Kriminologiska institutionen Gammal eller offer? En kvalitativ studie rörande uppfattningar om äldre som offer för relationsvåld Examensarbete för kandidatexamen i kriminologi, 15 hp Kriminologi Grundnivå Vårterminen 2019 Cassandra Westholm & Trifa Björklund Molud
SAMMANFATTNING Syftet med denna uppsats är att undersöka äldre som offer för relationsvåld utifrån perspektivet hos yrkesverksamma som arbetar med äldre och offer för våld i nära relation. Frågeställningarna vi utgår från behandlar föreställningar om målgruppen hos de yrkesverksamma och vilka konsekvenser dessa får för de äldre. Detta är intressant att undersöka för att arbetet med äldre offer tenderar att exkludera relationsvåld som brottstyp, samtidigt som arbetet med relationsvåld tenderar att utesluta äldre som målgrupp. Tidigare forskning har visat att det råder brist på forskning inom området, och den som finns belyser vikten av att synliggöra kunskapsglappet. I denna undersökning har kvalitativa intervjuer genomförts med personer som arbetar på verksamheter som kommer i kontakt med äldre samt med yrkesverksamma på verksamheter som kommer i kontakt med offer för relationsvåld. Detta urval har valts eftersom att äldre som utsätts för våld i nära relation tenderar att exkluderas från verksamheter som dessa, samt för att synliggöra de yrkesverksammas perspektiv på situationen. Med hjälp av våra teoretiska ramverk ålderism och intersektionalitet har vi kunnat analysera de föreställningar vi såg i intervjuerna, vilka många gånger bekräftar tidigare forskning. Hur verksamheterna hanterar och särbehandlar målgruppen, hur deras föreställningar om vilken typ av relationsvåld äldre är utsatta för och varför, vem som är förövaren och vem som är brottsoffret är teman som har analyserats. Det empiriska materialet visar att det finns vissa åldersdiskriminerande föreställningar och antaganden om äldre, vilket påverkar stödarbetet med gruppen genom att ansvaret hamnar hos yrkesverksamma som inte är specialiserade på att bemöta offer för våld i nära relation. Utifrån ett intersektionellt perspektiv ser vi att kön inte blir lika relevant när äldre offer för relationsvåld diskuteras, samtidigt som äldre i vissa fall associeras till att vara funktionsnedsatta. I dessa fall ser vi att både faktorn kön och ålder får en minskad betydelse i diskussionen. Nyckelord Relationsvåld, intersektionalitet, ålderism, äldres utsatthet, stödverksamheter 1
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING... 3 1.1 Syfte och frågeställningar... 4 1.2 Avgränsning... 4 1.3 Definitioner... 4 2. TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING... 5 2.1 Intersektionalitet... 5 2.2 Ålderism... 7 2.3 Våld i nära relation bland äldre... 9 3. METOD... 12 3.1 Intervjuer och urval... 12 3.2 Forskningsetik... 15 3.3 Maktaspekten... 16 3.4 Vetenskapsteori, trovärdighet och tillförlitlighet... 17 3.5 Bearbetning av material... 18 3.6 Begränsningar... 19 4. RESULTAT OCH ANALYS... 20 4.1 Äldre söker inte hjälp och blir inte uppsökta eller informerade om relationsvåld... 20 4.2 Hantering av äldre som utsätts för relationsvåld... 22 4.3 Föreställningar om hur äldre avviker från yngre som offer och förövare... 24 4.4 Sexuellt våld... 26 4.5 Förklaringar till de äldres utsatthet... 27 4.6 Äldre som offer för våld i nära relation får större plats... 29 5. SLUTSATSER OCH DISKUSSION... 30 LITTERATURFÖRTECKNING... 33 Övriga källor... 37 BILAGOR... 38 Bilaga 1 Intervjuguide pilotstudie... 38 Bilaga 2 Intervjuguide våld i nära relation... 39 Bilaga 3 Intervjuguide brott mot äldre... 40 2
1. INLEDNING Av det dödliga våldet som begicks i Sverige under förra året, 2018, var ungefär en fjärdedel fall där offer och förövare var eller hade varit i en parrelation (Brå 2019). Relationsvåld tar alltså flera liv årligen, och är ett samhällsproblem som kommit att uppmärksammas alltmer under de senaste åren. Vad som dock legat i fokus för detta tema är unga och medelålders kvinnor som offer, och män som förövare (NCK 2016:7; Brå 2014:16). Att det i huvudsak har handlat om kvinnor som offer kan kopplas till att de utsätts för grövre våld än män (Brå 2014:7), vilket det dödliga våldet i parrelationer indikerar. Under 2018 var 22 offer för dödligt våld i nära relation kvinnor, i jämförelse med fyra män (Brå 2019). Vad gäller utsatthet för relationsvåld generellt så visar en undersökning av Brå (2014:8) dock att skillnaden mellan könen inte är så stor drygt en av fyra kvinnor har någon gång under sitt liv utsatts, i jämförelse med en av sex män. I Brås (2014:34) kartläggning av brott i nära relation finns en översikt av tidigare studier i Sverige genomförda under 2000-talet om relationsvåld, vilken visar att flera av dessa utgår från en population som utesluter äldre personer. Åldersgränsen på tidigare studier har gått mellan 64 och 84 år, där alla utom två (av totalt tolv) exkluderar personer över 80 år (Brå 2014:34). Äldres utsatthet för våld i nära relationer är alltså ett outforskat ämne där kunskapen är begränsad, och ett äldreperspektiv har saknats i arbetet med relationsvåld (Socialutskottet 2016:45). Brottstyper där äldre uppmärksammas som brottsoffret i media är bland annat stöld och rån av en främling i den äldres hem (Jönson 2001:131). Denna typ av brott brukar av polis och media benämnas åldringsbrott där åldringen syftar till offret, och inte till förövaren såsom till exempel ungdomsbrott (Jönson 2012:121). Brott är därmed inte begånget av en äldre utan begånget mot denne. Detta kan kopplas till att äldre i många sammanhang ses som en homogen grupp, där de reduceras till sin ålder och inte definieras utifrån till exempel kön, sexualitet och etnicitet (Socialstyrelsen 2013:7; Jönson 2001:126). Äldre människor uppmärksammas ofta som brottsoffer men sällan som brottsoffer för våld i nära relation. Tidigare forskning har fokuserat på yngre kvinnor i relationsvåld samtidigt som denna typ av våld sällan uppmärksammas som en brottstyp äldre är offer för. Till följd av detta finns det en kunskapslucka för våld i nära relation bland denna åldersgrupp (Straka & Montminy 2006:251). Äldres utsatthet för relationsvåld har alltså länge osynliggjorts, vilket även påverkar arbetet som görs för att hjälpa dessa personer. Detta ämne blir därmed viktigt att undersöka då våld i nära relation är ett socialt problem som drabbar alla samhällsgrupper (Roberto, McCann & 3
