. Denna forskning har dock inte etablerats på samma sätt som den feministiska rörelsen, vilket innebär att de sociala värderingarna knutna till maskulinitet än så länge inte är lika synliggjorda. Även när det gäller synen på brottsoffret har det skett en förändring. Garland (2001, s. 179-180) skriver om hur det i välfärdsstaten under 70-talet i Nordamerika och Storbritannien var gärningsmannens behov och förmåga till förändring som stod i fokus. Brottsoffret fanns i bakgrunden och tillhörde inte processen på samma sätt i till exempel rättegångar. Idag menar Garland dock att en förändring har inträffat då det skett en fokusering på brottsoffret och att den som blivit utsatt fått ett större inflytande än tidigare. Gärningspersonen har i sin tur fått en mer distanserad och svårfångad roll. När det kommer till relationsvåld så står kvinnan i fokus som offret. I BRÅ:s rapport Brottsoffer perspektiv på brottsförebyggande arbete beskrivs kvinnan som det idealiska och stereotypa offret. Här ägnas kvinnorna ett eget avsnitt avseende kvinnors utsatthet för våld av sin manliga partner (BRÅ 2007:15. s. 37-40). Ett nytt offerfokus inom området kvinnors våld mot män i nära relationer håller dock långsamt på att växa fram inom forskningen. Detta forskningsområde har inte belysts, som tidigare nämnt, på samma sätt som exempelvis mäns våld mot kvinnor. Det var första gången år 2009 som BRÅ i sin rapport (2009:12, s. 5) redovisade, inte bara kvinnors, utan mäns utsatthet i Sverige (ibid.). Straus (2004, s. 55-56, 68) menar att kvinnors fysiska våld mot män bör uppmärksammas mer. Han menar att forskningen i strävan att få ett slut på mäns våld mot kvinnor, även bör beakta kvinnors eget utövande av våld. Han beskriver hur mönster av mindre harmlöst våld så som att kasta saker, örfila eller sparka också skall tas på allvar. Trots den lägre sannolikheten för fysisk skada när en kvinna attackerar en man, frambringar kvinnors våld mot män trots allt en stor andel av skadorna inom partnervåldet. Straus tar även upp problematiken kring barn som upplever våld och hur detta är minst lika viktigt i frågan gällande kvinnor som slår sin partner. Om en kvinna till exempel slår sin partner så påverkar detta barnet på ett negativt sätt, vilket kan leda till att barnet får psykologiska problem. De vuxna demonstrerar också för barnet en slags acceptans för våld. 10

2. Teori och tidigare forskning Jag kommer i min studie att utgå från genusteori och social konstruktivism. Utifrån dessa utgångspunkter kommer jag att diskutera teorier kring intersektionalitet, maskuliniteter/femininiteter, mannen som norm och rollblandning. 2.1 Vetenskapsteoretisk positionering Jag har valt att använda mig av en socialkonstruktivistisk positionering som belyser och inriktar sig på hur individer i sitt samspel konstruerar positioner, meningar och regler (Sohlberg & Sohlberg, 2009. s. 255). I den konstruktivistiska kunskapssynen ligger fokus på att belysa vad som konstrueras, hur dessa konstruktioner upprättas socialt, hur de förändras och om de är en avspegling av en sann verklighet. Genom att belysa och finna konstruktioner i samhället kan forskaren också bryta ned och dekonstruera dessa (ibid. s. 248-249). 2.2 Genusteoretiska utgångspunkter Genom begreppet genus vill jag belysa de sociala och kulturella konstruktioner som existerar mellan en kvinna och en man och vad som anses som kvinnligt eller manligt. Det finns till exempel konstruerade genusnormer, det vill säga föreställningar om vad som anses vara normalt/inte normalt beteende när det gäller män och kvinnor (Lander, 2003, s. 47-50). Magnusson (2003, s. 10-11) tar upp hur begreppet genus inom forskningen används för att studera bland annat maktrelationer mellan de olika könen på individnivå, social samspelsnivå och strukturell nivå. Detta baseras i sin tur på den tidigare nämnda konstruktionen av könet utifrån historiska och samhälleliga skeenden. 2.3 Intersektionalitet Jag vill även belysa begreppet intersektionalitet utifrån den problematik som kan dyka upp kring att dra generella slutsatser utifrån kategorierna man och kvinna. De los Reyes och Mulinari (2005, s. 27) beskriver hur begreppet från början uppstod som en epistemologisk kritik av kategoriseringen av kvinnor. De menade att det var problematiskt att tala om det kvinnliga könet som en homogen kategori och att aspekter såsom sexualitet, ålder, etnicitet och klass också behövde vägas in. De menade att dessa kategorier samverkade på olika sätt 11

