Destination X DESTINATION X. Henrik Holmberg. Copyright 2012 Henrik Holmberg http://www.henrikholmberg.se

KAPITEL 1 Mannen sprang för livet genom skogen. Varje fotsteg gjorde att hans kängor sjönk ner djupt i den knarrande snön. Trädstammarna han rusade förbi såg ut att vara förvridna av köld. Grenarna sträckte sina stelfrusna, nakna fingrar mot den deprimerande skyn. Själv kände sig mannen kall inifrån märgen och ut. Tårna hade domnat bort helt. Den isande kylan bet i hans redan bleka kinder. Om en varm vind från södra Europa skulle våga sig upp hit så hade den genast blivit slukad av det obarmhärtiga klimatet. Inte ens djur verkade vilja vistas här. Han hade bara sett en enda ren de senaste timmarna, och till och med den hade verkat ledsen och frusen. Mannen fortsatte framåt på ren viljestyrka nu. Han tittade sig skräckslaget över axeln. Dom finns där bakom någonstans. Mannen hade grov skäggstubb som nu var täckt med frost. Han hade en röd mössa nerdragen över öronen. Desperation syntes i hans blick. Tystnaden från skogen var som en ljudlös vägg. Inte ens en fågel bemödade sig med att kvittra. Det enda ljud som hördes var mannens kämpande fotsteg genom den djupa snön. Han fortsatte springa. Han var så trött att det började flimra framför ögonen. Hans andetag verkade frysa till iskristaller framför hans mun. Han förstod att folk inte överlevde särskilt länge i sådan här temperatur. Han gissade att han hade max en halvtimme kvar innan kölden skulle släcka hans liv för evigt. Han måste komma fram till bebyggelse, vart som helst, och det måste ske snabbt. Han måste nå civilisationen. Ett dovt muller hördes i skyn långt borta bakom honom. Dom kommer. Han visste att han måste fortsätta springa, det var hans enda chans. De skulle aldrig ge upp. Himlen som skymtade mellan trädtopparna var en kompakt grå massa, som om solen jagats bort av en vredgad gud. Mannen fortsatte jaga friheten, ett plågsamt steg i taget. Han insåg hur långsamt det gick jämfört med förföljarnas svindlande hastighet.

Han fick en trädgren i ansiktet för fjärde gången. Han fortsatte ändå resolut framåt samtidigt som han försökte ignorera smärtan. Ansiktet var ju nästan förlamat av köld ändå, så några rapp från trädgrenar kändes knappt ens längre. Vinden verkade sluka hans flämtande andetag, som om det aldrig riktigt fanns tillräckligt med syre i hans lungor. Träden framför honom verkade flytta sig för att ställa sig i vägen för honom. Han visste att det bara var hans trötta ögon som spelade honom ett spratt, men det gjorde inte direkt hans flykt enklare. Han höll på att springa rakt in i ett träd igen och stapplade åt höger för att undvika kollisionen. Träden verkade luta in över honom som i en feberdröm nu, nästan så de slöt sig omkring honom som mobbare på en skolgård. Han försökte bita sig i läppen för att återfå sitt fokus, men bettet kändes inte i den iskalla läppen, det var som att bita i en dåligt tinad livlös köttbit. Han tvingade sina ben att röra sig framåt mellan träden, ett smärtsamt steg i taget. Han hade aldrig trott att han skulle göra verklighet av sina planer att rymma, men när han till sist inte stått ut längre så hade han gett sig av. Han hade flytt i skydd av mörkret. Hans mörbultade kropp hade varit på flykt i fyra timmar nu och det obarmhärtiga dagsljuset hade den senaste halvtimmen tagit över mer och mer och slutligen trängt undan nattmörkret helt. Han kände sig mer sårbar i dagsljuset. Ändå verkade dom ha lyckats följa efter honom i mörkret också. Hur kunde det vara möjligt? Han måste ju varit nästan osynlig i nattmörkret, ändå hade dom hela tiden lyckats lokalisera honom. Dom var nästan som ett allsmäktigt öga som verkade se och veta allt. Det dova mullret i skyn kom närmare och närmare. Snart kunde han skymta en mörk och skräckinjagande skugga mot den oroliga himlen. Mannen halkade på en sten under snötäcket. Knät träffade olyckligt den hårda marken och han grimaserade av smärta. Han tog sig upp igen och försökte springa. Det gick inte. Smärtan i knät var brutal. Han fick nöja sig med att långsamt halta fram nu. Den enda trösten var att kylan snabbt dämpade värken och lindade in den i ett bedövande täcke av köld. Han lämnade skogen bakom sig och stapplade vidare ut i snön. Allt

