Näridrottsplatser = spontanidrott = bättre hälsa hos barn och unga?

Näridrottsplatser = spontanidrott = bättre hälsa hos barn och unga? Näridrottsplatser har under den senaste 5-årsperioden lanserats som en motor för att öka barn och ungdomars fria, spontana och egen-organiserade idrottande. Med en idé om spontanidrott som hälsofrämjare och som rekryteringsverktyg för den organiserade idrotten förväntas dessa näridrottsplatser kunna inspirera särskilt utsatta målgrupper. I det Handslagsfinansierade forskningsprojektet Näridrottsplatser och spontanidrott studeras den satsning på näridrottsplatser som görs inom ramen för Handslaget och det är det projektet denna text bygger på. De preliminära resultaten visar att lösningen på inaktivitetsproblematiken hos barn och unga kanske inte låter sig lösas på det enkla sätt som rubriken på denna text antyder. Josef Fahlén Centrum för utvärderingsforskning Umeå universitet Bakgrund Barn- och ungdomstidens spontana idrott, lek och spel är något många ser tillbaka på med nostalgiska minnen av kamratskap, spontanitet och glädje. Många tycker sig kanske också lägga märke till hur vår omgivning och närmiljö inte längre och inte i samma utsträckning präglas av denna spontana idrott, lek och spel, i vart fall inte i den form man själv minns den. Parallellt med detta finns vetskapen om hur TV-spel, Internet och DVD fyller dagens barns och ungdomars fritid på ett helt annat sätt än för bara 20 år sedan och att fysisk aktivitet inte alls längre ses som ett självklart inslag i fritidssysselsättningen. Konkurrensen om ungas uppmärksamhet är hård och förväntningarna från såväl vuxenvärld som kamrater lämnar lite tid över för fria, obundna och spontana aktiviteter. Det sänds många signaler från många avsändare om vikten av att röra på sig för hälsans och det fysiska välbefinnandets skull. Samtidigt får vi rapporter om hur allt fler rör sig för lite och hur så kallade välfärdssjukdomar följer i dess kölvatten. Särskilt alarmerande ses inaktiviteten hos barn och ungdomar eftersom brist på aktivitet under uppväxten tros vara svår att förändra som vuxen. Nämnda TV-spel, Internet och DVD ses som de stora bovarna tillsammans med ett ökat och fel sammansatt näringsintag och insatser från flera håll görs för att komma till rätta med den ökande ohälsan orsakad av övervikt och/eller inaktivitet. Paradoxalt nog ökar även barns och ungdomars deltagande i idrottsföreningars verksamhet totalt sett. En polarisering framträder dock med en grupp väldigt aktiva och en grupp helt inaktiva. Det rapporteras också att alla inte får plats i den organiserade idrotten av olika anledningar och att de som inte omfattas av föreningsidrotten dessutom har små möjligheter att utöva fysisk aktivitet på egen hand. Att öka tillgängligheten till idrott och annan fysisk aktivitet av har därigenom blivit en av idrottsrörelsens nya stora utmaningar. Det är passande nog just tillgänglighet som är den stora ledstjärnan för Handslaget - statens stora satsning på idrottsområdet. En av utgångspunkterna för arbetet är att det finns stora grupper barn och ungdomar som idrottsrörelsen inte lyckas engagera och därför handlar 38

Figur 1 projekten om att hitta verktyg för att locka och bereda plats för dessa grupper i föreningsidrotten, på kortare eller längre sikt. Som ett led i att locka barn och ungdomar till föreningsidrott på längre sikt har vissa handslagsinitiativ syftet att uppmuntra barn och ungdomar till fysisk aktivitet utanför den organiserade föreningsidrotten, dvs. på spontan och egenorganiserad basis. Eftersom såväl stadsplanering som föreningsägda idrottsanläggningar påstås begränsa den fysiska tillgängligheten till ytor och anläggningar för spontan och egenorganiserad fysisk aktivitet har en satsning på Näridrottsplatser börjat ses som en lösning på problemet. För att skapa utrymmen och möjligheter för spontan och egenorganiserad fysisk aktivitet har RF hämtat inspiration från liknande satsningar i Norge och Danmark. I Sverige kom konceptet att kallas Näridrottsplats och har blivit en konkret satsning inom ramen för Handslaget för att stimulera barn och ungdomar till fysisk aktivitet utanför den organiserade föreningsidrotten och skolans idrottsundervisning. I det Handslagsfinansierade forskningsprojekt som här redovisas och diskuteras undersöks om och i så fall hur näridrottsplatskonceptet kan uppmuntra barn och ungdomar till fysisk aktivitet på spontan och egenorganiserad basis. Den övergripande