Först av allt vill jag tacka Utrikespolitiska Institutet och inte minst direktör

Först av allt vill jag tacka Utrikespolitiska Institutet och inte minst direktör Anna Jardfelt - för inbjudan att hålla det här föredraget. Jag glädjer mig också åt att få ta del av Hans Blix rika erfarenhet. Som rubrik på det här föredraget har vi alltså valt IAEA mer än bara en nuclear watchdog. Och jag hoppas att jag kanske ska kunna bredda er kunskap lite grand om IAEA och de olika uppgifter som organisationen har. Själv är jag Sveriges ambassadör i Wien och samtidigt Sveriges representant i IAEA:s styrelse, sedan hösten 2011. Och jag ska genast förtydliga att vi är många som följer och deltar i IAEA:s verksamhet från svensk sida: FNdelegationen i Wien, och här i Stockholm Utrikesdepartementet, Miljödepartementet, Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM), Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och fler därtill. IAEA grundades 1957 och är en så kallad specialized organization i FN-familjen. IAEA är samtidigt rätt unik. Det är en organisation som, när den tillskapades, baserades på en helt ny teknologi. På engelska talar vi om nuclear energy. På

svenska kanske vi måste tala om både kärnteknologi och kärnkraft. I slutet av Andra världskriget fick världen bevittna hur denna nya teknik kunde användes för militära syften. Efter kriget var många oroliga för att kärnvapnen skulle komma till användning igen och att kunskapen om hur man konstruerar en atombomb skulle spridas. Och oron består. När IAEA grundades fanns det bara tre deklarerade kärnvapenmakter; USA, Sovjetunionen och Storbritannien. På sextiotalet tillkom först Frankrike och sedan Folkrepubliken Kina. Som ett svar på denna utveckling tillkom 1968 det så kallade icke-spridningsavtalet, eller på engelska Non-Proliferation Treaty, NPT, som syftar till att förhindra ytterligare spridning av kärnvapen. Samtidigt erkänns i avtalet alla länders rätt att använda kärnteknologin för fredliga ändamål, inklusive rätten att anrika uran. Man ska nämligen inte glömma bort att det även fanns stora förhoppningar att den nya teknologin skulle kunna bidra till en positiv samhällsutveckling. Inte minst hoppades många att den civila kärnkraften skulle komma att utgöra en ren och billig och i det närmaste outsinlig energikälla. Redan från starten var det alltså både hot och möjligheter som man såg hos den nya teknologin och IAEA:s mandat speglar denna dualism.

Mycket har förstås hänt sedan 1957. IAEA har idag 157 medlemsländer. Sverige har traditionellt haft en stark ställning i organisationen. Den främsta anledningen är att vi alltid haft hög kompetens på det kärntekniska området, och ett tag höll vi faktiskt kärnvapenoptionen öppen i Sverige. Naturligtvis stärkte det ytterligare vår ställning att två av de tre första generaldirektörerna för IAEA var svenskar. Sigvard Eklund var IAEA:s andra generaldirektör, mellan åren 1961 och 1981. Och därefter leddes organisationen som bekant av Hans Blix, fram till 1997. Idag heter IAEA:s generaldirektör Yukiya Amano, som kommer från Japan, och tillträdde 2009. Under efterkrigstiden förändrades vår syn på kärnkraften, fram och tillbaka. Oljekriserna på sjuttiotalet fick ett tag denna att framstå som oundviklig, helt enkelt eftersom det då verkade saknas realistiska alternativ. Men samtidigt fanns en växande insikt om problemen, inte minst kravet på slutförvaring. Efter olyckan i Three Mile Island i USA 1979 ökade oron över hälsoriskerna. I Sverige hölls en folkomröstning 1980, som i praktiken ledde till en frysning av kärnkraften i nästan tre decennier. Efter olyckan i Tjernobyl 1986 var det nog många i västvärlden som var beredda att helt skrinlägga kärnkraften. Men när oljepriset började stiga kraftigt, i slutet av 1990-talet, ökade åter intresset. Och den främsta anledningen var precis som tidigare att det verkade saknas

