Thomas Lindh Utbildning och barnafödande en onödig konflikt? När utbildningsexpansionen börjar inkräkta på unga vuxnas familjebildande uppstår en konflikt som i grunden är onödig. Ekonomi är en anledning till att barnafödandet skjuts allt längre upp i åldrarna. Många har helt enkelt inte råd att bilda familj så tidigt. De som trots allt gör det får problem med slutförandet av sin utbildning, med bostäder och annat. Andra riskerar att inte hinna förverkliga ambitioner om familj och barn. För samhället uppstår då ett hållbarhetsproblem. När befolkningen inte reproduceras, krymper skattebasen för att vidmakthålla välfärden. Europa åldras och farhågorna växer om hur framtidens välfärd för de äldre ska finansieras. Samtidigt medför den tekniska utvecklingen och globaliseringen att utbildningskraven i arbetslivet ökar. I det perspektivet blir det djupt oroande att det i europeiska data finns ett tydligt statistiskt samband mellan ökande utbildningsnivåer och sjunkande födelsetal. Allt större delar av varje åldersklass går in i högre utbildning. I diagram 1 illustreras detta av kvoten mellan antal personer som antagits till högre utbildning och antal människor i de för utbildningen relevanta åldersgrupperna. Intervallen varierar från land till land. Här är det beräknat som femårsintervallet direkt efter att gymnasieutbildningen teoretiskt avslutats i Sverige rör det sig om åldrarna 20 24 år, i andra länder kan det vara både yngre och äldre grupper. Även om detta mått har sina brister, är trenden tydlig. I samtliga femton EU-länder har de summerade fruktsamhetstalen för perioden 1970 sjunkit under de cirka 2,1 barn per kvinna som behövs för att befolkningen ska kunna reproducera sig utan nettoinvandring. Trenden i diagram 1 motsvaras av nedåtgående kurvor i diagram 2 (se sidan 6), där summerad fruktsamhet är summan av de åldersspecifika fruktsamhetstalen. Talet visar hur många barn en kvinna i genomsnitt skulle föda utifrån den vid tidpunkten för beräkningen gällande fruktsamheten. Det skulle förstås kunna bero på en ren tillfällighet att fruktsamheten sjunker i takt med expansionen av högre utbildning, men det finns statistiska metoder för att avgöra detta och forskning vid Institutet för Framtidsstudier ger belägg för att sambandet är verkligt. Det skattade sambandet är också starkt. Ett års ökning av det genomsnittliga antalet år i skola innebär i runda tal en nedgång med 0,15 i antalet barn en kvinna förväntas föda i genomsnitt. Att förlängd högre utbildning kommer i konflikt med familjebildande Förr gällde det att satsa på säkra perioder. I dag är problemet snarare att pricka in stunderna när chansen är som störst. Från Apoteket AB:s kampanj Vill du bli gravid? från 2002. APOTEKET AB. 4 Framtider 4/2005
och barnafödande är inte oväntat. När alltfler unga vuxna får svårare att etablera sig på arbetsmarknaden och ser lång utbildning som en förutsättning för framgång i livet, skjuts barn och familj på framtiden. Delvis är därför de sjunkande födelsetalen i Europa en följd av att familjebildning senareläggs när högre utbildning expanderar, som demografen Wolfgang Lutz påpekat (Framtider 2/2005). De summerade fruktsamhetstalen förutsätter emellertid att åldersmönstren för barnafödande är stabila om vi ska kunna ta det som en prognos för framtiden. EFTERSOM FLERTALET européer, enligt egen utsago i Eurobarometerundersökningar, ändå siktar på att få i snitt lite mer än två barn, kunde vi förvänta oss att detta rättar till sig med tiden. Men när det första barnets födelse dröjer till trettioårsåldern, börjar de biologiska förutsättningarna försämras. Efter fyllda trettio sjunker fruktsamheten snabbt, och i början av fyrtioårsåldern är chansen att bli gravid mycket liten. Alltfler par upptäcker att de inte kan få barn hur mycket de än försöker. Eurobarometerundersökningar visar följaktligen att alltfler kvinnor över fyrtio hade velat få fler barn än de faktiskt fött. Ofrivillig barnlöshet är ett välfärdsproblem men ett ganska obetydligt sådant, kan man tycka, mot bakgrund av befolkningsexplosion och fattigdom i andra länder. Om européer inte föder tillräckligt med barn, finns