SOPHIE ZETTERMARK SAMMAN

Här har jag tagit boktitlar av författare jag tycker om och utgått från dem när jag har skrivit en ny text.

MÖRKER OCH ÖMHET Det är ur detta mörker som en röst talar, det är ur detta mörker som ord långsamt formas, det är ur detta mörker och denna tystnad som rösten spräcker skalet för att nå in i någonting närmare, någonting ömmare, någonting sårbarare, det är ur detta mörker som ömheten långsamt växer fram, tar form, blir verklig, det är ur detta mörker som en kraft formuleras, som ett möte sker, som en vilja bryter sig fram, det är ur detta mörker som sorg inte längre existerar, som smärta inte längre finns, som saknad inte längre behövs, det är ur detta mörker som en annan typ av kärlek tar form, en ren kärlek, en smärtfri kärlek, en våldsfri kärlek, det är ur detta mörker, detta mörker som jag gång på gång återkommer till, det är ur detta mörker som det börjar, som det växer, som det tar form.

SAMMANHANG: MATERIAL Det är detta att vi hör samman med de som finns runt omkring oss, även efter att de har lämnat oss, även efter att vi har lämnat dem, så hör vi fortfarande samman, allt det vi har delat bär vi med oss, all kärlek vi har känt finns fortfarande kvar inom oss, och kan när som helst väckas upp igen, ingenting går någonsin förlorat, det går alltid att återkomma, det är materialen vi består av, det är allt det vi har varit med om och som har format oss, som har förändrat oss, som har påverkat oss, det är alla dessa material som är vi, som är du, som är jag, det är materialen vi önskar inte fanns, all denna sorg och smärta och saknad som vi känner och som vi önskar inte skulle göra så ont, det är materialen som vi önskar att det fanns mer av, all denna styrka och glädje och kärlek som gör oss till dem vi är.

DRÖMFAKULTETEN Min drömfakultet lär ut hur det är att könas som kvinna i det här samhället, som feminismen men bredare: främlingskapet, sårbarheten, galenskapen. Min drömfakultet lär ut hur det är att växa upp som vit: vad som tas för givet, vad som inte talas om, vad som lämnas åt glömskan. Min drömfakultet lär ut att det inte alls är så att alla har samma förutsättningar för att lyckas: att det handlar om resurser, kapital, möjligheter. Min drömfakultet är en studie i smärtans geografi: hur dess landskap ser ut, hur det tar sig uttryck, vilka blinda fläckar som finns. Min drömfakultet är en studie i olika galenskaper: hur de känns, hur de uttrycks, hur de uppfattas. Min drömfakultet bär alltid blodrött läppstift, har handväskan full med utkast och huvudet fullt av idéer, min drömfakultet är en dröm, en vision, en realitet.

SPEGELNS VÄGAR Våra speglar har gått i skärvor: det är därför vi är här. På denna gudsförgätna plats möts vi och speglar oss i varandra: våra olika tillstånd, vad vi drömmer om, vad vi vill. Vi plockar långsamt upp skärvorna och pusslar ihop dem, ser vad som kan komma att bli av detta, vart vi nu ska gå, vad vi nu ska göra. Kanske är detta den punkt från vilken någonting nytt kan komma, kanske är det härifrån som vi börjar, kanske är det härifrån som någonting kan växa och gro. Vi speglar oss i varandra och ser någonting oväntat, någonting som alltid har funnits där men som vi sett förbi, som funnits i ögonvrån, som flimrat förbi: styrka. Vi kommer ta oss igenom också detta, vi kommer bära oss själva genom de hårdaste av tider, genom de svåraste av stunder, vi och våra speglar.

MIGRATIONER Det är dessa migrationer som otaliga mänskor tvingas genomleva, allt de lämnar bakom sig, allt nytt de kommer till. Det är dessa migrationer som sker inuti en mänska, hur vi förändras, vad som händer med oss när vi inte längre kan hålla oss själva samman. Migrationer som en studie i smärta: hur mycket smärta kan en mänska gå igenom innan den fullständigt går itu? Hur många gånger kan en mänska lämna utan att lämna sig själv kvar? Hur mycket sorg kan en mänska känna innan den brister? Och varför tycks vi alltid leva på bristningsgränsen och inte där det faktiskt går att leva, där det faktiskt går att hålla ihop, där det faktiskt går att förstå? Alla dessa migrationer som en mänska genomlever genom hela sitt liv, vad de gör med en, vad de förändrar, vad de orsakar.

