Siv och barnen En skrift om en eldsjäls hängivna arbete för att ge barnen plats. Utgiven av S2020 Göteborgs Stad Social resursförvaltning
2 3 Förord Många talar om barnperspektivet. Om hur viktigt det är när staden utvecklas och byggs. Några få förstod det för länge sedan. Förstod och förvaltade insikten och delade med sig av kunskaperna. Och gör det än idag. Siv Andersson, folkhälsosamordnare i Angered, är en av dem. Ja, i själva verket är hon en av dem som arbetar allra mest intensivt och allra mest framgångsrikt med att ge barnen röst och plats i samhället. Det sker i ett långsiktigt, ambitiöst vardagsarbete, långt ifrån rubrikerna. Med den här skriften vill S2020 lyfta fram det arbetet, utfört av en eldsjäl som för mer än trettio år sedan insåg det nöd- vändiga i att barnens perspektiv tas på allvar. Och som har burit med sig den övertygelsen sedan dess. Jag fick förmånen att träffa Siv några dagar i vintras och våras för att samtala om hennes övertygelse. Om vad som fick henne att intressera sig för barnens perspektiv. Om hur synen på barn har förändrats sedan hon började jobba. Och om hennes tankar kring barn och unga i fysisk planering. Tack, Siv, för att du tog dig tid för dessa intressanta och spännande samtal. Tack också, barn och personal på Kråkekullens förskola, för att ni så generöst ställde upp och gav oss möjligheten att fotografera er tillsammans med Siv. Johan Bergsten Planeringsledare, S2020 Göteborg, september 2011
4 5 Hon har arbetat med barnperspektivet i 30 år! Hon kände sig nog rätt stolt i mars 2010 när konferensen Barn tar plats arrangerades i Göteborg. 350 intresserade kom för att se och höra tolv av landets främsta experter föreläsa om barn i staden. Siv ingick i nätverket Barn och unga i fysisk planering inom Göteborgs Stad som hade jobbat i ett par år med att förbereda konferensen. Hon minns hur det gick till när idén föddes: Det var för ungefär fem år sedan. Jag var på en trygghetsvandring i Lövgärdet tillsammans med arkitekten Gerd Cruse Sondén, trygghetsvandringarnas uppfinnare. Under vandringen såg vi en hel del negativa miljöer nedslitna lekplatser, trasiga lekredskap och rent allmänt tråkiga och dåliga lösningar sett ur barns synvinkel. Lyckad konferens De två började bolla idéer med varandra, idéer om ett seminarium där barnens perspektiv och barns fysiska miljö skulle lyftas fram och stå i centrum. Så småningom spred vi tankarna och så växte det till ett nätverk som bestod av tjänstemän i Göteborgs Stad som höll med oss och som liksom vi var intresserade av frågan. Och som tyckte att den var lika viktig som vi tyckte. I det skedet såg Siv framför sig ett seminarium i rätt liten skala.
6 7 Fakta om Siv Andersson Yrke: Folhälsosamordnare. Ålder: 58 år. Familj: Min man och mina två systrar. Bor: I lägenhet i Linnéstaden. Bästa platsen för barn i Göteborg: Slottsskogen och Sjöfartsmuseet. Bästa barnböckerna: Nalle Puh av A.A. Milnes och Krakel Spektakel av Lennart Hellsing. Att det skulle utvecklas och bli en stor konferens med 350 åhörare kunde jag aldrig drömma om. Det var fantastiskt! Och det blev ju en väldigt uppskattad och lyckad konferens. Mitt första intervjutillfälle med Siv Andersson sker på hennes arbetsplats, Gunnareds stadsdelsförvaltning på Angereds torg. Arbetsplatsen heter fortfarande så, för det är i mitten av december 2010. Siv självklart val Staden är mitt uppe i omorganisationen av stadsdelarna. Allt har ännu inte bytt namn, men tjänstemän byter både arbetsuppgifter och rum med varandra. Mitt kontor är upp och ned just idag, så vi får sätta oss i ett mötesrum lite längre ned i korridoren, säger hon efter att ha hälsat välkommen i receptionen. Vi slår oss så småningom ned och jag berättar om en del av den research som ledde fram till att jag kontaktade just henne i ärendet att få infallsvinklar på barnperspektivet i Göteborgs Stad. Min inventering, förklarar jag, gick bland annat ut på att jag kontaktade sju-åtta personer i nätverket Barn och unga i fysisk planering. Jag frågade dem om de tyckte att mitt val av tjänsteman i staden Siv Andersson var rätt val. Samtliga svarade jakande, och inte någon av dem tvekade. Ett axplock bland kommentarerna: Absolut! Jag skulle definitivt själv ha valt Siv. Hon har ju i olika sammanhang arbetat med barnperspektivet i 30 år! Helt rätt person. Hon var först ut med att använda så kallade barnbokslut här i Göteborg. Siv är ju den som har det historiska perspektivet på frågor där barns rättigheter står i centrum. Hon kopplar ihop barnkonventionen med fysisk planering och hon var tidig med det. Hon är en av dem som har jobbat allra längst med frågorna och som har kunskaperna och kan sammanhangen.