Brossoie 2013:230-231). Att det finns ett välfungerande och tillgängligt stödarbete för alla, däribland äldre, är därmed av stor vikt för att kunna minska detta våld. Denna undersökning utgår från en viktimologisk utgångspunkt där intersektionalitet och ålderism fungerar som teoretiska utgångslägen och analysverktyg. 1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att undersöka äldre som offer för våld i nära relation utifrån yrkesverksammas perspektiv. Dessa yrkesverksamma är personer som arbetar med offer för våld i nära relation och med äldre människor. De frågeställningar som ska besvaras är: - Hur uppfattas och konstrueras äldre som offer för relationsvåld bland de som arbetar med äldre samt de som arbetar med våld i nära relation? - Hur påverkar dessa föreställningar stödarbetet med målgruppen, och vilka konsekvenser får det för de äldre? 1.2 Avgränsning Undersökningen utgår från ett intersektionellt perspektiv, där vi har valt att fokusera på tre maktasymmetrier ålder, kön (som vi analyserar utifrån genus) och funktionsförmåga. Då den mest väsentliga faktorn för studiens tema är ålder är detta den huvudsakliga kategori vi utgår från, och genom att kön spelar en betydande roll i frågan om våld i nära relation inkluderas även denna. Faktorn funktionsförmåga inkluderas för att många intervjudeltagare nämnde aspekter kopplat till äldre, och därav lades kategorin till först efter intervjuerna. Det finns flera andra maktasymmetrier som kan ingå i en intersektionell analys i kombination med de valda faktorerna, och vi har genom att enbart välja tre stycken exkluderat kategorier som etnicitet och klass. Även dessa kategorier kan påverka äldre personers utsatthet, men genom att relationsvåld bland äldre redan är ett tema där det råder brist på kunskap väljer vi att avgränsa studien till att fokusera på just ålder, kön och funktionsförmåga. 1.3 Definitioner Vi utgår från att våld i nära relation är systematiskt våld som begås av en nuvarande eller före detta partner, vilket är samma definition som Brå (2014:6) utgår från i sin nationella kartläggning av brott i nära relation. Inom våld inkluderas fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt våld, 4
ekonomiskt våld, materiellt våld och försummelse. I denna uppsats använder vi våld i nära relation synonymt med relationsvåld. När vi skriver äldre syftar vi på personer som är från 65 år, och detta är även vad Brå (2018:6f) utgår från i sin kartläggning av brott mot äldre. 2. TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING Vi har valt att redogöra för både teori och tidigare forskning i följande avsnitt, då dessa delar kunde skrivas på ett tydligare sätt när den tidigare forskningen skrevs direkt i relation till våra valda teoretiska utgångspunkter intersektionalitet och ålderism. Sammanslagningen av delarna görs därmed för att kopplingarna mellan teorierna och tidigare forskning ska bli lättare att förstå. I 2.1 ( Intersektionalitet ) och 2.2 ( Ålderism ) ingår både teori och tidigare forskning, medan 2.3 ( Våld i nära relation bland äldre ) endast innefattar tidigare forskning. 2.1 Intersektionalitet Begreppet intersektionalitet introducerades av Kimberlé Crenshaw i slutet av 1980-talet, och har sitt ursprung i svart feminism och Critical Race Theory (Carbado et al. 2013:303). Crenshaw (1989:166) belyste att antirasistisk politik enbart har fokuserat på ras, och därmed bortsett från genus, medan feministisk teori har gjort det motsatta, att se genus men bortse från ras. Genom att svarta kvinnor kan diskrimineras både utifrån ras och genus blir de därmed marginaliserade i båda fälten, och the intersectional experience is greater than the sum of racism and sexism (Crenshaw 1989:140). För att svarta kvinnor och deras upplevelser ska kunna synliggöras menar Crenshaw att ett intersektionellt perspektiv behöver tillämpas, där alltså både ras och genus ingår. Diskriminering kan komma från olika håll, likt en olycka i ett vägkors som kan ske med bilar som kör från flera riktningar. Om en svart kvinna skadas på grund av att hon är i skärningspunkten så kan orsaken vara en kombination av både könsdiskriminering och rasdiskriminering (ibid:149). Begreppet intersektionalitet har kommit att innefatta flera kategorier, såsom klass, funktionsförmåga, sexualitet, och ålder, utöver genus och ras (etnicitet). Det handlar alltså om hur olika maktasymmetrier i samhället interagerar med varandra, där intersektionalitet bland annat kan fungera som ett analysverktyg (Lykke 2003:48). Eftersom den här typen av kategorier har att göra med identitet och makt så är det även relevant att inkludera intersektionalitet i den 5
kriminologiska, och viktimologiska, kontexten (Potter 2013:305). Detta gör det väl lämpat att utgå från intersektionalitet i den här typen av undersökning. En kritik som har framkommit rörande intersektionalitetsbegreppet är att det öppnar upp för en analys med ett obegränsat antal maktasymmetrier, och genom detta kan analysverktyget framstå som ohanterligt att använda. Lykke (2003:52f) förordar flera principer för att undvika ett sådant problem i en feministisk intersektionalitetsanalys, däribland att vissa maktasymmetrier väljs framför andra; genusaxeln behöver inte vara överordnad andra maktasymmetriaxlar, utan det är den konkreta kontexten som avgör vilken som är av störst betydelse; konkreta reflektioner rörande val och bortval av maktasymmetriaxlar inkluderas; genuskategorins politiska och analytiska betydelse i ett könsmaktbaserat samhälle behålls. Kopplat till dessa principer har vi valt att motivera och diskutera vårt val av maktasymmetrier, ålder, kön (utifrån genusteori) och funktionsförmåga, i det inledande kapitlet samt i slutdiskussionen. Konstruktionen av genus sker genom att det görs skillnad mellan vad som definieras som maskulint och vad som definieras som feminint, vilket sker i ett maktsystem mellan och inom könen. Det finns flera olika typer av femininiteter och maskuliniteter, och de som handlar om hur en man respektive kvinna bör och ska vara brukar benämnas som normativa. Detta är något som kan variera i olika kontexter (Lander 2003:12). Utifrån Pettersson (2003:141f) associeras egenskaper som stark och överordnad till normativ maskulinitet medan dess motsatser, svag och underordnad, till normativ femininitet. Genom detta är en viktig del av att vara maskulin att inte vara feminin, och tvärtom. Här kan även skillnader finnas i olika åldersgrupper, där äldre har vuxit upp under en tid med andra genusnormer än de som finns idag. Ett exempel på detta är att våldtäkt inom äktenskap inte var kriminaliserat i Sverige förrän år 1965, vilket innebär att de som är äldre idag växte upp i en tid då detta inte var ett brott (Nationalencyklopedin u.å.). Genom att det finns ett åldersspann i gruppen äldre skiljer sig även den sociala kontexten inom dessa (Harbison 2008:223f). Våld och maskulinitet går i vissa fall hand i hand, där det kan finnas en förväntan om att män ska tåla en viss mängd våld, och även kunna utöva våld. Samtidigt ses offerskap som något övervägande feminint, vilket inte går ihop med de föreställningar som finns om hur en riktig man ska vara (Lander, Ravn & Jon 2014:7). Till följd av detta är det vanligare att mäns offerstatus ifrågasätts, både av omgivningen och av de själva (Burcar 2014:114). 6