BLODBOK Det är allt blod som har flutit för att vi ska komma till den punkt där vi är idag: det är all smärta, alla lobotomeringar, alla steriliseringar, som har lett fram till hur det ser ut idag, hur behandlingarna ser ut idag, hur medicinerna ser ut idag, det är det antika blodet som ligger på varje läkares händer, det är en historia täckt av blod som vi inte bara kan tvätta av oss som om det vore ingenting, det är skallmätningarna, det är experimenten, det är allt lidande som vetenskapen säger sig ha åsamkat för forskningens skull, för framtidens skull, det är alla de vars blod har fått flyta för att de inte har passat in i vetenskapens mallar, i de som har en röst och som har möjlighet att använda sig av den rösten, det är de som har makt och som har makten att låta blodet flyta, det är allt blod som har flutit och som fortsätter att flyta.

MONOLOG FÖR EN ENSAM KVINNA Ensamheten är någonting som har följt mig hela mitt liv: hur jag än gör blir jag aldrig kvitt den, den har bitit sig fast i mitt kött och vägrar släppa taget, det spelar ingen roll vad jag matar den med, konversationer, möten, sammanhang, den förblir lika stark och lika ofrånkomlig, lika obarmhärtig mot allt det som är jag, och med åren har jag vant mig vid den, jag har vant mig vid att ha den som en följeslagare vid min sida, och i och med att jag har vant mig vid den ter den sig inte längre lika skrämmande. Jag har börjat tänka på den som ett sätt att få vila, att få andas ut, att få vara. Men att jag har vant mig vid den innebär inte att dess smärta har blivit mindre, det innebär inte att den inte längre gör lika ont, det innebär inte att sorgen över den inte är lika stor, det innebär bara att den finns där, att den fortsätter att finnas där.

DE DÖDAS BOK Det fanns så mycket ni hade kunnat lära mig: så mycket som vi hade kunnat prata om när ni fortfarande var i livet, jag hade kunnat få känna rötterna tillbaka i släkten, att jag hade ett fotfäste någonstans som inte var enbart mina föräldrar, ni hade kunnat få glädjas över att släkten lever vidare och att de tendenser ni hade till kreativitet har levt vidare i mig, jag hade kunnat få fråga er om era liv, vad ni önskade, vad ni ångrade, vilka ni hade blivit och vilka ni skulle vilja att ni hade blivit, era största sorger och era glädjeämnen, ni hade kunnat lära mig allt det som era liv hade lärt er, vad en ska undvika, vad en ska försöka närma sig, vad kärlek egentligen betyder, vad det betyder att ta sitt ansvar, hur en vågar gå in i en farlig situation och har modet att stanna kvar, om ni bara hade haft möjlighet att stanna kvar.

MÖRK VÅR En mörk vår sänker sig över oss där vi går bredvid varandra: vi kan inte hjälpa varandra. Vi har försökt, och vi har försökt vårt bästa: nu är det dags att säga adjö. Jag önskar så att det inte vore så, jag önskar så att det gick att finna ett annat sätt, en annan lösning, en annan vad som helst. Men relationer kommer till en kritisk punkt, och när en har gått förbi den kritiska punkten och fortfarande inte kan mötas så återstår ingenting, så har relationen dött. Nu är det dags att säga adjö, och vi gör det med tårar: det fanns så mycket mer vi ville säga varandra, så mycket mer som vi hade kunnat göra tillsammans, så mycket mer som vi hade kunnat dela. Nu är det över, och vi gråter: men tårarna kommer gå över, vi kommer gå vidare, vi kommer minnas och vi kommer glädjas över det vi faktiskt delade. Nu är det dags att säga adjö.

