Brott i nära relationer - En kartläggning av samhällets (o)förmåga RAPPORT 2015:2 Peter Strandell Stiftelsen Tryggare Sverige
Adress: Stiftelsen Tryggare Sverige Crafoords väg 14 Box 45407 104 31 STOCKHOLM Telefon: 08-29 20 00 E-post: info@tryggaresverige.org Hemsida: www.tryggaresverige.org Nyhetsportal: nyheter.tryggaresverige.org App: brottsofferappen.org Twitter: @TryggareSverige Att mångfaldiga innehållet i denna rapport, helt eller delvis, utan medgivande av Stiftelsen Tryggare Sverige, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc. 2
Brott i nära relationer En kartläggning av samhällets (o)förmåga Stiftelsen Tryggare Sverige, Peter Strandell Upplaga 1 Stockholm 2015 3
Innehållsförteckning INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING 5 INLEDNING 8 Bakgrund 9 Hjälp, stöd och skydd 11 Socialtjänstens ansvar 14 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 16 Syfte 16 Metod 16 Avgränsningar 17 RESULTAT 19 Arbetsuppgifter och tidsåtgång 19 Utbildning och kunskap 23 Kompetens 26 Resurser 28 Organisation 32 Kultur 34 Ledning och chefer 37 Resurser och samverkan 39 STIFTELSEN TRYGGARE SVERIGES BEDÖMNING 41 REFERENSER 50 4
Sammanfattning Det är inte många frågor inom det kriminalpolitiska området i Sverige som under de senaste 40 åren har uppmärksammats lika mycket som brott i nära relationer. I flera avseenden har de satsningar som gjorts också medfört bättre förutsättningar och villkor för personer som utsatts för denna typ av allvarlig brottslighet. De senaste årens granskningar av rättsväsendets och kommunernas arbete med ärenden om brott i nära relationer visar emellertid på stora och grundläggande brister: - Överlag är det ytterst få polisanmälningar om brott i nära relationer som klaras upp och det är stora geografiska skillnader vad gäller andelen personuppklarade brott. - Trots att polisen under senare år har tagit fram rutiner och riktlinjer för brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet, inklusive arbetet med strukturerade hot- och riskbedömningar, tillämpas dessa rutiner mycket olika över landet. - Det är stora skillnader mellan landets 32 allmänna åklagarkammare när det gäller andelen beviljade kontaktförbud, vilket bland annat beror på att enskilda åklagare inte använder sig av de instrument för genomförande av hot- och riskbedömningar som finns att tillgå. - Trots att socialtjänsten har fått ett förtydligat ansvar att tillhandahålla hjälp och stöd åt personer som utsatts för brott i nära relationer varierar stödet kraftigt mellan Sveriges 290 kommuner. En förutsättning för att i praktiken utveckla arbetet med att utreda denna typ av brott och säkerställa att de som drabbats får hjälp, stöd och skydd är att polis, åklagare och socialtjänst vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men för att dessa aktörer ska kunna fullgöra sina uppdrag måste de dessutom ha förmågan att lösa ställda uppgifter. Med förmåga i detta sammanhang avses exempelvis resurser, utbildning, kompetens, organisation, chefskap etc. För att undersöka vilken förmåga som krävs för att polis, åklagare och socialtjänst ska kunna utreda brott i nära relationer samt tillhandahålla hjälp, stöd och skydd i enlighet med aktuell lagstiftning och respektive 5
uppdrag genomförde Stiftelsen Tryggare Sverige en undersökning under våren 2015. I undersökningen ställdes ett antal frågor till anställda vid Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Socialtjänsten med stor inblick i och bred erfarenhet av arbetet med brott i nära relationer. Resultaten från undersökningen tyder på att det finns ett antal brister inom i första hand polisen och socialtjänsten när det gäller arbetet med frågor som rör brott i närs relationer. Fler av de intervjuade beskriver exempelvis att det är stora skillnader såväl mellan som inom en och samma myndighet när det kommer till hur arbetet med dessa frågor är organiserat och bedrivs, hur utbildnings- och kompetensnivån fördelar sig bland personalen, hur resurser tillförs samt hur verksamhetens styrs och prioriteras etc. Vidare visar resultaten att majoriteten av de tillfrågade överhuvudtaget aldrig har reflekterat kring sitt uppdrag och sin egen arbetssituation i termer av förmåga. På en direkt fråga om vad som krävs för att lösa arbetsuppgifterna pekar de tillfrågade på några viktiga faktorer. Majoriteten är överens om att det inom respektive myndighet måste finnas en organisation med särskilda enheter eller specialistverksamheter med uppgift att utreda och hantera dessa brott. Dessa enheter måste också ha tillräckliga resurser i form av specialister av olika slag. Vid dessa enheter måste specialisterna ha relevant utbildning. För polisens vidkommande handlar det enligt de tillfrågade om grundläggande utredarutbildning respektive utbildning i kvalificerad brottsofferkompetens och strukturerade hot- och riskbedömningar samt lokalt personsäkerhetsarbete. En åklagare bör åtminstone vara på assistentnivå och dessutom gärna ha genomgått kursen Våld i nära relationer. För socialtjänstens del handlar det om grundläggande socionomexamen samt, i förekommande fall, utbildning i hot- och riskbedömningar. För att utbildningen ska omvandlas till kompetens krävs också att specialisterna har gedigen erfarenhet för att arbeta med dessa frågor. Enligt de tillfrågade handlar det dels om arbetslivserfarenhet, dels erfarenhet som 6
kan tillförskaffas genom exempelvis mentorskap. Flera av de tillfrågade belyser även vikten av att kunskaperna och den förvärvade erfarenheten förenas med insikt, förståelse, intresse, engagemang samt empati. Ytterligare en viktig aspekt handlar om att kulturen i organisationen måste avspegla frågans prioritet. Signalvärdet är viktigt och handlar om att chefer på alla nivåer inom myndigheterna måste visa, i såväl ord som handling, att arbetet med brott i nära relationer är viktigt. Sammantaget visar resultaten från denna undersökning på ett antal mycket stora utmaningar i det fortsatta arbetet inom området. De brister och tillkortakommanden som beskrivs är allvarliga och bör föranleda en diskussion om huruvida dessa aktörer överhuvudtaget har den förmåga som krävs för att dels utreda brott i nära relationer, dels säkerställa att de som drabbats får adekvat hjälp, stöd och skydd. 7