och att de var beroende av varandra och möjliga att förändra utifrån kontexten. Genom detta perspektiv är syftet att nå en mer genomgripande kunskap om maktrelationer i samhället samt hur olika kategorier samspelar och hur villkoren kan skilja sig mellan grupper. 2.4 Maskulinitet och femininitet Petterson (2003, s. 141-142) beskriver hur maskuliniteter och femininitet många gånger beskrivs i form av dikotomier. De idealtyper som ofta tas upp är att det maskulina är synonymt med att vara överordnad, stark, aktiv och rationell. Det feminina beskrivs som att vara underordnad, svag, passiv och irrationell. Dessa beskrivningar är dock både kontext- och individstyrda. 2.5 Mannen som norm Connell och Messerschimdt (2005, s. 829-831) tar upp den hegemoniska maskuliniteten. De menar att den manliga könsrollen innebär privilegier. Mannen står högre upp i hierarkin och värderas högre än kvinnan. Connell (2003, s. 100-101, 107-108) beskriver hur den hegemoniska maskuliniteten vidmakthåller kvinnornas underordning och männens dominans i olika positioner. Själva karaktärstypen ser dock olika ut och utgörs inte av ett slags ideal som ser likadant ut överallt. Det är dock de olika genusrelationerna till maskuliniteten som upprätthåller positionen av hegemoni. Det är oftast det dominanta könet som använder sig av olika typer av medel för att bruka våld. Våldet brukas bland annat för att upprätthålla en dominans. 2.6 Rollblandning Heber (2012, s. 180-181, 185) använder begreppet rollblandning i sin intervjustudie med fängelsedömda manliga våldsbrottslingar. Med rollblandning syftar Heber på samspelet mellan brottsofferskapet och gärningsmannaskapet. Det var svårt för brottslingarna i hennes studie att ses som brottsoffer, både för dem själva och för omgivningen, trots att de drabbats av våld. Rollblandningen har att göra med de rollförväntningar som finns och personens bakgrundsfaktorer. Det finns i begreppet ingen tidsmässig ordning knuten till offer eller brottsling. Personer kan också vid ett och samma tillfälle ses som både brottsoffer och brottsling. Det bör beaktas att de utsatta männen som skildras i min studie 12

genom de stödpersoner som intervjuats, till skillnad från Hebers studie inte är dömda våldsbrottslingar. 2.7 Forskning kring kvinnors våld mot män i nära relationer 2.7.1 Hur vanligt är våldet? I BRÅ:s rapport våld mot kvinnor och män i nära relationer används Nationella trygghetsundersökningen (NTU) som underlag. I den skildras våldet i nära relationer genom bland annat de utsattas egna erfarenheter av och förtroende för rättsväsendet (BRÅ 2009:12, s. 5). Urvalet i studien utgår från datainsamlingar från 2006, 2007 och 2008, totalt ca 37 500 telefonintervjuer. Cirka 300 av dessa personer uppgav att de utsatts för relationsvåld det senaste året. En femtedel av dessa var män. Bortfallen bör dock här beaktas då utsattheten och känsligheten i sig kan innebära ett hinder för personer att svara på undersökningen. Utlandsfödda, svagare ekonomiska grupper och män brukar ha en högre bortfallsfrekvens (ibid. s. 19-20,24). Fyrtio procent av intervjudeltagarna sade att de inte fått den hjälp de behövt. Männen uppgav att de i lägre utsträckning hade blivit erbjudna hjälp från brottsofferjourer, ideella organisationer, och kvinnojourer. När det handlade om förtroendet för rättsväsendet så fanns det en könsskillnad bland de utsatta. Männen som upplevt våld i en nära relation hade lägre tilltro till rättsväsendet. På grund av att antalet män i undersökningen var så lågt är det dock svårt att dra några generella slutsatser från studien (ibid. s. 8-9). I BRÅ:s rapport från 2010 om brottsoffers kontakt med rättsväsendet gjordes en fördjupad studie för att skapa ytterligare förståelse till hur brottsutsatta ser på kontakten med rättsväsendet. Rapporten utgår från Nationella trygghetsundersökningens årliga studie mellan 2006 och 2008, verksamma personer som arbetar med att stödja dessa personer samt genom fokusgruppsintervjuer med brottsutsatta personer (BRÅ 2010:1 s. 7). Endast 0,3 procent av samtliga män uppgav att de utsatts för relationsvåld i form av sexuellt våld, trakassering eller misshandel från en aktuell eller tidigare partner. Få uppgav att de utsatts för grövre våld, det handlar främst om trakasserier. 13

2.7.2 Olika typer av våld BRÅ hävdar att det blir problematiskt att tolka svaren då definitionen gällande våld, synen på sig själva och återspeglandet av allmänhetens föreställningar av vad som kännetecknar ett brottsoffer kan påverka (ibid. s. 51). Johnson (1995, s. 283-294) beskriver fyra typer av relationsvåld, intim terrorism, ömsesidig våldsam kontroll, situationsanpassat parvåld och våldsamt motstånd. Intim terrorism definierar Johnson som den typ av våld som är knutet till att kontrollera sin partner, vilket är vanligast vid mäns våld i parrelationer. Det är denna typ av våld som ibland innehåller grövre drag och som tenderar att mest uppmärksammas genom ingripande från socialtjänsten och skyddat boende. Om våldet däremot är ömsesidigt benämner Johnson detta som en ömsesidig våldsam kontroll genom båda parters kamp om kontrollen. Situationsanpassat parvåld beskriver Johnson sin tur som ömsesidigt men mindre allvarligt. Det kännetecknar inte av ett behov av kontroll. Det kan blossa upp, till exempel i en instabil situation. Han menar att detta våld är det som är vanligast i nationella offerundersökningar. Med våldsamt motstånd syftar han på våld i självförsvar från den ena partnern när den andra partnern är kontrollerande och våldsam (ibid.). 2.7.3 Kvalitativ forskning I underlaget till BRÅ:s rapport (BRÅ 2010:1 s. 52-53) redovisas fokusgruppsintervjuer med fyra svenskfödda män i åldrar mellan 32 och 48 år. Alla hade utsatts för fysisk misshandel, psykisk misshandel, och hot. Det handlade om våld från en före detta partner. En av deltagarna uppgav att han även utsatts för övergrepp av ytterligare en närstående. Männen oroade sig för misshandel riktat mot barnen, för trakasserier och misshandel riktat mot dem själva. De beskrev också en oro för att kvinnan skulle anmäla mannen istället. Männen berättade också att de varken vill eller tycker att de har rätten att ge igen genom att slå tillbaka. Tankar om allmänhetens syn på kvinnan som gärningsperson, och tankar om manlighet var teman som männen återkom till i intervjuerna. Engerdahl har i sin C-uppsats (2011, s. 22-24) redovisat semi-strukturerade intervjuer med fyra yrkesverksamma personer som alla mött män utsatta för partnervåld av en kvinna. Hon beskriver bland annat hur intervjudeltagarna berättat hur de utsatta männen kan ha 14