alternativ. För bara något år sedan hörde man till och med talas om att vi nu befann oss i en nukleär renässans. Men så kom den tragiska jordbävningen utanför Japan, i mars 2011, och den efterföljande tsunamin, som förorsakade den svåra kärnkraftsolyckan i Fukushima. Utan tvivel har Fukushima lett till en ny omvärdering, inte minst i Väst. Tyskland har exempelvis beslutat att helt fasa ut sin kärnkraft till 2022. I Japan stängdes samtliga kärnkraftverk av för översyn, men ett par verk har nu öppnats igen. Samtidigt är bilden långt ifrån entydig. I Sverige fick vi ett regeringsbeslut 2009, som gör det möjligt att på sikt ersätta äldre kärnkraftverk med nya, så länge det sker inom ramen för de tre befintliga anläggningsområdena, Oskarshamn, Ringhals och Forsmark. I vårt grannland Finland bygger man vidare på en ny kärnkraftsreaktor, som planeras kunna tas i drift tidigast 2015. Och i utvecklingsländer som Kina och Indien fortsätter kärnkraftsutbyggnaden, nästan som om ingenting hade hänt. Precis som 1957 är det alltså både hot och möjligheter som präglar vår syn på kärnkraften och kärnteknologin. IAEA har allt sedan starten haft till uppgift både att främja den nya teknologin, och att skydda oss mot riskerna med den.

Idag är det ju så, i den mesta mediabevakningen, att IAEA bara kopplas samman med den andra av de här uppgifterna. Därför brukar IAEA ofta kallas för en nuclear watchdog, en nukleär vakthund, som ska skälla och visa tänderna när det är fara å färde. Men det ger som sagt inte hela bilden. IAEA skulle lika gärna kunna ses som en nukleär St. Bernhardshund, en trygg och omtänksam organisation som bistår behövande. Eller kanske som en väldresserad ledarhund, som försöker styra förblindade medlemsländer i rätt riktning. Hursomhelst, man brukar tala om att IAEA har tre huvuduppgifter. Den första är att främja fredlig användning. Den andra huvuduppgiften är att främja kärnsäkerhet, på engelska nuclear safety, och till denna uppgift kan även läggas nukleärt säkerhetsskydd, nuclear security, som rör skydd mot terrorverksamhet och andra olovliga angrepp. Medan den tredje huvuduppgiften utgörs av kärnämneskontroll, det vill säga tillhandahållandet och appliceringen av olika skydds- och övervakningsåtgärder, eller safeguards, som görs av IAEA vid kärnanläggningar runt om i världen, för att säkerställa att all kärnteknisk verksamhet i icke-kärnvapenstaterna endast sker i fredliga syften.

Varför är jag så noga med att framhålla att IAEA har alla de här olika uppgifterna? Det enkla, och naturligtvis självklara svaret, är att alla är väldigt viktiga. Men det finns en ytterligare anledning, som har att göra med att de olika uppgifterna ibland hänger ihop, och att man i vissa fall kan bidra till att lösa problem inom ett område, genom att vara verksam inom ett annat område. Ja, jag hoppas att det där lät lite lagom kryptiskt, så att ni ser fram emot att höra min förklaring lite senare. För en majoritet av IAEA:s medlemsländer är det inte organisationens roll som nuclear watchdog som är den mest angelägna, utan dess insatser för att främja fredlig användning. Trots Fukushima uppskattar IAEA att den civila kärnkraften kan komma att växa med upp till 100 % fram till 2030, och den snabbaste tillväxten förväntas ske i utvecklingsländerna. IAEA:s uppgift att främja fredlig användning rör samtidigt inte bara kärnkraft, utan fredlig användning av kärnteknologi i ett vidare perspektiv. Därför blir detta en angelägenhet även för de fattigaste länderna. Här kan lyftas fram IAEA:s insatser när det gäller att motverka cancer, att bekämpa skadeinsekter, att säkerställa tillgång på rent vatten och att utveckla tåliga grödor. Detta sker ofta genom bestrålning, som vid steriliseringen av tsetseflugor, men även andra metoder används.

