EUROPEISKA RÅDET ORDFÖRANDEN Paris den 13 mars 2012 (OR. fr) EUCO 48/2/12 REV 2 PRESSE 109 PR PCE 40 "Tillväxt och sysselsättning i Europa och i Frankrike: på väg mot en konkurrenskraftig världsdel" Tal av ordförande Herman Van Rompuy vid konferensen "Utmaningar för konkurrenskraften" anordnad av AFEP Le Monde Carrousel du Louvre, Paris Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy, som talade i Paris i dag över ämnet "Utmaningar för konkurrenskraften" i samband med en konferens anordnad av den franska organisationen för privata företagare (AFEP) och Le Monde, uppmanade Europa att ännu mer vara en världsdel som kännetecknas av kvalitet: "Konkurrenskraften är inte längre endast ett nationell bekymmer, den har blivit en europeisk angelägenhet. (...) Inom unionen kan vi inte alla rent matematiskt vara länder med nettoexport..., på samma sätt som vi inte alla kan vara bäst i klassen på alla områden. Däremot, gentemot resten av världen, är läget annorlunda. Tillsammans kan vi nå det bästa resultatet i världen! ( ) Man får inte bortse från sambandet mellan prisutveckling, lönekostnader och produktivitet. Men låt oss tala klarspråk: med tanke på den internationella konkurrensen skulle Europa kunna "stänga butiken" om lösningen endast stod att finna i en minskning av arbetskostnaden. Det är självklart. Våra största fördelar ligger i en konkurrenskraft där priskonkurrensen inte räknas, vår förmåga att producera med oöverträffad kvalitet och att anpassa oss till behoven på marknader med kraftig tillväxt. Det är här vi behöver öka våra ansträngningar. Samtidigt som vi anpassar oss till dagens omvärld bör vi fortfarande vara trogna mot oss själva och mer än någonsin vara kvalitetens världsdel! Kännetecknet för ett visst sätt att leva, smak och stil, öppna sociala kontakter, skydd av miljön, känsla för framsteg. Vi måste absolut styra vår innovationssträvan i denna riktning. ( ) Och vi kan klara av det: det gäller att vara offensiv, att inte bara bevara det gamla, utan framför allt att vara innovativa. "Allt genom industrin, allt för den", sade Saint-Simon för två århundraden sedan. I dag skulle Saint-Simon säga "Allt genom innovation, allt för den!" PRESS Dirk De Backer - Talesman för ordföranden - +32 (0)2 281 9768 - +32 (0)497 59 99 19 Jesús Carmona - Biträdande talesman för ordföranden - +32 (0)2 281 9548 / 5150 - +32 (0)475 65 32 15 press.president@consilium.europa.eu http://www.consilium.europa.eu/ EUCO 48/2/12 REV 2 1
Vi är samlade här medan Europa är djupt försjunket i ett märkligt och paradoxalt ögonblick under sin historia i en ångestperiod mot bakgrund av en oöverträffad framgång. Framgång, eftersom vår världsdel låt oss inte vara rädda för att säga det är den mest välmående, den friaste och den mest stabila regionen i världen. Förstås har jag läst min Candide, allt förlöper inte på bästa sätt i den bästa av världar. Men det faktum att en halv miljard män och kvinnor lever i fred, inom en union med 27 försonade länder, är en unik framgång i mänsklighetens historia och som en hel värld avundas oss. Med 7 % av världens befolkning producerar vi ändå 20 % av världens rikedomar, dvs. mer än Förenta staterna och lika mycket som Kina och Indien tillsammans. När det gäller inkomst per invånare är siffrorna ännu mer talande våra invånare tjänar i genomsnitt fyra gånger mer än invånarna i Kina och nästan 10 gånger mer än i Indien. Det är ibland nyttigt att påminna om vissa grundläggande sanningar. Och ändå är så många européer oroliga, oroliga när det gäller deras arbete och deras barns arbete med hänsyn till våra samhällens framtid i en föränderlig värld. Det är sant att denna period av kris i euroområdet även om man har nått en vändpunkt under de senaste veckorna har tärt på bilden av EU i världen. Bilden av en solnedgång här och en soluppgång någon annanstans har framgång. Orden Kina, Indien och Brasilien sammanfattar i sig vilken utmaning det handlar om, mätt i ekonomisk tillväxt. Chocksiffror på 8, 9 och 10 % för tillväxten på annat håll och mycket mer blygsamma siffror på 3, 2 och 1 % här. Och även om man måste nyansera, eftersom utvecklade ekonomier som våra givetvis inte kan växa lika snabbt per invånare som de framväxande ekonomierna ger dessa skillnader anledning att fundera Därav oron för framtiden för våra ekonomier, vår sysselsättning och konkurrenskraft. Jag tänker särskilt på insikten som håller på att formas om att våra barns liv inte automatiskt kommer att vara bättre än vårt. Har vi eventuellt nått