svårt att slå tillbaka då de uppfostrats till att inte slå kvinnor samt att mannen ska kunna ta ett slag. Detta är något som Engerdahl knyter till att kvinnan anses som svagare samt konstruktionen gällande den hegemoniska maskuliniteten. Engerdahl beskriver också i sin studie hur våldet både är psykiskt och fysiskt. Den fysiska misshandeln knyts bland annat till att kvinnan ofta använt ett tillhygge. Detta beskrivs som mer logiskt då mannen är fysiskt överlägsen. Den psykiska misshandeln beskrivs som mer svårupptäckt kännetecknas av kränkningar och hot. Kvinnan kan hota om att ta barnen. Engerdahl går in på hur rädslan hos de utsatta männen för hur de ska bli bemötta av rättsväsendet. Intervjudeltagarna berättade om hur utsatta män känt att de inte blivit tagna på allvar av polisen. Intervjudeltagarna diskuterade också polisens reaktion i situationer knutna till ett larm. De menade att det oftast är mannen som grips. Enligt deras uppfattning styr de offerstereotypiska föreställningarna polisens tolkning av anmälan om våld vilket innebär att mannen mer automatiskt ses som förövare och kvinnan som offer (ibid. s. 24). Dackemo har i sin studie (2012, s. 7-10, 12) gjort semistrukturerade intervjuer med tolv män som alla utsatts för våld av en kvinna de haft en nära relation med. De utsatta männen hade utstått såväl fysiskt som psykiskt och i vissa fall även sexuellt våld. En av männen berättade bland annat hur våldet var ett dagligt inslag som utövats mot alla i familjen, även barnen. Det fysiska våldet beskrev de utsatta männen som örfilar, stryptag och slag med tillhyggen. Männen berättade hur det psykiska våldet bland annat bestod av hot. Hoten kunde ibland förverkligas såsom när vissa av kvinnorna hade tagit barnen och försvunnit. Flera av intervjupersonerna berättade på olika sätt om att det värsta var att tappa kontakt med barnen. Kvinnorna hotade även med att på olika sätt skada sig själva om de inte fick sin vilja igenom. Det psykiska våldet innebar också att kvinnorna försökt skuldbelägga männen och bryta ned deras självkänsla genom kränkningar. Detta kunde i sin tur leda till att kvinnan fick mer makt och kunde kontrollera mannen ytterligare. Männen uppgav bland annat att den hjälp som fanns att få från socialtjänsten var anpassad för män som själva utövat våld. Denna hjälp hade flera av männen hänvisats till, vilket de uppfattade som ett uttryck för att de sågs som den våldsamma partnern. 15

3. Metod 3.1 Val av metod Jag gjorde tidigt i min studie en avvägning gällande val av intervjupersoner. Jag förstod att det skulle innebära en viss osäkerhet vid tolkningen av mina resultat om jag skulle välja att fånga de utsatta männens berättelser genom någon annan. Å andra sidan upplevde jag att det skulle bli mindre etiskt problematiskt. Jag bedömde också att stödpersonerna hade mycket av den mer allmänna information jag ville nå. Genom att intervjua dem skulle jag också få ta del av erfarenheter om många fler utsatta män än om jag hade valt att intervjua offren själva. Jag kom fram till att fördelarna med att välja stödpersoner övervägde nackdelarna, men förstod att mitt val innebar att jag fick vara försiktig med mina tolkningar. Jag ville med min studie ta del av stödpersonernas egna upplevelser och erfarenheter av de utsatta män de mött, vilket innebär att jag ville nå en beskrivande och meningsbaserad kunskap. Därför har jag valt att använda mig av kvalitativa intervjuer som metodform. Det är en metodform där intervjupersonens vardagsvärld och verkligheten denne lever i är i fokus. Metoden utgår från ett fenomenologiskt perspektiv där kvantifiering, analysering eller förklaring inte är målet (Brinkmann & Kvale 2009, s. 42,44-45). Genom syftet och mitt ämnesval framstod det som mest lämpligt med en halvstrukturerad livsvärldsintervju. Forskaren använder sig av en intervjuguide för att konkretisera de centrala teman denne vill åt. Denne är öppen för att nya frågor med anknytning till dessa teman kan dyka upp. Detta gör att intervjun varken är helt öppen eller sluten (ibid. s. 43). Det finns vid intervjuerna en maktrelation som är asymmetrisk där jag som forskare är den som bestämt ämne och frågor samt avgör vilka frågor som är lämpligast att följa upp. Det bör beaktas att intervjupersonen dock har möjlighet att gå till motkontroll under intervjun. Intervjupersonen kan till exempel ifrågasätta frågorna, tala runt ämnet eller undanhålla information (ibid. s. 48-49). Trots användandet av en livsvärldsintervju som möjligen kan upplevas som avspänd och jämlik beaktade jag både innan, under och efter intervjuerna den maktasymmetri som existerade. Det handlar inte om helt jämlika parter som konverserar i en helt fri och öppen dialog, utan om ett samtal som sker professionellt mellan intervjupersonen och forskaren. 16

