Gaston och Svarta Armén Text: Robert Dahlström Bild: Tord Sandström Fahlström Kapitel 1 - Det snyftar på taket En kväll när magikern Gaston tog sin sedvanliga kvällspromenad på slottets tak så hörde han plötsligt ett svagt ljud, nästan som snyftningar. Gaston blev genast nyfiken för det brukar inte låta så här uppe. Det borde ju Gaston veta, det är ju hans tak. Han letade och letade och efter en stund så hittade han det han sökte. Bakom en av slottets skorstenar satt en liten älva hopkrupen och grät. Hon var inte större än en hand så Gaston satte sig sakta ner. - Varför gråter du min lilla vän? viskade Gaston försiktigt för att inte skrämma henne. Älvan tittade upp helt förskräckt men när hon såg att det var en trollkarl som ställt frågan så lugnade hon ner sig. -Jag trodde först att du var en elak riddare, snyftade hon. Riddarna jagade mig och var dumma. -Riddare, sa Gaston, Det skall inte vara några elaka riddare här. De riddare som bor i Landet Kring är riktigt snälla. -Men dessa riddare är nog inte här ifrån. sa älvan. De är riktigt elaka. - Vad hände? Frågade Gaston -Jag satt och kammade mitt hår vid den spegelblanka dammen när riddarna plötsligt kom rusande bland träden. De gapade och skrek. Jag försökte komma undan men de var så många. Till slut kastade de ett nät över mig. Jag blev fångad och stoppad i en bur. De skrattade åt mig och kallade mig för oknytt. De sa att de skulle rensa skogen från allt oknytt och otyg och jaga bort dem ur landet. En jätte, till riddare, föreslog att de skulle pröva hur bra deras nya stora slangbella fungerade. De satte mig i slangbellan och sköt iväg mig rakt upp i luften för att se hur högt jag kunde komma. Då kom vinden och ryckte tag i mig och jag blåste bort, ända hit. Jag slog mig jättemycket på ena knät när jag landade och min ena vinge har gått sönder, så jag kan varken gå eller flyga tillbaks hem. - Det var det värsta jag har hört på länge sa Gaston, Vilka elaka riddare. Sådana busar får inte springa omkring och bråka i skogen, sa han fundersamt. Jag skall hjälpa dig. Jag heter Gaston och är mästermagiker. Du är välkommen mitt slott som gäst. Här kan du känna dig trygg. -Tack, svarade den lilla älvan. Jag heter Alva och är en älva, sade hon och torkade sina tårar.
Kapitel 2 - Trubbel i skogen Gaston bar försiktigt ner Alva till sitt magikerlaboratorium och plåstrade om hennes pyttelilla knä med ett pyttelitet bandage. Gaston plockade ner en bit spindelväv från taket och lagade hennes vinge. -Det kommer att ta ett par veckor innan du kan flyga med den där vingen igen, konstaterade Gaston, men du kan stanna här så länge. Hade vi haft lite av Arkadias Alltinktur så hade du varit hel i ett nafs. Tyvärr har det just tagit slut för min lärling Caligari håller på att lära sig gå på glas. Han har inte lärt sig det riktigt ännu, viskade Gaston med ett fniss. Gaston ropade på sin lärling och bad honom hämta en liten tygbit av ylle och en kudde. Lärlingen tittade först lite förundrat på Alva men sprang strax iväg för att hämta sakerna. När lärlingen kom tillbaks så hade han även med sig Gastons vän och trotjänare Geiron Trollstavsmakare som också bor på slottet. Gaston presenterade Alva för sina vänner och berättade för dem vad som hade hänt. Undertiden gjorde han till en liten säng till Alva av kudden och tygbiten. Alva somnade så fort hon krupit ihop på kudden och dragit tygbiten över sig. -Det här är förskräckligt, sa Geiron. Så får de väl inte göra, de där riddarna? -Nej, sa Gaston, Vi måste göra något åt det här. Caligari sprang bort och tittade i Gastons