Föreningens ordf. Styrelsens ordf. Vice ordförande Sekreterare Kassör Redaktion Föreningen Eric Lilius Tommy Carlstein Christer Fahlström Tore Persson Claes-Göran Kind Marianne Rosén Skånska Gårdar St Tibbaröd Flygelvägen 89 Lunnarp 3 Ljungvägen 21 A Ljungvägen 21 A Aspgatan 10 Box 6128 260 24 Röstånga 222 72 Lund 240 10 Dalby 236 38 Höllviken 236 38 Höllviken 214 48 Malmö 200 11 Malmö 0435-914 03 046-13 23 10 046-20 91 06 040-45 02 79 040-45 47 35 040-837 00 Postgiro 82 92 32-8 Informationsblad för Skånska Gårdar nr 4/1998-1/1999 Följ med Skånska Gårdar till Folklivsarkivet Den 10 mars besöker vi Folklivsarkivet i Lund. Där finns mycket som kan intressera en Skånska Gårdare, t ex Gårdsarkivet som innehåller noggrann dokumentation av många skånska gårdar. Dessutom finns Mandelgrenska samlingen med många intressanta teckningar från Nils Månsson Mandelgrens resor i Sverige. sidorna 3 och 4 Vanlig husmanskost Anna-Geta Persson har tröttnat på alla importerade maträtter. Hon bjuder i stället på sillbullar med korintsås på sidan 7 Bindingsværkshus är danska och betyder korsvirkeshus. Tommy Carlstein har läst en intressant dansk bok som handlar om vård och reparationer av sådana. sidorna 10, 11 och 12 Ett typiskt amerikanskt hus? Nja, inte riktigt kanske. Men huset finns numera i Amerika, flyttat dit från England. Läs mer om korsvirkeshus i USA på mittuppslaget Vi gör ett nytt besök i gamla Östra Tvet och lyssnar på vad Nils och August Hansson har att berätta om När den nya tiden kom till bygden sidorna 13, 14 och 15
Föreningen Skånska Gårdar, bildad den 3 juni 1974, har till uppgift att utbreda och vidmakthålla intresset för den skånska landsbygdens byggtraditioner. Ett nytt år 1999 Vi drar igång det nya arbetsåret med ett ambitiöst program och börjar med ett besök på Folklivsarkivet i Lund. Sedan följer en vårmarknad på Per Hans gård den 15-16 maj. Det blir trevligt att sparka igång medlemmarnas praktiska arbete med en marknad. Sen ska vi rekrytera lite nytt folk till föreningen. Vi vill få tag på dem som tänker köpa hus och längor på landet genom ett specialinslag Fråga Skånska Gårdar under vårmarknaden. Där ska folk som vill fråga om hus få träffa oss i föreningen och förhoppningsvis få svar på alla sina frågor. Dessutom ska vi också ha en liten kampanj hos ett antal skånska mäklare så att nya husägare kommer med i föreningen. Vi ska också försöka klämma in ett besök på Drakamöllan vid Maglehem i maj och sedan så vill vi gärna ha litet sommaraktiviteter, men mer om det Från Skånes Hembygdsförbunds informationsblad: Kyrkobyggnadens dag För sista gången detta århundradet firas Kyrkobyggnadens dag. Sedan 1997 har projektet Tidernas kyrka bjudit in alla församlingar, hembygdsföreningar, lokala museer och andra att delta i det rikstäckande arrangemanget som i år äger rum lördagen den 24 april. Med ett brett engagemang och ett rikt utbud av aktiviteter under Kyrkobyggnadens dag bjuder kyrkor i hela landet besökarna på spännande upplevelser. Under 1999 kommer en ny bibelöversättning och därför har man valt Bibeln i kyrkorummet som årets tema. Bjud in till vandringar i kyrkorummet, läs högt ur bibeln om människor och händelser som finns i kalkmålningar och altartavlor, titta närmre på de snidade figurerna på predikstolen eller fundera på symbolerna i interiören. För dem som önskar anordnas kursdag/kväll om hur man visar kyrkorummet, se telnr nedan. Idéer och arbetsmaterial går att beställa gratis genom Tidernas kyrka, tel och fax 0418 223 25. Anmäl ert arrangemang! Se även hemsida: www.svkyrkan.se eller på Riksantikvarieämbetets hemsida: www.raa.se. 2 Kalender 10 mars Besök på Folklivsarkivet i Lund. 15 maj Årsmöte på Per Hans kl 14.00. 15-16 maj Vårmarknad på Per Hans. Fråga Skånska Gårdar. 19 september Öppen gård i Mellanskåne. senare. Kanske vi t o m får igång en byggkurs denna sommar om intresse finns. En annan programpunkt vi spikat blir Öppen gård i Mellanskåne den 19 september. I varje fall så har vi ambitioner och vi berättar mera i nästa blad. Ibland hinner vi inte riktigt med allt som vi vill göra. Men vi återkommer med tjurskallighet. Vi i styrelsen hoppas också att ni trivs med bladet. Och även här kommer det mer, t ex hur man gör en bra grund i sten för en tillbyggnad. Med bästa hälsningar Styrelsen GOLV, FÖNSTER, FÄRG OCH KALK heter Skånska Gårdars lilla hjälpreda i skötseln av våra hus, ut- och invändigt. Sätt in 60:- (50 + porto 10) på pg 634 11 14-4, Otto v Friesen, Så kommer kompendiet hem i brevlådan. Skriv Golv, fönster... på talongen och glöm för all del inte namn och adress!