frågeställningen gäller i vilken utsträckning näridrottsplatser generellt bidrar till spontanidrott och vilka effekterna blir för barn/ungdomar, framförallt nya grupper, idrottsföreningar och skolor. Fyra konkreta frågeställningar har också formulerats: Var byggs näridrottsplatser? Vilka aktörer är involverade i planering, genomförande och användning? Vad krävs för att få till stånd spontanidrott på näridrottsplatser? Hur används och vilka använder anläggningarna? I föreliggande text fokuseras på grund av utrymmesskäl endast en av frågeställningarna - den sista. Texten bygger på den rapport som studerar alla ovanstående frågeställningar genom en populationsundersökning och två fallstudier. Forskningsprojektets genomförande Med hjälp av data från populationsundersökningen valdes två näridrottsplatser ut för närmare granskning avseende själva användningen. Denna granskning bestod av intervjuer med huvudmän, användare och skolpersonal, observationer av själva nyttjandet av anläggningen samt enkätundersökningar om elevernas aktivitetsvanor före och efter anläggningens tillkomst. När denna text skrivs är resultaten från den ena näridrottsplatsen ännu inte färdigställda därför vilar följande avsnitt enbart på data från en näridrottsplats. Näridrottsplatsen Näridrottsplatsen i den fallstudie som denna text rapporterar resultaten från är belägen vid Tegs Centralskola i Umeå tätort. Skolan inrymmer klasser i skolår 7-9 och består av 600-650 elever. Upptagningsområdena tillhör de mer attraktiva bostadsområdena i Umeå och består av både villa- och flerfamiljsbebyggelse. Skolan har med sin idrottsprofil även elever från andra 39

stadsdelar och samhällen utanför. Skolgården är efter näridrottsplatsens tillkomst utrustad med en så kallad Binge som är en konstgräsklädd yta som syns i mitten av Figur 1. Konstgräset är omgärdat av en sarg med ett större handbollsmål i vardera kortsidan och två mindre landhockeymålburar i vardera långsidan. Över respektive landhockeymålbur hänger en basketbollkorg och i bingen kan volleybollnät enkelt sättas upp vid behov. På ena handbollsmålburens baksida är en mindre klättervägg installerad. I anläggningens nedre högra hörn syns en mer traditionell lekplatsdel med gungor av olika slag, klätterställning och några andra lekredskap samt rastmöbler och gräsytor. På ytan till vänster om bingen finns en grusplan. I anslutning till grusplanen finns förutsättningar och utrustning för friidrottsgrenarna löpning, längdhopp, tresteg, kulstötning och diskus. Ovanför grusplanen finns ishockeyrinken som är belagd med asfalt. Förutom de traditionella målburarna är rinken dessutom utrustad med basketbollkorgar för så kallad street-basket. I rinken kan ishockey, skridskoåkning, land- och inline-hockey utövas. Utöver dessa inslag kantas anläggningen av ett tjugotal bänkar med bord, en paviljong och en utomhusscen. Användningen Under de nio observationstillfällena varierade vädret från frisk vår, solig sommar och sval höst till snöslask, spöregn och höststormar vilket också föga överraskande avspeglade sig i användningen av anläggningen. Minst väderkänslig var användningen under och i anslutning till skoldagen då både kyla, regn och slask trotsades. Under kvällar, helger och skollov däremot stod anläggningen helt öde vid så kallat dåligt väder. Det finns inga anvisningar för tillträde till eller användning av aktivitetsytorna vid näridrottsplatsen. Det enda som signalerar att anläggningen är något annat än en traditionell skolgård är en stor skylt med namnet på och de sponsorer som stått för finansiellt stöd. Utformningen av anläggningen får, med några få undantag, övervägande positiva betyg av såväl användare som övriga intervjuade. Undantagen från de allmänt positiva omdömena gäller främst att den planerade skateboardparken inte blev av och att anläggningen rent allmänt kanske fick en alltför kraftig betoning på utrustning för rena föreningsidrotter. Men i en 40 jämförelse med den allmänna synen på skolgården före upprustningen kan en mer positiv inställning konstateras i efter-mätningen. Näridrottsplatsen har inte bara påverkat elevernas syn på möjligheterna till idrottande på skolgården positivt, utan färgar även synen på skolgården i stort. Den tidigare uppfattningen om skolgården vid Tegs Centralskola som en tråkig, grå och sliten miljö har fått ge vika för en väsentligt mer positiv uppfattning. Möjligheterna till aktivitet på skolgården uppfattas också som betydligt bättre idag, än innan tillkomsten av