8 9 Siv skruvar på sig och ser lite generad ut men samtidigt glad när hon får höra de positiva omdömena. Och så frågar jag om hon kan berätta när, var och hur hennes intresse för sociala frågor startade. Hennes svar blir både intressant och överraskande. Siv drömde nämligen redan som barn om att bli socialarbetare! Jag var helt inriktad på det så tidigt som i 11 12-årsåldern. Egentligen är det svårt att hitta en förklaring så här efteråt, för det var ingen i släkten som jobbade med sådant, och ingen i familjen kände någon socialarbetare. Hon berättar att hon har funderat mycket på vad som gjorde henne så intresserad av det sociala arbetsfältet. Det enda som jag har kommit på är att jag ofta satt i köket därhemma och lekte medan mamma lyssnade på radion. Och programmen som jag minns allra bäst var när socialarbetaren och journalisten Lis Asklund svarade på brevfrågor. Lis Asklund var en mjuk, klok och lite radikal person som gjorde stort intryck på mig. Jag var helt inriktad på att bli socialarbetare så tidigt som i 11 12- årsåldern. Siv växte upp i byn Morjärv nära Kalix i Norrbotten. Hennes mamma var hemmafru och pappan arbetade bland annat som järnvägsarbetare. När hon började på gymnasiet i Kalix växte Sivs politiska intresse snabbt, berättar hon. Jag blev ordförande i Kalix FNL-grupp, som bestod av väldigt aktiva människor. Vi knackade dörr, sålde Vietnam-bulletinen, hade studiecirklar om Vietnams historia och ordnade demonstrationer. Mitt engagemang där höll i sig i flera år. Efter studenten flyttade Siv tillsammans med tre andra tjejer till Stockholm för att jobba som vårdbiträde på Långbro mentalsjukhus. Intresset för tunga, sociala frågor höll alltså i sig.
