En rödfärgad identitet

UV VÄST RAPPORT 2007:14 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland Värmland, Töcksmarks socken, Töcksmarks Backa 1:33, Töcksmark 31:1 3 Gisela Ängeby

Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Väst Kvarnbygatan 12 431 34 Mölndal Växel: 010-480 81 90 Fax: 010-480 82 13 e-post: uvvast@raa.se e-post: fornamn.efternamn@raa.se www.raa.se/uv Bildredigering Eva Crafoord Layout Lena Troedson Omslagsbilder Vid graven väver spindeln tidens cirklar. Mången sorgetår beströr väven som skimrar kall. Foto: Gisela Ängeby. Baksida: Gisela sitter vid gravgömman med den flata hällen i botten av stensättningen. Mot öster. Foto: Gundela Lindman. Tryck/Utskrift Intellecta Docusys, Västra Frölunda, 2007 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L1999/3. 2007 Riksantikvarieämbetet UV Väst Rapport 2007:14 ISSN 1404-2029

Innehåll Introduktion 7 Inledning 11 Landskapet och platsen 11 Fornminnen 14 Den arkeologiska undersökningen 17 Bakgrund 17 Målsättning 17 Metod och arbetsbeskrivning 19 Naturvetenskapliga analyser 22 Gravplatsen på höjden 24 Kvadratiska stensättningar 30 Boplatsindikationer i gravmiljön 36 Medeltida ödegård? 36 Gravarna som informationskälla 38 Bröstvärnet vid Svartesundet 40 En oxsko och andra ting 40 Värmland som gränsbygd 43 Den svensk-norska unionen 43 Referenser 45 Internet 46 Övriga källor 46 Administrativa uppgifter 47 Bilagor 48 Bilaga 1. Geoarkeologi. Rödfärgad jord från en bronsåldersgrav. Okulär granskning 48 Bilaga 2. Osteologisk analys av brända ben från en brandgrav 49 Bilaga 3. Analysprotokoll 50 Bilaga 4. Anläggningsbeskrivning RAÄ 31:3 51 Figurförteckning 53 Tabellförteckning 54

Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Sverigekartan med platsen för undersökningen markerad.

Under sensommaren 2006 grävde arkeologer från Riksantikvarieämbetet UV Väst ut tre gravmonument på en liten bergshöjd vid Backenäset i Töcksmarks socken. Anledningen var att E18 skulle få en ny sträckning genom det backiga landskapet mellan Töcksfors samhälle och Hån vid riksgränsen. Från gravplatsen har man vid utsikt över västra Värmlands silverglänsande stråk av sjöar och kuperade skogsbygder. Dateringarna från miljön visar att den äldsta begravningen gjordes uppe på bergsknallen i yngre bronsåldern. Man hade rengjort de kremerade kvarlevorna omsorgsfullt och strött ut dem på en flat stenhäll. Över denna lät man sedan bygga ett monument av sten och jord. Några av omständigheterna kring begravningen var i arkeologisk mening mycket sällsynta. Före gravläggningen har man låtit preparera marken med starkt rödfärgad jord. Senare har två små kvadratiska monument byggts invid det äldre. Spåren av de dödas närvaro var mycket subtil i gravmonumenten. Endast ett centimeterstort bränt ben hade med precision lagts mitt i en av gravarna. Vid undersökningen dokumenterades också ett bröstvärn från unionsupplösningens dagar. Värnet låg längst ut på en udde vid det trånga Svartesundet. Introduktion Redan av uppgifter nedtecknade i den äldre järnåldern kan vi förstå att färg hade en viktig symbolisk innebörd för germanerna. Historieskrivarna Strabo och Tacitus omtalar att de nordliga folkslagen i ritualer och i religiös symbolik uttryckte olika färgers särställning (Glob 1971). I den fornnordiska mytologin finns också beskrivningar av hur olika kulörer var synonyma med gudomars gestalter (Eliade 1958). Färger var mycket viktiga i samband med transitionsritualer. Det centrala i färgen var att döma av de äldre källorna inte alltid vad den brukades för att avbilda utan vad den i sig själv representerade. Ett av arkeologins mål är att utifrån dokumentationen av specifika och lokala kulturella förhållanden söka skildra övergripande mänskliga och historiska sammanhang. I värderingen av undersökningsresultaten leder detta till att man därför eftersträvar att lyfta fram sådana drag i materialet som kan förflytta den kunskap vi redan äger om till exempel en bygd, eller en artefaktkategori, på något litet vis. Så har jag också velat göra i denna rapport som beskriver undersökningen av tre monument från yngre bronsåldern och äldre järnålder som grävdes ut på ett berg vid Backenäset i Töcksmark i västra Värmland. Till det yttre tedde sig de tre gravmonumenten som typiska för den yngre bronsålderns och den äldre järnålderns skandinaviska gravbyggartradition. Likadana monument har dokumenterats i hundra likartade topografiska sammanhang och i hundra andra bygder. Av monumentens yttre utformning kan vi alltså förstå, att även den västvärmländska bygden under yngre bronsålder rymde en befolkning vars identitet var grundad i en övergripande skandinavisk ideologi. När man däremot betraktar gravmonumentens inre där behandlingen av de dödas kvarlevor oftast ställs i centrum får vi istället en bild som av- En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 7

Fig. 2. Utsnitt ur Blå kartan, blad 101 Årjäng, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1:100 000. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2007-09-27. Dnr 601-2007/1655. 8 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

viker från de övergripande skandinaviska traditionsdragen under perioden. I det stora monumentet på bergsknallen återfanns rödjord som använts i samband med begravningen. Marken var faktiskt helt ockraröd. Sedvänjan är mycket sällsynt belagd i den skandinaviska yngre bronsålderns gravar. Samtidigt som det förhåller sig på detta vis, kan man konstatera att rödockra sannolikt i denna bygd var något som man var i kontakt med. Det röda var också det förflutnas kulör, och färgen representerade historien för dåtidens människor som levde i samtid och samklang med det förflutnas minnen. Det som kännetecknar den västvärmländska skogsbygden är nämligen den yngre stenålderns rödmålade hällar som än idag återfinns längs med sjösystemen. I bygden var av allt att döma användandet av rödockra förankrat i den regionala identiteten under denna epok. Att vi finner att man preparerat också en gravplats med rödjord kan därför anses ha varit naturligt utifrån det regionala sammanhanget. Samtidigt visar den komplexitet som ryms i gravskickets yttre respektive inre form på flera intressanta drag i regionens förhistoria. Vi finner att man i västra Värmland under yngre bronsålder till det yttre varit anpassade till de traditionsdrag som präglade begravningssederna över mycket stora områden, samtidigt som användandet av den rödfärgade jorden antyder att man i det inre gravskicket vinnlagt sig om att uttrycka en regional identitet och det förflutnas lokala sedvänjor. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 9