anläggningen och skolgårdsombyggnaden. En majoritet av eleverna anser sig inte ha haft något större inflytande över anläggningens utformning trots projektets uttalade ambitioner om det motsatta. Det stora flertalet har inte heller har varit särskilt engagerade i form av att lämna egna förslag. De allra flesta eleverna är ändå nöjda med förändringen av skolgården. Stämningen på näridrottsplatsen varierade mellan de olika observationstillfällena men gemensamt för alla tillfällena var det faktum att flera grupper användare samsades om anläggningen även om det var samma anläggningsdel de för tillfället ville nyttja. De delar som nyttjades mest och som får anses mest populära delades av och kunde därmed användas av de olika grupperna parallellt. De äldre eleverna är nöjda med stämningen och verkar nästan överraskade över hur bra det fungerar med att samsas. Upplevelserna delas däremot inte av de yngre barnen som känner sig undanknuffade och utestängda. En av representanterna från vuxenvärlden verkar väl medveten om detta problem men ser det istället som en nyttig fostransprocess. Under skoltid är det flera grupper och individer som, utöver de som nämns ovan, står vid sidan av som åskådare. Om dessa är nöjda med detta eller om de skulle ha deltagit om de givits plats och/eller möjlighet ger observationerna tyvärr ingen information om. I övrigt präglas stämningen av en avslappnad och otvungen atmosfär även om många av de aktiviteter som utövas bedrivs i tävlingslika former. Inte under någon av de nio observationerna bedrevs idrottsundervisning eller föreningsaktivitet på anläggningen. I intervjun med representanten från en idrottsförening med verksamhet i närområdet kommer det också fram att föreningen varken varit delaktig i planeringen av anläggningen eller på annat sätt tillfrågats om önskemål, nyttjande eller annat. När det gäller idrottsundervisningen uppger idrottsläraren som intervjuades att den så kallade uteperioden kommer att förlängas och att undervisningen i Idrott och hälsa fått ett stort lyft i och med anläggningens tillkomst. Detta återspeglas däremot inte i elevernas upplevelser. Lektionsverksamheten har förtur till anläggningen men det förekommer enligt idrottsläraren inga konflikter eller problem runt detta faktum. Vid de 9 observationstillfällena uppgick användarna till 378 personer. Typanvändaren av näridrottsplatsen är en pojke i högstadieåldern som inte är ombytt och som inte har någon särskild utrustning med sig. Enkätdata visar på skillnaden mellan pojkars och flickors användande där en betydligt större andel av pojkarna än flickorna är flitiga nyttjare av anläggningen. Medan ca. 20% av pojkarna uppger att de använder anläggningen Varje dag eller 2-3 dagar i veckan är motsvarande andel bland flickorna endast ca. 10%, d.v.s. blott hälften. Bland flickorna uppger två tredjedelar att de överhuvudtaget inte har använt anläggningen, att jämföra med hälften av pojkarna. Nyttjandegraden är avsevärt högre när användarna har skolans verksamhet som anledning att vistas i närheten av anläggningen. Aktiviteterna domineras av umgänge vid näridrottsplatsens lekutrustning. Detta ska däremot inte tas som uttryck för att besökarna leker i den bemärkelsen utan snarare att de samtalar och umgås med bänkar, gungor, klätterställning och annan lekutrustning som platser för detta. I övrigt är fotbollen på konstgräset och landhockeyn i rinken de anläggningsdelar som används flitigast. Om användningen kopplas till kön och ålder framträder en viss differentiering där flickor och yngre besökare i högre utsträckning ses i eller i anslutning till gungor och dylik lekutrustning, bänkar bord och paviljong, klätterställning och som åskådare. I relation till de förväntningar som uttryckts på näridrottsplatsen, och med tanke på satsningarna på elevmedverkan i utformningen av anläggningen, visar enkätdata ett sparsamt användande såväl under skoltid som under kvällstid och övrig ledig tid. Vi kan konstatera att en majoritet av eleverna - nästan sex av tio elever - uppger att de aldrig använder