magiska kristallkula och fick då se att alla skogens magiska varelser flydde ut ur skogen med arga svartklädda riddare i hälarna. -Geiron!. Är Magiproffessorns flygande mattan lagad? frågade Gaston -Nej mäster, sa Geiron, jag behöver ett par timmar till för att den skall fungera. -Caligari! Tag då mina sjumilastövlar och ta ett kliv dit, sa Gaston. Visa de flyende vägen hit till slottet. Vi skall skydda dem. Vår mur och vår vallgrav skall nog stoppa riddarna från att komma in. -Javisst mäster, sa lärlingen och gav sig iväg. Magikern och trollstavsmakaren passade nu på att dekorera om slottets insida så att skogsvarelserna skulle känna sig med hemma. Den stora hallens pelare förtrollades så att de såg ut som träd och taket blev som trädkronor som släppte igenom små solstrålar. Stolar och bord förtrollades till stenar, stengolvet blev till mossa och gräs och den stora mattan blev till en mysig liten damm med näckrosor och små fiskar i. Precis när de var klara med dekorationerna steg solen över horisonten och i samma ögonblick
öppnades den stora porten och Caligari klev in följd av trötta och rädda varelser av alla slag. Där var älvor, tomtar, skogsrån, vättar samt ett litet åkerspöke som kommit med av bara farten. Sist kom Näcken, som genast hoppade ner i den förtrollade dammen. Han såg lite förlägen ut då han tappat sitt höftskynke under flykten. Geiron räckte Näcken en gammal halsduk att skyla sig med, men kunde samtidigt inte låta bli att fnissa åt att Näcken var alldeles näck. -Caligari! Se nu till att våra gäster känner sig hemma så skall jag undersöka vad som sker på utsidan. Geiron! Försök att få kontakt med så många häxor och trollkarlar som möjligt. Vi kommer behöva all hjälp vi kan få, sa Gaston samtidigt som han gick upp för trappan till murkrönet. Kapitel 3 - De kommer! Väl uppe på muren blickade Gaston ut mot horisonten. Vinden hade ökat i styrka och mörka åskmoln tornade upp sig över landskapet. Han kunde höra de svarta riddarna men han såg dem inte än. Dova trummor mullrade i fjärran och en och annan hornstöt skvallrade om att de var på väg. Gaston ryste. Han förstod att detta skulle inte bli en vanlig dag. Då dök de första svarta fanorna upp bakom kullen, tätt följda av en skog av långa spjut. Rad på rad av rustningsklädda riddare i svarta mantlar marscherade längst Magikervägen ner mot Gastons slott. -Mäster! Gaston hoppade till. Det var Geiron som kommit upp bakom honom på murkrönet. - Jag har försökt allt, men inget fungerar, sa han oroligt. Jag får inte kontakt med någon annan Magiker. Det är som om vår magi inte kan sändas utanför slottet. Gaston såg bedrövad ut medan Geiron fortsatte berätta: -Som sista försök släppte jag ut Snövinge, din vita duva. Hon kanske kan hitta någon som kan hjälpa oss. -Bra tänkt, sa Gaston, men vi får nog räkna med att vi får lösa det här själva. Gaston och Geiron stod nu tysta och tittade på skådespelet utanför slottet. Hela armén hade nu samlats på andra sidan vallgraven och en riddare på en svart häst red fram mot den uppfällda vindbryggan. -Jag kräver att få tala med slottets herre, ropade riddaren med en hes och skrovlig röst. -Jag är Gaston Mästermagiker, slottets herre. Ropade Gaston tillbaks med stark röst. Ni står nedanför mitt slott med vapen i hand och ni har jagat skogens magiska varelser på flykt. Vilka är ni