0 500 m Fig. 3. Utsnitt ur Fastighetskartan, blad 11B 0e, med undersökningsområdet markerat. Skala 1:20 000. Vita prickar visar registrerade gravar i området kring Backenäset. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2007-09-27. Dnr 601-2007/1655. 10 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

Inledning I denna rapport presenteras resultaten från undersökningen av tre förhistoriska gravmonument som var belägna vid Backenäset i Töcksmarks socken i västligaste Värmland. Undersökningen genomfördes under augusti och september år 2006 och orsakades av att E18 byggs i ny sträckning mellan Töckfors samhälle och tullstationen vid Hån vid riksgränsen (fig. 2 och 4). Fornlämningen bestod av en rektangulär samt två mindre kvadratiska jordfyllda stensättningar. Gravmiljön låg på krönet av en bergsavsats från vilken man har en vidsträckt utsikt över det av kuperade skogsbygder och långsmala sjöar så präglade landskapet. Begravningen i det största gravmonumentet är genom en 14 C-analys på brända ben daterad till yngre bronsåldern, 760 370 före Kristus. Monumentet innehöll i botten ett benlager som låg över en flat häll. Inför begravningen hade marken kring gravgömman preparerats med kraftigt rödfärgad jord. Den röda jorden är naturligt färgad men har inte bildats på platsen. Istället har den hämtats till platsen för att användas i en begravningsritual. Att lägga ockra i gravar förekommer i de nordiska sammanhangen framförallt under stenålder och gravsedvänjan är som ovan nämnts, inte tidigare belagd i den yngre bronsålderns gravar. Endast en av de små kvadratiska stensättningarna innehöll spår av en grav. Benmaterialet var också mycket begränsat såtillvida att ett enda centimeterstort bränt ben påträffades mitt i monumentet. De kvadratiska stensättningarna saknade annars daterbart material men gravformen och relationen till det större monumentet antyder att de är yngre än detta. Syftet var även att undersöka ett område med härdar som påträffats nedanför bergsavsatsen vid förundersökningen. Det visade sig dock att platsen helt saknade fler boplatsspår. Uppdraget bestod också i att dokumentera ett bröstvärn från unionsupplösningen 1905. Bröstvärnet hade delvis undersökts i samband med arkeologiska förarbeten, och vår uppgift var nu att komplettera med fotodokumentation, uppmätning och avsökning med metalldetektor. Undersökningen genomfördes under fem arbetsveckor av Gisela Ängeby och Gundela Lindman vid Riksantikvarieämbetets Avdelning för Arkeologiska Undersökningar UV Väst. Beställare var Vägverket Region Väst och undersökningen utfördes på uppdrag av länsstyrelsen i Värmland. Undersökningen planlades och genomfördes i gott samarbete med entreprenören PEAB och Vägverket. Landskapet och platsen Gravplatsen låg vid sjön Foxen i Töcksmarks socken och Nordmarks härad i sydvästra Värmland. Foxen utgör den nordligaste delen av det vidsträckta och fjordliknande sjösystemet Stora Le som från söder till norr sträcker sig 65 kilometer genom Dalsland och Värmland och vidare in i Østfold. Tillsammans med de täta granskogarna och tallhedarna som växer på en näringsfattig gnejsbergrund karakteriserar sjöarna landskapet i västra Värmland helt. Curry Heiman beskriver i sin avhandling att västra Värmland i äldre tider hade en rytm i landskapet med stora kuperade skogar, omfattande utsträckta sjöar och utspridda mänskliga boningar däremellan som gav det En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 11

Fig. 4. Vägverkets orienteringskarta och bygghandling över E18, delen Hån Töcksfors. Skala 1:10 000. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2007-09-27. Dnr 601-2007/1655. 12 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

en alldeles särskild stämning (Heiman 2005, s. 8). Stämningen finns kvar än idag. De flikiga sjöarna, dramatiska bergstupen och djupgröna skogarna skänker en speciell aura till dem som färdas genom landskapet. Längs med de trånga dalgångarna ligger små uppodlade bygder med rödmålade gårdar på åsryggarnas krön (fig. 5). Töckfors samhälle ligger i vad som karaktäriseras som utpräglad glesbygd men har av tradition haft stor betydelse som ett kommersiellt centrum i gränsbygden mot Norge. Gränshandeln har lett till att samhället successivt växt och detta har i sin tur lett att E18 fått allt tyngre trafik. E18 kommer nu att byggas söder om samhället och mynna ut vid Hån vid riksgränsen (se fig. 4). Vägen går genom backiga skogsområden men berör även ett öppet och välhävdat odlingslandskap kring gårdarna Backa, Rönningen och just Backenäset. Gårdarna ligger på höjdryggarnas krön med odlings- och betesmarker i sluttningarna nedanför. Terrängen är kuperad med nivåskillnader över havet på mellan 175 och 200 meter. Då undersökningen påbörjades var skogen avverkad inom hela vägkorridoren (fig. 6). Gravplatsen låg i ett blandskogsbevuxet odlingslandskap i sluttningen ned mot Ärtetjärnsviken. Norr om höjden med gravarna står en ekonomibyggnad tillhörande Backenäsets gård och uppe på själva höjden, ett trettiotal meter norr om RAÄ 31, byggdes på 1970-talet ett sommarhus. Fig. 5. Fornlämningen låg i den typiska västvärmländska skogbygden med sjöarna som silvriga stråk i det djupgröna. Mot sydost. Foto: Øyvind Lund, Fotografiska Aktiebolaget. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 13