Närområdets utformning får stor betydelse för de aktiviteter som ungdomar kan utföra. Pressens Bild. näridrottsplatsen. Endast 6-7 procent av eleverna uppger att de använder anläggningen ofta under sin lediga tid. I relation till andra specifika aktiviteter under rasttid kan det konstateras att betydligt fler elever besöker biblioteket än näridrottsplatsen. Av dem som ofta använder anläggningen är de ungdomar som tränar i föreningsregi eller på egen hand minst 3ggr/vecka i majoritet. Till exempel uppger ca. 20 procent av de föreningsidrottande eleverna att de använder anläggningen regelbundet på kvällstid, att jämföra med endast 5 procent av de icke föreningsidrottande ungdomarna. Samtidigt som enkätdata kan ge intryck av en relativt måttfull användning av näridrottsplatsen visar en Före Efter-jämförelse på en väsentlig uppgång i användningen av skolgården för fysisk aktivitet. Även om data inte ger någon fullständig bild av hur omfattningen av idrottandet på skolgården har förändrats, pekar ändå data mot en kraftig ökning vilket måste ses som positivt utifrån de förväntningar som ställdes på anläggningen. Flertalet av de aktivitetsmöjligheter som anläggningen erbjuder utnyttjas i mycket begränsad utsträckning av eleverna. Ca. 80 procent av eleverna uppger att de Aldrig använder 17 av de 25 angivna aktiviteterna. Endast en idrottsaktivitet, nämligen fotboll, utövas ibland, ganska ofta och ofta av mer än hälften av eleverna. Andra renodlade idrottsaktiviteter har betydligt lägre attraktionskraft. Viktigt att poängtera är att näridrottsplatsen inte bara vänder sig till eleverna vid Tegs Centralskola utan även till yngre barn i närområdet och för att tillgodose behoven hos skolans idrottsundervisning. Vissa av inslagen i anläggningen är närmast avsedda för denna yngre åldersgrupp och för skolans idrottsundervisning. Den begränsade användningen av vissa anläggningsdelar kan alltså även bero på att dessa i första hand varit avsedda för yngre barn och/ eller undervisningen. Diskussion Under den tid som näridrottsplatsen på Tegs centralskola planerats, byggts och utvärderats har många näridrottsplatser hunnit byggas, såväl i Umeå som i övriga landet. Den allmänna uppfattningen har varit att näridrottsplatskonceptet är en bra lösning på såväl problemet med bristen på ytor för spontantidrott som problemet med inaktiva grupper. Med denna studies resultat för handen finns det dock anledning att diskutera om så är fallet. Flera bakgrundsfaktorer såsom upptagningsområde, aktivitetsnivåer, föreningsanslutning, lokalisering och utformning samverkar dock till att göra fallet Teg förhållandevis unikt, främst genom att den fysiska aktivitetsnivån redan var hög innan anläggningen byggdes, vilket försvårar generaliseringar. Det är möjligt att en 41

anläggning förlagd i en annan kontext hade gett andra effekter. Ett värde med studien är att den bidrar med kvalitativa nyanser som kan hjälpa till i arbetet med lokalisering, utformning och planering av andra näridrottsplatser. Det studien också kan tänkas bidra med i en vidare diskussion om näridrottsplatskonceptet är framför allt att konceptet ändå måste ses som ett sätt att erbjuda alternativ till den organiserade idrotten. Om det är själva organiseringen av föreningsidrotten och skolans idrottsundervisning som inte tilltalar vissa kan näridrottsplatser erbjuda ett alternativ där barn och ungdomar själva väljer när, i vilken utsträckning och med vilken typ av aktiviteter de vill aktivera sig, även om vissa resultat antyder att det inte är så enkelt. Problemet verkar snarare vara att de som inte tilltalas av den organiserade idrotten inte heller använder näridrottsplatsen. Delvis på grund av att anläggningen till stor del ockuperas av redan aktiva grupper och delvis på grund av bristande motivation som vi inte vet bakgrunden till men som andra typer av studier skulle kunna bidra med kunskap om. Om det inte handlar om att vissa grupper blir undanknuffade utan att de inaktivas inaktivitet istället beror på anläggningens utformning blir slutsatsen att anläggningen inte utformats efter de behov som finns, i vart fall inte de inaktivas behov. Visserligen har eleverna varit delaktiga och alla inblandade är överens om att det är elevernas önskemål som i hög utsträckning fått styra utformningen. Men problemet med att inga andra elever än deras representanter känt sig delaktiga innebär förmodligen också att de inaktiva grupperna inte heller känt sig särskilt delaktiga och än mindre fått gehör för sina önskemål, i den utsträckning de överhuvudtaget hade några. I forskning om utformning av ytor och redskap konstateras att just utbudet av redskap och möjligheter till aktiviteter främjar den fysiska aktiviteten hos barn. Huruvida detta även är giltigt för äldre barn och ungdomar är dock inte belagt. Resultaten från denna undersökning visar att det finns andra hinder för fysisk aktivitet än ett begränsat utbud