Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Republiken Kongo 2005 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Sedan 1990-talet präglas Republiken Kongo av oroligheter och strider mellan regeringen och den beväpnade oppositionen, den så kallade Ninja-milisen. Situationen i landet har stabiliserats något, dock kvarstår instabilitet i den milisdominerade Poolregionen. Trots smärre framsteg under 2005 förekommer alltjämt allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna (MR). Rättssystemet är underfinansierat, överbelastat och utsatt för korruption och politiska påtryckningar. Rättsväsendet kan inte anses oberoende och välfungerande. Straffrihet fortgår alltjämt i landet. Privatpersoner tar ibland lagen i egna händer vilket leder till överdrivet våld och kränkningar. Fängelseförhållandena är svåra och antalet rättegångar understiger kraftigt behoven av domstolsprocesser. Regeringen bibehåller sin dominans inom etermedia, och pressfriheten inskränks ibland. Oppositionen har fortsatt begränsade möjligheter att verka. Rörelsefriheten är begränsad i Poolregionen på grund av säkerhetssituationen, vilken även gör det svårt för frivilligorganisationer att verka. Våld och diskriminering av kvinnor förekommer i lika hög utsträckning som tidigare år. Personer utsätts för etnisk diskriminering på basis av vilken region man kommer ifrån. Arbetsdiskriminering sker av etniska pygméfolk. Det förekommer barnarbete. De ekonomiska och sociala rättigheterna är mycket begränsade. Republiken Kongo får sålunda anses vara långt ifrån ett demokratiskt samhälle där de mänskliga rättigheterna respekteras, rättssäkerheten är garanterad och drägliga levnadsvillkor uppnåtts. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för mänskliga rättigheter Republiken Kongo har ratificerat följande centrala konventioner på de mänskliga rättigheternas område:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). Landet har anslutit sig till dess första fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt men ej till dess andra om avskaffandet av dödsstraffet. - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR). - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD). - Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) men ej dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt. - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT) men ej dess fakultativa tilläggsprotokoll. - Konventionen om barnets rättigheter (CRC) men ej de båda fakultativa tilläggsprotokollen om barn i väpnade konflikter samt handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. - Flyktingkonventionen - Den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter De av Republiken Kongo ratificerade konventioner har enligt konstitutionen företräde framför nationell lagstiftning. Flertalet av de åtaganden som landet gjort respekteras dock inte i praktiken. Landet uppfyller rapporteringsskyldigheten till konventionskommittéerna endast i begränsad utsträckning. Under år 2005 har Republiken Kongo enbart rapporterat till konventionskommittén för barnets rättigheter. 3. Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr De senaste årens inbördeskrig har medfört en mängd olika övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Såväl regeringstrupper som milis har gjort sig skyldiga till övergrepp. Trots smärre framsteg under 2005 förekommer alltjämt allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De stridande parterna uppges ha gjort sig skyldiga till summariska avrättningar, våldtäkter och misshandel. Därutöver finns uppgifter om att landets säkerhetsstyrkor har anhållit och häktat personer utan rättsligt förfarande. Deportation och gripanden har skett vid ett flertal tillfällen med hänsyn till landets säkerhet och de frihetsberövade har ej möjlighet att ta emot besök från sina familjer. Säkerhetsstyrkor uppges ta emot mutor, samt stjäla och utöva utpressning mot delar av civilbefolkningen. Det finns uppgifter om att myndigheter låter sanktionera mord av civila. Det är vanligt med överlappningar mellan polisen och de beväpnade styrkorna. 2
