Dödligt våld i nära relationer

Transkript

1 Dödligt våld i nära relationer En haveriutredning av mordet i Stockholm, juli 2012 HAVERIUTREDNING 2014:3 Stiftelsen Tryggare Sverige

2 Dödligt våld i nära relationer En haveriutredning av mordet i Stockholm, juli

3 Dödligt våld i nära relationer En haveriutredning av mordet i Stockholm, juli 2012 Stiftelsen Tryggare Sverige 3

4 Adress: Stiftelsen Tryggare Sverige Crafoords väg 14 Box STOCKHOLM Telefon: E-post: Hemsida: Nyhetsportal: nyheter.tryggaresverige.org App: brottsofferappen.org Att mångfaldiga innehållet i denna rapport, helt eller delvis, utan medgivande av Stiftelsen Tryggare Sverige, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc. Dödligt våld i nära relationer Stiftelsen Tryggare Sverige, Peter Strandell Upplaga 1 Stockholm

5 Förord Varje år dödas i Sverige i genomsnitt mellan 13 och 20 kvinnor i en nära relation. Ett sätt att professionalisera olika myndigheters arbete och därmed stärka skyddet för de som utsätts för brott i nära relation är att dra lärdom av tidigare misstag. Mot bakgrund av detta har den oberoende Stiftelsen Tryggare Sverige tillsatt en expertgrupp med uppgift att gå igenom och granska varje enskilt fall av dödligt våld mot kvinnor i nära relation med fokus på vad som gjorts och vad som hade kunnat göras annorlunda. Syftet är att försöka dra lärdom av olika aktörers agerande för att därigenom utveckla och effektivisera arbetet med att förebygga och förhindra brott i nära relationer. Det handlar således om en granskning av hur olika aktörer såsom polis, socialtjänst, hälso- och sjukvård m.fl. agerat i syfte att hjälpa, stötta och skydda den brottsdrabbade och, i förekommande fall, även den drabbades barn vid eventuella tidigare kontakter. Expertgruppen består av ordföranden Angela Beausang (Roks), f.d. kriminalkommissarien Christer Nyberg, socionomen och verksamhetschefen Inger Olsson (Uppsala kommun), advokaten Eva Kornhall, vårdadministratören Sören Sanz (Södersjukhuset), säkerhetssamordnaren Christina Strandberg samt psykologen och personsäkerhetsexperten Peter Strandell (Stiftelsen Tryggare Sverige). I föreliggande rapport redovisas granskningen av mordet i Stockholm, i juli Magnus Lindgren Generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige 5

6 Innehållsförteckning INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD INLEDNING 7 Bakgrund 8 Vad är en hot- och riskbedömning? 10 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 12 Arbetets bedrivande 12 Metod 13 Avgränsningar 14 HAVERIGRUPPENS GRANSKNING 15 Bakgrund 15 Tidigare polisanmälningar 16 Föremål för personsäkerhetsarbete 17 Kontakt med myndigheter 17 Kontakt med hälso- och sjukvården 17 Kontakt med ideella verksamheter 17 Vetskap hos familj, vän, kollega, granne, m.fl. 18 Förekomst av riskfaktorer 18 Förekomst av sårbarhetsfaktorer 18 Minderåriga barn 18 Slutsats 19 SLUTORD 24 REFERENSER 29 6

7 Inledning Frågor om brott i nära relationer har varit på den politiska dagordningen i flera decennier. Det har resulterat i en rad reformer för att förbättra brottsdrabbades möjligheter till hjälp, stöd och skydd. Det handlar till exempel om rätt till målsägandebiträde och stödperson samt om möjlighet till olika former av sekretesskydd. Samtidigt har forskningen och metodutvecklingen inom området intensifierats. Trots detta drabbas många personer av brott där gärningspersonen är en anhörig eller nära bekant. Inte sällan handlar det om kvinnor som utsätts för brott av en nuvarande eller före detta pojkvän, make eller sambo. En stor del av de som drabbas utsätts dessutom för upprepade brott, ofta i nära anslutning till det föregående brottet. Det yttersta misslyckandet för samhället är emellertid att det i Sverige varje år dödas i genomsnitt mellan 13 och 20 kvinnor (Brå 2007:6) i en nära relation. Ett sätt att professionalisera olika myndigheters arbete och därmed stärka skyddet för kvinnor som utsätts för brott i nära relation är att dra lärdom av tidigare misstag. Sedan den 1 januari 2012 har därför Socialstyrelsen i uppdrag att utreda sådana dödsfall som åsamkats av en närstående eller tidigare närstående person eller om det annars finns särskilda skäl att utreda dödsfallet (SFS 2011:1111). En sådan utredning ska även initieras om det finns särskild anledning att anta att dödsfallet har samband med något förhållande som har inneburit att kvinnan eller mannen varit i behov av skydd eller stöd och hjälp för att förändra sin situation. Syftet med dessa så kallade dödsfallsutredningar är således att kartlägga och reda ut hur olika aktörer med ansvar i det stödjande och brottsförebyggande arbetet har agerat och därmed få en bild av vad som hade kunnat göras med inte gjordes. I uppdraget betonas emellertid att slutsatserna ska dras på generell nivå utan att de ger upphov till förmodan om enskilda myndigheters skuld eller ansvar och inte heller så att personer som förekommer i utredningsmaterialet kan identifieras. Istället för att som vid till exempel en flygplanskrasch redovisa en haveriutredning i varje enskilt fall och där klara ut vad som eventuellt gått fel 7