När jag tillträdde i Wien förra sommaren var en av de första saker jag lärde mig om IAEA:s verksamhet dess framgångsrika insatser mot Rinderpest. Jag ska erkänna att jag då knappt kände till denna boskapssjukdom. Men det var en förödande farsot, som så sent som på 1980-talet förorsakade ekonomiska förluster i Afrika i storleksordningen en halv miljard dollar. Men så framgångsrika var IAEA:s insatser mot Rinderpest att denna nu helt är utrotad. Och det lär faktiskt vara den enda sjukdom, vid sidan om smittkoppor, som människan helt lyckats utrota. IAEA bedömer själv att hälften av dess budgeterade verksamhet är inriktad på utvecklingsländer och på så kallat tekniskt samarbete, som till del kan betraktas som IAEA:s bistånd till utvecklingsländerna. Detta finansieras via IAEA:s Technical Co-operation Fund (TCF), som idag uppgår till drygt 60 miljoner euro på årsbasis; Sveriges bidrag motsvarar lite mer än 1 %. Utöver stödet till TCfonden har Sverige även beslutat bidra till IAEA:s så kallade Peaceful Uses Initiative (PUI), som möjliggör snabbare och flexiblare stöd till tidskänsliga projekt. Sverige bidrar i år med 3 miljoner kronor till ett PUI-projekt för vattenresurshantering i Sahelområdet i Afrika.

Allt detta alltså bara som exempel på insatser som utförs av IAEA, ofta i samverkan med andra FN-organ, insatser som tyvärr sällan eller aldrig omnämns i media, åtminstone inte i Sverige. Där vi ju alltid varit lyckligt förskonade från tsetseflugan. Däremot är IAEA:s arbete på kärnsäkerhetsområdet och inom det nukleära säkerhetsskyddet mera känt. Efter olyckan i Fukushima sammankallades en ministerkonferens i Wien förra sommaren. Konferensen antog en handlingssplan för att stärka kärnsäkerheten, som nu håller på att genomföras, och innebär viktiga steg, inte minst i fråga om ökad transparens, höjd olycksberedskap och bättre samverkan mellan internationella organisationer. Nästa anhalt blir en ministerkonferens i Fukushima i mitten av december, som Japan och IAEA gemensamt står värd för. Utan att slå oss för bröstet vågar jag nog säga att Sverige tillhör de ledande länderna när det gäller kärnsäkerhet, även om våra kärnkraftverk alla börjar bli till åren. Och om någon då kommer att tänka på den senaste Forsmark- Ringhals-incidenten så låt mig genast tillägga att Sverige även är ledande när

det gäller transparens. Kort efter denna händelse delgav vi nämligen alla IAEA:s medlemsländer information om vad som hänt och vilken uppföljning detta föranlett. Det nukleära säkerhetsskyddet, nuclear security, rör som sagt skydd mot avsiktliga angrepp, inklusive terrordåd. Även på detta område har IAEA en ledande roll, och IAEA kommer närmast att stå värd för en ministerkonferens om nukleärt säkerhetsskydd nästa sommar. Låt mig nu övergå till att tala om IAEA:s tredje huvudsakliga verksamhetsområde, nämligen kärnämneskontroll. I dagsläget är det tre länder som står på IAEA:s dagordning: Nordkorea, Syrien och Iran. Nordkorea har genomfört två provsprängningar och förklarat sig själv vara en kärnvapenstat. Nordkorea har samtidigt självsvåldigt frånträtt NPT, och vägrar sedan 2009 släppa in IAEA:s inspektörer. Detta medför naturligtvis att IAEA har begränsat med information om vad som egentligen försiggår i landet och istället tvingas IAEA till största delen förlita sig på utomstående information. För närvarande är läget helt låst.

