Kommentar till övningstentamen

Kommentar till övningstentamen 2010-04-09 Nedan följer ett antal iakttagelser som gjorts av rättande lärare samt vissa övergripande kommentarer i sak. Framställningen är på intet sätt uttömmande, men syftar till att ge er de stora linjerna för vad rättande lärare bedömt vara viktigt att tänka på i lösandet av uppgiften. Inledningsvis bör vikten av att ange lagrum och ange stöd till rättskällorna understrykas. Flera studenter har skrivit av så gott som hela uppgiften. Ett tips till tentan är att inte lägga tid på att skriva av uppgifterna hänvisa till de fakta som du behandlar i ditt svar, men lägg inte värdefull tid på att skriva av uppgiften! Frågan kan delas in i två delar, det vill säga skolans agerande avseende de politiska partiernas möjligheter att få tillträde till skolan (I) samt Runars agerande till följd av insändaren (II). I. Skolans agerande De bestämmelser som blir tillämpliga här är objektivitetsprincipen i 1:9 RF, yttrandefrihet enligt 2:1 RF och artikel 10 i EKMR. Flera studenter har börjat sina svar med att hänvisa till den fria åsiktsbildningen såsom den framgår av 1:1 RF, vilket är ett bra avstamp då uppgiften behandlar just yttrandefrihet utifrån olika aspekter. Inledningsvis kan vi konstatera att objektivitetsprincipen i RF 1:9 innebär att bl.a. skolor i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Av bestämmelsen om yttrandefrihet i 2:1 p 1 RF framgår att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Yttrandefriheten som stadgas i 2:1 p. 1 RF kan enligt RF 2:12 begränsas genom lag endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Vi återkommer till detta nedan, men börjar med att diskutera flygbladen, bokborden och föreläsningarna. Skolans agerande rörande flygbladen m.m. Av frågan framgår att partier tillåtits inför tidigare val att bl.a. dela ut flygblad under lunchrasterna. Om partiers flygblad uppfyller kriterierna i 1:5 TF omfattas spridningen av dem av skyddet i TF, förutsatt att TF är tillämplig (1:1 TF). I 1:2 TF uppställs ett förbud mot spridningshinder, vilket innebär att rektor inte har befogenhet att på grund av flygbladets innehåll hindra dess spridning, vare sig inom eller utanför skolan (Strömberg & Axberger, s. 44 f). JO 1991/92 s. 346 (finns i studiematerialet i konstitutionell rätt, s. 97 ff; jfr också RÅ 1991 ref. 21 i kompendiet på s. 101 ff), behandlar just en rektors beslut att förbjuda företrädare för visst politiskt parti att inom skolans område sprida flygblad. JO konstaterar i sitt beslut att inskränkning i spridandet av flygblad på skolor endast kan begränsas om sådan spridning inte kan förenas med ordningens upprätthållande. Hindrande åtgärder som baseras på ordningens upprätthållande är alltså godtagbara, framför allt när det är fråga om ett område som myndighet disponerar men som allmänheten ej har tillträde till. En skola är inte allmän plats utan precis ett sådant område som avses. JO fortsätter i ovan anförda beslut: 1