Följ med till Folklivsarkivet! Skånska Gårdar besöker Folklivsarkivet onsdagen den 10 mars kl 19.00. Det ligger på Finngatan 8 i Lund. Här berättar Tommy Carlstein om dess historia och om vad som finns där. Samtliga illustrationer till artikeln är hämtade ur Folklivsarkivets samlingar. Det finns en hel del dolda skatter när det gäller arkivmaterial om skånelängor och skånska gårdar. Den allra förnämaste finns på Folklivsarkivet vid Lunds universitets Etnologiska institution på Finngatan 8 i Lund, en tvärgata till Sölvegatan. En del av Folklivsarkivet är det s.k. gårdsarkivet, där det finns ett stort antal uppmätningsritningar, fotografier, konstruktionsritningar och gårdsbeskrivningar av förnämlig kvalitet. Där ligger de insorterade efter Skånes härader, vår äldre administrativa indelning ovanför sockennivå (se bifogad häradskarta). Ett annat fint arkiv inom Folklivsarkivet är den Mandelgrenska samlingen. Det hela började runt sekelskiftet år 1900 då det gått upp för somliga att industrisamhället nu skulle göra sitt intåg och att det gamla allmogesamhället skulle genomgå stora förändringar, där mycket gammalt kunde försvinna. Ungefär vid denna tid tillkom Skansen i Stockholm, som grundats av Artur Hazelius, tillika skaparen av Nordiska Museet där, som öppnades 1873. (Nordiska Museet i Stockholm har också ett Skånearkiv där en hel del foton En vacker dörr från Åkaröd i Albo härad, tecknad av Gotthard Gustafsson i juli 1928. och ritningar finns.) Skansen invigdes 1891, och i Lund hade Skansen sin motsvarighet i projektet Kulturen, ett museum som Huarödsbon Georg Karlin började dra igång med redan 1882. Bernard Olsen, en nordisk kollega till Hazelius i Köpenhamn startade det danska folkmuseet i samma anda, ett museum som först förlades till Kongens Have, som visade sig för trångt, för att senare bli Frilandsmuseet i det nya läget Kongens Lyngby. Det låg i tiden att dokumentera den försvinnande och hotade landsbygdskulturen, som många vanliga människor inte tyckte hade så stort värde. Köket, Bertilstorp nr 3c, Albo härad. Tecknat av Gotthard Gustafsson. 3 Under de första tre-fyra årtiondena av 1900-talet drog således etnologer och andra ut i fält för att studera, intervjua, mäta, fotografera och dokumentera vår kultur och historia på landsbygden innan det var för sent och innan ett antal seder försvunnit eller gamla byggnader rivits och ersatts med nya. I Skåne hade man ju blivit lite Fortsättning på nästa sida
Fortsättning från föregående sida nyrika under senare hälften av 1800-talet, när man med de nya plogarna kunde ta de tunga lerjordarna riktigt i besittning och när spannmålshandeln med England skjutit fart (Londons havremaskiner, läs hästdroskor, krävde mycket foder för att tjänstgöra och en hel del kom tidvis från Skåne). Nyrika skånska bönder ville riva sina gamla hus och bygga nya i ordentligt material som bränt tegel, Svart sugga sedd hoss Per Frendeson i Tygarp - Ignaberga socken 1875 -. Skogssvin i Skåne. Teckning av Nils Månsson Mandelgren. och gamla korsvirkeshus stod inte särskilt högt i kurs. I de lite fattigare delarna i Skåne som sandjordarnas Sjöboslätt, var bönderna inte så rika, så där underhöll man sina gamla korsvirkeshus lite bättre. I vilket fall som helst, så ville folklivsforskarna inte att något, varken i den andliga eller materiella kulturen, skulle falla i glömska. Därför genomförde man ett ambitiöst program att samla in material om folklivets alla former på landsbygden. En framstående person i sammanhanget var Gotthard Gustafsson, som uppmätt och dokumenterat mången gård och länga i Albo härad på norra Österlen. Gotthard Gustafsson blev sedermera intendent på Skansen i Stockholm, där han tillsammans med Arne Biörnstad skrev den alldeles utmärkta Skansens handbok i vården av gamla byggnader. Boken kom det en fin källa och framför allt en stor inspiration. Arkivarien och etnologen Göran Sjögård kommer att visa oss runt i gårdsarkivet och eftersom jag kan arkivet hyggligt skall jag också hjälpa till att ta fram lite material som ni i Föreningen Skånska Gårdar kan vara speciellt intresserade av på besöksdagen. Men sedan kan ni som har speciella intressen för någon trakt eller gård avtala tid för ett eventuellt uppföljningsbesök. Tommy Carlstein *** Alla dörrbeslag som är insprängda i texten är tecknade av Harald Olsson 1928. först ut i en lite magrare utgåva som sedan reviderades och gavs ut på Forums förlag år 1981. Gotthard Gustafsson finns representerad i Gårdsarkivet med åtskilliga enastående uppmätningsritningar (ofta i skala 1:20 och 1:100), skisser, foton och beskrivningar, som vi skall få se. Vissa härader ansågs ju vara lite mer välbevarade än andra vad bebyggelsen anbelangade. Dit hörde Albo och Frosta härader (det senare runt Ringsjön). Men gårdsarkivet täcker in hela Skåne och för den som vill kolla upp sin trakt eller i lyckliga fall sitt eget hus är 4 Dörr från Torrasteröd nr 3, Albo. Tecknad av Gotthard Gustafsson 1928.