och vad vill ni här att göra? -Öppna slottets port och överlämna slottets nycklar till mig så får ni alla gå oskadda härifrån. Försvinn sedan ur landet och kom aldrig tillbaks. Allihop! Befallde riddaren. -På vems befallning ger ni mig detta bud? Frågade Gaston barskt. -Den mäktige Maliteus av det Svarta Tornet har skickat oss att erövra slottet och landet kring åt honom. Vi skall förvisa alla magiska varelser härifrån. -Var är Maliteus själv då? Frågade Gaston -Han har viktigare saker för sig än att bråka med obetydliga trollkarlar som du, sade riddaren och alla de andra riddarna började att skratta. - Struntprat! Maliteus verkar vara en fegis som skickar andra, medan han själv sitter hemma och gömmer sig i sitt svarta torn. Försvinn härifrån och sluta upp med dessa dumheter. Ni har redan gjort tillräckligt med elakheter, så ni borde skämmas. -Skyll er själva, sa riddaren argt. Ni fick chansen att gå. Förbered er nu på strid! En stark åskknall satte punkt för samtalet och Riddaren vände om och Geiron och Gaston stod tysta en stund och såg på medan riddarna rullade fram en stor maskin av trä mot slottet. -En katapult!? Det måste vara den som älvan Alva kallade för slangbella. Den här ser ut som om den kan slunga stenar som väger hundratals kilon. Detta blir inte roligt, sa Gaston och ytterligare en öronbedövande åskknall ljöd. -Typiskt att det aldrig kan vara bra väder när det drar ihop sig till strid, sa Geiron och tittade på regnmolnen som nu gjorde att det blev riktigt mörkt runt slottet. -Hämta min lärling, sa Gaston, så skall jag försöka att göra något åt katapulten under tiden. Geiron sprang ner för trappan och lämnade Gaston ensam på slottsmuren. Kapitel 4 - Striden Caligari och Geiron kom efter en stund upp på muren och där stod Gaston och såg bekymrad ut. Caligari hade med sig Gastons magiska svärd som han överräckte till sin mästare. -Hur går det med katapulten? Frågade Geiron. -Jag har försökt att skicka en massa olika besvärjelser på katapulten men den är lite för långt bort för att det skall fungera helt och hållet. Jag lyckades dock få ett av hjulen att trilla av men riddarna lagade den ganska kvickt så det gav oss bara lite extra tid. -Finns det inte någon besvärjelse som kan slå till riddarna och få dem att försvinna? Frågade Caligari.
-Jo visst, men då skadar vi riddarna och då är vi lika dumma som dem. Vi får försöka att skydda oss så gott det går och hoppas att de tröttnar och lämnar oss ifred. Under tiden får vi tänka ut en plan hur vi skall lösa det här, för det är bättre att kämpa med hjärnan än med svärd. Gaston skickade iväg Geiron att hämta hinkar samt det jättestora vattenkaret som de brukade ha som badtunna och fylla dessa med vatten. Själv försökte han komma på en plan för att få slut på belägringen innan det blev för allvarligt. Caligari tittade upp mot himlen och påpekade att det snart skulle blir regn. -Jag vet, sa Gaston, gå nu och hjälp Geiron istället. Vattenkaret är så stort att ni måste vara två för att kunna rulla hit det och... Gaston såg till sin förskräckelse att det kom en jättestor sten flygandes genom luften. -Akta dig! Hann Gaston skrika och de bägge kastade sig åt sidan. Hela slottet skakade till och på den plats där de nyss befunnit sig hade stenen landat med ett stort brak. -Se upp!, ropade Caligari, det kommer eld också! En skur av eldpilar susade över deras huvuden och där pilarna landade tände de genast små bränder. -Släck bränderna! Jag tar stenarna! Ropade Gaston. Caligari höjde sin trollstav och började lägga en vattenstrålebesvärjelse mot en av de små bränderna. Han koncentrerade sig och började mumla de magiska orden. Han insåg dock besviket att det skulle ta för lång tid att trolla så han avbröt besvärjelsen och sprang istället och hjälpte Geiron att fylla hinkar med vatten till att släcka bränderna med. Ännu en skur av pilar sköts mot slottet. Uppe på bröstvärnet stod Gaston med trollstaven i ena handen och sitt magiska svärd i den andra. Han svingade svärdet och på magiskt vis studsade pilarna i luften och föll ner i vallgraven. En jättestor slungsten for emot honom. En besvärjelse sköt
