Aktuell forskare I forskningen kring elevvård möts olika discipliner Åsa Backlund Lektor vid Socialhögskolan i Stockholm När jag som 20-åring i slutet på 80-talet började socionomutbildningen i Lund, hade jag en vag idé om att kanske arbeta som skolkurator i framtiden. Så blev det inte, men när jag senare i livet, efter några års arbete i socialtjänsten samt i ett boende/behandlingshem för psykiskt funktionshindrade, kom i kontakt med Socialhögskolan igen för att skriva magisteruppsats, dryftade jag mitt intresse för att studera skolan som en arena för förebyggande socialt arbete med min handledare. Jag blev då erbjuden att genomföra ett utvärderingsarbete av ett mycket spännande samarbetsprojekt mellan skola och socialtjänst i Håbo kommun. Arbetet gav en inblick i möjligheter och svårigheter förknippade med detta gränsland och intresset för att forska vidare kring området fick mer bränsle. inom den särskilda elevvården lyftes också fram som en anledning till att skolsköterskor fick utföra mer uppgifter av social karaktär. Tillgänglig statistik om vilka elevvårdsresurser skolorna har är dock mycket bristande. Mot denna bakgrund kom frågor om vilka resurser skolorna har i sitt elevvårdsarbete, vilka aktörer som är centrala, vad de gör samt organisatoriska och institutionella ramar för arbetet, att bli centrala i mitt avhandlingsprojekt. Jag blev antagen till forskarutbildningen 2001. Under arbetet med avhandlingen har jag fått två barn, vilket gjort mig än mer motiverad till fortsatt engagemang inom detta område. Det är ett spännande forskningsfält som kan betraktas som nytt i socialt arbete i Sverige och där olika vetenskapliga discipliner möter varandra. Jag disputerade våren 2007 vid Institutionen för socialt arbete i Stockholm med avhandlingen Elevvård i grundskolan resurser, organisering och praktik. Idag arbetar jag som lektor vid Socialhögskolan i Stockholm och påbörjar under våren även en anställning vid FoU Nordväst i Stockholm. Parallellt söker jag forskningsmedel för fortsatta forskningsprojekt inom området. Då jag blev varse att det fanns mycket lite forskning kring skolans elevvårdsarbete (idag används begreppet elevhälsa som ett överordnat begrepp för elevvård, specialpedagogik och skolhälsovård), i synnerhet av forskare i socialt arbete, var min ambition då jag sökte till forskarutbildningen att försöka ta ett ganska brett grepp om elevvård som företeelse, utifrån ett för skolans roll i ett preventivt socialt arbete. Mitt huvudfokus låg vid de yrkesgrupper som har till särskild uppgift att se till elevernas hälsa och utveckling och att ge övrig skolpersonal stöd i att hantera och förebygga olika slags problem. Debatten kring betydelsen av minskade elevvårdsresurser för barn i behov av stöd var då mycket aktuell, och de minskade resurserna 20
Skolsköterskan som skolans sambandscentral Det är en kritisk uppgift för skolsköterskan att avgöra i vilka fall hon behöver koppla in, eller motivera elever, till kontakt med andra yrkesgrupper eller verksamheter. Denna bedömnings- och kategoriseringsfunktion blir sannolikt än viktigare om det saknas skolkurator på skolan. Enligt Åsa Backlunds forskning får skolsköterskor fler frågor av social karaktär vid de skolor som inte har kurator. D e yrkesgrupper som arbetar inom skolans elevhälsa, såsom skolsköterskor, skolläkare, skolkuratorer, skolpsykologer och specialpedagoger, har till uppgift att på olika sätt bistå skolorna i deras arbete med att förebygga och hantera svårigheter och problem som kan uppstå i och/eller påverka skoltillvaron. Elevhälsans arbete är ett verksamhetsområde i gränslandet mellan pedagogikens, medicinens, psykologins och det sociala arbetets fält, som ägnats lite