toppen av kurvan? Det skulle vara en vändpunkt, eftersom framsteg, tillväxt, denna föreställning att varje nytt år medför "något bättre, lite mera..." länge har strukturerat våra samhällen och de enskilda människornas förväntningar. På så sätt betyder alltså en ekonomiskt begränsad skillnad mellan en nolltillväxt och en tillväxt på 1 % något mer: en viss förlust av inriktning och mening. Man övergår från det kvantitativa till det kvalitativa. För de arbetslösa, särskilt ungdomar, är denna brist på perspektiv givetvis samtidigt mer konkret och existentiell. Tänk på indignados-rörelsen, de unga "indignerade". Det är ett skrik i förtvivlan, helt annorlunda än "civilisationens kris" från maj 1968, alltså i mitten av de "gyllene trettio åren" Den brännande frågan för er konferens "utmaningar för konkurrenskraften" går alltså utöver ekonomin: det gäller vars och ens tilltro till framtiden. Ett i högsta grad politiskt spörsmål. Varför måste våra ekonomier vara konkurrenskraftiga? Även här är det skäl att påminna om vissa självklarheter. Konkurrenskraft är inte ett mål i sig. Det gäller att skapa tillväxt och sysselsättning, att bibehålla och förbättra vår livsstil, att bevara den europeiska sociala modellen, visserligen en omformad sådan. EUCO 48/2/12 REV 2 2
Eftersom ekonomin hör till området för handelsutbyte, val och preferenser är det klart att vi befinner sig i det relativa och inte i det absoluta. Man är konkurrenskraftig i förhållande till någon annan en produkt, en tjänst, en industri, ett land eller en världsdel. Det gäller då för var och en varje person, varje ekonomi att utnyttja sina talanger och samla sina krafter för att locka andra att köpa det som man producerar eller erbjuder. När det gäller länderna i Europeiska unionen bör man skilja mellan yttre konkurrenskraft, alltså mot resten av världen, och den inre konkurrenskraften, mellan oss och särskilt mellan länderna i euroområdet, där påtagliga och bestående skillnader i konkurrenskraften kan urholka stabiliteten i euroområdet i sin helhet. I samband med den grekiska krisen har vi (på ett smärtsamt sätt) fått uppleva hur ett lands förlust av sin konkurrenskraft kan försvaga marknadernas tilltro till andra europeiska länder. I fallet Grekland avslöjades problem i Portugal och på andra ställen, på ett sådant sätt att den finansiella stabiliteten i hela systemet var hotat. Ingen ledare skulle ännu en gång vilja befinna sig framför samma avgrund. Det här förklarar varför konkurrenskraften inte längre endast är ett nationell bekymmer, den har blivit en europeisk angelägenhet. Detta är ytterligare ett exempel på en europeisering av den nationella politiken, medan man ännu helt nyligen var rädd för att den europeiska politiken åter skulle börja nationaliseras. Vad det handlar om är framför allt en oro för den yttre konkurrenskraften, i förhållande till resten av världen. Mellan oss, inom unionen kan vi inte rent matematiskt alla vara länder med nettoexport..., på samma sätt som vi inte alla kan vara bäst i klassen på alla områden. Gentemot resten av världen, är läget däremot ett annat. I Europa gäller det att höja vårt genomsnitt, att få till stånd en samordning uppåt, så att de 27 staterna blir mer konkurrenskraftiga gentemot omvärlden. Tillsammans kan vi nå det bästa resultatet i världen! Och det är mycket viktigt. För att Europa ska kunna fortsätta att spela en roll i världen, som en välmående, stabil och fri världsdel, som en attraktiv plats för länder runt omkring oss, som en kraft som står beredd att försvara och främja sina intressen och värderingar i världen. Och vi kan göra det! Låt oss inte begränsa oss till att försvara oss, låt oss inta en offensiv attityd. Det handlar inte om att bara bevara, utan framför allt om att vara innovativa. Den som inte går framåt går bakåt. De europeiska länderna förfogar över anmärkningsvärda fördelar, på samma sätt som vi har utmaningar att möta. Låt oss utgå från en annan bekant åtskillnad, den mellan priskonkurrenskraft och en konkurrenskraft där priser inte räknas. Först priskonkurrenskraften: för även om den inte betyder allt bör vi inte heller strunta i den! Här är det avgörande förhållandet mellan prisutvecklingen och lönekostnaderna, å ena sidan, och produktiviteten, å andra sidan. Det gäller både den privata sektorn och den offentliga sektorn. Vi har sett flera fall av europeiska länder som under 2000-talet har haft betydande löneförhöjningar snarare med en koppling till spekulativa fenomen, till exempel inom fastighetssektorn, än till en verklig produktivitetshöjning, som har visat sig vara ohållbara. Det är bättre att ha en långsam, anspråkslös utveckling som är kopplad till produktiviteten och som på så sätt är hållbar än överdrivna lönehöjningar som följs av smärtsamma anpassningar. Effektiva mekanismer för löneförhandlingar, som är anpassade till förhållandena i varje företag, varje sektor och varje land är avgörande i detta avseende. EUCO 48/2/12 REV 2 3