som en röd blixt ut ur mästarens trollstav och sprängde stenen till ett moln av damm. Det regnade brandpilar och slungstenar över slottet i flera timmar och Magikerns trollformler och besvärjelser blixtrade och lyste upp himlen gång på gång. Lärlingen och trollstavsmakaren sprang fram och tillbaka och fyllde sina hinkar ur det stora karet och släckte alla små bränder som eldpilarna orsakade. Det var ett virrvarr av stendamm, magiska blixtar, eld och vatten och till råga på allt så kom skymningen och regnet. Just när våra vänners krafter började tryta så upphörde bombardemanget lika plötsligt som det började. -Bra kämpat! sa Gaston till Caligari och Geiron. De båda såg på mästaren att han stridit så hårt att han knappt hade krafter kvar ens för att stå upp. Själva pustade de ut med värkande ryggar och armar av det hårda släckningsarbetet. -Regnet släcker resten av bränderna och riddarna håller sig nog lugna över natten. Det är inte så bra att strida i mörker och riddarna vill nog inte ha vatten på sina rustningar för då rostar de, sa Gaston och log trött. Gaston gick till sitt bibliotek för att ta en kopp te och rådfråga Dareon den Vise om hur de skulle lösa den här svåra situationen och Geiron gick för att se till att alla slottets gäster hade det bra. Den unge Caligari, som hade krafter kvar, stannade kvar som vakt på slottsmuren. Tystnaden lade sig över slottet och Caligari kunde endast höra regnets smattrande och det lustiga lilla ploppande ljudet av att det jättestora vattenkaret nu snabbt fylldes med regnvatten. Kapitel 5 - Den flygande gumman Natten sänkte sig över Svarta Armén. De slog upp sitt läger och tände lägereldar för värme och matlagning. Medan riddarna satt där vid eldarna och skröt för varandra om olika elakheter de gjort, kom det en liten krum gumma med käpp gående in i lägret. De svartklädda riddarna skrattade åt henne och frågade var hon var på väg någonstans. Den lilla gumman svarade att hon gått vilse i mörkret och inte kunde hitta hem. Nu var benen så trötta att hon behövde vila sig lite innan hon fortsatte. Riddarna bjöd gumman att sätta sig ner och hon satte sig i vad hon trodde var en fåtölj, men i själva verket var det katapultens laddningsskopa. Riddarna fnissade åt detta och tyckte det var jätteroligt att hon inte förstod var hon hade satt sig. Gumman brydde sig inte om att riddarna skrattade utan satt och pratade för sig själv och viftade med sin käpp. Plötsligt råkade hon trycka till avfyrningsspaken med käppen. Under riddarnas gapskratt sköts gumman iväg likt en liten tygklädd och skrikande sten mot slottet. Riddarna skrattade så att de grät. Caligari stod vakt på muren och kunde hörda hur det skrattades nerifrån lägret. Sedan hörde han ett skriande ljud som kom farande mot honom i mörkret. Han duckade och hörde ett ljudligt plask från det stora vattenkaret bakom honom. Caligari sprang förskräckt fram till karet för att se vad som hänt. Över karets kant såg han en liten gumma, med ett ansikte han kände igen. -Dr. Cagliostro? Utbrast han, Har du blivit en liten gammal gumma? -Nej då, unge trollkarlslärling, jag är bara förklädd för att kunna ta mig förbi de svarta riddarna. Visst var det fiffigt att använda deras katapult för att komma in i slottet?