uppmärksamhet i forskningen. Området för mitt avhandlingsarbete är elevhälsans resurser och organisering vid svenska grundskolor. Ett särskilt intresse har riktats mot skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer, utifrån ett antagande om att de kan antas vara särskilt betydelsefulla i vad som kan betecknas som skolsocialt arbete. Detta kan till exempel handla om att hantera och förebygga konflikter av olika slag, att ge stöd åt elever som kommer från socialt utsatta miljöer och hantering av skolfrånvaro eller andra normbrytande beteenden. Nedan presenteras valda delar ur avhandlingens resultat, men först en liten tillbakablick över hur detta verksamhetsområde har vuxit fram. Skolhälsovården är den del av elevhälsan som har funnits längst. Kring förra sekelskiftet blev regelbundna läkarundersökningar och hälsofostran till elever och föräldrar strategier för att försöka förebygga samhällsproblem. Omvårdnaden av barnen kom härmed delvis att ingå i skolans domän, skolornas arbetsmiljö började debatteras och man började anordna insatser såsom skolmat och skolbad (Cernerud 1988; Hammarberg 2001). Sedan 1958 är kommunerna skyldiga att anordna skolhälsovård för alla elever. I 1946 års skolkommission började man tala om den mentala omvårdnaden av eleverna. Karaktärsfostran ansågs vara en mycket viktig uppgift för 21 skolan, i syfte att dana dugliga samhällsmedborgare. Vid denna tid sattes stor tilltro till möjligheten att skilja på begåvade och mindre bemedlade elever genom objektiva tester, vilket ledde till att skolpsykologerna kom att bli central grupp (SOU 1944:20, 1948:27; Guvå 2001). Både skolkuratorer och skolpsykologer etablerades parallellt med enhetsskolans utveckling, vilket kan tolkas som att de erbjöd skolan ett sätt att hantera mer heterogena elevgrupper och ökande disciplinproblem (se även Sjöberg 2003). I de två läroplaner som kom på 1960talet definierades skolans elevvårdande uppgift i termer av att ta ansvar för elevens personliga utveckling, förebygga och åtgärda skolsvårigheter och personliga problem. Gränsdragningsproblematik mellan lärare och den nu expanderande gruppen elevvårdsspecialister, samt sinsemellan elevvårdsspecialisterna, framträder tidigt. Som exempel kan nämnas att skolsköterskornas uppgifter överlappade kuratorernas när det gällde att assistera skolan i hantering av elever med avvikande beteende eller bristande hemförhållanden. I 1969 års läroplan för grundskolan förväntades skolsköterskorna diskutera uppfostringsfrågor med föräldrar och göra hembesök. De särskilda definitionerna av elevvård försvann ur skolans styrdokument i och med 1980 års läroplan. I takt med att segregerande åtgärder började ifrågasättas lades allt större vikt vid att granska skolans arbetssätt då problem uppstått och elevvårdspersonalens indirekta arbete genom stöd till skolpersonalen kom att betonas alltmer. Idag har begreppet elevhälsa ersatt elevvårdsbegreppet som ett led i att främja helhetssyn, integrera olika specialistfunktioner med varandra och med skolans övriga personal samt att lyfta fram det hälsofrämjande, förebyggande arbetet i skolans reguljära verksamhet (SOU 2000:19). >