Synen på våld i nära relation har förändrats över tid, där det gått från att betraktas som en privat angelägenhet till ett samhällsproblem (Steen 2003:18). Detta har framför allt utgått från mäns våld mot kvinnor, vilket genom åren bland annat har förståtts som en konsekvens av rådande könsmaktsordningen. Samtidigt finns det motsättningar om våldet ska förstås som ett strukturellt eller individuellt problem, där könsmaktsperspektivet har tonats ned och de individuellt riktade åtgärderna fått utökat utrymme under de senaste åren i en svensk kontext (Lennartsson 2019:55 & 67). Utifrån faktumet att mäns utsatthet för våld i nära relation länge har exkluderats från debatten, och att mäns offerstatus ifrågasätts (Burcar 2014:114), kan även männen ses missgynnas av rådande könsmaktsordning. 2.2 Ålderism Begreppet ålderism introducerades av Robert Butler år 1969 (Palmore 1999:4) och används för att beskriva fördomar som finns om olika åldersgrupper, samt hur de stereotypiseras och diskrimineras utifrån sin ålder. Andersson (2008:5) menar att den mest accepterade fördomen idag är ålderism. Liksom sexism och rasism har ålderism skapats på grund av en trångsynthet gentemot grupperna som utsätts (Palmore 1999:4). De stereotypa föreställningarna kring äldre som målgrupp är bland annat att de är svaga och snälla (Eriksson 2001:11), samt sårbara och skröpliga (Jönson 2001:33). Att behandla någon på ett negativt, opassande sätt såsom att på olika sätt inte uppmärksamma äldres utsatthet för relationsvåld kan ses som diskriminering av äldre (Palmore 1999:4). Diskriminering sker först när fördomar och stereotyper uttrycks i en handling. Stereotyper grundar sig i en rad faktorer såsom hur samhällets struktur ser ut och olika makt- och familjeförhållanden (Andersson 2008:46). De är problematiska då individer behandlas efter vilken grupp de tillhör, såsom äldre, oavsett hur de individuella faktorerna skiljer sig inom gruppen. Om en person är 65 år definieras denne som äldre på samma sätt som en 90-åring gör. Att tala om äldre där gränsen ofta dras vid 65 år ger signaler att man har mer gemensamt med en 94-åring än en 64-åring (Bytheway 2005:368). Att samhället ser äldre som en homogen grupp kan med ålderism därför förklaras. Vi kommer använda ålderism för att förstå hur äldre människor marginaliseras inom området relationsvåld. I och med att vi använder begreppet äldre för att problematisera hur det används hjälper vi dock till att reproducera föreställningen om att gruppen äldre är homogen. Detta är vi medvetna om men ses vara ofrånkomligt i denna typ av analys. 7
Hälsotillståndet, och därmed även funktionsförmågan, har en stor inverkan på hur äldre uppfattas och kan i många avseenden väga tyngre än den faktiska åldern när man tittar på människors inställningar till äldre. Ju äldre och bättre hälsotillstånd personen har, desto positivare bild ges (Andersson 2008:46f). Åldern kan här delvis ses som en social konstruktion som påverkas av kontexten, och hälsotillståndet kan därför indikera hur omgivningen uppfattar åldern på människor (Närvanen 2009:18ff). Antagandet om att äldre är skröpliga (ibid:26, Jönson 2001:33) ser vi kopplas till att de har ett dåligt hälsotillstånd. Att inordna äldre i en kategori gör att man ser likheter inom gruppen som åtskiljer sig från andra ålderskategorier (Närvanen 2009:20f). Detta syns i hur äldres utsatthet för relationsvåld sällan relateras till kön utan istället till ålder, och då både till den upplevda och den faktiska åldern (Jönson 2001:126). Ett annat uttryck för ålderism är att det bland hemtjänstassistenter finns en obenägenhet att polisanmäla övergrepp riktat mot äldre (ibid:127). Detta kan delvis förklaras med att våldsutövaren ses som ett offer snarare än en förövare. Äldre människor antas många gånger ha stora vårdbehov som en partner eller annan anhörig ska tillgodose. Då försummelse av vård från denne upptäcks ses inte partnern som en förövare, utan som offer för brusten avlastning från välfärdssamhället. Det ses vara orimligt att den anhöriga ska tillgodose behoven som välfärdssamhället ska ansvara för, vilket legitimerar våldet. Då det relationsvåld äldre är utsatta för kan ses som ett vårdproblem och inte ett brottsproblem (ibid:128) är detta en förklaring till oviljan att koppla in polisen i fallen. Att äldre människor ses som offer och inte förövare kan även kopplas till att polis och media använder begreppet åldringsbrott där åldringen syftar till offret, till skillnad från begreppet ungdomsbrott som istället syftar till att förövaren är en ungdom (Jönson 2012:121). Åldringsbrott uppmärksammas ofta av media, och innefattar endast vissa typer av brott. Dessa är exempelvis stöld eller rån i den äldres hem som begås av en främling, medan relationsvåld inte inkluderas i benämningen (Jönson 2001:131). Även detta är ett exempel på hur äldre ses som en homogen grupp att de bara kan vara offer för vissa typer av brott. Som nämnts tidigare finns det egenskaper som associeras till kvinnor respektive män, men när de åldras förändras ofta dessa uppfattningar. Vad gäller sexualitet tenderar unga kvinnor att betraktas som sexuellt attraktiva medan unga och medelålders män ses som sexuellt dominanta. När de åldras går fokus från att handla om deras kön till att de istället främst ses som sin ålder gamla. En konsekvens av detta blir då att äldre uppfattas sakna sexualitet (Kane, Green & Jacobs 8