Men låt oss tala klarspråk: med tanke på den internationella konkurrensen skulle Europa kunna "stänga butiken" om lösningen endast stod att finna i en minskning av arbetskostnaden. Det är självklart. Våra största fördelar ligger i en konkurrenskraft där priskonkurrensen inte räknas, det är alltså där vi bör öka våra insatser. För övrigt står konkurrenskraft och livskvalitet inte i motsats till varandra vilket bekräftas av en färsk rapport från Världsekonomiskt forum: de mest välmående, enligt vissa de lyckligaste och helt säkert de mest jämlika länderna, som Danmark, Sverige och Norge, är också de mest konkurrenskraftiga. Visserligen har de dragit lärdom av den finansiella och ekonomiska kris som drabbade dem för 20 år sedan... Hur ska man då förstå en konkurrenskraft där priskonkurrensen inte räknas och hur kan man förbättra den? Här talar man inte om pris utan kvalitet i dess olika former: nyhetens behag, tillförlitlighet, föreställningar, design, erfarenhet, hållbarhet... För att bibehålla och öka våra marknadsandelar inom den internationella handeln är det vår förmåga att producera denna kvalitet och att anpassa oss till behoven på marknader med kraftig tillväxt som kommer att ge resultat. Varken Europa, eller ännu mindre Frankrike, kommer att komma ur krisen genom att förneka sig självt. Mer än någonsin måste vi vara den världsdel som kännetecknas av kvalitet! Kännetecknet för ett visst sätt att leva, smak och stil, öppna sociala kontakter, skydd av miljön, känsla för framsteg. Denna "europeiska skatt" utgör i vissa avseenden ett handikapp, om man ska hålla sig till en strikt produktivistisk logik, som kräver likriktning och en högre hastighet... Men det är framför allt en fördel. Vi måste absolut styra vår innovationssträvan i denna riktning. Ett land som Danmark, som utmärker sig genom sin klara och rena design, kan utmärkt väl ge ökat värde åt en viss bild av sig själv, precis som Tyskland med sina pålitliga industriprodukter med stark efterfrågan i de framväxande ekonomierna. Så här bör vi alla i våra länder fortsätta att vara oss själva och samtidigt anpassa os till dagens värld. I denna utveckling, som hela Europa måste fullfölja, spelar Frankrike en avgörande roll. Och ni lyfter verkligen fram kvaliteterna i ert land vare sig det handlar om framstående ingenjörer som Peugeot eller Dassault, lyxföretag som LVMH eller Hermès eller produkter som kombinerar landsbygdsliv och design i form av knivar från Forge de Laguiole. Men vi måste återerövra marknadsandelar som förlorats under de senaste årtiondena. Alla framgångshistorier får inte låta oss glömma att vi har ett viktigt arbete framför oss, vi alla i Europa. På vilket sätt kan Europeiska unionen hjälpa till att anta utmaningarna när det gäller komkurrenskraften? Jag vill ta fram tre nyckelområden. För det första är Europa varken en lösning eller en tvångströja. Europa är framför allt en guldgruva som består av erfarenheter som vi kan dela. När vi samlas till ett toppmöte brukar jag ofta uppmana mina kolleger att dela med sig av hur deras land har lyckats genomföra en viss reform. Vi gjorde det på nytt i Europeiska rådet den 1 2 mars. EUCO 48/2/12 REV 2 4
Till exempel Österrike, det land som har den lägsta ungdomsarbetslösheten i Europa, särskilt tack vare ett ytterst originellt lärlingssystem. Finland, å sin sida, har i hög grad utvecklat en digitalisering av sin offentliga administration i samband med informationsutbyten mellan myndigheterna och medborgarna och företagen, denna fördel lättar oerhört mycket på företagens administrativa börda. När det gäller strukturella reformer för att öka konkurrenskraften visar en färsk rapport från OECD att det sedan fem år tillbaka är länder i svårigheter, och särskilt Grekland, Irland och Portugal, som har gjort de största framstegen! Även om deras situation ännu är svår befinner de sig i fråga om framsteg bland de främsta! Det andra nyckelområdet är att Europa också är en inre marknad, den största i världen, som bidrar till att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Ändå