Fängelseförhållandena var år 2005 undermåliga. Standarden är låg med brister på hygien, mathållning och sjukvård, i huvudsak som en följd av en kraftig överbeläggning. Dömda kriminella och anhållna personer vistas tillsammans i fängelsemiljön. Man särskiljer inte heller alltid kvinnor från män och ungdomar från vuxna på fängelserna. Det finns totalt elva fängelser i landet, vilka byggdes under 1940-talet. Situationen är något bättre i fängelserna i de största städerna Brazzaville och Pointe Noire. Det finns inga kvinnofängelser i landet. Det finns uppgifter om att anhållna på polisstationer utsätts för misshandel, hot, utpressning samt svåra förhållanden. Möjlighet för besök på fängelserna av internationella organisationer samt lokala frivilligorganisationer medges. Olaga frihetsberövanden är förbjudet enligt lag men det finns rapporter om att medlemmar från säkerhetsstyrkorna bryter mot förbudet. Antalet olaga frihetsberövanden och anhållanden rapporteras dock något lägre än under föregående år. Förlängda häktestider är vanligt. Författningen förbjuder såväl tortyr som slaveri. Uppgifter gör dock gällande att tortyr i olika former trots detta förekommer. Det finns uppgifter om att både säkerhetsstyrkor och polisstyrkor utsätter misstänkta för våld, hot och tortyr under förhör. Detta sker antingen för att få fram erkännanden eller för att bestraffa frihetsberövade personer. Obekräftade rapporter gör gällande att kvinnliga fångar ibland våldtas. Frivilligorganisationer och civila rapporteras ha utsatts för rån och trakasserier från både av regeringens säkerhetsstyrkor och Ninja-milisen. I Poolregionen finns flera oidentifierade beväpnade grupper som enligt uppgift har tilltvingat sig mutor. Det förekommer att personer som anklagades för häxeri dödas. 4. Dödsstraff Dödsstraff är inte förbjudet enligt lag, dock har inte straffet utdömts sedan slutet på 1970-talet. Förre presidenten Lissouba och dennes premiärminister Kolelas lever i exil sedan de i sin frånvaro dömts till döden. Vilka brott de dömts för är dock oklart. Under oktober månad år 2005 tillät dock regeringen Kolela att återvända till Republiken Kongo för att begrava sin mor. 5. Rättssäkerhet Rättsväsendets oberoende har försvagats sedan regimskiftet år 1997. Rättsväsendet är i teorin oberoende men i praktiken korrupt, överbelastat och mottagligt för politiska påtryckningar, mutor och korruption. Rättsväsendet hämmas också av brist på utbildade jurister och domare samt av ineffektivitet. Domstolarna har generellt brist på resurser och juridiskt material till följd av plundringar under inbördeskrigen. Regeringen utövar också påtryckningar på 3
4 domstolarna. Politiska motståndare till regeringen har dömts till hårda fängelsestraff. Lagstiftningen är präglad av den franska modell som infördes under kolonialtiden, men traditionell sedvanerätt styr fortfarande i tvister som gäller till exempel familj, egendom och arv. Det finns lokala domstolar, appellationsdomstolar, High Court of Justice högsta domstolen samt en författningsdomstol. De två sistnämnda skapades i samband med den nya konstitutionen år 2002. Enligt konstitutionen utser presidenten själv tre av de nio ledamöterna i författningsdomstolen. Därutöver väljer presidenten från en nomineringslista ytterligare fyra av ledamöterna samt utser presidenten för domstolen bland de nio ledamöterna. High Court har till uppgift att övervaka juridiska beslut och kan pröva presidenten och andra höga myndighetspersoner för brott under myndighetsutövning. På grund av bristande resurser är denna instans ännu inte operativ. Högsta domstolen finns i Brazzaville, liksom appellationsdomstolen. Under dem sorterar en rad lokala och regionala domstolar runt om i landet. På landsbygden hanterar traditionella domstolar lokala dispyter såsom egendomstvister och familjekonflikter. Det inträffar att folk tar lagen i egna händer exempelvis då tjuvar ertappas på bar gärning, vilket kan resultera i lynchningar. 6. Personlig frihet Det finns inga rapporter om politiskt motiverade försvinnanden under föregående år. President Sassou, inrikesminister Oba, samt två högt uppsatta militärer åtalades 2001 i fransk domstol för brott mot mänskligheten. I december 2004 lades åtalet ned på grund av bristande jurisdiktion. Internationella Brottmålsdomstolen, ICJ, har givit regeringen till och med år 2005 att rapportera kring de försvinnanden som skedde år 1999 då 359 flyktingar som hade återvänt från Demokratiska Republiken Kongo separerades från sina familjer av säkerhetstjänsten när de återvände till Brazzaville. I augusti år 2005 frikände domstolen i Republiken Kongo 15 höga officerare som hade anklagats för mord på flyktingarna. Människorättsorganisationer och offrens anhöriga hävdar att flyktingarna torterats och sedan avrättats, men domstolen kunde endast finna bevis för att ett åttiotal personer försvunnit. Domstolen tillerkände anhöriga till de drygt 80 försvunna flyktingarna skadestånd på drygt 18 000 USD. Anhöriga till offren har överklagat den friande domen till Högsta domstolen. Enligt konstitutionen finns inga inrikes- och eller utrikes reserestriktioner. Rörelsefriheten är dock begränsad i Poolregionen på grund av säkerhetsläget och Ninja-milisens våldsamma ageranden i regionen.