( ) spridning av tryckt skrift inom en skola är att anse som spridning bland allmänheten och att spridningsförbud regelmässigt får meddelas endast på grund av hänsyn till ordningen. Jag instämmer också i att begreppet ordning inom en skola knappast kan undgå att ta intryck av de betingelser, under vilka skolan verkar, och alltså kan antas ha en något vidare innebörd än det har t.ex. när det är fråga om en allmän plats. Såsom JK också framhållit är det emellertid väsentligt att hålla i minnet det syfte som ligger bakom förbudet mot spridningshinder i 1:2 TF. Detta syfte är i enlighet med 1:1 TF att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Det kan därför under inga andra förhållanden och på inga andra vägar än dem TF anger komma i fråga att hindra spridning av tryckt skrift, om syftet med hindrandet är att inskränka ett meningsutbyte eller en allsidig upplysning. Ordningsskäl, praktiska skäl och liknande skäl får inte användas som svepskäl till kringgående av förbudet mot spridningshinder. JO fortsätter med följande: Av rektor Jonéus' hänvisning till bl.a. utrymmesskäl synes man kunna dra slutsatsen, att skolans egentliga grund för att upprätthålla begränsningar i rätten att dela ut flygblad är bedömningen, att ordningen inom skolan skulle hotas, om verksamhet av denna art fick alltför stor omfattning. Denna bedömning utgör i och för sig en rättsenlig grund för att genom krav på tillstånd kontrollera och vid behov begränsa omfattningen av verksamheten. En sålunda genomförd begränsning av spridningsrätten blir emellertid förenlig med TF:s förbud mot spridningshinder endast om tillstånden fördelas enligt kriterier, som inte har något som helst vare sig direkt eller indirekt samband med det tryckta materialets innehåll. Om skolans ledning gör bedömningen, att ordningshänsyn endast medger, att en (eller två eller tre) flygbladsutdelare samtidigt är verksamma inom skolan, skulle det sålunda vara godtagbart att bifalla den eller de ansökningar avseende utdelning under en viss dag som inkommer först men avslå övriga med upplysning om möjligheten att få tillstånd till spridning av material vid annat tillfälle. Det kan däremot svårligen accepteras, att man söker uppnå den eftersträvade begränsningen av verksamhetens omfattning genom att generellt tillåta vissa organisationer att sprida tryckt propagandamaterial men förbjuda andra att göra detsamma. Det förhållandet, att differentieringen inte sker med hänsyn till de åsikter som organisationen företräder utan t.ex. - som här - baseras på hur väletablerat ett parti med beaktande av tidigare uppnådda valresultat får anses vara, gör härvidlag inte någon principiell skillnad. En bedömning av tillståndsfrågan utifrån sådana kriterier synes nämligen - även om skolledningen hänvisar till ordningshänsyn, och även om ställningstagandet i det enskilda fallet i och för sig inte ens förutsätter kännedom om det aktuella materialets innehåll - ytterst få till konsekvens, att rätten att sprida tryckt skrift göres beroende av skriftens innehåll: Om den innehåller propaganda för partiet X, får den spridas, men om den innehåller propaganda för partiet Y, får den inte spridas. Sammanfattningsvis finner jag sålunda, att de principer som enligt vad som framkommit i detta ärende hittills tillämpats i Helsingborgs skolor för tillståndsgivning till flygbladsutdelning, och som kom till uttryck i rektor Jonéus' beslut den 22 november 1990, inte är förenliga med förbudet mot spridningshinder enligt 1 kap. 2 TF. Med den kritik som ligger i detta konstaterande avslutar jag ärendet. 2

I vårt fall har rektorn beslutat att neka samtliga politiska partier tillträde till skolans lokaler. Även om syftet med beslutet har varit att hålla ute de främlingsfientliga partierna har alla partier behandlats lika (i linje med 1:9 RF). Någon konflikt med objektivitetsprincipen verkar således inte föreligga. Det är förenligt med skyddet för yttrande- och tryckfrihet att av ordningshänsyn neka samtliga politiska partier tillträde till en skola. Begränsning av spridningsrätten och yttrandefriheten får dock inte göras på grund av innehållet i politiska partiers material. Självfallet är Runar också bunden av 1:9 RF när han föreläser för skolans elever. Då vi inte vet vad som står på flygbladen är det svårt att uttala sig om brott jämlikt 7:4 p. 11 är aktuellt och likaså ansvar enligt 8:5-9 TF, men flera studenter har ändå berört dessa. Uppgiften var att utifrån grundlagarna och EKMR utreda rättsläget. Självfallet blir artikel 10 EKMR relevant i denna fråga och då även artikelns p. 2 som reglerar hur begränsning av yttrandefriheten enligt konventionen ska gå till (se Cameron, s. 123). I p. 2 anges att begränsningen skall vara proscribed by law, vilket enligt Europadomstolen innebär lag eller förordning. Skyddet för yttrandefriheten enligt EKMR är generellt inte vidare än det skydd som svensk grundlag stadgar (Cameron, s. 121). Yttrandefriheten i artikel 10 gäller envar i relation till det allmänna (inkl. skolor), se Cameron s. 44. Envar innebär självfallet att yttrandefriheten gäller lärare och elever, men de centrala frågorna i uppgiften rörde de politiska partierna. Särskilt om 2:12 RF Yttrandefriheten i 2:1 p. 1 RF kan begränsas enligt de villkor som ställs upp i 2:12 RF. Det krävs lagform för begränsningarna ifråga. Det förutsätts vidare att de gjorts för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen måste också vara proportionerlig med hänsyn till det ändamål som föranlett den (jfr Barsebäcksmålet t.ex.). Vidare ställer RF 2:13 upp vissa särskilda förutsättningar för begränsningar av yttrandefriheten. Paragrafen anger de ändamål som är tillåtna för en sådan begränsning. Däribland återfinns allmän ordning och säkerhet samt beivrandet av brott. Lag stiftas av riksdagen (1:4 RF). Möjlighet till delegation är begränsad och medges endast i ett fåtal fall som räknas upp i 2:12, nämligen då det handlar om 8:7 p. 1 (tystnadsplikt) och 8:10 RF. Dessa är inte aktuella i vårt fall. Vi kan således konstatera att en rektor inte kan begränsa yttrandefriheten genom att i sitt beslut respektera rekvisiten som står uppräknade i 2:12 och 2:13 RF, vilket flera studenter föreslagit, för det kan endast riksdagen göra. En annan sak är sedan att de rättighetsbegränsande lagarna skall tillämpas på ett sådant sätt som är förenligt med grundlagen, det vi brukar kalla för grundlagskonform tolkning. Det kan för övrigt noteras att 2:13-14 RF är ytterligare restriktioner för lagstiftaren vad gäller möjligheten att begränsa rättigheterna i fråga inte exempel på sådana lagar som avses i 2:12 st 1. Men, i det ovan citerade JO-beslutet konstaterar JO att skolan inte är någon allmän plats. Det finns därmed inte någon rätt för medborgare att få tillträde till en skola för att där få använda sig av sin yttrandefrihet eller sin mötesfrihet. Om den möjligheten medges av skolan, skall den dock respektera 1:9 RF. Skollagen (1985:1100) har av vissa studenter förts fram som en lag som jämlikt 2:12 RF begränsar yttrandefriheten i 2:1 RF. Då inte alla studenter har haft tillgång till skollagen under skrivningen och då uppgiften var inriktad på grundlagarna och EKMR var inte skollagen tänkt att ingå i svaren. Det är dock värt att kortfattat beröra 1:2 skollagen som av en del studenter tagits upp som en begränsning av grundlagsstadgade rättigheter (2:12 RF). Lagrummet är allt för allmänt hållet för att leva upp till de krav som ställs på en rättighetsbegränsande lag då det inte preciserar 3