Aktuell forskare I min avhandlings första delstudie studeras främst elevhälsans resurser och övergripande organisering. Tillgång till resurser av olika slag är självfallet en viktig aspekt av en organisations förutsättningar för att fullfölja en uppgift, även om olika resurser också kan användas olika effektivt. Av intresse är inte bara resursernas omfattning utan även hur elevhälsans olika specialister är representerade i skolorna. Materialinsamlingen till denna studie har skett genom telefonintervjuer med företrädelsevis rektorer (i vissa fall den som rektorn hänvisat till) vid 97 av 100 slumpmässigt utvalda grundskolor med skolåren sju till nio 1 i hela landet och gällde uppgifter för vårterminen 2002. Studien visar på stora skillnader mellan olika skolors tillgång till elevhälsoresurser, i bemärkelse lokal tillgång till elevhälsopersonal (i vilken omfattning dessa yrkesgrupper fanns tillgängliga på skolan). Skolornas samlade tillgång till skolsköterska, skolkurator och skolpsykolog varierade mellan en halv och över sju årsarbetare per 1000 elever på skolan. En femtedel av skolorna hade mindre än en årsarbetare av dessa yrkesgrupper per 500 elever på skolan. Skolor som bara hade elever i de senare skolåren (sex till nio) hade mer skolsköterske- och kuratorsresurser medan tillgången till psykolog generellt sett var större vid skolor som också hade yngre elever. Av dessa yrkesgrupper hade skolorna inte oväntat utifrån det lagstöd som skolhälsovården har störst tillgång till skolsköterskor. Cirka en fjärdedel av skolorna hade ingen eller högst 25 procents kuratorstjänst på skolan, medan psykolog oftast saknades helt. Noteras bör att resurserna enligt Skolverkets statistik har ökat generellt sett i riket sedan studien gjordes 2. En majoritet av de intervjuade i studien uppgav att det fanns någon form av extern resursenhet/stödteam med ansvar för elevvård i kommunen, i vilka de mest vanliga yrkesgrupperna som ingick var psykologer, specialpedagoger och logopeder. Dessa resursenheter erbjöd främst utredningar och konsultation/handledning till skolpersonal. En relativt stor del av den lokalt placerade elevhälsopersonalen var också externt anställda. Resultatet talar för att olika former av externa resursenheter idag är en viktig organisatorisk aktör i skolornas elevhälsoarbete. De analyser som gjorts tyder inte på att olika typer av resurser används kompenserade för varandra. Snarare verkar det vara så att i den mån samband finns mellan olika typer av resurser så handlar det om att mycket av en sorts resurs även följs av mer av andra. Ett undantag är relationen mellan tillgången till kurator respektive psykolog, där studien tyder på ett negativt samband, vilket delvis kan tolkas som en konsekvens av dessa yrkesgrupper sannolikt styrs till elever i olika åldersgrupper. I avhandlingens första delstudie tillfrågades även rektorerna (bland annat) om förekomst av särskilda riktlinjer för olika områden. Skolk har beskrivits som en viktig riskfaktor kopplad till psykiska och sociala problem (Sundell, El-Khouri & Månsson 2005). Mer än hälften av rektorerna uppgav att särskilda riktlinjer 22
saknades för hantering av skolk vid deras skola. Vid mer än en tredjedel av skolorna uppgavs att man saknade sådana riktlinjer för ageranden vid misstanke om att barn far illa, något som Kommittén mot barnmisshandel påtalat behovet av (SOU 2001:72). Dessa resultat kan kopplas till en undersökning av självmordspreventiva åtgärder vid grund- och gymnasieskolor i landet, vilken visade att en majoritet av skolorna saknade skriftliga planer för hur man ska agera då elever är deprimerade, har självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende (Westerlund & Wasserman 2003). Avhandlingens andra delstudie syftade till att få en mer vardagsnära och konkret bild av elevhälsoarbetets organisering och praktik, genom fallstudier av elevhälsoteamen vid två skolor. Skolorna var belägna i förorter till Stockholm och hade omkring 400-500 elever från förskoleklass till skolår nio. Urvalet gjordes bland annat utifrån ambitionen att studera kuratorns roll i två organisatoriska kontexter. Vid den ena skolan fanns en externt organiserad kurator, medan den andra skolan hade en kurator anställd av skolan. De båda