det länder där kvinnor föder alldeles för många barn. Så om vi bara låter dem flytta hit, jämnar det väl ut sig. Nåja, integrationen av invandrare i arbetsliv och samhälle har inte varit särskilt framgångsrik, varken i Sverige eller i EU som helhet. Som räkneövning finns emellertid en viss styrka i argumentet, och en viss sådan omfördelning är utan tvivel möjlig att genomföra. I ett lite längre framtidsperspektiv kan det emellertid inte vara någon permanent lösning att importera arbetskraft från barnproducerande u- länder. Även om vi ignorerar moraliska dilemman med att låta fattigare länder ta kostnaderna för att uppfostra och utbilda vår arbetskraft, finns två faktorer som sätter käppar i hjulen. För det första åldras även invandrare. Om vi inte vill förvärra det moraliska dilemmat genom att skicka tillbaka dem utan ersättning när de blir utslitna och orkeslösa, kommer därför problemet förr eller senare ifatt oss igen. Kalkyler från Statistiska centralbyrån och FN visar hur invandringstakten hela tiden måste öka tills siffrorna blir svindlande och uppenbart orimliga. För det andra sjunker födelsetalen snabbt även i tredje världen när den ekonomiska utvecklingen där börjar ta fart. Med andra ord kommer källan för billig arbetskraft att sina inom en Procent 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 1970 1975 1980 1985 ganska snar framtid. Exemplet Kina, med dess ettbarnspolitik, visar att detta kan gå väldigt snabbt i ett demografiskt tidsperspektiv. ÅLDRANDE BEFOLKNING är inte bara, eller ens huvudsakligen, ett arbetskraftsproblem. Visst är det tänkbart att detta kan sänka tillväxten och i extremfall leda till sänkt BNP i vissa länder. Men vår materiella standard är förmodligen ohållbart hög i världsskala (i varje fall i termer av den miljöbelastning vår livsstil ger). Nej, det verkliga problemet ligger på ett annat plan, i de krav på ökande omfördelning mellan generationer som åldrandet medför. När varje arbetande måste försörja alltfler måste också varje arbetande avstå en större andel av sin inkomst till andras konsumtion. Det sker på i huvudsak tre sätt. Det vi i Sverige tänker på i första hand är det allmänna pensionssystemet och äldrevården, det vill säga en Diagram 1. Bruttokvoten mellan antagna till eftergymnasial utbildning och relevant åldersgrupp i femton EU-länder. Källa: World Development Indicators. Finland Sverige Storbritannien Danmark Belgien Österrike Spanien Nederländerna Frankrike Portugal Grekland Italien Irland Tyskland Framtider 4/2005 5
omfördelning via offentlig beskattning som, frånsett en mindre andel fonderade medel, i huvudsak sker utan att generera synliga kapitalresurser. Som bekant upplever många en kraftig ökning av skattetrycket som ett problem. En mer seriös ekonomisk analys visar att det mycket väl kan vara ett effektivt sätt att försäkra sig mot risken att leva över sin egen försörjningsförmåga. Trots påståenden om motsatsen finns inga hållbara belägg för att den ekonomiska tillväxten tar skada av skattetrycket i sig. Eftersom riskspridningen är betydligt bättre i ett offentligt system än i olika privata lösningar, kan det offentliga systemet för omfördelning mellan generationer ge bättre tillväxt än privata lösningar förmår. Ett andra sätt att försäkra sig är via privat sparande, där de äldre finansierar sin konsumtion genom medel de sparat under sina aktiva år. Detta förutsätter att deras värdepapper och kapitaltillgångar kan säljas till den aktiva generationen. De senare måste sänka sin konsumtion för att lösa in dessa tillgångar, det vill säga själva spara till pensionen. Genom att kapitalmarknaderna är internationella kan detta ge möjlighet att dra nytta av andra länders mer fördelaktiga demografiska situation. Men efter börskraschen för några år sedan vet alla att privat sparande är ganska riskfyllt. Ett tredje sätt är att låta familjeöverföringar sköta omfördelningen mellan generationer, och försäkra oss om framtida vård genom våra egna barn. Även detta är en rätt riskfylld lösning för den enskilde. Har man bara ett eller två barn kan det hända att dessa tröttnar på att ta hand om alltmer långlivade