Åkermarken De gamla jordebokskartorna från 1640-talet visar tomt och inägomark. Man ser att den odlade marken låg nära bebyggelsen samt hur den odlades. Den ritades så naturtroget som möjligt, med ränder som visade att årdret ärjt i åkern. På kartorna står också åkrarnas jordmån angiven. Kring åkrarna låg ängsmarken, som gav vinterfoder. Ensäde Den äldsta och enklaste formen av odling var ensädet. Man odlade all åkermark varje år. Som utsäde hade man speltvete, korn, havre, råg eller vete. Blev någon del av åkern utarmad, lät man den vila sig och samla näring. Den fick näring av förna som bildades av multnade löv och växter. Baljväxter som t.ex. gökärt gav näring genom att ta kväve ur luften och föra ner den med rötterna till jorden. Åkrar i vila kallades lindor, äckror eller ödeträdor, beroende på i vilken del av landet de låg. En vilande åker fick ingå i intilliggande äng. På en åker i vila fick det inte växa upp buskar eller träd, som man måste röja bort när det var dags att bruka jorden igen. Vid ensäde låg all åkermark inom ett enda gärde med trägärdesgård omkring. I gärdet brukade det också finnas ängsmark. Det kunde vara sluttande renar, gräsbeväxta åkerholmar eller bäckkanter som man inte kunde odla. Djuren släpptes inte in i gärdet förrän säden var skördad och höet bärgat. Tvåsäde Allt eftersom befolkningen ökade, odlade man upp allt mer mark. Genom att dela in åkermarken i två gärden omgärdade med trägärdesgårdar, kunde man odla i det ena gärdet medan man hade träda i det andra. Åkrarna i gärdena odlades vartannat år. I det gärde som för året låg i träda, fick djur beta. Det gärdet blev då som en hage. Till trädan körde man gödsel från gödselstacken. Utan gödseln blev det inte mycket säd och därmed inte heller mycket mjöl att baka bröd av. Efter gödslingen plöjdes och harvades trädan samt rensades från ogräs. En del åkrar höstsåddes, andra såddes om våren. I det gärde som för året odlades, gav åkrarna på så sätt större skördar.
Tresäde Uppodlingen fortsatte och man omgärdade ännu mer åkermark. Genom att införa tresäde med tre gärden, behövde bara 1/3 av den odlade marken ligga i träda varje år. Varje gärde odlades två år i följd. I delar av landet utvecklade man trädessystemet ytterligare och införde fyrsäde o.s.v. I och med laga skiftet under 1800-talet, började man med sjusäde med träda ett år, vall i tre år och sädesodling i tre år. Det kallades cirkulationsjordbruk. Det moderna jordbruket har huvudsakligen återgått till ensäde. Man har sädesodling varje år i vissa åkrar och vallodling varje år i vissa. För att detta ska vara möjligt tillförs årligen konstgödsel. Undantaget är ekologisk odling. Där används endast stallgödsel. Åkermarkens utvidgning Högt till lågt Genom att jämföra kartor över samma gård eller by från olika tider, kan man se hur odlingen spritt sig. Den äldsta bebyggelsen och de äldsta åkrarna låg i självdränerade lägen. 1700-tals- och 1800-talskartorna visar att det då fanns massor av odlingsrösen. Äng är åkers moder Så lyder ett gammalt talesätt. Det kan tolkas så att man vid nyodling efter hand bröt upp den bördigaste delen av ängen. Ängsmarken blev då för liten och man måste utöka ängen på betesmarkens bekostnad. Sedan äng gjorts till åker, började man gödsla den. Åker, äng och utmark ingår i ett kretslopp. För att åkern skulle ge goda skördar måste den gödslas. När djuren stod inne under vintrarna och åt upp ängens vinterfoder, var det lätt att ta vara på gödseln. Svårare var det att ta till vara något av den gödsel som djuren spillde i utmarken.
Karta med odlingsrösen och utdikad äng Ängen kunde ligga på åkerholmar, i sluttningar och sankare mark o.s.v. När odlingsbara delar av sluttningarna hade odlats upp, började man dika ut den lägst liggande marken. Först grävde man öppna diken. I början av 1900-talet började man täckdika åkrarna genom att lägga ner rör i dikena och fylla igen dem. Man fick då, jämfört med de äldsta åkrarna, stora sammanhängande åkerytor att odla. Mossodling Omkring 1900 gjordes många försök att få mer åker genom att odla upp mossar både högt liggande och sanka. Man undersökte vilka mängder kalk och andra jordförbättrings- och gödselmedel som var lämpliga. Även lämpliga växtföljder och växtsorter prövades. Det var också vanligt att köra ut sand på mossarna. När jorden plöjdes blandade sanden sig med jorden, som då blev odlingsbar. Sjösänkning När jordhungern var som störst, under senare delen av 1800-talet, började man torrlägga sjöar. Det blev inte alltid så bra. Bland annat hade man inte tänkt på att den gamla sjöbotten sjunker när den börjar odlas. Förr fanns många renar och bryn vid diken, brukningsvägar och i övergången mellan olika markslag. Där fanns skrymslen för fåglar och smådjur, fjärilar och insekter m. fl. att gömma sig i.