Inledning Under de senaste decennierna har frågor som rör brott i nära relationer varit på den politiska dagordningen. Det har resulterat i en rad reformer som i flera avseenden medfört bättre villkor för de drabbade. Som exempel kan nämnas justeringar i lagstiftningen avseende våldtäktsbegreppet, införandet av brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning, förtydligandet av socialtjänstens ansvar, införandet av rätten till målsägandebiträde och stödperson samt olika former av sekretesskydd. Parallellt med denna utveckling har forskningen och metodutvecklingen inom området fortskridit. Det är exempelvis numera känt att vissa grupper i samhället drabbas av brott i större utsträckning än befolkningen i övrigt och därför kan beskrivas som särskilt utsatta. Vidare finns grupper som är särskilt sårbara på grund av hög eller låg ålder, våldets struktur, brottets karaktär etc. och som därför uppvisar särskilda reaktioner, problem och behov. Personer som utsatts för brott i nära relationer uppfylller många gånger båda dessa kriterier. Utöver detta har det även uppmärksammats att det finns en liten grupp individer som drabbas av en stor andel av alla brott och därför är upprepat utsatta (se Carlstedt, 2001 för en översikt). Detta förhållande har visat sig gälla för en mängd olika typer av brott, exempelvis brott i nära relationer, där risken för upprepad brottslighet visat sig särskilt stor under den första veckan efter misshandeln (Brå 2001:3). De senaste årens granskningar av rättsväsendets och kommunernas arbete med ärenden om brott i nära relationer visar emellertid på stora och grundläggande brister. Det handlar bland annat om att arbetet bedrivs i olika omfattning, med hjälp av olika arbetsmetoder och olika organisatoriska lösningar vilket i sin tur leder stora skillnader såväl mellan som inom myndigheterna/kommunerna. För den drabbade innebär detta närmast ett geografiskt lotteri, där förutsättningarna att få hjälp, stöd och skydd varierar beroende på var i landet man bor. Den granskning som bland annat Stiftelsen Tryggare Sverige gjort av polis, åklagare och kommun har därför handlat om att man inte fullgjort sina skyldigheter inom området. En relevant frågeställning i samman- 8
hanget, som vi arbetat med under senare år, är samtidigt om de centrala aktörerna (polis, åklagare och kommun) överhuvudtaget har förmågan att leva upp till de ställda kraven (se t.ex. TS, 2014). Detta är ett resonemang som inte förts tidigare. Syftet med den föreliggande rapporten är att undersöka vilken förmåga som krävs för att polis, åklagare och socialtjänst ska kunna utreda brott i nära relationer samt tillhandahålla hjälp, stöd och skydd i enlighet med aktuell lagstiftning och respektive uppdrag. Bakgrund I den nationella trygghetsundersökningen, NTU, som årligen genomförs av Brottsförebyggande rådet (Brå) uppgav 15 procent av de som utsatts för misshandel under det gångna året att gärningspersonen var en närstående (NTU, 2014). I Brås nationella kartläggning av brott i nära relationer (2014) framkommer att drygt var femte person i befolkningen någon gång i sitt liv har utsatts för brott i en nära relation. Det är vanligare att kvinnor har blivit utsatta; drygt var fjärde kvinna och var sjätte man har utsatts någon gång i sitt liv. Nästan hälften av de personer som varit utsatta för psykiskt våld under 2012 uppger att våldet har varit återkommande under året. Av dem som utsattes för återkommande fysiskt våld under 2012 blev nästan var fjärde person utsatt flera gånger. Samtidigt är det få av dessa brott som anmäls till polisen. Enligt Brås undersökning uppgav endast 3,9 procent av de som blev utsatta för brott i en nära relation under 2012 att de hade polisanmält händelsen eller någon av händelserna. Situationen kompliceras ytterligare av att endast en liten del av dessa klaras upp. För att studera senaste årens utveckling vad gäller antalet anmälda respektive och personuppklarade brott avseende misshandel mot kvinna/ man 18 år eller äldre, inomhus i nära relation 1, har Stiftelsen Tryggare Sverige genomfört en kartläggning. 1 Med nära relation avses i detta sammanhang att den drabbade och gärningspersonen är eller har varit gifta eller sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden eller, utan att bo tillsammans, har gemensamma barn. 9
Kartläggningen, som omfattar åren 2010-2014, visar att av det sammanlagt gjordes 81 000 anmälningar om misshandel under den aktuella perioden. Av dessa klarades endast 14 500 upp i den meningen att en gärningsperson kunde knytas till brottet. Det motsvarar en personuppklaring 2 på cirka 18 procent. Under de senaste fem åren har antalet anmälda misshandelsbrott i nära relationer ökat från 15 592 år 2010 till 17 169 år 2014. Samtidigt har de personuppklarade brotten minskat från cirka 20 procent år 2010 till 15 procent 2014. Huvuddelen (ca 64 000) av de brott som anmäldes under perioden avser misshandel mot kvinna i nära relation, medan en i sammanhanget mindre del (ca 16 800) gäller misshandel mot man i nära relation. Det ska noteras att betydligt fler misshandelsbrott mot kvinnor (20%) klaras upp, jämfört med misshandelsbrott mot män (10%). En jämförelse mellan landets tidigare 21 polismyndigheter 3, visar också på stora geografiska skillnader när det gäller andelen personuppklarade brott. Som framgår av tabell 1 varierar personuppklaringsprocenten under perioden 2010-2014 från 14 procent (Södermanland) till 31 procent (Kronoberg). 2 Personuppklaring innebär att en person bundits till brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats. Uppklaringsprocenten definieras som antalet personuppklarade brott under en viss tidsperiod (anmälda samma år eller tidigare) i procent av antalet anmälda brott under samma period. Eftersom brotten inte alltid klaras upp samma period som de anmäls, kan det under en period klaras upp fler brott än vad som anmälts. Uppklaringsprocenten blir då högre än 100 procent. På motsvarande sätt kan uppklaringsprocenten vara mycket låg en viss period om antalet anmälda brott är ovanligt högt och dessa inte klaras upp under perioden. Det ska också noteras att från och med 2014 redovisas en justerad personuppklaringsprocent där måttet i princip är konstruerat på samma sätt som tidigare, men med skillnaden att personuppklaringsprocenten beräknas på samtliga så kallade handlagda brott istället för på samtliga anmälda brott. 