Fornminnen År 1964 fanns endast fyra förhistoriska stensättningsgravar och rösen registrerade i Töcksmarks socken, och ännu färre i grannsocknen Västra Fågelvik (Olsson 1995). Efter RAÄ:s revideringsinventering år 1994 ökade antalet kända fornlämningar i västligaste Värmland drastiskt. Många okända gravmonument registrerades. Dessa återfinns främst i höjdlägen med anknytning till odlad mark i mindre dalgångar. En sådan mindre dalbygd har funnits kring Backa (se fig. 3). Omkring 170 meter nordost om de undersökta gravarna ligger RAÄ 32 som är en cirka 4 meter i diameter stor stensättning övervuxen av björk och sly på krönet av en flack moränplatå som vetter mot Ärtetjärnsviken. Till skillnad från den undersökta gravmiljön har RAÄ 32 inte alls en lika framtonande topografisk placering i landskapet utan miljön smälter på ett helt annat vis in i den backiga terrängen. Båda ligger ändå med vändning mot sjövattnet. RAÄ 34 är en rektangulär stensättning som ligger på toppen av en bergrygg med stup åt öster. Den ligger 260 meter sydväst om de undersökta gravarna och har liksom dessa, en monumental placering i landskapet med utblick mot Ärtetjärnsviken (fig. 7). Graven är med sina 7 9 meter något större än den undersökta stensättningen på Backenäset. Cirka 220 meter åt nordväst återfinns den skadade stensättningen RAÄ 157 på en höjd. Förflyttar vi oss norrut till Skrädene ligger inom en dryg halvkilometers radie tre stensättningar som är mellan 7 8 meter i diameter stora, alltså jämnstora med den undersökta största graven vid Backenäset (RAÄ 135, 136 och RAÄ 155). Ett tjugotal meter från en av dem ligger en nästan hälften så stor stensättning. Också detta påminner om gravmiljön vid den undersökta RAÄ 31, med två mindre stensättningar anlagda invid en större. I en av stensättningarna vid Skrädene ligger en flat häll som skulle kunna vara resterna efter en uppbruten stenkista vilket preliminärt kan datera graven till senneolitikum eller äldre bronsålder. Ingen av dem är dock undersökta. Söker vi oss vidare österut mot sjön Foxen ligger fyra stensättningar utspridda på samma vis i landskapet. Gravarna är mellan tio och fem meter i diameter stora och återigen har en av dem en rektangulär yttre form (RAÄ 4, 5, 24 och RAÄ 65). Ännu en stensättning ligger nära Foxen (RAÄ 25) och sannolikt kan fornlämningen vara en av dem som antikvitetsintendenten N.G. Djurclou beskriver vid sitt besök i socknen år 1867; å ett par kullar utmed Foxens strand hafva dylika stenrör anträffats och då de borttogs fann man i en fördjupning under kumlets midt kol och aska samt benskärvor (Djurclou [1867] 1954). Ett par stensättningar ligger söder om Torbetjärn (RAÄ 162 och RAÄ 164). Vid tjärnens södra spets låg för övrigt socknens enda kända röse men sedan förstagångsinventeringen 1964 har detta förstörts (Olsson 1995). Åldern på stensättningarna i bygden är sannolikt yngre bronsålder eller äldre järnålder, och de ligger alla på mer eller mindre markerade höjder i skogsmark och i kulliga dalgångsstråk. Men hitintills är det endast stensättningen RAÄ 31 vid Backenäset som vi säkert kan datera till skiftet yngsta bronsålder och äldsta järnålder. Från en senare period härrör de stensättningar som år 1997 undersöktes vid Backa norr om Årjäng, ett brandgravfält från övergången romersk järnålder och folkvandringstid (RAÄ 86, Silbodals socken). De byggda gravmo- 14 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

Fig. 6. När vi kom till platsen för undersökningen hade skogen avverkats inom vägkorridoren som nu löpte som en bred gata genom det backiga landskapet. Mot öster. Foto: Gisela Ängeby. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 15

Fig. 7. RAÄ 34, en rektangulär stensättning strax utanför den nya E18, ligger med utblick över Ärtetjärnsviken Mot ostnordost. Foto: Gisela Ängeby. numenten utgjordes av stensättningar med kantkedja, stenkrets och mittsten, med brätte och kärnröse samt en hög. Fynd bilagda som gåvor vid begravningen var rikliga och bland annat kan nämnas fragment av enkelkammar och nålar av horn, bronsfibula, eldslagningssten och järnföremål. Bennålar av den typ som påträffades i gravarna norr om Årjäng har paralleller i norskt och västsvenskt gravmaterial (Olsson 1998). Gravfältet vid Årjäng i Silbodals socken representerar till skillnad från Backenäset sannolikt flera gårdars gravplats under ett begränsat antal generationer. Beträffande boplatser i området är mycket få kända. Registrerade boplatser utgörs till största delen av platser med fynd av flinta och bergartsredskap från stenålder, och de ligger med anknytning till sjöarna. En sådan plats är RAÄ 33 belägen på en smal udde bara några hundra meter nordost om Backenäset. Men så sent som sommaren 2006 fann arkeologer vid en utredning boplatslämningar på en åkerrygg som sträcker sig ned mot Torbetjärn, dryga kilometern söder om RAÄ 31. Keramik i provschakt härrör sannolikt från romersk järnålder/folkvandringstid, cirka 0 500 efter Kristus, och åderspår på platsen kan möjligen höra från odling under dessa epoker. Vidare hittades en vävtyngd och ett bryne av kvartsit bland annat, och i sluttningen ned mot Torbetjärn påträffades en härd (Wallbom 2007). Dessa boplatslämningar kan möjligtvis ha samband med den undersökta gravmiljön vid Backenäset med avseende på de två förmodade yngre kvadratiska stensättningarna, samt den till folkvandringstid daterade härden nedanför gravhöjden. Vid utredningen av området vid Torbetjärn fann man också ungefär på platsen för ett ödetorp på 1642 års lantmäterikarta resterna av en byggnad som utifrån 14 C-analys dateras till tidig medeltid, 1030 1230. Även här kan finnas en intressant koppling mellan medeltida dateringar från gravmiljön och ödetorpet. På en sandig ås norr om Årjäng undersöktes boplatslämningar med stolphål efter flera hus som skiftat plats under olika tidsperioder. Man kunde urskilja grundplanen till ett fragmentariskt tvåskeppigt hus, och dateringar spänner från neolitikum till yngre bronsålder (Axelsson & Olsson 1998). 16 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