-Ja, svarade lärlingen, men vilken tur att du landade i vattenkaret så att du inte slog dig. -Tur!? Utbrast Doktorn. Det var inte tur, utan noggrant beräknat med... matematiska vinklar och sånt. Ta mig nu till din mästare. Jag har med mig något som kanske kan vara till hjälp. Kapitel 6 - Dareon den Vises råd Gastons satt med en kopp te i handen och spelade schack med Dareon den Vise, det magiska talande huvudet. Dareon höll på att vinna spelet som vanligt och han var på riktigt gott humör. Gaston var dock både trött och lite frånvarande. För att pigga upp sig försökte han att förtrolla ett brev så att det läste upp sig själv. Det knackade på dörren och till Gastons förvåning kom lärlingen in i sällskap med ingen mindre än Dr. Cagliostro. -Välkommen min gamle vän! Men hur kom du in i slottet? Sa Gaston undrande. -Kan man inte flyga med magi så får man hitta på andra metoder, sa doktorn med ett pillemariskt leende. Jag har med mig en sak som kanske kan var till någon hjälp. Jag vet inte själv vad det skall vara till men låt mig berätta. Dr. Cagliostro berättade att han suttit och druckit te med spåkvinnan Sibyll när en vit duva landade på hans axel. Han hade med en gång känt igen duvan som Gastons vän och förstod genast att det var något allvarligt som hade hänt. Sibyll tog fram sina magiska runor och kastade dem på bordet. Hon berättade förskräckt att hon i runorna såg att slottet var belägrat av en armé med riddare och att det var strider vid murarna. Hon sa dock att det saknades en liten sak för att allt skulle gå bra för slottets invånare. Så hon gav mig den här. Doktorn tog fram ett bylte ur sin ryggsäck som visade sig innehålla en istapp i silver. -En frostbesvärjelse? Sa Caligari, vad skall vi med den till? -Jag har ingen aning, sa Dr. Cagliostro, men Sibyll tyckte det var viktigt att den kom hit till er så jag gav mig iväg genast. -Låt mig fundera en stund, sa Gaston. Jag kanske kommer på vad hon menar. -Hur svårt kan det vara! ropade Dareon den Vise ilsket. Ni har ju allt som behövs här i slottet. Geiron har ju nästan lagat färdigt Magiprofessorn flygande matta som Caligari råkade bränna hål på. Den kan ni ju använda. Ni fick en frostbesvärjelse av spåkvinnan Sibyll. Den kan ni använda. Det regnar ute. Det kan ni använda. Riddarna har rustningar. Det kan ni använda. Du trollade ju till
ett självuppläsande brev alldeles nyss. Det kan ni ju använda. Vad är det som är så svårt? Lägg ihop ett, plus ett, plus ett så blir det ju tre, eller? De församlade såg mycket förvånade ut över Dareon den Vises utbrott. De förstod inte heller riktigt vad han menade. Gaston drog sig lite fundersamt i hakskägget och bad de andra att ge sig av till Geirons kammare och hjälpa honom att laga den flygande mattan så fort som möjligt. -Själv har jag ett brev att skriva, sa Gaston och gick in i sitt laboratorium. Kapitel 7 - Förtrollningen Morgonen grydde. Mästermagikern och doktorn stod nu på slottets tak och tittade ut på riddarnas läger. Regnet hade inte slutat under natten utan hade istället ökat i styrka. Det fanns nu inte en riddare som inte hade sin rustning genomblöt men den Svarta Armén gjorde sig ändå klar för att börja bombardera slottet igen. Regnet började under tiden avta för att till sist sluta helt. -Nu är det dags, sa Gaston. Han höjde istappen av silver likt en trollstav och uttalade en trollformel. En dimmig stråle av frost sprutade nu ut ur istappens spetts och sköt rakt mot Armén nedanför slottet. Riddarna märkte först att det blev kallt i luften och att deras andedräkter syntes. Därefter märkte de att de började få svårt