Niklas Edenmyr niklas.edenmyr@lingfil.uu.se Världens språk, 7,5hp vt 2012 2. Språkets arkitektur I: Texter, meningar och satser; Huvud- och bisatser; Samordning och underordning; Grammatiska relationer; Informationsstruktur; Tema & rema Språkets arkitektur (I) En traditionell syn på grammatik: Grammatik består av diskreta enheter ( moduler ): morfologi och syntax Semantik, pragmatik och diskurs är inte en del av grammatiken Grammatiska strukturer konstrueras av talaren nedifrån och upp ( bottom-up ) (och analyseras av lyssnaren uppifrån och ned ( topdpwn )): o morfem kombineras till ord o ord kombineras till fraser o fraser kombineras till satser o satser är självständiga enheter klara att stoppas in i en diskurs/text helt som talaren önskar Språkets arkitektur (II) En modern (?) syn på grammatik: Grammatiken består inte av diskreta hierarkiska nivåer, utan mer eller mindre komplexa konstruktioner som kan fungera på flera hierarkiska nivåer Språklig struktur bör läras ut, analyseras och förklaras på ett sätt som överensstämmer med vad vi vet om språkproduktion och -perception o dvs. inte på ett sätt som överensstämmer med arkaiska undervisningsformer ( papejojundervisning i klassiska språk, etc.) Semantik, pragmatik och diskurs interagerar med grammatiken och är med och formar grammatiken Mötet med språkstrukturen (I) Talare och lyssnare ägnar sig inte mer åt morfologisk analys än vad som absolut är nödvändigt (det skulle ta för mycket tid och processorkraft ) Lyssnare ägnar sig åt avkodning, vilket involverar bl.a. o identifikation av konstruktionen o fokusering på innehållet o och på innehållets kontext Talare ägnar sig åt produktion, bl.a. o fokusering på kontexten o och på innehållet o val av konstruktion
Mötet med språkstrukturen (II) Talare och lyssnare är måna om att reducera komplexiteten o inte den analytiska komplexiteten (den är som den är (givet den grammatiska teorin)) o utan produktions-/perceptionskomplexiteten ( real-time ) för att öka processhastigheten och produktionshastigheten o Har ni tänkt på sportkommentatorer på radio? Hur kan de prata så fort? Hur hinner de tänka? Hur hinner lyssnarna uppfatta vad som sägs? o vuxna talares språk består av ett nätverk av konstruktioner (alltifrån ord till hela eller delar av satser) o genom kognitiv automatisering ( entrenchment ) Mötet med språkstrukturen (III) Alla enheter (morfem, ord, fraser, satstyper) har någon funktion. Deras funktioner är antingen huvudsakligen strukturell eller huvudsakligen semantisk. Olika satstyper, konjuktioner, subjunktioner har huvudsakligen strukturella funktioner. Nominalfraser/substantiv, verb, adjektivfraser och adverbfraser har huvudsakligen semantiska funktioner. Prepositioner och pronomen har lite av båda. (Obs! Detta är en ganska grov förenklig.) Mötet med språkstrukturen (IV) Man kan kanske säga att talare använder olika satstyper, konjuktioner, subjunktioner, prepositioner och pronomen för att orientera sig i kontexten att förstå relationen mellan olika delar av den, etc. Medan nominalfraser/substantiv, verb, adjektivfraser och adverbfraser (och prepositionsfraser och pronomen) sedan kodar den intressanta (eller inte) informationen. Texter, meningar och satser (I) Texter (både talade och skrivna) utgör ett ramverk för den språkliga strukturen. För att göra sig förstådd måste talaren producera en (mer eller mindre) koherent text. På detta sätt styr (kon)texten vilka grammatiska strukturer som kan ingå i den. T.ex. o talakt (påstående, fråga, uppmaning, etc.) o tempus/aspekt o ordföljd o bestämda eller obestämda nominalfraser o substantiv eller pronomen
Texter, meningar och satser (II) Mening och sats - definitioner meningar är enskilda, fullständiga yttranden satser är konstruktioner som har (eller kan ha) ett finit verb (min definition) ex. (från Bolander s. 188) exempel typ Det är bra. huvudsats = mening Per ror och Pia solar. huvudsats + huvudsats = mening När man är glad, går allt bra. bisats + huvudsats = mening när man är glad bisats men inte mening Jag? Oj!* tre meningar men inga satser Konstruktioner En konstruktion är en koppling mellan en viss struktur och en viss betydelse eller funktion. Dessa kan vara av olika komplexitet, alltifrån morfem och ord uppåt. (* Bolander har också Spring! som exempel på här.) Exempel på konstruktioner (I) Exempel på konstruktioner (II)»det GÅ XPdet V XP PPV XP (V)?det GÅ XPdet V XP PPdet GÅ hål PP«- konstruktion»verb+tamppdet GÅ hål PP«- konstruktion»verb+tampp«det GÅ+TAM hål PP det GÅ+TAM hål PP Oh nej, det har gått hål på mina byxor! Det gick hål i sidan. Det kommer gå hål [om du gör så där.] Har det gått hål på dina byxor?