skolorna hade i relation till skolorna i den första delstudien en relativt sett god tillgång till elevhälsoresurser. Inom ramen för fallstudierna har flera olika metoder använts; intervjuer (företrädelsevis med elevhälsopersonal men också med skolledare, ledning för externa resursenheter, lärare, föräldrar och elever), observationer (främst av olika slags mötesarenor) samt tidsdagböcker för valda yrkesgrupper inom elevhälsan. I fallstudierna fokuseras elevhälsoteamens arbete främst utifrån några centrala aktörer och mötesarenor. I detta sammanhang har jag valt att redogöra för delar av fallstudiernas resultat avseende skolsköterskornas arbete samt de externa resursenheternas betydelse för det lokala elevhälsoarbetet. För skolhälsovården finns i förhållande till övriga yrkesgrupper inom elevhälsan relativt tydliga regleringar i lagar och riktlinjer som styr skolsköterskans arbete. Hälsokontroller, vaccinationer, hälsosamtal och enklare sjukvårdsuppgifter utgör vad man kan kalla den tekniska kärnan, som dominerade skolsköterskornas arbete i fallstudiernas skolor. Hälsokontrollerna utgör traditionella inslag i skolsköterskornas arbete, även om effekterna av dessa har ifrågasatts (Bremberg 2004). De styrda uppgifterna innebär att skolsköterskan träffar varje elev enskilt vid flera tillfällen under skoltiden. Såväl i styrdokument som hos lärare, elever och skolsköterskorna själva framträder en tydlig förväntan på att skolsköterskan ska finnas till hands för eleverna, främst genom att erbjuda en öppen mottagning dit elever kan komma med frågor och problem i ganska vid bemärkelse. Skolsköterskorna beskrev sig själva som elevernas resurs och deras rum framstod i observations- och dagboksstudierna på ett tydligt sätt som en plats för möten med eleverna (medan kuratorernas rum vid fallstudiernas skolor också relativt ofta användes för formella och informella möten vuxna emellan). jag är först och främst för barnen. Inte för rektor. Jag är deras Jag vill hjälpa till att föra deras talan. Och stötta dem. Och så vill jag att det ska vara så att de kan komma till mig. (skolsköterska) Skolsköterskorna ägnade också en större andel av sin tid till direkta möten med elever och föräldrar, än vad skolkuratorerna gjorde. En strid ström av elever besökte fallstudiernas skolsköterskor, enligt skolsköterskorna själva med frågor av bred karaktär, där barn som lever under svåra förhållanden uppgavs kunna vara lite av stammisar. De möten som ägde rum hos skolsköterskorna respektive skolkuratorerna var dock av olika karaktär. Elevernas besök hos skolsköterskorna var kortare och ofta spontana, medan kuratorerna i större utsträckning hade inplanerade och längre samtal. Utifrån de institutionaliserade föreställningar som omger skolsköterskans yrkesroll och hur hon används av eleverna skulle man kunna betrakta skolsköterskan som elevhälsoteamets elevmottagning. Den första delstudien visar att det huvudsakligen är skolsköterskan som förutom lärarna de facto finns tillgänglig för eleverna på skolorna, med ett formellt ansvar för just deras hälsa och välmående. Utifrån sin yrkesroll har skolsköterskan en unik möjlighet att kunna fånga upp elever i behov av stöd och även att genom hälsosamtalen få en övergripande bild av hälsa och problemförekomst vid en skola. Elevernas fysiska, psykiska och sociala arbetsmiljö ska enligt Socialstyrelsens riktlinjer utgöra ett prioriterat arbetsområde för skolhälsovården, som rekommenderas att sammanställa hälsosamtalen för möjligheter till hälsofrämjande insatser på en mer övergripande nivå (Socialstyrelsen 2004). Detta gjordes emellertid inte vid någon av fallstudiernas skolor och arbetsmiljörelaterat arbete liksom gruppinriktade insatser