att röra sig. Deras blöta rustningar började sakta men bestämt att frysa till is och tillslut var de helt fastfrusna. De kunde inte röra sig längre utan stod helt stilla som om de vore förstelnade. Trollstavsmakaren och trollkarlsläringen rullade ut den flygande mattan på slottets tak och Gaston började mumla en förstoringstrollformel. Mattan växte och växte tills den nästan täckte hela slottets tak. Gaston gick fram till mattan, lutade sig ner och viskade något som bara mattan hörde. Caligari, Geiron och Dr. Cagliostro hoppade raskt upp på mattan som försiktigt lyfte och svävade ner mot de fastfrusna riddarna. Snabba som illrar sprang lärlingen, trollstavsmakaren och doktorn runt och knuffade upp riddarna på mattan i en stor hög. De satte Gastons självuppläsande brev längst upp på högen av riddare och mattan började sakta stiga med sin tunga last. När den kommit upp till lagom hög höjd så sköt den iväg som en pil och blev snabbt som en prick i horisonten. Faran var borta och lugnet lade sig över slottet och landet kring. Kapitel 8 - Sagans slut I det Svarta Tornet satt nu Maliteus och gnisslade tänder. Hans ondsinta plan, att erövra Gastons slott och landet kring, hade misslyckats. Men han skulle nog komma på något annat. Han behövde bara tid. Det magiska slottet och landet kring skulle tids nog bli hans och då skulle även det han åtrådde mest bli i hans ägo, nämligen Magikergränd. Samtidigt i skogen, långt från det Svarta Tornet, hölls det nu en fest till ära för Gaston och hans vänner. Näcken satt i bäcken och spelade på sin fela, älvorna dansade och tomtar och vättar hade lagat en fantastisk måltid på bär, frukt och en och annan snigel. Alla var glada, lyckliga över att vara hemma i sin skog. Älvan Alvas vinge dög ännu inte att flyga med, men hon satt på Gastons axel hela kvällen. Hon var
full av glädje och bus och kunde inte låta bli att kittla Gaston i örat då och då för att hon tyckte att han såg så rolig ut när han skrattade. Festen i skogen varade hela natten och fram på morgonkvisten var det dags för magikerföljet att dra sig hemåt till sina sängar. De blev visade vägen av åkerspöket som nu bestämt sig för att försöka bli ett skogsspöke istället, fast han var lite rädd för ekorrar. Geiron försäkrade spöket att det skulle gå bra och att spöket snart skulle lära sig att ekorrar inte är så farliga som man kan tro. När följet närmade sig slottet så kunde inte Caligari hålla sig längre utan frågade sin mästare vad var det som han viskade till den flygande mattan? -Jo, förstår du. Jag ville ju inte att riddarna skulle bli skadade av kylan från frostbesvärjelsen. Magin lade jag därför så tunt och försiktigt jag kunde, så att endast rustningarna skulle frysa fast. De skulle nu visserligen tina upp ganska kvickt och därför sa jag till mattan att flyga tillräckligt högt så att ingen skulle få för sig att hoppa av i farten. -Jag bad dessutom mattan att flyga hem riddarna till deras mammor och välta av dem där. Väl framme så läste det självuppläsande brevet upp sig själv för riddarnas mammor. -Vad stod det i brevet då? Frågade Caligari -Brevet berättade för mammorna om alla dumheter som riddarna haft för sig. Det spelar nämligen ingen roll hur gammal man är, i sin mammas ögon kommer man ändå alltid vara ett barn. Och mammor är bättre på att skälla än vad jag är, sa Gaston och fnissade. Magikerföljet kom fram till slottet och lade sig i sina sängar och sov i nästan en hel vecka. När de slutligen vaknade var det en härligt solig dag och de var nu pigga på att ge sig ut på nya äventyr. Mer om dessa äventyr får du höra en annan gång.