3 Den 1 januari 2015 slogs de tidigare 21 polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium ihop till en nationell Polismyndighet som är organiserad i sju polisregioner. De sju polisregionerna är: Nord (Umeå), Mitt (Uppsala), Bergslagen (Örebro), Stockholm, Öst (Linköping), Väst (Göteborg) och Syd (Malmö). Läsaren ska ha detta i åtanke då resultaten i vissa stycken avser den gamla organisationen. Detta torde dock sakna betydelse för våra resonemang om viken av att klara ut vilka förmåga som måste finnas i en polisorganisation när det gäller att hantera brott i nära relationer. 10
Tabell 1: Personuppklaringsprocenten för respektive län under perioden 2010-2014. 35 30 25 20 15 10 5 0 Hela landet Södermanland Örebro Stockholm Västmanland Kalmar Skåne Norrbo>en Värmland Västerbo>en Gotland Blekinge Västernorrland Västra Götaland Halland Jönköping Uppsala Östergötland Jämtland Gävleborg Dalarna Kronoberg De stora skillnaderna mellan länen kan ha flera förklaringar. Några förklaringar skulle kunna handla om att myndigheterna har olika arbetsmetoder, att arbetet är organiserat på olika sätt, att frågorna prioriteras i olika utsträckning etc. Hjälp, stöd och skydd En annan försvårande omständighet är att polisens brottsförebyggande och utredande arbete uppvisar stora brister. Den kritik som framhålls (bl.a. från Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Riksåklagaren, Riksrevisionen, m.fl.) talar för att faktorer som ledning, styrning, rutiner, riktlinjer och kultur påverkar i vilken utsträckning polisen systematiskt vidtar de strategiska utredningsåtgärder som är möjliga i dessa ärenden, till exempel om de vittnen som finns förhörs samt om de drabbades skador dokumenteras fullt ut. Dessa faktorer påverkar också i vilken utsträckning polismyndigheten genomför strukturerade hot- och riskbedömningar och säkerställer att den drabbade får sina rättigheter tillgodosedda i form av hjälp, stöd och skydd. Just riskbedömningar i ärenden 11
om brott i nära relationer måste anses som en av de viktigaste grundpelarna i de förebyggande och stödjande arbetet. En strukturerad hot- och riskbedömning 4 är en praktisk, systematisk och standardiserad arbetsmetod för att sammanställa information med relevans för bedömning av återfallsrisker och planering av hjälp-, stöd- och skyddsinsatser för brottsdrabbade. En hot- och riskbedömning syftar med andra ord till att karaktärisera och minimera risker för upprepad utsatthet. Sedan några år finns tydliga krav från statsmakterna att strukturerade hotoch riskbedömningar ska användas vid samtliga polismyndigheter i ärenden som gäller brott i nära relationer. Det instrument som polisen hänvisas till är SARA:SV 5. Instrumentet är uppbyggt i form av en checklista med sammanlagt tio riskfaktorer som tillsammans ger en uttömmande beskrivning av såväl gärningspersonen som omständigheterna i det aktuella ärendet. Riskfaktorerna beskriver exempelvis tidigare förekomst av våld och hot mot en partner, överträdelse av kontaktförbud eller annan föreskrift, andra kriminella handlingar, missbruksproblem och psykiska problem, men även om våldet har eskalerat samt gärningspersonens attityd och inställning till det inträffade. Utöver riskfaktorerna innehåller SARA:SV dessutom fem så kallade sårbarhetsfaktorer som har till uppgift att identifiera egenskaper hos den brottsdrabbade som kan ha en inverkan på säkerhetsarbetet eller andra hjälp- och stödinsatser. Som exempel på sårbarhetsfaktorer kan nämnas inkonsekvent beteende mot gärningspersonen, farlig livssituation eller personliga problem. Syftet med sårbarhetsfaktorerna är att skapa bästa tänkbara förutsättningar för personsäkerhetsarbetet, baserade på de identifierade riskfaktorerna och den drabbades unika behov och förutsättningar. Mer än 15 år efter att strukturerade hot- och riskbedömningar introducerades inom svensk polis, konstaterar Rikspolisstyrelsen i en nyligen 4 Benämns även numera som Polisiär riskanalys vid våld på individnivå (se t.ex. RPS 2010). 5 SARA:SV är förkortning för Spousal Assault Risk Assessment guide (Screening Version). Instrumentet har utvecklats av P. Randall Kropp, Stephen D. Hart vid Simon Fraser University och Henrik Belfrage vid Rättspsykiatriska regionkliniken, Sundsvall. 12
publicerad rapport (RPS, 2014:7), att dessa riskbedömningar ännu inte implementerats inom polisen, att arbetet inte prioriteras och att nödvändig kompetens saknas hos de som ska arbeta med verktygen. Detta innebär i sin tur att endast ett fåtal av alla de ärenden som anmäls till polisen bedöms på ett strukturerat sätt. Motsvarande slutsatser presenteras i en rapport från Växjö universitet (2015) där det slåss fast att även om samtliga polismyndigheter använder sig av strukturerade hot- och riskbedömningar så är det oklart i vilken omfattning bedömningar genomförs. Vidare konstateras att det fortfarande saknas enhetliga arbetsmetoder och samstämmiga organisatoriska och administrativa lösningar för hur arbetet med strukturerade hot- och riskbedömningar ska bedrivas i praktiken, vilket i sin tur leder till stora skillnader mellan polismyndigheterna. Ytterligare en komplikation som tillkommer är att de hot- och riskbedömningar som trots allt genomförs, sällan fungerar som underlag för åklagarens beslut om kontaktförbud. En anledning till detta tycks vara problem med sekretesslagen eftersom bedömningarna kan innehålla känsliga uppgifter om skyddspersonen. Konsekvensen blir att åklagarna många gånger inte vågar efterfråga information ur hot- och riskbedömningar med hänvisning till den så kallade partsinsynen som enligt sekretesslagen tvingar dem att lämna ut känsliga uppgifter till berörd part. Eftersom en åklagare inte själv gör den typen av riskbedömning som åligger polisen, baseras istället beslut om kontaktförbud enbart på den enskilde åklagarens omdöme och erfarenhet. Detta föranleder stora regionala skillnader vad gäller andelen beviljade ansökningar om kontaktförbud, se bl.a. rapport från TS (2011:1) samt Brå (2015:3). I praktiken innebär detta att förutsättningarna för en brottsdrabbad att få ett kontaktförbud beviljat, varierar beroende på vilken åklagarkammare (och/eller vilken enskild åklagare) som handlägger ärendet. Utöver denna problematik inom åklagarväsendet visar tidigare undersökningar (TS 2011:1) att majoriteten av landets polismyndigheter saknar upparbetade rutiner som säkerställer en professionell handläggning av ärenden om kontaktförbud. 13