7. Straffrihet I slutet av 1999 utfärdades en generell amnesti för övergrepp som begåtts i samband med inbördeskrigen under 1990-talet. I det fredsavtal som slöts i början av 2003, finns klausuler som föreskriver straffrihet för såväl regeringsoch rebellstyrkorna för de övergrepp som begåtts. Principen om straffrihet för brott begångna under krigen omfattar således majoriteten av de överträdelser av mänskliga rättigheter som begåtts sedan början av 1990-talet. Straffrättsliga procedurer finns reglerat i lag men regeringen bryter ofta mot dessa regler. Avsaknaden av ett effektivt och väl fungerande rättssystem innebär i praktiken en utbredd straffrihet. 8. Yttrande- och mediafrihet Den grundlagsfästa yttrande- och mediafriheten inskränks ibland av regeringen. Det finns rapporter om att hot och påtryckningar är vanligt gentemot journalister och olika media i landet. Det finns inga statsägda tidningar men flera av tidningarna anses vara nära allierade med regeringen. Det finns drygt 15 privatägda tidningar som kritiserar regeringen och publicerar öppna brev från oppositionen. Mest spridning har dessa kring Brazzaville och Pointe Noire, och de bedöms nå ut till cirka en tredjedel av landets befolkning. Det finns ingen nationell dagstidning. Etermedia har störst spridning och regeringen bibehåller dominansen inom dessa media. En viss öppning har dock skett med några privata radio- och TVkanaler, som etablerats under året. Journalister anställda inom statliga media anses inte vara oberoende. Det finns fall där journalister har blivit förflyttade eller förlorat arbetet då de har framställt regeringen i dålig dager. Journalister anses ha svårt att verka fritt i landet, som exempel kan nämnas att under november år 2004 hindrades korrespondenter från BBC och RFI av säkerhetstjänsten i sin tjänsteutövning. Journalisterna tvingades lämna landet då deras ackreditering återkallades sedan de rapporterat på ett för regeringen olämpligt sätt. Det finns även flera exempel från år 2005, på radiostationer som efter att ha kritiserat regeringen tvingats stänga ner eller fått sina program stoppade av regeringen. Förenings- och församlingsfriheten är också grundlagsfäst. Religionsfriheten inklusive rätten att ansluta sig till politiska och fackliga organisationer eller religiösa samfund är reglerad i lag och respekteras av statsmakterna. I slutet av oktober år 2005 arresterades ledare för facket i samband med strejk avseende lärarlöner. De blev frisläppta ett dygn senare. Medlemmar ur säkerhetssektorn, polis, gendarmeri och armé har inte rätt att ingå i fackförbund. Strejkrätt finns men lagen kräver att man i förväg skriftligen förklarar syftet med strejken. Alla 5
6 grupper och föreningar måste registrera sig hos ministeriet för territoriell administration. 9. De politiska institutionerna Sedan 1990-talet präglas Republiken Kongo av oroligheter och strider mellan regeringen och den beväpnade oppositionen. Situationen har resulterat i stora flyktingströmmar och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. President Sassou-Nguesso kom till makten genom en militärkupp 1997 och valdes till president i omstridda val 2002. Regeringspartiet Parti congolais du travail, PCT, och dess allierade innehar tillsammans 129 platser av 137 i parlamentet. Republiken Kongo styrs av en regering vars makt är koncentrerad till presidenten i enlighet med konstitutionen från år 2002. Presidentämbetets mandattid förlängdes då från fem till sju år och ger möjlighet till omval en gång. Presidenten är tillika regeringschef och kan självständigt tillsätta och avsätta ministrar i regeringen samt utse alla högre tjänstemän inom statsförvaltningen och militären. Presidenten utnämner personer i nyckelpositioner både regionalt och lokalt. Premiärministerposten avskaffades i den nya konstitutionen. I stället leds regeringsarbetet av presidenten och en vicepresident. Nationalförsamlingen består av 137 ledamöter och en senat med 66 ledamöter. Nationalförsamlingen kan inte avsätta presidenten, vilket den kunde enligt den gamla författningen. Presidenten kan å andra sidan inte upplösa nationalförsamlingen. Av 66 senatorer är 9 kvinnor och det finns 12 kvinnor av 137 ledamöter i Nationalförsamlingen. Av 34 ministrar