DET ÄR ALLT Låt aldrig min kärlek till dig dö: låt aldrig allt annat få komma i vägen för vår kärlek, låt vår kärlek få växa sig stor och stark som en växt som vattnas i precis rätt tid, låt inte våra respektive psykiska måenden komma i vägen för vad vi vill hjälpa varandra med, låt oss dela allt det som gör ont och allt det som glädjer oss, låt oss aldrig förbli ovänner och avsluta vår relation i att vara ovänner, låt aldrig konflikterna ta upp större delen av vår relation så att den krymper och blir destruktiv, låt mig aldrig lämna dig när du är ledsen eller behöver mig, låt oss hjälpa varandra ömsesidigt och utan maktobalans, låt oss alltid minnas anledningen till att vi är tillsammans och vad det är vi har.

NÅGONTING SVART Det är någonting svart som skymmer min sikt: som gör mig självisk och självupptagen, det är någonting svart som får mig att kräva saker som jag inte har rätt att kräva, det är någonting svart som får mig att bli bitter när jag inte får precis det jag vill ha ut av den andre, det är någonting svart som känns i bröstet och som gör ont, det är någonting svart som förstör relation på relation, det är någonting svart som äter sig in i kroppen och vägrar lämna den, det är någonting svart som jag inte vill ha och som jag inte vet hur jag ska bli av med, det är någonting svart som när det en gång har kommit stannar kvar och infekterar, det är någonting svart som är jag och på samma gång inte jag: det är någonting svart som vägrar lämna mig.

ETT LANDSKAP Jag gör mitt bästa för att navigera mig i det landskap som är jag, jag försöker hitta min karta och min kompass men jag hittar de aldrig, jag går alltid vilse, hamnar på fel väg, vänder när jag borde ha gått vidare, försöker kontrollera allt det som jag inte kan kontrollera, blir rädd när jag ser sådant som jag inte varit medveten om fanns i det landskap som är jag, förstår plötsligt att det finns så mycket som jag inte är medveten om finns, och så går jag vilse igen, och inga kartor, inga kompasser, inga riktlinjer hjälper, jag förlorar mig ändå ständigt i detta som är jag och på samma gång inte jag eftersom det ter sig så främmande, och jag letar hela tiden efter vägen ut, men finner den aldrig, finner den aldrig.

SJUKDOMEN Det är sjukdomen: allt detta som jag inte kan kontrollera och som jag ändå förtvivlat försöker kontrollera, som jag redan som barn kände av, att det var något som inte stämde, och det är sjukdomen som är fullständigt gränslös och gör det nästintill omöjligt att sätta upp gränser och följa dem, det är sjukdomen som gör att jag går sönder gång på gång och inte tycks kunna ta mig upp i ett någorlunda stabilt läge, det är sjukdomen som ger mig denna känsla av ständigt främlingskap och rädsla att möta världen som jag inte förstår, det är sjukdomen som jag kämpar för att förstå och det är sjukdomen som jag inte förstår, det är sjukdomen som förstör, gång på gång förstör den, och jag försöker laga, jag försöker läka, men den förstör, förstör.

ÖPPNA DIG NATT Det är om nätterna som jag vakar: det är om nätterna som jag känner mig hemma, som att allt har fallit på sin rätta plats, äntligen, efter att ha gått igenom dagarna och känt mig främmande, känt mig underlig, känt mig som att jag inte hör till, det är om nätterna som öppnar upp sig framför mig som ett okänt landskap som jag kan landa i min kropp och älska livet så som jag önskar att jag kunde älska det på dagarna, det är om nätterna jag skriver de bästa texterna och de mest filosofiska funderingarna, det är om nätterna som jag känner mig levande och fri, det är om nätterna som trycket i mitt bröst släpper och jag känner mig lugn, som att jag äntligen kan slappna av, som att jag äntligen kan känna mig som mig.

GLASKUPAN Det är denna glaskupa som jag inte kommer ut ur: jag har försökt så många gånger. Jag försöker närma mig världen, och mänskorna i den: jag försöker förstå, ställer frågor, försöker undersöka dessa okända landskap som är mänskorna. Men hur jag än försöker så är det något som skiljer mig från omvärlden, någonting som jag inte kan komma åt, någonting som jag inte kan komma ut ur hur mycket jag än försöker. Glaskupan finns där, stängandes mig inne, lämnandes mig med mig själv och ingenting annat: och det är så obarmhärtigt, det är så våldsamt att gång på gång behöva konfronteras med sig själv och inte ha någon tillflykt, inte ha några medel för att fly ifrån det, för att på något sätt komma bort, för att på något sätt bli fri.