Impregnera med järnvitriol - det billigaste som finns! Att järnvitriol ingår i vår klassiska Falu rödfärg för färgbeständighetens skull vet vi kanske lite till mans. Liksom att det tillsammans med kopparvitriol skyddar träet från att murkna och mögla och bli uppätet av små djur. Extra värdefullt kan vara att järnvitriol kan användas ensamt som ytrötskydd och därtill förmår locka fram hos trä den åldriga grå patina som är så vacker, en silvrig ton. Och det är otroligt billigt. Man kan impregnera ett hus för en kostnad om några tior. Undra på att det inte görs reklam för en sådan vara. Det hände förra sommaren. Jag läste i tidningen Land om en man som berättade om sitt självgjorda arbete att impregnera sitt hus med järnvitriol för nästan ingen kostnad alls. Klart att jag missade att ta vara på artikeln. Sen var tidningen försvunnen, men ett samtal till Lands arkiv skulle lösa problemet. Trodde jag Tyvärr Det kom en flera år gammal tidning med en utmärkt artikel om hur man lagar till sin egen rödfärg. Givetvis nämns järnvitriol. Ny påringning. Ny tidning En några år yngre med ännu ett rödfärgsrecept. Inte den heller dög. En sista förfrågan om artikel med enbart järnvitriol. Nä, Värt att veta om järnvitriol Järnvitriol är ett utmärkt ytrötskydd för trä och det enda medel som kan locka fram den silvrigt grå patina som är så vacker. Järnvitriol eller järnsulfat som det också kallas, ingår sedan gammalt som träkonserveringsmedel i Falu rödfärg. Förr var järnvitriol en biprodukt vid bergshantering, nu framställs det ur järnskrot. Ett råd är att provstryka ett stycke trä med lösningen av järnvitriol utrört i kokhett vatten och låta torka utomhus upp emot fyra veckor. Inget trä reagerar nämligen likadant, därför måste man pröva sig fram. Ett känt recept från Dalarna är ett halvt kilo järnvitriol till tolv liter vatten kokhett pulvret röres om flitigt. Järnvitriol fräter på metall. Man använder plastspann och bör nog preparera spikhuvuden där sådana förekommer. Schellack? Skyddshandskar och rejäl utstyrsel som tål stänk av impregneringsvätskan. Järnvitriol stryks på flödigt, träet ska vara torrt, och med kraftig pensen som tränger in i sprickor och springor. Detta är vad jag lyckats ta reda på när vädret blir nådigt ska jag pröva och lovar att återkomma. Om någon Skånska gårdare har något att berätta om järnvitriol, hör av er! Anna-Greta Persson den artikeln var som bortblåst Efter letande i böcker och bläddrande i egna förråd av tidskrifter och tidningsurklipp hittade jag faktiskt ett nummer av Hem och Fritid från 1968. Mer än trettio år gammal. Där en lycklig gör-det-självares redogörelse för hur han patinerat och impregnerat sitt hus med järnvitriol. Precis vad jag längtat efter. Men något diffus han hade prövat sig fram och tyckte sig ha lyckats. Därför skrev han artikeln.. Men var få tag i järnvitriol? Fiffiga mångsysslare i Göingeskogarna visste råd. Budkavlen gick. En systerson med egen skog hade just byggt upp en kolmila och lyckats få fram grillkol av vad som anses sund och frisk kvalitet. Det förde med sej en viss rörlighet i umgänget bland skogsfolket. Där uppenbarade sig en rödfärgstillverkare som hade den åtrådda ingrediensen och snart landade en plastspann med järnvitriol(pulver) i Limhamn. Då hade blåst- och regnsommaren 1998 glidit över i höst med samma outtröttliga väder och det var för sent att göra något med den åtrådda varan. Men snart ska något ske! Anna-Greta Persson Man kan patinera med järnvitriol också. Här har man använt 0,5, 1, 1,5 och 2 hekto vitriol per liter vatten. Brädan längst till vänster är obehandlad för jämförelsens skull. Träet är furu och det har gått en vecka sedan anstrykningen. Bilden kommer från Skansens handbok i vården av gamla byggnader. Till höger. Här har det gått ett halvår. Även denna bild är från Skansens bok. 5
Mysteriet med det spinkiga golvet löst Häromdagen fick ett gammalt bekymmer sin lösning. Brädgolvet i mitt arbetsrum har länge uppfört sig otrevligt, årsringarna spjälkar sig. Långa och vassa flisor fastnar i strumporna. Länge har jag trott att det berott på att vi lagt golvet flytande i det här rummet. Istället för att spika de breda brädorna av gran mot golvbjälkarna, limmade vi dem med trälim i sponten. Poängen skulle vara att vi slapp springor mellan brädorna, lite var det också något av ett experiment. Som alltid är det viktigt att brädorna är torra när ett golv ska läggas. Faran med ett flytande golv är att de kan vara för torra. Lägger man in ett flytande trägolv så att det inte har rörelsemarginaler vid ytterväggarna, kan det svälla och skjuta ut väggarna. Svällande trä har en enorm potential. Risken är i praktiken minimal, normalt håller virke en hel del fukt. Är det ugnstorkat kan det finnas fog för att