1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Republiken Kongo 2006 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Sedan 1990-talet har Republiken Kongo präglats av oroligheter och strider mellan regeringen och den beväpnade oppositionen, den så kallade Ninjamilisen. Situationen i landet har stabiliserats alltmer, och säkerhetsläget har förbättrats i den milisdominerade Poolregionen under året, vilket bidragit till större rörelsefrihet. Trots vissa framsteg under 2006 förekommer alltjämt allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna (MR). Korruptionen är utbredd. Statligt anställda är underbetalda och kränkningar av mänskliga rättigheter sker i samband med tjänsteutövning. Rättssystemet och säkerhetssektorn är korrupt, underfinansierat och överbelastat och kan inte anses oberoende och välfungerande. Straffrihet fortgår alltjämt i landet. Privatpersoner tar ibland lagen i egna händer vilket leder till överdrivet våld och kränkningar. Fängelseförhållandena är svåra, många sitter fängslade längre perioder utan domstolsprocess. Ett rapporteringssystem har etablerats till vilken man kan anmäla eventuella MR-kränkningar. En kommission för mänskliga rättigheter, La commission nationale des droits de l homme (CNDH), etablerades av presidenten i augusti 2005 för att övervaka regeringens åtaganden inom området. Den fungerar dock ännu inte i praktiken. Regeringen bibehåller sin dominans inom etermedia, och pressfriheten inskränks ibland. Smärre förbättringar anses ha skett under året vad gäller yttrandefrihet och mediafriheten även om stora problem kvarstår. Det finns till exempel inte några rapporter om gripna eller misshandlade journalister. En pressombudsman inrättades i slutet av Oppositionen har begränsade möjligheter att verka. Våld och diskriminering av kvinnor förekommer i lika

2 hög utsträckning som tidigare år. Etnisk diskriminering på basis av vilken region man kommer ifrån förekommer. Arbetsdiskriminering sker av etniska pygméfolk. Det förekommer barnarbete. Oljeindustrin generar stora inkomster till landet men rikedomen kommer inte det stora folkflertalet till del och präglas av icke-transparens. De ekonomiska och sociala rättigheterna är mycket begränsade. Republiken Kongo får sålunda anses vara långt ifrån ett demokratiskt samhälle där de mänskliga rättigheterna respekteras, rättssäkerheten är garanterad och drägliga levnadsvillkor uppnåtts. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Republiken Kongo har ratificerat följande centrala konventioner på de mänskliga rättigheternas område: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt. Dock har man ej ratificerat det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR). Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD). Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) men ej det fakultativa protokollet om enskild klagorätt. Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), dock ej det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr. Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) men ej de båda tillhörande protokollen om barn i väpnad konflikt och om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC). Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter De av Republiken Kongo ratificerade konventioner har enligt konstitutionen företräde framför nationell lagstiftning. Landet kan inte sägas uppfylla rapporteringsskyldigheten till konventionskommittéerna. Den tredje rapporteringsomgången till CCPR har hittills uteblivet och förseningar eller 2