han såg framför sig nu var mil efter mil av öppet snötäckt landskap. Det var som en vit strålkastare lös i hans ögon. Det vita, skarpa landskapet dominerade hans näthinna. Den vita reflektionen från snön kändes nästan som ett överexponerat fotografi där det vita flöt ut och tog över bilden. Han plöjde fram genom snön så snabbt han kunde. Varje steg var en kamp. Han visste inte ens om han sprang åt rätt håll, och även om han gjorde det så handlade det om åtskilliga mil innan han skulle kunna komma i säkerhet. Han insåg till sin fasa att det var försent. Det mullrande ljudet var rakt ovanför honom nu. En känsla av uppgivenhet tog över. Mannen var stel av både köld och rädsla. Han orkade inte springa längre. Hans flykt hade varit förgäves. Allt var över. Han visste vad som väntade. Dom skulle föra honom tillbaka. Nej! Varsomhelst men inte tillbaka! En stor skugga tog mark framför honom. Kraftfull. Oövervinnlig. Han kände sig förlamad, bortdomnad till både kropp och själ. Dom skulle föra honom tillbaka. Hans skrik på hjälp ekade ödsligt genom vildmarken. Ingen hörde honom.

KAPITEL 2 Den här morgonen hade inte börjat bra. Kaffet var slut. Jonas Lantz vände den tomma förpackningen upp och ner, men bara några små kaffekorn letade sig ut. Varför hade han stoppat tillbaks en tom förpackning i skåpet? Sanslöst. Han var en idiot. Jonas kände paniken bubbla upp inom honom. Han behövde ha kaffe omedelbart och han orkade inte gå utanför dörren heller, han hade ju fortfarande halva kudden kvar i ansiktet. Han drog fingrarna genom sitt mörka hår som var i fullständig oreda, som en fågelbo på huvudet. Det skulle krävas två schamponeringar följd av stenhårt hårvax för att då ordning det frisyrkaoset. Kaffe. Han öppnade skåpet under diskbänken. Han grimaserade när han tittade ner i soppåsen. Där låg det, kaffefiltret från igår, fullt med gammalt använt kaffe. Han funderade några sekunder sedan beslöt han sig för att plocka upp det. Han satte det i kaffebryggaren och fyllde på med nytt vatten. Han tryckte sedan igång den och stod och bevakade varenda droppe som rann genom filtret. När kaffet var klart hällde han i extra mycket mjölk i koppen för att villa bort smaklökarna. Det fungerade nästan. Kaffet var avskyvärt, men det gjorde ändå underverk i hans trötta hjärna. Medans han läppjade på kaffet tittade han ut genom köksfönstret och såg Stockholm långsamt vakna till liv. Nere på gatan försökte en stressad mamma rycka med sin tjuriga lille son in i en bil. En pensionär med morgontidningen under armen linkade mot sin port. En backande och vilt pipande flyttlastbil försökte parkera längre bort på gatan. Jonas kände koffeinet sparka igång hjärnaktiviteten. Han hoppade sedan in i duschen vars vatten som vanligt var iskallt de första tio sekunderna för att sedan bli för alldeles för varmt. Nästan skållad lämnade han badrummet och krängde på sig en skjorta och jeans.