är 5 kvinnor, bland annat jordbruksministern, handelsministern och socialministern. De viktigaste posterna i regeringen innehas av ministrar från norra delen av landet varifrån presidentens klan Mbochi kommer. Det finns ingen organiserad och sammanhållen opposition i landet. Den svaga politiska oppositionen i parlamentet uttalar sig ofta med anledning av situationen rörande de mänskliga rättigheterna. Den politiska oppositionens manöverutrymme är dock begränsat och det finns tecken som tyder på att den politiska oppositionen blir alltmer marginaliserad. Den nya författningen förbjuder visserligen att politiska partier grundas på etnicitet, religion eller region, men trots det baseras de politiska partierna framförallt på dessa faktorer. En medborgare förväntas rösta på det parti som företräder dennes etniska grupp. Under några år av demokrati och relativt lugn i början av 1990- talet bildades ett hundratal partier som alla byggde på etnisk tillhörighet. I stort sett alla partier håller sig också med egen partimilis. Den etniska uppdelningen
präglar i hög grad inrikespolitiken och har till stor del orsakat den politiska oro som plågat landet sedan självständigheten 1960. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Artikel 24 i Republiken Kongos konstitution klargör att staten erkänner alla medborgares rätt till arbete. Därutöver finns rätten att bilda fackföreningar och förhandla kollektivt rättigheter som respekteras på det hela taget. Lagen om arbetsrätt ger arbetstagaren rätt till övertidskompensation för arbete utöver 40 timmar/vecka. Här stadgas också arbetsgivarens skyldighet att medge ett visst antal semesterdagar per år. Samma lag stipulerar en minimilön om cirka 75 USD/månad, vilket inte är tillräckligt för att uppnå en acceptabel levnadsstandard. Landet har ratificerat sju av ILO:s åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter enligt följande: - Föreningsfrihet och förhandlingsrätt (konvention nr 87 och 98) - Icke-diskriminering i arbetslivet (konvention nr 111) - Förbud mot tvångsarbete (konvention nr 29 och 105) - Förbud mot barnarbete (konvention nr 138 och 182) De medborgare som har en anställning har rätt till pension och vissa sociala förmåner som familjebidrag. De flesta kongoleser står dock utanför den formella arbetsmarknaden och ekonomin. Arbetslösheten uppgår till ungefär 60 procent. Den informella ekonomin bestående av självhushåll och byteshandel är således viktig. Tvångsarbete är förbjudet enligt landets författning men rapporter gör gällande att det kan förekomma i praktiken inte minst gäller detta pygméfolken som många gånger arbetar under slavliknande förhållanden. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Republiken Kongo är ett av de fattigaste länderna i världen och enligt UNDP:s Human Development Report för 2005 är landet på plats 142 av totalt 177 länder. Den förväntade medellivslängden är 52 år. Barnadödligheten är hög - av 1 000 barn dör 108 barn före fem års ålder. De senaste årens oroligheter har medfört att landets hälso- och sjukvårdsstruktur raserats. Situationen förvärrades av att inbördeskriget blossade upp igen i mitten av 2002. Den inledda återuppbyggnaden går således långsamt. 7
Allvarliga sjukdomar som malaria, tuberkulos och hiv/aids är vanligt förekommande. I slutet av 2001 var drygt 7 procent av den vuxna befolkningen smittade av hiv. Samma år dog 11 000 kongoleser i aids. Landet har också plågats av upprepade utbrott av den dödliga febersjukdomen ebola. Under 2005 har det kommit rapporter om flera utbrott, varav det senaste var i juni. Endast en tredjedel av befolkningen uppges ha någon tillgång till sjukvård. 12. Rätten till utbildning Republiken Kongo har tidigare satsat relativt mycket på utbildning jämfört med andra afrikanska länder. Läskunnigheten uppgår till 89 procent för män och 77 procent för kvinnor över 15 år. Utbildningssystemet slogs i spillror under 90- talet. Det finns uppgifter om att det förekommer att tonårsflickor tvingas till sex i utbyte mot högre betyg vilket leder till oönskade graviditeter och spridning av hiv/aids. Skolgång är obligatoriskt fram till 16 års ålder. Familjer måste betala för skolmaterial samt skolavgifter för att finansiera lärares löner. Generellt gäller att andelen flickor i klasserna minskar i förhållande till nivån på studierna. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Krig och år av ekonomisk vanskötsel har gjort att statens socialbudget krympt till ett minimum. Inbördeskriget 1997-1999 ödelade såväl hälso- och sjukvård som skolsystemet. Den offentliga servicen har i många avseenden kollapsat. Denna håller sakta på att byggas upp igen. Den ekonomiska tillväxten under 2004 var 4,7 procent. De många konflikterna genom årens lopp har dock inte haft annat än marginell inverkan på utvinningen av olja, som svarar för omkring halva Republiken Kongos BNP och 95 procent av exporten. Bristande transparens hur oljeinkomsterna utnyttjas i den statliga budgeten har medfört att många biståndsgivare förhåller sig avvaktande till att ge stöd åt den kongolesiska regeringen. Trots landets rikedom med oljeinkomster sedan 30 år lever de flesta invånare i landet i misär. Det finns uppskattningar om att cirka 70 procent av befolkningen lever i fattigdom. Det finns stora problem med vattentillgången och till och med Brazzaville saknar dricksvatten i vissa kvarter. Matbristen är stor och många människor lider av undernäring. Det är främst pågående milisstrider som gjort att jordbruket förstörts och att mattransporterna inte når fram till de behövande. Humanitära biståndsarbetare uttrycker oro över att Poolregionen genomlider en svår situation med lite eller ingen tillgång till sjukvård, utbildning eller mathjälp. Infrastrukturen som slogs sönder under kriget är fortfarande oreparerad. Det förekommer uppgifter i nationell media om korruption särskilt 8
beträffande skatteintäkter från oljesektorn. Viss transparens i enlighet med krav från IMF har införts under året. 14. Kvinnans ställning Författningen föreskriver jämlikhet mellan könen men diskriminering av kvinnor hör till vardagen. Kvinnor särskilt på landsbygden har sällan lönade jobb utan arbetar inom den informella sektorn. De är underrepresenterade inom politik och administration och utgör cirka 17 procent av tjänstemännen i den offentliga sektorn. Kvinnor får inte del av utbildning i samma utsträckning som män: 56 procent av kvinnorna avslutar grundskolan jämfört med 69 procent av männen. Familjelagstiftningen diskriminerar kvinnor. Exempelvis är otrohet ett brott och polygami otillåtet för kvinnor men inte för män. Den traditionella sedvanan att den blivande maken betalar hemgift till brudens familj hindrar de facto kvinnor från att ta ut skilsmässa då de ofta saknar medel att återbetala brudköpet. Sedvana medför också att änkor i praktiken saknar arvsrätt, då kvarlåtenskapen i regel tas om hand av mannens släktingar. Våld i hemmet mot kvinnor är utbrett men rapporteras sällan till myndigheterna. Det finns ingen lagstiftning avseende hustrumisshandel. Endast extrema fall rapporteras till polis, annars sköts det inom familjen. Våldtäkt är illegalt men lagen tillämpas knappast, samma sak gäller prostitution. Kvinnlig könsstympning praktiseras inte men kan förekomma bland invandrade kvinnor från främst Västafrika. 15. Barnets rättigheter Isolerade fall av barnprostitution förekommer bland det ökande antalet gatubarn som söker sig till landet från Demokratiska Republiken Kongo. Gatubarn utsätts inte för regelbundna kränkningar från regeringens sida, dock förekommer trakasserier av polis och säkerhetsstyrkor i Brazzaville. Barnen drabbas även ofta av generell kriminalitet och det förekommer att de tvingas till stöld och prostitution. Barnarbete är inte tillåtet enligt landets konstitution. Barnarbete förekommer dock i praktiken, särskilt på landsbygden och i den informella sektorn i städerna. Enligt en ILO-studie från år 2000 framgick det att handel med barn förekom mellan Republiken Kongo och andra länder i västra Afrika. Regeringen har ingen konkret handlingsplan för att komma tillrätta med människohandeln. 16. Olika befolkningsgruppers situation Diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är förbjudet enligt landets författning men etniska motsättningar tillhör vardagen. Inom förvaltning och 9