Den arkeologiska undersökningen Bakgrund I samband med projekteringen av en ny E18 mellan Hån vid riksgränsen och Töckfors påbörjades 1993 en kulturmiljöutredning inom fem alternativa vägsträckningar för att visa i vilken mån en ny E18 riskerade att hamna i konflikt med kulturmiljöer och fornlämningar. Utredningen genomfördes av Värmlands Museum och omfattade en kulturgeografisk, en byggnadsantikvarisk och en arkeologisk del. Efter att Vägverket presenterat en vald vägkorridor genomfördes därefter i samarbete mellan Riksantikvarieämbetet UV Väst och Värmlands Museum 1995 en arkeologisk utredning i två etapper. Den senare etappen inbegrep förutom arkivstudier och inventeringar i fält även sökschaktgrävningar med maskin för att spåra fornlämningar som inte var synliga ovan mark (Jerkemark & Olsson 1995a). En förundersökning följde samma år. Denna visade att det fanns ett begränsat antal härdar och sotfärgningar i åkermarken nedanför bergavsatsen med de nu slutundersökta gravarna. Fem härdar låg i en ganska kraftig sluttning väster om berget, och ytterligare tre sotfärgningar schaktades fram nordost därom. Av tre utförda 14 C-dateringar gav en härd en förhistorisk datering till folkvandringstid 540 efter Kristus, medan två dateringar hamnade i medeltid respektive i sen historisk tid. Förutom de nyupptäckta boplatsspåren fanns inom vägarbetsområdet miljön RAÄ 31 som då var registrerad som innehållande två gravar (Jerkemark & Olsson 1995b). Vid 1995 års förundersökning grävdes även ett provschakt genom en stensättningsliknande lämning som låg på krönet av en brant och långsmal halvö vid det smala Svartesundet som skiljer Ärtetjärnsviken från Öbyviken. Lämningen hade uppmärksammats vid utredningen, och tolkades efter förundersökningen som spår av ett bröstvärn från unionsupplösningen 1905. Länsstyrelsen bedömde att en kompletterande dokumentation av bröstvärnet var befogad inför vägbygget, och att dokumentationen skulle utföras inom ramen för slutundersökningen. Målsättning Inför undersökningen formulerades en plan som följde de direktiv som Länsstyrelsen ställt upp i en vetenskaplig kravspecifikation. Syftet var förutom att uppfylla de rena grundforskningsmålen att undersökningen skulle bidra till en regional kunskapsuppbyggnad. I nationell jämförelse har mycket få undersökningar av förhistoriska gravar och boplatser utförts i denna region. Att så få undersökningar genomförts kan i första hand förklaras av att det gjorts få större infrastrukturella satsningar, med åtföljande arkeologiska undersökningar, i länet. Olika inventeringar visar tydligt att skogarna hyser ett stort antal fornlämningar med dateringar som spänner från mesolitikum till historisk tid. Efter de arkeologiska förarbetena längs nya E18 formulerades olika problemområden som skulle vara styrande vid arkeologiska utgrävningar. En fråga kretsade kring stenålderns boplatser i sydvästra Värmland. Några neolitiska boplatser påträffades dock inte inom projektet. Neolitiseringen av västra Värmland har även nyligen behandlats i en avhandling av Curry En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 17

18 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning Heiman (2005). Frågan kommer därför inte att beröras vidare i rapporten. Man betonade efter utredningen och förundersökningen den kunskapslucka som råder om boplatsernas utseende och karaktär under bronsålder och järnålder. Några sådana boplatser kom inte heller att påträffas. Ett annat regionalt kunskapsproblem berör de många ensamliggande stensättningarnas ålder. Huvudintresset låg här på vad gravarna i bygden kunde anses representera. Graven betraktades i första hand som en spegling av den samtida bebyggelsens utbredning och som ett redskap för att på ett övergripande vis skildra en regional bebyggelseutveckling. Frågorna kretsade vidare kring extensiv markanvändning under bronsålder, järnålder och medeltid där ödegårdsproblematiken sattes i fokus. För att belysa markanvändningen i ett brett tidsperspektiv föreslogs att en lokal och regional pollenanalys skulle utföras. En konkret fråga efter förundersökningen var att klargöra det tidsmässiga och funktionella sambandet mellan härdarna och gravarna vid RAÄ 31 (Jerkemark & Olsson 1995a, 1995b). Ett eventuellt kronologiskt samband mellan härdområdet och gravarna på höjden var också enligt Länsstyrelsens kravspecifikation en fråga som skulle bilda utgångspunkt för undersökningen. Som innan påtalats, fanns redan en koldatering från en härd till folkvandringstid, cirka 540 efter Kristus. Dateringen skulle indirekt också anses kunna ange gravarnas ålder. En annan fråga gällde om det fanns andra typer av anläggningar på platsen förutom härdar, till exempel stolphål efter byggnader, och vilka aktiviteter som karakteriserat platsen under olika tidsepoker. Den nya E18 skär över sjöar och våtmarker. Som en punkt i länsstyrelsens kravspecifikation fanns därför angivet att en pollenanalys skulle utföras inom ramen för slutundersökningen. Motivet var att resultaten av en sådan analys skulle kunna relateras till den information som rymde sig i undersökningar av boplatser. Som också påpekades i förundersökningsrapporten, innebar vägbygget att torvlager skulle komma att förstöras. En pollenanalys skulle alltså bidra med kunskap kring landskapets vegetationsutveckling och odlingshistorik. Utifrån olika källkritiska aspekter inhämtades inför undersökningen synpunkter från Tore Påsse vid Sveriges Geologiska Undersökningar om hur och var pollenprover kunde tas. Då inga boplatsmaterial påvisades inom vägsträckningen kom dock värdet av en pollenanalys att omvärderas. Informationsvärdet av en pollenanalys skulle vara litet om denna inte relaterades till kända och undersökta boplatsmiljöer. Den övergripande vegetationsutvecklingen i regionen är väl känd i samband med hällkistundersökningar i västligaste Värmland (Heiman 2005). Då kunskapsvärdet skulle vara begränsat i relation till den undersökta fornlämningen beslöts därför i samråd med länsstyrelsen att inte utföra en pollenanalys. Redan av inledningen till denna rapport framgår att undersökningsresultaten inte kan besvara några mer långtgående frågor kring den förhistoriska bebyggelsens organisation. De arkeologiska lämningarna var alltför begränsade. Utifrån undersökningsresultaten finns däremot möjlighet att lyfta fram frågor av mer generell karaktär kring bronsåldersmänniskans rituella beteende. De intressanta fynd som gjordes i gravarna medförde alltså att undersökningens fokus kom att skifta från en situation där gravmiljön betraktades ur ett bebyggelsearkeologiskt perspektiv till en situation där monumentens utformning och innehåll mer kom att användas för att svara på frågor av ideologisk karaktär mer specifikt kring hur förhållandet mellan lokal res-