föreföll att få stå tillbaka för de lagstyrda individuella insatserna samt tillgängligheten för enskilda elever. Om skolsköterskan används av eleverna som ett slags mottagning i frågor om problem i vid bemärkelse, blir det angeläget att hon står i nära förbindelse med andra professioner inom elevhälsan, att hon i sin roll som elevmottagning blir en del av ett team. När det gäller psykosocial ohälsa kan skolsköterskorna i vissa fall behöva gå bakom de av eleverna uttalade anledningarna till besöken (Schneider m.fl. 1995). Det blir också en kritisk uppgift för henne att avgöra i vilka fall hon behöver koppla in/motivera till kontakt med andra yrkesgrupper eller verksamheter. Denna bedömnings- och kategoriseringsfunktion blir sannolikt än viktigare om det saknas skolkurator på skolan. Enligt fallstudiernas skolsköterskor fick de fler frågor av social karaktär vid de skolor som inte hade kurator, eller när kuratorn inte var på skolan. Båda fallstudiernas skolor hade tillgång till externa resursenheter i sin kommun, till vilka delar av elevhälsans personal på skolorna också var knutna. Dessa resursenheter beslutade om placering av barn i särskola och i vissa särskilda undervisningsgrupper. Skolorna kunde också söka särskilda resurser i form av elevassistenter, handledning/ konsultation, utredningar och stöd till enskilda elever och familjer. Kring de externa resurserna fanns det en särskild byråkrati bestående av regler kring ansökningsförfarande, särskilda handlingar och kriterier för vilka som skulle få stöd. En av skolornas rektorer menade att detta system där resurserna knyts till enskilda elever riskerar att elever utreds för att skolan > 23
Aktuell forskare ska få del av dessa extra resurser och att de kunde användas bättre i förebyggande verksamhet. Det betyder ju nästan att vi ska låta någon misslyckas riktigt ordentligt för att vi ska få ett fall. Jag skulle vara mycket gladare om vi inte hade några fall. (rektor) ganisatorisk policy i resursenheterna kan således få betydelse för det lokala elevhälsoarbetets utformning. Även gemensamma utbildningar kan påverka arbetets innehåll: Nu är det bestämt att vi ska läsa hälsopedagogik. Just för att vi ska kunna gå ut i klasserna och informera om vissa saker. (skolsköterska) De olika träffarna som organiserades via resursenheten tog förhållandevis mycket tid av den externt anställda elevhälsopersonalens arbete. Resursenheten hade alltså en styrande inverkan på arbetets utformning, både tidsmässigt och innehållsmässigt. Detta kan antas främja utvecklingen av gemensamma riktlinjer för arbetet och på det sättet stärka elevhälsans professioner. Samtidigt kan det även i viss mån begränsa den enskildes handlingsutrymme kuratorn och psykologen vid den ena skolan uttryckte exempelvis viss tveksamhet kring effektiviteten i de arbetssätt och den tidsanvändning PROFESSOR I OMVÅRDNAD Hälsohögskolan i Jönköping söker dig som vill arbeta med utveckling av ämnet och den flerdisciplinära forskarskolan Hälsa och Välfärd. Hälsohögskolan som är en fackhögskola inom Stiftelsen Högskolan i Jönköping har rätt att utfärda forskar- och masterexamen inom humanistiskt samhällsvetenskapligt vetenskapsområde. För mer information: www. hhj.hj.se Arbetsuppgifter & kvalifikationer: se www.hhj.hj.se/doc/3567 Ansökan: För utformningen av ansökan, se www.hj.se/doc/33 (riktlinjer för sakkunniga och arbetssökande). Ansökan i 4 uppsättningar skall skrivas på engelska och omfatta avsiktsförklaring, meritförteckning, 20 utvalda publikationer som relateras till något eller några av Hälsohögskolans forskningsprofiler. Ansökan skall vara registrator tillhanda vid Hälsohögskolan i Jönköping, Box 1026, 551 11 Jönköping senast 2008-03-31. Märk ansökan med professor omvårdnad, diarienr. 