8 ska Socialstyrelsen, enligt direktiven, redovisa en rapport vartannat år med generella slutsatser från utredningsverksamheten. Mot bakgrund av detta har den oberoende Stiftelsen Tryggare Sverige tillsatt en expertgrupp vars uppgift är att gå igenom och granska varje enskilt fall av dödligt våld mot kvinnor i nära relation med fokus på vad som gjorts och vad som hade kunnat göras annorlunda. Syftet är att försöka dra lärdom av olika aktörers agerande för att därigenom utveckla och effektivisera arbetet med att förebygga och förhindra brott i nära relationer. Det handlar således om en granskning av hur olika aktörer såsom polisen, socialtjänsten, hälso- och sjukvården m.fl. agerat i syfte att hjälpa, stötta och skydda den brottsdrabbade och, i förekommande fall, även den drabbades barn. Fokus är inte på att kritisera enskilda tjänstemän, utan att dra lärdom av eventuella misstag för att utveckla arbetet när det gäller brott i nära relationer. Den så kallade Haverigruppen består av ordföranden Angela Beausang (Roks), f.d. kriminalkommissarien Christer Nyberg, socionomen och verksamhetschefen Inger Olsson (Uppsala kommun), advokaten Eva Kornhall, vårdadministratören Sören Sanz (Södersjukhuset), säkerhetssamordnaren Christina Strandberg samt psykologen och personsäkerhetsexperten Peter Strandell (Stiftelsen Tryggare Sverige). Haverigruppens arbete kvalitetssäkras av en referensgrupp bestående av forskaren och kriminologen Magnus Lindgren (Stiftelsen Tryggare Sverige) samt f.d. kriminalkommissarien Per-Åke Åkesson. Bakgrund Dödligt våld i nära relation kommer sällan som en blixt från klar himmel utan har i de flesta fall föregåtts av kontakter med polisen, psykiatrin eller andra myndigheter. År 2013 presenterade Stiftelsen Tryggare Sverige en kartläggning om dödligt våld mot kvinnor i nära relationer (TS 2013:1). Resultaten visar att det ofta funnits olika varningssignaler som personer i den drabbades omgivning observerat. Det kan handla om händelser som grannar, vänner, släktingar eller företrädare för polisen, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården har uppmärksammat, men där det inträffade ändå inte har kunnat förhindras. 8

9 De senaste decenniernas forskning har fört med sig ny kunskap som kan användas för att förebygga framtida brottslighet. Det är exempelvis numera känt att vissa grupper i samhället drabbas av brott i större utsträckning än befolkningen i övrigt och därför kan beskrivas som särskilt utsatta. Vidare finns grupper som är särskilt sårbara på grund av hög eller låg ålder, våldets struktur, brottets karaktär etc. och som därför uppvisar särskilda reaktioner, problem och behov. Personer som utsatts för brott i nära relationer uppfyller många gånger båda dessa kriterier. Brott i nära relationer kännetecknas inte sällan av ett systematiskt förtryck av kvinnan som person. Brotten begås ofta i hemmet och kan bestå av såväl fysiskt, sexuellt, psykiskt och materiellt våld. Det är inte enbart den enskilda handlingen utan den systematiska kränkningen kvinnan utsätts för genom missbruk av makt och kontroll som gör henne särskilt sårbar. Kontrollen kan bestå av beteenden som i sig inte är brottsliga men som innebär en begränsning av kvinnans frihet och personliga integritet. Gränser förskjuts och det tillsynes extrema normaliseras och internaliseras (se Lundgren, 2004 och 2012 för en översikt). På den internationella arenan har mäns våld mot kvinnor därför allt mer börjat uppmärksammas och analyseras som en fråga om kön och makt. En könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor finns i dag inskriven i många dokument från FN, EU och Europarådet. I exempelvis Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor som antogs av FN 1993 är utgångspunkten att våld mot kvinnor är en avgörande social mekanism, genom vilken kvinnor tvingas in i en underordnad ställning gentemot män. Vidare skriver man att Mäns våld är en kränkning av kvinnors rättigheter och grundläggande friheter. Mäns våld är ett uttryck för ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män där män är överordnade och kvinnor är underordnade. Utöver detta har det också uppmärksammats att det finns en liten grupp individer som drabbas av en stor andel av alla brott och därför är upprepat utsatta (se Carlstedt, 2001 för en översikt). Detta förhållande har visat sig gälla för en mängd olika typer av brott, exempelvis brott i nära relationer, där risken för upprepad brottslighet visat sig särskilt stor under den första veckan efter misshandeln (Brå 2001:3). 9

10 Kunskapen om upprepad utsatthet för brott är en viktig utgångspunkt i det brottsförebyggande och brottsofferstödjande arbetet. Genom att sätta in åtgärder bland dem som redan drabbats skapas möjligheter att dels förebygga en inte oväsentlig del av alla brott, dels hjälpa dem som kanske bäst behöver stöd. Detta förutsätter emellertid att de åtgärder som vidtas är väl underbyggda och anpassade efter de för situationen unika behoven. Detta kan endast åstadkommas genom att samtliga åtgärder som vidtas för att förebygga och förhindra brott baseras på en strukturerad hot- och riskbedömning. Vad är en hot- och riskbedömning? En strukturerad hot- och riskbedömning 1 är en praktisk, systematisk och standardiserad arbetsmetod för att sammanställa information med relevans för bedömning av återfallsrisker och planering av hjälp-, stöd- och skyddsinsatser för brottsdrabbade. En hot- och riskbedömning syftar med andra ord till att karaktärisera och minimera risker för upprepad utsatthet. Sedan några år finns tydliga krav från statsmakterna att strukturerade hotoch riskbedömningar ska användas vid samtliga polismyndigheter i ärenden som gäller brott i nära relationer. Det instrument som har fått mest spridning inom polisen är SARA:SV 2. Instrumentet är uppbyggt i form av en checklista med sammanlagt tio riskfaktorer som tillsammans ger en uttömmande beskrivning av såväl gärningspersonen som omständigheterna i det aktuella ärendet. Riskfaktorerna beskriver exempelvis tidigare förekomst av våld och hot mot en partner, överträdelse av kontaktförbud eller annan föreskrift, andra kriminella handlingar, missbruksproblem och psykiska problem, men även om våldet har eskalerat samt gärningspersonens attityd och inställning till det inträffade. 1 Benämns även numera som Polisiär riskanalys vid våld på individnivå (se t.ex. RPS 2010). 2 SARA:SV är förkortning för Spousal Assault Risk Assessment guide (Screening Version). Instrumentet har utvecklats av P. Randall Kropp, Stephen D. Hart vid Simon Fraser University och Henrik Belfrage vid Rättspsykiatriska regionkliniken, Sundsvall. 32 I SARA:SV detta sammanhang är förkortning definieras för våld Spousal i nära Assault relation Risk som Assessment varje form av guide fysisk (Screening skada, eller försök Version). till eller Instrumentet hot om sådan har skada, utvecklats som tillfogats av P. Randall av en man Kropp, eller kvinna Stephen med D. vilken Hart offret vid har Simon eller Fraser University och Henrik Belfrage vid Rättspsykiatriska regionkliniken, Sundsvall. 10