ANSIKTEN I VATTNET Det är dessa ansikten i vattnet som stirrar uppfordrande på mig: vad har du gjort med ditt liv? Vad har du åstadkommit, vad har du misslyckats med, vad har du försökt göra men inte orkat? Vad tror du kommer finnas kvar när du inte längre är här, vad blir det slutliga minnet av dig, vad lämnar du efter dig? Det är dessa ansikten som stirrar uppfordrande på mig och vill få mig att konfronteras med mig själv, och det finns inget sätt att fly från dem på, gång på gång dyker de upp i mitt omedvetna och ligger där och skvalpar, som en ständig påminnelse om mina misslyckanden, om alla kraschade relationer, alla möten som aldrig blev till, alla texter som aldrig blev skrivna, allt det jag ville göra och det jag faktiskt gjorde.

TILL LANDET ÄR Hur kommer jag dit? Hur når jag ända fram? Hur kan jag äntligen få komma hem? När jag tycks fast i detta icke-varande, detta ingenting, som jag inte kan komma ut ur. Detta som ständigt skaver, som ständigt gör ont, där ingen vila finns. Hur kan jag komma till landet är, till landet där jag äntligen kan få försonas med mig själv, där jag äntligen kan få slappna av, där jag äntligen kan få vila? Och vad tar jag med mig på resan, vad lämnar jag kvar, vad lämnar jag längs vägen? Vad kommer jag komma fram med, vilka minnen kommer jag bära med mig, vad kommer jag att glömma? Och vad kommer ske med mig om jag faktiskt kommer fram till det landet, hur kommer jag förändras, vem kommer jag att bli?

SINNESVÅLD Det är ett våld som ligger och lurar i kroppen, och som då och då bryter ut: det är det våldsamma i att med sin kropp konfronteras med världen, konfronteras med allt vad den innebär, konfronteras med allt det en ville undvika eller inte se. Det är ett våld som inte går att komma bort från, där ingen vila finns, där allt är våldsamt och gör ont: hur leva med denna smärta? Hur göra för att undvika detta våld, hur parera det när det väl kommer, hur göra för att fortsätta överleva? När våldet tycks så stort, tycks så ofrånkomligt, tycks så svårt att försöka förstå och begripliggöra. När våldet är allt en har kvar och utan det vore en ingenting: när våldets kärna ligger i att konfronteras med världen utan hud, utan skydd.

DARLING RIVER Käraste, det finns så mycket jag vill säga dig, darling, river, att jag inte vet vart jag ska börja: det är så mycket som hänt sedan vi sist sågs. Tanken på att vi kanske inte kommer ses igen plågar mig: jag vet inte vem jag är utan dig vid min sida, så nära inpå är du, så mycket är du en del av vem jag är. Jag önskar så att det inte fanns allt detta andra, darling, detta som förstör för oss och gör det omöjligt för oss att mötas. Jag önskar oss allt: jag önskar oss en framtid tillsammans, istället för ett abrupt slut. Men jag kan inte göra någonting annat än att önska, och önskningar räcker inte långt, de räcker inte till någonting i slutändan. Om jag kunde skulle jag ge oss ett annat slut, ett slut täckt i glitter, ett slut som inte är ett slut, om jag kunde skulle jag ge oss en ny början.

DET HÄR ÄR HJÄRTAT Det är detta som är hjärtat av problemet: detta att jag inte vet något fungerande sätt att finnas till på i den här världen. Jag försöker gång på gång, jag misslyckas gång på gång, ändå försöker jag igen. Det går inte att nå fram till, det är någonting som stoppar innan jag når fram, det är någonting som är omöjligt hur mycket jag än vill att det ska vara möjligt. Och om jag skulle hitta det fungerande sättet att vara på, skulle jag då vara nöjd med det, skulle det räcka? Jag har blivit så van vid att inte fungera i den här världen att jag inte vet om jag skulle klara av att vara på ett fungerande sätt, det är fullt möjligt att det skulle bli för mycket för mig att ta in. Jag är så van vid att skava, att vara fel, att bryta mot normer att jag inte vet om jag skulle kunna inordna mig och vara nöjd, vara lycklig.