finns det fortfarande betydande hinder, vilket arbetsgivarna bland er kanske upplever i det dagliga livet, som ibland ger upphov till höga kostnader vilket skadar konkurrenskraften och därigenom sysselsättningen. Det är sant på området för tjänster, 70 % av BNP!, och på det digitala området. Varför kan inte en person som bor i Belgien köpa en billigare bilförsäkring via Internet från ett franskt företag med säte i Frankrike? På 2000-talet, med våra tekniska möjligheter, medge att det är förbryllande. Tjugo år efter det berömda året 1992 med den inre marknaden finns det fortfarande mycket att göra! Det är orsaken till våra beslut, senast i Europeiska rådet den 1 2 mars, att utnyttja hela den inre marknadens potential. Denna marknad är också ett argument gentemot resten av världen. När vi 27 europeiska länder enar oss om en industristandard leder vår kollektiva tyngd snabbt till att våra internationella partner ansluter sig till oss. Detta ger våra industrier en viktig fördel, till exempel på området för teknik och grön energi. Vår kollektiva tyngd är också till vår fördel i de handelsförhandlingar som vi för med andra länder. Det är viktigt att världshandelssystemet fortsätter att fungera. Återigen är det inte en försjunkenhet i oss själva som vi behöver, utan en tilltro till oss själva och till kvaliteten i de produkter och tjänster vi har att erbjuda. Detta leder mig till det tredje nyckelområdet: innovation. Några siffror får klargöra utmaningen. I Europa har inom åldersgruppen 25 34 år endast en person av tre avslutat en universitetsutbildning, jämfört med mer än 40 % i USA eller Australien och mer än 50 % i Japan. Tre européer av fem har svaga eller obefintliga datorkunskaper. För övrigt stagnerar antalet utexaminerade inom dataområdet, till den grad att vi 2015 kanske kommer att ha en brist på 700 000 dataingenjörer. Denna del av humankapitalet är avgörande. De unga amerikanska företag som skapats efter 1975 investerar mer än två gånger mer av sina inkomster i forskning än deras europeiska kolleger. Europa har mycket färre unga och innovativa företag än USA. De kända företagen i Europa är ofta över 40 år gamla, i USA är de ofta endast 15, 10 eller 5 år gamla. Tyska Siemens till exempel bildades 1847, amerikanska Google 1998. Förstås återstår det att se om Google finns kvar ännu på 2100- talet! EUCO 48/2/12 REV 2 5
Europa har många små företag och detta gäller särskilt Frankrike små företag som, om de förblir alltför små, är mindre produktiva och mindre kapabla att investera för vinna marknader och vara innovativa. Kanske de kvävs av byråkratin eller skatterna? Kanske saknar de möjligheter till finansiering, riskkapital? Vi måste hjälpa dem att ta steget över tröskeln till export. Det behövs också stora europeiska företag på områden för nyckelteknik som vi har inom flygplansindustrin: de "europeiska mästarna"! Begreppet industripolitik är viktigt på europeisk nivå. Samtidigt är det omstritt, var och en uppfattar det på sitt sätt. Jag konstaterar ändå att det finns ett samband mellan graden av industrialisering och takten när det gäller innovation och tillväxt. Vi måste alltså stödja framtidens industrier och den gröna tillväxten. Kina har redan gått om oss när det gäller patent för förnybar energi. Europeiska insatser kan vara till hjälp. Nedan följer några exempel. Vi arbetar intensivt med införandet av ett europeiskt patent som snart kommer att vara en verklighet efter åratal av förhandlingar och med inrättandet av en europeisk riskkapitalfond. "Allt genom industrin, allt för den", sade Saint-Simon för två århundraden sedan. Idag skulle Saint-Simon säga "Allt genom innovation, allt för den!" Våra ungdomar måste återupptäcka vad företagsamhet är. Helst i den verkliga världen, fjärran från den värld där spekulation och lättvunna men farliga pengar råder. Det handlar om en verklig kulturell förändring. Utmaningarna är betydande. Men Europa, denna världsdel som vi vill värna om, en världsdel som kännetecknas av kvalitet, är i stånd att anta dem. Européerna, och helt säkert också fransmännen, kommer att ta fram alla krafter inom sig själva för att möta dessa utmaningar. Det handlar om ekonomiska villkor ni har själva talat om dem idag men också om det där lilla extra, den gnista, den ogripbara känsla som kallas tilltro. Vi européer har en lång historia bakom oss. När vi sätter igång på allvar kommer vi att lyckas ännu en gång. En lysande framtid ligger framför oss! EUCO 48/2/12 REV 2 6