Fig. 8. Elever från Töcksfors skola på besök. Foto: Gundela Lindman. pektive överregional identitet uttrycktes i begravningstraditionen under yngre bronsåldern i nuvarande västra Värmland. Kunskapsförmedling var ett annat av undersökningens mål. De arkeologiska resultaten skulle förmedlas på ett pedagogiskt och lättillgängligt vis. Eftersom fyndmaterialet var mycket begränsat har undersökningsresultaten inte presenterats i utställningsform som initialt var planerat. Resultaten har presenterats i länstidningar och Töcksfors skolelever har tillsammans med sina lärare besökt grävningen (fig. 8). Målen som presenterades i undersökningsplan kan sammanfattas i följande punkter: Datering och funktionsbestämning av härdområdet nedanför höjden. Att utröna eventuella samband mellan härdområdet och gravplatsen. Datering av stensättningarna och tolkning av gravspråket som uttryck för en dåtida föreställningsvärld. Infoga gravarna i en lokal och regional bebyggelsearkeologisk analys (se ovan). Provtagning för lokal och/eller regional pollenanalys för att belysa vegetationsutvecklingen (se ovan). Förmedling av arkeologiska resultat till allmänhet och press. Metod och arbetsbeskrivning Som ofta sker vid en arkeologisk undersökning kom utgrävningsstrategin också i detta fall att skifta som ett resultat av vad som de facto dolde sig under marken. Då åkermarken inte innehöll fler lämningar av härdar än dem vi redan kände till från utredningen och förundersökningen (åtta härdar och sotfläckar) innebar detta att undersökningstid omdisponerades till höjden En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 19

0 10 m Fig. 9. Schaktplan över RAÄ 31:1 3. Skala 1:800. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2007-09-27. Dnr 601-2007/1655. 20 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

där ju å andra sidan fler gravmonument än de som tidigare var kända hade påträffats. Undersökningen inleddes med att schakta bort matjord inom en cirka 1255 kvadratmeter stor yta som var fördelad på två områden. Dessa var 1147 resp. 108 kvadratmeter stora och belägna väster resp. nordost om bergshöjden (fig. 9 och 10). Kulturlager saknades helt i miljön och avlägsnandet av matjorden var därför okomplicerat. Alven bestod av silt. Den större avbanade ytan låg i en ganska kraftig västsluttning ned mot en sänka med ett impediment. Vi kunde snart konstatera att båda ytorna saknade anläggningar utöver de som redan hade dokumenterats. Inför undersökningen hade merparten träd avverkats uppe på höjden. Den största stensättningen avtorvades med hjälp av grävmaskin medan de två mindre torvades av för hand. En profilbänk sparades över den större stensättningen. Dokumentation har skett med digital inmätning enligt UV:s mätsystem IntrasisGIS som genererat data för vidare bearbetning och analys i ArcGIS/ ArcMap. Undersökningen har identifikationen V2006:42 i UV:s Intrasis databas. Samtliga stenar i stensättningarna mättes in och kodades som separata skift. På så vis har vi kunnat skapa en tredimensionell bild av gravarna som ett komplement till den traditionella beskrivningen. Fig. 10. Arbetet inleddes med matjordsavbaning på en åker där man tidigare hade hittat härdar utmed en mot väst ganska kraftigt sluttande åkermark. Mot nordost. Foto: Gisela Ängeby. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 21

Ett syfte med undersökningen var som tidigare nämnts att tolka fysiska spår i graven som uttryck för religiösa föreställningar. För att belysa en specifik handling eller ett handlingsmönster i en grav är det avgörande att dokumentera varje fynd in Situ detta utifrån antagandet att artefakten i relation till en specifik rituell kontext representerar viktiga inslag i en regional begravningstradition. Hur föremål placerats i graven visar på handlingar med olika meningsinnehåll. Det är kartläggningen av sådana handlingar som ger oss möjlighet att identifiera regionala och också lokala traditioner. I förlängningen är det också kartläggningen av sådana rituella mönster som ger oss möjligheter att svara på frågor av ideologisk karaktär. Stensättningen utgrävdes i så kallad single context metod. Detta innebär att gravmonumenten undersökts som en helhet med grävning av en byggnadsfas i taget över hela konstruktionen ett lager stenpackning plockades bort över hela konstruktionen innan grävningen fortsatte ned i nästa del av monumentets uppbyggnad. Syftet var att skapa en bild över de skeenden som format gravmonumentet och på så vis kunna söka meningsinnehållet i organisationen av handlingarna. Gravbeskrivningar görs i bilaga 4. Digital fotodokumentation skedde fortlöpande. Fornlämningen flygfotograferades när alla tre stensättningar var framrensade och innan de började utgrävas. För flygfotograferingen svarade Øyvind Lund vid Fotografiska Aktiebolaget i Karlstad. Naturvetenskapliga analyser Kemisk analys Den röda jord som påträffades i Grav 1, den stora stensättningen, analyserades till innehåll. Analysen utfördes av Lena Grandin och Daniel Andersson vid Geoarkeologiskt Laboratorium UV GAL i Uppsala (bilaga 1). Resultatet av analysen visar att jorden är naturligt rödfärgad. Färgningen kan inte härröra från järnutfällningar på undersökningsplatsen. Inte heller rör det sig om att jorden färgats genom vattenlösningar. Rödockran som låg koncentrerad till stensättningens centrum måste alltså ha hämtats från en annan plats. Osteologisk analys En osteologisk analys utfördes av Berit Sigvallius Vid RAÄ UV Mitt på de 433 gram brända ben som påträffades i den större stensättningens gravgömma. Analysen visar att benen härrör från en vuxen individ (18 64 år). Könsbestämning var inte möjlig. Benen har avsiktligt rengjorts från kol och sot (bilaga 2). 14 C-dateringar Analysernas resultat anges i rapporten i kalibrerade värden (2 sigma) vilket betyder att dateringen med 95 % sannolikhet ligger inom det angivna tidsintervallet. Analyserna är utförda vid Ångströmslaboratoriet vid Uppsala universitet. Vedartsbestämningen är utförd av Ulf Strucke vid UV Mitt som också valde ut lämpligt dateringsmaterial (bilaga 3). Analyserna presenteras i tabell 1 och som sekvensschema i figur 11. Dateringarna från 1995 är omkalibrerade i program OxCal v.3.9 (Bronk Ramsey 2003). 22 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

