Skansens hägnader. En promenad för dig som vill veta mer om olika typer av gärdesgårdar och hägnader

Transkript

1 Skansens hägnader En promenad för dig som vill veta mer om olika typer av gärdesgårdar och hägnader

2 Så länge människan brukat jorden och hållit djur har det också funnits ett behov av att skydda odlingar och markera ägogränser. Olika typer av hägnader var därför en mycket viktig del av det agrara samhället och det krävde stora arbetsinsatser. Djuren strövade i regel fritt i skogar och utmarker och därför krävdes stängsling runt åkrar och ängar. Det var åkerns ägare som ansvarade för att hägna in den och att skydda sina odlingar. Först 1857, i samband med en lagändring, blev det istället djurägarnas ansvar att hålla djuren borta från odlingsmarkerna och därför började man nu hägna in själva betesmarkerna. Den dominerande gärdesgårdstypen i Sverige har sina rötter i tidig medeltid och består av parställda störar som hålls samman av runda band - så kallade hank. Hanken kom under 1800-talet att avlösas av mindre arbetskrävande band vidjor - av grenar eller rötter som bands på plats, men trots detta lever benämningen hankgärdesgård kvar. Stora mängder värdefullt virke gick åt till alla trägärdesgårdar så mycket att staten under 1700-talet försökte uppmanade befolkningen att bygga fler stenmurar. Detta hade liten effekt men den lokala virkestillgången och tillgängliga träslag har ändå alltid satt sin prägel på gärdesgårdarnas utformning och resultera i en flora av olika mer eller mindre regionala variationer. Ett urval av dessa finns idag representerade på Skansen och de ger alla ledtrådar till hur vårt historiska landskap sett ut och brukats i olika delar av Sverige. Hankgärdesgårdarna dominerade som hägnadstyp fram till 1930-talet men ersattes sedan successivt med ståltrådsstängsel. Detta innebar en enorm arbetsbesparing. Hägnadsarbetet som tidigare upptagit en stor del av böndernas tid kom nu att få en undanskymd roll. Tillsammans med andra tekniska innovationer under 1900-talets första decennier kunde mycket arbetskraft frigöras från jordbruket till städerna och de växande industrierna. Sedan slutet av 1900-talet har de traditionella gärdesgårdarna återigen ökat i popularitet. En välbyggd och underhållen trägärdesgård kan fylla sin funktion i minst år och smälter väl in i landskapet. Dessutom blir den bara vackrare med tiden!

3 1. Långgärdesgård utanför Oktorpsgården från Halland Långgärdesgården är den vanligaste gärdesgårdsformen i Sverige och den fanns spridd över hela landet. Eftersom den kräver mycket virke var den dock ganska ovanlig på de stora skogsfattiga slättbygderna i till exempel Skåne, Väster- och Östergötland och Öland. Långgärdesgården gjordes vanligen av gran och beroende på hur mycket virke som fanns att tillgå kunde den bestå av både hela och av kluvna gärdsel. Antalet vidjor kunde variera men det vanligast förekommande var tre eller fyra vidjor per störpar. Hur hög, tät och brant gärdesgården byggdes berodde bland annat på vilket djurslag som man hägnade för men avståndet mellan störparen varierade vanligen mellan 1 1,5m och gärdselvirket var ofta 3-5m. 2. Enkel stengärdesgård vid det gotländska Lambgiftet Enkelmuren är den enklaste formen av stenmur och består av större stenar i botten och mindre stenar som balanserar på dessa upp till önskad höjd. Den var vanligast i södra Sverige där det saknades trä men fanns gott om sten, till exempel i Bohuslän och på Öland och Gotland. Här är den byggd med en blandning av fältsten och den för Gotland typiska kalkstenen. Den enkla stengärdesgården byggdes relativt snabbt men var känslig och kunde lätt rasa om djuren gick emot den. Den krävde därför mycket underhållsarbete. Ofta kompletterades dessa typer av murar med rishag bestående av buskar och ris som löst hängdes över muren. Den kunde också kompletteras med en överbyggnad av störar och längsgående slanor.

4 3. Gotländskt bandtun vid det gotländska Lambgiftet Bandtunet är en lokal variant av långgärdesgården som framförallt skiljer sig åt genom det material man använt. På Gotland är det relativt ovanligt med gran och därför användes vanligen kluvna tallstockar till gärdselvirke. Störarna och vidjorna är gjorda av ene och det är vanligen endast två eller tre vidjor på varje störpar. Gärdesgårdens konstruktion är i allmänhet grövre och lite enklare än de långgärdesgårdar som förekom på fastlandet. 4. Låg flätgärdesgård i Skånegårdens trädgård En flätgärdesgård består av störar mellan vilka man har flätat ris vertikalt eller något lutande. Den vanligaste modellen består av enkla störar, men det förekommer även varianter med dubbla störar. Vanligen är avståndet mellan störarna omkring 0,7-1m. En låg flätgärdesgård som här vid Skånegården är ett enkelt sätt att skydda och ge stöd åt trädgårdens växter. En busk- eller slyröjning kan ge gott om användbart byggmaterial.