11 Utöver riskfaktorerna innehåller SARA:SV dessutom fem så kallade sårbarhetsfaktorer som har till uppgift att identifiera egenskaper hos den brottsdrabbade som kan ha en inverkan på säkerhetsarbetet eller andra hjälp- och stödinsatser. Som exempel på sårbarhetsfaktorer kan nämnas inkonsekvent beteende mot gärningspersonen, farlig livssituation eller personliga problem. Syftet med sårbarhetsfaktorerna är att skapa bästa tänkbara förutsättningar för personsäkerhetsarbetet, baserade på de identifierade riskfaktorerna och den drabbades unika behov och förutsättningar. I likhet med Rikspolisstyrelsen, som numera gjort ett tydligt ställningstagande i frågan om betydelsen av att genomföra hot- och riskbedömningar (se t.ex. Riktlinjer för polisiära riskanalyser för våld på individnivå RPS 2010), har även Socialstyrelsen betonat vikten av att socialtjänsten gör strukturerade bedömningar av drabbades behov av skydd och stöd. För detta ändamål har Socialstyrelsen utvecklat ett eget bedömningsinstrument (FREDA), men samtidigt även öppnat upp för möjligheten att utbilda personalen i SARA:SV. 11

12 Tillvägagångssätt Syftet med Haverigruppens arbete är att med utgångspunkt i en retrospektiv granskning av ärenden om dödligt våld mot kvinnor i nära relation, dra lärdom av olika samhällsaktörers agerande, för att därigenom utveckla och effektivisera arbetet med att förebygga och förhindra brott av denna karaktär. Det handlar således om en granskning av hur olika aktörer såsom polisen, socialtjänsten, hälso- och sjukvården m.fl. agerat i syfte att hjälpa, stötta och skydda den brottsdrabbade och, i förekommande fall, även den drabbades barn. I den föreliggande rapporten redovisas ett av de granskade fallen. Arbetets bedrivande Haverigruppen granskar samtliga fall om dödligt våld i nära relationer från och med den 1 januari 2012, där domen vunnit laga kraft 3. Varje fall redovisas därefter i en separat rapport. För att kunna ta del av materialet kontaktades inledningsvis samtliga 21 polismyndigheter med begäran om uppgifter om polisanmälningar avseende brottskod 0310 (fullbordat mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång utan användning av skjutvapen, mot kvinna) samt 0312 (fullbordat mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång med användning av skjutvapen, mot kvinna) för år För de ärenden som motsvarade den uppställda definitionen rekvirerades sedan förundersökningsprotokoll och domar. Därefter gjordes en initial genomgång av materialet för att säkerställa att underlaget uppfyller kriterierna för granskning. I detta skede exkluderades vissa fall på grund av 3 I detta sammanhang definieras våld i nära relation som varje form av fysisk skada, eller försök till eller hot om sådan skada, som tillfogats av en man eller kvinna med vilken offret har eller har haft en intim, sexuell relation. Definitionen är hämtad från riskbedömningsinstrumentet SARA:SV, som är ett av de viktigaste verktygen för bedömning av risk för framtida brott i nära relation och som även utgör en utmärkt grund för planering av olika brottsförebyggande och stödjande insatser för den drabbade. 12

13 att det inträffade, trots brottskodningen, inte handlade om brott i nära relation eller då informationsunderlaget allmänt sett bedöms som otillräckligt. Detsamma gäller om den misstänkte gärningspersonen inte dömts för det aktuella brottet. Metod Inom ramen för Haverigruppens arbete granskas förundersökningsprotokoll och domar. För att kunna bedöma huruvida det funnits förutsättningar för ett annorlunda agerande från samhällets sida har följande frågeställningar utarbetats. - Har gärningspersonen tidigare polisanmälts för brott i nära relation, mot nuvarande eller tidigare partner? - Har offret varit föremål för polisens personsäkerhetsarbete (exempelvis ansökt om alternativt skyddats av kontaktförbud) med anledning av den aktuella gärningspersonen? - Har offret direkt eller indirekt signalerat fara till någon myndighet (exempelvis polisen eller socialtjänsten)? - Har offret direkt eller indirekt signalerat fara till hälso- och sjukvården (exempelvis vårdcentral, sjukhus eller psykiatrin)? - Har offret direkt eller indirekt signalerat fara till en ideell verksamhet som arbetar med hjälp, stöd och/eller skydd till brottsdrabbade? - Har offret direkt eller indirekt signalerat fara till någon anhörig, vän, kollega, granne etc.? - Fanns det kännedom om någon eller några av de riskfaktorer som förekommer i bedömningsinstrumentet SARA:SV tiden före mordet? - Fanns det kännedom om någon eller några av de sårbarhetsfaktorer som förekommer i bedömningsinstrumentet SARA:SV tiden före mordet? - Har ett målsägandebiträde tillförordnats i samband med eventuella tidigare polisanmälningar? - Har gärningspersonen varit i kontakt med psykiatrin? - Har en barnkonsekvensanalys genomförts i samband med en eventuell tidigare polisanmälan i syfte att tillvarata barnens bästa? - Fanns det minderåriga barn involverade i relationen? - Har de minderåriga barnen bevittnat eller själva utsatts för någon form av övergrepp? - Var de minderåriga barnen närvarande vid mordet? 13