lämna någon centimeters rörelsemarginal mot väggarna längs brädorna. Springan kan sen döljas av en gammaldags bred sockel. I mitt arbetsrum lade vi granbrädor som bredast 40 cm. Vi lämnade 30 mm breda springor vid sidoväggarna. Golvet kalkades och såpskurades. Så småningom kom det att krympa så att springorna närmast väggarna blev dubbelt så breda. Man får ju komma ihåg att alla golvets rörelser måste tas ut vid sidorna, ett spikat golv rör sig bräda för bräda. Om sommaren är springorna små, om vintern då luften är torrare inomhus blir springorna bredare. Efter en tid började golvbrädorna fnasa sig, de sprack upp i årsringarna och otäcka spinkar reste sig och fastnade i strumporna. Hittills har jag trott att fenomenet berott på att golvet lagts flytande. Jag tänkte mig att det blev spänningar i brädorna som spräckte virket med början i kärnan. Men så fick jag besök av en vän som förklarade fenomenet. Han tittade på min arbetsstol och sa att det var hjulen som förorsakade spinkorna i golvet. På ett brädgolv ska du ha mjuka hjul på stolen, förklarade han. Det var trycket av de hårda hjulen som fått golvbrädorna att resa sig. Så nu blir det till att byta hjul på stolen och sen slipa golvet. Men visst är det skönt att ha fått förklaringen på mysteriet! Otto v Friesen 6 Tänk på att gummihjulen måste vara mjuka. Stora hus och små män: En liten reflektion Dagens moderna husteknik vad gäller t.ex. skyskrapor (längor med stålstomme på höjden) är också ganska global, men här har tekniken spritts från föregångslandet USA. Ett Malmö vars politiker drabbats av simpel hybris vill numera inplantera Sveriges första skyskrapa i kanten av Söderslätt och väl synlig från Köpenhamn. Den senare huvudstaden har haft den goda smaken att inte bygga på höjden utan Köpenhamn ger mångenstädes ett intryck av småskalighet och gemytlighet, speciellt i dess absoluta centrum runt ströget och däromkring. Vad skall Malmö ha en perifer skyskrapa till? Det var ju illa nog när Sverige i all sin arrogans förlade ett kärnkraftverk i Köpenhamns omedelbara närhet utan att fråga Danmark. Vilket pinsamt och självsvåldigt övergrepp mot en granne! Skall skyskrapan få många av dess grannar att känna sig våldtagna av storskalighet och politiskt storhetsvansinne? Troligtvis. Jag kom att tänka på ett kinesiskt ordspråk när jag ser hur skyskrapan är projektionen av små mäns ego: Små män ser sig aldrig som små; stora män ser sig aldrig som stora. Tommy Carlstein
Vanlig enkel husmanskost Det är så man börjar älska svensk husmanskost i protest mot de nära nog orgier i pastarätter med all världens salsa, som man möter överallt. Salsa är ju sås på italienska för inte ska det låta svenskt Och för att det är lätt och roligt, lagade jag sillbullar, ja, ungefär samma smet som gratinerad under namnet Vorschmack fått fin reklam genom att den var marskalken, presidenten Mannerheims livrätt. Och jag vill ha sagt till dem som måhända reser till Helsingfors, gå till Glogatan, Fazers förtjusande restaurangkonditori där, ät, drick och kör med er hem vorschmack som finns i disken med bär-hem-mat. Mycket god är den. Och vi stannar hemma vid sillbullarna med sötsur korintsås av ny modell! Mer om det längre fram i texten. Och med brun, lite blank kokt skalpotatis! Vad den doftar gott! Sillbullarna Det behövs ingen rest av söndagssteken, helst lammsom förr var regel. Man köper malet kött, gärna lamm-, annars ox-. Såvida det inte finns en köttrest i huset. Beräkna tre hekto malet kött till en saltad limhamnssill. Ska en islandssill vara med i smeten får man öka på med ännu ett eller två hekto kött. Sillen befrias från fenor och huvud och klipps upp i buken. Den läggs i blöt över natten. Byt vattnet någon gång. Är sillen utrustad med mjölke eller rom finner många det självklart att det också får komma med som ingrediens. Andra tycker kanske inte så, och det må vara envar fritt att avgöra hur de vill ha det med de fertila exemplaren Men rakt fram saltad sill bör det vara. Alltså Spekesill. Inte manipulerad socker-saltad-kryddad med namnet Matjes, tyvärr en något efterhängsen produkt. Kyldiskarna dignar. Vad som mer behövs är ett ägg, ett par kokta potatisar som mosas, en lök, en dryg tesked potatismjöl, en gnutta vitpeppar och när smeten är färdig, kanske lite tunn grädde. Flå och filea sillen. Skär den i bitar och lägg i matberederare/mixer tillsammans med det malda köttet, ägget, löken som hackats, den mosade potatisen och potatismjölet, ett halvt kryddmått vitpeppar. Kör en halv minut, kanske en hel minut tills allt är väl blandat. Är smeten hård späd med tunn grädde. Forma färsen till små bullar som plattas till lite grann, cirka sju-åtta centimeter tvärs över. De kan paneras, mellanlanda i skorpmjöl innan de kommer i