2011:92; Kane 2006:859). En typ av våld som är speciellt outforskat bland äldre är sexuellt våld, där tidigare forskning om denna typ av våld har tenderat att exkludera de som är över 60 år. Detta kan tänkas bero på den ålderistiska föreställningen om att äldre inte förknippas med att vara sexuellt attraktiva eller sexuellt dominanta, vilket i sin tur gör att de varken betraktas vara offer eller förövare för den typen av våld (Bows 2017:567; Eriksson 2001:11). Den forskning som finns visar dock att äldre kvinnor är utsatta för sexuellt våld i högre utsträckning än äldre män, där det vanligaste är att förövaren är dennes make eller vuxna barn (Bows 2017:578). 2.3 Våld i nära relation bland äldre Våld i nära relation bland äldre är ett tema som har hamnat mellan ämnena våld i nära relation och våld mot äldre, utan att ha uppmärksammats i en högre utsträckning i något av dessa (Straka & Montminy 2006:251; Crockett, Brandl & Dabby 2015:291). Den kunskap som finns i ämnet är därmed begränsad, vilket kan vara ett resultat av den åldersdiskriminering som finns i samhället (Brå 2018:17). Den begränsade forskningen som har utförts i Sverige angående äldres utsatthet för relationsvåld visar att cirka tre procent av kvinnorna och fem procent av männen i en undersökning har utsatts för hot eller trakasserier av någon de har eller har haft som partner sedan de blev 65 år. Männen är utsatta i högre utsträckning än kvinnorna för enstaka tillfällen av hot och/eller trakasserier, medan kvinnorna i undersökningen oftare hade varit utsatta vid upprepade tillfällen (Eriksson 2001:5). Detta visar på att faktorn ålder påverkar maktasymmetrin mellan könen, och att könsmaktsordningen därmed kan vara föränderlig med åldern. En stor del av den tidigare forskning som vi tar upp i denna del utgår från just äldre kvinnor som offer, vilket är på grund av att stora delar av den begränsade forskning som finns utgår från just kvinnan som offer. Mycket av den forskningen fokuserar dock mer på de äldre kvinnornas ålder än deras kön, vilket gör det möjligt att koppla till äldre generellt. Anledningen till att vi valt att utgå från våld i nära relation där även män innefattas som möjliga offer, istället för mäns våld mot kvinnor, är för att både män och kvinnor utsätts för relationsvåld, även om det sker i olika hög utsträckning. När det handlar om just äldre män som offer för våld i nära relation är forskningen än mer begränsad, men det som finns tyder på att deras utsatthet blir högre med åldern (Wydall & Zerk 2017:249; Smith 2012:11). En undersökning som utgick från fokusgrupper med personer som arbetar på organisationer för brottsofferstöd visar att män som utsätts för våld i nära relation togs mindre seriöst än kvinnor 9
som utsätts. Detta visade sig till exempel genom att skratt var en vanlig reaktion när ämnet diskuterades (Jägervi & Svensson 2015:222f). Äldre offer fick ett relativt litet utrymme i diskussionerna, och när äldre kvinnor som offer belystes uppkom det i vissa fall att hon hade sig själv att skylla för sin utsatthet (ibid:224 & 227). Detta belyses även i andra undersökningar Judging or criticizing the victim for her decisions leads to an implication that she deserves the abuse or that she is to blame. (Tetterton & Farnsworth 2011:2940). Tidigare forskning visar hur våld i nära relation bland äldre inte uppmärksammas eller uppfattas på olika arenor i samhället. En intervjustudie illustrerar att äldre som utsatts för relationsvåld framställs som en homogen grupp av de yrkesverksamma som bemöter dessa, och de misslyckas därigenom med att se de olikheter som finns inom åldersgruppen (Wydall & Zerk 2017:252). I en annan studie, som utgår från fokusgrupper med personer som arbetar med äldre, framkommer det att vissa upplever att det saknas empati för äldre som utsätts för relationsvåld. Dessa äldre män och kvinnor ses som könslösa genom att en åtskillnad inte görs i diskussionen av dem (Weeks et al. 2017:133). I en studie med studenter som läser program inriktade på socialt arbete framkom det att våld i nära relation sågs som mindre sannolikt och allvarligt för ett par i 75-års åldern, jämfört med ett par i 30-års ålder. Offret och förövaren hade könsneutrala namn i båda typfallen, det enda som skilde dem åt var alltså parens ålder. De två fiktiva paren hade varit i förhållandet lika länge, men trots detta sågs det inte som lika självklart att offret i det äldre paret skulle lämna relationen, mot offret i det yngre paret. Våldet som utövas av den äldre förövaren bedömdes inte heller vara lika farligt som den yngre förövarens våld. Dessa resultat visar att det finns svårigheter i att identifiera vad som faktiskt är våld i nära relation bland äldre, vilket kopplas till föreställningen att alla äldre är lyckligt gifta och lever i en harmonisk och respektfull relation (Kane et al. 2011:109f). Vad gäller våld i nära relation mot äldre kvinnor visar tidigare forskning att de som bemöter dessa i sitt arbete, exempelvis i vården, sällan frågar dessa om relationsvåld some know very little about this topic, they may respond inappropriately, or they do not want to become involved in a family conflict (Weeks et al. 2017:128). Även läkare upplever att deras förmåga att hjälpa äldre kvinnor som utsätts för våld av en partner är begränsad, genom bristande kunskap och tid till att kunna hjälpa dessa på ett lämpligt sätt (Zink et al. 2004:332). Flera stödprogram för våld i nära relation är otillgängliga för äldre kvinnor, och de som finns utgår från att hon är redo att lämna sin partner. Vid behov av skyddat boende förväntas kvinnan kunna ta sig dit på egen hand, 10
vilket är svårt för de med någon form av rörelsehinder (Crockett et al. 2015:297; Tetterton & Farnsworth 2011:2940), som tenderar att vara vanligare vid högre ålder (SCB 2006:26 & 71). De som i sitt arbete kommer i kontakt med våldsutsatta äldre (såsom vårdyrken), där även relationsvåld kan ingå, har inte tillräckligt med kunskap för att möta behoven som finns hos de som är offer för våld i nära relation domestic violence is not seen as their domain and there is a division between those working with survivors of IPV [intimate partner violence] and those who work in the field of elder abuse (Weeks et al. 2017:136). Det tenderar även att finnas en brist på träning och erfarenhet i bemötande av äldre som offer för relationsvåld hos yrkesverksamma som kommer i kontakt med dessa (Crockett et al. 2015:298). Detta gör det svårt att uppfatta och identifiera våldet, genom att de som möter äldre i sitt arbete kan vara ovilliga att uppmärksamma möjliga våldsamma relationer om de saknar verktyg och strategier för att hantera problemet (Roberto et al. 2013:232). Till följd av de fördomar som finns om åldersgruppen kan de som arbetar med äldre behandla dessa på ett nedlåtande sätt, eller använda ett infantiliserande språk när de möter dessa (Kane et al. 2011:93 m.fl.). En tidigare undersökning tyder på att åldersdiskrimineringen bidrar till ett bristande stödarbete i minst lika stor utsträckning som, om inte större än, genusdiskriminering (Wydall & Zerk 2017:256). Äldre som utsätts för våld i nära relation söker sällan offentliga organisationer direkt, utan det är ofta en tredje part som ser relationsvåldet och rapporterar det till en offentlig organisation (vid de få tillfällena det upptäcks). Detta är även liknande för relationsvåld i andra åldersgrupper (Wydall & Zerk 2015 i Wydall & Zerk 2017:249). Vad som dock skiljer sig är att äldre inte heller söker hjälp hos ideella stödorganisationer för relationsvåld. Detta gör att de äldres utsatthet underrepresenteras i både offentliga- och ideella organisationer, vilket bidrar till att de yrkesverksamma har en låg kunskap om äldre som utsätts för våld i nära relation (McGarry, Simpson & Hinsliff-Smith. 