10 11 Trasigt, slitet, trist den typen av intryck fick Siv när hon under en trygghetsvandring fokuserade på barns lekmiljöer i Lövgärdet. Siv arbetade på Långbro i ett och ett halvt år, och därefter tog hon det, i hennes fall, logiska steget att söka till socialhögskolan. Hon kom in. Det blev en tid som passade som hand i handske för den politiskt intresserade och engagerade Siv Andersson. På den tiden, i början av 70-talet, var socialhögskolan väldigt politiserad. Hela tiden hade vi politiska diskussioner, och större delen av undervisningen befann sig på en strukturell nivå. Hon nämner Laing och Freud som husgudar och teorier som präglades av övertygelsen om det sociala arvets betydelse. Jämför med socialhögskolan idag. Det är en oerhörd skillnad. Strukturella förklaringar på samhällsproblem lyser med sin frånvaro. Följden har blivit en generation av socialsekreterare som saknar den, som jag tycker, nödvändiga helhetssynen. Att man idag specialiserar sig tidigare på sin framtida inriktning bidrar tyvärr också till ett snävare perspektiv, fortsätter hon. För stadsdelar i nordost är det extra ödesdigert att det har blivit så. Det betyder ju att barn i stort behov av stöd slussas mellan olika instanser missbruk, ekonomi, tonårsproblematik och så vidare istället för att mötas av någon som tar ett grepp om helheten. Det var under åren på socialhögskolan som Siv på allvar blev intresserad av frågor om barn och barns förhållanden. Via både litteratur och föreläsningar fick jag upp ögonen för hur många barn som far illa. Misshandel, sexuella övergrepp, fattigdom, torftiga uppväxtmiljöer Det var ny och jobbig kunskap att ta till sig. Lycklig barndom Siv berättar att hon själv hade en lycklig barndom. Ekonomiskt var det visserligen ganska knapert, som hon uttrycker det, men både tryggt och kärleksfullt. Bland kurskamraterna, däremot, fanns många som hade svåra erfarenheter i sitt bagage. Det är ytterligare en skillnad om man jämför då och nu. När jag utbildade mig till socionom kom de flesta antingen från
12 13 arbetarklassen eller från trasiga uppväxtvillkor. De som idag går motsvarande utbildning har som regel inte befunnit sig i särskilt hårda miljöer. Efter utbildningen gick flyttlasset till Göteborg. Siv hade redan hunnit gifta sig, och hennes man kom in på universitetet. Själv fick jag inte jobb direkt. Istället läste jag en termin pedagogik, men sedan fick jag ett vikariat som socialsekreterare på socialbyrå 6 i Hammarkullen. Det var i januari 1979, och det var fantastiskt roligt. En radikal arbetsplats med intressanta, roliga och viktiga arbetsuppgifter. Röd tråd i karriären Sedan dess har hon varit nordöstra Göteborg trogen i sitt yrkesliv hittills Hammarkullen, Lövgärdet och de tio senaste åren Gunnared/Angered. Idag arbetar hon som utvecklingsledare i folkhälsa. Dessutom är hon processledare för det så kallade modellområdesprojektet som handlar om att i ett tidigt skede upptäcka barn som är i behov av stöd alltså rätt insatser i rätt tid. Barn och missbruk är de två ämnen som har löpt som en röd tråd under karriären, berättar hon. Och hon riktar inte bara kritik mot dagens socionomutbildning. Lika vass är hon mot sig själv och sina jämnåriga kolleger, fast från en annan utgångspunkt. När jag idag ser tillbaka på mina år i yrket så tycker jag att mycket har varit galet. Jag och mina kurskamrater var alldeles för unga och oerfarna för den grannlaga uppgiften som det innebär att möta barn som far illa. Att ha relevant utbildning räcker inte i de sammanhangen, fortsätter hon. Dessa barn behöver möta människor med både gedigen livserfarenhet och gedigna kunskaper. Först då kan man bidra med de insatser som krävs. Jämför med läkarutbildningen där det ingår att under lång tid få följa en erfaren läkare som man lär sig och tar intryck av. I början av 80-talet var Siv med om en händelse som blev mycket uppmärksammad och som på sätt och vis angav tonen för en ny syn på barn. Siv och en kollega föreslog att en mamma skulle ges möjlig- Ingen rolig rastmiljö, säger Siv om Lövgärdesskolans skolgård, en av många platser i stadsdelen och staden som hon upplever som dåliga och tråkiga för barn.