Socialtjänstens ansvar Problembilden kompliceras ytterligare av att flera kommuner inte bedriver något strukturerat arbete med fokus på brott i nära relationer trots att mer än 15 år har gått sedan kraven infördes. Enligt den så kallade portalparagrafen i socialtjänstlagen har socialtjänsten det yttersta ansvaret för att de som är bosatta eller tillfälligt vistas i kommunen får den hjälp och det stöd som de behöver. Detta ansvar innefattar även personer som utsatts för brott. Redan i mitten av 1990-talet konstaterade emellertid Kvinnovåldskommissionen (SOU 1995:60) brister i socialtjänstens arbete med utsatta kvinnor. En kompletterande paragraf infördes därför 1998 i socialtjänstlagen (SoL5 kap. 11 ) som förtydligar socialtjänstens ansvar för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation. Under senare år har socialtjänstens ansvar för denna särskilt utsatta och sårbara grupp ytterligare utvidgats och förtydligats. Trots de ökade kraven kvarstår fortfarande brister i kommunernas arbete. I en slutrapport från Inspektionen för vård och omsorg (IVO 2014) från 2012-2013 framkommer att det finns stora skillnader mellan de granskade kommunerna och stadsdelsnämnderna när det gäller deras arbete med våldsutsatta kvinnor, samt barn som bevittnat våld. Skillnaderna kan innebära att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld uppmärksammas och får stöd endast utifrån var de råkat bosätta sig snarare än utifrån deras behov. IVO konstaterar vidare att vissa kommuner har särskilda verksamheter eller särskilt ansvariga personer som arbetar inom området vilket medför bättre kompetens och kvalitet i arbetet. I andra kommuner råder stora brister när det gäller att uppmärksamma och utreda våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld och deras behov. Sammantaget innebär detta att lagens krav inte följs vilket i sin tur medför en fara för de drabbade. Liknade slutsatser framförs i Öppna jämförelser (Socialstyrelsen, 2015). Där konstateras bland annat att alla kommuner ännu inte använder standardiserade bedömningsmetoder för att kartlägga våldsutsattheten och för att bedöma risker, även om en viss positiv utveckling kan noteras. 14
Sammantaget kan konstateras att ännu återstår mycket stora utmaningar när det gäller arbetet med att såväl förebygga som utreda och hantera brott i nära relationer. Det är endast ett fåtal brott som klaras upp och det rådet ett geografiskt lotteri där vissa myndigheter (detta gäller såväl polis, som åklagarkammare och socialtjänst) tenderar att klara upp fler brott och ha bättre rutiner än andra för att kartlägga utsattheten, tillhandahålla hjälp, stöd och skydd eller följa upp vidtagna åtgärder. Den kritik som framhålls i en hel rad undersökningar, rapporter och granskningar talar för att brister i ledning, styrning, rutiner, riktlinjer och kultur påverkar i vilken utsträckning polis, åklagare och socialtjänst systematiskt vidtar de strategiska utrednings- och bedömningsåtgärder som är möjliga (och nödvändiga) i dessa ärenden. Det handlar till exempel om huruvida brottsplatsen säkrats, vittnen förhörs, de drabbades skador dokumenteras fullt ut, strukturerade hot- och riskbedömningar genomförs, målsägandebiträde förordnas etc. En förutsättning för att utveckla arbetet med att utreda och förebygga brott i nära relationer samt säkerställa att de som drabbas av brott erhåller adekvat hjälp, stöd och skydd handlar om att polisen, åklagarna samt kommunerna vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men för att dessa tre viktiga aktörer ska kunna fullgöra sina uppdrag måste det dessutom finnas förmåga att lösa ställda uppgifter. Med förmåga i detta sammanhang avses exempelvis resurser, utbildning, kompetens, organisation etc. Utöver den diskussion om dessa frågor som Stiftelsen Tryggare Sverige fört under senare år (se ovan) har någon sådan diskussion aldrig tidigare förts inom svensk kriminalpolitik. Det ska dock noteras att det i den Nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck (SOU 2015/55) uppmanas att redogöra för just vilken förmåga man måste ha för att fullgöra sin del av arbetet eller uppdraget inom sitt ansvarsområde. 15
Tillvägagångssätt Syfte Det övergripande syftet med denna rapport är att undersöka vilken förmåga som finns respektive krävs hos polis, åklagare och socialtjänst för att dessa ska kunna utreda och förebygga brott i nära relationer samt trygga de brottsutsattas säkerhet i enlighet med aktuell lagstiftning och respektive uppdrag. Metod Undersökningen genomfördes av Stiftelsen Tryggare Sverige under våren 2015 med hjälp av ett antal frågeställningar som riktades till anställda vid Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Socialtjänsten med stor inblick i och bred erfarenhet av arbetet med brott i nära relationer. Med brott i nära relation avses i detta sammanhang varje form av fysisk skada, eller försök till eller hot om sådan skada, som tillfogats av en man eller kvinna med vilken offret har eller har haft en intim, sexuell relation 6. För att kunna bedöma myndigheternas förmåga att utreda och förebygga brott i nära relationer samt trygga de brottsutsattas säkerhet, utarbetades ett antal frågeställningar. För polisens vidkommande handlade frågorna om förmågan att dels utreda brott, dels säkerställa att de som utsätts erhåller hjälp, stöd och skydd. För åklagarkamrarnas och socialtjänstens del handlade frågorna istället om förmågan att arbeta med brott i nära relationer. Sammantaget ställdes följande åtta frågeställningar: 1. Vilka arbetsuppgifter ska respektive aktör utföra samt hur lång tid tar varje uppgift? 2. Vilken utbildning/kunskap krävs för att arbeta med ärenden om brott i nära relationer? 3. Vilken kompetens krävs för att arbeta med ärenden om brott i nära relationer? 6 Definitionen är hämtad från riskbedömningsinstrumentet SARA:SV. 16