Han hade tydligen såsat för länge för klockan visade att han var lite försenad. Han lämnade sin lägenhet på Södermalm med snabba steg. Han hälsade på sin vänlige irakiske granne som han mötte i trapphuset och tog sedan den sista trappan ner med rejäla kliv. Väl ute på gatan älgade han fram till sin bil, en Volkswagen CC Coupé, och snart var han på väg. Jonas rattade bilen genom stockholmstrafiken på ren rutin denna fredagsmorgon samtidigt som han kliade sin örsnibb. Han kände sig som en robot, som en maskin. Samma väg till jobbet varje dag. Samma köer. Han kunde köra sträckan i sömnen. Regndroppar började falla mot vindrutan med ett lätt smattrande, först var de enstaka men snart föll de i allt raskare takt. Han lyssnade på radion för att få lite sällskap. Han kände sig mindre ensam då. Bilen passerade Globen som reflekterades i bilrutan. Jonas bromsade hårt för att stanna vid ett trafikljus som plötsligt lös ilsket rött. När ljuset slog om till grönt tryckte han på gasen och fortsatte sin resa mot jobbet. Regnet hade nästan upphört när bilen efter 40 minuters färd svängde in på parkeringen vid jobbet. Forskningsbyggnaden var inte särskilt hög och såg mer ut som en sliten lågstadieskola än ett viktigt forskningscenter. Men utseendet var inte det viktiga, det som räknades var forskningen som bedrevs där inne. För vissa var forskningen kontroversiell, medans andra tyckte den var nödvändig. En tredjedel av pengarna till forskningen kom från EU, en annan del från svenska skattebetalare och den sista delen från privata intressen. När Jonas stegade över parkeringen började himlen spricka upp i en nyvaken gul-orange nyans. Han klev in genom ytterdörren och lunkade sedan genom en ljusbrun korridor. Jonas chef satt på sitt kontor med dörren öppen. Han hade energiska bruna ögon och torra knogar som han hela tiden kliade. Jonas höjde handen i en gomorron hälsning när han passerade chefens kontor. Chefen besvarade hälsningen med en grymtning. Jonas steg sedan in på sitt eget lilla kontor. Han hängde jackan över sin kontorsstol, greppade några av sina papper med anteckningar, och marscherade sedan ivrigt in i en av forskningssalarna.

Därinne stod han sedan hukad över anteckningarna och försökte tyda sin egen handstil. Rader av burar stod längs väggen, både högt och lågt. Åtminstone 20 stycken. I burarna syntes vita möss och råttor. Vissa sprang omkring, andra höll sig mer passiva. En del burar hade bara en ensam mus eller råtta, medans andra burar innehöll flera stycken. Alla var märkta i öronen, eller taggade som man kallade det. Det var helt enkelt ett pyttelitet elektroniskt chip som fördes in i musens öra. På så vis kunde man övervaka dess position och visste alltid var den fanns om den skulle rymma. Det hade ju varit ödesdigert om en råtta han studerat under ett års tid bara rymde och försvann. Gömställena här på jobbet var otaliga och råttan kanske aldrig skulle hittas. Nej, djuren behövde hållas under kontroll så att studierna kunde fortsätta. Han öppnade en bur och tog ut en råtta. Den stretade emot men hade inte en chans mot Jonas vana handlag. Råttan skulle nu vara med i ett experiment. *** Hemma i Jonas lägenhet damp det ner ett vitt kuvert på hallgolvet. En lång och senig budkille hade tryckt in kuvertet genom brevinkastet. Det var en specialleverans som hade hög prioritet för budfirman. Det vita kuvertet låg där nu slarvigt bland dammtussarna på golvet. Jonas namn och adress stod tryckt på framsidan. Kuvertet gav ingen ledtråd om vad som fanns i. Innehållet var ännu okänt.

KAPITEL 3 I forskningssalen hade Jonas den sprattlande råttan i ett fast grepp när han gick bort med den till ett litet akvarium. Det var fullt med vatten men tomt för övrigt. Han stoppade ner sin hand med råttan under vattenytan. Han startade ett tidtagarur. Råttan kämpade förtvivlat i handen. Han stirrade på den genom glaset. Råttan fortsatte kämpa och hålla andan. Svansen piskade desperat. Till sist slutade råttan kämpa i Jonas hand och svansen var helt stilla. Då tog Jonas upp råttan ovanför vattenytan igen. Han stoppade också tidtagaruret. 47 sekunder. Snart började råttans nos att darra och efter ytterligare ett tag började den andas igen och kvickna till. 47 sekunder antecknade han i ett litet block. Efter en stund sänkte han ner råttan under vattnet igen tills den så småningom tuppade av. Han ville tvinga fram fem procent reserven. När råttan i stort sett hade gett upp och var död så fanns det ändå alltid en femprocentig extra reserv att ta till. Men det krävdes extrema situationer för att tvinga råttan till att använda denna dolda reserv. Nu då.. När tidtagaruret denna gång hade passerat 51 sekunder och Jonas fortfarande höll den avsvimmade råttan under vatten så hände något. Den fick spamsmiska ryckningar och lyckades sprattla sig ur Jonas grepp. Sekunden senare tog råttan några simtag uppåt och fick huvudet ovanför ytan där den nu flämtade efter andan. Jonas kände sig nöjd. Han hade bevittnat fem procent reserven med egna ögon. Sanslöst. Han antecknade nöjt 51 sekunder i sitt block. Han fortsatte sedan studera råttan under olika experiment resten av dagen och gjorde anteckningar om dess beteende. Han skrev slut på anteckningsblocket och fick hämta ett nytt. Efter arbetsdagens slut stack hans chef in huvudet genom