14 15 het att bo på ett barnhem tillsammans med sina barn. Ordföranden i socialnämnden skällde ut oss efter noter och mötet ajournerades. När det återupptogs blev resultatet glädjande nog ändå enligt vårt förslag. Det var en stor seger, för det var första gången som ett sådant beslut att man ställde sig på barnets sida över huvud taget togs i den typen av ärenden. Roligaste perioden Perioden mellan 1984 och 1986 var Sivs roligaste och mest inspirerande under åren som socialsekreterare, berättar hon. Det var i Lövgärdet, och hon arbetade tillsammans med en själsfrände, kollegan Kristina Örne. Vi startade något som efter ett tag blev rätt känt och som gick under namnet Ballongprojektet. Vi vände oss till ensamstående tonårsmammor, och det blev god uppslutning. Principen var lika enkel som genial; hela verksamheten lades upp på mammornas egna villkor. Mammornas barn var alltid med, och grupperna var blandade; ungefär hälften levde under svåra förhållanden och hälften var välfungerande. Det blev ett väldigt lyckat projekt, och jag tror att det berodde mycket på vår medvetna strategi att inte styra och ställa. För fyra år sedan fick Siv och hennes kollega bekräftelse på tesen. En av mammorna som var med när det begav sig tog kontakt med Siv och Kristina Örne och ville arrangera en återträff. Så blev det också. Ett antal av de före detta tonårsmammorna slöt upp, och de tog dessutom med sig sina barn som då var i 20-årsåldern. Inga pekpinnar Göteborgs-Posten fick höra talas om det, så det blev ett reportage om träffen. På mötet frågade vi mammorna vad det var som gjorde att de gillade Ballongprojektet. Alla svarade ungefär samma sak, att vi inte var som många andra socialsekreterare som kommer med pekpinnar och ställer krav. Som jag tolkade det så tyckte de att vi hade en människosyn som bygger på att vi alla är lika. Och enligt mig är det den viktigaste attityden när man har ett sådant här arbete. Hur man bemöter människor är alldeles avgörande. Siv nämner två årtal som centrala i arbetet för barnens rättigheter: 1979 och 1989. 1979 kom agaförbudet och 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnens rättigheter. Framför allt den sistnämnda händelsen innebar att barnens villkor blev föremål för debatt på ett helt annat sätt än tidigare, säger Siv. Men hon konstaterar också att det dröjde länge innan barnkonventionen kopplades till kommunal eller fysisk planering. Hon tar sin egen stadsdel som exempel och säger: Inte förrän 2006 fick Gunnared stadsdelsnämnd in barnkonventionen som ett styrdokument i och med att barnbokslut då började användas. Sedan dess råder politisk enighet om detta. Egentligen är det mycket märkligt att det tog sådan tid innan det började pratas om att barnkonventionen ska och måste Vi hade en människosyn som bygger på att vi alla är lika.
16 17 genomsyra våra verksamheter. För egentligen är det ju en självklarhet. Siv tycker att barnbokslut är en väldigt bra metod för att få en klar bild av hur det ser ut för barnen i en stad eller stadsdel. Det blir tydligt om och i så fall hur barnkonventionen finns med som del i helheten. Hon betonar att barnbokslut ska göras för samtliga verksamheter, inte bara för dem som handlar om sociala frågor eller om sådant som helt uppenbart har med barns tillvaro att göra. Barnbokslut för alla Barnkonventionen ska spänna över allt i hela samhället. Inte bara skola, förskola, fritid och socialtjänst. Även bostadsbolagen, trafikkontoret, stadsbyggnadskontoret, park- och naturförvaltningen och fastighetskontoret ska göra barnbokslut. Det finns ingen som kan säga att det inte finns någon anledning att göra barnbokslut. För barnperspektivet och barns perspektiv ska finnas överallt. I själva verket har Göteborgs stad tagit beslut om att alla nämnder, styrelser och bolag ska göra barnbokslut just av de orsaker som Siv pekar på. Men i verkligheten görs det bara på en enda plats i hela kommunen just Gunnareds Stadsdelsförvaltning (sedan omorganisationen Angereds SDF). Hon räknar upp ett antal möjliga förklaringar till att barnbokslut ännu inte har fått en större spridning: För lite resurser. Tjänstemännen vet inte hur de ska göra. Brist på intresse. Oklarheter om vad det betyder att göra ett barnbokslut. Siv är kritisk till dessa argument, och det av flera skäl. Hon lyfter fram ett: Jag antar att många uppfattar det som om årsrapporter kan ses som ett slags fullgott alternativ till bokslut även på barnområdet. Men det vänder jag mig emot. Sådana rapporter skrivs av tjänstemän som arbetar i den egna verksamheten. Att i det läget ha det nödvändiga kritiska ögat är omöjligt. Istället bör det gå till som i Gunnared/ Angered, fortsätter hon och använder skolan för att ge ett exempel. Bara en tjänsteman som står utanför lojaliteten med sko- Det finns ingen som kan säga att det inte finns någon anledning att göra barnbokslut.