Intervjusituationen och den information kan också påverkas av på vilket kön jag som forskare och intervjuperson har. Situationen kan även påverkas utifrån den maskulinitet eller femininitet som iscensätts under intervjun, något som skulle kunna ha att göra med en social önskvärdhet. En man skulle kunna agera och iscensätta sin maskulinitet på olika sätt beroende på om det är en kvinna eller man som intervjuar (Skrinjar 2005:1, s. 10-12). Då jag i min studie intervjuat enbart män skulle detta kunna påverka resultatet. 3.1.1 Min intervjuguide Då jag använt mig av en halvstrukturerad intervjuform så försökte jag utveckla min intervjuguide på bästa sätt utifrån detta. Jag formulerade två huvudteman för intervjuerna, verksamheten och de brottsutsatta männen. Till dessa formulerade jag ett antal underteman: Verksamheten - Stödpersonens engagemang och erfarenhet i verksamheten - Utbud - Samarbete med andra instanser - Problem och nyckelfrågor - Utvecklingsmöjligheter De brottsutsatta männen - Finns det gemensamma drag hos de utsatta männen knutna till ålder, etnicitet, sociala förhållanden och samhällsklasser? - Offerroll - Omgivningens stöd - Annorlunda behandling på grund av kön Till dessa underteman knöt jag ett antal frågor i min intervjuguide. Dessa frågor fungerade som en mall och ett hjälpmedel för mig under intervjuerna, de har dock inte lästs ordagrant. Frågorna har bland annat inte alltid lästs ordagrant. Jag har även haft en öppenhet för om intervjupersonerna själva velat ta upp något som inte ingått i intervjuguiden. Detta möjliggör i sin tur för nya infallsvinklar. 17

När det gäller ordningsföljden på frågorna i intervjun och uppföljning av eventuella frågor så beror detta på såväl studiens syfte som den möjliga känslighet som kan dyka upp (Brinkmann & Kvale 2009, s. 146). Jag valde därför, vilket också kan utläsas i min intervjuguide, att inleda intervjun med mer allmänna frågor kring verksamheten och intervjupersonens roll. Genom detta tillvägagångssätt hade jag möjlighet att komma igång och känna in mig i rollen som intervjuare i samtalet innan de centrala frågorna, knutna till mina frågeställningar, dök upp (ibid.). Det fanns också ett annat skäl till att jag ville introducera intervjun med att tala om verksamheten och intervjupersonens roll i denna, nämligen att undvika att intervjun skulle bli för personlig. En intervjupersons egna engagemang skulle nämligen kunna bottna i en egen utsatthet för relationsvåld. Detta skulle kunna medföra en etisk problematik. Jag valde istället att nå intervjupersonen i intervjun genom att använda mig av verksamheten som underlag. Min mening var att nå deras erfarenheter av andra personers utsatthet, inte deras egna (ibid. s. 146). Jag valde att formulera frågorna i intervjuguiden utifrån de olika teorier jag ville beröra och inte använda mig av teorierna i sig. Detta val gjorde jag för att inte krångla till det med ett allt för akademiskt språk (ibid. s. 147). De intervjupersoner jag möter har rimligen olika utbildningar och bakgrunder och begreppen som kriminologiska universitetsstudenter använder tillämpas möjligen inte av alla. Nedan följer de två huvudteman som valts ut, samt underteman till dessa. Intervjuguiden finns bifogad i en bilaga. 3.2 Intervjudeltagarna Jag valde stödpersoner från tre olika jourverksamheter för att få en så bred bild av området som möjligt. Genom att intervjua stödpersoner fångar jag fler berättelser effektivt. Det är också mindre känsligt än att exempelvis intervjua de utsatta männen. För att nå stödpersonerna kontaktade jag jourverksamheter som har direktkontakt med utsatta män för relationsvåld, till exempel genom stöd i form av gruppsamtal, enskilda samtal och jourtelefon. Jag ansåg dessa jourer som ett lämpligt val för att nå stödpersoner med mycket erfarenhet. Jag ville även nå verksamheter som jag uppfattade var organiserade och seriösa, till exempel genom att använda sig av en hemsida, mejladress och telefonnummer. 18