dörröppningen. Är du kvar ännu? Själv då? sa Jonas. Jag ska bara skriva ut ett kontrakt sedan åker jag hem, sa chefen. Jag har några saker till jag ska fixa, sa Jonas. Det kan nog vänta, sa chefen och kollade på klockan. Det är fredag. Åk hem. Finns inte mycket för mig att göra hemma, sa Jonas. Chefen såg bekymrad ut. Man måste hitta balans i livet mellan arbete och fritid. En halvtimme senare lämnade Jonas jobbet bakom sig och gick mot parkeringen. Han började ana oråd när han såg tre tonårstjejer med rebellisk uppsyn som väntade på parkeringen. De såg ut att vara rabiata feminister eller djurrättsaktivister. En av dem hade ilsket rödfärgat hår, de båda andra var piercade i både ögonbryn och läppar. Vad vill ni? Den rödhåriga spottade på Jonas när han gick mot sin bil. Spottloskan träffade jackan och blev hängandes som ett klibbigt tuggummi. Vad gör du? sa Jonas och kände sig både förvånad och ilsken på samma gång. Han försökte desperat få bort spottloskan med hjälp av jackärmen, han ville undvika att röra den direkt med handen. Tjejen fräste åt honom Det är inte rätt att göra tester och försök med djur. Det är djurplågeri! Jonas orkade inte ens debattera, det gick inte att förklara för sådana människor. Han ville bara komma därifrån. Han gick snabbt mot sin bil och lyckades få upp bildörren och slinka in utan fler incidenter. När han hastigt backade ut sin bil så träffade ytterligare en spottloska vindrutan. Han satte på vindrutetorkarna som genast svepte bort den. Han styrde sedan ut från parkeringen och lämnade djurrättsaktivisterna bakom sig. Han kände sig obehaglig till mods, hans händer skakade lite när han vred på ratten. Det var alltid obehagligt med sådana konfrontationer, även om de inte förekom särskilt ofta, ett par gånger om året max. Han hittade en servett i handskfacket och lyckades till sist få bort spottloskan helt från jackan. Han knäppte på bilradion och slölyssnade på en debatt om det mångkulturella samhället för att skingra tankarna från vad som just hänt.

Jonas handlande lite i den dyra närbutiken på vägen hem. Lite mjölk, bröd och chips med smak av rödlök. När Jonas fumlande öppnade dörren till sin lägenhet såg han att han hade fått post. Ett vitt kuvert låg på hallmattan. Han greppade kuvertet och gick ut i köket. Säkert en räkning. Han la kuvertet på köksbordet så länge. Han öppnade kylskåpet och halsade apelsinjuice direkt ur paketet. Sedan packade han ur påsen från närbutiken och såg till att mjölkpaketet fick lite välbehövlig kyla. Han sträckte på sig och gäspade, tröttheten efter jobbet började komma smygande. Han tittade på kuvertet på köksbordet. Han gäspade igen och sprätte sedan upp kuvertet med en ointresserad min. Det var ingen räkning. Det var något helt annat. Något som omedelbart fångade hans intresse.