14 Avgränsningar Haverigruppens arbete bygger på att polismyndigheterna väljer att lämna ut förundersökningsprotokoll i de ärenden som efterfrågas. Då polismyndigheterna gör olika sekretessbedömningar varierar innehållet i förundersökningsprotokollen från fall till fall. Vissa polismyndigheter lämnar ut hela förundersökningsprotokollet, inklusive bilagor så som obduktionsprotokoll och bildmaterial, medan andra polismyndigheter är mer restriktiva i sin bedömning och endast lämnar ut förhör, PM och annan skriftlig och teknisk information. Ytterligare en avgränsning är att Haverigruppen saknar möjlighet att genomföra registerslagningar eller ta del av polisens hot- och riskbedömningar (eller annat material som kan ligga kvar i akten, den så kallade slasken, hos den utredande polismyndigheten). På motsvarande sätt har Haverigruppen inte tillgång till socialtjänstens utredningar eller sjukvårdens journaler, utöver det som finns inkluderat i förundersökningsmaterialet. Haverigruppens bedömning är dock att avsaknad av sådant aktmaterial inte i sak borde påverka slutsatserna eftersom det måste förutsättas att alla uppgifter av betydelse redovisas i förundersökningsprotokoll och i domar. 14

15 Haverigruppens granskning Brottsdatum: Brottsplats: Stockholm Bakgrund: Gärningspersonen kom till Sverige från Eritrea Han återvände till hemlandet 1993 där han träffade offret som han gifte sig med samma år. Äktenskapet var arrangerat flyttade paret till södra Sverige för att därefter bosätta sig i Stockholm. Paret fick tre barn mellan åren innan de separerade Relationen återupptogs dock och paret fick sitt fjärde barn Offret anmälde gärningspersonen för första gången redan Enligt anmälan som blev nedlagd, hotade gärningspersonen med att han skulle släcka offrets liv och kasta ut henne från balkongen. Fyra år senare anmälde hon gärningspersonen på nytt, den här gången för misshandel och olaga hot. I utredningsmaterialet framkommer att gärningspersonen ska ha hotat offret till livet samt misshandlat henne vid sex tillfällen. Uppgifter finns att han dessutom ska ha brukat våld mot barnen. Offret uppgav inledningsvis att hon och barnen var rädda men ändrade sedan sina uppgifter och ville inte medverka i utredningen. Gärningspersonen dömdes till 1 månads fängelse. En kort tid senare anmälde offret gärningspersonen på nytt, denna gång för olaga hot. Hotet var emellertid mycket diffust och offret uppgav att hon inte ville medverka i utredningen. I samband med att polisanmälan gjordes ombads hon att själv kontakta socialjouren. I december 2006 gjordes en ny anmälan om olaga hot, efter att gärningspersonen hotade att slå offret. Denna gång upprättades ett PM till socialtjänsten med anledning av de minderåriga barnen. I samband med polisförhöret uppgav offret att hon var rädd att kvarstanna i lägenheten och ville därför få hjälp med nytt boende. Två månader senare ändrade hon sig och ville inte medverka i utredningen. Ärendet lades ner. Enligt vad som framkommer i utredningsmaterialet var relationen konfliktfylld. Gärningspersonen upplevde sig kränkt av offret som kallade honom homosexuell och som hade sagt att hans syster var 15

16 prostituerad och att hans mor luktade illa. Detta ledde i sin tur till att gärningspersonens familj och vänner vände honom ryggen. I utredningen framkommer vidare att gärningspersonen mådde dåligt och var deprimerad en tid innan brottet. Den 25 juni 2012 uppsökte gärningspersonen en läkare som gjorde bedömningen att han hade en depressiv symtombild med destruktiva tankar och att han var i behov av fortsatt psykiatrisk kontakt och psykofarmaka. Enligt läkaren avböjde dock gärningspersonen ett uppföljande samtal och det är oklart huruvida han fullföljde rekommendationen att söka sig till öppenpsykiatrin. Den 28 juli 2012 konfronterade gärningspersonen offret med att hon tidigare sagt kränkande och nedsättande saker om honom, hans syster och hans mor. När han inte fick något svar hämtade han en kniv och högg henne mot bröstkorgen och halsen. Under tiden var de äldsta barnen ute på gården, medan den yngsta sonen sov i lägenheten. Gärningspersonen dömdes till 15 års fängelse. Tidigare polisanmälningar I det material som granskats framkommer att offret hade anmält gärningspersonen vid flera tillfällen gjordes en anmälan om misshandel och olaga hot. Offret tilldelades en slag med öppen hand och gärningspersonen hotade med att släcka hennes liv och kasta ut henne från balkongen. Ärendet lades ner gjordes ny anmälan avseende misshandel och olaga hot. I denna anmälan framkommer misstankar om att gärningspersonen även ska ha misshandlat barnen. Under förhöret berättar offret att gärningspersonen några dagar tidigare hade dragit ner henne på golvet vilket medförde att en av hennes tänder lossnade samt att hon åsamkades blåmärken. Hon uppger vidare att gärningspersonen misshandlat henne förut och att tidigare anmälningar finns vid Polismyndighet i Skåne. Det framkommer att gärningspersonen tidigare hotat henne med en kniv och sagt att han ska döda henne. Hon uppger inledningsvis att hon och barnen är rädda för gärningspersonen, men säger i senare förhör att hon inte vill medverka i utredningen. Polisen informerar offret om socialjouren samt om kvinnojouren. Gärningspersonen döms till en (1) månads fängelse. 16