Här har jag klippt och klistrat i mina egna texter och gjort ett kollage med början från mina ungdomsår till de texter jag skriver idag.

hål efter hål som gräver sig ner i vinylhandskar och plastförkläden under dagarna drömmar om ett annat liv som samlar sig i hörnen, viskar gator att minnas från en annan tid jag har ännu inte kommit fram till något svar ögonblick att fånga släppa loss en känsla av att flyta sönder, iväg gränser som löses upp sökandet efter ett samband en tillhörighet drömmar som väver in i jag skriver ord som utplånas efter varje bokstav, ett letande vilket aldrig upphör någonstans bryts kontakten, bryts alla kontakter trådar som spänns, dras åt

att fylla munnen med ord att känna sina gränser, hålla dem kvar tills dess att dem löses upp händerna griper om kanterna, smular dem sönder Rötter som spräcker huden långsamt, ömsint i jorden hjärtana, väntande låta köttet fyllas, låta blombladen slå ut under huden och få den att rodna det tysta spräckandet av jordens innanmäte allt som finns kvar är detta raserade damm, dessa spillror av kött att ta upp och bära i handflatorna som ägg det är i det långsamma avskalandet av kroppens hinnor det sker hur spräcka dessa skal, dessa hinnor hur nå in till ett annat sätt att vara

omöjligheten i att förlika sig som ett annat sätt att säga: kom närmre, töm mig på innehåll, vänd mig ut och in sjukdomstillståndet går aldrig ur köttet att krossa ryggraden till fragment det blir natt, det är egentligen det jag kan inte vakna mänskospillror utspridda överallt små ögonblicksbilder, fragment sprickor som världen utanför använder sig av för att tränga in vi möttes vilsna på den mest stumma, den allra mest döda av platser och våra hjärtan som slår så hårt, så snabbt och så intensivt att de blir sjuka skymning i sjukhusrummet

drömmarna om ett varande utan smärta endast detta, att vara i jag kommer gå sönder igen allt känns så omöjligt Och om jag skulle finna mig själv utan framtid? Ur mina material gräver jag fram dokumenten som bevisar hur länge hur länge jag har varit fast i mig själv utan något sätt att hitta ut Jag är så vilsen Ge mig kärlek, någon att hålla ens hand Om jag bara kunde skulle jag säga till dig att jag älskar dig och det skulle räcka för att du skulle stanna Smärtans geografi Smärtans kroppslighet Smärtans minne

Detta är ett kollage av texter. Citaten är framför allt hämtade ur följande böcker: Christine Falkenland Blodbok, Marie Lundquist Monolog för en ensam kvinna, Karin Johannisson Den sårade divan, Marguerite Duras Det är allt, Hanna Hallgren Prolog till den litterära vetenskapsteorin

Som innan allt började Ni kan inte fortsätta att göra ingenting Sanna mina händer, och sanna mitt hår Du är det enda som är jag Då kommer sköterskorna farande i sina små eldrivna fordon De säger vi är lika ont

Jag drunknar i min egen fascination Hon dirigerade tystnaden Kan jag ikläda mig dig Stygn av mening Du kan öppna ditt hjärta nu

Delvis vistas också i detta Att ha ett öppet sinne hela livet också i sorgen Håll fast min hand Hur ska jag veta att de tål att bli stungna? Kom in i det vita papperet

Bortom oordning ligger sammanbrott och utbrytning Byt ut min kropp Planlös plockighet Låt ord, begrepp falla Jag råkar vara genial Till slut kan jag inte motstå frestelsen

Jag kan inte göra slut på detta Det är inte längre jag nu Skärvor, ja Jag tror inte att någon egentligen känner dig En alternativ kroppslig uttrycksform Skrattar tillflyktsort