Nylännen och lyckor En åker kunde t.ex. kallas Jordpäreland nylänne. Det innebar att man brutit ny mark för att göra ett potatisland. Eftersom potatis trivs bäst i sandjord, kan man nog tänka sig att jordmånen där var sandig. När potatisen började odlas under 1700-talet, var man misstänksam. Ännu under 1800-talet odlade somliga för säkerhets skull hellre jordpärerna i ett nytt land, än lät dem ersätta kålrötterna i kålrotslandet. Såg man att gräset växte särskilt frodigt på något ställe, odlade man upp det till åker. Man måste då freda grödan från de betande djuren, genom att omhägna den med en trägärdesgård. Man stängde den = lyckte den. Det blev en lycka. När odlingen upphörde, började åkerlyckan växa igen och den blev som en glänta i skogen. Det kunde också hända att man odlade upp marken omkring lyckan. Den gamla åkerlyckan fick behålla sitt namn och berättar på så sätt något om den gårdens uppodlingshistoria. Exempel: Sandåker, Stensåker, Skinlera, Surpölen, Backåker, Dalsåker, Källåker, Kullåker, Trinnåker, Storåker, Krokåker, Smalåkern, Kniven, Hacket, Nyhacket, Hafrastycket, Svinakull, Bohlåker, Kullgravsåkern, Bergsåker, Mossåker, Husåker, Ladugårdsåkern, Gatfållen, Tomtaåker, Broåker, Ljungveken, Vättneshålan, Humleåker, Lidåker, Bastuåkern, Äppelåker, Hampaland, Vedkaståker, Rönnåker, Qvarnåker, Smedlyckan, Fårhusåker, Skogåker, Lindåker, Brolyckan, Elgåker, Aspelyckan, Dränggråterna, Gubbalyckan, Farmora åker, Lillebrorsåker, Tjuvahalvan. Äckrerna (åkrar i vila), Skatekullen (skate = det som ligger längst bort), Ledsåker (led = genomfart i gärdesgård) och Källeråkern (käller = gränsmärke). Åker- och gärdesnamn Alla åkrar har troligen haft namn. Många lantmätare skrev upp dessa i akten till kartan. Namnen säger något om åkern själv, dess läge eller form, något som ligger i anslutning till den eller om den har anknytning till en person eller annat.
Gärdena hade också namn t.ex. Östergärdet och Västergärdet, Norrgärdet, Mellangärdet och Södergärdet, Trädesgärdet, Råggärdet och Vårsädesgärdet, Kyrkoledsgärdet, Källegärdet eller Ladugårdsgärdet, Gärden i Åsens by, Haurida socken På kartorna kan gärdena och åkrarna vara färgade. Färgerna har alltid någon betydelse. Vanligast är gult, sedan kommer rosa och grått. Har man använt fler färger, kan det vara svårt att skilja dem åt. Lantmätarna använde naturfärger som vattenfärger. Omfördelning av mark Skiftena Allt eftersom man bröt ny mark till åkrar för att få en större skörd till en växande befolkning, blev uppdelningen mellan olika ägare allt mer invecklad. I värsta fall hade olika brukare bara smala strimlor av åkrar. För att få mer sammanhängande åkerytor att odla, skiftade/bytte man åkrar. De mest omfattande skiftena var storskiftet, som började år 1757 och laga skiftet, som började år 1827. Vid storskiftet skiftade man huvudsakligen åkermark och ängsmark alltså inägomarken.
Vid laga skiftet skiftade man all mark både inägomark och utmark. Man lade samman ägorna så gott man kunde, beroende på naturförutsättningarna. Helst skulle alla ha sina ägor i ett sammanhängande stycke. Där det inte gick, fick de vara utspridda på högst tre ställen. På så sätt kunde åkermark, skogsmark och mossmark ligga åtskilda. Där man hade alltför tätt bebyggda bykärnor, fick några flytta ut till platser där marken var självdränerad och det fanns en kallkälla eller en vattenåder, så att man kunde gräva en brunn. För att göra skiftet av åkrar så rättvist som möjligt, var det viktigaste att de omfördelade åkrarna gav lika stor avkastning vad åkern av sig kastade efter skiftet som före. Däremot brydde man sig inte om storleken. Därför fick de som flyttade ut vanligtvis större åkeryta efter skiftet, än de hade före skiftet. De som fick stanna kvar kunde däremot få mindre åkeryta, eftersom åkrarna nära bykärnan brukade vara mer gödslade och därmed mer näringsrika. Efter ett par generationer, när man kunde öka näringen i de magra åkrarna, kunde denna delning upplevas som orättvis. Skifteskartorna Skifteskartorna beskriver förhållandena före skiftet och låg till grund för skiftet. Till kartorna gjordes en kartakt där man skrev upp allt av intresse för skiftet. Det står alltid angivet härad och socken, gård och mantal, ägare och årtal, gärdes- och åkernamn m.m. För åkrarna uppgavs Refningsinnehåll (=yta) och Uppskattningsinnehåll (= skattning = taxering).
Linjal Sedan man försökt göra en så rättvis fördelning som möjligt, ritade man ut de nya gränserna med linjal på kartorna. Att rita raka streck ansågs då lika nödvändigt som att alltid använda datorn idag! Det fanns tillfällen när de raka strecken motverkade syftet med skiftet, t.ex. när de delade en lättbrukad åker i två svårbrukade. Text och teckningar Astrid Eriksson Kulturvetare telefon:036-39 50 31 astrid.eriksson@f.lst.se