KAPITEL 4 Efter att ha öppnat kuvertet så tittade Jonas storögt på innehållet. Det var en broschyr i starka färger och ett brev där det stod; Grattis! Du har vunnit en gratis vintersemester! Han sneglade på broschyren. Där fanns bilder på skidorten Snörike i Norrland. Det såg mysigt ut, ett hotell med snötyngt tak dominerade en liten by omgiven av ett vackert vinterlandskap. Han läste vidare i brevet; Upplev gnistrande snö, vänliga människor, och härlig skidåkning. Åk hundspann och njut av fantastisk natur långt ifrån högljudda diskotek. Här är det tystnad och avkoppling som råder Efter ett åk i backen kan du äta god mat och bada bastu i mysig fjällmiljö. Du är en av få utvalda som får spendera en gratis helg hos oss. Allt ingår. Välkommen! Han höjde på ögonbrynen. Lockande. Han gillade att åka skidor, men han hade aldrig någonsin hört talas om Snörike. Det lät dessutom för bra för att vara sant, det fanns säkert en hake, det fanns det alltid. Han slängde broschyren och brevet i soppåsen. Han ägde ju dessutom inga skidor nu ändå. Han lunkade sedan in i vardagsrummet och tog mobiltelefonen ur fickan samtidigt som han kliade sig på örat. Han ringde upp mobilsvar. Du har inga nya meddelanden, sa den automatiska rösten. Det var längesedan någon hade pratat in ett meddelande till honom. Han kände sig lite ensam och missmodig. Han drog fingrarna genom håret och slog sig ner bakom sitt skrivbord. Han hade inrett en liten kontorshörna i ena änden av vardagsrummet. Han slog på sin dator och kollade mejlen. Bortsett från några enstaka spammejl så var det tomt i hans mejlbox. Han loggade sedan in på dejting-sajten där han var medlem. Ingen kvinna hade visat intresse för hans profil. Han kände sig mer och mer bedrövad. Det verkade som det hela tiden fanns en stor övervikt på män i världen. Var höll alla tjejer hus? På jobbet var det bara män. De gånger han gick ut på puben så var den packad med karlar och knappt

några kvinnor alls. Likadant på biblioteket. Han förflyttade sig till sin svarta lädersoffa och slog på tv:n som babblade på utan att fånga hans intresse. Vad skulle han göra i helgen? Sitta hemma och stirra på tv:n som en zombie? Jonas tänkte återigen på broschyren. Det var lite frestande ändå. Antagligen skulle det finnas tjejer på den där skidorten. Fnittriga tjejer som tappat omdömet lite av stark alkohol. Jonas hade inte varit kär sedan han var 19. Hon hade ratat honom och stampat på hans hjärta. Han undrade vad hon gjorde nu. Hade hon gjort verklighet av sin dröm att resa jorden runt? Luktade hon fortfarande gott? Såg hon fortfarande bra ut, eller struntade hon i sitt utseende som en övertrött småbarnsmamma? Han undrade om han skulle haft några känslor kvar om han träffat henne på stan en dag. Men som forskare visste han att det där kärleksruset bara var kemiska processer i hjärnan. Så nu 35 år gammal skulle han aldrig bli förälskad igen, inte när han visste hur hjärnan försökte lura sig själv. Kärlek var enbart kemi. Kliniskt. Vetenskapligt. Den där skidresan framstod ändå som mer och mer intressant. Även om han inte ägde några skidor så kunde han ju alltid hyra ett par. Han bestämde sig för att åtminstone kolla upp den där skidbyn. Vad hette den nu då? Snörike. Det lät inte ens bekant. Det var definitivt inte någon av de vanliga skidorterna. Han reste sig från soffan och lunkade fram till skrivbordet där han slog sig ner bakom datorn. Han sökte på internet och hittade en karta över Norrland. Efter att ha studerat den några minuter så hittade han en pytteliten by som hette Snörike. Det låg mitt ute i vildmarken ganska nära finska gränsen. Mitt ute i ingenstans. Han fortsatte söka på internet på orten Snörike. Det han hittade gjorde honom förbryllad. Det stod att Snörike stängdes 1972 och hade sedan dess varit öde och övergiven. Jonas var förbryllad. Varför har jag vunnit en resa till en övergiven by? Ett frö av nyfikenhet hade såtts i hans huvud. Han bara måste få veta.