stekpannan. Måttlig värme. Korintsåsen Vi bryr oss inte om det där med ättika och sirap lika fin sötsyrlighet ger ett äpple, därtill nyttigare. Tre matskedar korinter, ett eller två skalade äpplen i bitar får komma i en kastrull med tre deciliter vatten. Låt koka tills äpplena mosar sig. Eller råriv dem i förväg. Smält två msk smör i en liten kastrull. Rör ner två-tre msk vetemjöl och späd med en deciliter kallt vatten eller buljong. Koka upp och tillsätt ytterligare en deciliter vatten. Rör eller vispa så det blir en slät sås. Sist vispas äpple-korintblandningen ner med dess spad. Avsmaka. Lagom sötsyrligt? Våra äpplen var syrliga i överkant då rörde vi ner en tesked ljus sirap till lagom sötma. Lite japansk eller kinesisk soja får ge färg och lagom sälta åt såsen. Så var färdigt att dukas fram med en skål välborstad slätskalig kokt potatis. Lingon och mjölk Förr den vanligaste av efterrätter som nya generationer inte ens hört talas om: Lingon och mjölk och små sockerskorpor, varför inte? Anna-Greta Persson 7
Visst finns det korsvirkeshus i USA också! Aldrig trodde väl jag att jag skulle snubbla över en bok om traditionella lanthus och gårdar i USA! När man läser den och njuter av de vackra fotografierna känns det nästan som om man vore i Europa eller i Skandinavien. Författaren David Larkin har skrivit en vacker bok som heter Farm: The vernacular tradition of working buildings, ungefär Lantgården, allmogetraditioner kring lantbrukets byggnader. Vernacular i kombination med hus på engelska betyder traditionella lägreståndsbyggnader, så slott och herresäten räknas inte till vernacular vad gäller hus. Annars stöter man ofta på termen vernacular architecture i engelska bokhandlar och boksammanhang. Ja, det är egentligen inte så konstigt om vi hittar korsvirkeshus, bålelängor och knuttimrade hus m.m. i USA. och Kanada. Det var ju européer och framför allt nordeuropéer som en gång koloniserade Nordamerika och man tog ju med sig den teknik man kunde från ursprungslandet när man slog sig ned i USA. Så gjorde ju inte bara Vilhelm Mobergs utvandrare utan alla utvandrare. Fotografen Paul Rocheleaus bilder illustrerar boken som Evergreen förlag och dess bransch Benedikt Taschen Verlag i Köln har gett ut. Det är en både vacker och billig bok (runt 250 kr) som jag köpt på Gleerups Återbruk av uttjänta hästskor som gångjärn på en dassdörr i Appalacherna. i Lund. Vissa traditionshus på USA:s landsbygd känns väldigt amerikanska och i en kolonial stil, men boken visar också på massor av exempel som känns mycket traditionellt europeiska och nordiska, speciellt många interiörer. Och det känns skönt att det finns folk även där som värnar om hustraditioner och bevarar. En del av dessa traditionella hus är mera museala, men det spelar mindre roll för principen. 1800-talsstallet hos familjen Schulz som var tyska immigranter.
Korsvirkeshus i USA, forts Men varför känner man igen så mycket trots att det ligger en hel Atlant emellan. Jo, bl.a. är det ju en fråga om likheter i grundläggande teknik och materialval. Man kan ju inte bearbeta trä på hur många sätt som helst. Jag minns när jag runt 1988 var i USA. på besök och råkade hamna på nationalmuseet i Washington DC, som just då hade Japan och dess konst och traditioner som tema. Mitt i entréhallen hade man konstruerat ett japanskt lanthus med stråtak i vass! Vassläggningstekniken såväl som utförandet var snarlikt det i Europa liksom takvinkel och tjocklek på taket. Vass är ju en ganska globalt spridd växtart och att använda växtmaterial till tak är också mycket utbrett. Vi hittar det i Afrika såväl som Indonesiens övärld eller i Bortre Asien. Det finns inte så många vettiga sätt att lägga stråtak på. Det måste ju ligga kvar, alltså skall det bindas. Det kan inte vara för flackt för då tränger regnet in lika väl i Japan som i Skåne, och man kan inte börja lägga ett stråtak uppifrån nocken varken på Sarawak eller i England. Vi får vad kulturhistoriker Flickornas sovrum hos den stora familjen Schottler, ursprungligen från Tyskland, i Wisconsin. Rummet ser ut som det gjorde 1875. kallar en konvergens mellan tekniker i skilda världsdelar. Kommer man till Katmandu i Himalaya finner man att deras korsvirkesteknik fogningsmässigt (det danskar kallar samling ) är snarlik den för all korsvirkesteknik, och estnisk båleteknik är lik skånsk och öländsk. Man har inte vilka frihetsgrader som helst när det gäller trähusteknik eller möbelteknik, så samma teknik kan upptäckas eller utvecklas i skilda länder och världsdelar. Detta är ju mycket intressant! Tommy Carlstein Interiör från ett hus som ursprungligen stod i Worchestershire, England men som nu finns på Museum of Frontier Culture, Staunton, Virginia