2014:209f; Wydall & Zerk 2017:249). En förklaring till att äldre sällan söker hjälp för problem som relationsvåld är följaktligen den åldersdiskriminiering de utsätts för av yrkesverksamma, vilket även begränsar kvalitén och vilken typ av stöd som förses (Wydall & Zerk 2017:247). Utifrån dessa problem är det av stor betydelse att öka medvetenheten om att våld i nära relation är ett brott som även äldre utsätts för. Det är viktigt att de som möter åldersgruppen har verktyg för att hjälpa dessa, vilket tidigare forskning visar kan ske i form av bland annat increased education and awareness about IPV in late life, screening and intervention 11
tools, community services and resources, interagency collaboration, [and] interprofessional education (Weeks et al. 2017:129 m.fl.). Till följd av den ålderism som råder satsas det idag framför allt på unga människor och problem som dessa upplever, medan äldre och deras problem bortprioriteras. Genom att det är en åldrande befolkning i exempelvis Sverige blir åldersgruppen äldre större (Brå 2018:17), vilket även det motiverar vikten av att lägga mer pengar på stöd och hjälpverksamhet för äldres behov, både vad gäller våld i nära relation och andra typer av problem (Weeks et al. 2017:137). Ålderism är en tyst barriär i arbetet med äldre genom att deras behov ignoreras och felaktiga antaganden görs om deras förmågor och behov. För att kunna ändra detta pekar tidigare forskning på att den existerande ålderismen behöver uppmärksammas och utmanas, så dessa äldre har möjligheten att få den hjälp och stöd de behöver för att kunna ta sig ur en våldsam relation (Kane et al. 2011:110; Harbison 2008:221 & 231). 3. METOD 3.1 Intervjuer och urval För att undersöka uppfattningen om, och arbetet med, äldre som offer för relationsvåld har kvalitativa intervjuer använts som metod. Kvalitativa undersökningar kännetecknas av att vara mer inriktade på ord än siffror och utgår från ett tolkande synsätt. Detta är väl lämpat för denna studie då den framför allt handlar om att förstå hur äldre som offer för relationsvåld uppfattas (Bryman 2011:340). Fördelar med kvalitativa intervjuer är att följdfrågor kan ställas under intervjuns gång, till skillnad från kvantitativa intervjuer där det istället är viktigt att hålla sig till förbestämda frågor som ställs i en bestämd ordning. Det empiriska materialet som utvinns ur kvalitativa intervjuer är därigenom mer nyanserat, och ger en bredare förståelse av temat som undersöks (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015:38). Intervjuerna som utförts är semistrukturerade, vilket innebär att vi dels har utgått från förberedda frågor och dels har anpassat dessa under intervjusituationen. Denna metod möjliggjorde att intressanta aspekter som kom fram under intervjuernas gång kunde fördjupas, och vi kunde därmed även fånga upp sådant som vi inte tidigare hade tänkt på att fråga. Att man får ett stort empiriskt material av en persons uppfattningar och upplevelser på kort tid är också en styrka med kvalitativa intervjuer, vilket är passande för att kunna besvara uppsatsens frågeställningar. En möjlig svaghet med metoden är att det material som utvinns är beroende av vad intervjudeltagare väljer att lyfta fram. Ett 12
identitetsskapande sker i intervjusituationen, vilken uppkommer utifrån att sociala konstruktioner existerar genom språket. Utifrån detta kan det som intervjudeltagaren berättar vara mer än fakta och erfarenheter det kan även vara en politisk handling. Det som sägs kan därmed ha en annan betydelse än vad forskaren uppfattar, vilket riskerar att ge en begränsad bild av temat (Eriksson- Zetterquist & Ahrne 2015:53-54). Detta är alltså något som forskaren har svårt att styra över, men genom att vi i denna undersökning framför allt har varit intresserade av intervjudeltagarnas uppfattningar bedöms detta inte påverka studiens tillförlitlighet i någon större utsträckning. Att intervjudeltagarna även delar med sig av politiska åsikter kan alltså ses som intressant för undersökningen, då detta kan belysa en individs uppfattningar. För att få tag på intervjudeltagare mailade vi yrkesverksamma som på olika sätt, i sitt arbete, kommer i kontakt med äldre som utsätts för våld i nära relation. Dessa är personer som arbetar med offer för relationsvåld (alternativt med brottsoffer generellt) respektive de som arbetar med äldre. Flera olika jourer/enheter kontaktades, och de vi kom att intervjua var de som snabbast svarade att de kunde ställa upp på intervju, där två av dessa upprättades genom egna kontakter. Ingen av intervjudeltagarna är dock personer vi hade träffat tidigare. Urvalet är genom detta målinriktat. Det är passande för denna studie då deltagarna intervjuas utifrån sina specifika arbetsroller, vilket är vad som är relevant för undersökningens syfte (Bryman 2011:392). Totalt genomfördes sex intervjuer, med deltagare från en kvinnojour, mansjour, Brottsofferjouren, relationsvåldscentrum, äldreenhet på Socialtjänsten och behandlingsmottagning för relationsvåld. Två av dessa arbetar inte aktivt med bemötande av äldre eller offer för relationsvåld men hade tills nyligen gjort det och var fortfarande aktiva inom området. De intervjuades därmed utifrån erfarenheter av deras tidigare arbete. Vi har valt att intervjua personer på flera olika verksamheter för att få en bred ingång och flera perspektiv av äldre som utsätts för relationsvåld. Som nämnts tidigare uppmärksammas inte äldre inom området relationsvåld samt att relationsvåld inte uppmärksammas inom arbetet med äldre. Därav har vi valt att ha två ingångar på temat för att närma oss denna kunskapslucka att intervjua personer som i första hand arbetar med relationsvåld och brottsoffer samt en som i första hand arbetar med äldre. I efterhand skulle det ha varit mer balanserat att intervjua fler yrkesverksamma som arbetar med äldre för att väga upp med de fem intervjuerna som hölls med yrkesverksamma inom relationsvåld och brottsoffer. Detta bör dock inte vara någon större svaghet med undersökningen, då vi kom in på samma ämne 13