Jag mejlade därefter de verksamheter jag tyckte uppfyllde mina krav. I mejlet beskrev jag syftet med studien samt att jag ville intervjua en person som haft direktkontakt med de utsatta män jag ville studera (mejlet finns i bilagan). Jag fick svar på de båda mejl jag skickade iväg vilket ledde till en fortsatt mejlkontakt. Resultatet blev fyra intervjuer med fyra frivilliga män representerande för tre verksamheter i Sverige. Dessa män var alla i medelåldern och var verksamma inom olika typer av arbetsområden. Gemensamt för männen var att de alla träffat och haft/har kontakt med män som utsatts för våld av en kvinna i en nära relation. Erfarenheterna om hur många utsatta män de träffat skiljde sig åt vilket bör nämnas. Intervjupersonerna hade olika utbildningar och bakgrunder samt olika förkunskaper när det gällde forskning inom området. 3.3 Validitet och reliabilitet En invändning mot att jag använt mig av en kvalitativ intervjumetod är svårigheter knutet till generaliserbarheten, ett exempel på detta är att för få intervjuer används. Till skillnad från den kvantitativa intervjuformen är det dock inte generaliserbarhet som står i fokus. Istället är det intervjupersonens livsvärd som ses som det mest relevanta, vilket jag har tagit fasta på (Brinkmann & Kvale 2009, s. 44, 187).. Intervjupersonen kan ge olika svar beroende på när jag valde att genomföra intervjun, vilket äventyrar studiens intrasubjektiva reliabilitet. Kanske hade också resultatet av studien sett annorlunda ut om någon annan genomfört intervjuerna? Ett större fokus på reliabiliteten behöver dock inte resultera i bättre forskning, tvärtom kan detta minska idérikedomen under intervjuerna vilket skulle ha kunnat påverka mitt resultat negativt. Forskarens betydelse för resultatens reliabilitet kan påverkas av till exempel ledande frågor. Olika frågeformuleringar kan påverka intervjupersonernas svar. Även det transkriberade materialet bör uppmärksammas då utskrifter kan skilja sig från varandra beroende på vilken tolkning forskaren gör, vilket kan äventyra den intersubjektiva reliabiliteten (ibid. s. 263, 200). Validiteten bör också uppmärksammas; undersöker jag genom denna metod det som avses att undersökas? Validiteten blir i den kvalitativa studien mer förenad med forskarens roll än vid kvantitativa studier. Validiteten gör sig beroende av hur handlingskraftig jag som forskare varit i min förmåga att i studien ifrågasätta, granska och teoretiskt tyda mina 19

resultat (ibid. s. 264-266). Min förförståelse bör i detta avseende även beaktas då denna i sin tur skapar de tolkningar jag har av världen. Min förförståelse består bland annat av det egna intresse av ämnet jag har. Det är i sin tur jag som har valt metoden, den tidigare forskningen, frågorna i intervjuguiden, vad som ska lyftas fram i resultatet etcetera (Sohlberg & Sohlberg 2009, s. 32,73). Möjligen hade studien sett annorlunda ut om den utformats av en annan person eller i ett annat slags samhälle. Studien kan också ha sett annorlunda ut om jag genomfört den vid en annan tidpunkt livet (ibid.). Att jag utgår från mina intervjupersoners upplevelser kan också innebära andra svårigheter. Var mina intervjupersoner, som utgjorde materialet, olika insatta i ämnet? Fanns det en överdrift/underdrift i intervjupersonernas berättelser? Ljög de? Tolkade jag mina intervjupersoner rätt? Dessa frågor skulle kunna utgöra ett möjligt hot när det gäller såväl validitet som reliabilitet (Bergström & Boréus 2005, s. 37). 3.4 Etiska ställningstaganden Jag valde i min studie att intervjua stödpersoner då det inte är lika etiskt problematiskt som att intervjua utsatta män. Jag har i min studie tagit hänsyn till andra möjliga etiska aspekter genom att bland annat använda mig av vetenskapsrådets forskningsetiska principer som underlag (Vetenskapsrådet 2002 s. 5-14). I forskning bör ett berättigat individskyddskrav finnas för att skydda individen från till exempel kränkning eller psykisk skada. Vetenskapsrådet knyter ihop detta individskyddskrav med fyra övergripande krav. Informationskravet handlar om att det är viktigt att informera om syftet med undersökningen, att det är frivilligt att ställa upp och att deltagaren har rätt att avbryta sin medverkan. Samtyckeskravet syftar till att studien behöver deltagarens samtycke för att genomföras, samt att det inte ska ske påtryckningar eller negativt bemötande om denne väljer att avbryta. Konfidentialitetskravet innebär i forskning av etisk känslig karaktär att deltagarna ska utlovas konfidentialitet. Materialet ska inte kunna nå obehöriga och det är viktigt att avidentifiera deltagaren. Nyttjandekravet innebär att materialet endast användas i forskningssyfte och inte för till exempel kommersiellt bruk. I det första mejlet som jag skickade ut klargjorde jag mitt syfte och berättade att allt skulle ske konfidentiellt och att ingen person kommer att kunna identifieras i materialet. När jag sedan nått den tilltänkta kontakten per mejl/telefon klargjorde jag syftet för denne person, 20