17 kontaktade offret polisens larmkommunikationscentral och uppgav att gärningspersonen hade hotat med att inte vill med dig. Man lyckas emellertid aldrig bringa någon klarhet i var han menade med detta, varför utredningen lades ner. Offret uppger inledningsvis att hon är rädd för gärningspersonen, men ändrar sig därefter och vill inte medverka i utredningen. Hon uppmanas av polisen att kontakta socialjouren flydde offret till en granne eftersom gärningspersonen hade hotat med att slå henne samt den nio åriga dottern. En anmälan om olaga hot upprättas och offret uppger för polisen att hon är rädd och vill ha hjälp med lägenhet till sig själv och barnen. Ett PM upprättas till socialtjänsten. Offret återkommer till polisen två månader senare och uppger att hon inte vill medverka i utredningen. Ärendet läggs ner. Föremål för personsäkerhetsarbete Det finns inga uppgifter i det granskade materialet om pågående personsäkerhetsarbete kring offret. Kontakt med myndigheter Offret har vid flera tillfällen varit i kontakt med polisen, såväl i Stockholm som i Skåne. Kontakterna har uteslutande handlat om anmälningar mot gärningspersonen. Kontakt med hälso- och sjukvården Offret uppger att hon uppsökte tandläkare till följd av den skada hon åsamkades i samband med misshandeln i april Hon ville dock inte lämna sitt samtycke till att polisen hämtar ut tillhörande journalanteckningar. Kontakt med ideella verksamheter I samband med anmälan 2001 hjälpte Polismyndigheten i Skåne offret att få kontakt med en kvinnojour. 17

18 Vetskap hos familj, vän, kollega, granne Det finns uppgifter i utredningsmaterialet som tyder på att flera personer i offrets närhet (så som familj, grannar och bekanta) kände till att våld och hot förekom i relationen. Förekomst av riskfaktorer Med utgångspunkt i det granskade materialet kan konstateras att gärningspersonen uppvisade flera faktorer som kan indikera en risk för framtida våld mot partner. Förutom tidigare våld och hot som riktats mot offret (och möjligtvis även mot barnen), finns det uppgifter i utredningen som indikerar ett utpräglat kontrollbehov hos gärningspersonen. Relationen beskrivs vidare som konfliktfylld, med åtminstone en tydlig separation Utöver detta finns uppgifter om att gärningspersonen uppvisade en rad psykiska problem då han var aggressiv, lättirriterad och hade svårt att kontrollera sina impulser. Han upplevde en tid före mordet att han var deprimerad varför han uppsökte en läkare. Läkaren gjorde bedömningen att gärningspersonen hade en depressiv symtombild med destruktiva tankar och att han var i behov av fortsatt psykiatrisk kontakt och psykofarmaka. Förekomst av sårbarhetsfaktorer Den främsta sårbarheten som kan utläsas i materialet, handlar om att offret agerade inkonsekvent genom att hon inte ville medverka i någon av utredningarna. Detta är i sin tur ofta ett tecken på att den brottsdrabbade är i behov av hjälp och stöd för att kunna hantera sin egen situation. Genom att identifiera den brottsdrabbades sårbarhet, ges möjlighet att anpassa åtgärderna efter individens behov och rådande omständigheter. Ytterst handlar detta om att förstå de mekanismer som kan ligga bakom det faktum att den brottsdrabbade (kvinnan) uppvisar ett inkonsekvent beteende, inte kan eller vågar lämna sin partner, förändrar sin berättelse etc. Minderåriga barn Paret hade fyra gemensamma barn 15, 12, 11 samt 2 år gamla. Uppgifter i det granskade materialet tyder på att barnen bevittnat våld och hot vid flera tillfällen under många års tid. Dessutom uppger offret i anmälan från april 2005 att gärningspersonen även ska ha slagit barnen. Vidare 18

19 finns det uppgifter om att gärningspersonen ska ha hotat med att slå den nioåriga dottern i december 2006, eftersom hon gick mellan honom och offret. Slutsats Med utgångspunkt i det granskade materialet vill Haverigruppen lyfta fram följande frågeställningar: gjordes en anmälan om misshandel och olaga hot. I anmälan skrivs att paret har tre minderåriga, hemmavarande barn. I samband med anmälan tas upp borde polisen ha genomfört en så kallad barnkonsekvensanalys och där uppmärksammat barnens situation. En sådan barnkonsekvensanalys ska innehålla följande frågeställningar - Finns det barn som regelbundet vistas i bostaden? - Vem är barnens vårdnadshavare? - Finns det något som talar för att barnen utsatts för våld, hot etc.? - Finns det något som talar för att barnen bevittnat våld, hot etc.? - Har en anmälan om barn i riskzon (enligt Socialtjänstlagen (SoL 14)) upprättats och skickats till de sociala myndigheterna? Det finns inga uppgifter i materialet om att ovanstående har gjorts gjordes ny anmälan avseende misshandel och olaga hot, där det även framkommer att gärningspersonen ska ha misshandlat barnen. På motsvarande sätt som tidigare borde polisen även i detta skede ha genomfört en barnkonsekvensanalys, vilken i sin tur skulle ha resulterat i en separat polisanmälan gällande misshandel mot barn. En anmälan om barn i riskzon, enligt Socialtjänstlagen (SoL 14), borde därefter ha skickats till de sociala myndigheterna. Det 19