oavsett ingång genom att alla deltagare ändå i någon utsträckning kommer i kontakt med just äldre som offer för relationsvåld. Intervjun med Brottsofferjouren utfördes först, och inför den skapade vi en intervjuguide som innehåller ett begränsat antal förberedda frågor (se bilaga 1). Denna intervju fungerade som en pilotstudie för kommande intervjuer, vilket gav en insikt i hur frågorna, materialet och analystekniken fungerade ihop. De frågor som inte resulterade i något intressant för forskningsfrågan ströks, och sådant som vi upplevde att vi missade lades till i de kommande intervjuguiderna (Boréus 2015:174f). Då denna intervju gav oss mycket intressant empiriskt material valde vi att även inkludera det i denna uppsats, med godkännande från intervjdeltagare. Eftersom vi valt att intervjua deltagare med två olika ingångar skapade vi två nya intervjuguider. När vi intervjuade personer som arbetar med brottsoffer eller offer för relationsvåld har vi utgått från frågor som handlar om våld i nära relation, och till en början inte nämnt att vi är intresserade av just äldre (se bilaga 2). Motsatsen gjordes när vi intervjuade en person som arbetar med äldre, där frågorna hade en ingång i brott mot äldre som senare gick in på våld i nära relation (se bilaga 3). Vår tanke med att inte fråga specifikt om äldre som offer för relationsvåld till en början var att se om det kom att lyftas upp av intervjudeltagarna utan att vi tog upp det. Detta förhållningssätt valdes då vi har som avsikt att undersöka vilka uppfattningar och föreställningar som finns rörande äldre som offer för relationsvåld. Vi tänkte då att intervjudeltagarna skulle vara mer försiktiga att uttrycka sig om de visste att det var just detta vi var intresserade av att undersöka. Förhållningssättet valdes även utifrån att vi under pilotstudien utgick från detta, vilket resulterade i att vi fick ut flera intressanta och relevanta aspekter. Under följande intervjusituationer märkte vi dock att flera av deltagarna inte ville uttrycka sig om saker de saknade statistik på, och vi fick genom detta inte ut föreställningar och antaganden i en så stor utsträckning som vi trott. För att få ut mer om äldre som offer för relationsvåld valde vi vid senare intervjuer med yrkesverksamma som möter brottsoffer/offer för våld i nära relation att säga att ålder var en faktor som vi var specifikt intresserade av. Den intervjun med en person som i första hand möter äldre i sitt arbete var den sista vi genomförde, och där valde vi vid intervjutillfället att berätta att det var just äldre som utsätts för relationsvåld som var temat för vår uppsats. Detta gjorde vi för att få ut så mycket relevant material som möjligt. Under själva intervjuerna valde vi att utgå mer från teman i intervjuguiderna än specifika frågor, men detta skiljde sig en del mellan intervjuerna. Vi hade en öppen ingång för att se var 14
deltagarna tog det, vilket gjorde att intervjudeltagarna fick leda oss in på ämnet. Vid vissa intervjuer utgick vi framför allt från de redan formulerade frågorna, medan andra var mer fria. Detta berodde framför allt på intervjupersonen, då det fanns de som svarade väldigt långt och utförligt på frågor och andra som svarade mer kortfattat vilket gjorde det lämpligt att ställa följdfrågor. Intervjuernas längd varierade något, men majoriteten höll sig i spannet 30-40 minuter med undantag för en intervju som varade i drygt en timme. 3.2 Forskningsetik Vid utförandet av en undersökning är det av stor vikt att ta hänsyn till etiska aspekter. Vetenskapsrådets (2002:5f) riktlinjer för detta finns för att kunna tillförsäkra god forskning samtidigt som forskningsdeltagares etiska rättigheter inte ska inskränkas, där forskningskravet och individskyddskravet måste vägas mot varandra. Forskningskravet innebär att forskning som bedrivs ska vara relevant och ha hög kvalité. Individskyddskravet består av fyra principer informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. I denna studie kontaktades intervjudeltagarna via mail, där de tillfrågades om de ville ställa upp på en intervju om våld i nära relation alternativt om brottsutsatta äldre. I detta mail informerade vi om vilka vi är och vad undersökningen kommer användas till, vilket är en del av informationskravet. Deltagarna informerades i början av själva intervjun om var inspelningen kommer förvaras och var uppsatsen publiceras, som också är en del av detta krav (ibid:7f). En aspekt som kan ifrågasättas rörande informationskravet är att vi valde att inte berätta hela syftet med undersökningen för intervjudeltagarna, vilket motiveras tidigare i metodavsnittet. Vi ansåg alltså att forskningskravet stod över individskyddskravet i detta fall. I början av själva intervjusituationen upplyste vi om deras frivillighet att delta, och att intervjun kunde avbrytas eller pausas när så önskas. Vi frågade om vi fick spela in intervjuerna, vilket vi fick samtligas samtycke till. Eftersom vi mailade och frågade om en intervju med deltagarna vilket de senare godkände ingick vi därmed ett samtycke till att delta i intervjun. Dessa tillvägagångssätt ingår i samtyckeskravet (ibid:9f). Kopplat till nyttjandekravet kommer uppgifterna som samlats in inte användas för några andra syften än till denna studie (ibid:14). Till följd av att vi anonymiserat våra intervjudeltagare och kommer radera inspelningarna efter kursens slut är därmed en del av konfidentialitetskravet uppfyllt (ibid:12). Något som gör att kravet inte är fullt uppfyllt är att de privata kontakterna som förmedlade två intervjupersoner har kännedom om vem vi intervjuade 15