samt berättade mer ingående hur jag tänkt mig intervjuupplägget. Bland annat berättade jag att intervjun skulle ta kring 40-60 minuter och att den skulle spelas in. Jag nämnde att endast jag skulle få ta del av det bandade innehållet samt att en avidentifiering skulle ske. I slutet frågade jag om upplägget gick bra/fungerade för intervjupersonen. Detta bekräftades i samtliga intervjuer. I början av intervjun berättade jag återigen, men mer ingående, om hur undersökningen skulle gå till. Jag berättade att jag var en kriminologistudent på Stockholms Universitet som skulle skriva en kandidatuppsats. Därefter gick jag in på syftet med mitt examensarbete, hur intervjupersonen bestämmer om sin egen medverkan och hans rätt att både avbryta och ångra sig i efterhand. Sedan berättade jag hur materialet skulle förvaras skyddat från obehöriga och att en avrapportering skulle ske i intervjuutskriften för att omöjliggöra en identifiering samt att intervjun skulle bandas. Jag nämnde även att det fanns möjlighet för intervjupersonen att läsa igenom det transkriberade materialet för att han skulle kunna korrigera eller ångra det som sagts i intervjun. Jag avslutade min genomgång med att fråga om intervjupersonen hade några frågor, hade något att tillägga och hur denne hade upplevt intervjun. Återigen berättade jag om möjligheten att läsa igenom transkriberingen för synpunkter, vilket tre av dem bad om. 3.5 Genomförande av intervju Intervjutillfällena genomfördes under en period på knappt tre veckor. Alla intervjuer genomfördes i en miljö som intervjupersonen själv valt ut, till exempel verksamhetslokalen eller ett café. Detta gjordes för att intervjupersonerna själva skulle ha möjlighet att känna sig så trygga under intervjun som möjligt. Vid alla tillfällena användes en diktafon som var placerad mellan mig och intervjupersonen. Ibland svarade intervjupersonerna på frågor som det var tänkt att jag skulle ta upp längre fram i intervjun. Detta uppfattade jag inte som ett problem då det möjliggjorde för mig att återkoppla, försöka få ytterligare svar samt knyta ihop olika trådar i samtalet. Intervjupersonerna tog även upp aspekter som sträckte sig utanför frågorna jag ställde. Jag lyssnade på detta, men ställde vid känsligare information inga följdfrågor. 21

Transkriberingen gjordes i anslutning till intervjutillfällena och skrevs ut så ordagrant som möjligt. Detta gjordes för att på bästa sätt komma ihåg intervjun klart i huvudet vid eventuell problematik i uppspelningen och på detta sätt undvika att konstruera om det som intervjupersonen sagt. Längre pauser, skratt, suckar etcetera skrevs ut som jag uppfattade dem. Under transkriberingens gång avidentifierade jag namn, platser, verksamhetsnamn etcetera för att omöjliggöra identifiering. 3.6 Analysmetod och procedur I min studie valde jag att använda mig av en kvalitativ konventionell innehållsanalys. Denna forskningsdesign lämpar sig bra när det finns en begränsad mängd litterattur eller få existerande teorier kring ett fenomen. Genom att använda sig av en kvalitativ konventionell innehållsanalysform så riktas fokus på att beskriva fenomenet snarare än att hitta den underliggande meningen. Begrepp, kategorier och teman tillåts också att hämtas under analysens gång istället för att använda sig av redan förbestämda kategorier. Analysmetoden lämpar sig bra att tillämpa i intervjuer där öppna frågor använts, vilket stämmer in på mitt materialunderlag (Shannon & Hsieh, 2005. s. 1279). Utifrån mitt metodval började jag läsa igenom det totalt 60 sidor långa transkriberingsmaterialet som skapats utifrån mina fyra intervjuer, som totalt omfattade knappt 210 minuter inspelat material. Därifrån försökte jag, utifrån min kodning, identifiera olika teman som jag upplevde tagits upp som meningsbärande under intervjun 1. 4. Resultatredovisning och analys När jag läst igenom mitt textmaterial flera gånger kunde jag genom mitt kodningsschema urskilja sex teman, varav tre var rent deskriptiva och fyra var mer interaktionsbaserade. De tre mer centrala deskriptiva teman var; Männen, partnern och våldet. De interaktionsbaserade var: att berätta eller inte berätta, offeridentiteten, barnens roll och professionella attityder. Härifrån urskiljde jag olika strukturer och kategorier. I resultatdelen kommer jag först att redovisa mina tre deskriptiva teman under en huvudrubrik med två tillhörande underrubriker kallade: Männen och partnern, och våldet. 1 Jag har i min analys inte följt frågorna från intervjuguiden. Istället har jag format teman utifrån det innehåll i materialet som jag upplevde som mest framträdande. 22