KAPITEL 5 Jonas stod i sitt kök och sneglade mot soppåsen. Han stoppade ner handen och plockade upp broschyren. Snörikes storslagna landskap mötte honom på omslagsbilden. Han bläddrade nyfiket i broschyren. Dom måste ha skickat mig en gammal broschyr. Den här är inte aktuell nu. Annläggningen är ju nedlagd. Han stirrade på broschyren. Den såg faktiskt hyfsat ny ut. Glättat papper. Definitivt nyare än 1972. På bilderna verkade Snörike vara vackert och lockande. Snöflingor i gnistrande solsken. Det var som om byn ropade på honom med löfte om äventyr och förförelse. Han såg ett telefonnummer man skulle ringa om man var intresserad. Han tittade på klockan; 20.32. Skulle de verkligen svara den tiden en fredagskväll om han ringde? Om inte så kanske de ändå hade en telefonsvarare med mer information. Han funderade i tio sekunder sedan greppade han sin mobiltelefon och ringde numret. Välkommen till Snörike promotion, sa en syntetisk röst. Var vänlig knappa in den fyrsiffriga kod som finns på framsidan av din broschyr och avsluta med fyrkant. Jonas tittade på broschyrens framsida. Där verkade inte finnas någon kod. Jo, där längst upp stod fyra siffror tryckta. Han knappade in siffrorna på mobilen och tryckte till sist på fyrkant. Koden godkänd, sa den syntetiska rösten. Du kopplas nu till en telefonist. Det blev tyst några sekunder sedan hördes signaler gå fram. Välkommen till Snörike promotion, svarade en hurtig manlig röst i andra änden av telefonen. Det var en riktigt människa som pratade den här gången, ingen dator. Rösten var för glad och reseledaraktig för att vara en dator. Ja, hej, sa Jonas. Jag fick ett brev från er där jag vunnit en resa. Grattis! sa den hurtiga rösten. Vad är haken? Haken?

Ja, det måste väl finnas en hake någonstans. Ingenting är gratis här i världen. Det finns ingen hake. Vi gör det här för att försöka få folk intresserade av vårt resemål. Jag sökte på er på nätet och det stod att Snörike stängdes 1972. Det stämmer, sa den hurtiga rösten Men vi tyckte att det var synd att en sådan idyllisk liten by skulle bli helt bortglömd, så vi har startat upp den igen. Det är en helt ny destination för i år. Vi skänker bort gratisresor för att göra reklam för oss själva. På det viset. Och det kostar ingenting? Inte ens resan? sa Jonas och kliade sig på örsnibben. Nix. Vi bjuder på allt hela helgen. Resa, kost, logi, liftkort. Jonas funderade några sekunder. Okej, jag är intresserad av att åka den här helgen. Bra. Jag sänder en flygbiljett till din mobil och övriga reseinstruktioner till imorgon bitti. Fint. Jonas hoppades att han inte skulle ångra sitt beslut.

KAPITEL 6 Flygplanet landade på Happavaras flygplats i Norrland. Det tog mark med en mjuk duns. Jonas tittade ut genom det lilla flygplansfönstret och såg det snötäckta landskapet. Han gick av planet tillsammans med resten av passagerarna. Det var en brokig blandning av kostymklädda affärsmän med surfplattor och portföljer under armarna, skrikiga barnfamiljer, och vilsna pensionärer. När Jonas gick genom flygplatsen slängde han ett öga på sin mobiltelefon där ett sms gav honom instruktioner. En buss skulle vänta på honom här vid hållplats D. Han ångade ut genom flygplatsens entré och tittade sig omkring. Han kände kylan bita i öronen. Han stack ner handen i jackfickan och kom upp med en skidmössa som han satte på huvudet. Taxibilar syntes och längre bort en parkering. Det fanns också flera busshållplatser märka A, B och C. Men var är D? Han tittade sig stressat omkring. Och där längre bort såg han den, en sliten skylt där man knappt kunde urskilja bokstaven D. Jonas hastade fram till skylten. En munter flygvärdinna stegade förbi honom glatt kvittrandes. Är du säker på att du ska stå vid den hållplatsen? Jonas var tveksam. Jag tror det. Han kollade sitt sms i telefonen igen. Det stod hållplats D. Den där hållplatsen används inte längre, sa flygvärdinnan innan hon hastade mot flygterminalen. Jonas kände ett sting av olust. Han kanske skulle ha litat på sin magkänsla från första början. Det var någonting som inte stämde med hela arrangemanget. När han stod där och tvekade så dök det upp en liten buss som stannade bredvid honom med ett frustande ljud. I rutan satt en skylt: Snörike. Då var det rätt buss. Han slappnade av lite igen, han kanske hade oroat sig i onödan.