En fantastisk bok om danska korsvirkeshus Bokhyllan Den danska och den skånska traditionella bebyggelsen har ju många gemensamma rötter men det var först förra året (1998) som jag vid ett köpenhamnsbesök upptäckte en modern bok om hur man renoverar och sköter korsvirkeslängor. Boken som kostar lite över 300 kronor är skriven av Ulf Vejlby och heter Bindingsværkshuset. Bindingsværk är alltså korsvirke på danska. Denna bok som Forlaget Skovlænge gett ut år 1991 har bara 67 sidor men är full av konstruktionsritningar i färg och massor med strategisk text från grund till stråtak. Mycket fina ritningar finner vi alltså. Visar hur man skarvar dåliga stolpar Här visas olika fogningstekniker för korsvirke (danska: samlinger), som är desamma som eller snarlika de skånska. Boken diskuterar hur man skall restaurera en timra som kommit i förfall, hur man skarvar dåliga stolpar, hur man byter fotträ och gör en ny grund till en gammal länga. Utöver detta diskuterar och illustrerar författaren hur man skall stenlägga yttersidan så det inte stänker på fasaden, och därefter hur man gjuter innergolv innan man börjar med innerväggarna bakom korsvirkesväggen. Grundläggning kallas på danska fundering, ett problem väl värt att fundera över. Takstolen beskrivs för ett hus med valmat tak, dvs. man har kapat av gavelspetsen lite grand, som ofta var fallet med danska och engelska korsvirkeshus, men som vi ser i huvudsak på skånska gods men knappast bland allmogen. Boken tar sedan upp några sidor kring tagvaerk, dvs. takverk, om vi får kalla det så eller takläggning med strå, vass eller halm liksom hur man läktar upp undertaket och gör taktassar. Danskarna har fler varianter av ryggning av stråtak än vad vi har i Skåne. Här förekom mest ryggaträ som höll ner halm av någon sort, medan man i Danmark hade torv, lolländsk ryggning, spetsryggning och brädpanel som ryggning. I Danmark ser man också hur man ibland lägger tegel längst ned vid takskägget. Det är knappast vackert men har uppenbart stöd i dansk tradition. Det finns danska böcker om stråtak och brandsäkring av stråtak som är betydligt utförligare, men illustrationerna i denna bok av Ulf Vejlby är ändå alldeles utmärkta och ganska heltäckande. Fuktskador Ett speciellt bra avsnitt av boken är sidorna 40 till 51 som behandlar olika varianter av fuktskador. Detta är naturligtvis ett stort problem i gamla hus generellt och korsvirkeshusen är inte undantagna. Själv har jag genom åren stött på ett antal varianter på temat fukt i korsvirkeshus, och jag skall återkomma till detta ständigt aktuella tema i kommande nummer. Självklart är kombinationen fukt och värme den som är allvarligast, eftersom röta är när mikroorganismer angriper trä och dessa gillar kombinationen fukt och värme. Vejby går igenom fuktuppsugning, spridning av vattenånga (vanddamp-diffusion), svampangrepp, kondens, impregnering (t.ex. med bor) och mycket annat som han relaterar till gångbara och goda konstruktionsprinciper. Hela fuktproblematiken är intimt förknippad med isolerings- och uppvärmningsfrågor, köldbryggor ( kuldebro ) och ventilationsfrågor. Utvändig dränering är ytterligare en åtgärd att genomföra. Författaren förordar att man har en luftspalt bakom tegel eller korsvirkesfasaden. Luftspalten ventileras genom små ventiler upp- och nedtill på fasaden, och huset har alltså en dubbel stomme, en yttre och en inre, där isoleringen finns (se figurer). Författaren visar också var en fuktspärr skall placeras i väggen. Även vinden kan bli föremål för isolering och inredning med brandriskhänsyn tagen och allt detta behandlas också. Kort sagt är boken inte så lång men otroligt grundlig och den har konstruktionsritningar av värde på varje sida. Den borde översättas och ges ut på svenska. Vi får väl se om någon nappar på idén med en svensk utgåva, för det är boken väl värd. Tills dess, köp den som den är, läs och lär, rekommenderar jag varmt! Tommy Carlstein På de följande sidorna visar vi några utdrag ur Ulf Vejlbys bok. Här visar författaren hur man kan skarva stolpar vars utsidor är friska. 10
11
Här visar författaren hur en stenläggning intill huset skyddar grunden från stänk när det regnar. 12