Därefter följer mina interaktionsbaserade fyra teman under varsin rubrik. Sedan kommer dessa att beskrivas närmare genom ytterligare komponenter i form av underkategorier och koder. Under resultatredovisningen betecknas stödpersonerna som intervjupersonerna. Citat från de fyra stödpersonerna skiljs åt genom benämningarna IP1, IP2, IP3 och IP4. 4.1 Männen, kvinnorna och våldet. 4.1.2 Männen och kvinnorna Intervjupersonerna uppgav att de utsatta männen de mött funnits i alla grupper utan något tydligt mönster knutet till etnicitet, sociala förhållanden eller samhällsklass. Dock fanns det ett mönster när det gällde ålder och personliga egenskaper. Genom att tillämpa det intersektionella begreppet i frågorna möjliggjordes att se om olika kategorier samverkade, var beroende av varandra etcetera (De los Reyes & Mulinari 2005, s 1, 3-9). Resultatet förklarar även hur individer av samma kön kan skilja sig åt och att det kan vara problematiskt att enbart utgå från män som en homogen grupp. Intervjupersonerna beskrev männens partners som personer de utsatta männen haft en nära relation med. Intervjupersonerna skildrade partnern utifrån bland annat möjliga psykiska störningar och personliga egenskaper såsom kontrollbehov. Detta kan knytas till Jonsons resonemang om intim terrorism och ömsesidig våldsam kontroll (Johnson 1995, s. 283-294). Utifrån ord som föräldraåldern, fertil ålder och medelåldern beskrev intervjupersonerna de utsatta männen inom ett åldersspann mellan cirka 25 och 50 år 2. IP2: Jag tänker att det har med hormoner att göra också, att när man blir uppåt... Ja, när man blir äldre så tappar man ju litegrann när det gäller stridsviljan så där. Man har utkämpat alldeles för många meningslösa bataljer. I två av intervjupersonernas berättelser togs de utsatta männens personliga egenskaper upp som ett gemensamt drag 3. De beskrev dessa män som ordentliga, att de hade svårt att säga 2 Citationstecken kring ett ord i löpande text anger i denna del av arbetet att ordet använts av en intervjuperson. Fullständiga citat markeras med indragen marginal och kursivering. 3 De personliga egenskaperna om de utsatta männen är något som stödpersonerna själva tar upp. Detta återfinns därför inte i intervjuguiden. 23

nej och att de i grunden verkade tro gott om andra människor. En av de intervjuade sa att de utsatta männen: IP1: Har en god tro på att... Att det kommer inte ske något biologiskt dysfunktionellt här... Hon kan inte slå mig, angripa mig, det är inte sant... Och hon kan absolut inte hindra mitt barn att få träffa mig och... Så att det finns Det är ofta Man kan säga att det är väldigt snälla män Med en god världsbild... De utsatta männens partners beskrevs som kvinnor den utsatte har eller haft en nära relation med, exempelvis fru, sambo eller flickvän. Två av intervjupersonerna hade funderat på om vissa misshandlande kvinnors våld skulle kunna varit uttryck för form av psykisk störning. IP1:...Jag är ändå en aningen påläst och anar att det ofta handlar om Eller ganska ofta handlar om personlighetsstörningar Sen är det ju inte våran liksom... Det är ju inte våran roll att diagnostisera någon som borderline eller patologisk narcissist eller nån slags psykopat Eller vad det nu kan handla om Vidare gick intervjupersonerna in på hur kvinnorna framställdes av de utsatta männen. En av intervjupersonerna berättade att han av sådana berättelser fått ett intryck av att det i många fall fanns ett kontrollbehov hos partnern, som till exempel kan använda härskartekniker för att kontrollera. Ett annat exempel som beskrevs var att vissa kvinnor kunde bemöta mannen på ett nedsättande sätt. Liknande beskrivningar återfanns i flera av intervjuerna 4. IP4: Det är ju ofta Och det e ju egentligen Nästan alla som man pratar med säger ju det här Dom kör ju den här härskartekniken va Dom ska kontrollera Det är nedsättande: du klarar ingenting, varför gör du så? Har du diskat? Varför ställer du inte upp tallrikarna så och så... Så där... 4.1.3 Våldet Intervjupersonerna beskrev både olika former av fysiskt våld och psykiskt våld. Till det fysiska våldet hörde tillfogandet av skador både utan och med användande av föremål. 4 Beskrivningen om kvinnorna är något som intervjupersonerna själva tar upp. Detta återfinns därför inte i intervjuguiden. 24

Denna beskrivning av våldet framkom även i Dackemos intervjustudie med utsatta män och Engerdahls intervjustudie med yrkesverksamma personer i kontakt med utsatta män (Dackemo 2012, s. 8-10) (Engerdahl 2011, s. 23). Även att föremål är vanligt förekommande för att tillfoga skada kan knytas till Engerdahls studie där hon på liknande sätt tar upp att kvinnorna ofta använde tillhyggen. Vidare påminner studien om Engerdahls och Dackemos resonemang om hot då resultatet på liknande sätt tar upp om hur kvinnorna hotat att ta barnen (Engerdahl 2011, s. 22-24) (Dackemo 2012, s. 8-9). Vidare kan resultatet kring det psykiska våldet i form av kränkning, hot och falska anklagelser knutet till misshandel av sig själv knytas både till Dackemos studie och till BRÅ:s rapport (BRÅ 2012:1, s. 52-53). En av intervjupersonerna framhöll också hur det fysiska våldet ofta handlade om bråk mellan parterna och att våldet sällan enbart kom från kvinnans sida. Exempelvis kunde våldet ha uppstått genom ett bråk. Detta kan knytas till Johnsons fyra typer av relationsvåld som kan tillämpas för att nå en djupare förklaring kring relationsvåldet (Johnson 1995, s. 283-294). Resultaten illustrerar också den problematik som existerar kring vem som är offer samt förövare när det kommer till relationsvåld knutet till bråk från båda parter. Ett gemensamt våldsbråk tolkas i sin tur utifrån de rådande konstruktioner som existerar om maskulinitet. Beskrivningen av det fysiska våldet i form av bråk kan således knytas till Lander resonemang om de idealtyper som existerar kring maskulint och feminint (Lander 2003, s. 141-142). Beskrivningarna av det fysiska våldet utan föremål handlade bland annat om örfilar och knuffar, men även om mer allvarligt våld. Intervjupersonerna beskrev hur föremål var vanligt förekommande när det gällde tillfogandet av skada. De berättade om skador genom knivvåld, men nämnde även andra föremål såsom kristallskålar, stekpannor, eldgafflar, elektricitet och kokande vatten. IP2: Kvinnor använder oftast stickvapen av någon form..så..har jag förstått nu..både som hot och som..som verkningsmedel så att säga... 25