Barnets möte med språkstruktur (I) Barnets möte med språkstruktur (II) Tittanstrumpa! Vaːrebollen? Man kan tänka sig att varje enskilt yttrande först kopplas till en betydelse. Tittamboll! Vaːrematen? Däːrebollen! Vaːremamma? Centralt för betydelsen/tolkningen av yttranden är prosodin. Prosodin används för att markera gränser mellan yttranden och för att koda vilken typ av talakt det är (d.v.s. hur barnet är tänkt att agera på det som han/hon hör). Successivt bygger barnet upp ett system av konstruktioner, t.ex. titta+art+n och lär sig att segmentera yttranden uppifrån och ner. Gottmemat! Hungrigimagen? Strumpanborta? Huvud- och bisatser (I) Att utskilja huvud- och bisatser är oftast centralt för vår tolkning av en diskurs. Huvudsatser brukar användas för den viktigaste informationen medan bisatser ofta kodar mindre viktig information (bakgrundinformation). Av detta följer att huvud- och bisatser är tydligt markerade. Lika viktigt är att särskilja olika typer av huvudsatser, t.ex. påståenden, frågor och uppmaningar, och bisatser. Huvud- och bisatser (II) (Konj) HS V BS Sbj V Men han sa ju att han ville åka!
Huvud- och bisatser (III) I svenska finns flera kännetecken för huvudsatser, t.ex. för påståendesatser: V2 ( verb second ), vilket innebär att det finita verbet i huvudsatser alltid kommer som andra satsled - som första led står ofta subjekt, objekt eller adverbial o Hon öppnade det lilla fönstret. [hon = subjekt] o Fönstret öppnade hon försiktigt. [fönstret = objekt] o Fönstret öppnades plötsligt av en vindpust. [fönstret = subjekt] o Just då öppnades fönstret på vid gavel. [just då = adverbial] Huvud- och bisatser (IV) kännetecken för huvudsatser kännetecken för bisatser är inte satsled i annat led* är underordnat satsled till en överordnad sats kan samordnas med andra kan samordnas med andra bisatser huvudsatser kan ha det finita verbet före har alltid subjektet före det finita subjektet verbet (rak ordföljd) måste alltid ha finit verb i predikatet perfekt/pluskvamperfekt (har/hade) kan utelämnas inte placeras efter det finita verbet inte kan placeras före det finita verbet ( biff-regeln ) varierande inledningsled, t ex subjekt, inleds med bisatsinledare, oftast en objekt, adverbial ( V2-regeln ) subjunktion (*utom vid direkta citat) Samordning och underordning (I) Bisatsinledare (subjunktioner) är, som vi har sett, viktiga markörer för strukturen för den som lyssnar. Så också konjunktioner. Konjunktioner binder ihop två (eller ibland fler) likadana enheter, t.ex. två huvudsatser, två bisatser två nominalfraser, två adjektivfraser, etc. Samordning och underordning (II) Konjunktionen står, i svenska och liknande språk, mellan de två enheterna som samordnas. Samordning har flera viktiga funktioner i texter. Dels så används samordning för att markera koherens eller sammanhang (vilken ger flyt år en text) och dels används den för att markera en nära semantisk relation mellan två strukturella enheter.