3 utebliven rapportering är fallet med samtliga konventioner som landettillträtt. Den enda rapporteringen på senare tid var år 2005 till konventionskommittén för barnets rättigheter. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr De senaste årens inbördeskrig medförde en mängd olika övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Såväl regeringstrupper som milis gjorde sig skyldiga till övergrepp. Trots smärre framsteg under 2006 förekommer alltjämt allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det finns inte några rapporter under året kring politiska mord eller avrättningar sanktionerade av statsmakten. Det finns dock uppgifter om att civila har dödats av säkerhetsstyrkor i Poolregionen. Frivilligorganisationer och civila rapporteras också ha utsatts för rån och trakasserier från både regeringens säkerhetsstyrkor och den s.k. Ninja-milisen i Poolregionen. Situationen där har dock förbättrats något under året och milisgrupperna är försvagade De stridande parterna uppges ha gjort sig skyldiga till summariska avrättningar, våldtäkter och misshandel. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, gav regeringen till och med år 2005 att rapportera kring de försvinnanden som skedde år 1999 då 359 flyktingar som hade återvänt från Demokratiska republiken Kongo separerades från sina familjer av säkerhetstjänsten när de återvände till Brazzaville. År 2005 frikände domstolen i Republiken Kongo 15 höga officerare som hade anklagats för mord på flyktingarna. Samtidigt utdömdes skadestånd från staten till de drabbades familjer. Människorättsorganisationer och offrens anhöriga hävdar att flyktingarna torterats och sedan avrättats, men domstolen kunde endast finna bevis för att ett åttiotal personer försvunnit. Domstolen tillerkände anhöriga till de drygt 80 försvunna flyktingarna skadestånd på drygt USdollar. Det finns inga rapporter om politiskt motiverade försvinnanden. Författningen förbjuder såväl tortyr som slaveri. Uppgifter gör dock gällande att tortyr i olika former trots detta förekommer. Det finns uppgifter om att både säkerhetsstyrkor och polisstyrkor utsätter misstänkta för våld, hot och tortyr under förhör. Detta sker antingen för att få fram erkännanden eller för att bestraffa frihetsberövade personer. 3

4 Till skillnad mot tidigare år finns det inga rapporter om dödsfall i arrester eller som ett resultat av gripanden av misstänkta brottslingar. Dödsfall sker ibland då medborgarna tar lagen i egna händer gentemot misstänkta brottslingar. Fängelseförhållandena är undermåliga. Standarden är låg med brister vad gäller hygien, mathållning och sjukvård, i huvudsak som en följd av en kraftig överbeläggning. Dömda kriminella och anhållna personer vistas tillsammans i fängelsemiljön. Man särskiljer inte heller alltid kvinnor från män och ungdomar från vuxna på fängelserna. Det finns totalt elva fängelser i landet, vilka byggdes under 1940-talet. Situationen är något bättre i fängelserna i de största städerna Brazzaville och Pointe Noire. Det finns inga kvinnofängelser i landet. Barn hålls fängslade tillsammans med vuxna och det saknas fungerande anstalter för ungdomsvård. Endast i Brazzaville finns separata avdelningar för kvinnor och män. Obekräftade rapporter gör gällande att kvinnliga fångar ibland våldtas. Det finns uppgifter om att anhållna på polisstationer utsätts för misshandel, hot, utpressning samt svåra förhållanden. Möjlighet för besök på fängelserna av internationella organisationer samt lokala frivilligorganisationer medges Dödsstraff Dödsstraff är inte förbjudet enligt lag, men ett moratorium råder sedan slutet av 1970-talet. Förre presidenten Lissouba och dennes premiärminister Kolelas har levt i exil sedan de flydde under inbördeskriget. De dömdes sedan i sin frånvaro till döden. Vilka brott de dömts för är dock oklart. Under oktober månad år 2005 tillät dock regeringen Kolela att återvända till Republiken Kongo för att begrava sin mor. I november beviljades han amnesti och lever numera i Brazzaville men håller en låg profil. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Olaga frihetsberövanden är förbjudet enligt lag, men det finns rapporter om att medlemmar från säkerhetsstyrkorna bryter mot förbudet. Antalet olaga frihetsberövanden och anhållanden rapporteras dock något lägre än under föregående år. Förlängda häktestider är vanligt. Det finns många exempel på personer som sitter i fängelse utan att ha genomgått domstolsprocesser. För närvarande sitter till exempel 12 militärer i fängelset i Brazzaville gripna misstänkta för kuppförsök för drygt 18 månader sedan. De greps utan att myndigheterna följde rättsliga krav och de har ännu inte dömts för något brott.