18 19 lans värld kan göra en självständig granskning värd namnet. I Gunnared/Angered är det just Siv som har varit denna neutrala granskare. När hon i den rollen ifjol samtalade med 130 av eleverna i år 4-9 i skolorna så var det en dyster bild som trädde fram inför hennes ögon. Eleverna gav generellt sett uttryck för att lärare och andra vuxna i skolan inte pratar med dem. De får visserligen säga sin mening i olika frågor, men de upplever inte att någon på allvar lyssnar på dem. Det märks att Siv tar illa vid sig när hon tänker tillbaka på dessa samtal. Och kanske framför allt när hon berättar om de reaktioner som hon fick av lärare när hon återkopplade elevernas berättelser till dem. Jag förklarade för lärarna att många barn tycker att de aldrig blir lyssnade på. Ointresse och kommentarer som att jaja, så där säger de alltid förekom. På skolorna där eleverna var mest negativa ville lärarna inte ta till sig informationen. Jag kände mig kränkt å elevernas vägnar i de situationerna. Siv berättar om en elev i femte klass som hon upplevde som representativ för en stor grupp. Den här eleven hade redan definierat sig som en av dem som hörde till de stökiga. I stort sett inga barn fick till exempel någon information om vad som gäller vid frånvaro. På en av skolorna visste inte eleverna att det fanns en kurator. De fick aldrig åka med på utflykt Det får bara de duktiga göra - och så vidare. Utbildning i demokrati I samtalen med eleverna fick Siv också många kloka förslag till förbättringar, berättar hon. Utifrån dem har ett antal konkreta förändringar redan blivit verklighet. Gratis museikort till Universeum, två maträtter till skollunchen, en pedagog som ska arbeta med elevinflytande på en av skolorna och arbete för att utbilda elever i demokratiska processer är några exempel. En tung sak som också har förbättrats under det senaste året vilket också lyfts i barnbokslutet är betygen. Fler elever uppfyller målen nu än tidigare. Resultatet från barnbokslutet innebär dessutom att vi fått kunskap om sådant som vi på lite sikt också kommer att ta itu med, som till exempel att förebygga våld mot barn. I sammanhanget lyfter hon fram Guts (Gunnareds tjejer i samverkan), en verksamhet och mötesplats för tjejer i stadsdelen i åldern 13-25 år. Guts arbetar bland mycket annat med att informera om och diskutera mäns våld mot kvinnor och killars mot tjejer. Verksamheten har fått flera pris för sitt imponerande arbete, säger Siv som också berättar att Guts årligen utvärderar deltagarnas upplevda delaktighet i den egna verksamheten. Glädjande nog visar utvärderingen att mycket har blivit bättre. Det är mycket viktigt, eftersom just bristen på delaktighet och inflytande var något som många elever pekade på som ett stort problem tidigare. Det har i sin tur berott på att skolvärlden, och vuxna över huvud taget, är och har varit dåliga på att återkoppla barns och ungdomars synpunkter.