När den nya tiden kom till bygden Nils och August Hansson från Östra Tvet berättar Här fortsätter serien med Folklivsarkivets uppteckningar från 1965. Det var Christina Lindvall som intervjuade bl a Per Hans trädgårdsmästare Henrik Hansson och hans bröder om När den nya tiden kom till bygden. Nu har turen kommit till Henriks båda bröder Nils och August Hansson som intervjuades samtidigt. Intervjun är så lång att vi bara publicerar halva i detta numret. I nästa nummer kommer fortsättningen. Alla bilder som illustrerar artikeln kommer från Folklivsarkivet. Vid skiftet 1824 flyttades gården hit nerifrån hålan, där den öde gården ligger. Den västra längan flyttades inte förrän 1826. Vår bror Fredriks gård var sist utflyttad. Vi hade 83fi tunnland. Det var sand, lera och ängsmark. 5 till 6 var lera och resten sand. På ängarna, de var mest kärr, växte det svamp. Vi kallade dem för puggehattar, både champinjoner och fjällskivling. Ja, inne i furet fanns Karl Johan. Nej vi åt inte svamp, det är nu på senare tid folk gör det. Vi hade aldrig smakat; ingen ville heller. På kärren fick man hugga med lie runt alarna. Man kunde ju inte komma till med slåttermaskin. Den kom på 1890-talet. Den kunde man ha, sen träden och buskarna tagits bort. Först lånade vi en handdriven slåttermaskin av Anders Eljasson i Everlöv. Det var grannen till oss, som var släkt med Anders Elja, och han började med slåttermaskin. Eljasson betaldes i kontanter; några kronor fick han. Andra året hyrde vi igen av Pål Ols. 1896 köpte vi själva slåttermaskin. Det var en amerikanare som hette Plano, den var kedjedriven med hästar. Agenten satte ihop den på gården här. Ja, bara de rörliga delarna. Han som sålde den hette Johan Ohlsson och senare blev han bankkamrer i Veberöd. Den maskinen hade vi till 1930. Förr tröskade man med slaga Före vår tid tröskade man med slaga. Till halmtaken skulle man ju ha plejel. Vi hade först en hästvandring och sen fick vi en Kallingetröska. 1914 fick vi avläggare. Grannarna hade ingen tröska, de plejlade för inte så länge sen! Också hade vi kastmaskin; två kuggahjul bara och två vingar som blåste. Grannarna kasade på logen från en skäppa mot ett hål. Först räfsade de bort halm och annat grovt. Så gör man ju inte numer, arbetskraften är ju för dyr. Före vår tid fick man vid kastningen 1 skäppa på tunnan. Det går 35 kappor på en tunna. Den som kastade Mjölkkärl på tork på Per Hans. fick 6 kappor. De fick mat här. De började kl 4 på morgonen om vintern, när det var riktigt kallt. Husemännen hjälpte till; drängarna höll ju till i stallen hos djuren på morgonen. På åkrarna, ja man odlade inte så mycket förr, hade vi råg, potatis och sen äng i 2-3 år. Man kunde ha råg två år å rad, men det tredje blev det inte mycket. Vi hade bara naturgödsel. Sen kom konstgödslet. Så långt jag minns, sa August född 1890, hade vi chilisalt till sockerbetorna, det skulle det alltid vara. Superkalio hade man till annat. År et drev upp fårorna, kvinnorna kröb ette och plockade upp potatisarna. De hade 75 öre om dan, sen fick de 2 kr om dan. Kvinnorna hade mycket att göra, och vid slåttern skulle de ju räfsa ihop. Jag hade, sade Nils f 1892, 75 öre om dan i V. Tvet, när jag var lantbruksarbetare där i två år. Man gick hemifrån tidigt på morgonen och sen hem på kvällen. Mat fick man där. 1910 blev där mejeri i Veberöd, förr lämnade vi mjölken i Hällestad. 13 De gamla var krokiga av allt arbete Ja, man slet mycket, di gamle var krokiga av allt arbete. Mor, Mätta Jönsson 1851-1916 född i Veberöd, slet mycket. Hon gjorde ofta ost. Man slaktade ju ofta en kalv. För att löpet skulle bli bra, fick kalven inte äta gräs. Det var på sommaren hon ostade, sen lades den i osthäcken utanpå väggen. När Nils var 20 år köpte far en fin cykel utan frihjul. Den köpte i Malmö. Det var en Merkurus Ingen annan hade cykel här. Far hette Per Hansson och var född 1843. 1928 dog han. Vi hade först elektriskt ljus av alla här. Ungefär 1919. Nils hade sysslat med varjehanda, han lade själv ledningarna. Han var ju linjearbetare. Han hade exercerat vid 19 och värvade sig. Då skulle han ha papper hemifrån, Fortsättning på nästa sida
Forts från föregående sida eftersom han inte var myndig. Jag var en av Kronprinsens stolta husarer. August hade också varit i Malmö, Det var en härlig tid! Med Veberödsborna hade vi ingen direkt kontakt. Bara affärer, vi handlade där. Det är lika långt härifrån som till Silvåkra. Posten hämtade vi först i Veberöd. Järnvägen kom dit 1894. Far gick dagligen till Veberöd efter posten. Tidning hade vi själv, vi delade inte med de andra gårdarna. Man höll sig för sig själv. Senare kom posten med mjölkaskjussen. Brännvin köpte man i källaren till Järnvägshotellet i Veberöd. 