20 finns inga uppgifter i materialet om att detta är gjort. - I samband med brottsanmälan ovan ( ), noteras att offret får information om socialjouren samt att det anses att hon bör få kontakt med socialtjänsten alternativt kvinnojouren så snart som möjligt. Detta är en riktig iakttagelse som dock alltid kräver en uppföljning i form av förnyad kontakt, ytterligare information etc. Det är oklart hur detta hanteras av polismyndigheten. Istället framkommer det i senare förhör med offret att hon inte vill medverka i utredningen samt att hon har lovat sin man att dra tillbaka anmälan. Hur hanteras offret i samband med att hon uttrycker detta önskemål? Får hon möjlighet att tala med polisens brottsoffersamordnare? Kan offret rent av ha påverkats till att ta tillbaka sin anmälan? Borde inte ett sådant agerande i själva verket ytterligare påtala behovet av en omgående insats från socialtjänsten avseende barnens situation? Den här typen av inkonsekvent agerande indikerar i regel ett behov av professionell hjälp och stöd ringer offret polisen för att anmäla gärningspersonen för olaga hot. I samband med detta rekommenderas hon av länskommunikationscentralens operatör att själv kontakta socialjouren. Detta är självfallet något som polisen måste bistå med eftersom en person som nyligen utsatts för ett allvarligt brott i regel varken förmår, vill, kan eller orkar göra detta på egen hand. Dessutom borde operatören i detta läge genomfört en enkel registerslagning för att få fram dels historik (tidigare anmälningar etc.), dels information om eventuella barn på den aktuella adressen. Med hänsyn till de tidigare polisanmälningarna och det faktum att minderåriga barn permanent vistas i bostaden, borde socialjouren ha kontaktats för omgående hantering av barnens situation. 20

21 upprättas en ny anmälan gällande olaga hot efter att offret lämnat sin lägenhet och flytt till grannen. I förhör med offret framkommer att gärningspersonen hotade även med att slå parets nioåriga dotter. Denna information föranleder att Polismyndigheten i Stockholms län upprättar en anmälan/pm till socialtjänsten. Däremot saknas det uppgifter i det granskade materialet huruvida en utredning hos socialtjänsten påbörjas. På motsvarande sätt saknas det förhör med personal från socialtjänsten med anledning av en eventuell insats. - I samband med polisanmälan ovan, uttrycker offret en önskan om att få hjälp med annan lägenhet till sig själv och barnen. Det är oklart hur detta hanteras. - I ett förhör som hålls med offret i februari 2007, uppger hon att hon inte längre vill medverka i utredningen. En relevant fråga i sammanhanget är därför om och i så fall vilken typ av hjälp och stöd offret erbjudits efter det att hon polisanmälde gärningspersonen två månader tidigare? En annan central fråga med anledning av offrets förändrade inställning är hur socialtjänsten (som underrättats om ärendet) resonerar och agerar utifrån barnens situation. Vilken bedömning görs och på vilka grunder? Den tidigare brottsligheten i kombination med offrets högst ambivalenta agerande utgör en tydlig signal om att hon inte är kapabel att på egen hand skydda barnen och garantera dem en trygg och säker uppväxt. Det finns inga uppgifter i materialet om några som helst insatser från socialtjänstens sida. - Det finns inga uppgifter i det granskade materialet om att polisen i samband med någon av de tidigare anmälningarna genomfört en strukturerad hot- och riskbedömning enligt SARA. Detta är en grundläggande förutsättning för att kunna 21

22 erbjuda den brottsdrabbade adekvat hjälp, stöd och skydd. Inte heller finns det något som tyder på att hon erbjudits stöd av polisens brottsoffersamordnare. Enligt föreskrifter om lokalt personsäkerhetsarbete ska polisen erbjuda åtgärder för de som behöver skydd. Bland annat har Rikspolisstyrelsen tagit fram ett så kallat skyddspaket för hotade innehållande tekniska och stödjande åtgärder. Dessutom kan en hotad person erbjudas en kontaktperson hos polisen och möjlighet till informations- och säkerhetssamtal. - Enligt offret uppsökte hon en tandläkare i samband med att hon fått en lös tand till följd av misshandeln i april När det gäller kontakter med sjukvården är det alltid relevant att ställa sig frågan vilka rutiner som respektive sjukhus, mottagning etc. har för att uppmärksamma våld i nära relationer? Hur ser rutinerna ut när det gäller frågor kring våld och vilken kompetens har personalen för att ta hand om den brottsdrabbades berättelse? I det aktuella fallet finns inga uppgifter om att offret ska ha tillfrågats om utsatthet för brott i nära relation. Med utgångspunkt i det befintliga materialet kan Haverigruppen konstatera att myndigheterna mycket väl hade kunnat agera på ett annorlunda och mer professionellt sätt. För polisens vidkommande handlar det om att redan i samband med den första anmälan 2001 och i samtliga efterföljande anmälningarna, skyndsamt upprätta en anmälan om barn i riskzon. Vidare handlar det om att uppmärksamma offrets sårbarhet och med utgångspunkt i en strukturerad hot- och riskbedömning (riskanalys) enligt SARA säkerställa att offret och hennes barn får professionell hjälp, stöd och eventuellt skydd. För socialtjänstens vidkommande handlar det istället om att med utgångspunkt i den anmälan om barn i riskzon som inkommer i december 2006, snarats inleda en utredning avseende insatser för barnens bästa. I det aktuella fallet är det särskilt viktigt att beakta offrets inkonsekventa agerande som tillsammans med förekomst av våld och hot utgör en farlig och olämplig miljö för barnen att vistas i. Mjöligt är därför att olika hjälp- och stödinsatser för barnen även hade kunnat 22