20 21 Siv utvecklar genom att berätta om ett samtal som hon, Gerd Cruse Sondén och Mie Svennberg, arkitekt på kulturförvaltningen, hade med ungdomar i Göteborgs Stads ungdomsfullmäktige. Vi ställde frågor till dem som hade med stadens fysiska miljö att göra. De reagerade på ett sätt som förvånade oss. De sa ungefär: Sådana saker sysslar inte vi med. Vi jobbar med ungdomsfrågor. Som om den fysiska miljön i staden inte har med ungdomars tillvaro att göra! Jag tror att deras sätt att resonera berodde på att frågor om fysisk miljö inte betraktas som frågor för barn och unga. Visst, de får uttrycka sina åsikter, men det är sällan de får veta om deras förslag leder till resultat eller inte. Följden kan bli en känsla av att ens idéer inte tas om hand. Att de inte tar sig konkreta uttryck i staden. Vuxna skulle aldrig acceptera den typen av brist på återkoppling, fortsätter hon. Om du eller jag ställer en fråga till chefen och inte får ett svar så går vi tillbaka tills vi får det svar som vi har rätt att få. Att barn inte gör likadant är helt logiskt. De tröttnar till slut på att ingen lyssnar på deras frågor. Det som skenbart ser ut som passivitet är ett agerande som grundar sig på erfarenheter. Vi tar en paus i samtalet och ger oss ut i stadsdelen. Siv har tänkt ut några platser som hon vill visa. Vi börjar med Lövgärdesskolan, säger hon. Väl där stannar vi till på skolgården. Ja, vad säger du? Det kan inte vara särskilt roligt att ha rast i den här miljön. Hoppfullt trots allt Vi promenerar vidare till en förskola där inspirationen lyser med sin frånvaro på ungefär samma sätt. Siv konstaterar att arbetet med att förändra barns fysiska miljö går långsamt. Det finns väldigt mycket att göra. Men på sätt och vis känns det ändå hoppfullt. Viljan finns, och kunnandet också. Det är en bra start. CITAT
22 23 Det har varit och är ett mycket spännande och konstruktivt arbete. När vi efter en stund åter sitter inne på Sivs kontor börjar hon med att tala sig varm för det nationella Partnerskapet för barnkonventionens genomförande. Tolv kommuner började 2004 samarbeta om att få barnkonvention att fungera i praktiken i vardagligt kommunalt arbete. Tolv kommuner plus stadsdelen Gunnared i Göteborg... Se där ytterligare ett tecken på att hennes engagemang för barnens rätt sticker ut. För att komma med i partnerskapet fick kommuner eller i vårt fall stadsdelen ansöka. Jag pekade på sådant som Gunnareds befolknings socioekonomiska sammansättning och att många barn befinner sig i en utsatt situation. Men också på tidigare lyckade satsningar här hos oss, som Ballongprojektet. Med stolthet berättar hon om när beskedet kom att ansökan gått igenom. Det förpliktigade förstås. Ett arbete på ett så viktigt område tillsammans med seriöst arbetande kommuner där också både Barnombudsmannen och barnsrättsenheten på socialdepartementet ingår. Partnerskapet finns fortfarande kvar och arbetar intensivt. En viktig del är den så kallade kollegiala granskningen. Siv förklarar vad det är för något. Det innebär att tjänstemän som arbetar med barnperspektivet i de olika kommunerna besöker varandra vid två tillfällen per termin. Ett par gånger om året är dessutom politiker med. Granskar utan prestige Besökarna granskar hur den aktuella kommunen lever upp till barnkonventionen från olika synvinklar styrprocess, inflytande, delaktighet och framtid. Granskningen sker helt utan prestige, och det har varit och är ett mycket spännande och konstruktivt arbete. Kommunen som står för värdskapet visar också upp något i sin verksamhet som går utöver det vanliga. Senast var vi i Västerås där skolan jobbar mycket systematiskt och bra med inkludering. Dessutom används kulturen på ett framgångsrikt sätt ur barns perspektiv. Känt ansikte i stadsdelen. Siv träffar några kollegor i stadsdelsförvaltningen under en lunchpromenad.