Han öppnade bussens bagagelucka och slängde in sin väska. Han klev sedan på bussen och möttes av en trött chaufför som påminde om en sömnig hund. Jonas höll fram sin mobiltelefon och visade sin mobilbiljett han fått skickad till sig. Chauffören nickade ointresserat. Jonas märkte nu att bussen var helt tom, förutom honom själv och chauffören. Jonas slog sig ner på sätet längst fram. Det doftade svagt av rengöringsmedel blandat med gammal smuts. Chauffören stängde bussdörren med ett pysande och bussen körde iväg. Ska du inte vänta på resten? sa Jonas. Vilka resten? sa chauffören trött. Det är väl fler än jag som ska till Snörike? Jag har fått instruktioner som jag följer. När du hade anlänt skulle jag köra. Jonas funderade i tysthet. Han kanske hämtar upp fler längs vägen. Tankarna snurrade runt i skallen med oroväckande hastighet. Eller är jag enda passageraren?

KAPITEL 7 Busschauffören hoppades att mannen skulle sluta fråga så mycket och slog dövörat till. Håll tyst. Men frågorna fortsatte hagla. Chauffören hade lust att säga; Det är ingen idé du ställer massa frågor för jag kan inte ge dig några svar, men istället fokuserade han på den vintriga vägen som erövrades meter för meter av bussen. När han nästa gång slängde en blick i backspegeln så satt mannen tyst och konfunderad på sitt säte. Perfekt. Fortsätt så. Det var inte första gången chauffören lämnade civilisationen bakom sig och följde den här vägen ut i vildmarken, så han visste vad som skulle göras. Han hade blivit tipsad om det här extraknäcket av den förre chauffören som nu gått i pension. Lättförtjänta pengar. Busschauffören ville gärna ha fler sådana här enkla uppdrag. Han hade som vanligt fått order om var han skulle släppa av passageraren. Chauffören ställde inga frågor till sin uppdragsgivare, det var underförstått att frågor inte var uppskattade. Så länge han fick sina pengar så tänkte han inte ställa en enda fråga. Det var dessutom bra pengar för att bara köra passagerare från flygplatsen till vildmarken. Han visste inte vart passagerarna slutligen fördes och han ville inte heller veta. Det var nog bäst så. Han hade en känsla av att han inte skulle gilla svaret. *** Bussen stannade med ett maskinellt suckande mitt ute i den snötäckta ödemarken. Dags att gå av, sa chauffören. Jonas tittade ut genom bussens immiga fönster. Han såg bara ett vitt snölandskap. Här? Busschauffören nickade otåligt.

Jonas tvekade lite men klev sedan av bussen. Han såg att vägen helt enkelt tog slut tio meter längre fram i någonting som liknade en oskottad vändplan. Han öppnade bussens bagagelucka och tog ut sin väska. Han smällde igen luckan lite för hårt och fick chaufförens ogillande blick på sig. Vad händer nu? sa Jonas. Busschauffören svarade inte, han stängde bara bussdörren utan att säga ett ord. Bussen körde framåt och vände vid vändplanen med ett visst besvär. Den körde sedan tillbaks samma väg som den hade kommit och försvann utom synhåll. Jonas stod här helt ensam i den snöiga terrängen och lyssnade till bussens brummande ljud tills det dog ut helt. Minuterna gick. Han drog skidmössan längre ner över öronen. Några snöflingor började falla. Han tittade längs den öde vägen. Inget fordon syntes. Ingen människa. Ingenting. Han stod där med sin väska bredvid sig. Vad händer nu? Huttrande drog han jackan hårdare omkring sig. Någon måste väl komma och hämta mig? Han tittade på klockan, lite stressad över hela situationen. Han tog sedan upp sin mobiltelefon och läste instruktionerna han fått igen. Det sista som stod var att han skulle ta bussen från hållplats D. Sedan stod det inget mer. Tänk om ingen hämtar mig? Fanns det mer instruktioner han inte hade fått? Tankarna virvlade genom hans hjärna. Tänk om jag är helt övergiven? En sak som oroade honom direkt var att mobiltelefonen verkade sakna täckning. Naturligtvis. Han var väldigt långt norrut nu. Men det kanske bara var just precis här som det var dålig täckning. Det kanske skulle bli bättre när han kom fram till skidbyn. Det var i alla fall det han försökte intala sig själv. Han försökte uppskatta hur kallt det var. Säkert 25 minusgrader. Hur länge kunde man överleva i den här kylan? Han stod där som en pytteliten silhuett i det mäktiga vita landskapet. Helt ensam.