föräldrar (och kanske till och med far- och morföräldrar). I slutändan blir resultatet emellertid detsamma oberoende av vilka lösningar som väljs. Åldrande befolkning innebär en ökande omfördelning av konsumtion från de aktiva till de beroende. Skattemetoden skapar jämförelsevis mer omfördelning mellan familjer, men är beroende av att de som arbetar är villiga att betala stadigt ökande skatter. Kapitalmarknaden kan omfördela även mellan länder. Men då måste förstås investeringarna ske i andra länder än de som själva har en åldrande befolkning. Precis som invandring är detta ingen långsiktig lösning. I det perspektivet blir det negativa sambandet mellan utbildning och barnafödande inte längre bara ett problem för dem som skjutit för länge på sitt familjebildande. Det uppstår ett mer allmänt problem för den långsiktiga hållbarheten i Europas välfärdsstater. Vilket system för överföringar till de äldre som än väljs blir slutsatsen densamma: omfördelningen måste öka och de arbetande måste avstå en större andel av sin konsumtion än i dag. Om kraven på längre utbildning förstör förutsättningarna för att reproducera befolkningen, blir dagens system för omhändertagande av de äldre svåra att upprätthålla. Det finns, hör och häpna, personer som ser detta som ett argument för att sluta utbilda kvinnor! I ett läge där utbildningskraven växer och ekonomins fortsatta tillväxt blir alltmer beroende av befolkningens utbildningsnivå och kvinnornas arbete blir en så reaktionär politik knappast gångbar Barn per kvinna 4 3 2 1 1970 1975 1980 1985 Irland Frankrike Danmark Finland Nederländerna Storbritannien Belgien Sverige Portugal Tyskland Österrike Grekland Italien Spanien Diagram 2. Antal barn en kvinna förväntas få under sin fertila period (summerade fruktsamhetstal) i femton EU-länder. Källa: World Development Indicators. 6 Framtider 4/2005
ens om man bortser från kraven på jämställdhet. Men varför inte föda barn medan man utbildar sig? Folk föder ju barn medan de arbetar. Högre studier kan ofta bedrivas på mycket mer flexibla tider än vad flertalet förvärvsarbeten kan. För högt utbildade människor i karriären är nog i allmänhet tidsbudgeten mycket mer ansträngd när de faktiskt får sina barn än den var under studieåren. Problemet är att människors ekonomiska budget är så ansträngd under studieåren. På senare år har ekonomisk forskning alltmer uppmärksammat att högre studier i vuxen ålder är beroende av samhälleliga subventioner. För de flesta är det nämligen svårt att finansiera sig via privata lån. Denna så kallade kreditrestriktion på humankapitalbildningen antas inom stora delar av tillväxtforskningen förklara varför länder med hög ojämlikhet växer långsammare på lång sikt än mer jämlika länder. Eftersom fler kan utbilda sig under längre tid när den disponibla inkomsten är mer jämlikt fördelad i samhället, ökar produktionen snabbare på lång sikt. Högskola Folkhögskola Komvux Övriga Totalt Studerande totalt 473 800 28 400 240 800 40 400 783 400 varav med barn 94 900 5 400 85 200 13 600 199 100 varav utan barn 378 900 23 000 155 600 26 800 584 300 Tabell. Antal studerande med barn och utan barn. Källa: Ett barntillägg till studerande, 2004. (Ds 2004:53) FOTO: HASSE HOLMBERG/PRESSENS BILD. I SVERIGE HAR ensamstående svårt att klara sig på studielånen, och i många andra länder förutsätter studiefinansieringen att man bor hemma hos föräldrarna (som i många fall är de som faktiskt får subventionerna). Det gör det svårt att bilda familj och skaffa barn. En del människor gör det ändå, men då som regel till priset av förlängda studier på grund av sidoarbeten eller extrema uppoffringar som drabbar barnen (om inte privilegierade mor- eller farföräldrar kan bidra). Eftersom studielånen är så knappt tilltagna redan för en person, är detta förstås ohållbart ekonomiskt vid längre heltidsstudier. Fram till 1989 fanns i Sverige möjligheten att tilläggslåna för barn vid Mer än var femte högskolestuderande i Sverige har barn en hög siffra jämfört med många andra länder. Framtider 4/2005 7