Tabell. 1. Samtliga 14 C-dateringar utförda vid RAÄ 31:1 3, Töcksmarks socken Id Typ Kommentar Daterat material Kalenderår BP Kal. 1sigma Kal. 2 sigma Lab. Nr. A1 Härd Utredning 1995 Kol 1550±60 430 570 AD 400 640 AD Ua-7489 A432 Härd Utredning 1995 Kol 515±55 1320 1450 AD 1300 1480 AD Ua-7488 F3 Stensättning Benlager Brända ben 2380±50 760 390 BC 770 370 BC Ua-28123 PK11015 Sotfläck Belägen under stensättning PK10620 Härd Belägen invid stensättning Tall 625±40 1300 1395 AD 1290 1410 AD Ua-28124 Tall 570±35 1315 1420 AD 1300 1430 AD Ua-28144 Fig. 11. Sekvensschema över 14 C-dateringar från RAÄ 31. (Samtliga utförda 14 C-dateringar vid RAÄ 31:1 3, Töcksmarks socken, inklusive dateringar från den arkeologiska utredningen 1995.) För att säkerställa en källkritiskt god datering av det större monumentets tillkomst användes brända ben ur gravgömman för dateringsanalys. Analysen gav i kalenderår räknat en datering till tidsperioden 760 370 före Kristus (Ua-28123). 14 C-analyser utfördes även på kol från en härd belägen invid Grav 2 och dels på kol från en sotfläck som återfanns i en bergskreva under den andra kvadratiska stensättningen, Grav 3. Båda gav medeltida dateringar till 1300 respektive 1400-talet (Ua-28124 och Ua-28144). Dateringarna visar att härden respektive sotfläcken inte har med gravplatsens kontext att skaffa. Kolet under Grav 3 härrör med säkerhet från en naturlig rotbrand (muntlig uppgift Ulf Strucke). Den andra dateringen visar endast att man eldat på platsen under medeltid. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 23

Gravplatsen på höjden Gravmiljön vid Backenäset återfanns i ett monumentalt läge från vilken man i forntiden haft vid utblick över bygden och sjöstråken. Som angavs ovan, visade en 14 C-datering på brända ben från gravgömman i den större stensättningen att den första begravningen uppe på bergshöjden med säkerhet genomförts någon gång under loppet av den yngsta bronsåldern. Med dateringen av monumentet, som placerats centralt uppe på bergshöjdens krön, får vi också med rimlig säkerhet en datering av det äldsta användandet av miljön som gravplats. Inte heller påträffades något som röjde att miljön använts i andra syften under äldre epoker. Nedanför det större monumentet har man senare uppfört två mindre kvadratiska stensättningar. Fornlämning RAÄ 31 beskrevs på följande vis i RAÄ:s register: Stensättning, rund, 7 m diam. och 0,4 m hög. Fyllning av 0,3 0,8 m st stenar. I ÖSÖ kanten är en grop, 2 1,5 m och 0,2 m dj. Beväxt med sju björkar och en buske. 17 m SSV om nr 1 är en stensättning? Närmast rund, 3 m diam och 0,3 m h. Fyllning av 0,2 0,4 st sten. Övermossad med gropig yta. Bevuxen med en tall, en gran och fyra enbuskar. Av beskrivningen framgår att inventeraren dels menade att det endast fanns två monument i miljön, och att det också var tveksamt om den mindre stensättningen verkligen var en fornlämning. Stensättningen som i beskrivningen angavs som tveksam låg och tippade på kanten av den trädbeväxta höjden. Mellan denna, och det stora gravmonumentet uppe på höjden, upptäcktes vid slutundersökningen ännu en stensättning. Denna var mycket flack och doldes helt av förna vilket förklarar att den inte uppmärksammats vid fornminnesinventeringen. På den stora stensättningen hade stått flera tallar och en björk. På stensättningen på kanten av höjden växte två stora granar vars rötter nästan helt omslöt stenpackningen (se fig. 20). Med grävmaskinskopans hjälp torvades förnan av på det stora gravmonumentet, som i det följande kallas Grav 1, medan de mindre stensättningarna, Grav 2 och Grav 3, torvades av för hand. Grav 1 den stora stensättningen Av stensättningens fyllnadsmateriel syntes före undersökningen endast spridda stenar som stack upp bland sly, blåbärsris, ljung och mossa (fig. 12). Monumentet hade en i ytan oregelbunden form och det bredde ut sig över en bergsklack och över sprickbildningar i berget. När anläggningen torvats av och stenpackningen rensats fram, syntes det att man gagnat sig av bergets naturligt välvda yta som en del i byggnadsverket. Berget var ställvis klätt med en tunnare stenpackning för att på så vis skapa en vackert jämn och välvd profil. Stensättningen bestod av en vällagd och förhållandevis tät packning av både skarpkantade såväl som runda och flata stenar som var 0,2 till 0,8 meter stora. Jord hade nogsamt packats mellan stenarna. Stensättningen var registrerad som rund men det skulle visa sig att monumentet snarare hade en oval till rektangulär form (fig. 13). Stensättningen var i ytan 6 8 meter stor. Det är möjligt att den rektangulära formen är sekundär och beror på att delar av packningen i gravkonstruktionens sydvästra hörn rasat nedför bergsklacken. Stenarna låg i denna del av monumentet mer glest. Men även om stenar rasat ned så innebär detta att monumentet iså fall ursprungligen haft 24 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

Fig. 12. Före undersökningen skymtade den stora stensättningen, RAÄ 31 som enstaka stenar bland sly, blåbärsris, ljung och en och annan lingonkvist. Mot söder. Foto: Gisela Ängeby. Fig. 13. När stensättningen torvats av och stenarna sopats rena från jord framträdde graven som en närmast rektangulär anläggning. Foto: Gisela Ängeby. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 25