61/2008 (722). Upplysningar: För upplysningar, kontakta VD, professor Gerd Ahlström, email: Gerd.Ahlstrom@hhj.hj.se; avdelningschef Inez Johansson, email: Inez.Johansson@hhj.hj.se och facklig företrädare Ulla Åhnby, SACO, 036-10 12 18 eller Michael Sjökvist, Lärarförbundet, 036-10 12 12. Hälsohögskolan är en av fyra fackhögskolor inom Stiftelsen Högskolan i Jönköping. I Stiftelsen ingår, förutom Hälsohögskolan, även Högskolan för lärande och kommunikation, Tekniska Högskolan och Internationella Handelshögskolan. Högskolan i Jönköping har nästan 9000 studenter och erbjuder drygt trettio program och ca. 300 fristående kurser. Genom de externa resursenheterna erbjöds den externt anställda elevhälsopersonalen en organisatorisk struktur för kollegialt utbyte och professionellt stöd i form av handledning, utbildning och ledarskap med likartad utbildningsbakgrund. Vid den ena resursenheten fanns en tydlig policy om att elevhälsopersonalen främst skulle arbeta via konsultation till skolpersonalen. Den externt anställda kuratorn hade i enlighet med denna policy en tydligare konsultativ inriktning på arbetet och ägnade en mindre andel av sin tid till direkt elev- och föräldraarbete, än den andra skolans kurator (som var anställd vid skolan). Orsom resursenhetens ramar innebar. Den fristående ställningen ansågs kunna erbjuda elevhälsans yrkesgrupper ett minskat beroende av förväntningar och prioriteringar från lokala skolledningar. En annan sida av myntet är att den externa organiseringen också kan leda till att elevhälsan just uppfattas som en annan organisation i förhållande till skolan. Det blir något slags vi och dom- grej. Vi är dom från elevvården som tillhör den där resursenheten. (psykolog) Elevhälsoteamet vid den skola som ovan citerade psykolog (som var externt organiserad) tillhörde, hade en ansträngd relation till skolans rektor, vilket man menade smittade av sig på relationen till övrig skolpersonal. Vid båda skolorna gav flera personer i elevhälsoteamen uttryck för att samarbetet med rektor var mycket betydelsefullt för elevhälsans status och en möjlighet att arbeta med frågor som rör skolan som organisation. Mot denna bakgrund kan man anta att elevhälsopersonalen, oavsett anställningsform, i hög grad är beroende av en god relation till skolledningen för att kunna utgöra en integrerad kraft i skolans organisation. Sammanfattningsvis visar avhandlingen att skolornas elevhälsoarbete bedrivs med mycket varierande resurstillgångar. Det kan utifrån resultatet anses rimligt att ifrågasätta om skolorna har möjligheter att erbjuda eleverna likvärdigt stöd vid olika skolor. Tillgång till medicinska resurser i form av skolsköterska kan ses som en minsta gemensamma nämnare i skolornas elevhälsoteam, medan kuratorer och i synnerhet psykologer är mindre givna resurser på skolan, både avseende förekomst och innehåll. Att det idag inte finns något lagstöd för skolkuratorer och skolpsykologer vittnar om att det medicinska perspektivet fortfarande har en särställning när det gäller synen på elevernas rätt till detta stöd. Skolsköterskan kan till skillnad från övrig elevhälsopersonal också betraktas som en institutionaliserad resurs, där tillgänglighet för eleverna är en viktig beståndsdel i etablerade föreställningar kring vad en skolsköterska är och bör vara. Resursfördelningen 24