10 000 studier. Av för mig okända skäl avskaffades detta, men 2004 infördes ett kontant tilläggsbidrag för barn knutet till prisbasbeloppet. I regeringens proposition beräknas detta för fyra veckors heltidsstudier motsvara 480 kronor för det första barnet, ytterligare 304 kronor för det andra och 160 kronor för det tredje barnet och följande. Motiveringen är dels att öka föräldrars möjligheter att studera, dels att färre barn ska behöva leva i fattigdom. I underlaget för propositionen redovisas hur många som tros vara berörda, siffror som annars är svåra att hitta i den offentliga statistiken (tabell). Det är närmare 25 procent av de vuxenstuderande och över 20 procent av de högskolestuderande som har barn. Var femte högskolestuderande är inte någon försumbar andel. Att det genomsnittligt tar mycket längre tid för svenskar än för andra att avsluta sin utbildning, beror förmodligen till väsentlig del på viljan att kombinera barn och studier. Eftersom allt fler i varje åldersklass i dag går vidare till högre studier, är det ingen liten andel av ungdomarna som lever under fattigdomsförhållanden. Antal barn SEDAN NÅGRA ÅR stiger födelsetalen i Sverige igen, men ligger fortfarande en god bit under reproduktionsnivån (2,1 barn i snitt). Det är uppenbarligen fråga om återhämtade fördröjningseffekter, eftersom genomsnittsåldern för förstföderskor har fortsatt att stiga. Diagram 3 visar hur nyblivna mödrars åldrar och antal nyfödda utvecklats sedan 1970. Från att de flesta nyblivna mödrar var i tjugoårsåldern har vi nått en situation där de i dag är över trettio. Kan ett barntillägg på 500 kronor i månaden radikalt förändra bilden? Nej, det är inte särskilt sannolikt. Det är naturligtvis välkommet för dem som redan har barn och försöker kombinera det med studier. Men storleksordningen är på tok för liten för att övertyga särskilt många tjugoåringar om att det fungerar att kombinera barn och studier och samtidigt ha en dräglig ekonomisk standard. Att återinföra tilläggslån för barn under studietiden skulle vara betydligt effektivare. Eftersom högskolestudier oftast medför högre lön i det framtida yrkeslivet, är det inget principiellt problem att låta folk själva välja sin livsbana och hur den ska finansieras. 1970 Naturligtvis finns praktiska problem. Hur ska man utforma en avskrivning av lånen om människor av olika anledningar misslyckas med att få förväntad avkastning på sin utbildning? Hur förhindra att lånen utnyttjas enbart som försörjningskälla i förväntan om att de ändå blir avskrivna? Sådana problem finns redan med dagens lån, och det är svårt att tro att framtidens barnföräldrar skulle vara mer benägna att missbruka kreditmöjligheten. Tyvärr finns ganska lite forskning på området, och det är ofta svårt att få fram korrekta siffror. Kombinationen barn studier faller till stor del utanför den ordinarie statistiken, kanske därför att det slentrianmässigt antas att folk inte ska ha barn innan de studerat färdigt. Vidare förutsätter dagens föräldraförsäkring att människor inte får barn under studietiden, i varje fall inte utan att ha förvärvsarbetat tidigare. När det blir allt viktigare för välfärdssamhällets överlevnad att unga både utbildar sig och bildar familj bör traditionella föreställningar ifrågasättas. Ett nytänkande är förmodligen på väg, men här krävs mycket mer kunskap kring alternativen: Vad kan tänkas fungera? Vad kostar de olika alternativen? Thomas Lindh är forskningsledare vid Institutet för Framtidsstudier. 8 000 6 000 4 000 2 000 0 14 16 18 20 22 24 26 28 30 32 34 36 38 40 42 44 46 48 Ålder 10 000 Diagram 3. Levande födda i Sverige efter moderns ålder under valda år. 8 000 Källa: Befolkningsstatistik. Statistiska centralbyrån. 2004 LITTERATURTIPS Barnafödandet i fokus från befolkningspolitik till ett barnvänligt samhälle (2001). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer; Socialdepartementet. (Ds 2001:57) Lindh, Thomas (2004), Is Human Capital the Solution to the Ageing and Growth Dilemma? I: Current Issues of Economic Growth. Wien: Österreichische Nationalbank. (Proceedings of OeNB workshops; 2) Lutz, Wolfgang (2005), Medellivslängden ökar och italienarna skaffar sig färre bambini. Framtider nr 2. 8 Framtider 4/2005 4 000 6 000 2 000