5 Det finns uppgifter om att landets säkerhetsstyrkor har anhållit och häktat personer utan rättsligt förfarande. Deportation och gripanden har skett vid ett flertal tillfällen med hänsyn till landets säkerhet och de frihetsberövade har inte möjlighet att ta emot besök från sina familjer. Säkerhetsstyrkor uppges ta emot mutor, samt stjäla och utöva utpressning mot delar av civilbefolkningen. Enligt konstitutionen finns inga inrikes- och eller utrikes reserestriktioner. Rörelsefriheten har förbättrats i Poolregionen under året då milisgrupperna där försvagats och säkerheten därmed förbättrats. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Rättsväsendets oberoende har försvagats sedan regimskiftet år Rättsväsendet är i teorin oberoende men i praktiken korrupt, överbelastat och mottagligt för politiska påtryckningar, mutor och korruption. Rättsväsendet hämmas också av brist på utbildade jurister och domare samt av resursbrister och ineffektivitet. Domstolarna har generellt brist på resurser och juridiskt material till följd av plundringar under inbördeskrigen. Domstolsprövningen har stor eftersläpning vad gäller ärendehanteringen. Regeringen utövar påtryckningar på domstolarna. Politiska motståndare till regeringen har dömts till hårda fängelsestraff samtidigt som de med resurser och politiskt inflytande undslipper rättvisan, ofta på grund av utbredd korruption vilket kraftigt försämrar rättssäkerheten. Även barn kan straffas och hamna i fängelse vilket också sker. Genom svenskt stöd har man i Brazzaville låtit etablera ett rapporteringssystem för vittnen till kränkningar av mänskliga rättigheter. Lagstiftningen är präglad av den franska modell som infördes under kolonialtiden. Traditionell sedvanerätt styr dock fortfarande i tvister som gäller till exempel familj, egendom och arv. Det finns lokala domstolar, appellationsdomstolar, High Court of Justice högsta domstolen samt en författningsdomstol. De två sistnämnda skapades i samband med den nya konstitutionen år Enligt konstitutionen utser presidenten själv tre av de nio ledamöterna i författningsdomstolen. Därutöver väljer presidenten från en nomineringslista ytterligare fyra av ledamöterna samt utser presidenten för domstolen bland de nio ledamöterna. High Court har till uppgift att övervaka juridiska beslut och kan pröva presidenten och andra höga myndighetspersoner för brott under myndighetsutövning. På grund av bristande resurser är denna instans ännu inte operativ. Högsta domstolen finns i Brazzaville, liksom appellationsdomstolen. Det finns militärdomstolar där endast militärer, gendarmer eller poliser döms. Under dem sorterar en rad lokala och regionala domstolar runt om i landet. På landsbygden hanterar traditionella domstolar lokala dispyter såsom egendomstvister och familjekonflikter. 5

6 6 Det inträffar att folk tar lagen i egna händer exempelvis då tjuvar ertappas på bar gärning, vilket kan resultera i lynchningar. Dessa händelser är vanligast på landsbygden och i avlägsna områden där myndigheterna har föga kontroll. En kommission för mänskliga rättigheter, La Commission nationale des droits de l homme (CNDH), etablerades i augusti 2005 för att övervaka regeringens åtaganden inom området. Den finansieras av statsbudgeten och har 45 medlemmar tillsatta av presidenten. Den har inte fungerat i praktiken och har ännu inte sammanträtt eller genomfört några åtgärder. 7. Straffrihet I slutet av 1999 utfärdades en generell amnesti för övergrepp som begåtts i samband med inbördeskrigen under 1990-talet. I det fredsavtal som slöts i början av 2003, finns klausuler som föreskriver straffrihet för såväl regeringsoch rebellstyrkorna för de övergrepp som begåtts. Principen om straffrihet för brott begångna under krigen omfattar således majoriteten av de överträdelser av mänskliga rättigheter som begåtts sedan början av 1990-talet. Straffrättsliga procedurer finns reglerat i lag men regeringen bryter ofta mot dessa regler. Avsaknaden av ett effektivt och väl fungerande rättssystem innebär i praktiken en utbredd straffrihet, särskilt som presidenten själv utnämner domare och korruption förekommer inom rättsväsendet. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Den grundlagsfästa yttrande- och mediafriheten inskränks ibland av regeringen. Regeringen har ännu inte infört de regler som krävs för att applicera lagen om yttrande- och mediafriheten. Det finns rapporter om att hot och påtryckningar är vanligt gentemot journalister och olika media i landet. Kompetens saknas ofta bland journalistkåren och detta i kombination med låga löner gör att journalister blir mottagliga för mutor. Det är lätt för inflytelserika politiker att plantera artiklar mot betalning. Det finns inga statsägda tidningar men flera av tidningarna anses vara nära allierade med regeringen. Det finns drygt 15 privatägda tidningar som ibland kritiserar regeringen och publicerar öppna brev från oppositionen. Mest spridning har dessa kring Brazzaville och Pointe Noire, och de bedöms nå ut till cirka en tredjedel av landets befolkning. Det finns ingen nationell dagstidning. Ett slags pressombudsman enligt svensk modell inrättades i december år Etermedia har störst spridning och regeringen bibehåller monopolet inom dessa media. En viss öppning har dock skett med några privata radio- och TVkanaler, som etablerats under året. Dock har även dessa nära kontakter med

7 7 statsmakten. En större katolsk radio får som privat etermedia på prov börja sända tills sändningsreglerna etablerats av regeringen. Yttrandefriheten är grundlagsfäst och respekteras något bättre än tidigare av statsmakten. Journalister anställda inom statliga media anses dock inte vara oberoende. En hel del censur förekommer antingen på grund av påtryckningar eller genom att man betalar sig fri från anklagelser i media. Det finns även fall där journalister har blivit förflyttade eller förlorat arbetet då de har framställt regeringen i dålig dager. Till skillnad från tidigare år finns inga exempel på radiostationer som efter att ha kritiserat regeringen tvingats stänga ner eller fått sina program stoppade av regeringen. Inte heller finns rapporter om gripna eller misshandlade journalister. Förenings- och församlingsfriheten är också grundlagsfäst. Religionsfriheten, inklusive rätten att ansluta sig till religiösa samfund, samt rätten att ansluta sig till politiska och fackliga organisationer är reglerad i lag och respekteras av statsmakterna. Medlemmar ur säkerhetssektorn, polis, gendarmeri och armé har inte rätt att ingå i fackförbund. Strejkrätt finns men lagen kräver att man i förväg skriftligen förklarar syftet med strejken. Alla grupper och föreningar måste registrera sig hos ministeriet för territoriell administration. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna President Sassou-Nguesso kom till makten genom en militärkupp 1997 och valdes till president i omstridda val Regeringspartiet Parti Congolais du Travail, PCT, och dess allierade innehar tillsammans 129 platser av 137 i parlamentet. Fortfarande saknas representation i parlamentet från Poolregionen på grund av att valet inte kunde genomföras i denna region.. 12 stolar står därför tomma i parlamentet. Oppositionen är splittrad och svag. Den norra etniska gruppen som presidenten tillhör dominerar det politiska livet. I enlighet med konstitutionen från år 2002 styrs Republiken Kongo av en regering vars makt är koncentrerad till presidenten. Presidentämbetets mandattid förlängdes 2002 från fem till sju år och ger möjlighet till omval en gång. Presidenten är tillika regeringschef och kan självständigt tillsätta och avsätta ministrar i regeringen samt utse alla högre tjänstemän inom statsförvaltningen och militären. Presidenten utnämner personer i nyckelpositioner både regionalt och lokalt. Det finns en premiärminister, men regeringsarbetet leds av presidenten och en vicepresident. Nationalförsamlingen består av 137 ledamöter och en senat med 66 ledamöter. Nationalförsamlingen kan inte avsätta presidenten, vilket den kunde enligt den gamla författningen. Presidenten kan å andra sidan inte upplösa nationalförsamlingen.

8 8 Av 66 senatorer är 8 kvinnor och det finns 12 kvinnor av 136 ledamöter i nationalförsamlingen. Av 35 ministrar är 5 kvinnor, bland annat jordbruksministern, handelsministern och socialministern. De viktigaste posterna i regeringen innehas av ministrar från norra delen av landet varifrån presidentens klan Mbochi kommer. Det finns ingen organiserad och sammanhållen opposition i landet. Den svaga politiska oppositionen i parlamentet uttalar sig ofta med anledning av situationen rörande de mänskliga rättigheterna. Den politiska oppositionens manöverutrymme är dock begränsat och det finns tecken som tyder på att den politiska oppositionen blir alltmer marginaliserad. Den nya författningen förbjuder visserligen att politiska partier grundas på etnicitet, religion eller region, men trots det baseras de politiska partierna framförallt på dessa faktorer. En medborgare