Migration och globalisering. Självklart får det konsekvenser för människans eviga strävan att skapa sig en identitet, när man har en fot i det gamla landet och en i det nya. text Jonas Stier andra bilden av oss själva och vi lever numera i ett globaliserat samhälle där avstånden krymper och flöden av människor, varor, teknologi, mediebilder, kapital och ideologier ökar intensiteten i mänskligt och interkulturellt samspel. Allt fler människor byter vistelseort, temporärt eller permanent. Som mer beständiga folkomflyttningar över symboliska och politiska gränser kan migration vara ett resultat av förföljelse, fattigdom eller arbetslöshet. En viktig fråga i sammanhanget blir därför: Vilka följder får migrationen för den enskilda människan och för samhället? Tidigare migrationsforskning belyste ofta de psykologiska och sociala problem som flytten ledde till för migranterna och samhället i stort. Flytten förstods som en stor omställning och genomgripande anpassningsprocess för individen, där den egna identiteten stod i fokus och där omgivningens attityder inverkade på hur situationen hanterades. Annan forskning, huvudsakligen usa-inspirerad, studerade hur olika etniska minoritetsgrupper blev föremål för assimilering, integration och segregeringsprocesser och vilka följder detta fick för det mångkulturella samhället. Med tiden kritiserades emellertid dessa forskningsinriktningar för att inte i tillräcklig utsträckning problematisera den komplexitet som utmärker migrationsprocessen och det mångkulturella samhället. Därför växte det som brukar kallas cultural studies och postkoloniala studier fram i samband med en tilltagande globaliseringsdiskussion på - och -talen. Dessa studier nyanserade bilden av det mångkulturella samhället och vad det innebär för individer att växa upp i eller med två kulturer. Därtill kom begreppet diaspora att utmana den gängse uppfattningen att nationella identiteter är grundade i nationalstaten. JONAS STIER är docent i sociologi vid Mälardalens högskola. Hans specialintresse är frågor kring identitet, interkulturell kommunikation och internationaliseringen av högre utbildning. Han har i vår, tillsammans med Margareta Sandström Kjellin, utkommit med boken Interkulturellt samspel i skolan (Studentlitteratur). le petit soldat 112 x 134 cm, 2007 helena blomqvist/bus 2009 28 pedagogiska magasinet 2.09 28-32 Stier.indd 28 09-04-23 10.17.41
2.09 pedagogiska magasinet 28-32 Stier.indd 29 29 09-04-23 10.17.42
30 pedagogiska magasinet 2.09 28-32 Stier.indd 30 09-04-23 10.17.43
tema barn i migrationens tidsålder girl in mourning 112 x 134 cm, 2008 helena blomqvist/bus 2009 Med diaspora avses numera dels företeelsen att etniska grupper är bosatta utomlands, dels den specifika grupp som lever i förskingringen. Gemensamt är att dessa grupper är bosatta utanför det som en gång var deras hemländer och att de har transnationella identiteter, det vill säga gränsöverskridande och territoriellt frikopplade gemenskaper. Dessa identiteter upprätthålls via täta sociala nätverk med människor från hemländerna. Globaliseringen har också gjort det lättare för transnationella identiteter att blomstra. Multifunktionell teknik som internet och skype gör det lätt att upprätthålla sociala nätverk med hemländerna. Det är inte ovanligt att barnen i dessa grupper växer upp med en idealiserad bild av hemlandet. För dem blir tanken på att återvända ett tveeggat svärd; drömmen om att komma hem tilltalar, samtidigt som vardagstillvaron hotas av ett eventuellt återvändande. Ett ytterligare drag hos dessa transnationella identiteter är att de byggs upp kring etniska och kulturella gemenskaper, två begrepp att utforska lite närmare. kultur definierad som ett folks sätt att leva bidrar till ett samhälles samman hållning och är uppbyggd av bland annat språk, symboler och värderingar. I dag är de flesta forskare överens om att kulturen är intimt sammanvävd med språk, kommunikation och världsbild och att vi tillägnar oss den genom socialisationsprocessen. Kulturen utövar stort inflytande över tänkandet och uppställer gränser för vad vi kan tänka. Vi reflekterar sällan över vår kultur och kan inte heller frikoppla oss helt från den. Etnicitet bygger på föreställningar om ett gemensamt ursprung (om detta är styrkt eller inte är av underordnad betydelse). Eftersom bittra konflikter uppstår och förödande krig utkämpas om etniska olikheter förstår man att etnicitet är viktigt för många människors identitet. Sådan etnisk identitet gör att människor identifierar sig själva som en etnisk grupp och även skapar en symbolisk gräns mellan sig själva och andra grupper, vi och dom-tänkande. Det innebär ett kontrasterande mot de andra och uttrycker sig i avståndstagande, rädsla och stereotypa uppfattningar. Etnisk identitet handlar också om hur gruppen annorlundagörs av människor utanför gruppen, exempelvis då majoritetssamhället vill distansera sig från sina minoriteter eller förtrycka dem. annorlundagörandet kan också handla om att identiteter konstrueras med hjälp av språket. Kategorier som svensk, invandrare eller muslim är så vanliga att vi sällan reflekterar över dem. Svaret på frågan vem är jag? utgör en självdefinierad, individuell etnisk identitet, alltså en unik identitet som en person tillskriver sig själv. Svaret på frågan vem är hon? avser också en bestämd person, men definierad av någon annan. Frågan vilka är vi? utgör en självdefinierad kollektiv etnisk identitet, alltså en identitet som delas