och i vilket syfte. I och med att vi i denna studie i vissa fall benämner vilken typ av verksamheter de arbetar på kan, om våra kontakter läser studien, intervjupersonerna identifieras. Då vi anser att verksamheter i vissa fall behöver benämnas för att förstå kontexten, väger forskningskravet enligt oss högre i dessa fall. 3.3 Maktaspekten I intervjusituationer kan intervjudeltagare och intervjuare inta olika maktpositioner (Eriksson- Zetterquist & Ahrne 2015:46). Vem som besatt maktpositionen i våra intervjuer upplevde vi varierade beroende på vem vi intervjuade. Enligt Skrinjar (2003:132) är maktpositionen aldrig fixerad utan kan skifta och det är varken intervjuare eller intervjuad som alltid äger en maktposition. En intersektionell ansats kan användas för att se vilka bakomliggande maktasymmetrier som kan ha påverkat vår intervjusituation. Kön, ålder och yrke är kategorier som varierar mellan intervjudeltagarna, vilka kan ha påverkat hur makten fördelades (Eriksson- Zetterquist & Ahrne 2015:48). Av våra intervjudeltagare är en man och resterande kvinnor, där åldern varierar mellan ung vuxen och äldre medelåldern. Även yrkespositionen skiljer sig åt då vi intervjuade både volontärer och anställda, som har olika långa erfarenheter inom området. Genuskonstruktioner kan påverka intervjun och är en viktig parameter att lyfta in i vår metoddel. Skrinjar (2003:133) menar att könsmakt kan bidra till en maktasymmetri mellan intervjuare och intervjudeltagare, och som vi starkt upplevde i intervjun med vår manliga deltagare. Få tillfällen gavs till att ställa frågor eller följa upp resonemang som var intressanta för vår studie vilket kändes som att det var han som styrde intervjun snarare än vi som intervjuare. Resultatet blev att vi fick ett stort material där dominerande delar av intervjun var irrelevanta för vår studie. Till skillnad från detta gav intervjudeltagarna i resterande intervjuer oss utrymme att ställa frågor om områden som kom upp. Skrinjar (2003:102) refererar till Schwalbe och Wolkomir (2001) som menar att mäns kontrollstrategier över en intervju kan vara ett uttryck för maskulinitet. Vår situation kan därför förstås av att vår manliga intervjudeltagare försökte kontrollera intervjun, vilket även erfarits av andra forskare (Skrinjar 2003:102). Vi båda kände oss i situationen maktlösa då vi inte kunde påverka och styra intervjun. Vad gäller ålder och kön var vår manliga deltagare äldre och vi som intervjuade två yngre kvinnor, vilket även kan ha betydelse för hur makten fördelades och uttryckte sig. 16
I vilken miljö en intervju hålls kan också påverka intervjusituationen och resultat av den (ibid). Alla intervjuerna hölls på intervjupersonernas arbetsplatser med undantag av den som diskuterats ovan, vilken ägde rum i intervjupersonens hem på dennes initiativ. Att intervjuerna genomfördes på arbetsplatserna tyckte vi lämpade sig bäst då vi var intresserade av hur de genom sitt arbete upplever och jobbar med äldre som utsätts för våld i nära relation. Att utföra dessa intervjuer på deras arbete kan tänkas tydliggöra att vi är intresserade av intervjudeltagarna utifrån deras yrkesroll, och inte som privatpersoner. Då undersökningens tema kan upplevas känsligt kan detta platsval tänkas bidra till att ämnet kan diskuteras utan att bli privat och om någon personlig utsatthet. En möjlig nackdel med intervjuer på deltagarnas arbetsplatser kan dock vara att det bidrar till att de uttrycker sig på ett sätt för att framstå som goda medarbetare (Eriksson- Zetterquist & Ahrne 2015:42). Då vi inte berättade att det var just uppfattningen och arbetet med äldre som offer för relationsvåld vi var intresserade av innan själva intervjusituationen kan detta ha gjort att deltagarna inte kunde ge oss tillrättalagda svar om temat. 3.4 Vetenskapsteori, trovärdighet och tillförlitlighet Eftersom vi i studien strävar efter att se hur äldre som offer för relationsvåld uppfattas och konstrueras har vi valt en socialkonstruktivistisk utgångspunk, vilket betyder att verkligheten är en social konstruktion där aktörerna som ingår är med och skapar den (Bryman 2011:38f). Det går inte att objektivt förstå sociala fenomen, utan antaganden präglar hur vi ser verkligheten (Thurén 2007:58). Olika vägval som gjorts under studiens gång har därmed påverkats av vår egen förförståelse av ämnet. Vår förförståelse om äldre som grupp och äldre som offer för våld i nära relation blev utmanad under studiens gång. Vi upptäckte att vi i vissa fall beskrev äldres utsatthet utifrån funktionsnedsättning, vilket kan förstås som en påverkan av rådande normer om äldre som skröpliga (Jönson 2001:33). Vi kan inte inta en neutral position till hur vi kan förstå hur våld i nära relation bland äldre framställs av våra intervjupersoner, utan våra tolkningar kan skilja sig från andras tolkningar (Philips & Earle 2010:362). Genom att kritiskt diskutera utförandet av studien kan vi på ett transparent sätt presentera våra tolkningar (Ahrne & Svensson 2015:24ff). I kvalitativa intervjuer är det viktigt att inkludera sig som forskare i studien såsom gjorts ovan, då detta innebär att vi intar ett reflexivt förhållningssätt. På ett transparant tillvägagångssätt problematiserar vi och kritiskt granskar vår forskarroll och den förförståelse som finns i relation 17
till vårt material (Philips & Earle 2010:362). Våra tolkningar behöver inte delas men ska kunna förstås av läsaren, vilket kräver att vi uppnår stringens i studien. Stringens betyder att vi är noggranna och tydliga i våra resonemang samt motiverar våra tolkningar. På detta sätt kan vi uppnå en intersubjektiv förståelse där läsaren kan följa och förstå studien samt härleda tolkningarna som görs (Bergström & Boréus 2012:406, Tiby 2006:52). Kvalitén i kvalitativa studier bedöms utifrån hur god tillförlitligheten och trovärdigheten är. Ovanstående nämnda aspekter kan kopplas till studiens tillförlitlighet, där vi förhållit oss till dessa för att nå god vetenskaplig kvalité (Tiby 2006:52). Kraven ska genomsyra hela studiens gång: vid förarbetet, under insamling av material samt vid tolkning och analys av material. Det är viktigt att öppet förhålla sig till sitt material, att söka efter fakta som enbart bekräftar våra antaganden som forskare riskerar annars att förekomma (Rennstam & Wästerfors 2015:75). Att vi utförde semistrukturerade intervjuer och hade en öppen ingång på temat möjliggjorde att vi även fick ut sådant som inte byggde på våra egna föreställningar, genom att vi inte enbart höll oss till de frågor vi tidigare hade formulerat. Detta är viktigt för studiens trovärdighet då vi har hållit oss nyanserade i vårt sätt att angripa materialet (Tiby 2006:52). 