en mer oval än rund form. Stensättningen syntes i övrigt vara oskadad. Den har inte plockats om på sten, vilket också antyder att endast en grav anlagts i monumentet. Det finns från socknen annars exempel på att förhistoriska gravmonument har plockats på sten i syfte att bygga skyttevärn i samband med unionskrisen. En sådan urplockad grav finns till exempel ett stycke norr om Backenäset vid Skrädene. Utmed gravens norra sida var två meterstora block som av allt att döma naturligt fanns på plats när monumentet byggdes. Stenblocken har nyttjats för att avgränsa konstruktionen. Resten av stensättningen ringades in av ganska glest lagda och upp emot 0,8 meter stora stenar (fig. 13). Stensättningen var anlagd direkt på det kala berget och delvis över ett tunt humuslager. Genom att fylla sprickbildningar och större skrevor med sten och jord har man medvetet strävat efter att ge monumentet en jämn och välvd profil. Monumentet var byggt i fyra skift som gav det en höjd av cirka 0,4 meter. En härd och två sotfläckar Under stenpackningen i anläggningens sydvästra del påträffades en härd som var 0,6 meter stor i diameter stor men bara få centimeter djup (A8290, fig. 13). Fyllningen bestod av sotig jord, lite kol men inga skörbrända stenar. Intrycket var att härden inte tillkommit efter att monumentet byggts. Istället bör härden knytas till begravningssammanhanget. Under norra delen av gravmonumentet fanns två sotfläckar (A10765, A10796, fig. 13). De båda anläggningarna kan utifrån en mängd arkeologiska exempel och etnografiska analogier inkorporeras i ett i världens kulturer nästan generellt förekommande rituellt sammanhang. Mycket ofta renas den yta där ett gravmonument skall anläggas genom att marken bestryks med eld. Likaså är det mycket vanligt att man uppför större eldar på begravningsplatsen. Dessa har då ofta anknytning till olika typer av rituella måltider. Ett benlager När det översta lagret stenpackning avlägsnats påträffades i fyllningen två fragment brända ben (F1 och F2, se fig. 13). Benfragmenten utgör sannolikt ingen specifik grav. Sannolikt hör även dessa ben från den individ som gravlagts centralt i botten av monumentet. I stensättningens centrum återfanns brända ben utspridda över en cirkelformad yta. Framförallt låg benen koncentrerade direkt ovanpå en 0,6 0,4 meter stor och som mest 0,18 meter tjock häll som återfanns i botten av anläggningen. Men brända ben hade också spritts i jorden på anläggningens botten. Sannolikt har detta skett i samband med gravgömmans förslutning genom varvningen av jord och sten. Som ett led i begravningsritualen hade en handfull vitskimrande små kvartsstycken strötts ut inom samma cirkelformade yta i centrum av stensättningen. Som framgår av profilen över stensättningen, hade gravgömman också markerats med en något tätare lagd stenpackning som toppades av två horisontellt placerade flata stenar (fig. 15, 16 och 17). Berit Sigvallius vid UV Mitt har utfört den osteologiska analysen på benen. Mängden uppgick till 433 gram motsvarande 0,6 liter (bilaga 2). Drygt 60 gram har kunnat identifieras som tillhörande en vuxen individ (18 64 år) men som redan nämnts kunde ingen könsbestämning göras. Benen är medvetet rensade från sot och kol. Att döma av fragmentens storlek har de uppenbarligen inte heller ytterligare krossats efter kremeringens sprängning. 26 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

0 1 m Fig. 14. Plan över det största gravmonumentet med fynd, benlager och rödfärgad jord markerade. Skala 1:50. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 27

Flera fragment är fem centimeter långa. Det förekommer inga djurben i materialet. Benen är från en människas hela kropp med fragment från skalltak och kranium, ryggrad, överarm, bäcken, lår, skenben och finger och tå representerade. Benmängden från gravgömman motsvarar dock långt ifrån benmassan efter en vuxen individ, som vid en modern kremering producerar mellan 1600 och 3600 gram (Sigvallius 1994, Kaliff 1997). Det är således bara en del av benen som samlats in från bålplatsen, renats från sot och kol och deponerats i stensättningen. Den rödfärgade jorden Vid bortplockningen av sten noterade vi att jordfyllningen inne i monumentet successivt skiftade över i rött och att färgningen dessutom koncentrerades till en cirka 1,6 2 meter stor rund yta i monumentets centrum (fig. 13 och 16). Den rödfärgade jorden fanns alltså påtagligt förstärkt till ett område kring gravgömman, i anslutning till gravhällen och framförallt under denna. Marken hade beretts med rödfärgad jord innan hällen lades på plats. Vi misstänkte att det kunde röra sig om ockra. För att klargöra om så var fallet skickades prover på jorden till UV GAL för analys (bilaga 1). Som nämnts visade analysen att jorden i graven var naturligt rödfärgad och inte hade rostats för att få sin röda färg. Denna kan inte heller ha bildats på platsen genom tillrinnande järnhaltiga vattenlösningar eller utfällning av stenar i graven som i sådana fall rödfärgat jorden. Stensättningsgraven var byggd på krönet av en berghöjd. Någon tillförsel av järnhaltiga vattenlösningar kan det inte ha varit fråga om av topografiska skäl snarare har det i så fall skett en avrinning från platsen. Men innehållet av järnoxider och dess röda färg talar för att den har brukats som rödockra som i grunden är benämning för ett färgpigment specifikt framställt av människohand. Den kemiska beteckningen för rödockra är hematit (Fe2O3). Analysen visar rimligt säkert att den rödfärgade jorden har hämtats på en annan plats och med avsikt att brukas i samband med begravningen. Ett kvartsavslag Stensättningen innehöll förutom de brända benen och en handfull krossad kvarts ytterligare ett fynd ett nästan tre centimeter långt kvartsavslag (F6). Avslaget låg i ytterkanten av stenpackningen, dikt an mot berget som här formade en ganska djup och bred skreva i anläggningens sydvästra del (fig. 13). 28 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

Fig. 15. Sektionsritning över Grav 1. Skala 1:50. Lagerbeskrivning 1. Grästorv 2. Skogsmull 3. Rostjord (sand, silt) 4. Blekjord (sand, silt) 5. Intensivt rödfärgad sand, silt Brända ben Berg Fig. 16. Gravgömman bestod av ett benlager som spritts ut över en flat häll i botten av stensättningen, och i den jordfyllda stenpackningen närmast runtomkring. Foto: Gundela Lindman. Fig. 17. Gisela sitter vid gravgömman med den flata hällen i botten av stensättningen. Mot öster. Foto: Gundela Lindman. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 29

Kvadratiska stensättningar Nedanför det stora monumentet på krönet av berghöjden låg två kvadratiska stensättningar som mätte 2,5 meter i sida. En av dem fanns tidigare upptecknad i fornminnesregistret. Den nu påträffade stensättningen låg helt dold under förnan. De små stensättningarna låg på en plan till svagt sluttande del av berghöjden nedanför och sex respektive 12 meter sydsydväst om den större graven (fig. 18). Endast en av dem innehöll spår av en grav i form av ett bränt ben som tolkas som en symbolisk begravning. De små stensättningarna var inte bara lika stora utan hade också konstruerats på ett likartat vis. Även om ingen av dem innehöll daterbart material så visar ändå stenpackningarnas snarlika utseende att de bör kunna vara byggda samtidigt eller att bara en kort tid skiljer dem åt ur byggnadshänseende. Helt säkert är att de mindre gravmonumenten är yngre än den stora stensättningen från yngre bronsålder. Fig. 18. Elever på besök provar på arkeologarbetet. Foto: Gundela Lindman. På sidan 31 visas en situationsplan över gravplatsen. Skala 1:150. 30 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