Återstår att plocka skärvorna ur mitt öga Jag drömmer att jag sitter vid skrivbordet som vanligt Tiden inuti tiden Jag är inte förlorad för dig Känslorna av existensiell svindel

Detta ensamhetens mönster Jag ska ge mig av till ett annat stadium Genom kropparna Mer behövs inte för att jag ska känna mig som hemma Samtiden visar stor kluvenhet till det kvinnligt galna

Jag måste undvika en skimrande försoning Jag älskar er Tjocka, droppande ord som blandar sig med sanden Hon hade inget språk för gråt Scenen är påfallande utdragen

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk Det är en omöjlig begäran Jag har varit så ensam För att göra livet uthärdligare? Jag har ingenstans att gå

Ni börjar bli vacker Klipp sönder mig Ett språk som inte täcker tid, som öppnar alla sår Först då ger jag mig iväg Draget utanför läppkonturerna representerar det falhet, utsmetat kvinnlig kollaps

Till natten luminal och brom När jag kände de varma ångorna lägga sig som en mjuk och osynlig halsring såg jag hur hennes ögonlock darrade Här lirkar jag upp en ros Jag är den som stannar klockan Jag vet inget om dig längre

Det är slut Jag ville inte lämna dig ensam Att sammanfoga det som slås i stycken Skammen som växer på papperet Och så själva insugningen i det galna

Också vaga avvikelser noteras Det är underligt hur fort man vänjer sig Det går att missta sig på tiden Jag värjer mig med allt jag har Att inte kunna vara som du är nåt jag beklagar

Jag uthärdar inte längre Jag måste minnas, jag får inte glömma Blodspår, skär att följa Det är något hon vill visa mig Hela hösten går

När sker övergången från icke-sjuk till sjuk? Ljudet vaggar mig tillbaka in i sömnen Att lämna, att räcka sin krona, att täcka Vad skall krypa ut ur detta skal Jag står inte ut med din framtid

Det jag vet är att jag inte har något längre Hårt grusas jag sönder I denna natt skakar vitt mörker stjärnbilderna på plats Den här gången är det för sent Det är hennes sårmärke

Hur djuransiktet visar sig Att skriva om henne blir med nödvändighet ett självporträtt Ditt ansikte dröjer Du band mig så hårt intill dig Jag är trött på att vara ensam

Jag ger dig min hud Jag ville vara ditt blomsterbarn Smälter stenarna Vem som helst kunde gå fram och kika rakt in i mig Det är denna hunger

Barnslig njutning och död tätt intill varandra Kanske har det varit ett sätt att slippa sörja Material Jag låter mig urholkas Jag ger mig av med algerna

Jag vet inte längre var jag är Du är långt borta, onåbar I glömskan Avsaknaden av mening Glidande tillstånd

Hon är där, och ändå inte Sedan kommer det tillbaka som ett eko över kullarna Det är inte tillräcklig glöd Sprid ut den aska som är jag Jag vet att ni kan vara mycket stark

I ännu några dagar av väntan Sökte efter dig i mörkret hos andra Hjärtats tröghet När hon höll min hand i sin Utskriven i relativ balans

Hon är alltmer instängd i sig själv Jag kommer tillbaka En telefonisk tystnad inuti handen Jag är uppbrunnen och utströdd Kom och älska mig

Den alltför stora kärleken mellan oss Den avgrund som du erbjuder Det mesta flimrar bara förbi Om jag låst in hennes död i mig Hennes ansikte blev egendomligt förgrovat

Det är en taggig dans I början skrämde hon mig Minnet inuti saknaden Jag är klamrande Jag är van vid det nu

Säg adjö till mig Håll fast min hand Allt nedräknat till minne Tecknet för tystnad På jakt efter sjukdomens kärna

Utan skrik Hon förstod vilket mitt uppdrag var Dess skugga Att hålla mig är så tungt Vi måste tala om vår kärlek

Jag kommer att älska er så mycket att jag inte kan lämna er Språk ska lämnas Långsamt insåg jag att det fanns andra sätt att räkna Hur skapas en identitet?

Och jag ser det klart Vem är jag? Om du kom gående nu Din famn är stängd Det är slut