23 påverka och förändra offrets och kanske till och med gärningspersonens agerande. Det är vidare viktigt att påtala att även socialtjänsten borde ha genomfört en strukturerad hot- och riskbedömning för att på ett professionellt, vetenskapligt och systematiskt sätt beakta de olika omständigheterna i ärendet. Ett sådant förfarande är alltid viktigt, men kan bli helt avgörande i de fall då polisen av olika anledningar inte gör sådana bedömningar. 23

24 Slutord Det är få frågor inom det kriminalpolitiska området i Sverige som under de senaste 40 åren har behandlats med lika stor prioritet som arbetet med att förebygga och förhindra brott i nära relationer i allmänhet och våld mot kvinnor i synnerhet. I många avseenden har de satsningar som gjorts också medfört bättre villkor för våldsdrabbade. Samtidigt utsätts många personer fortfarande för allvarliga brott av en nuvarande eller före detta pojkvän/flickvän, make/maka eller sambo. Dessutom dödas i Sverige i genomsnitt mellan 13 och 20 kvinnor i en nära relation varje år. En relevant fråga är därför om det överhuvudtaget är möjligt att förebygga och förhindra dessa brott? Det är viktigt att i detta sammanhang betona att brott i nära relation måste betraktas som ett myndighetsöverskridande samhällsproblem. Det handlar således om att få hela system av svårlösta problem att fungera, över komplicerade myndighets- och sektorsgränser. Detta är säkert också den viktigaste orsaken till varför det är så svårt att åstadkomma verkliga och i längden hållbara resultat. Inom den offentliga sektorn handlar det ofta om att påverka värderingar och attityder så att arbetet effektiviseras och alla strävar mot samma mål. Tyvärr är det ofta då problemen infinner sig eftersom detta kräver omprioriteringar av befintlig verksamhet, inklusive krav på att medarbetare börjar arbeta med nya arbetsuppgifter eller förändrade inriktningar, vilket är svårt att genomföra i praktiken. Lösningen för att komma till rätta med brott i nära relationer handlar således inte i första hand om förbättrad samverkan, vilket är ett vanligt krav i den politiska retoriken. För att uppnå en verklig förändring måste ordinarie chefer på olika nivåer ta sitt ansvar och kräva förändringar inom den egna organisationen. Ytterst handlar det om att säkerställa att varje inblandad aktör har den förmåga som krävs för att lösa uppgiften på ett professionellt sätt. Förutsättningar för framgång Trots komplexiteten ovan anser vi att det i många avseenden finns goda möjligheter för ett annorlunda och mer professionellt agerande från rättsväsendets och övriga samhällets sida, vilket ytterst skulle kunna för- 24

25 hindra fler brott i nära relationer än i dagsläget. Förutom ett tydligt ledarskap handlar dessa möjligheter om följande: Klara ut processer, system och organisation En viktig förutsättning för att samhället ska kunna vidta nödvändiga åtgärder i syfte att förebygga och förhindra brott i nära relationer, handlar om att klara ut vilka grundläggande processer, system och organisatoriska lösningar som måste finnas på plats. Det handlar i första hand om centrala aktörer såsom polisen och socialtjänsten som, utifrån sina respektive uppdrag, har en tydlig roll i det förebyggande arbetet. Tillsammans med hälso- och sjukvården, har dessa myndigheter många gånger goda förutsättningar att inte bara skapa sig en bättre bild av den aktuella situationen, men också att i tid vidta adekvata åtgärder för att förhindra brott i nära relationer, och ytterst dödligt våld. För att detta ska fungera i praktiken krävs emellertid ett bättre systemtänkande som går från ett arbete inriktat på enskilda åtgärder, i form av exempelvis ekonomiskt stöd, utredning av barnens behov eller tilldelning av skyddspaket, till ett sammanhållet system av bedömningar och åtgärder. För att polisen och de sociala myndigheterna ska kunna säkerställa att verksamheten bedrivs utifrån ett sådant helhetsperspektiv, där hela systemet fungerar, är det angeläget att klara ut hur ansvaret för arbetet ska fördelas inom organisationen. Såväl socialtjänsten som polisen måste därför omgående klara ut hur många specialiserade årsarbetskrafter som krävs inom respektive kommun och polismyndighet, för att bedriva ett professionellt och strukturerat arbete med fokus på brott i nära relation. Det är vidare nödvändigt att säkerställa att kunskapen om brott i nära relationer är väl förankrad hos personalen och att samtliga insatser i syfte att hjälpa och skydda den drabbade, undantagslöst baseras på en strukturerad hot- och riskbedömning (riskanalys). Säkerställ att personal som möter brottsdrabbade har rätt kompetens Under många år har utbildning lyfts fram som en framgångsfaktor för att förbättra samhällets stöd till dem som drabbas av brott. Stora satsningar har gjorts på att utbilda olika yrkesgrupper, bland annat poliser 25

