Hägnader. Stensträngar - trägärdesgårdar. Trägärdesgårdar. Gamla talesätt. Stavver och trinn

Transkript

1 Hägnader Stensträngar - trägärdesgårdar I alla tider har bönder som idkat åkerbruk och boskapsskötsel behövt hägnader för att hindra boskapen från att beta grödan och det som skulle sparas till vinterfoder. Dessutom har man skyddat sina trädgårdar och delat in betesmarken i olika hagar. Sedan stensträngssystemen blivit föråldrade, började man att sätta upp trägärdesgårdar av olika slag. Dessa kan man inte spåra arkeologiskt, eftersom de inte lämnar några spår efter sig sedan de multnat ner. De var inte ens stöttade med stenar, som stolparna var i förhistoriska hus. Trägärdesgårdar Störpar och stöttor var av eneträ. Snedlagda slanor, som också kallades troler, brukade vara av gran. Enestörarna skulle helst vara kvistfria och den del som skulle spettas ner i marken, kolades eller beströks med tjära för att inte ruttna så fort. Gamla talesätt Det faller av sig självt som gamla gärdesgårdar. Byalagen gick gärdsgårdssyn varje vår när mark är bar ock tjäle ur jord. Bonden går och letar efter det han inte vill hitta det vill säga, hål i gärdesgården. De småländska trägärdesgårdarna brukade byggas med längre störar än vad som behövdes för att hålla trolerna. När den del som var i marken ruttnade, kunde man föryngra gärdesgården genom att slå ner störarna djupare. Stavver och trinn Störarna kallas på vissa ställen i Småland för stavar/stavver och trolerna kallas för trinn. Trolerna gjordes vanligtvis antingen av smala, utgallrade och spinkiga smågranar eller kluvna, något kraftigare smågranar.

2 HANK Hankar eller vidjor av grangrenar höll samman störarna. Hankarna lindades som nollor och vidjorna som åttor. För att kunna göra dem böjliga, värmdes de och vreds. De små barrkvistarna fick bara sitta kvar i grentoppen. Inom hank och stör Man brukade bygga trägärdesgårdar för att hindra djuren från att beta säd och vinterfoder på egen och annans mark. För att spara arbete med att hägna i gränser, kunde grannar bilda gärdeslag, ängelag eller beteslag och bruka angränsande mark på samma sätt samtidigt. Det var grannlaga. Var grannarna oense om något, kunde de inte vara i lag med varandra! På 1600-talskartor är trägärdesgårdarna utritade som de såg ut. På 1700-talets storskifteskartor ritades de som en linje med parvisa snedstreck. Vid laga skiftet ritades trägärdesgårdarna bara ut som ett streck. För att se var gärdesgårdarna går, måste man förstå sambanden mellan åkrar, ängar och betesmark. Stenmurar I Sverige började man bygga stenmurar redan under 1700-talet. De blev vanliga under 1800-talet. Då brukade de byggas i gränser. Stenmurar kan vara uppbyggda på olika sätt. De stadigaste är byggda som skalmurar. Idén till denna uppbyggnad sägs ha kommit med munkarna från sydligare länder. De små 1100-tals kyrkornas tjocka murar var i vårt kalla klimat nedgrävda till frostfritt djup och var bredare nertill än upptill.

3 Stenmurarna skulle helst vara helvetesdjupa, djävlahöga och ormatäta! Det var slitsamt att gräva ner till frostfritt djup, som brukade vara omkring en meter. Den del som låg under markytan, blev som ett stendike som avvattnade omgivande mark. Det var också slitsamt att bygga dem så höga, att djuren inte kunde hoppa över dem. Att dessutom göra murarna täta krävde stor skicklighet. Ordet orma- har används som kraftuttryck i Småland. Sten från odlingsröse till stenmur Stenar till stenmurarna fick man genom att flytta bort odlingsrösen från åkrarna. Det underlättade odlingen, men gjorde att temperaturen i åkrarna sjönk. Det ökade risken för frostskador. I högt liggande åkrar hände det att man också röjde bort gravrösen. Räckte inte stenarna till en hel mur, byggdes halvmurar. De kanske bara var en sten höga. I dessa byggde man sedan trägärdesgårdar. Störarna kilades in mellan stenarna. Där stod de mycket väl dränerade och klarade sig längre än störar som stod i jorden. Det var inte ovanligt att öka höjden på murarna genom att lägga ris på dem. Skalmurar Skalmurarna var uppbyggda så att de största stenarna lades i yttersidorna och bildade ett skal. Ovan mark lades den planaste sidan utåt. Den kallades visesidan. Det förekom att man högg dem plana. Mellan skalstenarna lade man mindre stenar och bindestenar. Bindestenarna var långa och gick in mellan skalstenarna och omslöts av de små stenarna i mitten. På så sätt höll skalmuren ihop. Till det bidrog också att stenmurarna, liksom de gamla kyrkomurarna, lutade något inåt mot mitten. Det kallas kallmurning när man fogar samman stenar utan hjälp av murbruk.

4 På kartor ritades stenmurarna som runda ringar i rad eller med två streck bredvid varandra och med tvärställda småstreck emellan. Rasande stenar Medan man ännu mindes hur man byggde stenmurar och vilket svårt och slitsamt arbete det var, lät man inte dessa växa igen med buskar. Det fick inte heller växa träd för nära. Rötter och stammar pressar isär stenarna, så att de inte längre håller varandra på plats. Då rasar muren. Stenmurar står och faller med röjningen! Gap och grindar Alla hägnader behöver öppningar. I stenmurar kallas de gap. De brukar inte vara breda nog för moderna maskiner. I gapet kan man ha haft grindar, som hade gångjärn i ena sidan och låsanordning i den andra. Gapet kunde också stängas med slanor eller troler, som lades på korta pinnar i en ställning i sidorna. Genom gap med grindar och led kunde man köra. Enklast var om någon annan öppnade och stängde. Förr kunde barn tjäna en grindslant på detta sätt.

5 Gammalt talesätt Alla kliva över, där gärdesgården är lägst. Med hjälp av s.k. stättor, kunde man kliva över trägärdesgårdar. En stätta var gjord av en kort bräda eller halvstock lagd på fyra ben. Antingen satte man en stätta på var sida av trägärdesgården eller så satte man två stättor som ett kryss på olika höjd igenom gärdesgården. På gamla kartor liknar tecknet för grind tecknet för litet fyrkantigt hus. Korsställda stättor genom trägärdesgård ritas som ett kryss. En stätta avritades naturtroget som en stätta. Det finns fler än ett karttecken för öppning. Om det visar en grind eller ett led är osäkert. Alla lantmätare ritade heller inte på samma sätt. Text och teckningar: Astrid Eriksson Kulturvetare