PM 1 (6) 2007-05-25 1 Ramverk för interoperabilitet och återanvändbarhet i e-förvaltningen (Texten är baserad på ett kapitel i Vervas rapport om att utveckla och använda gemensamma kravspecifikationer, levererad till ITstandardiseringsutredningen 2007-03-28.) Syftet är att ta fram ett ramverk, och att i nästa steg sammanställa ingående referensarkitekturer, för att på ett övergripande sätt kommunicera behoven av samverkan inom e-förvaltningen. Ramverket skall bland annat användas som planerings- och prioriteringsstöd för att identifiera och ta fram förvaltningsgemensamma specifikationer och grundfunktioner. Ramverket bör ta hänsyn till European Interoperability Framework, som betraktar behoven av interoperabilitet ur organisatoriska/rättsliga, semantiska och tekniska utgångspunkter. EU:s IDABC-program planerar en uppdatering av detta ramverk och Verva deltar i detta arbete. I en förstudie för nästa version 2.0 som just nu diskuteras tas även andra aspekter upp, till exempel public private partnerships, användningen av standarder, certifierings- och auktorisationskrav med mera, som behövs för att säkerställa tillit och samverkansförmåga mellan olika organisationer. Input till ramverkets mål och syfte kan komma från ett flertal håll: 1. Regeringen och statssekreterargruppen för e-förvaltning 2. Vervas Samverkansgrupper med myndigheter, kommuner och näringsliv 3. Andra myndighetsnätverk, t.ex. eforum 4. Direkt från berörda förvaltningsorganisationer 5. Från näringsliv, organisationer och enskilda 6. Vervas egen omvärldsbevakning och behovsanalys 7. EU-initiativ, t.ex. från IDABC-programmet (Interoperable Delivery of European egovernment Services to public Administrations, Businesses and Citizens) 1.1 Hur bedrivs utvecklings- och förvaltningsarbetet med ramverk och referensarkitekturer? Verva planerar att under 2007, i samråd med utsedd referensgrupp, ta fram förslag till ett grundläggande ramverk och föreslå arbetsformer för att samordna och förvalta ingående referensarkitekturer i en samverkande e- fövaltning. Följande aktiviteter behöver ingå i den livscykelbaserade hanteringen av arkitekturdokumenten: 1. Omvärldsbevakning/analys och omhändertagande av propåer om förändringar i ramverk och referensarkitekturer admin C:\Documents and Settings\cala\Skrivbord\Ramverk-for-interoperabilitet-och-ateranvandbarhet-2007-05-25.doc
PM 2 (6) 2. Analys och ställningstagande till förändring med avseende på a. Varför b. Hur c. Vem 3. Utveckling av nya delar 4. Informationsspridning och förankring internt och externt 1.2 Hur ser resultaten från arbetet med ramverk och referensarkitekturer ut och i vilka sammanhang används de? Ramverk och arkitekturer ska utgöra en länk mellan visionerna och de konkreta lösningarna. De ska tjäna som stöd för ledningens beslut, på olika nivåer. Ramverk och arkitekturer ska vara ett stöd för att på ett strukturerat sätt beskriva de aktuella behoven, kraven och funktionerna med utgångspunkt från olika intressentvyer. En tänkbar vy framgår av följande figur. Arkitektur för en sammanhållen e-förvaltning Användarbehov och -efterfrågan Verksamhetssystem Verksamhetssystem Gemensamma förgrundsfunktioner Gemensamma strukturer och resurser Verksamhetssystem Statskontoret 2004 Förvaltningsgemensamma kravspecifikationer Generella funktionella kravspecifikationer Standarder De facto Standarder Specifikationer Metoder Processer Gränssnitt Den ska även illustrera att de förvaltningsgemensamma kravspecifikationerna så långt möjligt bör hämtas från generella funktioner som finns tillgängliga på marknaden, dvs. förvaltningen bör undvika att skapa egna, unika lösningar. För respektive område kan också föreslås: 1. Anskaffningssätt för beskrivna funktionella krav (t.ex. egen utveckling, egen upphandling, ramavtal) 2. Normstyrka hos underliggande kravdokument (t.ex. rapport, standard, kravspecifikation, vägledning eller föreskrift)
PM 3 (6) Vidare ska ramverket bygga på en gemensam värdegrund och några givna utgångspunkter: Utgå från gemensamma, generella myndighetsprinciper för referensarkitekturer. Dessa skall t.ex. underlätta att få en gemensam syn på varför vissa områden behöver samordnas medan andra helt bör vara den egna organisationens ansvar. Utgå från en processorienterad, kontinuerlig utveckling och förbättring. Detta betyder att ramverk och arkitekturer inte kan läggas fast en gång för alla utan de behöver ifrågasättas, förvaltas och förändras i takt med att omvärlden, offentlig sektor och IT-området utvecklas. Målsättningen bör dock vara att det överordnade ramverket blir tillräckligt generellt för att kunna fungera som ett stabilt riktmärke under ett antal år. Betrakta och samordna uppgiften ur olika intressenters synpunkt (besvara frågor som Vad, Varför, Vem, När, Var, Hur). Detta skall betona att arkitekturen inte bara berör IT-frågor utan ska vara ett samordnande planerings- och beslutsstöd för olika kategorier, såsom politiker, verksamhetsansvariga och teknikansvariga på olika nivåer. Bygga på avgränsade, återanvändbara funktioner som kan kombineras på olika sätt för olika behov, dvs. en tjänsteorienterad arkitektur, SOA (Service Oriented Architecture). SOA avser här en övergripande designprincip och ska inte tolkas i sin snävare mening att peka ut vissa tekniska SOA-standarder. I praktiken handlar en övergång till SOA om ett långsiktigt förändringsarbete för att kunna bygga IT-lösningar som kombinerar byggstenar från olika källor. Det kommer bland annat att påverka IT-marknadens affärsmodeller, licens-, upphovsrätts- och ansvarsfrågor, produkt- och varumärkesstrategier med mera. Beakta behoven av samverkansförmåga (interoperabilitet) såväl mellan som inom olika skikt, som rättssystem, verksamhet/organisation, informationssystem, teknisk infrastruktur. Det gemensamma arbetet bör inledningsvis koncentrera sig på att främja informationsutbytet över organisationsgränserna. Detta behövs för att åstadkomma en effektiv och rättssäker ärendehantering och inbegriper även en harmonisering av informationsmodeller och metoder. På sikt bör arbetet också ge stöd för erfarenhetsåtervinning och spridning av goda exempel på organisationsinterna verksamhets- och IT-arkitekturer.