19 öre litern kostade det. Köpte man mycket blev det billigare, innan det blev bok. Man kunde gå skickebud om någon annan också skulle ha sprit, och man kunde få 10 öre i dricks. Järnvägshotellet finns inte mer, det gick väl inte. Folk åker hellre till Östarp numera. Tivoli i Revinge Vi åkte till Ugglarp pingestda och till Revinges tivoli misommarda. Då roade man sig. När vi var mindre lekte vi i Furet, ja, även när vi var stora. Vi lekte änke-legen. Man gick alltid i flock till varandra. Drängarna spelade kort hos pigorna, som ju inte tepåg och en barnpiga, när vi var små. Far satt på bords- Här ser man bakugnen utifrån. var fria från sitt arbete på kvällen. Nu ska ju folk arbeta ändsbänken vid det stora bordet (med skiva från Komsta bara till klockan fem. och farmoderns initialer och 1844 på sargen uppteckn. Ibland spelade någon dräng harmonika, pige-lock tillägg) närmast hörnskåpet. Längs ytterväggen löpte en som vi sa. bänk. Ja, så precis har vi det ju ännu. Från far räknat satt Lantbruksutställningar har vi aldrig sett, inte heller när först störstedrängen, som alltid skar brödet, sen halkarlen. Mor satt vid fars andra sida och nära henne stod vi exercerade i Malmö. Vi eldade ett tag med torv, vi har ju själv mosse. Men pigorna och åt. De kunde ju inte sitta, de skulle passa torven tog slut sen. Farmor (Bengta) på undantaget skulle ju ha 6 lass ale-ved och 6 lass torv om året. Farfar hade köpt en del av Tvet nr 1 och far köpte Risen (ett område) från Silvåkragården, det var 13 tunnland. Så vi fick 265 tld mer. På vår gård hade vi två drängar och två pigor, en vak- En detaljbild av hörnskåpet i stugan. 14
opp. Vi var ju vaktepågar allihop. Man började kl 6 och mjölkade korna. Sen hem till middag och sen ut till kregen och hem om kvällen klockan 8. I Ö. Tvet låg ett ryttartorp. Man skulle ju hålla dragon. Han hette Nils Gren och var skräddare. Hästen hette Ture. Där hade vi en lertäkt också. Ingen kom till sista husförhöret Sista husförhöret i Ö. Tvet hölls här hos oss, ungefär 1905, då vi fick en ny präst, Lundberg. Det kom ingen alls till husförhöret. Den gamle prästen hette Pettersson. Nu går vi inte i kyrkan mer. Man har ju radio och TV, och där kan man ju följa högmässan vi har långt till kyrkan och är gamla, vi har ju ingen bil, ja vi har inte körkort heller. Bystämma minns vi ej. Förr hade vi många djur. Får också. Det hade alla förr i tiden. Här är någon som har får ännu. Vi brukade ha 6 moderfår. De släpptes ut den 25 mars. Då visade vi fåren hökroken den var tom då och då började gräset spira, så de fick ut. Vid pingestny skulle de klippas. De var inte utegångsfår. De skulle tvättas innan de klipptes. Man gjorde soda-lut i baljor och männen lyfte ner djuren i vattnet, sen skrapades smutsen bort. Man fick akta, att hålla uppe fårets huvud, så det inte fick vatten i öronen. Sist hälldes kallt vatten över och sköljde fåret. Sen fick de torka ett par dar, beroende på hurdant väder det var. De fick inte torka på mossa, ty då kunde den lätt fastna i den rena ullen. Vid klippningen lade kvinnorna fåret på ett täcke. Ullen klipptes av som en klänning, i ett stycke. Det ansågs finast så. Sen lades ullen i säckar på vinden. Hösten var ju kvinnornas tid att karda. De höll på ända till kl 23 ibland, då pratlådan kommit igång. De kardade till små strängar, som de sedan spann. Senare, arbetskraften blev ju alldeles för dyr, skickade vi ullen till kardning hos Borgs i Lund. Sen spann vi ullen här. Mor och våra systrar, Hanna och Anna, vävde mycket. Hanna var ju fin på flamsk. Lin odlade vi på sanden nära gården. I furet hade vi ett brydehål. Karlarna brågade och så hade kvinnorna skätteträ. När linet var vävt la mor ut det till bleke tvärs över gården. Det hölls fast vid marken av tyngder. Det kunde ligga ute en hel månad, det gjorde ingenting om det regnade. Linet använde vi själv. Malt bryggde vi alltid själv. Fortsättning i nästa nummer *** Här är Folklivsarkivets noteringar om uppteckningen: Acc nr M 19671: 1-23 Landskap: Skåne Härad: Torna Socken: Silvåkra Uppteckningsår: 1965 Upptecknare: Christina Lindvall Berättare: Bröderna Nils o August Hansson Berättarens yrke: f d linjearbetare och lantbrukare (ogifta) Födda år 1882 och 1890 i Ö Tvet Moder: Mätta Jönsson, f 1851 i Veberöd, död 1916 Fader: lantbrukaren Per Hansson f 1843 i Ö Tvet, död 1928 Per Hansgårdens östra längas södra del och södra längan. 15
Fråga Skånska Gårdar! Har du vänner och bekanta som planerar att köpa en gammal gård eller länga? Eller du själv kanske vill veta mer för att undvika fällor och fel? Som ett speciellt inslag på vårmarknaden på Per Hans 15-16 maj svarar kunniga människor från Skånska Gårdar på dina frågor. Då kan du fråga om allt du vill veta kring köp och renovering av skånska hus. Saxat ur informationsblad från Skånes Hembygdsförbund: Intresserad av kvarnar? Flera skånska hembygdsföreningar äger och sköter kvarnar av olika slag. Liksom alla andra byggnader behöver de underhåll men det krävs också specialkunskaper vad gäller skötsel och teknik. Vill vi veta mer om underhåll och hantering? Uppropet vänder sig till er i hembygdsföreningarna som arbetar med kvarnar och vill lära mer. Om intresse finns kommer Skånes hembygdsförbund i samarbete med Föreningen Skånska Möllor att arrangera en kurs om underhåll och skötsel av kvarnar. Kursen ges under 1999. Lämna er intresseanmälan senast 1 mars till Pia Sander, Skånes hembygdsförbund. 16