4. Vilka resurser krävs för att arbeta med ärenden om brott i nära relationer? 5. Hur bör arbetet med ärenden om brott i nära relationer organiseras? 6. Vilken kultur krävs på arbetsplatsen för att bedriva ett professionellt arbete med ärenden om brott i nära relationer? 7. Vilket ledarskap krävs för att bedriva ett effektivt arbete med ärenden om brott i nära relationer? 8. Vilka externa resurser/samverkansaktörer krävs för att bedriva ett effektivt arbete med ärenden om brott i nära relationer? Frågorna besvarades i form av en skriftlig enkät alternativt genom kvalitativa djupintervjuer, så kallade nyckelpersonsintervjuer, med anställda vid de tre myndigheterna. Urvalskriterierna byggde primärt på delaktighet och nyckelpositioner i arbeten som rör brott i nära relationer inom respektive myndighet. Urvalsmetoden kan därmed beskrivas som en blandning av snöbollsurval och bekvämlighetsurval (icke-slumpmässiga urval). Med snöbollsurval menas att ytterligare urval erhålls via rekommendation från redan utvalda deltagare medan bekvämlighetsurval mestadels utgörs av deltagare som finns nära till hands alternativt är lättare åtkomliga (Patton, 2002). Frågeställningarna besvarades av sammanlagt 20 nyckelpersoner, fem från respektive myndighet/organisation (polisens brottsutredning, polisens brottsoffersamordning (eller motsvarande), åklagarverksamhet samt socialtjänst). Hälften av de tillfrågade innehar en chefsbefattning medan den andra hälften är verksamma som handläggare, utredare etc. Samtliga tillfrågade har utlovats full anonymitet. Avgränsningar Undersökningen bygger på ett begränsat antal enkätsvar och/eller telefonintervjuer och ger därför inte hela svaret på frågan om vilken förmåga som finns/krävs för att utreda och förebygga brott i nära relationer samt trygga de brottsutsattas säkerhet. Däremot kan föreliggande undersökning betraktas som en första studie som berör frågeställningar som aldrig tidigare avhandlats i en samlad och strukturerad form. Resultaten kan därmed ge en fingervisning om vilken förmåga som polis, åklagare och socialtjänst måste ha för att på ett professionellt sätt kunna utreda anmälningar avseende brott i nära relationer och säkerställa att de 17
drabbade erhåller adekvat hjälp, stöd och skydd. Modellen (frågeställningarna) kan dessutom med fördel användas i samband med en fördjupad undersökning av motsvarande karaktär. För att underlätta resonemanget för polisens utredare och åklagare har vissa av frågorna begränsats till att endast omfatta brottet grov kvinnofridskränkning. 18
Resultat Arbetsuppgifter och tidsåtgång För att överhuvudtaget kunna bedöma förmågan hos en myndighet är det viktigt att inledningsvis identifiera vilka arbetsuppgifter som ska utföras och därefter beräkna vilken tid som varje sådan uppgift tar 7. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilka huvudsakliga uppgifter ska utföras av polis/åklagare/ socialtjänst i ärenden om brott i nära relationer? När det gäller polisens brottsutredning består de huvudsakliga uppgifterna av spårsäkring, dokumentation av brottsplats, dokumentation av skador på målsägande och misstänkt, genomförande av förhör, inhämtning av information. En annan central uppgift handlar om polisens informationsskyldighet, där den brottsdrabbade ska upplysas om möjligheterna till hjälp, stöd och skydd samt i förekommande fall informeras om möjligheten till kontaktförbud, skyddade boenden, målsägandebiträde. I samband med anmälan ska polisen även genomföra en initial bedömning för att identifiera risken för upprepad utsatthet och integritetskränkande brott 8. En av poliserna menar dock att detta inte fungerar tillfredsställande: På nationell nivå har man nu infört en riskfråga för att identifiera dessa fall. Men vi som använt andra metoder ser en nära nog halvering av ärendeinflödet samt många missar som beror på bristande kunskap hos de som ska göra den initiala bedömningen. En av de viktigaste uppgifterna när det kommer till polisens brottsoffer- och personsäkerhetsverksamhet är enligt de tillfrågade att ge- 7 För att underlätta resonemanget för polisens utredare samt åklagare har denna fråga avgränsas till brottet grov kvinnofridskränkning. 8 För att säkerställa att initial bedömning genomförs har Polisen i sitt anmälningssystem lagt in en obligatorisk fråga där anmälningsmottagaren anger om det finns behov av att vidta åtgärder för att skydda den brottsdrabbade. 19
nomföra strukturerade riskanalyser enligt SARA som används för bedömning av risker för framtida våld mot partner, SAM 9 som används för att bedöma risker för framtida stalkning samt PATRI- ARK 10 vars syfte är att bedöma risk för framtida våld med hedern som motiv. I detta sammanhang betonas även vikten av säkerhetssamtal med den hotade personen i syfte att identifiera behovet av eventuella hjälp-, stöd- och skyddsinsatser. En annan central uppgift är hanteringen av kontaktförbud. Enligt de tillfrågade innefattar detta exempelvis återkommande riskanalsyer, fortlöpande säkerhetssamtal med skyddspersonen, klargörandesamtal med förbudspersonen samt i förekommande fall tilldelning av en kontaktperson inom polisen. En annan viktigt del inom brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten handlar enligt de tillfrågade om handläggning av personlarm (skyddspaket) samt förmedling av kontakt till diverse hjälpoch stödorganisationer. De tillfrågade åklagarna beskriver sina åtaganden i termer av en process bestående av en rad olika moment. Inledningsvis handlar det om att skaffa sig en bild över det aktuella ärendet. Detta kan ske genom föredragning av polis eller inläsning av anmälan, inledande förhör, promemorior etc. Därefter måste åklagaren i samråd med polisen göra en planering av de åtgärder som behövs vidtas. Åklagaren skriver direktiv till polisen och fattar beslut om eventuella tvångsmedel. Åklagaren gör även framställningar om målsägandebiträde och offentlig försvarare till tingsrätten. Ärendet fortsätter med en löpande uppdatering/kontakt med polisen och uppföljning av vidtagna åtgärder. Vid grov kvinnofridskränkning finns det oftast ett behov av att hålla flera förhör med både målsägande och misstänkt, vilket kräver att åklagaren löpande läser igenom utredningsmaterialet eller får föredragning av polisen. 9 SAM:SV är en förkortning för Stalking Assessment and Management. Instrumentet har utvecklats av P. Randall Kropp, Stephen D. Hart vid Simon Fraser University. 10 Belfrage, H. (2005). Forskningsenheten vid Rättspsykiatriska regionkliniken, Sundsvall. 20