väpnade styrkor favoriseras personer som, liksom presidenten, kommer från norra delarna av landet. Att den egna etniska gruppen favoriseras är dock inte utmärkande för den nuvarande regimen utan ett allmänt fenomen. Befolkningsgrupperna teke och pygméerna är socialt och ekonomiskt diskriminerade. Diskriminering på basis av regionalt ursprung sker bland alla etniska grupper i både statlig och privat sektor. Segregering förekommer i urbana områden mellan nord-sydgrupper. Pygméerna är en utsatt grupp. Flera rättighetsgrupper för pygméer har bildats. De bedöms som socialt underlägsna av majoritetsfolket som utgörs av bantustammar. De utnyttjas ofta som billig arbetskraft och lever i slavliknande förhållanden visavi bantufolket. Pygméer diskrimineras generellt i fråga om arbete, sociala program och den politiska processen. Anledningarna anges vara deras geografiska isolering, och kultur samt att de stigmatiseras av bantumajoriteten. Religionsfriheten är grundlagsfäst och respekteras. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Det finns ingen lagstiftning som förbjuder eller diskriminerar personer på grund av sexuell läggning. Homosexualitet anses dock inte officiellt existera i det kongolesiska samhället och ter sig relativt obemärkt i samhället. I de fall homosexualitet uppmärksammas blir denna grupp allmänt sett stigmatiserad och bemöts av generell intolerans i samhället. Det finns inga uppgifter om våld mot personer på grund av deras sexuella läggning 18. Flyktingars rättigheter Republiken Kongo har anslutit sig till de internationella instrumenten om flyktingars status och rätten till asyl, men i praktiken saknas resurser för att hjälpa flyktingarna. Detta sköts av internationella hjälporganisationer och då främst av FN:s högkommissarie för flyktingar, UNHCR. Tiotusentals människor lever dessutom som internflyktingar i landet på grund av stridigheterna i Pool-provinsen. Republiken Kongo är, sett till landets befolkningsmängd, den femte största mottagaren av flyktingar i världen. Det fanns i början av 2005 drygt 68 000 flyktingar i landet, varav de flesta (35 000) är från Demokratiska Republiken Kongo och då framförallt från Ekvateur-provinsen. Drygt 5 000 flyktingar är från Rwanda och drygt 2 000 flyktingar är från Angola, och då främst från Cabinda-enklaven. UNHCR bedömer att cirka 41 000 flyktingar finns i landet vid 2005-års slut. Under år 2006 bedömer UNHCR att i princip samtliga flyktingar skall kunna återvända till Demokratiska Republiken Kongo. De 10
rwandier som flydde är mindre benägna att återvända till Rwanda. Cirka 130 rwandier har hittills återvänt sedan trepartsavtalet mellan Rwanda, Kongo och UNHCR trädde ikraft 2003. 19. Funktionshindrades situation Konstitutionen förbjuder diskriminering av funktionshindrade. Det tycks inte förekomma någon öppen diskriminering av funktionshindrade personer inom arbetsliv och utbildning men staten har inte tagit några särskilda initiativ för att bistå deras särskilda behov. Resurser på området saknas hos regeringen. 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Det finns ett begränsat antal oberoende organisationer för mänskliga rättigheter i landet. Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter stödjer bland andra Observatoire congolais des droits de l'homme (OCDH). Internationella röda korset, ICRC, utbildar poliser i mänskliga rättigheter. Regeringen samarbetar med internationella organisationer, men mindre med lokala frivilligorganisationer och lokala MR-grupper. En kommission för mänskliga rättigheter etablerades i augusti 2003 för att övervaka regeringens åtaganden inom området. Inga åtgärder har dock vidtagits. I Poolregionen finns rapporter från frivilligorganisationer och civila om fler hot jämfört med föregående år och trakasserier från oidentifierade beväpnade grupper vilket medfört att organisationerna har dragit ned sin verksamhet till ett minimum i regionen. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på MR-området Viss fältverksamhet bedrivs av internationella och inhemska organisationer. Liv & Fredsinstitutet, med säte i Uppsala och kontor bland annat i Brazzaville, har givit stöd till inrättande av en pressombudsman enligt svensk modell vilken påbörjade sin verksamhet under 2005. Vidare stödjer institutet utbildning av polisen inom mänskliga rättighetsområdet. Stöd ges även för att främja kvinnors och barns rättigheter. 11