24 25 Det var också medlemskapet i partnerskapet som ledde in Siv och Gunnared på barnbokslut som metod. Borlänge, en av medlemskommunerna, var först i landet med sådana bokslut redan i slutet av 1990-talet. Tack vare att vi gick med i partnerskapet fick vi information om det, och det är vi förstås glada för idag. Som etablerad part i arbetet vill Siv inspirera andra att försöka bli en del av partnerskapet. Gillar samarbete Jag har haft mycket kontakt med personer i Halmstad som ansvarar för frågor om barns delaktighet. Och just i dagarna får jag besök av personal från Härryda kommun som vill lära sig mer om detta. Samarbete över olika gränser och mellan olika arbetsfält är något som Siv talar sig varm för. Hon tar dietisten Maria Magnusson som exempel. Maria har bland annat jämfört hälsan i olika stadsdelar med utgångspunkt från hur mycket barn rör på sig, frukostvanor och annat. I sin forskning, som hon disputerat på i år, har Maria tydligt kunnat se att barn från nordost drabbas av fetma i betydligt högre utsträckning än barn i till exempel Askim. Det var just Maria Magnusson som tog initiativet till det nätverk om barns hälsa som Angereds SDF deltar i tillsammans med primärvården, närsjukhuset, skolsköterskor och idrottslärare, berättar Siv. I sin roll som processledare för modellområdesprojektet har hon också arbetat tillsammans med barnläkaren Lars Gelander. En sak som han trycker på är att klassrummen i skolorna ofta är utformade alldeles galet med tanke på hur barn fungerar. Små lokaler och mycket plotter och detaljer gör det svårt för barn med koncentrationssvårigheter att arbeta på ett bra sätt. Han förespråkar stora lokaler och rena ytor, både för de här eleverna och för alla andra. För det som är bra för barn i behov av stöd är bra för alla. Siv har varit besviken på att Göteborg som helhet inte har engagerat sig i barnperspektivet alls på samma sätt som stads- delen där hon arbetar. Den nya budgeten ger dock hopp, säger hon. Där finns en ny tydlighet om barnperspektivet. Och dessutom klara riktlinjer för hur barnperspektivet ska bli synligt i ärenden till nämnderna. Hon blir frustrerad när hon tänker på hur svårt det är att förklara en del saker som hon själv tycker borde vara självkara. Ja, som det här med att barnkonventionen och fysisk planering hänger ihop. Att det inte är två olika saker, utan att det finns ett alldeles naturligt samband mellan dem i arbetet för barns bästa. Jag tycker att psykologer och socionomer har störst problem med att inse detta. Många av dem verkar bara se på psykologiska och sociala faktorer, bara på den inre miljön och föräldrarna. Den här svårigheten att greppa helheten Kanske har det med prestige att göra. Eller kanske tror man sig kunna allt om barn bara för att det är ens arbete att jobba med barn. Att man redan anser sig följa barnkonventionen. Och så behöver det ju inte alls vara. Det som är bra för barn i behov av stöd är bra för alla.
26 27 Samtidigt är hon glad över det intensiva arbete som dagligen bedrivs för att öka barns delaktighet. Inte minst av de göteborgska tjänstemän som engagerar sig för att lyfta fram barns perspektiv i fysisk planering. En positiv sak är att arbetet har fortsatt i samma anda även efter nätverkets konferens. En mall för konsekvensanalys för barn har tagits fram, och just nu är vi väldigt nära målet. Det känns fantastiskt. Intervjun lider mot sitt slut. Jag tackar för intressanta samtal och frågar om det är något Siv vill tillägga som avslutning. Hon funderar en stund och säger: Jo, jag presenterade en idé för stadskansliet för två år sedan. Den gick ut på att utbilda ungdomar till ambassadörer för barnkonventionen. Tanken var att de här eleverna skulle ut på skolorna och informera andra elever om barnkonventionen. På stadskansliet tyckte man att idén var bra, men just då fanns det inga pengar i stadsdelen. Det kanske är dags att presentera idén igen nu?
Denna skrift är framtagen av S2020, som är en verksamhet inom Social resursförvaltning. Målet för S2020 är att ge den sociala dimensionen samma betydelse som den ekonomiska och den ekologiska. Först när de tre dimensionerna befinner sig i balans med varandra kan hållbar utveckling nås. Centralt för verksamheten är också att hitta metoder för att vända segregation till integration. S:et i förkortningen står för socialt hållbar utveckling och 2020 markerar att arbetet är långsiktigt. Läs mer om S2020 på: www.goteborg.se/s2020 Text och foto: Johan Bergsten Göteborgs Stad Grafiska Gruppen 110503-004-130 Tryck: PLACERA IN TRYCKERIET Juni 2011