Ytterligare en uppgift som lyfts fram är att åklagaren i många fall även har kontakt med både målsägandebiträdet och den offentliga försvararen. I ärenden där tvångsmedel förekommer, har åklagaren även kontakt med arresten/häktet där den misstänkte finns. I ärenden där den misstänkte har särskilda restriktioner förekommer brevcensur, vilket innebär att åklagaren kontrollerar den misstänktes in- och utgående post. När utredningen är klar måste åklagaren gå igenom allt material som sammanställts och sedan fatta beslut om åtal ska väckas eller inte. Om åtal väcks, deltar åklagaren vid huvudförhandling i tingsrätten. För socialtjänstens vidkommande handlar uppgifterna enligt de tillfrågade om förhandsbedömningar, genomförande av så kallade skyddsbedömningar eller hot- och riskbedömningar enligt SARA, PATRIARK eller FREDA 11. Bedömningarna/utredningarna kan i sin tur resultera i en rad olika åtgärder, som till exempel krisstöd eller samtalsstöd för den drabbade, skyddsplacering på ett skyddat boende, beslut om ekonomiskt bistånd, bostadsbyte eller andra, mer praktiska insatser som till exempel hjälp med myndighetskontakter. Andra uppgifter som de tillfrågade lyfter fram handlar om utredning av våldet och dess konsekvenser för vuxna och eventuella barn som finns i familjen, uppföljning av vidtagna åtgärder, insatser i samband med familjerättsliga frågor samt aktiviteter som riktar sig till den som utövar våld. Hur lång tid tar det i genomsnitt att utföra dessa arbetsuppgifter? När det gäller utredningar av brott i nära relationer är de tillfrågade polisanställda överens om att tidsåtgången är högst varierande. En så kallad direktavskrivning, som innebär att ärendet läggs ner utan att en brottsutredning inleds, kan ta mellan 15 minuter upp till två timmar. Samtidigt menar en tillfrågad följande: 11 FREDA är en standardiserad bedömningsmetod för socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer. 21
Man måste alltid lägga ner viss tid på utredningen och ta reda på hur målsägandes situation är. Det går inte lägga ner hur som helst vilket är lättare att göra vid andra typer av brott. Detta är tidskrävande utredningar om man ska göra ett bra jobb. I de utredningar som inte skrivs av direkt har många svårt att uppskatta utredningstiden Som exempel nämns att ett enkelt ärende såsom ofredande kan ta 1-2 arbetsdagar att utreda medan ett mer omfattande ärende med flera komplicerade brott, exempelvis grov kvinnofridskränkning, kan ta allt mellan några månader upp till flera år att utreda. 12 Det som flera tillfrågade menar påverkar utredningstiden är exempelvis bevisningens omfattning (t.ex. i form av elektroniska meddelanden), antalet målsäganden och vittnen, tidpunkten för brottsanmälan, aktuell bemanning, huruvida gärningspersonen är frihetsberövad eller inte samt den tid som förflutit mellan brottet och polisanmälan. I det senare fallet kan detta påverka möjligheten att säkra spår på brottsplatsen samt dokumentera eventuella skador vilket enligt en av de tillfrågade kan innebär att dessa ärenden kanske prioriteras ner och utredningstiden blir längre, vissa åtgärder glöms bort osv. Även när det kommer till brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet har de tillfrågade svårt att uppskatta tidsåtgången och menar att det bland annat beror på var man lägger ribban. En analys som görs innehåller följande uppskattning: Vi har hanterat ca 1 400 ärenden per år. Vi är sex personer, 1 chef, två brottsofferhandläggare och tre personsäkerhets- och brottsofferhandläggare. Det känns som vi hinner med att hantera i stort sett samtliga ärenden om våld i nära relationer och uppgifterna spänner mellan att posta brev/skicka sms till att flytta individer utomlands. En annan beräkning som redovisas beträffande brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet och som går i linje med ovanstående är att en sådan tjänsteman uppskattningsvis kan handlägga mellan 200-12 Som framgår av detta och flera andra personers resonemang har många intervjupersoner blandat ihop själva utredningstid med den totala genomströmningstid, vilket är två helt olika begrepp. 22
250 ärenden om brott i nära relationer per år. Detta inkluderar genomförande av riskanalyser, samordning av insatser, uppföljning av kontaktförbud, tillhandahållande av personlarm etc. I likhet med de polisanställda som besvarat enkäten, tycker även de tillfrågade åklagarna att tidsuppskattningen är svår att göra. Även här lyfts det fram motsvarande faktorer som man anser påverka tidsåtgången (ärendets omfattning, tid mellan anmälan och tidpunkten för brottet, huruvida gärningspersonen är frihetsberövad eller inte etc.). En annan aspekt som har inverkan på arbetstiden är om direktiven följs direkt eller om ärendet hamnar i balans. I dessa fall blir arbetstiden betydligt längre och inte sällan måste ärendet läsas in igen. Dessutom uppkommer risken att flera utredare blir inblandade och även att en ny åklagare lottas på ärendet. De intervjuade åklagarna uppskattar emellertid att den totala arbetstiden för att utreda ett ärende om grov kvinnofridskränkning, då det innefattar tvångsmedel, till cirka fyra arbetsveckor. Även när det gäller socialtjänsten menar de tillfrågade att tiden är svår att uppskatta eftersom ärenden kan vara mycket komplexa och skilja sig åt. De uppskattningar som görs indikerar följande tidsåtgång (timmar per ärende): - Förhandsbedömning, cirka 3 timmar - Skyddsbedömning/strukturerad hot- och riskbedömning, cirka 6 timmar - Utredning gällande vuxna cirka, 8 timmar - Utredning gällande barn cirka, 50 timmar - Insatser (hjälp, stöd och skydd), cirka 50 timmar - Uppföljningar, cirka 18 timmar - Samverkan, cirka 1 timme per vecka 23