KAPITEL 8 Jonas stod och frös ensam i det mäktiga snölandskapet. Hans väska hade fått ett lager med snö på sig nu. Han borstade bort det, men insåg att det snart skulle bli likadant igen. Vad ska jag göra? Han kände kylan smyga sig på och attackera tårna som sakta började förlora känseln. Han tittade åt alla håll, men det enda han såg var det vita skimrande ljuset från all snö. Han började röra på sig lite lätt för att hålla värmen. Hon såg nog fånig ut där han stod och studsade upp och ner, men här ute fanns ju inte en enda levande själ som kunde se honom ändå. Plötsligt hörde han andetag långt borta på vägen. Flämtningar som kom närmare. Han hörde också något som lät som springande tassar. Nu såg han något längre bort på vägen. Ett koppel hundar som kom springandes och de drog en släde efter sig. En man stod på slädens medar. Han var i 50-årsåldern och han hade ett härjat ansikte som täcktes av ett vildvuxet skägg. En stickad varm mössa prydde hans huvud. Släden stannade några meter framför Jonas. Han kunde känna hundarnas varma andedräkt. Den skäggige mannen steg av slädens medar och pulsade fram till Jonas och skakade hans hand. Välkommen. Handslaget var stenhårt, som om mannen haft ett fysiskt kroppsarbete hela sitt liv. Mannen log och blinkade som en leguanödla samtidigt som han spottade i snön och gestikulerade mot hundsläden. Hoppa på. Ska du ta mig till Snörike? sa Jonas. Mannen nickade och greppade sedan Jonas väska som han kånkade fram till släden. Tag plats. Jonas tvekade en stund men satte sig tillslut på släden där han fick trängas om utrymmet tillsammans med sin väska. Mannen trollade fram en termos och en mugg. Han fyllde muggen med en varm dryck. Jonas kände väl igen den tunga, söta doften av varm choklad. Värm dig lite, sa mannen och gav muggen till Jonas.

Han tog emot den och kände den ljuvliga värmen mellan sina händer. Han tog en klunk och en våg av hetta svepte ner genom hans kropp. Den varma chokladen gav honom minnen från barndomen där han suttit med snorig näsa i snön och hans mamma gett honom varm choklad efter avslutad pulkaåkning. Mannen gned sig över skägget och visslade sedan tre korta visslingar och hundarna började springa. Släden drogs nu av vägen och ut i den snötäckta vildmarken. Jonas var tvungen att hålla i sig med ena handen för att inte trilla av. Han spillde också några droppar choklad i snön i en kurva. Efter en stund vande han sig vid slädens rörelser och kunde slappna av lite. Jonas njöt av färden. Det var imponerande vackert. Snötäckt landskap. Majestätiska berg. Bitande kyla i kinderna. När är vi framme? Snart. Vad är det för ställe som inte går att köra till med bil? Varför finns det ingen väg ända fram? Vi gillar avskildheten. Jonas nöjde sig med det svaret. Han fortsatte njuta av utsikten. Hundsläden for fram genom ett lätt snöfall. Genom en djup vit dal, sedan över en snötäckt kulle. Det var ju trots allt det här han hade varit ute efter, en ny upplevelse, något som fick honom att glömma bort sin ensamhet. Efter ett tag blev ljudet från hundarnas tassar nästan hypnotiserande. Tiden gick. Krängandet från hundsläden kändes sövande. Han kämpade för att hålla ögonen öppna. Varför var han så sömnig? Sanslöst. Han hade ju varit hur pigg som helst förut. Han anade oråd. Något var fel. Ögonlocken blev tyngre och tyngre. Det gick inte att kämpa emot sömnen som spred sig som ett gift i hans kropp. Allt var som i ett töcken. Till slut föll ögonlocken obönhörligen igen. Sömnen segrade.