PM 4 (6) Arkitekturarbete pågår sedan länge i stora myndigheter som Skatteverket och Försäkringskassan och inom sektorer eller områden som Försvaret, Rättsväsendet, Länsstyrelserna, Vården (Carelink), Geodata med flera. Dessa insatser är av stort värde för de berörda myndigheterna och sektorerna och tar sin utgångspunkt i att samordna och effektivisera utvecklingen i den egna sektorn, utifrån ett befintligt utgångsläge, som kan se ganska olika ut avseende formell och informell ansvarsfördelning, avsatta resurser, standardiseringsläge, tillgång till gemensam infrastruktur, internationella beroenden och decentraliserat beslutsfattande. Detta innebär att olika områden har kommit olika långt och att resultaten kan se ganska olika ut. Samarbets- och förankringsmetoderna skiljer sig också åt, bland annat beroende på om de styrs av regeringsuppdrag eller har initierats av intressenterna själva. Så länge skillnaderna enbart handlar om den berörda sektorns eller myndighetens inre arbete så behöver de inte tas upp, men det finns också förvaltningsgemensamma gränssnitt eller överlappande funktioner som kan behöva harmoniseras eller standardiseras, vilket till att börja med förutsätter ett samordnat beskrivnings- och synsätt. Det behövs då en plattform för att dela erfarenheter, samordna metoder och modeller och komma fram till vad som behöver göras för att möjliggöra interoperabilitet, återanvändning och effektiva verksamhetsprocesser över sektors- och myndighetsgränser. För att utnyttja dessa existerande arbetsresultat bör ansatsen vara att bedriva det fortsatta samarbetet såväl top-down som bottom-up. Målsättningen är att det övergripande ramverket och de existerande lösningsarkitekturerna stegvis kan utvecklas och anpassas för att mötas på mitten i ett antal samverkande referensarkitekturer, vilka utvecklas och förvaltas av de berörda myndigheterna eller sektorerna.
PM 5 (6) Arkitekturnivåer Ramverk Verva i samverkan med referensgruppen Referensarkitekturer Konkreta lösningsarkitekturer Sektorer/ansvariga myndigheter Process- /informations- /systemägare Arkitekturnivåer 1. Ramverk beskriver gemensamma, grundläggande principer utan tekniska referenser 2. Referensarkitekturer ger mer detaljerad vägledning, ur olika perspektiv, t.ex. genom att peka på standarder eller gemensamma kravspecifikationer 3. Konkreta arkitekturer, som beskriver hur specifika lösningar konstrueras. Det svenska arkitekturramverket bör också harmoniseras med den utveckling som pågår på EU-nivå med IDABC-programmets European Interoperability Framework, kallat EIF v2.0. En förstudie har levererats av Gartner Group som ger rekommendationer till fortsatt arbete för att kunna uppnå det föreslagna målet Public Services Where Needed. EIF bygger på att varje medlemsstat har sitt eget NIF (National Interoperability Framework), vilket Sverige således behöver ta fram, men det förutsätter också en stegvis konvergens och en inventering och publicering av befintliga samarbeten och publika tjänster. Vidare uppmärksammas behovet av att inventera och lösa upp rättsliga hinder samt av att åstadkomma korsvis auktorisations- och certifieringsmekanismer som förutsättningar för kvalitetssäkring och tillit vid användning av andra medlemsstaters (eller privata mellanhänders) register och tjänster. Dessa interoperabilitetskrav avseende Europas mellanstatliga förhållanden har en viss likhet med motsvarande krav på informationsutbytet mellan de svenska statliga och kommunala myndigheterna, varför det även för internt svenskt vidkommande kan finnas idéer att hämta i det arkitektur- och standardiseringsarbete som pågår på EU-nivå.
PM 6 (6) Till skillnad från flertalet jämförbara medlemsländer har den svenska förvaltningen ännu inte låst sig till någon detaljerad arkitekturmodell. Vi kan nu därför dels dra nytta av andra länders erfarenheter, dels vara flexibla och utnyttja synergier med EU-arbetet, så att vi är med och påverkar den nya europeiska modellen samtidigt som vi ser till att vårt nationella ramverk harmoniserar med detta. För att lyckas med detta krävs dock att Sverige skaffar sig en nationell samverkansplattform med tillräcklig förankring och resurstillgång och kompetens för att skapa förtroende och göra sin röst hörd, såväl i den svenska förvaltningen som på EU-nivå.