Utbildning/kunskap För att en anställd ska kunna lösa en uppgift eller klara av ett jobb måste personen i fråga ha utbildning/kunskap om de frågor som arbetsuppgifterna kommer att ställa den enskilde inför. Kunskap får man genom utbildning av olika slag. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilken utbildning krävs för ett effektivt arbete med ärenden om brott i nära relationer? När det gäller polisens brottsutredningsverksamhet är samtliga tillfrågade överens om vikten av grundläggande utbildning med fokus på att utreda brott i allmänhet och brott i nära relationer i synnerhet. Utbildningen kan dessutom med fördel kompletteras med en utbildning i förhörsmetodik och barnutredning. Några av de utbildningar som lyfts fram när det gäller brottsofferoch personsäkerhetsarbetet är Polishögskolans kurs i kvalificerad brottsofferkompetens, strukturerade riskanalyser samt lokalt personsäkerhetsarbete. Andra utbildningar och kunskaper som de tillfrågade bedömer som relevanta handlar om kriser och krisreaktioner, beteendevetenskap/psykologi och viktimologi samt brott i nära relationer. Flera av de tillfrågade menar att det behövs mer och fortlöpande utbildning med fokus på brottsdrabbade, riskanalyser etc. för poliser i linjeverksamhet, utredare, åklagare m.fl. De tillfrågade åklagarna betonar att det krävs erfarenhet som åklagare för att utreda brott i nära relationer. Några menar att man åtminstone bör vara assistentåklagare med minst två års arbetslivserfarenhet. I svårare ärenden kan det emellertid vara nödvändigt med en kammaråklagare eller specialiståklagare. När det gäller utbildning lyfter flera fram kursen Våld i nära relationer. Kursen avhandlar bland annat grov kvinnofridskränkning, hedersrelaterat våld samt brott mot barn. För socialtjänstens vidkommande är de tillfrågade överens om att det behövs en grundläggande socionomexamen samt vidareutbildning med fokus på brott i nära relationer. De socionomer som ska arbeta med riskbedömningar behöver dessutom genomgå utbildning 24
i FREDA (tillhandahålls av Socialstyrelsen) eller SARA (tillhandahålls av flera aktörer). Har de medarbetare som arbetar med ärenden om brott i nära relationer rätt utbildning? Samtliga av de tillfrågade menar att utbildningsnivån när det gäller brottsutredare varierar såväl mellan polismyndigheterna som inom en och samma polismyndighet. Vissa lokalpolisområden saknar utbildade brottsutredare helt, några lokalpolisområden har enstaka utredare som har relevant utbildning medan i ytterligare andra lokalpolisområden har samtliga genomgått adekvat utbildning. Motsvarande reflektion görs av andra tillfrågade som menar att vissa poliser har relevant utbildning, medan många unga poliser inte ens har grundläggande brottsutredarutbildning. En slutsats som dras är att den polisiära grundutbildningen inte är tillräcklig. Beträffande brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet menar de tillfrågade att även inom detta område kan det till viss del se olika ut. Den generella uppfattningen är att medarbetare vid de brottsofferoch personsäkerhetsenheter (eller motsvarande) som finns och där arbetet dessutom anses vara prioriterat har för uppgiften adekvat utbildning. Det problem som uppmärksammas handlar snarare om att fel folk går på utbildningarna eftersom de tilldelade platserna behöver fyllas. Hos oss på Brottsoffersamordningen har alla gått kursen kvalificerad brottsofferkompetens och strukturerade riskanalyser. Problemet är att riskanalyserna görs i linjen och inte hos oss. Detta innebär att de som gör bedömningarna inte fått någon utbildning. De tillfrågade åklagarna menar att rätt utbildning finns delvis inom åklagarkamrarna. En åklagare menar exempelvis att det inte är ovanligt att åklagarna genomgår kursen med fokus på brott i nära relationer först efter att ha arbetat en period, eftersom en del av utbildningen handlar om att utbyta erfarenheter. 25
26 En annan åklagare gör följande reflektion: Det finns personer som jobbar med dessa ärenden som saknar den grundläggande förståelsen kring ärendena, men ibland beror det nog också på ointresse snarare än avsaknad av utbildning. Majoriteten av de tillfrågade inom socialtjänsten menar att adekvat utbildning finns delvis och, precis som i fallet med polisen, kan utbildningsnivån variera såväl mellan olika kommuner som inom en och samma kommun/stadsdelsförvaltning. Flera menar att de socialtjänster som har särskilda verksamheter eller funktioner med fokus på brott i nära relationer, där har tjänstemännen i regel även rätt utbildning. Problemet tycks snarare uppstå när frågan om brott i nära relationer hamnar utanför dessa specialistenheter/funktioner. I dessa fall kan utbildningsnivån och kompetensen variera. Kompetens Endast utbildning räcker inte. Man måste också kunna omsätta utbildningen så att man löser arbetsuppgifterna på ett bra sätt. Den delen brukar kallas kompetens. En viktig del i kompetensen är erfarenhet, dvs. att man löst samma eller motsvarande problem tidigare och lärt sig något av detta. Sammantaget ökar man sin kompetens efterhand när man får omsätta sin kunskap i praktiskt arbete. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilken kompetens krävs att för ett effektivt arbete med ärenden om brott i nära relationer? När det gäller kompetensen hos polisens brottsutredare betonar flera av de tillfrågade betydelsen av adekvat utbildning, utredningsvana (erfarenhet), intresse och engagemang samt empati. En annan framträdande synpunkt är behovet av mentorskap i synnerhet för unga och oerfarna utredare. Detta kan emellertid vara problematiskt vilket en av de tillfrågade reflekterar kring: Som det är nu hjälps vi åt, men om en klok och duktig medarbetare är FÖR hjälpsam, kommer den själv efter i det egna jobbet. Polisen tenderar att lägga ännu mer svåra ärenden och många ärenden på duktiga poliser medan medelmåttorna eller de trötta (patron- ur- typerna) får färre ärenden och enklare ärenden. Detta är inte bra.