3.5 Bearbetning av material Efter att intervjuerna hade genomförts transkriberade vi materialet som hade spelats in. Tillvägagångssättet valdes då vi ville bygga analysen kring belysande citat, för att exempelvis kunna tydliggöra hur äldre framställs, och för att se samband mellan intervjuerna. Transkriberingarna är detaljerade där även ljud såsom skratt ingår, och det enda som inte skrivits ut är våra egna genomgående instämmanden ( mm och aa ). Detta valdes att exkluderas då det inte tillför något i den här typen av analys, där det viktiga är vad deltagarna berättar. När en person eller plats har benämnts har dessa anonymiserats i transkriberingarna. Att transkribera ger även en fördjupning i det empiriska materialet genom att vi umgås med det en längre tid, vilket möjliggör att fler relevanta aspekter uppfattas (Eriksson-Zetterquist & Ahrne 2015:51). När vi gick igenom transkriberingarna insåg vi även att det fanns mer relevant material än vad vi upplevt under intervjusituationerna. Efter att intervjuerna transkriberats bearbetade vi det insamlade materialet, vilket gjordes efter Rennstam och Wästerfors (2015:224) rekommendationer. Först reducerades materialet där det som var irrelevant för studiens tema togs bort, för att sedan kunna sortera och kategorisera det 18
som var relevant och intressant. Olika kategorier skapades för att vi lättare skulle kunna orientera oss i materialet. Dessa utgjordes av hur intervjupersonerna pratade om äldre som offer och förövare i relation till relationsvåld, generellt om offer för relationsvåld, generellt om förövare för relationsvåld, hur verksamheten hanterar problematiken samt tillfällen då intervjupersonerna skrattar till. Vi arbetade var för sig med den här delen för att skapa oss egna uppfattningar av intervjuerna. Kodningsschemat skilde sig därför delvis åt mellan oss som författare till studien. Uppfattningarna diskuterades sedan tillsammans för att därefter komma fram till adekvata tolkningar av det insamlade materialet. Vid utformandet av själva resultat- och analysdelen har vi utgått från teman i det empiriska materialet, för att sedan koppla dessa till teori och tidigare forskning. I analysdelen har vi valt att enbart skriva ut vem som säger vad av citaten där detta bedöms vara relevant eller underförstått. Då citaten främst används för att belysa något som uppkom under flera intervjuer ser vi inte att det är relevant att skriva vem som sagt vad vid alla citat, då det väsentliga är att det uppkommit i den undersökta kontexten. 3.6 Begränsningar Studiens begränsningar utgörs till stor del av vårt val av intervjupersoner. Vi ämnade undersöka hur äldres utsatthet för relationsvåld uppfattas av de som kommer i kontakt med denna målgrupp. De som deltar i studien för att besvara den frågeställningen är yrkesverksamma som i liten omfattning möter just äldre. Just att det är få äldre som fångas upp av yrkesverksamma inom arenan för relationsvåld är i sig en upptäckt men frågan återstår om det vi från början var intresserade att studera verkligen har studerats. Under studiens gång upptäckte vi att de yrkesverksamma som faktiskt möter äldre som är utsatta för relationsvåld bland annat är hemtjänst och sjukvård. Detta betyder dock inte att trovärdigheten går förlorad, utan att våra antaganden blev ifrågasatta under studiens gång. Studien tog en annan vändning: vi studerade yrkesverksammas föreställningar om äldres utsatthet för relationsvåld som inte regelbundet möter äldre, samt yrkesverksamma som möter äldre men som inte regelbundet möter relationsvåld i sitt arbete. Denna ingång ger oss svar på frågeställningen om hur just dessa verksamheter konstruerar äldre som offer för relationsvåld och hur deras föreställningar påverkar arbetet de utför. Det bör även tydliggöras att denna studie inte eftersträvar att skildra problemen i sin helhet utan utgör endast en del. Undersökningen utgör inte heller den enda sanningen om problematiken utan försöker förmedla ett sätt att förstå den, vilket läsaren bör ha i åtanke. 19
4. RESULTAT OCH ANALYS 4.1 Äldre söker inte hjälp och blir inte uppsökta eller informerade om relationsvåld Under flera av intervjuerna med de som arbetar med brottsoffer/offer för relationsvåld berättade deltagarna att äldre inte söker sig till deras verksamhet i samma utsträckning som andra åldersgrupper. När vi frågade en av intervjudeltagarna om våldet skiljer sig mellan en 18-åring och en 95-åring skrattade personen till och menade att de inte haft någon 95-åring som sökt hjälp för relationsvåld. Vi tolkar detta som att det skulle vara otänkbart och/eller komiskt att en 95- åring söker hjälp av verksamheten, vilket tyder på att äldre människor inte är vanligt förekommande i stödarbetet för relationsvåld. Skrattet tyder också på att våldet inte tas på lika stort allvar som i andra åldersgrupper, där likheter ses till tidigare forskning (Kane et al. 2011:109). En förklaring till att äldre inte söker sig till dessa verksamheter kan därigenom vara den åldersdiskriminering de riskerar att möta, vilket tidigare forskning även visar bidrar till ett bristande stödarbete (Wydall & Zerk 2017:247 & 256). Detta är något vi ser olika tendenser av i intervjuerna, vilket behandlas mer i senare delar av resultatet/analysen. Intervjudeltagarna berättade att äldre inte själva söker stöd för relationsvåld, utan våldet upptäcks vanligtvis vid hemtjänstbesök eller när personen i fråga söker hjälp för exempelvis en funktionsnedsättning. De som arbetar med våld i nära relation kan därigenom få kännedom om våldet via en inkommen orosanmälan. Här ser vi likheter med tidigare forskning, att äldre inte söker sig till offentliga eller ideella organisationer för hjälp vid utsatthet, vilket i sin tur bidrar till bristande kunskap inom området (Wydall & Zerk 2015 i Wydall & Zerk 2017:249; McGarry et al. 2014:209-210; Wydall & Zerk 2017:249). Detta innebär alltså att våldet främst uppmärksammas genom instanser som inte specifikt arbetar med offer för våld i nära relation, såsom yrkesverksamma på vård- och omsorgsboenden samt inom hemtjänsten och äldreenheten. Genom att yrkesgrupper som dessa saknar erfarenhet och kunskap av att bemöta personer som utsätts för relationsvåld kan dessa även tänkas ha svårt att identifiera våldet, och om de ser det kan de vara ovilliga att uppmärksamma det ifall de saknar verktyg och strategier för att hantera problemet (Roberto et al. 2013:232; Crockett et al. 2015:298). Flera av intervjudeltagarna belyste att personal från ovan nämnda verksamheter kan vända sig till de som arbetar med relationsvåld för rådgivning om hur en situation kan hanteras eller hur inblandade parter kan bemötas, vilket ses i nedanstående citat. 20