SOPHIE ZETTERMARK BREV TILL INGEN SÄRSKILD
Måndag 20 juni 2016 Jag har så mycket i mig att jag inte vet vart jag ska börja, det kommer bara ut i tårar. Jag är trött, så in i barmen trött, jag är utmattad och jag är slut. Det här året har tagit knäcken på mig och jag är trött på att vara stark, trött på att ställa upp, trött på att finnas där när någon annan är i kris och sedan upptäcka när jag själv är i kris att jag är helt ensam. Jag orkar inte mer, jag orkar inte mer drama, jag orkar inte fler kriser, jag orkar inte ha mer negativ energi i mitt liv. Jag behöver desperat en förändring till det positiva, men jag vet ännu inte vad den förändringen skulle kunna bestå av, vad som skulle vara nog för att bryta allt det negativa jag har varit i. Det behöver vara en stor förändring, men jag har inte möjlighet att flytta någonstans och jag är inte stabil nog för att resa, så jag vet inte vilken annan typ av förändring som det finns. Allt jag vet är att förändringen börjar i mig, att den börjar i hur jag förhåller mig till saker och ting och hur jag ser på saker, att det är där någonstans som förändringen har sin början.
Tisdag 21 juni 2016 Jag känner mig utbränd, som att detta var så mycket jag klarade av och inte mer. Jag hoppades innerligt på någonting nytt, sedan fortsatte det ändå som vanligt och sak på sak kom, och jag kände att jag gick på lånad tid, att det inte var möjligt att fortsätta som jag gjorde men att jag ändå gjorde det. Jag vet inte, jag känner mig så sorgsen mest, som att någonting går mot sitt slut och jag inte kan se en ny början innebär det vad jag tror att det innebär? Att jag är suicidbenägen? Jag hoppas inte det, jag vill inte dö, men det är som att jag står på en klippa och för varje sak som händer så knuffas jag närmare kanten. Jag känner mig så skör, som att det inte skulle krävas mycket för att få mig att gå i skärvor helt. Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner mig så förvirrad och så borta, jag vet inte hur jag ska stoppa detta skeende som sker inom mig och som blir värre för varje dag som går.
Jag litar inte på mig själv längre, jag litar inte på att jag vet vad jag håller på med och i vilken riktning jag nu ska gå så hur skulle jag kunna lita på någon annan, lita på att de finns där, att de kommer stanna kvar, att de inte kommer skada eller utnyttja mig? Det är så tröttsamt att vara så rädd hela tiden, att vara så orolig, det tar så mycket energi att vara det i relation till att bara lita på sig själv och på andra. Jag tror att det är fullt möjligt att jag söker mig till destruktiva relationer som ett annat sätt att skada mig själv på, att jag söker mig till mänskor som kommer utnyttja och skada mig på olika sätt. Jag tror att det mönstret stämmer in väl på de relationer jag har haft på senare tid. Givetvis är det dock inte så svartvitt en relation där den ena parten utnyttjar den andre kan också vara en relation full av kärlek och tillit. Men jag känner mig rädd, nu, jag känner mig rädd för att bli skadad och utnyttjad igen, jag vet att jag inte skulle klara av det mer, jag skulle gå sönder på ett sätt som jag inte gått sönder på på väldigt länge. Jag måste till varje pris undvika det, men samtidigt försöka hålla mig kvar i mänskovärlden utan att isolera mig. Frågan är bara hur jag gör det?
Fredag 24 juni 2016 Jag har kommit till insikt och lugnet sprider sig i min kropp: jag vet nu hur jag ska göra och framför allt hur jag inte ska göra, jag vet mina gränser och vad jag klarar av. Det nya som jag har längtat efter, som jag har behövt, har kommit: någonting har slagit om i mig och detta är en ny början, en ny början på någonting som jag ännu inte vet helt vad det är, men jag går in i det ändå. Jag kan inte göra så mycket annat, att motarbeta det är inte ett alternativ: jag behöver det så innerligt. Jag lämnar det gamla bakom mig, med alla misstag, med allt utnyttjande, med allt det svåra som jag bara precis har överlevt. Jag lämnar det gamla bakom mig, och med det den personen jag var då: nu kommer någonting nytt.