med en grupp människor. Svaret på vilka är de? blir en etnisk identitet som sammankopplas med ett kollektiv, men som definieras av andra. Men alla forskare menar inte att identiteter enbart ska ses som språkliga konstruktioner, utan framhåller i stället människans psykologiska behov av en identitet. Som en följd av globaliseringen antas identiteter vara mer flexibla och utmanade än någonsin förut. Detta faktum, liksom olika livsförändringar (som migration) antas inverka på individens identitet och i sin tur på det psykiska välbefinnandet. I dessa sammanhang är identiteten den bild eller föreställning en individ har av sig själv, den bild andra har av henne och den bild hon tror att andra har av henne. Den berättar vem och vad hon är, varifrån hon kommer och ger en existentiell trygghet. Identiteten kopplas till social klass, kultur, kön, nationalitet, etnicitet. Trots dessa skillnader i hur man ser på identitet menar de flesta forskare i dag att kulturer, etniciteter och identiteter är sociala konstruktioner. Utifrån ett intersektionellt synsätt och givet att Sverige är mer etniskt och kulturellt heterogent än någonsin förut studeras strukturella förhållanden och hur kultur och etnicitet i kombination med klass, kön, ålder avgör någons position, status, livsmöjligheter och livserfarenheter. Med avstamp i en intersektionell ståndpunkt kan man hävda att skolan inte enbart speglar strukturella LITTERATUR Cohen, R (1997): Global Diasphoras. An introduction. University of Washington Press. Darvishpour, M & Westin, C (red) (2008): Migration och etnicitet: perspektiv på ett mångkulturellt Sverige. de los Reyes, P & Mulinari, D (2005): Intersektionalitet. Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Liber. Hall, E (1989): Beyond Culture. Anchor Books. Lahdenperä, P (red) (2004): Interkulturell pedagogik i teori och praktik. Lorenz, H (2009): Skolan som mångkulturell arbetsplats. Stier, J & Sandström Kjellin, M (2009): Interkulturellt samspel i skolan. Weber, M (1983): Ekonomi och samhälle. Förståelsesociologins grunder. Argos. 2.09 pedagogiska magasinet 31 28-32 Stier.indd 31 09-04-23 10.17.45
tema barn i migrationens tidsålder En» kebabisering«som inte tar några djupare intryck av allt det som det mångkulturella samhället erbjuder. förhållanden i samhället, utan är en arena för att påverka och förändra strukturella förhållanden. Även deliberativt orienterad forskning ser skolan som en pedagogisk mötesplats där värden och identiteter förhandlas i dialog och framhåller vikten av att olikheter bejakas. skolan arbetar utifrån insikten att lärarna är medskapare både av samhällets kollektiva identiteter och av elevernas identiteter, som grupp och som individer. De ser även riskerna med att skolan tillskriver eleverna epitet som invandrar- eller problemelever. Från att tidigare ha betraktat dessa elever som offer betonar man vikten av att se dem som kompetenta, självbestämmande aktörer. Ett uttryck för detta perspektivskifte är att lärare, skolledare och skolforskare allt oftare använder ord som mångkulturell och interkulturell. Dessa ord är allt annat än entydiga, så låt oss därför titta lite närmare på dem. En skolklass där ett flertal kulturer finns representerade är mångkulturell och samspelet eleverna emellan eller mellan läraren och eleverna där kan vara interkulturellt. Sådant samspel är exempel på interkulturell kommunikation, som kan beskrivas som en process av ömsesidigt symbolutbyte över kulturella gränser genom vilken relationer skapas och verkligheten konstrueras. Interkulturalitet är en pedagogisk hållning, som i idealfallet utmärks av gränsöverskridande samspel med ömsesidig förståelse och fokus på hur kulturer samverkar och berikar varandra. För att detta ska vara möjligt betonas vikten av att lärare har interkulturell kompetens, det vill säga färdigheter och kunskaper för att kunna fungera i och bemästra interkulturellt samspel. I dag betonas också att lärare bör kunna tillvarata lärandepotentialen som finns i mångkulturella skolmiljöer och interkulturellt samspel. I realiteten är emellertid fokus vanligtvis hur man bemästrar interkulturellt samspel och mycket av diskussionen om mång- och interkulturalitet förblir utbildningsretorik eller antar skepnaden av en kebabisering, där man vid sidan om att tala om vilka exotiska maträtter invandringen har givit Sverige, inte tar något djupare intryck av allt det andra som det mångkulturella samhället erbjuder. Den interkulturella medvetenheten hos skolpersonalen slår inte heller alltid igenom i det faktiska klassrumsarbetet. Debatten är också alltför ensidigt inriktad på kulturella skillnader, inte likheter, där strukturella och sociala problem görs till kulturella. Detta får till följd att vissa elevers handlande tolkas utifrån deras hemkultur, medan orsakerna till deras kamraters handlingar hänförs till deras personlighet eller trassliga hemförhållanden. Den etniska och kulturella mångfaldsdebatten har fått en slagsida mot problem, medan mångfaldens inneboende möjligheter varken får tillräckligt utrymme eller konkretiseras för att omsättas i pedagogisk praktik. I vår iver att hjälpa vissa elever är risken att vi alla är medskapare till vi och dom-tänkandet, men om vi inte hjälper dem kanske de stängs ute från den samhälleliga gemenskapen. Häri ligger den svårlösliga men inte alls olösliga ekvationen! Jonas Stier pedagogiska.magasinet@lararforbundet.se 32 pedagogiska magasinet 2.09 28-32 Stier.indd 32 09-04-23 10.17.45