vad som är en rättighetsbegränsning och då det inte framkommer någon precisering heller i förarbetena om någon sådan. Om proportionalitetsprincipen som en allmän rättsprincip, se Sterzel i kompendiet, s. 82 samt densamme i boken Författning i utveckling, s. 136 f och 146 f. II. Runar Gustavssons agerande i samband med publiceringen av insändaren Även avseende Runar måste det först konstateras att 1:1 TF är tillämplig. I 1:1 st 3 TF fastslås principen om meddelarfrihet. Där stadgas att det ska stå envar fritt att i alla de fall då inte annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse som upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter. Stadgandet om meddelarfrihet innebär en skyldighet för skolor och andra offentliga myndigheter att respektera den enskildes rätt att lämna meddelanden i publiceringssyften (se Strömberg & Axberger, s. 34). Egon Persson är i egenskap av meddelare inte skyldig att låta sitt namn utsättas på skriften (TF 3:1). Han åtnjuter alltså rätt till anonymitet. Enligt TF 3:4 får myndighet eller annat allmänt organ inte efterforska författaren till framställning som införts eller varit avsedd att införas i tryckt skrift, den som utgivit eller avsett att utgiva framställning i sådan skrift eller den som lämnat meddelande enligt 1:1 st 3, i vidare mån än som erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som inte står i strid med denna förordning. I enlighet denna bestämmelse skyddas Egon Persson av ett efterforskningsförbud. Några studenter har i detta sammanhang berört 2:2 RF och det förbud som stadgas i paragrafen mot tvång att tillkännage politisk åskådning. I och med att TF är tillämplig och att den är exklusiv (jämför 2:1 RF och 1:1 st 4 TF) blir en diskussion utifrån 2:2 RF långsökt. Däremot skulle en sådan bedömning vara betydelsefull om inte meddelarfriheten i TF/YGL berördes. Runar Gustavsson har uppmanat den som skrivit insändaren att träda fram. Detta kan anses vara ett brott mot efterforskningsförbudet. Enligt TF 3:5 döms för efterforskning i strid med 4 första meningen, om efterforskningen har skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst ett år. Runar Gustavsson är dock inte bara lärare. Han är även kommunpolitiker i Upptälje kommun. I NJA 2001 s. 673 (se Strömberg & Axberger, s. 41) väckte JK åtal mot S, som var ledamot av kommunstyrelsen i Mora kommun, för efterforskning av meddelare till en tidning. Tingsrätten och hovrätten ogillade åtalet, eftersom S hade handlat som oppositionspolitiker och inte som företrädare för kommunstyrelsen. HD fann emellertid att uppsåtligt åsidosättande av efterforskningsförbudet inte var styrkt. Runar Gustavsson skulle alltså kunna hävda att han agerat i egenskap av kommunpolitiker och inte som lärare. En sådan tolkning av bestämmelsen skulle dock försvaga skyddet mot efterforskning. Det kan glädjande noteras att flera studenter har fångat upp frågorna om meddelarfrihet och efterforskningsförbud och resonerat kring dessa på ett bra sätt. Det kan dock noteras att en del studenter gått direkt till frågan om efterforskningsförbudet, utan att diskutera huruvida meddelarfrihet föreligger, vilket är olämpligt. 4

Slutord Avslutningsvis kan det också konstateras att några studenter kommit in på EUstadgan, vilket är långsökt i denna uppgift då EU-rätten inte aktualiseras (notera uppgiftens utformning). Vidare har många tagit upp 1:2 RF. Denna paragraf innehåller dock endast målsättningsstadganden och är inte bindande för statsmakt och myndigheter, dvs. de kan inte åberopas i en domstol (Nergelius, s. 116). Eventuellt kan de användas som tolkningshjälpmedel vid åberopandet av någon annan regel. 5