Samordning och underordning (III) Vid samordning av huvudsatser händer ofta andra saker, speciellt när en nära semantisk relation uttrycks mellan händelserna som kodas i de båda huvudsatserna. Jämför följande exempel. (1a) Hon tände lampan och hon gick in i rummet. (1b) Hon tände lampan och gick in i rummet. (2a) Jag dricker te och du dricker kaffe. (2b) Jag dricker te och du kaffe. (3a) Han hade köpt sin bok men hon hade fått sin bok. (3b) Han hade köpt sin bok men hon fått sin. Samordning och underordning (IV) Vad är det som händer i exemplen? (1a) Hon tände lampan och hon gick in i rummet. (1b) Hon tände lampan och gick in i rummet. (2a) Jag dricker te och du dricker kaffe. (2b) Jag dricker te och du kaffe. (3a) Han hade köpt sin bok men hon hade fått sin bok. (3b) Han hade köpt sin bok men hon fått sin. Vi kan först konstatera att det finns en konjunktion i alla exempel och därför en samordning mellan två lika enheter. Samordning och underordning (V) Vad händer mer? (1a) Hon tände lampan och hon gick in i rummet. (1b) Hon tände lampan och Ø gick in i rummet. (2a) Jag dricker te och du dricker kaffe. (2b) Jag dricker te och du Ø kaffe. (3a) Han hade köpt sin bok men hon hade fått sin bok. (3b) Han hade köpt sin bok men hon Ø fått sin Ø. I (b)-exemplen saknas vissa led. Vilka? Samordning och underordning (VI) Strykning av gemensamma led finns inte enbart vid samordning mellan satser utan även i samordning mellan fraser. Det kan dock vara så att det är mindre vanligt då det ofta leder till flera möjliga tolkningar av uttrycket. dyra skor och strumpor Denna samordning kan tolkas antingen som dyra skor och (dyra eller billiga) strumpor dyra skor och Ø strumpor [=dyra skor och dyra strumpor] Gemensamma led har strukits. Detta fyller fler funktioner: dels markeras samordningen tydligare än med bara en konjunktion, och dels blir uttrycket mer ekonomiskt (enklare och snabbare att uttala).
Grammatiska relationer (I) Grammatiska relationer (eller syntaktiska relationer, satsled, satsdelar, syntaktiska roller ) handlar om språkliga enheters funktioner i satsen/meningen i förhållande till det lexikala verbet Det är avgörande för förståelsen av en text, mening eller sats att man direkt förstår vad olika enheter har för funktion Ofta används termen argument för att uttrycka fraser som står i relation till verbet Och termen kärnargument används för subjekt och olika typer av objekt de viktigaste ( obligatoriska ) argumenten Grammatiska relationer (II) Språk skiljer sig åt ifråga om hur de markerar syntaktiska funktioner o svenska gör det i stor utsträckning med ordföljd (och prosodi men även med prepositioner, kasus och kongruensmarkering) o finska gör det i stor utsträckning med kasus (och ordföljd och prosodi, etc.) o swahili gör det i stor utsträckning med kongruensmarkering (och ordföljd och prosodi, etc.) språk skiljer sig även åt ifråga om vad som är obligatoriskt (måste markeras) i en sats, t.ex. svenska (obligatoriskt subjekt) Hon går. engelska (obligatoriskt subjekt & verbkongruens) She walk-s. swahili (optionellt fristående subjekt men (Yeye) A-nakwenda. obligatorisk verbkongruens) Grammatiska relationer (III) Typer av satsled/grammatiska relationer: primära satsled ( ingår direkt i en sats och är på olika sätt mer eller mindre relaterade till predikatsverbet ) sekundära satsled ( underordnade bestämningar inuti fraser ) Grammatiska relationer (IV) Primära satsled: subjekt den som satsen handlar om/säger något om; eller utifrån vems perspektiv som händelsen betraktas predikat det som händer i satsen (det lexikala verbet och eventuella hjälpverb och verbpartiklar) objekt (direkta och indirekta) påverkade enheter predikativ fristående bestämningar till nominalfraser vissa adverbial satsadverbial och innehållsadverbial agent den som utför något i en passiv sats Sekundära satsled: attribut bestämningar till substantiv (eller, mindre vanligt, pronomen) vissa adverbial bestämningar till substantiv, adjektiv och adverb