förväntas rösta på det parti som företräder dennes etniska grupp. Under några år av demokrati och relativt lugn i början av talet bildades ett hundratal partier som alla byggde på etnisk tillhörighet. I stort sett alla partier håller sig också med egen partimilis. Den etniska uppdelningen präglar i hög grad inrikespolitiken och har till stor del orsakat den politiska oro som plågat landet sedan självständigheten EKONOMISKA SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Landet har ratificerat sju av ILO:s åtta centrala konventioner (de s.k. core labour standards ) Förbud mot tvångsarbete (konventionerna nr 29 och 105) Förbud mot barnarbete (konventionerna nr 138 och 182) Icke-diskriminering i arbetslivet (konvention nr 111) Föreningsfrihet och förhandlingsrätt (konventionerna 87 och 98). Man har dock inte ratificerat nr 100 gällande icke-diskriminering i arbetslivet Artikel 24 i Republiken Kongos konstitution klargör att staten erkänner alla medborgares rätt till arbete. Därutöver finns rätten att bilda fackföreningar och förhandla kollektivt rättigheter som oftast respekteras. Lagen om arbetsrätt ger arbetstagaren rätt till övertidskompensation för arbete utöver 40 timmar/vecka. Här stadgas också arbetsgivarens skyldighet att medge ett visst antal semesterdagar per år. Samma lag stipulerar en minimilön om cirka 100 USD/månad, vilket inte är tillräckligt för att uppnå en acceptabel levnadsstandard. Den största arbetsgivaren med nästan 80 procent av den avlönade delen av befolkningen utgörs av den statliga sektorn. Förseningar på

9 9 två år råder avseende löneutbetalningar men på senare tid betalas lönerna regelbundet. Dock har lönerna stått stilla de senaste 20 åren trots att priserna stigit kraftigt under åren vilket försvårat familjeförsörjningen och även bidrar till korruption. De medborgare som har en anställning har rätt till pension och vissa sociala förmåner som familjebidrag. De flesta kongoleser står dock utanför den formella arbetsmarknaden och ekonomin. Arbetslösheten uppgår till ungefär 60 procent. Den informella ekonomin bestående av självhushåll och byteshandel är således viktig. Tvångsarbete är förbjudet enligt landets författning. Rapporter gör dock gällande att det kan förekomma i praktiken. Inte minst gäller detta pygméfolken som många gånger arbetar under slavliknande förhållanden. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Republiken Kongo är ett av de fattigaste länderna i världen och enligt FN:s fattigdomsindex i UNDP:s Human Development Report för 2005 är landet på plats 142 av totalt 177 länder. De senaste årens oroligheter har medfört att landets hälso- och sjukvårdsstruktur raserats. Återuppbyggnaden går långsamt. Cirka två procent av statens totala budget går till hälsosektorn enligt siffror från WHO år Medellivslängden är 53 år för män respektive 55 år för kvinnor. Cirka 20 läkare finns per invånare. Barnadödligheten är hög - av barn dör 108 barn före fem års ålder. Endast en tredjedel av befolkningen uppges ha någon tillgång till sjukvård. Allvarliga sjukdomar som malaria, tuberkulos och hiv/aids är vanligt förekommande. I slutet av 2001 var drygt 7 procent av den vuxna befolkningen smittade av hiv. Samma år dog kongoleser i aids. Landet har också plågats av upprepade utbrott av den dödliga febersjukdomen ebola. År 2005 kom det rapporter om flera utbrott. Under 2006 har inga utbrott rapporterats. 12. Rätten till utbildning Republiken Kongo har tidigare satsat relativt mycket på utbildning jämfört med andra afrikanska länder. Cirka 3,2 procent av statsbudgeten spenderades per år under perioden år på utbildning. Läskunnigheten uppgår till 89 procent för män och 77 procent för kvinnor över 15 år. Utbildningssystemet slogs i spillror under 1990-talet. Det finns uppgifter om att tonårsflickor tvingas till sex i utbyte mot högre betyg vilket leder till