Flera av de tillfrågade utredarna menar också att det är oerhört viktigt med kompetenta förundersökningsledare (FU-ledare) för att kunna bedriva ett effektivt arbete med brott i nära relationer. I detta avseende finns enligt de tillfrågade vissa svårigheter: Det krävs att man som utredare har en kompetent FU-ledare, vilket oftast är en åklagare. Åklagarnas kompetens och intresse för dessa brottsutredningar varierar kraftigt. Det är ofta en slump om man får en kompetent FU-ledare eller inte. Tillfrågade inom brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten delar synen på kompetens och menar att det handlar om adekvat utbildning, erfarenhet och inte minst människokännedom. Även de tillfrågade åklagarna talar i termer av intresse och erfarenhet. Några menar att det är viktigt att gå bredvid andra åklagare samt att nya, oerfarna åklagare inte ska hantera alltför svåra utredningar på egen hand. En annan åklagare för följande resonemang: Det måste finnas en grundläggande förståelse och ett särskilt intresse för att arbeta med dessa ärenden. Ärendena kräver tid och engagemang då man i många fall möter svårigheter kring att hitta/inhämta bevisning och då man oftast har att göra med personer som är traumatiserade av det som hänt och som utredningen handlar om. Åklagaren måste även kunna motivera utredarna som många gånger känner sig stressade över stor arbetsbelastning och åklagaren måste även säkerställa att utredningen håller god kvalitet. För socialtjänstens vidkommande betonas arbetslivserfarenheten men även mer specifika kompetenser beroende på verksamhetens huvudsakliga uppgifter. Det handlar exempelvis om erfarenheten av myndighetsutövning, socialutredning men även erfarenheter av hur andra myndigheter arbetar. Något som flera tillfrågade betonar är insikt, förståelse och kunskap om våldets effekter samt om olika roller och funktioner i samhället. Har de medarbetare som arbetar med ärenden om brott i nära relationer rätt kompetens? De flesta av de tillfrågade inom polisen menar att den rätta kompetensen för att utreda brott i nära relationer endast finns till viss del. 27
Detta hänger i sin tur samman med tidigare resonemang om att utbildningsnivån varierar såväl mellan polismyndigheterna som inom en och samma polismyndighet. Några menar att det finns många utredare som vill fördjupa sig och skaffa sig bättre kompetens men får inte det med motiveringen att det uppstår resursbortfall. Har inte myndigheterna en morot i dessa tunga utredningar försvinner utredarna för snabbt och hinner aldrig få tillräckligt hög kompetens. På motsvarande sätt resonerar de tillfrågade som arbetar med brottsoffer- och personsäkerhetsfrågor. Eftersom även i denna del finns skillnader mellan myndigheterna och då utbildningssatsningarna ibland når ut till fel målgrupp, menar flera av de tillfrågade att kompetensen hos handläggarna varierar. Även de tillfrågade åklagarna menar att kompetensen endast finns delvis inom åklagarkamrarna. Ointresse kan påverka i vilken utsträckning man tar till sig kunskaperna och omsätter dessa i praktiken. Som någon åklagare påpekar kan specialiseringen som finns inom kammaren innebära att de åklagare som sällan arbetar med ärenden om brott i nära relationer på sikt tappar sin kompetens. Kontinuiteten i arbetet är en faktor som även de tillfrågade inom socialtjänsten lyfter fram. Flera menar att de verksamheter som regelbundet hanterar ärenden om brott i nära relationer också har lättare att upprätthålla en hög kompetensnivå. Kompetensen är lätt att tappa om man sällan hanterar ärenden om brott i nära relationer. Då blir man lätt osäker, inte minst när det kommer till riskbedömningar. Inom vissa verksamheter finns dessutom handläggare som saknar socionomexamen och/eller erfarenhet av myndighetsutövning och utredning. 28
Resurser För att lösa de samlade arbetsuppgifterna måste det självfallet också finnas tillräckliga resurser, som är kompetenta. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilka resurser krävs för ett effektivt arbete med ärenden om brott i nära relationer? När det gäller resursbehovet i samband med utredning av ärenden om brott i nära relationer framhåller de tillfrågade vikten av initiala åtgärder. Några resonerar i termer av tillräckliga resurser i alla led. Yttre personal i radiobilar ska ha tid att vidta viktiga inledande utredningsåtgärder utan att känna att de måste stressa iväg till något annat prioriterat. Då hamnar man i bättre utgångsläge när ärendet går upp på roteln. Några andra tillägger att de poliser som utför förstahandsåtgärderna måste vara kompetenta och engagerade. Samma epitet tillskrivs även förundersökningsledarna, oavsett om det handlar om poliser eller åklagare, som dessutom ska vara närvarande och tillräckliga många. I nästa skede krävs enligt de tillfrågade särskilt lämplig och engagerad personal som kan arbeta med riskanalyser och personsäkerhet. Avslutningsvis behövs bra kanaler och kontakter med andra enheter och myndigheter. Andra tillfrågade är betydligt mer svepande i sina svar och menar att det krävs tillräckligt många resurser för att ärendena inte ska bli liggande i balans. Någon annan uppger att det beror på inflödet av ärenden och frågan är därmed omöjlig att besvara eftersom vi inte vet något om det framtida inflödet. Tillfrågade inom brottsoffer- och personsäkerhetsverksamheten menar att det är viktigt med en bredd hos personalen. Flera ser fördelarna med en blandad grupp bestående av både poliser och civilanställda. Några efterfrågar en bemanning så att man håller inflöde utan balanser och att personalen håller. Flera av de tillfrågade åklagarna betonar vikten av att utredarna innehar särskild kompetens kring ärenden om brott i nära relationer, samt att man arbetar i team för att bevara och sprida kompetensen. En annan 29
30 aspekt som betonas är att åklagaren har tid att vara förundersökningsledare och driva ärendet framåt samt att det finns erfarna utredare hos polisen. För socialtjänstens vidkommande handlar resurserna enligt det tillfrågade om specifika våldsteam eller specialiserade verksamheter så att antalet personer som jobbar med brott i nära relationer begränsas. Samtliga betonar även vikten av tydligt samordningsuppdrag för den verksamhet som har ansvar för våld i nära relationer, en klar struktur för arbetet och upparbetade riktlinjer. Men för att detta ska få genomslag i praktiken krävs dessutom engagerade och kunniga medarbetare och chefer samt god förankring av sakfrågan inom organisationen och kommunalpolitiken: Det krävs en politisk tydlig viljeinriktning som inte riskerar att ändra förutsättningarna vid varje skifte av politisk majoritet. En annan reflektion som görs berör tidsaspekten: Det är viktigt att det finns utrymme, inte bara för myndighetsutövning utan också för information, rådgivning, råd och stöd, gruppverksamheter etc. Är resurserna tillräckliga för att kunna arbeta med ärenden om brott i nära relationer? Flera av de tillfrågade inom polisens brottsutredande verksamhet ser uppenbara brister när det kommer till resursernas tillräcklighet: I vissa ärenden finns nödvändiga polisiära resurser, i andra ärenden som inte kommer in rätt från början blir resurserna otillräckliga/oengagerade. En följd av otillräckliga resurser inledningsvis blir ofta att brottsoffret känner av detta och det skapar en otrygghet som i värsta fall leder till att brottsoffrets förtroende för polisen minskar i den grad att hen vägra att fortsätta samarbeta med polisen Ett annat exempel belyser organisationens sårbarhet: Ofta finns de resurser som krävs, men allt är beroende av vad som händer i övrigt inom polisområdet. Problem uppstår ofta under sommaren när personal har semester och det samtidigt är många utredare som tar ut föräldraledighet.