Informationsstruktur (I) Informationsstruktur inkluderar bl.a.: Tematisering tema och rema. Valens t.ex. aktiva och passiva satser. Satsflätor och satsklyvning att lyfta fram det viktiga. Informationsstruktur (II) Det finns ett huvudsakligt schema för var i satserna olika konstituenter återfinns (t.ex. inte i relation till det finita verbet, subjektets möjliga positioner i satsen, etc.) Genom att t.ex. förlägga olika konstituenter till initial position eller genom att använda formellt subjekt kan man uppnå olika effekter. Vilken form vi ger olika referenter (t.ex. komplex nominalfras med relativsats vs. nominalfras enbart bestående av pronomen) ger också olika effekter. Vi strukturerar vårt tal så att den viktiga informationen placeras i förgrunden (t.ex. i huvudsatser) och det som redan är känt eller mindre viktigt hamnar i bakgrunden (t.ex. bisatser). Tema & rema (I) Tema-rema-principen - det kända (tema) kommer tidigt i satsen och det nya (rema) mot slutet. Generellt brukar: ny (rema) information introduceras med komplexa fraser. ny (rema) information förläggas till slutet av satsen. given (tema) information ha reducerad form. given (tema) information förläggas till början av satsen. Tema & rema (II) Temaprogression - det som är rema i satsen/meningen före blir tema i nästa. Idag såg jag en mycket märklig man [rema] genom fönstret. Han [tema] var inte så lång men hade ändå alldeles för korta byxor [rema]. De [tema] gick inte längre ner än till strax under knäna. Det såg så roligt ut att jag nästan dog.
Tema & rema (III) Temaupprepning - samma tema återkommer två eller flera satser/meningar i följd Idag såg jag en mycket märklig man [rema] genom fönstret. Han [tema] var inte så lång men hade ändå alldeles för korta byxor [rema]. Tema & rema (IV) Formellt subjekt gör att vi kan flytta ny information bort från initialpositionen: Det har kommit en ny lärare till institutionen. [En ny lärare har kommit till institutionen.] Jfr: Till institutionen har kommit en ny lärare. Han [tema] såg egentligen inte klok ut. Han [tema] såg så rolig ut att jag nästan dog. Tema & rema (V) Med hjälp av passiv kan vi också lyfta fram ett objekt som tema (och här också tydligt subjekt): Nya regler gäller för var operationer skall göras och akutsjukvård skall ges. [Nya regler gäller för var man skall göra operationer och var man skall ge akutsjukvård.] Tema & rema (VI) Det finns andra syntaktiska strategier för att lyfta fram objekt eller subjekt i förhållande till den vanliga aktiva konstruktionen. I svenska kan vi växla ordningen mellan direkta och indirekta objekt i ditransitiva satser (detta kallas ibland för dativväxling). Hon köpte en tröja till honom. Hon köpte honom en tröja.
Tema & rema (VII) Ett annat sätt att tematisera är genom en satsfläta. Med hjälp av en satsfläta kan vi tematisera en konstituent från en inbäddad sats genom att lyfta fram den till initial position: Att läsa tycker han är roligt [Han tycker det är roligt att läsa.] I skogen antog vi att man fick campa. [Vi antog att man fick campa i skogen] Tema & rema (VIII) Satsklyvning (också kallat emfatisk utbrytning eller klyftning) ger den utbrutna konstituenten en större informationstyngd. Jämför: Pelle pallade äpplen. Det var Pelle som pallade äpplen. Jämför också topikalisering av konstituenter i samma sats: Detta tjat vill jag inte lyssna på [Jag vill inte lyssna på detta tjat.] Att läsa tycker han om [Han tycker om att läsa.]