10 oönskade graviditeter och spridning av hiv/aids. Skolgång är obligatoriskt fram till 16 års ålder. Familjer måste betala för skolmaterial samt skolavgifter för att finansiera lärares löner. Generellt gäller att andelen flickor i klasserna minskar i förhållande till nivån på studierna. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Krig och år av ekonomisk vanskötsel har gjort att statens socialbudget krympt till ett minimum. Inbördeskriget ödelade såväl hälso- och sjukvård som skolsystemet. Den offentliga servicen har i många avseenden kollapsat. Denna håller sakta på att byggas upp igen. Den ekonomiska tillväxten år 2004 var 4,7 procent. De många konflikterna har inte haft annat än marginell inverkan på utvinningen av olja, som svarar för omkring halva Republiken Kongos BNP och 95 procent av exporten. Landet är en av de största oljeexportörerna på den afrikanska kontinenten. Främst Total Fina har verksamhet i landet men även andra internationella aktörer finns på plats. Bristande transparens hur oljeinkomsterna utnyttjas i den statliga budgeten har medfört att många biståndsgivare förhåller sig avvaktande till att ge stöd åt den kongolesiska regeringen. I en rapport av EU-kommissionen har kraftig kritik framkommit gällande transparens och de statliga inkomsterna i form av olja och virkesindustri. Även IMF har gjort en genomlysning av statens budget där man påpekar vissa brister avseende inkomstsidan och hur sedan dessa pengar fördelas. Trots landets rikedom med oljeinkomster sedan 30 år lever de flesta invånare i landet i misär. Det finns uppskattningar om att cirka 70 procent av befolkningen lever i absolut fattigdom. Det finns stora problem med vattentillgången och till och med Brazzaville saknar dricksvatten i vissa kvarter. Matbristen är stor och många människor lider av undernäring. Det är främst pågående milisstrider som gjort att jordbruket förstörts och att mattransporterna inte når fram till de behövande. Humanitära biståndsarbetare uttrycker oro över att Poolregionen genomlider en svår situation med lite eller ingen tillgång till sjukvård, utbildning eller mathjälp. Infrastrukturen som slogs sönder under kriget är fortfarande oreparerad. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnans rättigheter Författningen föreskriver jämlikhet mellan könen men diskriminering av kvinnor hör till vardagen. Kvinnor särskilt på landsbygden har ofta oavlönade jobb inom den informella sektorn. De är underrepresenterade inom 10

11 politik och administration och utgör cirka 17 procent av tjänstemännen i den offentliga sektorn. 56 procent av kvinnorna avslutar grundskolan jämfört med 69 procent av männen. Familjerätten diskriminerar kvinnor. Exempelvis är otrohet ett brott och polygami otillåtet för kvinnor men inte för män. Abort är förbjudet enligt lag. Den traditionella sedvänjan att den blivande maken betalar hemgift till brudens familj hindrar de facto kvinnor från att ta ut skilsmässa då de ofta saknar medel att återbetala brudköpet. Sedvana medför också att änkor i praktiken saknar arvsrätt, då kvarlåtenskapen i regel tas om hand av mannens släktingar. Våld i hemmet mot kvinnor är utbrett men rapporteras sällan till myndigheterna. Det finns ingen lagstiftning avseende hustrumisshandel. Endast extrema fall rapporteras till polis. Våldtäkt är illegalt men lagen tillämpas knappast, samma sak gäller prostitution. Kvinnlig könsstympning praktiseras och förekommer främst bland invandrade kvinnor från Västafrika. 15. Barnets rättigheter Isolerade fall av barnprostitution förekommer bland det ökande antalet gatubarn som söker sig till landet från Demokratiska republiken Kongo samt även en del barn som illegalt tas till landet av den västafrikanska gruppen. Det förekommer att gatubarn, vilka främst finns i huvudstaden och i Pointe Noire, utsätts för trakasserier av polis och säkerhetsstyrkor i Brazzaville. Det förekommer också att gatubarnen tvingas till stöld och prostitution. Barnarbete är inte tillåtet enligt landets konstitution. Det förekommer dock i praktiken, särskilt på landsbygden och i den informella sektorn i städerna. Enligt en ILO-studie från år 2000 framgick det att handel med barn förekom mellan Republiken Kongo och andra länder i västra Afrika. Regeringen har ingen konkret handlingsplan för att komma tillrätta med människohandeln. Det finns inga fungerande ungdomsvårdsanstalter eller liknade och straffrättsligt kan barn dömas till fängelsestraff vilket också sker. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är förbjudet enligt landets författning men diskriminering på basis av regionalt ursprung sker bland alla etniska grupper i både statlig och privat sektor. Inom förvaltning och väpnade styrkor favoriseras personer som, liksom presidenten, kommer från norra 11