av redskap och möjligheter till aktiviteter. De tankar som finns om att tillträdet till idrott skulle vara villkorat av fysisk tillgänglighet stöds heller inte av dessa resultat. Möjligen kan detta äga giltighet i storstäderna vilket också antyds i texterna från RF. 42 Istället finns det skäl att misstänka att förklaringen till det som i studien tolkas som ett ringa användande kan finnas i mer sociologiskt och socialpsykologiskt grundade teorier. I dylik forskning syns det tydligt i vilka åldrar det så kallade tappet för föreningsidrotten är som störst. Det visar sig att i övergången till pubertet och tonår är den tid då flest ungdomar slutar med sin idrott och det är just i denna period som eleverna på Tegs Centralskola befinner sig. Att man slutar med föreningsidrott behöver i och för sig inte betyda att man blir fysiskt inaktiv men om anledningen till att man slutar med föreningsidrott delvis är att nya intressen väcks kanske delar av en förklaring till den blygsamma användningen finns i elevernas ålder. Samtidigt förs ett resonemang om huruvida det är en omställning från lek och idrott för alla till prestation och selektering (som sammanfaller med nämnda tidsperiod i ungas liv) som kan ligga bakom tappet. Detta skulle i så fall kunna borga för en god grogrund för den typ av fysisk aktivitet som näridrottsplatskonceptet skjuter in sig på eftersom de som slutar i så fall inte slutar på grund av bristande intresse utan för att de inte tilltalas av resultatfokuseringen och selekteringen i föreningsidrotten. Kunskap om huruvida det ligger till på detta sätt eller inte kräver däremot helt andra typer av studier. Som avslutning vill vi återigen poängtera vikten av att följa upp dessa resultat på längre sikt för att kunna säga något om mer bestående effekter. Den ökning i utomhusvistelse och de åskådare som observerats kanske i ett längre perspektiv kan utvecklas till fysisk aktivitet och kanske till och med till ett intresse för föreningsidrott. Än så länge visar inte resultaten någon medlemsökning i det lokala föreningslivet. Vi ställer oss dessutom frågande till om det överhuvudtaget är en rimlig målsättning att spontanidrott ska vara en väg in i den organiserade idrotten. RF:s dåvarande ordförande, Gunnar Larsson, menar att slutmålet för stimulansen av spontanidrott är att ledas in i den organiserade idrotten och det är kanske en naturlig ambition med tanke på RF som avsändare. Men med de folkhälsoargument som ofta används i debatten om föreningsidrottens samhällsnytta skulle en spontan och egenorganiserad aktivitet vara fullt tillräcklig och kanske är det spontanidrott utan föreningsanknytning som man ska förvänta sig. Slutsatser Näridrottsplatsen har bidragit till att ungdomar som redan är fysiskt aktiva spontanidrottar på skolgården i högre grad än tidigare. Inget tyder på att anläggningen generellt sett bidragit till ökad fysisk aktivitet i ett område med hög fysisk aktivitet i utgångsläget. Det finns heller inga belägg för att anläggningen kan erbjuda en miljö som utgår från barn och ungdomars egen lust och preferenser och som på så sätt skulle kunna erbjuda alternativ till den kravfyllda miljö som upplevs i föreningsidrotten och i skolans idrottsundervisning. Förutsättningarna för att inaktiva eller nya grupper ska börja använda anläggningen bedöms vara små. Samtidigt har skolgården fått en rejäl ansiktslyftning som förbättrat den fysiska och sociala miljön i området. Anläggningen har också blivit en ny mötesplats för kringboende, inte minst familjer. Placeringen i skolmiljö bedöms lyckad mot bakgrund av den förhållandevis höga nyttjandegraden dagtid som annars skulle vara svår att uppnå. Att bedöma vad som krävs för att få till spontanidrott på näridrottsplatsen i större utsträckning än i dagsläget är svårt med de resultat som ligger för handen. Men det finns vissa resultat som antyder att anläggningen hade kommit att se annorlunda ut om planeringsarbetet hade utformats så att mindre aktiva elever och idrottslärare fått komma till tals. En annorlunda utformning hade kanske kunnat locka andra användare även om grundproblemet med att stimulera till spontan aktivitet skulle kvarstå. Ovanstående resonemang bygger på rapporten Näridrottsplatser och spontanidrott som kan läsas i sin helhet på: www.rf.se Där återfinns såväl teori och resultat som metod och referenser i utförligare form. För kontakt: Josef Fahlén Centrum för utvärderingsforskning Umeå Universitet 901 87 Umeå josef.fahlen@ucer.umu.se