I fallet Syrien är de utestående frågorna på det här området inte lika akuta. IAEA förklarade i fjol att den anläggning i Dair Alzour i Syrien som förstördes av israeliskt attackflyg 2007 med stor sannolikhet var en kärnreaktor, och därför borde ha deklarerats för IAEA. Möjligheterna att lösa denna fråga är samtidigt små i dagsläget. Och hur förhåller det sig då med Iran? Finns det fortfarande en möjlighet att lösa frågan på fredlig väg? Och vad kan IAEA göra? Ja, det är förstås frågor som vi alla ställer oss idag, och kanske har ni rent av valt att lyssna till det här föredraget för att ni hoppas att jag sitter inne med några av svaren. Låt mig då först konstatera att Iran är part till NPT och alltså rättsligt förbundit sig att inte skaffa kärnvapen. IAEA har gjort bedömningen att Iran fram till 2003, och i strid med NPT, sannolikt hade ett strukturerat program med aktiviteter av relevans för utveckling av kärnladdningar, men att programmet troligen stoppades någon gång under 2003, även om viss verksamhet kan ha fortsatt. Såvitt vi känner till idag, och baserat på information från många oberoende källor, har Iran med största sannolikhet inte fattat det slutgiltiga beslutet att

utveckla kärnvapen. Då finns det kanske de som frestas tillägga: än. Men det är lite grand som när man säger till den obotlige pessimisten att det är vackert väder idag, och naturligtvis får svaret: Ja, idag ja! För naturligtvis kan vi aldrig tvärsäkert uttala oss om hur vädret kommer att bli imorgon, eller vilket beslut ledningen i Teheran kommer att fatta imorgon. Men just därför tror jag vi måste vi hålla oss till de fakta vi känner till. Vi kan samtidigt konstatera att Iran fortsätter expandera sitt kärntekniska program på ett sätt som inte alltid är så lätt att jämka samman med de fredliga målsättningar som Iran försäkrar oss om. I den kvartalsrapport om Iran som IAEA offentliggjorde i november förra året, redogjorde generaldirektören för möjliga militära dimensioner på engelska Possible Military Dimensions - av programmet. Och vi får fler och fler indikationer om att Iran närmar sig en så kallad breakout capacity, det vill säga ett läge då man snabbt skulle kunna framställa en eller ett par kärnladdningar. Hur nära är då Iran idag denna kritiska punkt? Tekniska experter och till dem kan jag tyvärr inte räkna mig själv har gjort olika uppskattningar, byggda på de olika scenarier som vi kan tänka oss. En konservativ bedömning är att Iran i

dagsläget som högst kan ha precis tillräckligt med uran anrikat till 20% för att, i nästa steg, kunna ta fram tillräckligt med höganrikat uran, anrikat till 90%, för att kunna framställa en kärnladdning. Detta skulle vara både resurs- och tidskrävande för Iran, men ju längre tiden går, och ju mer uran med 20% anrikningsgrad som Iran producerar, desto kortare tid kommer dock att krävas för att nå breakout capacity. För precis en vecka sedan kom generaldirektörens sista kvartalsrapport för året om Iran. Den visar att det tyvärr inte skett några substantiella framsteg när det gäller de utestående frågorna. Den underjordiska anläggningen Fordow är nu fullt utbyggd med sammanlagt 2 800 centrifuger. Samtidigt har inte några fler centrifuger tagits i drift i Fordow sedan den förra rapporten och i själva verket inte sedan i februari i år. Mindre tvetydiga är uppgifterna i kvartalsrapporten som gäller militäranläggningen Parchin. Enligt den satellitövervakning som IAEA kunnat ta del av fortsätter här verksamhet, som kan tyda på att Iran vill undanröja spår efter misstänkta tester, av relevans för framställning av en kärnladdning.