12 delarna av landet, s.k. Mbochis. Att den egna etniska gruppen, favoriseras är dock inte utmärkande för den nuvarande regimen utan ett allmänt fenomen.. Segregering förekommer i urbana områden mellan nord- och sydgrupper. Befolkningsgrupperna teke och pygméerna är socialt och ekonomiskt diskriminerade. Flera rättighetsgrupper för pygméer har bildats på senare tid och deras situation har fått mer uppmärksamhet. De bedöms som socialt underlägsna av majoritetsfolket som utgörs av bantustammar. De utnyttjas ofta som billig arbetskraft och lever i slavliknande förhållanden visavi bantufolket. Pygméer diskrimineras generellt i fråga om arbete, sociala program och den politiska processen. Anledningarna anges vara deras geografiska isolering, och kultur samt att de stigmatiseras av bantumajoriteten. Religionsfriheten är grundlagsfäst och respekteras. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Det finns ingen lagstiftning som uttryckligen förbjuder homo- och bisexualitet eller diskriminerar personer på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Homosexualitet anses dock inte officiellt existera i det kongolesiska samhället och ter sig relativt obemärkt i samhället. I de fall homosexualitet uppmärksammas blir denna grupp allmänt sett stigmatiserad och bemöts av generell intolerans i samhället. Det finns inga uppgifter om våld mot personer på grund av deras sexuella läggning 18. Flyktingars rättigheter Republiken Kongo har anslutit sig till de internationella instrumenten om flyktingars status och rätten till asyl, men i praktiken saknas resurser för att hjälpa flyktingarna. Detta sköts av internationella hjälporganisationer och då främst av FN: s högkommissarie för flyktingar, UNHCR. Regeringen har sedan en tid etablerat ett samarbete med UNHCR för att få till stånd ett nationellt fungerande asylsystem, Comité national d assistance aux réfugiés och Non-refoulementprincipen efterföljs i stort. Tiotusentals människor lever dessutom som internflyktingar i landet på grund av stridigheterna i Poolprovinsen. Det finns ca kongolesiska flyktingar i Gabon, Benin samt i Demokratiska republiken Kongo, varav ca bedöms återvända under 2006 enligt UNHCR. Republiken Kongo är, sett till landets befolkningsmängd, den tredje största mottagaren av flyktingar i världen. Det fanns i början av 2005 drygt flyktingar i landet, varav de flesta (ca ) är från Demokratiska republiken Kongo och då framförallt från Equateur-provinsen. 12

13 Cirka flyktingar härstammar från Rwanda och drygt flyktingar är från Angola, och då främst från Cabinda-enklaven. Bägge dessa grupper är tveksamma till att återvända till sina ursprungsländer i dagsläget. Under år 2006 bedömer UNHCR att ca av totalt flyktingar skall kunna återvända till Demokratiska republiken Kongo. UNHCR bedömer att cirka flyktingar fanns i landet vid slutet av De rwandier som flydde är mindre benägna att återvända till Rwanda. Cirka 130 rwandier har hittills återvänt sedan trepartsavtalet mellan Rwanda, Kongo och UNHCR trädde ikraft Funktionshindrades situation Lagen förbjuder diskriminering av personer med funktionshinder, men på grund av att resurser på området saknas hos regeringen, efterlevs knappast lagen i praktiken. Det tycks inte förekomma någon öppen diskriminering av funktionshindrade personer inom arbetsliv och utbildning men staten har inte tagit några särskilda initiativ för att bistå deras särskilda behov eller garantera funktionshindrade personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationer för mänskliga rättigheter Det finns ett antal oberoende organisationer för mänskliga rättigheter i landet som tillåts verka. Bland de större kan nämnas Observatoire congolais des droits de l'homme(ocdh), samt Federation internationale des ligues des droits de l Homme (FIDH), Femmes Juristes, ADHUC mfl. Nationella enskilda organisationer bemöts sämre av regimen än de internationella organisationerna. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Sverige stödjer, genom Sida, flera lokala organisationers genom antingen Svenska Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter eller Liv- och Fredsinstitutet som har sitt säte i Uppsala och ett lokalkontor i Brazzaville. Livoch fredsinstitutet stödjer bland andra OCDH. Sverige har även givit stöd till inrättandet av en pressombudsman, OCM, enligt svensk modell, som påbörjade sin verksamhet under Stöd har getts för att inrätta ett rapporteringssystem vad gäller MR-kränkningar genom en gratis telefonlinje till chefsåklagaren i Brazzaville eller genom särskilda anmälningsboxar i staden. Genom svenskt stöd utbildas polisen inom mänskliga rättighetsområdet. Stöd ges även för att främja kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter och barnets rättigheter. Också Internationella röda korset, ICRC, utbildar poliser i mänskliga rättigheter. 13