5 5. Skånsk pilevall vid vägen till Skånegården Jord- och pilevallar är framförallt kända från Skånes slättbygder. De kunde förekomma i olika varianter med eller utan dike, stenarmerade sidor och planterade med buskar eller träd vanligtvis pil men även andra träslag kunde förekomma. Pilevallarna användes som visuella markörer i landskapet. De kunde som här markera en vägdragning och därmed göra vägen lättare att urskilja vid till exempel snöstorm eller mörker. Från träden tog man dessutom värdefullt material som kunde användas till bränsle, korgflätning och flätgärdesgårdar. Pilevallarna användes sällan som hägnader för boskap. 6. Dubbel stengärdesgård vid Hornborgastugan från Västergötland Den stenmur som framförallt har präglat det historiska jordbrukslandskapet i Syd- och Mellansverige är den dubbla stengärdesgården som även kallas dubbelmur eller skalmur. Den är betydligt mer stabil än den enkla och står ovanpå ett stenfyllt dike som stabiliserar muren mot tjäle och frostskjutning i marken. Ovanpå detta läggs två rader med större stenar som bildar ytterkanter (skal) kring ett längsgående hålrum. Detta fyller man efter hand med mindre stenar. Stenarna som använts kring Hornborgastugan är obearbetade fältstenar som togs upp ur de omgivande åkermarkerna.

6 7. Flätgärdesgård runt den halländska Oktorpsgårdens stubbskottsäng Flätgärdesgården var den vanligaste hägnaden i Europa från tidig medeltid fram till och 1800-talen. I Sverige fanns den på 1800-talet enbart i Skåne, Halland och de västra delarna av Blekinge. Här hägnar den in en så kallad stubbskottsäng. Ängarna var oerhört viktiga i det historiska landskapet eftersom de försåg gården med foder för vinterhalvåret. Det innebar att man kunde hålla djur som producerade den oumbärliga gödsel som fick brödsäden att växa på åkrarna. På stubbskottsängen växer många träd och stubbskott som med sina djupa rötter för upp näringsämnen till jordytan. Då träden huggs ned eller hamlas, vanligen efter 5-15 år, frigörs näringen till gräset och höproduktionen gynnas. Dessutom gav ängen värdefullt klenvirke som kunde användas till slöjd eller som här till den omgivande flätgärdsgården. 8. Dubbel stengärdesgård runt Seglora Kyrka från Västergötland Den imponerande kyrkogårdsmuren kring Seglora kyrka är en omsorgsfullt lagd form av dubbel stengärdesgård. Stenarnas finaste och jämnaste sida visesidan lades utåt och om det behövdes kunde de bearbetas med slägga, knoster och mejsel. Stenarna lades så långt möjligt i förband, d.v.s. en ny sten lades över skarven mellan de underliggande. Mindre håligheter i sidorna fylldes med småsten som kilades fast och gav muren extra stabilitet. Muren kring Seglora är uppförd av samma karakteristiska skiffriga gnejs som fanns på kyrkans ursprungliga plats i Västergötland.

7 9. Kortgärdesgård runt den sydsvenska Kyrkåkern Kortgärdesgården har sitt kärnområde i landets södra delar och förekom framförallt i ett bälte från södra Halland över sydvästra Småland och norra Skåne till västra Blekinge. Den stora skillnaden mot långgärdesgården är att kortgärdesgårdens gärdsel har en brantare lutning och därför kan byggas av kortare virkesmaterial. Såväl hela som kluvna gärdsel kunde användas, och ofta var kortgärdesgården något tätare än långgärdesgården. Kortgärdesgården användes ofta i anslutning till trädgårdar, humlegårdar och andra mindre odlingar i närheten av gårdarna då den ansågs vara lite finare än långgärdesgården. 10. Blandgärdesgård / halvmur utanför Kyrkhultstugan från Blekinge Blandgärdesgården är en kombination mellan sten- och trägärdesgård som i huvudsak förekom i landets södra delar där den delvis kan förklaras av bristen på virke. Grunden utgörs av en låg dubbel stengärdesgård varpå man rest en vidjebunden trägärdesgård här i form av en långgärdesgård men även andra typer av trägärdesgårdar förekom.

8 11. Knuttimrad gärdesgård vid Älvrosgården från Härjedalen Denna form av gärdesgård bygger på samma teknik som används vid knuttimring av byggnader och kan bilda en mycket tät hägnad. Vanligen är den byggd av kraftiga timmerstockar av gran eller tall men det finns även exempel på att klenare virke använts. Typen är känd från flera landskap men förutsätter rik virkestillgång och fanns därför i huvudsak i landets norra delar. Läs mer: Bodin Olsson, S., 2012, Gärdesgårdar i Värmland. Historik och byggbeskrivning, Länsstyrelsen Värmland. Kan läsas online: Gustafsson, J.& Svensson, E., 2002, Hägnader och stängsel i kulturlandskapet : historik och arbetsbeskrivning över äldre och modernt hägnadsarbete, Riksantikvarieämbetet. Kan läsas online: Kardell, Ö., 2004, Hägnadernas roll för jordbruket och byalaget , Sveriges Lantbruksuniversitet.