En fråga i nära anslutning till detta rör Irans kapacitet att inplacera det höganrikade uranet i en bomb, som sedan kan bäras iväg med en raket eller på något annat sätt. Även här finns många frågetecken. Kanske minns ni att den amerikanske vicepresidenten, Joe Biden, i TV-debatten mot sin republikanske utmanare Paul Ryan, förklarade att iranierna don't have a weapon to put it into. Och att han dessutom tillade: Let's all calm down a little bit here. Vilket jag på det hela taget tycker var en förnuftig uppmaning. Men vad kan IAEA göra åt allt det här? Vilken är egentligen IAEA:s roll? Mitt svar måste bli att IAEA gör precis det man kan och bör göra. Nya samtal mellan IAEA och Iran kommer att äga rum i Teheran i mitten av december. Ett viktigt första steg vore om man då kunde komma överens om den arbetsplan structured approach - för att hantera utestående frågor som nu diskuterats i nästan ett år. IAEA har också begärt att få tillträde till Parchin. Under tiden fortsätter IAEA att fortlöpande inspektera alla de delar av Irans kärntekniska program som Iran öppet har deklarerat och detta är naturligtvis viktigt i sig själv.

Ett annat viktigt steg för att öka omvärldens förtroende vore om Iran tillträdde det så kallade Tilläggsprotokollet ( Additional Protocol ), som är ett rättsligt instrument som utvecklades inom IAEA under 1990-talet. Tilläggsprotokollet stärker IAEA:s möjligheter att intyga att stater lever upp till sina förpliktelser att inte använda kärnämne för militär verksamhet. Parallellt med förhandlingarna mellan IAEA och Iran pågår med ojämna mellanrum politiska samtal mellan de så kallade E3+3 och Iran. Förhoppningsvis kommer dessa snart att återupptas. Kanske kan vi även få se direkta bilaterala samtal mellan USA och Iran under nästa år. Låt oss hoppas det. Men allt detta ligger utanför IAEA:s mandat, och därför även utanför ramen för detta föredrag. Utan att försöka uppsummera, skulle jag vilja rekapitulera ett par saker. För det första, IAEA är verkligen mer än bara en nuclear watchdog. Allt sedan starten 1957 har IAEA arbetat med att främja fredlig användning, förbättra säkerhet och skydd, och kontrollera att all kärnteknisk verksamhet i ickekärnvapenländerna sker i fredliga syften. För det andra, vill jag understryka att IAEA, utan att vara någon biståndsorganisation, gör stora och unika insatser till

gagn för inte minst utvecklingsländerna. Det ger mig en särskild personlig tillfredsställelse att Sverige på senare år kunnat öka stödet till denna viktiga verksamhet. Och för det tredje och sista, vill jag upprepa att IAEA, när det gäller kärnämneskontroll fullgör sin mandaterade roll. IAEA:s uppdrag är att informera och upplysa, och när det krävs slå larm, och det uppdraget tycker jag att IAEA fullgör på ett utmärkt vis. Allra sist skulle jag vilja återvända till den där avsiktligt lite kryptiska formuleringen om att man ibland kan bidra till att lösa problem inom ett område, genom att vara verksam inom ett annat. När Sverige blev medlem av IAEA:s styrelse hösten 2011 hade vi för oss själva definierat som ett av IAEA:s största problem den tilltagande politiseringen och polariseringen i organisationen. Utan att tro oss själva om att kunna hejda denna utveckling över en natt, ville vi från svensk sida försöka bidra till en mer sansad stämning. Sättet att göra det, resonerade vi, var att visa för den breda medlemskretsen och inte minst utvecklingsländerna - att Sverige eftersträvar en balans mellan IAEA:s olika verksamhetsområden. Och det måste göras inte bara i välformulerade tal, utan i praktisk handling. Detta var en av anledningarna till att jag och mina medarbetare arbetade intensivt för att Sverige skulle bidra till IAEA:s Peaceful Uses Initiative, som jag nämnde tidigare. Vårt stöd till

vattenförsörjningsprojektet i Sahel har därmed inte bara en viktig fattigdomsbekämpande effekt utan även en långsiktig säkerhetspolitisk aspekt. På så vis, skulle man kanske kunna säga, slår vi två tsetseflugor i en smäll. ML