26 och socialarbetare. Erfarenheterna visar emellertid att utbildning i sig inte skapar de nödvändiga förändringar som krävs. Det går dock ändå inte att bortse från att den personal som möter brottsdrabbade i det initiala skedet måste ha tillräcklig kompetens för att göra ett professionellt arbete. Inom många myndigheter saknas fortfarande kunskap om den särskilda problematik som råder för barn, äldre, funktionshindrade, men inte minst personer som utsatts för brott i nära relationer. För att möta detta måste myndigheterna arbeta med kunskapsförankring och attitydförändring. Det handlar bland annat om bättre förståelse för de processer, mekanismer och konsekvenser som våldet kan innebära för kvinnan och hennes barn samt hur detta påverkar henne i den utsatta situationen som hon befinner sig i. En annan åtgärd för att effektivisera utredningsarbetet och förbättra situationen för särskilt utsatta och sårbara brottsdrabbade är att i större utsträckning använda sig av specialister redan i samband med att brott i nära relation uppmärksammas. En sådan ordning skulle innebära att svåra utredningar, inom såväl polisen som socialtjänsten, alltid tas om hand av särskilda specialister; eftersom utredningar av dessa slag från början klassats som så svårutredda och komplicerade att de kräver särskild utbildning, kompetens och erfarenhet. Dessutom är det nödvändigt med engagemang och ansvarstagande hos de personer som möter den brottsdrabbade. Detta sammantaget kan höja förmågan hos både polis och socialtjänst att hantera och utreda den här typen av brott. En annan central aktör i sammanhanget är hälso- och sjukvården som inte sällan är den första instansen som den brottsdrabbade kommer i kontakt med. Det kan handla om rutinmässiga besök, kontroller eller med anledning av direkta skador som den brottsdrabbade tillfogats till följd av brott i nära relationer. Det finns således tillfällen att inte bara uppmärksamma förekomsten av våld, hot etc., utan även möjligheter att informera den brottsdrabbade om möjligheter till hjälp och stöd. Det kan finnas anledning att se över vilka rutiner som finns inom sjukvården när det handlar om att ställa frågor kring patientens utsatthet för våld, hot etc. 26

27 Kommunernas problem med stöd till brottsdrabbade måste få en lösning Enligt den så kallade portalparagrafen i socialtjänstlagen har socialtjänsten det yttersta ansvaret för att de som är bosatta eller tillfälligt vistas i kommunen får den hjälp och det stöd som de behöver. Detta ansvar innefattar även personer som utsatts för brott. Redan i mitten av 1990-talet konstaterade emellertid Kvinnovåldskommissionen (SOU 1995:60) brister i socialtjänstens arbete med utsatta kvinnor. En kompletterande paragraf infördes därför 1998 i socialtjänstlagen (SoL5 kap. 11 ) som förtydligar socialtjänstens ansvar för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp att förändra sin situation. Under senare år har socialtjänstens ansvar för denna särskilt utsatta och sårbara grupp ytterligare utvidgats och förtydligats. Redan innan reformeringen av socialtjänstens ansvar för brottsdrabbade var det uppenbart att många kommuner inte skulle ha en möjlighet att kunna leva upp till de nya kraven. Så blev det också. Kommunföreträdare, både politiker och professionella socialtjänstemän, säger att visst vill vi arbeta med att stödja och hjälpa brottsdrabbade, men vi har inga reella möjligheter eftersom vi redan har så många andra arbetsuppgifter som är prioriterade. Dessutom saknas det pengar till att anställa flera medarbetare. Finansieringen kan därför på intet sätt negligeras; kommunerna måste avsätta skattemedel till detta ändamål. En viktig förutsättning för att kommunen ska kunna bedriva ett framgångsrikt trygghetsskapande arbete är att andra samhällsaktörer fullgör sina skyldigheter inom området. I dag saknar emellertid många av landets kommuner en av de viktigaste komponenterna för att kunna erbjuda våldsutsatta kvinnor adekvat hjälp, stöd och skydd, nämligen en lokalt fungerande polisverksamhet. Kritiken mot polisens bristande närvaro i det lokala brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet har inte hörts från socialchefer eller kommunalråd. Sällan har synpunkter framförts från polisstyrelser och lika sällsynt är det numera att ideella organisationer, såsom brottsofferjourer, på allvar ställer krav på polisen för att få till stånd en förändring. I dag saknas därför i stor utsträckning lokala kravställare på hur polisen ska sköta denna del av sitt uppdrag. Detta är antagligen en av förklaringarna till varför det varit så svårt att komma vidare i dessa frågor. Lokalsam- 27

28 hället har inte varit tillräckligt intresserat av att ställa krav på varaktiga förändringar. Trots polisen betydelse är det ändå kommunen med sin socialtjänst som har det yttersta ansvaret för att de som drabbas av brott i nära relationer får hjälp och stöd. Kommunen kan inte överlåta ansvaret till polisen eller hälso- och sjukvården utan måste agera på ett mer aktivt sätt än vad som tyvärr ofta är fallet i dagsläget. 28

29 Referenser Arnell, A., Ekbom, I. (1999) Och han sparkade mamma : möte med barn som bevittnar våld i sina familjer. Rädda barnen, Stockholm. Brå (2001:3) Upprepad utsatthet för brott. Brå-rapport 2001:3. Brottsförebyggande rådet, Stockholm. Brå (2007:6). Utvecklingen av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. Brårapport 2007:6. Brottsförebyggande rådet, Stockholm. Carlstedt, M. (2001). Upprepad viktimisering En studie av utsatthet för brott i Sverige. Licentiatavhandling. Stockholms universitet: Kriminologiska institutionen. Kropp, R. P., Hart, S. D. & Belfrage, H. (2005). Bedömning av risk för upprepat partnervåld (SARA:SV). Landstinget Västernorrland, Sundsvall. Lindgren, M., Pettersson, K-Å. & Hägglund, B. (red.) (2004). Utsatta och sårbara brottsoffer. Jure förlag, Stockholm. RPS (2010) Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå. Rikspolisstyrelsen, Stockholm. SOU (1995:60) Kvinnovåldskommissionen. Fritzes, Stockholm. Strandell, P. (2013). Dödligt våld mot kvinnor. Om samhällets förutsättningar att förhindra brott i nära relationer. Jure förlag, Stockholm. 29