Det psykiska våldet beskrevs ofta i form av falska anklagelser och hot. Hot kunde utgöras av att kvinnan hotade om att våldföra sig på mannen, men också genom att hon hotade med att skada sig själv och iscensätta en misshandel. Männen kunde därigenom bli anklagade för misshandel. Ett annat hot var att ta barnen från mannen. IP1: Men även alla dom här effektiva Tortyren skulle jag säga i att undanhålla någons barn Att genom rättegången få den här personen att inte träffa barnet... Trots fysiskt våld brukar många vittna om att det är den allra, allra grövsta skadan, att tappa kontakten med sitt barn. IP3: Hon är på honom som fan. Hotar med att slå sig själv och ge sig själv blåmärken för att kunna sätta dit honom och liksom och du vet en fullständig terror för honom. Attack liksom. Intervjupersonerna uppgav att männens utsatthet för våld oftast hade pågått länge innan de vågade söka hjälp. Ibland hade det pågått i flera år, särskilt när barn funnits inblandade. Anledningen till det sistnämna var mannens oro att förlora sina barn. IP4: Många lever ju i det här väldigt länge innan dom börjar inse att det här är nånting som är fel. Det är successivt. Titta vad kvinnojourerna Det är Vi ser precis samma sak va Så att då Det har ingenting med könet att göra. Det fanns i en av intervjupersonernas berättelse en beskrivning om hur det fysiska våldet ofta handlade om bråk mellan parterna och att våldet sällan enbart kom från kvinnans sida. Det kan till exempel ha uppstått genom ett bråk. IP2: Men annars brukar det Alltså det är bråk annars. Och då kan han vara mindre våldsam och hon mera våldsam. Men att dom bråkar liksom Det Att dom håller på med handgemäng. 4.2 Att berätta eller inte Intervjupersonerna beskrev också de utsatta männens rädsla att berätta genom upplevelsen att de inte tas på allvar på grund av de saknat stöd från samhället. De har mötts av en oförståelse, ett ifrågasättande och utpekats som förövare. Detta kan knytas till Engerdahls studie där hon nått ett liknande resultat kring hur de utsatta männen inte blivit tagna på allvar av bland annat polisen (Engerdahl 2011, s. 24). 26

Enligt intervjupersonerna möttes de utsatta männen, av en oförståelse från samhällets sida och upplevde att kvinnor blev trodda i högre utsträckning. Rädslan för bland annat bemötandet gjorde att många av männen ännu inte vågat berätta eller polisanmäla när de sökt sig till jourerna. Många män hade till exempel inte tagits på allvar av polisen tidigare när ord stått mot ord. Detta överensstämmer med BRÅ:s rapport (BRÅ 2009:12. s. 9). Intervjupersonerna skildrade hur socialtjänsten hade svårt att förstå existensen av kvinnors våld mot män, istället hade det varit den utsatta mannen som blivit dömd på förhand. Detta överensstämmer med Dackemos studie där den bristande hjälpen från myndigheter tas upp. De utsatta männen hade i studien berättat hur den hjälp som fanns hos socialtjänsten var riktad till våldsutövande män, dit de hade hänvisats (Dackemo 2012, s. 12). Intervjupersonerna berättade hur de i sin roll som stödpersoner hade svårt att nå de utsatta männen till en början, trots att männen ändå tagit steget att söka hjälp hos en mansjour. Oftast tog det tid innan de utsatta männen ville/vågade berätta om sin utsatthet för stödpersonerna. Även om de utsatta männen på sätt och vis tagit ett steg i rätt riktning genom erkännandet av att en problematik existerar i relationen (och också sökt hjälp) så fanns det fortfarande något som höll dem tillbaka från att våga/vilja berätta om utsattheten. För att nå de utsatta männen upplevde intervjupersonerna att de behövde ge dem gott om tid att samtala samt frågor ställda rakt på sak. Detta kan knytas till Pettersons beskrivning av vad som är synonymt med maskulinitet. Är det maskulina mer synonymt med att vara stark och överordnad kan utsattheten för dessa män bli svårare att prata om (Pettersson, 2003, s. 141-142). Något som försvårade för de utsatta männen att berätta och bidrog till rädsla och skam var att de inte upplevde att de togs på allvar då de inte uppfattade något stöd från samhället. Intervjupersonerna var dock noga med att framhäva att deras tolkning kunde vara problematisk då de tolkade utifrån någon annans perspektiv. De utsatta männen hade bland annat mött ett ifrågasättande att män ska tåla lite grann men också att de pekats ut som förövare i sina kontakter med socialtjänst, brottsofferjourer, polis och domstol. 27