0 5 m En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 31

Grav 2 Efter att anläggningen torvats av för hand och packningen borstats ren från jord avtecknade sig stensättningen som en kvadratisk konstruktion. Den var lagd i två till tre skift av 0,2 0,4 meter stor sten som noggrant placerats så att de passade in i varandra i en mycket ordnad struktur. Jord hade fyllts mellan stenarna. Något större stenar markerade gravens yttre avgränsning men ett par större stenar låg även placerade mitt i kvadraten (fig. 19 och 20). Mitt i stensättningen i jordfyllningen och mellan det andra och tredje stenskiktet låg ett enda centimeterstort bränt ben, F4 (se planen). Med största sannolikhet rör det sig om en symbolisk begravning. Inga andra fynd påträffades i anläggningen. Cirka 1,2 meter söder om graven fann vi en knacksten (F5). En halv meter väster om graven påträffades en knappt meterstor härd invid ett stenblock, A10621 (fig. 19). Härden innehöll sotig jord och kol men ingen skörbränd sten. Kolnade tallbitar ur härden gav en 14 C-datering till medeltid och perioden 1300 1430 efter Kristus (Ua-28144). Dateringen är i sig korrekt och visar att härden inte har med monumentet att göra. Det brända benfragmentet prövades vid Ångströmslaboratoriet men visade sig inte användbart för 14 C-analys. Fig. 19. Gundela mäter in stenar i Grav 2, en liten kvadratisk stensättning. Foto: Gisela Ängeby. 32 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

0 1 m Fig. 20. Plan över Grav 2. Skala 1:50. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 33

Grav 3 Den andra stensättningen, Grav 3, hade liksom Grav 2 en tydlig kvadratisk form och med två eller tre större stenar som markerade hörnen (fig. 21 och 22). Stenen i det nordöstra hörnet har sannolikt rubbats ur ursprunglig plats. Kvadraten fylldes på samma vis som Grav 2 av en noggrant lagd stenpackning i upptill två skift av både skarpkantade, mellan 0,2 0,4 meter stora, och rundade stenar (se planen). Stensättningen var delvis lagd direkt på berget och skrevor hade fyllts med jord och sten. Inga fynd påträffades i anläggningen. Under stenpackningen i anläggningens nordvästra del var en skreva delvis fylld av kolbemängd sotig jord, A11016. Kol från tall brukades för en 14 C-analys men dateringen gav även här medeltid, 1280 1410 (Ua-28124). Eftersom det var det enda analyserbara materialet med stratigrafisk koppling till graven valde vi att pröva kolets ålder. Bland de vedartsbestämda kolbitarna fanns en del dåligt brända stycken som tyder på att det hela rör sig om en naturlig rotbrand (muntlig uppgift Ulf Strucke). Fig. 21. Grav 3 i framrensat skick. Den låg längst ut på höjden. Foto: Gisela Ängeby. 34 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning

0 1 m Fig. 22. Plan över grav 3. Skala 1:50. En rödfärgad identitet om en bronsåldersgrav i västra Värmland 35

Boplatsindikationer i gravmiljön Det förekommer ganska ofta fynd i gravar av artefakter som ytligt sett i första hand karaktäriseras som boplatsindikerande. Under äldre järnålder är det vanligt att stensättningar innehåller spridda fynd av bränd lera, knackstenar och skärvsten eller som i detta fall, ett stort kvartsavslag. Fynden ges ofta en praktisk-funktionell förklaring, och man menar att de hamnat i graven genom att byggmaterial från gammal boplatsmark har använts. Med ett rituellt tolkningsperspektiv kan fynd av boplatskaraktär i en grav istället anses ha haft viktiga religiösa funktioner och kanske i första hand brukats som olika typer av regenerationssymboler. Det stora avslag som påträffades i graven vid Backenäset bör med största sannolikhet betraktas utifrån sådana synvinklar (jfr Kaliff 1997). När härdar påträffas inom gravmiljöer tolkas dessa på likartat vis ofta som boplatsspår och sällan som en viktig komponent i begravningens kontext. Detta trots att härdar och kokgropar många gånger förekommer i just gravmiljöer. I religiösa och rituella sammanhang spelar elden och eldandet en stor roll i utövandet av kulten. Genom att elda har marken heliggjorts och renats inför en gravläggning. I kremeringen av den avlidne symboliserar elden regenerationen och fruktbarheten (Kaliff 1997, 2007). Härdar och andra typer av lämningar som till exempel stolphål bör, när de återfinns på gravplatser, främst passas in i begravningsplatsens struktur och meningssammanhang än betraktas som profana spår efter en boplats (jfr Petersson 1995). Medeltida ödegård? Undersökningen kom att fokusera på tre förhistoriska gravmonument men utifrån 14 C-dateringar på härdar vet vi att platsen besöktes också i medeltid. Dateringen av en härd i åkermarken nedanför berget och en liknande härd samt en sotfläck på gravplatsen samstämmer nästan helt i tid. Alldeles klart är att man har vistats på platsen någon gång mellan sent 1200-tal och 1400- tal men i vilket syfte är givetvis svårt att säga. Vi kan inte säga mer än att man eldat invid en förhistorisk grav. Men samtidigt kan härdarna indikera att det har funnits en medeltida bebyggelse på näset som skjuter ut mellan Ärtetjärnsviken och Öbyviken i norr. En granskning av det äldre kartmaterialet som utförts av Christina Rosén visar att den undersökta fornlämningen låg på den gamla utmarken till gården Backa. Gården omnämns första gången i skriftliga källor 1629 och därefter år 1634. Den äldsta kartan över Backa är ett storskifte på inägorna år 1776 (fig. 23). På denna är platsen där gravmonumenten låg betecknad som skog, och detsamma gäller på en gränsbestämningskarta från 1792. På laga skifteskartan från 1855 och likaså på häradskartan från 1880-talet (fig. 24), ser vi hur man har odlat upp den forna skogsmarken, som nu till stor del är åkermark. Strax norr om det undersökta området ligger på häradskartan en gård som kallas Hammarsborg, nuvarande Backenäset. Gården återfinns inte i det äldre kartmaterialet och har av allt att döma tillkommit efter 1800-talets mitt. Fornlämningens läge långt från den historiska bebyggelsen gör att de medeltida, lite lösryckta dateringarna blir intressanta. Dateringarna sammanfaller med den så kallade senmedeltida agrarkrisen då en stor mängd gårdar lades öde. I området finns för övrigt flera gårdar med 36 UV Väst Rapport 2007:14. Arkeologisk undersökning