har troligtvis även att göra med oklarheter kring, och olika syn på, hur långt skolans sociala ansvar ska sträcka sig, hur det psykosociala stödet ska gestaltas och vilka som ska stå för detta. Elevhälsans verksamhetsområde kan betraktas som en sfär där aktörer från olika organisatoriska fält och med olika kunskapsområden möts. Avhandlingen tyder på en tydlig trend att delvis organisera elevhälsa genom fristående resursenheter och att dessa kan utgöra betydelsefulla organisatoriska aktörer i skolornas elevhälsoarbete. Detta dels som arbetsgivare åt elevhälsopersonalen och dels utifrån att man kontrollerar resurser som skolorna på olika sätt upplever behov av. Dessa resursenheter kan på olika sätt stärka elevhälsans professioner i förhållande till skolornas lokala organisationer. Samtidigt blir relationen mellan dessa resursenheter och skolorna central för elevhälsans möjligheter att bli en integrerad kraft i skolan som system. I de skolor som ingick i fallstudierna gavs många exempel på problem av psykosocial karaktär som på olika sätt blir en del av och påverkar skolans vardag och som på något sätt måste hanteras i och av skolan. Det kan handla om barn som på olika sätt är socialt utsatta i sin hemmiljö, barn som är deprimerade, trakasserier i olika former, konflikter mellan grupper av ungdomar, våld och hot, skolk och så vidare. I skolan kommer social problem atik i det omgivande samhället till uttryck och skolorna kan också skapa sin egen sociala problematik. Inte sällan är dessa kopplade till varandra. Jag anser det vara angeläget att lyfta fram denna dimension av skolans verksamhet och att forska mer kring frågor som vilken betydelse olikheter beträffande resurstillgång, organisering och arbetssätt får för eleverna, hur olika aktörer förhåller sig till varandra och till aktörer utanför skolan i detta sammanhang samt vilket inflytande olika kunskapsområden får i elevhälsoarbetet. Referenser Bremberg, S. (2004) Elevhälsa teori och praktik. Lund: Studentlitteratur. Cernerud, L. (1988) Skolans hälsofostran och skolhälsovården i Sverige förutsättningar och utvecklingstendenser i ett folkhälsoperspektiv. Göteborg: Nordiska hälsovårdshögskolan. Guvå, G. (2001) Skolpsykologers rolltagande. Överlämning och hantering av elevvårdsfrågor. Linköpings universitet: Filosofiska fakulteten. Hammarberg, L. (2001) En sund själ i en sund kropp: Hälsopolitik i Stockholms folkskolor 1880-1930: Stockholm: HSL förlag. Schneider, M.B, Stanford, B., Friedman, S.B. & Fisher, M. (1995) Stated and unstated reasons for visiting a high school nurse s office. Journal of adolescent health 16:35-40. Sjöberg, M. (2003) Att fostra ett skolbarn. Den nya skolan och barndomens förändring 1950-1970. I Halldén, G. & Sandin, B. (red.) Barnets bästa. En antologi om barndomens innebörder och välfärdens organisering. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Socialstyrelsen (2004) Socialstyrelsens riktlinjer för skolhälsovården. Stockholm: Socialstyrelsen. SOU 1944:20 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. I samhällets tjänst. Frågeställningar och problemläge. SOU 1948:27 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. SOU 2000:19 Från dubbla spår till elevhälsa i en skola som främjar lust att lära, hälsa och utveckling. SOU 2001:72 Barnmisshandel. Att förebygga och åtgärda. Slutbetänkande av Kommittén mot barnmisshandel. Sundell, K., El-Khouri, B.M. & Månsson, J. (2005) Elever på vift. Vilka är skolkarna? Stockholms stadsledningskontor: FoU-enheten. Westerlund, M. & Wasserman, D. (2003) Självmordsprevention i skolor i Sverige hur ser det ut idag? Stockholm: NASP - Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. (Fotnoter) 1 Populationen och urvalet inkluderar även skolor som också har elever i de lägre skolåren. 2 Detta gäller skolläkare, skolsköterska, skolkurator och skolpsykolog. Skolverk et tillhandahåller statistik på riksnivå om årsarbetare samt elevunderlag per årsarbetare för dessa yrkesgrupper. Text: Åsa Backlund Illustrationer: Linn Fleisher 25